Dödstraffet i Sverige, en kulturhistorisk skildring
Förord
År 1973 avskaffades dödsstraffet för brott begångna i krigstid. Det är sålunda över 40 år sedan dödsstraff fanns med i svensk lagstiftning. Därför kan det vara av intresse att berätta om dödsstraffet i Sverige i en artikel.
Första delen: Lagar och yrkesmän
Medeltiden
Redan i de svenska landskapslagarna som nedtecknades på 1200-1300 talet finns dödstraffet med. Troligen går dödstraffet ännu längre tillbaka i tiden. I den poetiska eddan nämns att folk avrättas genom blodsörn och hängning. Lagarna i äldre tider förespråkar i stort sett bara två straff, kroppstraff där dödstraff men också andra bestraffningar som piskning och avskärandet av näsor och avhuggandet av händer medräknas. De andra är böter. Fredlöshet det vill säga att personen som dömts att stå utan för lagen och kan utan juridiskt hinder dräpas av vem som helst får räknas till kroppsstraffens sfär. I äldre tider fanns ingen som utförde dödstraffen, så privatpersoner fick troligen som regel utföra och verkställa straffen själva. Troligen uppkommer yrken som har med avrättandet av brottslingar på 1200-talet i Sverige. I Björkörätten finns redan på 1200-talet en så kallad stupagreve omnämnd. Dennes får sägas vara förbilden till senare tiders skarprättare och bödlar. Stupagreven skulle hålla de dömda brottslingarna i fängsligt förvar och verkställa straffet. Om brottslingen lyckades fly riskerade stupagreven att mista livet.
Några lagar från Björkörätten:
”Om någon förut icke varit gripen för stöld, stjäl han, må han icke hängas för mindre än en mark. Sina öron må han mista för en halv mark eller brännas med järn. För mindre än en halv mark må man hudstryka en tjuv vi kåken.”
”Stjäl kvinna, skall hon undergå sådan dom och sådan rätt som man, utom att kvinnor skola levande grävas i jord för så stor tjuvnad som män hängas för.”
Tidigmodern tid till och med 1699
Samhället utvecklades, lagarna likaså och en yrkeskår som skulle utföra straffen uppstod. Staten eller det som skulle bli staten försökte upprätta våldsmonopol. Ett sätt att få monopol på våld var att låta dödstraffen verkställas av en egen yrkesgrupp. Stupagreven ersattes av bödeln och skarprättare. Båda benämningarna har använts parallellt med varandra i Sverige. Båda orden kommer från tyskan. Man hade väl någon tanke med att skarprättaren skulle vara den förnämsta av de två och ha hand om halshuggningar medan bödeln skulle ha de sämre sysslorna som hängning och styckande av de dödas kroppar vid exempelvis stegling. Men båda namnen har använts synonymt med varandra och det var egentligen i slutet av dödstraffets tid som yrket enbart kallades skarprättare. Titeln mästerman har också använts. Inom det militära börjar på 1600-talet titeln profoss användas. Denne profoss var dåtidens militärpolis och hade rätt att arretsera och straffa soldater. Profossen syns dock inte haft samma dåliga status som hans civila kollegor. Inom det militära fick även soldater i fält delta i bestraffningar av sina kamrater som begått brott. Exempelvi kan nämnas det militära straffet gatlopp då en soldat får springa mellan två led av soldater, ofta ett kompani. Dessa soldater ska slå den dömde med käppar eller spön. I denna miljö där alla soldater kunde få vara med att bestraffa var skillnaden mellan oärliga och ärliga personer mindre. Proffsens viktigaste syssla var nog den att hålla redan på soldaterna som missköt sig och hålla dem inlåsta, inte att nacka dem.
Vad nu yrket än må ha kallats, så hade det dålig status. Det finns uppgifter om att brottslingar fick välja mellan att avrättas eller anta tjänsten om det inte fanns någon som kunde utföra exekutionerna. Yrket började få en status av ”orenhet”. Bara att vara i kontakt med bödeln kunde medföra att man smittades av orenheten. Ett exempel därpå är att bödeln fick ta nattvarden i foten på kalken. I Uppsala året 1608 fick en man som skulle hängas välja mellan att dö eller bli mästerman. Han valde det senare och fick öronen avskurna innan han så att säga trädde i tjänst. Att bödeln fick öronen avskurna var förutom det rent straffmässigt praktiskt då man såg vad det var för en person samt att det försvåra rymning. Inte ens på 1600-talet kunde man ha mössa på sig hela tiden! Brännmärkning syns också ha skett av nytillkomna bödlar. I Växjö året därpå hotade myndigheterna med att den som gjort ”tumult och klander bland borgerkapet” skulle straffas med att personen i fråga blev skarpmästare eller böta fyra oxar. Några årtionden senare, närmare bestämt 1630 fick en tjuv från Barkeryds socken välja mellan döden och bödelsyrket. Men nu nästan i mitten av 1600-talet börjar det sakta hända saker. Det finns de som frivilligt vill bli bödlar.
