En hednisk dag

En hednisk dag

Trefaldighet.

Rörlig högtid, äger rum 58 dagar efter påskdagen.

De kristna anser nu att den vanliga tiden infaller. Nu har jul, påsk och pingst firats. Trefaldighet vara till söndagen innan domsöndagen. Källdrickning skedde förr vid trefaldighetskällor.

Nyhedniskt förslag: Vill och kan man dricka ur heliga källor så är trefaldighet ett bra tillfälle. Källdrickning har hedniskt ursprung som vite Krist anhängare övertog.

Mors dag.

Sista söndagen i maj. Ursprungligen amerikansk sed som firats i Sverige sedan 1919.

Kritik att dagen uppkommit endast för att öka handelns inkomster genom försäljning av blommor, tårtor och gratulationskort har förekommit. Å andra sidan har dagen inte påverkat någon redan tidigare etablerad sed.

Nyhedniskt förslag: Sänd en tanke till gudinnorna och våra anmödrar.

31 maj 2015 a.y.p.s. är en riktig hednisk dag. Gudinnor och anmödrar firas tillsammans med hedniska seden att dricka ur källor. Trefaldighetens har firats till den kristna treenigheten, men vi hedningar kan gott och väl sätta upp vår treenighet Oden, Tor och Frej! Och varför inte gudinnorna var med samtidigt? Och seden med källdrickning är väl värd att ta upp. Förr var det en festdag och kan åter så bli.

Ha en riktigt trevlig sista maj i hedendomens tecken!

Svenska dikter del VII En suputs försvar

Svenska dikter del VII En suputs försvar

Israel Holmström är knappast någon som ingår i det allmänna medvetandet. De få gånger han nämns är då dikten om Pompe, en av Karl XII hundar återges, och det är inte ofta. Men nog är dikten en suputs försvar lite kul? Holmström var en god patriot trots sitt idag omöjliga namn inom sådana kretsar. Fadern som dog när sonen var tre år var borgmästare. Studier i Uppsala tycks ha förkommit. Troligen deltog Holmström som soldat ute i Europa men hamnade i kungliga kansliet. 1700 följde Israel Holmström sin konung ut i krig och ska vid slaget vid Narva vad som berättats ”nedlagt några ryssar”. 1702 blev han krigsråd. Uppgifterna om Holmström är ganska få men han var med i kriget mot Ryssland och avled där 1708. 1661 var han född kan tilläggas.

En suputs försvar

Ädla stund och ljuva timma,
När min mun i vin får simma,
Och min läppar springa få
Uti vinets halvtunnså!

Då bor glädjen hos mig inne,
Då slås ängslan ur mitt sinne,
Ja, min glädjefulla kropp
Hoppar utav glädjen opp.

Och om nånsin möjligt vore,
Jag väl själv i glaset fore,
Summe där liksom en fisk
Uti vattnet kvick och frisk.

När jag söta vinet sväljer,
Det mig innerligen kväljer,
Att min korta strupes gång
Ej är med mig lika lång;

Att jag såled’s finge känna
Dryckens ljuvhet långsamt ränna
Ifrån munnen natt och da’
Ända ned till fotabla’.

Ädla saft, du söta vätska,
Som kan oss så ljuvligt läska,
Huru skall jag rosa dig,
Som så hjärtligt fröjdar mig!

Av allt gott är ej din like
Uti världens vida rike.
Av allt gott, som jorden bär,
Vinet det förnämsta är.

Den som nykter trumpen sitter,
Blir han full, och vinet spritter
I hans hjärta, blir han glad,
Kväder, fast han aldrig kvad.

Börjar på så lustigt tralla,
Att han fröjdar sig och alla,
Som där äro, när de si
En så trumpen glader bli.

Den, som nykter knappt kan krypa,
Får av vinet litet drypa,
Rinna i hans strupe trång,
Gör han underliga språng,

Uppå bord och uppå bänkar,
Över dörrar, över skänkar
Oförsiktigt upp och ner,
Gör sig galen med manér.

