Dikt: Valhall

Valhall

I Valhall gick härliga till, må man tro,
Och rustades utan all ände.
Bekvämare kunde ej kämparne bo
I glömska af jordens elände,
Men därföre gjorde de också sin flit
Att spilla sitt lif och bege sig dit.

Hvad än man må säga om Oden, så var
Han dock ibland värdar den bäste.
Till gäst vid sitt bord bjöd han hvarje bra karl,
Och ej han vid klädseln sig fäste.
Ej under, – när maten för intet man fick, –
Att man så förtvifladt till Oden gick.

Hans sal var väl minst som sjön Mälaren stor
Och borden som Björkö och Sela,
Fem hundrade dörrar där funnos, jag tror,
Och det ger begrepp om det hela.
Men nu vill jag tala ett ord om de ök,
Som evigt försedde gud Odens kök.

Först fanns där en odödlig galt, ibland svin
Det största, som funnits i tiden.
I fläsket han var så förunderligt fin,
En fogelsmak häfdade vid’en.
Och Sehrimner hette det dråpliga djur,
Så rikligt utrustadt af gifmild natur.

Men detta om honom är långt ifrån allt.
Väl högre förtjänster han hade;
Hvar morgon kom själfmant den vördige galt
Och sig uppå slaktbänken lade.
Han skållades, stektes af Andhrimner kock,
Men dagen därpå var han kry ändock.

(Hvad synd, att den präktiga rasen dött ut!
En Sehrimner just jag behöfver,
Då skulle jag gifta mig, äta fullt ut,
Och ändå ha refbensspjäll öfver,
Och sälja en skinka och köpa mig vin,
Och lefva som Kresus med gumman min.)

Desslikes fanns äfven i Valhall en get,
Som ädlaste fröjden dock väckte.
Hejdundrande var hon och Hejdrun hon het’,
En krona bland hela sitt släkte.
Och alla Einheriar, stora som små,
De buro till henne båd’ bark och strå.

Men saken var den, att hon mjölkade mjöd,
Så klart som en dag och sexgradigt.
Ett horn af dess mjölk gjorde näsan så röd,
Och ruset blef tämligen stadigt.
Själf ville jag gärna en killing bli,
Om sådan en mor jag fick fatt uti.

Hvar morgon se’n sig de Einheriar klädt,
Och besken med tilltugg var tagen,
Så redo de ut på den ändlösa slätt
Och slogos till långt fram på dagen.
Då stupade många. Men matklockan ljöd,
Och upp sprang hvar kämpe, som legat död.

Där ser man hvad trollmakt, som maten kan ha,
Ej under att därom vi kifvas!
Ty äfven här nere den smakar rätt bra,
Och utan den icke vi trifvas.
Men kämparne redan hå hunnit i sal’n,
Och spänna upp svältremmen visst en aln.

Gud Oden i händerna klappade då,
»Silence! mina herrar!» han sade.
Strax lästes för syns skull de bönerna små,
Fast själen på bordet man hade.
När Oden sin corpus i högsätet satt,
Så slogo de ned såsom falkar gladt.

Gud Oden på maten var rasande fin.
Den gaf han åt Fräke och Gerre.
Själf lefde han endast af skummande vin,
Som det kunde anstå en herre.
Men hufvudvärk fick han af födan tunn,
Drack därför den mimerska hälsobrunn.

Och Hugin och Munin, de korparna två,
Gud Odens förtrogna spioner,
Nu kommo tillbaka från resan också
Med nytt ifrån åtskilda zoner.
På Valfaders skuldra de slogo ned,
Och pratade strunt efter gammal sed.

Men kämparne smorde sig länge och väl
Med Sehrimners himmelska hydda.
De åto, som skulle de frälsa sin själ
Med fläsk och för Hela sig skydda.
De skäggiga munnarna dröpo af flott, –
Den maten är mäktig, en klunk gör godt.

Så tyckte de äfven; med ögat i glöd
De koxade ömt bakom stolen.
Der stod en valkyria, fager och röd,
Och trind som den sjunkande solen.
Hon länge har stått där, i köttsens kval!
Hon hade i fläsket en farlig rival.

Einherien tog sin valkyrias hand.
»Mitt socker!» – han stammade däsigt –
»Fyll hornet! jag önskar att fukta min tand.»
»Där har du!» – hon svarade snäsigt.
»Hvad nu? Är du kollrig? Räck hit din mund!»
Och då vardt Valkyrian god på stund.

Och nu blef det dryckjom och nu blef det glam,
En strid mellan hornet och flickan.
Fast plirögde kämpen i våtvaror sam,
Var han dock så eldfängd som stickan.
Och många små friheter han sig tog,
När knäsatta tärnan slog i och log.

Einherien leker med lockarnas gull
Och ytterligt salig sig känner.
Han skulle, han skulle nödvändigt bli full,
Ty ruset var dubbelt, go’ vänner.
I olika striden till slut han föll. – –
Så var den diet, man i Valhall höll.

(Wilhelm von Braun)

Hämnd är bra, förlåtelse är dumhet!

En medlem i föreningen har en före detta arbetskamrat som misstänks ha stulit från firman. Medlemmen sa att han var glad att han inte behövde förlåta eller vända andra kinden till.

Föreningens ordförande studerade vid en folkhögskola en gång. På skolan fanns en person som dömts för sex med minderårig. När detta uppdagades klagade många elever däribland den asatroende. Lärarna försökte förringa händelsen och sa att alla förtjänar en ny chans.  Men detta med ny chans är bara en lite moderna omskrivning av kristendomens vända andra kinden till som sagofigurer Jesus från Nasaret som var från Betlehem påstås ha sagt.

Ofta märker man att de kristna av idag framhåller nåd och försoning som något mycket moraliskt och gott. Men tycker vi verkligen detta? Måste man förlåta tjuvar, och varför ska man ge en pedofil en ny chans? Nej kristendomens mjuka sida är dess snuskigaste.

Vi hedningar har en gud som bara åkallas vid hämnd. Hans namn är Vidar. Våra förfäder ansåg att hämnd var ett sätt att lösa konflikter, låt oss ha samma åsikt.

Tack Vidar för att vi får tro på dig!

Vidar, en mäktig gud värd att dyrka och åkalla.

IKF Blotade till Frigg

I Västergötland höll föreningen ett mindre blot på midsommardagen. En medlem föreningen hade införskaffat en statyett föreställande asynjan Frigg. En vacker röd ros och mjöd offrades till Frigg. Tre personer deltog och skålade i mjöd för gudinnan och midsommaren.

Vår gamla sol och vår gamla dag

23:e juni var förr Midsommarafton. På sina håll anses den fortfarande vara det. Självklart uppmärksammar IKF denna dag. Men vi tar också denna ”gamla dag” och uppmärksammar vår kära gamla asynja Sol. Hon som en dag kommer att bli mor åt den nya sol som stiger upp efter Ragnarök.