Förändringen sker inte över en dag och det såg nog lite olika ut i det svenska riket men lite generaliserat, yrkets status ökar inte, men det som gör värvet lockande är att trots att bödeln är socialt utstött så är yrket ganska förmånligt rent ekonomiskt. 1600-talet är en hård tid. Det är krig mer eller mindre oavbrutet de första decennierna och det är först under Karl XI tid efter skånska kriget som Sverige upplever en längre tid av fred. I ett samhälle präglat av våld och fattigdom var det en och annan som visade intresse för yrket vår artikel handlar om. Varför? Två enkla skäl kan tas fram. Dels att krigen gör att våldet blir mer allmänt, svenskar drar ut i krig och kommer tillbaka, tillsammans med en och annan utländsk legoknekt som bosätter sig i Sverige. Folk blir med andra ord mer vana med våld och fler personer har varit i kontakt med dödligt våld. Dels är det så att det är ekonomiskt kärva tider under 1600-talet. Bödelns yrke är en säker inkomst. Mat för dagen är viktigare än social status. Bödeln hade rätt till en årlig summa pengar men även att hämta ut livsmedel samt extra ersättning när det blev dags att utöva sin syssla. Bostaden var ofta hyresfri.
Vilket ursprung hade då de som ville bli bödlar? Förutom de dödsdömda som fick välja mellan mista livet eller ta anställning som bödel var det främst människor som av en eller annan orsak inte hade en plats i bodesamhället. Bland de som idag kallas resandefolk var några som valde yrket. Skarprättare eller bödel eller vad han nu må ha hetat, till yrket var det ofta sysslor som att sköta renhållning, ta hand om döda djur, avliva herrelösa hundar samt ta hand om skorstensfejning. Bödeln men oftare rackaren som även hade hand om avlivning av hästar som var extremt tabubelagt i det gamla bondesamhället. Om de personer som avlivade människor som yrkesgrupp fick bättre status så hade hästslaktaren rackaren, flåtten, puken eller vad han nu benämnts kvar sin låga status. Denna status försvann i slutet av 1800-talet då jordbrukssamhället blev industrisamhälle för att sedan upphöra.
Att bödeln hade svårt att skaffa sig en hustru säger sig självt och få folk att arbeta i hushållet var inte lätt det heller. På Öland 1596 kom ärkebiskop Abraham Angermanus på räfst. En piga ville bryta sin trolovning med en dräng när hon fick höra att drängen, som föresten lägrat henne var son till man som varit skarprättare i Växjö. Denna gång nekades upphävandet av trolovningen. En och annan kvinna som blivit av olika skäl socialt utstött föredrog ändå att bli maka till bödeln. I mitten av 1600-talet börjar det uppkomma familjer såväl bödelsfamiljer som rackarefamiljer. Dessa personer gifter sig främst med varandra och bildar släkten som för arbetena vidare. De är stigmatiserade av det omgivande samhället men för också yrket vidare. Man behöver allt mer sällan rekrytera dömda brottslingar när nya bödlar behövs. Barnen i dessa familjer drabbades också av stigmatiseringen. De fick döpa i kyrkan efter predikan och inte före som de andras. Och faddrar var nog svårt att hitta till de små. Alla i bödelns hushåll är orena och med tidens språk ”oärliga”. Alla som sysslade med detta dödliga hantverk var män. Ett förbud mot att kvinnor var med som bödelsdrängar kom i början av 1690-talet. Troligen hade någon mästerman inte haft en dräng och då tagit med sig sin fru eller någon annan kvinnoperson i sitt hushåll för att assistera honom. Detta sågs inte med blida ögon av makthavarna.