Den, som ängslas i sitt hjärta
Och av motgång lider smärta,
Eller armod sätter till,
Att han nykter dåna vill,

Ger man dricka, tör han glömma
All sin motgång, fuller drömma,
Att han ingen motgång har
Eller haft i all sin dar,

Utan dundrar, dricker, svärmar
Med de andra och alarmar,
Bullar upp med skratt och skrik,
Som han vore bottenrik,

Liksom honom intet fattas,
Men av alla hålls och skrattas
För en rik och lycklig man,
Som så lustigt leva kan.

Kan då vin allt detta göra,
Allt det onda så förstöra,
Varför klagar jag då an,
Att jag dricka vill och kan!

Dricka skall jag, druckit har jag,
Drucken blir jag, drucken var jag:
Dricka är min bästa skatt,
Dricka skall jag dag och natt.

De må säga, vad de vilja;
Ingen, ingen skall mig skilja
Ifrån vinets söta smak;
Sen far glädjen upp i tak.

Nykter är jag illa mulen,
Nykter är jag rätt modstulen,
Nykter är jag full med pust,
Nykter är jag utan lust.

Fuller är jag full med nöje,
Fuller är jag full med löje,
Fuller är jag väl förnöjd,
Fuller är jag full med fröjd.

Annan glädje må väl fara,
Dricka skall min glädje vara:
Dricka är min enda ro;
Nästan vid tunnan vill jag bo.

Vad jag äger, skall jag sälja,
Köpa vin och det uppsvälja;
Uti heta strupen min,
Där skall öl och vinet in.

Vad jag nånsin har fått ärva,
Det jag fått ell’ får förvärva,
Allt skall ösas i min kropp,
Alltihop skall supas opp.

Kan alla vara hedningar?

Kan alla vara hedningar?

Vare sig man gillar det eller ej så kan man nog säga att alla kan vara hedningar. Men också att det inte finns en sorts hedendom. Något universellt budskap finns inte i egentlig mening. Det som skiljer hedniska religioner från framförallt kristendom och islam är ju att man inte tror att världen på något sätt blir bättre om alla tror på samma sak. Om alla tror på Oden och Tors så betyder inte det automatiskt att det blir fred på jorden i all evighet.

Hedningar kanske inte försöker rädda världen, men de startar heller inga blodiga krig. Jihad och korståg finns det ingen motsvarighet till.

Såväl demokrater, kommunister, kristna och muslimer drivs alla av tron att världen blir frälst om alla tror på samma sak. En del kritik av asatron har väl varit från det demokratiska samhället att det inte finns något behov av alla ska tycka samma sak. Asatro är förvisso inte i sig vare sig rasistisk eller nationalistisk men den förespråkar ju inte heller ett globalt samhälle med en universell värdegrund.

Man kan viga sitt liv åt att bekämpa demokrati och ändå vare hedning. Man kan viga sitt liv åt att bekämpa fascism och ändå vara hedning och man kan vara totalt ointresserad av politik och ändå vara hedning.

I äldre källor ser ju Oden till att människorna krigar för att han ska få nya krigare till Valhall. Kanske är det så att inte ens gudarna vill ha en enda form av hedendom?

Asatro och andra hedniska trosrörelser har växt upp i Sverige och västvärlden de senaste femtio åren. Ingen har missionerat, inga, eller mycket få karismatiska ledare har trätt fram och fått massorna med sig. Den ringa form av missionering som får sägas ha skett har varit försumbar. Ändå är tron på gamla gudar och gudinnor på frammarsch. Den troende kan gärna se detta som bevis på att hedendom är den sanna tron. Men ju fler hedningar desto fler åsikter om vad hedendom är tillkommer. Det skapar ju förstås problem, allmänheten i Sverige och övriga Europa är vana att se kristendom, islam och judendom som de riktiga religionerna. Folk från sådan miljö kommer automatiskt att bedöma alla hedendom efter de första hedningar de träffar. Är den första kontakten med fornsedare så är det nog lätt att tro att alla hedningar är historieromantiker som helst skulle vilja leva i en förindustriell värld. Är första kontakten med en rasrevolutionär odinist så är det nog lätt att tro att hedendom är förklädd nationalsocialism! Tyvärr så är det också så att många hedningar, eller vad de nu kallar sig faktiskt anser att de har monopol på hedendom. De själva är seriösa, de är själva sanna och äkta hedningar. Men då är man inne på samma spår som kristna som anser att deras inriktning av denna monoteistiska religion är den enda och sanna. Idag reser hedningar så kallade nidstänger över sina motståndare. Nationalister reser stången mot demokrater. Mångkulturens hedningar reser stång mot de som anser att tron är baserad på enticitet. Det är inte så mycket att göra åt det. Det finns ingen mening med att försöka enas hedningar. Om muslimer och kristna som förkunnar en enda tro inte lyckas så lär nog inte asatron eller vad man nu vill kalla det lyckas heller. Just det faktum att hedningar inte kan enas är en viktig förklaring till varför samfund splittras, men också att många föredrar att vara oorganiserade. Men då är det också svårt att bygga något bestående.

