Valborgs-eld

Valborgs-eld

Den sista isiga flagan
Gick sönder vid Islands-bron.
Vid Eklundshof, i skogen,
Slog göken sin första ton.

Det simmar en doft i luften
Och kvällen är ljum och ljus
Och jubel och vemod klinga
I hjärtats vårliga rus.

De spridda rösterna smälta
I brusande ungdoms-chör,
De hvita mössorna bölja
Den branta backen uppför.

Den rödbruna slottsfasaden
Står badad i solnedgång
Och vinden fläktar i fanors
Broderade hvita fång;

Och sången från jorden lyfter
Uti en melodisk storm
Hvar glödande framtidstanke,
Hvar trånad förutan form.

Nu är det Valborgs-afton —
På slätterna rundt omkring
Af plötsliga eldar knytes
Vid horisonten en ring.

Nu är det våren, som kommer
Med knoppar och bristande is;
Han kommer med sång och lågor,
Så var ju alltid hans vis.

Se bara, hvad möda elden
Med bränslet, det färska, har
Till dess ur sprakande sträfvan
En flamma sig löser klar!

Hör blott, hur den dofva chören
Får färg af en melodi,
Alltsom den höga tenoren
Ur brusandet stiger fri!

Men vänta, den första lågan
Hur blir hon ej jättebred,
Hur tar ej den första stämman
De andra stämmorna med!

Så var det för månget år se’n,
Och så är det än i år:
En skara har glödt och sjungit,
En annan följt i dess spår.

Det bålet slocknat, den chören
Har sagt farväl med sin vår,
Men elden, men sången lefva
Och knyta i dag till i går.

De äro den röda tråden,
Af purpur en hemlig flod,
Idéernas segelbara
Kungsådra i ungdomsblod.

De drifva sjudande yngling
Till villande törnestråt
Att fånga ett moln, som kloka
Blott skaka hufvudet åt.

Men vänta, låt ord och lösen
Bli funna utaf sin man,
Då brista skrankor och isar,
Då ungdomen vet hvad han kan.

Det som för världen var dårskap,
Då varder det sant och rätt,
Och det som var obetvingligt,
Det löses lekande lätt.

O, trefaldt lycklig den ungdom,
Som föddes för stora värf,
Då tankar ligga i luften,
Och tiden är stark och djärf!

Så många Valborgs-eldar
I väntan ha brunnit ner
Att höra den rätta klangen
Från ungdomens högkvarter;

Och generationer skiftat,
En gick och en annan kom,
Och ej vardt en lösen funnen
För tusen att fylkas om.

De vårdat, så godt de kunnat,
Den eld som var deras del,
Och hållit strängarne blanka
För framtidens sång och spel.

Skred uppför höjden en skara
Med fanor i böljande svikt,
Vi väntat, vid första tonen,
Få höra framtidens dikt.

Än lyssnar här en och annan,
Som också i chören var,
Och minnes sin egen stormgång
Framåt efter höjdt standar.

Ja, en och annan till slutet
Af Valborgselden är full
Och glömmer att bottenfrysa
Och skaffa sig ära och gull.

Obotlig och outrotlig
Är ungdomen visst hos den,
Som sprakar gnistor och toner
Hvar gång det våras igen.

En främling för detta släkte,
En yngling i dar som flytt,
Han ser dock att isar brista
Och eldar tändas på nytt.

Så ofta som uppför backen
Ånyo det böljar hvitt,
Han känner att Valborgs-elden
Den varder han aldrig kvitt.

(Carl Snoilsky)

En insändare i fyra tidningar: Våga vägra den blomstertid nu kommer!

Våga vägra den blomster tid nu kommer!

Det stundar snart till skolavslutning och det har och kommer fortfarande att diskuteras om det ska finnas inslag av religion med. Mycket har sagts och mycket kommer att sägas.

Jag för min del hoppas att folk slutar sjunga ”Den blomstertid nu kommer”. Varför? Läs följande rader: Mannen som skrev ”Den blomstertid nu kommer” var en herre som hette Israel Kolmodin, denne herre levde 1643–1709. Psalmer skrev han, men han var också superintendent, en titel som är likvärdig med biskop.