Bostaden där bödeln bodde låg ofta i utkanten av staden eller om han bodde på landet avsides. Ingen ärlig människa Ville gå därförbi. På sina håll hade bostaden en arrets där de dömda skulle förvaras. Att dessa bostäder var skydda av ärligt folk betyder inte att de var stillsamma platser. De kunde vara tillhåll för tjuvar och prostituerade. Bödelns utestängande från övriga samhället gjorde att han ofta umgicks med de som han snare avrättade! Även rackare som ju delvis hörde till samma yrkesgrupp bodde ofta avsides.
Vid länsindelningen tillkomst 1634 bestämdes att alla län skulle ha en skarprättare. Denna bestämmelse gällde fram till andra hälften av 1800-talet då man slutade tillsätta tjänsterna och den siste skarprättaren Dalman hade hela Sverige som arbetsfält.
1699 – 1772
Karl XII blir kung i Sverige 1697. Två år senare kommer ett påbud att ”ingen skarprättare skall i anseende till sitt ämbete hållas för oärlig”. Året efter kommer en lag som förbjuder folk att kasta sten eller på annat vis försöka skada skarprättaren om denne begått fel vid tjänsteutövandet, exempelvis tvingats hugga mer än en gång då halshuggning ska utföras. Det är nu dödstraff att försöka skada den statlige ämbetsmanen. Förbättringen av skarprättarens status sker dock inte över en natt. 1738 har myndigheterna i Nyköping problem med tre föräldralösa barn. Fadern hade varit skarprättare och ingen vill ta hand om dem eller anställa dem. Så sent som 1743 försöker en del soldater som inte vill delta i det som senare kallas för hattarnas krig 1741-1743 ta tjänst som bödelsdrängar. Myndigheteran låter förstå att folk som försöker med sådant straffas med 15 par spö och arbete på fästning.
1772 – 1877
1772 gör Gustav III sin berömda statsvälvning. Gustav är en upplyst despot och avskaffar tortyren i Sverige, men många dödstraff tas bort och kungen själv berömmer sig för att aldrig ha hängt någon. Avrättningarna sker med bila. Ofta försöker kungen mildra straffen och lär till och med brista i gråt när så inte kan ske. 1777 befaller kungen att alla dödsdomar ska undertecknas av honom. Upplysningen humanistiska tankegångar kommer även in i svensk lagstiftning. Kvinnor, främst ogifta som dödat sina nyfödda barn avrättas inte utan sätts i så kallade spinnhus. Lagarna humaniseras alltmer. Fästningsarbeten och spinnhusen ersätter många dödsdomar. Moderna fängelsestraff kommer i mitten av 1800-talet. 1835 avskaffas rådbråkning och sex år senare avskaffas det som kallas skärpta dödstraff. 1836 genomförs den sista hägningen i Sverige. Från och med 1836 – 1900 sker all avrättning med handbila. En reformator av det svenska rättsväsendet är kung Oskar I. Efterträdaren Karl XV är dock mer konservativ och börjar faktisk sin regering med att underteckna dödsdomar som fadern låtit bli att underteckna. 1864 års strafflag förkunnar att dödstraff ska vara offentliga och ske med handbila. Efter en uppmärksammad avrättning på Gotland då skarprättaren hugger tre hugg för att skilj huvudet av kroppen på den dömde mördaren och tjuven Tector bestäms det att dödstraffen ska ske i fängelsen.
Den sista tiden 1877 -1910
Dödstraffen sker nu innanför fängslens murar. Många som döms till döden benådas till livstids fängelse. 1881-1890 avrättas tre. 1891-1900 avrättas fyra och mellan 1901-1910 avrättas endast en person. Den siste Johan Alfred Andersson Ander avrättas med giljotin 23 november 1910. 1906 bestämdes det att giljotin skulle ersätta bilan. Giljotinen införskaffades från Frankrike men användes endast en gång. Sista gången en kvinna avrättades i Sverige var 1890 när Anna Månsdotter halshöggs av Anders Gustaf Dalman som blev den siste inom sin yrkeskår.
Yrkets status hade nog ökat markant sedan Karl XII tid. Den siste skarprättaren i Sverige bar uniform med förgyllda knappar och revärer på byxorna. Men han fick motta anonyma brev av folk och hans barn blev ibland förebråda gör att deras far var ”halshuggare”. Dalmans söner var med och assisterade fadern som sedan sekelskiftet kunde titulera sig riksskarprättare. Deras titlar var biträde. Från bödel till biträde.
