En liten berättelse om en runstensresa i västergyllen.‏ Juni 2012.

Tre deltagare deltog i runstensresan på nationaldagen:

2 västgötar och en västmanländsk turist.

Sommaren var denna blå/gula dag på sitt vackraste humör. Det var varmt, men inte stekande hett. Det var några moln. Men de utgjorde endast en vacker detalj i landskapet.

Vänern som väl nästan var en fjärde deltagare i resan var på log sitt glittrigaste leende. Stora delar av resan var ju just i närheten eller vid Vänern.

Resan började vid Leksbergs kyrka. Kyrkan är belägen precis utanför Mariestad och är väl snarast en del av denna Karl IX stad. Men den ligger på en vackert belägen höjd. Anor från medeltid kan Leksbergs kyrka ståta med fast det mesta nu är 1700-tal.

Här finns två runstenar och en liljesten med runor. Även en ”kungasten” rest på 1900-talet finns vid Leksberg.

Första stenen står på kyrkogården. ”Gunnur reste denna stenen efter Olov nacke, Torkels fader.”

Den andra vid kyrkbacken tillsammans med kungastenen. Runtexten tyds: Tore Skorpa reste denna sten efter sin son Kättil.”

Liljestenar är vanliga i Västergötland. Och de brukar räknas från 1200-talet. Ungefär då stenkyrkorna i bygderna restes. (Sten var populärt på den tiden.)

Och en av de många liljestenar har en enkel runtext. ”Torsten präst.” Den mest troliga teorin att liljestenarna är gravkistor får här ett bra argument.

Några km söder om Leksberg finns byn Karleby. Här berättade guiden historien om Ragnvald Knaphövde. Denne herre blev konung i Svealand men kom på sin eriksgata till Västergötland. Men han vidtog inte de ceremonier som övligt var vid landskapsgränsen och red in landet utan gisslan. Sådant ofog gick förstås inte för sig och när Ragnvald kom till karlepit så slog västgötarna under sin lagman ihjäl honom!

Tillnamnet knaphövde har de lärde och de mndre lärde tvistat om. Den ene säger att det nog berodde på att Ragnvld hade ett ovanligt runt huvud! Men i Västergötland håller man det troligare att namnet betyder kort om huvudet eller som det heter modernt språk idiot! Ja smart var han inte denne sveakung. (Rida in i Västergötland utan gisslan, hur dum får man vara?)

Finns dom som dock säger att det inte var här Ragnvald miste livet, huvudet och kronan utanför Falköping. Men visst är guidens teori värd att nämna?

Detta ska ha skett omkring 1125-1130.

Resterna av en kyrka finns vid Karleby. Och förstås resterna av gravar. Männen begravdes på södersidan och kvinnorna på den norra. Norr är ju det ondas väderstreck…

Runstenen är här har texten: ”Tore skorpa reste denna sten efter sin son Kättil och efter Oluv, sin fosterdotter/fostermor.

Den gode Tore Skorpa måste ha älskat sin son Kättil. För minst två stenar har han rest över sonen som dog innan fadern. Inte ens Västergötland är förskonad från tragik. Men Tores faderskärlek har ju fått två vackra runstenar resta.

(Detta skrivs med tårar i ögonen.)

Resan går vidare och några km österut finns Sunnevad också det numera en del av Mariestad. Vid ett mycket vackert och välskött koloniområde finns ett mindre gravfält från järnåldern och en bit därifrån vid ån Tidan står runstenen med en enkel men vacker drakslinga. Vi läsa följande: ”Roar reste denne sten efter Tore, sin son.” Men om denne Tore är den samme som Tore skorpa kan vi tvista.

Är det så, ja då miste inte bara Tore sin son Kättil utan Roar miste både son och sonson då han var i livet.

Resan fortsatte norrut och efter en stund siktades Lyrestad. Guiden berättade då man åkte förbi kyrkan att en av hans första kända förfäder hette Hätting och levde i Lyrestad på 1400-talet. Intressant tyckte alla. Men mer intressant blev det vid Rogstorp 1.5 km därifrån nära Göta kanal. För här stannade man och guiden visade var stenen står beläggen på en åker.

Utbölingen sa till guiden ”Att du har någon anknytning till platsen?”

Den mycket stolte guiden framhöll att namnet Hätting står på stenen! Här är det i sanning förfädrens blodsbedränkta jord det är frågan om. Den stolta stenen besöktes. Och nog var det lite högtidligt att gå genom sädesfältet denna vackra sommardag med blå/gula fanor siktandes på flaggstängerna mot den mäktiga stenen. Den är över 3 m hög.