I kraft av detta ämbete ledde han en av de sista trolldomsprocesserna i Sverige. Denna undersökning av trolldom skedde på Gotland. Ingeborg Jonsdotter hette en dam som ställdes inför den kristna undersökningsdomstolen. Hon anklagades för att vara häxa.

Hon nekade och torterades och avled av sina skador samt köld och hunger årsskiftet 1705–06. Jonsdotter var över 70 år när detta hände. Israel Kolmodin var den som hade ansvaret för detta juridiska övergrepp.

Två andra kvinnor anklagades också för trolldom men de friades, dock efter att tortyr använts. Tycker ni fortfarande att det är tradition att sjunga denna psalm efter att ni har läst detta? ”Släpp fångarna loss det är vår” är en bättre sång eller varför inte bara nationalsången?

Henrik Andersson

Insändaren publicerades 2018-04-23 i Skaraborgs Länstidning, Hjo tidning, Falköpings tidning och Västgötabladet.

http://www.skaraborgslanstidning.se http://www.hjotidning.se http://www.falkopingstidning.se http://www.vastgotbladet.se

Vi älskar frihet!

Vi älskar frihet!

Ja smaka på bordet frihet. Vad betyder det, vad menas med frihet? Frihet är ett ord som kan innehålla allt och inget. Men vi i IKF hyllar friheten för dess egen skull. Vad än nu frihet må betyda så hyllar vi vi det. Frihet må betyda mycket. Men frihet att slippa tycka samma sak och kämpa för ett gemensamt mål är ett frihetsideal vi alla hedningar kunna bekänna oss till. Friheten att slippa delta i en fundamentalistisk religion eller ideologis sak borde vara en annan. Frihet är det bästa ting. Ja men så är det. Frihet att vara hedning i ett monoteistisk samhälle är en frihet. Idag kanske det rentav är den bästa och viktigaste friheten!

Ingen sann hedning son hyllar friheten kan rösta på ett politisk parti som har en kristen eller marxistisk ”värdegrund”. Tänlt på det ni hedningar som läser detta. Asatro är frihet, frihet är asatro!

I detta tecken ska du kämpa för frihetens rena vackra klara sak!

Hedendom är frihet. Frihet är hedendom!

 

 

Frihetsvisan

Frihetsvisan

Det var en man han het Engelbrikt,

om honom nu börjar denna dikt.

I Sverige var han födder.

Han förde om land klubba och svärd,

han fäktade fast förutan flärd,

och därtill var han nödder.

 

Utländske redo Sverige då,

det kunde ej värre i riket stå.

De styrde land och fäste.

Svenske män hade tolka nöd,

de ville då hellre vara död

än lida längre slika gäster.

 

Konung Erik det ej akta vill.

Skatt och tunga ökade han till,

och landet lät han härja.

Han lät så råda onda män,

att Sverige bär stor skada än:

han ville det ej värja.

 

Guld och sölv det fördes allt bort,

lag och rätt älskades ej stort,

rov och våldsverk övdes.

Han lät det vara sitt testament,

att den fick värst som bäst hade tjänt:

det kunde då med sanning prövas.

 

Mången man vart då så arm,

att han förvart av sorg och harm,

där honom kom då tillhanda.

Unger och gammal eho det såg

och än det barnet i vaggorna låg

måtte väl gråta den vånda.

 

Det blev så i femtio år,

att tolken övervälde står:

det var nog hårt att lida.

Gud där väger med jämna vikt,

han gav det till syndaplikt.

Dock gjorde han nåde omsider.

 

Han väckte upp Engelbrikt, den litsla man,

som till det ärende litet kan,

han gav honom makt och snille.

Slott, städer, folk, län och land,

de gingo honom full snart i hand.

Gud fögdet som han ville.

 

Vad Gud ville det måtte allt ske:

han utdrev ändock alla de

som riket ville arga.

Var han böm och var han ryss,

var han pål och var han pryss,

han älskade dem som vargar.

 

Då han hade så manligt stritt,

och ryktet gick över världen vitt,

då fick han det till löna:

en tid han for av Örebro,

då vart han slagen i goda tro.

Så plägar man troskap röna.

 

Han vart karvad som den fisk,

som stekare lägga å sin disk:

det var en omild gärning.

Han fick uti sig väl 15 skott:

det var en sorgfull arvelott

hans hustru fick till värning.