Önskvärt vore kanske ändå att hedningarna av vilken slag de än må vara gjorde en överenskommelse, om än en tyst sådan att om de inte kan samsa och än mindre enas, så bör de inte bråka med varandra. Så lär knappast ske. Fornsedarna lär nog fortsätta positionera sig att de är de sanna troende och en del i andra ändan av hedendomen lär alltid ut att de har rätt. Men ingen av dem vinner något på att bråka.

Så svaret på frågan om alla kan vara hedningar får nog besvaras med ja. Men man måste då komma ihåg att det inte finns en sorts hedendom. De enda man ska vara försiktig med är de som säger sig vara de riktiga hedningarna. Ingen, inte ens asatroende har monopol och patent på sanning! Hedendomen kan inte frälsa mänskligheten, men å andra sidan så är det inte heller mening att hedendomen ska frälsa mänskligheten. Frälsning behövs inte, men tro och moral behövs, hedendom behövs!

Stockholmsresan 23 maj

Stockholmsresan 23 maj

En kvinna och tre män slöt upp på föreningens Stockholmsresa den 23 maj. Fyra återbud hade kommit. Inte ens kulturen kan kämpa mot bakterier och griniga chefer som gillar övertidsarbete…

Vid tiotiden samlades den lilla gruppen vid Gustav II Adolf staty och begav sig till Kungliga slottet. Första anhalten blev Antikmuseumet, eller som det heter Gustav III:s antikmuseum. Detta lilla museum tillkom tack vare ovannämnde regent. Han hade nämligen gjort en längre resa till Italien och lyckades införskaffa en större samling av antika skulpturer. Litet men intressant museum får man säga. Samlingarna som teaterkungen lyckats få ihop blev två år efter hans död 1794 museum öppet för allmänheten.

Andra stoppet på resan blev livsrustkammaren. Utställningen ”Dödens teater” pågår. Historien om kungliga begravningar var en mycket intressant utställning. Bilder från kungliga gravöppningar visades. Bilder av resterna av stoftet av Karl XI och Hedvig Eleonora visades tillsammans med ett litet makabert minne av en undersökning av Karin Månsdotters grav, en skinnbit! Intressant nog så har de största begravningsprocessionerna i Sverige varit i modern tid. Utställningens fokus låg på tiden mellan Gustav Vasa begravning 1560 till Gustaf V 1950. Den permanenta utställningen med Gustav II Adolfs läderkyller och Gustaf III maskeraddräkt sågs också förstås. Tredje besöket skedde i skattkammaren där kronjuvelerna visas. Slottet med slottskyrkan besöktes också. Utställningen Tre kronor som visar resterna av slottet som brann 1697 var et sista som såg innan man tog farväl av kungens arbetsplats.

En restaurang besöktes och sedan var det dags för Medelhavsmuseet. Även här var det romerska statyer men fokus på utställningen får nog sägas vara Egypten. Det finns dock kan tillägas en hel del fynd från Cypern att beskåda. Det var en intressant utställning och det framkallade en hel del munterhet när alla i gruppen klädde ut sig till egyptier. (Men de bilderna vågar vi inte ta med.) Medelhavet avslutades med en liten ölpaus.

