Svenska dikter del VII En suputs försvar
Israel Holmström är knappast någon som ingår i det allmänna medvetandet. De få gånger han nämns är då dikten om Pompe, en av Karl XII hundar återges, och det är inte ofta. Men nog är dikten en suputs försvar lite kul? Holmström var en god patriot trots sitt idag omöjliga namn inom sådana kretsar. Fadern som dog när sonen var tre år var borgmästare. Studier i Uppsala tycks ha förkommit. Troligen deltog Holmström som soldat ute i Europa men hamnade i kungliga kansliet. 1700 följde Israel Holmström sin konung ut i krig och ska vid slaget vid Narva vad som berättats ”nedlagt några ryssar”. 1702 blev han krigsråd. Uppgifterna om Holmström är ganska få men han var med i kriget mot Ryssland och avled där 1708. 1661 var han född kan tilläggas.
En suputs försvar
Ädla stund och ljuva timma,
När min mun i vin får simma,
Och min läppar springa få
Uti vinets halvtunnså!
Då bor glädjen hos mig inne,
Då slås ängslan ur mitt sinne,
Ja, min glädjefulla kropp
Hoppar utav glädjen opp.
Och om nånsin möjligt vore,
Jag väl själv i glaset fore,
Summe där liksom en fisk
Uti vattnet kvick och frisk.
När jag söta vinet sväljer,
Det mig innerligen kväljer,
Att min korta strupes gång
Ej är med mig lika lång;
Att jag såled’s finge känna
Dryckens ljuvhet långsamt ränna
Ifrån munnen natt och da’
Ända ned till fotabla’.
Ädla saft, du söta vätska,
Som kan oss så ljuvligt läska,
Huru skall jag rosa dig,
Som så hjärtligt fröjdar mig!
Av allt gott är ej din like
Uti världens vida rike.
Av allt gott, som jorden bär,
Vinet det förnämsta är.
Den som nykter trumpen sitter,
Blir han full, och vinet spritter
I hans hjärta, blir han glad,
Kväder, fast han aldrig kvad.
Börjar på så lustigt tralla,
Att han fröjdar sig och alla,
Som där äro, när de si
En så trumpen glader bli.
Den, som nykter knappt kan krypa,
Får av vinet litet drypa,
Rinna i hans strupe trång,
Gör han underliga språng,
Uppå bord och uppå bänkar,
Över dörrar, över skänkar
Oförsiktigt upp och ner,
Gör sig galen med manér.
Den, som ängslas i sitt hjärta
Och av motgång lider smärta,
Eller armod sätter till,
Att han nykter dåna vill,
Ger man dricka, tör han glömma
All sin motgång, fuller drömma,
Att han ingen motgång har
Eller haft i all sin dar,
Utan dundrar, dricker, svärmar
Med de andra och alarmar,
Bullar upp med skratt och skrik,
Som han vore bottenrik,
Liksom honom intet fattas,
Men av alla hålls och skrattas
För en rik och lycklig man,
Som så lustigt leva kan.
Kan då vin allt detta göra,
Allt det onda så förstöra,
Varför klagar jag då an,
Att jag dricka vill och kan!
Dricka skall jag, druckit har jag,
Drucken blir jag, drucken var jag:
Dricka är min bästa skatt,
Dricka skall jag dag och natt.
De må säga, vad de vilja;
Ingen, ingen skall mig skilja
Ifrån vinets söta smak;
Sen far glädjen upp i tak.
Nykter är jag illa mulen,
Nykter är jag rätt modstulen,
Nykter är jag full med pust,
Nykter är jag utan lust.
Fuller är jag full med nöje,
Fuller är jag full med löje,
Fuller är jag väl förnöjd,
Fuller är jag full med fröjd.
Annan glädje må väl fara,
Dricka skall min glädje vara:
Dricka är min enda ro;
Nästan vid tunnan vill jag bo.
Vad jag äger, skall jag sälja,
Köpa vin och det uppsvälja;
Uti heta strupen min,
Där skall öl och vinet in.
Vad jag nånsin har fått ärva,
Det jag fått ell’ får förvärva,
Allt skall ösas i min kropp,
Alltihop skall supas opp.