 

Sedan Engelbrikt var då död

då stod än riket som förr i nöd,

ty konungen ville ej hålla

det han hade med dagtingan jätt:

att hålla riket vid lag och rätt.

Gud ville att han skulle falla.

 

Han gjorde sig oppå Sverige vred,

till Danmark gjorde han sammaled,

till Norge och desslika.

Det spordes om landet sitt och vitt

att han vart full snart tre riken kvitt.

Var finner han andra slika?

 

Han lade därtill sinne och akt

och brukade både konst och makt

att tvedräkt måtte komma.

Han fick allt det han efter for:

tvedräkt växte i riket stor,

dock honom till liten fromma.

 

Nils Stensson gjorde han till marsk,

ty han var en man till ord så karsk.

Han förde in Danabroka.

Karl Knutsson ville det ej städja

utan heller mot den orätt vädja:

han satte sig mot de kloka.

 

Man må det säga förutan fals:

han böjde mången hårdan hals,

som ej ville styret lyda.

Makt plägar ofta klokskap vinna,

och nöd känner nakota kona spinna:

det haver dock något tyda.

 

Karl vågade där om gods och liv

och satte sig till prang och kiv

att svenske skulle förenas.

Gud gav honom därtill makt och sinn

att köra den, som vill ej själver, in

att riket skulle ej grenas.

 

Riddare och sven eho han är,

han hade dem alla lika kär,

som ej ville efter följa.

Liv och gods han ingom spar:

det vordo rike och fattige var:

de kunde sig ej så dölja.

 

Slipper en fågel av snara eller kvist

han tager sig vara för tolke list:

Sverige du äst nu sluppet.

Vill du i den snara igen,

som förr var bunden om din ben,

det må väl stå dig öppet.

 

O ädla svensk, du statt nu fast

och bättra det som förra brast.

Du låt dig ej omvända!

Du våga din hals och så dina hand

att frälsa ditt eget fädernesland!

Gud må dig tröst väl sända.

 

En fågel han vär sin egen bur,

så gör och all villena djur:

nu märk vad dig bör göra.

Gud haver dig givit sinn och själ:

var hellre fri än annans träl,

e medan du kan dig röra.

 

Frihet är det bästa ting,

där sökas kan all världen omkring,

den frihet kan väl bära.

Vill du vara dig själver huld,

du älska frihet mer än guld,

ty frihet följer ära.

 

Frihet må väl liknas vid ett torn,

där en väktar blåser av sitt horn:

du tar dig väl till vara!

När du av det tornet går,

och en annan det i händer får,

där fäller du om tåra.

 

Och är frihet lik den stad,

där all ting följas väl i rad:

där är fullgott att bygga.

Varder frihet från dig villt,

då är det bästa nederspillt,

så låter jag mig hygga.

 

De gamla skrift och så de ny,

de bjuda frid i varjom by.

Dock kan ej frider bliva,

förutan frihet är där när,

som frid och frälse uppebär

och ofrid må fördriva.

 

Haver du frihet i dine hand,

du lyckt väl till och bind om band,

ty frihet liknas vid en falka,

att ho som frihet giver upp,

han skulle tagas vid sin tupp

och sättas ibland skalka.

 

Flyger frihet bort från dig,

hon kan väl sedan vakta sig,

evart du red eller rände.

Du kan ej giva så stort rop,

du sitter dock kvar i kappo snop,

och bort flög höker av hände.

 

Jag råder dig, hav frihet kär,

om du kan märka vad frihet är,

hon är ej god att mista.

Frid och frälse drager hon hem,

hugnad och glädje allom dem

som skylas under hennes kvistar.

 

Frihet är en säker hamn,

det visar frihet med sitt namn

dem som henne kunno lyda.

En hamn vär för vind och våg,

frihet beskärmar både hög och låg,

ty bör man frihet pryda.

 

(Tomas av Strängnäs)

Svenska frihetsdagen 2018

27 april är ju som bekant Engelbrektsdagen till minne av frihetshjälten Engelbrekt Engelbrektsson som mördades svekfullt 1436. ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring” den är en sanning som står sig ännu 582 efter mordet på frihetshjälten. Ha en trevlig frihetsdag 2018 alla goda och glada frihetsvänner!

Engelbrekts vapen med IKF`s färger.