Tiden gick och när sista museet skulle besökas var det nästan stängningsdags. Men Medeltidsmuseet är litet och man han faktiskt få en ganska bra överblick trots att gruppen endast hade 15 minuter på sig att går runt bland fynden som hittats i Sverige. Detta museum var det enda som hade fritt inträde.

Slutligen bestämdes det för att medeltidsresturangen Sjätte tunnan skulle hedras med ett besök. Mjöd och öl dracks, och som de goda hedningar vi är skålades det för asatron. Framtida aktiviteter för föreningen diskuterades också, vi roar oss inte bara.

Biltävlingen Gumboll 3000 anordnades samma dag och det var i området där föreningen gick omkring. Några minuters tid lades på att titta på alla dessa bilar som ställts upp.

Stockholmsresan var en av de mest lyckade som föreningen anordnat.

Livrustkammaren http://www.livrustkammaren.se

Medelhavsmuseet http://www.medelhavsmuseet.se

Medeltidsmuseet http://www.medeltidsmuseet.stockholm.se

Antikmuseet

Antikmuseet

Sjätte Tunnan

Sjätte Tunnan

Svenska dikter del VI Källan

Svenska dikter del VI Källan

Carl David af Virsén är nog dömd att vara känd som svenska akademins ständige sekreterare som motarbetade alla dåtidens författare som läses i någon mån än idag.  Ja det är inte lätt alla gånger. Men här kommer nu en dikt av denne herre. Dikten heter ”Källan”.

Upphovsmannen till dikten som återges föddes i Uppland 1842 och avled i Stockholm 1912. Han ligger begravd på Gamla kyrkogården i Uppsala. Första gången af Virsén fick en dikt publicerad var 1861. Första diktsamlingen utgavs 1876 under titeln Dikter. Tre år senare invaldes af Virsén i svenska akademin och blev efter en kort tid som tillförordnad ständig sekreterare akademins ledare fram till sin död. Den konservative kungen Oscar II uppskattade af Virsén mycket beroende på deras konservativa livsåskådning.

Källan

Kom, min rännil susar sval
I den skuggomslutna dal!
Är du törstig, kom att dricka,
Vackra, bleka tiggarflicka!

Djupt förgömd af videts snår,
Skygg som du, min bölja går.
Litet mossa öfverhänger
Ådran, som ur marken tränger.

Lyft på mossans mjuka väf,
Skjut åt sidan pil och säf!
Kom, min svala våg att dricka,
Vackra, bleka tiggarflicka!

Ack, jag vet din smärta väl,
Lilla, rädda barnasjäl,
Kommer hem du utan pengar,
Får du bannor jemt och slängar.

Skyll ej blyg på nordanvind,
Att du vardt så blek om kind!
Ack, förtro åt källans flöde,
Lilla vän, ditt hårda öde!

Du skall komma mellanåt,
När ditt öga fylls af gråt,
Du skall snällt hos mig dig sätta
Och ditt tunga qval berätta.

Du skall fly från dagens tråk
Hit till stilla aftonspråk!
När vi skiljas se’n, så maka
Säf och mossa lätt tillbaka!

Drick ej fort min dryck, jag ber!
På din kind en fläck jag ser,
Som så skarpt i rodnad glöder,
Att hos mig det oro föder.

Dock hvad mer! Den bådar blott
Att du snart skall få det godt,
Att du snart skall färden ställa
Till en annan, bättre källa.

Mycket djupare än jag
Går dess klara vattendrag.
Under jorden djupt den porlar,
Sitt välkommen re’n den sorlar.

Han, som satt vid Sichars brunn,
Bjuda skall derur din mun
Dryck, som sådan svalka gifver,
Att du aldrig törstig blifver.

Den skall helsa ge och tröst
Åt ditt tryckta, sjuka bröst.
Salighet du der skall dricka,
Vackra, bleka tiggarflicka!

Anti bildförbud eller att inte avbilda sina gudamakter är ogudaktigt!

Anti bildförbud eller att inte avbilda sina gudamakter är ogudaktigt!