”Hätting och Hervard reste stenen efter Gunnar, sin fader.” Står det på ena sidan. På den andra finns ett odjur fjättrat. Tyvärr är delar av stenen skadad men vargen/lejonet och dess bojor syns tydligt. Osökt kommer man att tänka på Fenrisulven.

Att detta var höjdpunkten på resan får guiden får väl sägas vara givet? Fotografen trodde sig hitta en del av den skadade stenen och försökte sätta dit den. Men det gjorde sig inte.

På vandringen tillbaka sågs en kanalbåt komma. Och nog ser det lite underligt ut mitt i bondlandskapet med sådana färdmedel?

En kortare kafferast gjordes och sedan for man vidare.

Torsö blev nästa mål. Man stannade vid kyrkan. Guiden berättade att här föddes Rudolf Kjellén 1864. Och vem är då denne son av Torsö. Jo han var mycket den gode Rudolf. Han var professor i Uppsala, politiker s.k. unghöger och skrev bland mycket annat sitt verk ”Staten som livsform”. Han myntade även begreppen nationalsocialism och folkhemmet. Han dog 1922. en spännande man och mer spännande blir det för guidens morfars släkt kommer från denna ö!

Kyrkan betittades. Den står på rester av en gammal kultplats.

Men mycket av den moderna kyrkan är andra hälften av 1800-talet. Rudolf och hans fru har skänkt två runda fönster till kyrkan. Detta gjorde de när de gifte sig 1898. Kan tillägas att professorns far var präst på ön.

Fönstren sattes dock upp 1913. De tänker inte så fort alla gånger torsöborna…

Ett vackert votivskepp finns men mest intressant är nog vindflöjeln som finns i kyrkan en så kallad torsövarg.

Färden fortsatte till Skeberga, den södra udden av ön. På vägen observerade fotogafen ett lamadjur! Världen blir mer och mer mångkulturell, men måste djurens tas med också?

Enligt uppgift ska det funnits en runsten vid Skeberga. Men den kunde inte finnas. Men ett litet vackert gravfält nära Vänernstranden besöktes.

Resterna av en kvarn sågs kan tillägas.

Färden fortsatte till Nolby. Här finns en mindre domarring på en höjd vid ett gravfält.

Nu var det dags för blot! En av de största händelser i öns historia skedde den 6/6 2012. Tor var tillbaka på Torsö!

Gudastatyn föreställande Tor ställdes vid domaringen och mjöd offrades. Och dracks! Till Tor och de döda hedningarnas ära. Och då hände det att en ko med flera kalvar kom. De var nyfikna och vänliga. Att blota med kor är inte vanligt men nu har vi gjort det. Visst är det underbart då hela naturen deltager i våra offerceremonier? Tors själv agnar ju med ett tjurhuvud då han fiskar upp Midgårdsormen.

Torsö lämnades. Men det finns flera gravar på ön. Men vår förening som ju alltid har kroniskt ont om tid och pengar får ta det någon annan gång.

Resan gick tillbaka till Mariestad. En skylt där det stod Ullervad passerades. Guiden påpekade att ofta där det finns en ort som heter något med Tor finns det i närheten en plats med namnet Ull. Ull är ju som alla vet Tors styvson i den nordiska mytologin. Ännu längre bort finns det en plats som heter Odensåker.

Tore Skorpa, Tore Torgöt och Torsten. Många namn i närheten av Torsö. Knappast en tillfällighet. Tor är i sanning Vänerlandets gud!

Matrast intogs vid restaurang kan väl sägas. Lite blå/gult var det. Bra att folk uppmärksammar dagen.

Efter en längre sträcka kom man fram till Källby hallar utanför Götene. Här finns järnåldersgravar och även en domarring som finns med på Olaus Magnus Charta Marina. Den första kartan över norden från 1500-talet.

Men de två runstenarna, en med ett kors och en med en figur som tros just vara ”vår” gud nämligen Tor.

Den kristna stenen som dock står på en gravhög låter sig läsas: ”Ulv och Ragnar, de båda reste denna sten efter Fare sin fader… kristen man. Han hade god tro på Gud.”

Den hedniska stenens budskap är: ”Styrlag satte denna sten efter Kaur sin fader.”

Var sig de var hedningar eller kristna så hedrade de sina fäder.

Resan fortsatte och Lidköping passerades. Och färden gick till Stora Levene. Guiden berättade om Håkan röde.

För om Ragnvald var dålig kung så var Håkan god kung. Håkan, vi får förmoda att han var rödhårig var född i Levene och begravd där. Han är intressant då det finns skäl att tro att hans finns med på en runsten vid Adelsö i Uppland. Och det är om det är rätt Håkan så är han den förste kung som finns omnämnd med namn i vår historia i en text.