Epilog
Efter Anders avrättning dömdes en del personer till att mista livet. De fick alla straffen omvandlade till livstidsfängelse. Sista kvinnan som dömdes till döden var ”änglamakerskan” Hilda Nilsson som dödat åtta barn, året var 1917, Nilsson hängde sig dock i fängelset innan domen verkställdes. Mohammed Beck Hadjetlaché dömdes till döden 1920, han hade varit ledare för den så kallade ”ryssligan” som bestod av ryska flytkingar. Ledaren för gruppen hade tagit och dödat tre ryssar som sympatiserade med revolutionen. Straffet omvandlades till livstidsfängelse. Samma år avled föresten riksskarpsmästare Anders Gustaf Dalman.
1921 bestämde riksdagen att dödstraffet skulle avskaffas. Detta gällde för brott som begåtts i fredstid. Den militära strafflagen påbjöd ännu dödstraff. Lagen gällde som namnet säger militären. Men lagen skärptes 1940 och inkluderade även några grupper av civila. 1973 bestämde riksdagen att dödstraffet i krigstid också skulle strykas ur lagboken. Grundlagen förbjuder dödstraff ” Regeringsformens 2 kap, 4 § ”Dödsstraff får inte förekomma”
Andra delen: Straff och platser
Dödsstraffen
Vilka dödsstraffsmetoder har då använts i Sverige? I huvudsak är det följande:
Halshuggning med svärd
Halshuggning med yxa/bila
Rådbråkning
Hängning
Kvick i jord (levande begravning)
Stening
Bålbränning
Utöver detta så har diverse andra strafformer tillkommit. De halshuggna har blivit steglade eller brända. Ofta har mördare fått högra handen avhuggen innan halsen rönt samma öde. Kvinnor har aldrig i svensk lag blivit hängda. Ofta har det varit praxis att kvinnor som dömts att mista livet halshuggits och deras kroppar bränts. Hängning var det straff som var vanligast fram till mitten av 1600-talet.
Halshuggning med svärd har ansetts vara mer ärofullt straff än med yxa. Dels beroende på att svärdet har högre status än yxan. Halshuggning med sistnämnda påminner lite om slaktandet av djur. Men bödelsvärdet som ofta användes var egentligen inte ett riktigt svärd. Ofta hade dessa svärd en annan utformning än vanliga. Bödelsvärdet är ett verktyg och inte ett vapen. Bödelssvärdet har ett grepp som tillåter tvåhandsfattning, en rundad, närmast tvärt avslutad udd, Fästet är försett med en enkel knapp och en rak parerstång. Ofta finns graverat eller ristat på klingan stiliserad stegel med hjul. Egentligen bord svärdet kallas skarprättarsvärd då skarprättaren skulle utföra just halshuggning med svärd. De som avrättades med svärd blev ofta begravda i vig jord. Övriga dödsdömda begravdes vid galgbacken. De till svärdet dömda stod på knä och hade under katolsk tid ofta ett krucifix i händerna. De som dömdes till bilan fick ligga ner och ha huvudet i en stupstock.
Kanske var rådbråkning det grymaste straffet? Vid Rådbråkning avlivas den dömde då hans armar ben och ibland även ryggrad krossas. Den dömde låg på ett vagnshjul och ofta användes ett annat vagnshjul att krossa lemmarna. Efter detta flätades den dömde in i hjulet han låg på som sedan sattes på en stör som restes. 1726 var vad vi vet sista gången någon miste livet på detta sätt. Men straffet fanns kvar i lagboken i över hundra år.
Hängning skede i Sverige med korta rep. Till skillnad från den ”moderna” hägningen där nacken bryts och döden inträffar tämligen omgående ledde användandet av de korta repen att inget fall kunde ske som sedan stoppades upp av repet. De dömda ströps och det kunde ta några minuter. Troligen har i vissa fall bödlar rykt de hängda i benen eller suttit på deras axlar för att få nacken att knäckas och därmed minska lidandet.
Levande begravning i äldre tider benämnt ”kvick i jord” var ett sällsynt straff. Kvinnor som stulit kunde drabbas av det, men även män som dömts för sexuellt umgänge med djur, tidelag. I Småland blev 1616 en man dömd att begravas levande för att haft umgänge med en ko. Ofta blev även djuren tagna av daga då det gällde tidelag.