Vad utmärker en intolerant religion? Monoteism och bildförbud. Den som bara tror på en gud är knappast vänligt inställd till den som tror på två, eller tre, eller fyra eller 142 gudar och gudinnor som en asatronende listade ut att han hade att tillbe.

En annan sak är bildförbudet. De tre stora och ”riktiga” religionerna judendom, kristendom och islam är mer eller mindre emot bilder av sin gud. Muslimer går och slår sönder folk och egendom om någon avbildar deras profet. Att avbilda självaste Allah är ännu värre. Judarna vill inte heller de avbilda sin gud. De kristna har varit mer toleranta. Gud avbildas sällan, men det händer. Jesus som är någon slags gud han med men ändå inte är avbildad miljontals gånger, ja kanske rentav är bilder som ska föreställa denne person de mest sprida porträtten av någon person verklig eller inbillad. Roligt är det att ingen vet hur karln såg ut eller om han verkligen funnits. Vid sidan av Jesus så har ”mamma gud” eller Maria avbildats och de som tror på helgon har ju förstås avbildat dem. Allt sedan renässansen i Europa har folk avbildat hedniska gudamakter. Den grekisk romerska mytologin var en stor inspirationskälla vare sig det var katoliker eller protestanter. Man har slagit ihjäl folk i Jesu namn och katoliker har bränt protestanter och vice versa men alla har uppskattat en målning av krigsguden Mars. Hade de trott på Mars allihop så hade ingen blivit ihjälslagen alls men det tänkte ingen på då! För oss européer har toleransen för avbildningar varit vår smala lycka. Bilderna har ändå lett till någon form av lindring i de monoteitiska dogmerna och fanatismen. Eftersom man tillät konstnärer att göra bilder av hedniska gudamakter så lindrades en del av intoleransen.

Man kan med andra ord säga att avbildningar av gudamakter är hedniskt och tolerant på samma gång. Världsreligionen hinduism har aldrig varit emot bilder, och den klassas som den mest toleranta av världsreligionerna. Som de hedningar vi är så borde vi föregå med gott exempel och låta våra gudamakter avbildas.  Visst det finns väl bra och dålig ”hednisk” konst men ska vi verkligen nedlåta oss att bli så intoleranta och kränkta som monoteisterna blir när det är tal om bilder? Många, alltför många gånger används hedniska gudamakter av folk som inte tror på dem som ren pynt. Marvel är ju ett skräckexempel på hur hedniska gudar och gudinnor avbildas. Men inte ska vi som talibanerna börja slå sönder folk och egendom för det? I reklamens värld används asatron till att sälja såväl livsmedel som kläder. Än finns väl inget skäl att gå bärsärkagång. Vi måste också komma ihåg att våra makter är fullt kapabla att ta hand om saker och ting de ogillar, vi behöver inte hämnas åt dem alla gånger. Tycker Tor det är tramsigt med hur han framställs i amerikansk populärkultur? Troligen. Men eftersom han själv inte straffar filmskaparna så behöver nog inte vi göra det heller. Intressant är att monoteistiska gudar alltid låter deras anhängare göra grovjobbet. Om Allah inte gillat buddistiska statyer i Afghanistan då borde ju denne potentat kunnat fixa saken utan hjälp av skäggiga gubbar? Varför de kristnas gud inte ingriper då hans anhängare mördar varandra på grund av att en del trott på ikoner och andra inte kan bara tyda på två alternativ. Ett han gillar att de bråkar. Två han finns inte.