Att Håkan var populär är ju inte svårt att förstå. Är man född i Västergötland så slipper man möta Knaphövdes öde. Håkan som sägs gett namn åt Håkantorp i närheten dog 1079 eller senast året därpå.

Kyrkogården besöktes och här står Sveriges högsta runsten nästan 5 hög. Den flankeras av några träd. ”Härulv reste stenen efter sina söner Uar och Torgöt. Gud hjälpe deras själar väl. De…”.

Stenen har varit inmurad i kyrkan.

Gravfältet som ligger ett stenkast bort besöktes. Och här var det vackert. Stora ekar (Tors träd) och korpar (Odens fåglar) gör stämmningen hednisk. ( Guiden som varit där en vecka innan berättade att han då sett fyra korpar?)

Bland gravarna finns en som utmärker sig. En stor sten som är rest i en cirkel av stenar. Och här ligger han nog den gode Håkan.

I utkanten av Levene äng finns en sten med skålgropar. Och här har folk offrat. I äldre tider ska man lagt smör i dem. I senare tider har här ofta lagts mynt och någon gång en blomma. Vackert så. Ett mynt offrades för en lycklig resa. Och härmed har vi deltagit i en offerceremoni som sträcker sig långt ner i tiden. Innan kristendomen, innan järnåldern ja kanske så långt som det överhuvudtaget vi kan tänka oss. Och lite till.

Resan fortsatte en kort sträcka till Sparlösa. Och här finns en av de två märkligaste runstenarna i vårt land. (Rökstenen i Östergötland är den andra.)

Om denna stenen i Sparlösa har man tvistat och bråkat. Böcker och avhandlingar har skrivits. Akademiska fejder uppstått. Runor med både de urnordiska och vikingatida runorna har ristats. Men nog är bilderna av människor, djur och fabeldjur mest spännande? Stenen har först ristats på 700–800-talet men några sekler senare fått mer runor.

En spännande teori är att två kungar Alrik och Erik som Snorre Sturlasson skriver om nämns på stenen. De två Erik Och Alrik var samregenter men hittades en dag döda. De hade slagit ihjäl varandra med varsitt hästbetsel!

En sådan ovanlig tilldragelse borde ju rimligen nedtecknas på en runsten.

Då stenen har rötterna i den hedniska tiden togs Torstatyn fram igen och ställdes på stenen. Det passar ju bra då en av teorierna är att Tors är avbildad. Må Tor skydda den mystiska Sparlösastenen intill ragnarök!

Några slantar donerades till hembygdföreningen som har hand om både Levene och Sparlösa.

Resan närmade sig nu sitt slut. Näst sista anhalt var Skalunda kyrka. En liten kyrka med tre runinskrifter. En vid kyrkväggen var bara tre runor. Stenarna som var och är mycket vackra. Här har ristaren verkligen tänkt till. Har följande budskap för efter världen. Vi börjar med den största och hela stenen: Hralgi och Algisl satte denna sten efter Särle sin fader.”

Den andra stenen: ”…reste stenen efter sina söner, Sven.”

Denne Sven är värld att avundas. Man vet inget om honom. Inga intima detaljer, inget skvaller eller tjafs. Men vi vet att det fanns en man i Västergötland nära Vänern vid namn Sven. Och därmed är han på sitt sätt odödlig.

I Närheten av kyrkan finns den mäktiga Skalundahögen. Västergötlands största gravhög. Även här finns gravar och domarring.

Enligt sägnen ligger här Beowulf begraven. Han som omnämns i det anglo-saxiska kvädet som drakdödare.

För oss efterlevande är ju det mer spännande att läsa i Beowulf-kvädet om kriget mellan geater och svear. Och många har ju velat se de många fornborgar som finns i landskapet från 500-talet som ett bevis på att tiderna var oroliga.

De lärda tvistar. Men guiden är ju anhängare av skolan som säger att i Skalunda ligger Beowulf. Tänk att vi har en egen drakdödare begravd utanför Lidköping.

På högens topp fick utbôlingen sin present. Guiden brukar ju ge bort böcker som alla vet. Och en bättre gåva än Beowulf-kvädet kan man ju knappast få?

Fotografen fick en bok med titeln ”Förfädrens stämmor”.

Sedan gick resan tillbaks till Leksberg. Kan sägas att två rådjur setts och minst tre rovfåglar. På flera håll har folk tagit med barn och barnbarn och liksom vi besökt forna platser. Gott att än har inte förljugningen och fördömningen tagit överhand. Avslutning skedde då guiden och utôlingen sjung Dybecks ”Du gamla du fria” hållande i en sverigefana!

En vacker nationaldag och en spännande resa har vi upplevt. Nästan synd om er som gick miste om denna ”runstenssafari”.