Stening försvann troligen ganska tidigt och levande begravning och bålbränning av levande var ganska sällsynt. Redan i Upplandslagen nämns att kvinnor ska ”i” bål brännas. I och inte på. Det verkar att lagen förskrev att personerna som skulle brännas skulle placeras i själva bålet och inte som ofta skett i populärkulturen personen bundits på en påle och stått ovanför. Risken finns ju då att personen dör av rökförgiftning och inte av elden. Men som sagt bränning av levande var extremt sällsynt. Däremot så brukade halshuggna kvinnors kroppar, som redan nämnts brännas. Kvinnokroppar skymfades aldrig efter döden som man gjorde med förbrytare av manligt kön. 1575 döms en mordbrännare, Joen Påffuelson att brännas i bål.
Jämfört med många andra länder har Sverige varit någorlunda humant när det gäller utförandet av dödstraff. Några enstaka undantag finns. Två ska nämnas:
Petrus Petrosa, en katolsk konspiratör avlivades 1606. Petrosa avrättades i Örebro 26 april 1606. armar och ben krossades, vanlig rådbråkning därefter hans hjärta skars ur med kniv och pressades in i hans mun.
1653 avrättades en ledare för det i historien benämnda morgonstjärneupproret avrättades först med att en järnkrona som glödgats sattes på hans huvud. Efter detta så rådbråkades kroppen med den morgonstjärna han haft som en slags spira och som upproret fått sitt namn efter.
Galgbackar och avrättningsplatser
Riktig när permanenta platser för utdömandet av dödstraffen infördes i Sverige är inte helt klarlagt men troligen skedde det redan på tidig medeltid. Dessa platser ofta benämnda galgbackar eller galgberg är som namnet säger på högt belägna platser. Då domarna var offentliga hade högt belägna platser den fördelen att de kunde beskådas på långt håll. Galgberget i Visby ligger som namnet säger på ett berg synligt från såväl staden som från havs. Kyrkberget i Leksand fick namnet ändrat till Käringberget då häxor där halshöggs och bränndes. I städer förekom dock att avrättningar skedde på torg. Mest kända exemplet är nog Stockholms blodbad då omkring 90 personer avrättades november 1520. Ibland hände det att galgbackar förlades vid gamla hedniska gravfält eller andra fornminnen. Vid Galgberget Visby finns i närheten en så kallad labyrint, ett fornminne från förkristen tid. Då de hedniska plasterna hade rykten av sig att vara okristna områden ansågs det lämpligt att förlägga dödsdomarna där. I småländska Gränna ligger galgbacken vid ett gravfält. På Visingsö i närheten avrättades en kvinna för giftmord och platsen där hon dömdes är ett gravfält från vikingatiden. Blooshögen i Malmö där galgen stod är ursprungligen en hög från bronsåldern. Det var redan ett ”förbjudet” område. Vid galgbackarna lämpade folk sedan avskräde och det var nog i regel ganska osnygga och illakutande områden. Förutom de döda så togs även självmördare, djurkroppar och annat och färlades dit. Dessa områden skyddes av folk och man gick omvägar. När dödstraffen blev intermurala, det vill äga utfördes innanför murarna på fängelserna revs många galgbackar som låg i närheten eller i städernas utkanter.
Många galgbackar och avrättningsplatser används ofta, andra syns ha använts bara någon enstaka gång. Det gör att om man räknar alla platser får ett ganska stort antal. Kan nämnas att Öland hade 12 avrättningsplatser och Härjedalen sju.
Övriga deltagare
Det var inte bara bödeln och delinkventen, det vill säga den som skulle avrättas som var med när straffen skulle verkställas. Representanter från myndigheterna var med och soldater kunde vara med som vakter. Ofta var det dock civila som fick vara med och bilda spetsgård. Spetsgården bestod av män som sammankallats i området där avrättningen skulle ske. Ibland skedde detta genom att budkavel sänder runt. Dessa män fick sedan skaffa sig en käpp som de hade med. Käpparna skulle användas för att bilda en ring runt avrättningsplasten. Man höll käpparna vertikalt i hand i hand och man bildade två kedjor som hindrade den döde att fly, men också nyfikna att komma för nära.