Men vilka bilder ska då en troende hedning ta till sig? Ja vi kan knappast tillbe en bild av en fotomodell som gör reklam för en firma som uppkallats efter kärlekens gudinna. Inte heller ska vi inhandla Marvel-Thor dockor. Bäst är ju att man köper, om man inte är så duktig att man kan tillverka egna gudastöttor som andra hedningar tillverkat eller säljer. När det gäller andliga ting så är det ofta, ja kanske alltid tanken som räknas. Ingen avbild kan göra originalet rättvisa, tänk då hur svårt det är att göra en gud rättvisa. Gudinnor är ännu svårare.  Eget tycke och smak är alltid ett bra riktmärke. Men det finns mycket trams och kitsch. Att ha en avbild av någon gud eller gudinna som ser ut att vara med i ett album av Asterix och hans tappra galler är nog inte så lämpligt. Och alla avbilder från 1800-talet a´ la Wagner operahjältar och hjältinnor framkallar väl mest sekulär munterhet. Det finns många bilder av gudarna att köpa via internet och så kallade medeltidsmarknader så med lite tur kan man hitta en eller flera gudabilder man blir nöjd med.

Men viktigaste med bilder av gudar och gudinnor är nog den i dagsläget att de med sin blotta existens utgör en svidande kritik och protest mot monoteistisk intolerans religion och abrahamitisk fundamentalism. Har de tre ”riktiga” religionerna bild förbud, då borde vi ha ett anti bildförbud! Så ni ärade hedningar låt tillverka bilder och stöttor! Det är ohedniskt och ogudaktigt att inte avbilda gudinnorna och gudarna!

Marvel Thor

Ja det är knappast muntert för de asatroende när Hollywood gör $ av vår tro. Men tro inte att vi bryter mot lagen heller. Vi är anständigare än talibaner och mindre lättstötta.

Valkyria figurin

Ja all konst är inte bra konst. Varför ska alltid asatrons makter avbildas med Asterix hjälm? Vad är det som är så spännande med fjärdar och horn? Horn ska man dricka ur, inte ha på huvudet. Denna mindre lyckade avbild ska föreställa en valkyria. Fast de bilder som finns av valkyrior från hednisk tid visar alltid välklädda damer!

 Valkyria i metall

Valkyria som hon avbildades ”på den gamla goda tiden.” Och horn dricker man ur!

Freya suimwear

Freja verkar inte bry sig, i alla fall inte på något negativt sätt att folk använder hennes namn till att sälja baddräkter. Och visst är modellen förtjusande? Kanske tänker Freja som så att vackra modeller ändå aldrig kan bli vackrare än skönhetens gudinna. Men försöka duger. Denna dam ger väl ändå en viss rättvisa åt Frejas natur. Freja är nio gånger vackrare än den vackraste kvinnan som någonsin kommer att leva i Midgård. Muslimerna har som stridsrop gud är störst, borde inte vi hedningar ha Freja är vackrast?

Trä gudar

Ibland är det enkla bäst. Enkelt och uppriktigt har en hedning tillverkat tre bilder som föreställer Oden, Tor och Frej.

Danae

Om inte den kristne Tizian fått avbilda Danaë på detta vis hade vi nog levt i ett samhälle som fått dagens talibaner och islamistiska statens proselyter att verka som mjuka dagisfröknar. Tack alla ni kristna som ändå vågade hämta inspiration från antiken!

Kanske är det tack vare intresset för antikens mytologi som vi idag ser att kristendomen minskar hos européerna?

Tizian Diana

Tizian gjorde många tavlor med bibliksa motiv. Men de hedniska bilderan kallade han poesi. Tavlan föreställer Diana och Actaeon. Enligt sägnen såg Actaeon Diana när hon badade. Sådant tjyvkikande uppskattades inte, så jaktens gudinna hämnades genom att förvandla Actaeon till en hjort som dödades av sina egna jakthundar. Hedniska gudamakter behöver inte människor för att hämnas, de gör det bra ändå!

Taliban

En värdelös idiot till taliban som förstört budditiska statyer i Afghanistan. Sådan vill en del dårar ha i Europa. Monoteism är skit, men en del skit luktar värre än annan. Om Allahs drängar är så här fulla, hur ful är då inte Allah?

Muhammed och ängel

Det finns dock muslimer som anser att det är okej att avbilda profeten. Shiamuslimer har aldrig haft samma intolerans mot bilder. Visst finns det mycket hos shia vi hedningar inte kan eller bör tycka om. Men i ärlighetens namn så tror inte shia på det som sunni gör, nämligen att profeten ska återfödas av en man! Shia är minst dåligt ur ett hedniskt perspektiv.