Präster skulle vara hos den dömde och förbereda denne för döden. Prästerna for sedan tillsmanas med den döde och fångvaktarna med till avrättningsplatsen. Ibland sjöng de psalmer med den dömde eller läste ur bibeln. Väl framme vid galgbacken hjälpte prästen den dömde att ta av sina kläder, ibland även att sätta på ögonbindel.
Skrock
Att många myter och skrock runt avrättningar fanns säger nästan sig självt. Mer intressant är dock det faktum att folk trodde att det fanns trolldom runt avrättningarna. Blod från de som halshuggits kunde bota fallandesjuka, epilepsi. Fingrar från avrättade kunde stoppas i öl, för då surnade aldrig ölet. Rep från hängda kunde användas inom trolldom. Ofta blev det tumult och bråk då någon nackats, folk ville ha blod.
1623 i Stockholm anklagades två personer inför rätten. En man som varit i bödelstjänst hade tagit sig ut till galgbacken och tagit ut två ryggkotor samt fett som han skulle ge bödeln som hade kontakt med en hovman som skulle använda dessa delar av en människa i något dolt syfte. Drängen som var av tysk härkomst skulle tvingas gå med på att bli ny bödel och den gamle mäster Anders skulle avrättas! Den andra personen som stod inför rätta var en som hon benämns kona som när det var högmässa tagit sig ut till de hängda och skurit av en del av repet som en man hängde i men också en bit av hans krage. Konan vars namn vara Anna Larsdotter dömdes att förvisas från Stockholm. För en gång skulle kom en kvinna lättare undan än männen då det gällde trolldomsmål!
Men det var blod som folk ville ha. Och även den siste skarprättaren Dalman hade besvär med dessa i namnets bokstavliga bemärkelse blodtörstiga människor!
Sammanfattning
Från stupagreve till riksskarpmästare. Från bödel till biträde. Från ohyggligt många ohyggliga dödstraffsmetoder till endast halshuggning med maskin. Från oren och bespottad till respekterad ämbetsman. Avlivningsyrket har gått många olika turer innan det avskaffades. Men det kan vara värt att påpeka att myterna och sägnerna som finns om dessa mästare, de kallades ju mästerman främst kommer från den tid då yrket hade sämst status. Det är de bödlar som fick välja mellan att hugga eller själva huggas man kommer ihåg och ryser åt, de yrkesmän som dök under Karl XII tid dem talar man inte lika mycket om. Enda undantaget är Dalman men han var ju också sist, eller kanske vi ska säga den senaste?
Litteratur
Ambrius Jonny, Att dömas till döden 1996.
Almquist Johan Axel Stockholms stads tänkeböcker 1568 – 1575 1941.
Brage Alf Rackare och ogärningsmän, artikel i Billingsbygden 1986.
Brate Erik Eddan, De nordiska guda- och hjältesångerna 1990.
Dalman, Gustaf Albert & Gunne, Gustaf Olof Sveriges siste skarprättare, A. G. Dalman, föregångare och förrättningar 1948.
Eriksson Åke Från Olaus Petri till Tjock-Sara, historier ur svenska tänkeböcker 1988.
Grimberg Carl Svenska folkets underbara öden, Karl XI:s och Karl XII:s tid till 1709 1925.
Göransson Göte Gustav II Adolf och hans folk 1994.
Lager Göran Döden i skogen, svenska avrättningar och avränningsplatser 2006.
Levander Lars Brottsling och bödel 1933.
Ohlmarks Åke (red) De svenska landskapslagarna i komplett översättning med anmärkning och förklaringar 1976.
O´Regan Christopher Gustaf III:s Stockholm, glimtar ut 1700-talets stadsliv 2004.
Sandén Annika Människor i marginalen, artikel i Populär Historia nr 8 2016.
Swahn Jan-Öjvind Svenska mord, märkliga mordfall ur den svenska kriminalhistorien 2004.
Galgberget i Visby. Den enda galgbacke som finns bevarad i Sverige.
Bödelsstugan i Visby. Sent 1600-tal.
Bödelssvärd som användes vid Linköpings blodbad 1600. Notera att svärdet inte har en spets utan är trubbig.
Sveriges siste skarprättare Dalman. Innan Dalman blev skarprättare hade han varit värvad soldat.
Anna Månsson som Dalman halshögg 1890. Hon vände något på huvudet så bilan tog snett över munnen på den dömda. Gipsavgjutning av huvudet. Månsson känd som ”Yngsjömörderskan” var den sista kvinnan att avrättas i Sverige.