Iconoclasm

Kristna kan de med. Här går kristna fanatiker så kallade bildstormare till anfall. De slår sönder andra kristnas föremål. Ja det håller ju grälet inom familjen i alla fall.

hindu_gods

Ju mer desto bättre? Ja hellre för många bilder av en polyteistisk religion än för få. Ingen blir längre imponerad av en osynlig gud!

Tor brons

Vi började och avslutade med Tor. Så här avbildades den skäggpryde dunderguden för 1100 år sedan och så kan han gott avbildas idag.

Berlin föll – men inte Odžak

Berlin föll – men inte Odžak

av H. Kama

Historien om slaget vid den kroatiska staden Odžak i krigsslutet 1945 är föga känt utanför Kroatien, och var under den kommunistiska eran praktiskt taget förbjuden att omnämnas då den inte direkt var till fördel för den ”segerrika” kommunismen i propagandan. Staden, som ligger i norra Bosnien (en del av Kroatien som separerades av kommunisterna, och som än idag inte återförenats med moderlandet) försvarades av 4.000 kroatiska soldater ur Ustasja och den kroatiska armén, och var inringade av mångdubbelt starkare kommunistiska, s.k. ”partisan”-styrkor. Det som kommunisterna trodde skulle bli en lätt seger blev till en chock för angriparna som orsakades enorma förluster i upprepade nederlag. Försvararna bjöd på fanatiskt motstånd och striden drog ut på tiden och dagar blev till veckor, och efter ett tag kom ordern från Belgrad till de kommunistiska ockupationsstyrkorna;

”Alla som försvarar Odžak måste försvinna tills Josip Broz Titos födelsedag den 25:e maj!”

Flera brigader sattes in mot försvararna av staden som kämpade ända in i det bittra slutet. Majoriteten stupade i strid, de som kapitulerade hade ingen nåd att vänta av de röda, utan blev omedelbart avrättade. Det fanns dock de som kunde bryta genom de kommunistiska linjerna och fortsatte kampen i ett gerillakrig i skogarna i hela tre år (!) efter det officiella krigslutet.

Befälhavaren för stadens försvar var Ivan Čalušic vars styrkor höll Odžaks tätort, de kringliggande byarna Srnava, Jošavica, Potočan Vrhovac och Svilaj. Petar Rajkovačic hade befälet över styrkor som höll ett annat område i stadens omgivning och försvaret av den södra flygeln stod under Petars bror Ivo. Den östra flygeln hölls av Pejo Ilak och dennes styrkor. Därtill hade en styrka under Ibrahim ”Vitez” Pjanic anslutit sig till försvarsstyrkorna då de var förhindrade att retirera västerut.

Den 19:e april inleddes striderna och partisanerna var under villfarelsen att de kunde ta staden på en gång och för detta ändamål hade man satt in fyra brigader – den ”16:e muslimska brigaden”, den ”19:e brigaden från Brčko”, samt de ”14:e och 27:e Centralbosniska brigaden”. Trots sin stora överlägsenhet i antal slutade angreppen i katastrof för de kommunistiska styrkorna. Hundratals kommunister stupade i de första stormningsförsöken, medan försvararna som var väl förberedda hade små förluster. Bakslaget framkallade irritation hos den kommunistiske överbefälhavaren Tito som krävde en lösning på situationen; ”det finns inget att vänta på”. Detta förstärkte nervositeten hos partisan-officerarna som genast beordrade nya stormningar helt bortsett de förluster som dessa order orsakade de egna styrkorna. Anfallen var helt misslyckade och kommunisterna tillfogades enorma förluster. Situationen förvärrades ytterligare av att de kroatiska försvarsstyrkorna istället gick till motangrepp. Partisanstyrkorna blev paralyserade och ett stort antal soldater deserterade.

I slutet av april kom ett nytt meddelande till partisanstyrkorna från Titos stab; ”Om terrängen kring Odžak inte rensas fort bär ni alla det fulla ansvaret!”. Den 4:e maj inleder partisanerna en aktion för att ”krossa motståndet” kring Odžak under ledning av Miloš Zekic. Alla fyra brigader gick till attack och skulle inledningsvis neutralisera de kroatiska bunkrarna och försvarsställningarna. Inte heller detta försök blev framgångsrikt då kroaterna försvarade sig utmärkt – under förvissning om att motståndaren ej skulle ta några fångar.

Vid ett tillfälle retirerade Ustasja-styrkor och arméstyrkor från Odžak till byn Vlaška Mala, där de anordnade ett bakhåll för partisanerna och ett stort antal kommunister stupade och ett stort antal flydde hals över huvud med vapnen kvarlämnade, varpå Odžak återtogs.

Den 8:e maj, dagen för Tysklands kapitulation, försökte 5 000 partisaner på nytt inta byn Vlaška Mala, vilket ånyo slutade i katastrof för kommunisterna, och i ett motangrepp där Ustasja avancerade ända till byn Vrbovac därifrån partisanerna hade utgått. Partisanofficeren Stevo Kovacevic skickade ett meddelande till högkvarteret i Belgrad:

”Fienden kämpar desperat, inte ens gamla kämpar har sett något liknande. Varje Ustasja måste först bli dödad innan vi kan erövra ett objekt. Vi är fortfarande i våra utgångslägen”.

Det närmade sig Titos födelsedag och situationen i Odžak hade fortfarande inte kommit närmare en lösning. Inte ens efter att man satt in en femte brigad. Då kommer nya order från Belgrad: ”Flyg skall sättas in”. Två skvadroner med tolv flygplan lyfter mot Odžak och bombardemang och beskjutning varar oavbrutet i två dagar, den 23:e och 24:e maj. Vid det här laget började förlusterna hos Ustasja och den kroatiska armén stora. Till skillnad från partisanerna hade de inte utvilade styrkor. Sjukhuset i Prud nära Odžak var packat av sårade. Partisanerna intog slutligen Odžak och byn Vlaška Mala på Titos födelsedag den 25:e maj efter dagars konstant bombardemang. Sporadiska strider följde därefter kring sjukhuset i Prud. Trots att kommunisterna intagit Vlaška Mala lyckades 150 försvarare bryta sig genom partisanernas multipla försvarsringar och krossade Stevo Kovacevics 14:e brigad. Detta ruinerade Kovacevic officerskarriär då han för alltid förlöjligats av ”vad en handfull Ustasja gjort”.

Efter att försvaret kvästs kom hämnden. På sjukhuset i Prud mördade kommunisterna alla 80 patienter, tillsammans med den medicinska personalen. Endast 200 Ustasja- och kroatiska armésoldater kapitulerade, vilka blev omedelbart avrättade. I byarna omkring Odžak mördades alla män äldre än 15 år. År efter år senare i den här delen av norra Bosnien fanns inte elever i grundskolan som hade en levande far. Förutom de mänskliga offer som ansågs motiverade i kommunismens namn ansåg regimen även att staden, p.g.a. sin fascism, skulle förvägras järnväg. Den drog man runt Odžak efter kriget.

Ivan Čalušic och en del av hans styrkor kunde bryta sig genom de kommunistiska linjerna och bedrev ett gerillakrig i ytterligare två år i skogarna i norra och centrala Bosnien. Han förråddes emellertid och blev gripen i staden Tuzla, där han blev senare blev dömd till döden.

Än idag är Petar Rajkovačics öde okänt. Det sägs att han lyckats ta sig genom de kommunistiska linjerna, eller att han begått självmord, eller lyckats ta sig till Spanien. Det finns de som påstår sig ha sett honom i Valencia och Madrid.

I Jugoslavien firades varje år den 15:e april som ”dagen för staden Odžaks ‘befrielse’ från fascismen”, trots det faktum att partisanerna inte lyckats inta staden förrän fem-sex veckor senare.

Ivan Čalušic – närvarande

Petar Rajkovačic – närvarande

Pejo Ilak – närvarande

Ibrahim ”Vitez” Pjanic – närvarande

Odžaks namnlösa hjältar – närvarande

ustasa-flag