Bortglömda monarker del VI, Erik Trolle

Av alla våra bortglömda regenter kan vi nog med god marginal utse Erik Trolle som ”vinnare”. Ja regent är kanske inte rätta ordet, men han var riksföreståndare några månader 1512.

Erik Trolle föddes troligen omkring 1465. Han var som till Arvid Trolle och Kristina Jonsdotter Gädda. Fadern var unionsvän och ägde flera gods i både Danmark och Sverige. Sonen Erik tycks först haft planer på att bli en kyrkans man och studerade utomlands. Men han verkar ändrat sig, för år 1488 blev han riksråd för att några år sedan bli lagman i Närke och slutligen i Uppland.

Erik Trolle kom i konflikt med den starke mannen i svensk politik, Sten Sture den äldre. Som unionist såg Erik Trolle danske kungen Hans övertagande av makten som något positivt. Kungen lät dubba Erik Trolle till riddare. När efter några år Sten Sture den äldre tog makten igen stred först Erik Trolle mot honom, men förlikning ingicks. Stens Sture den äldre avled året därpå 1503 och ny riksföreståndare blev Svante Nilsson Sture. När denne i sin tur dog blev Erik Trolle av riksrådet utsedd till ny riksföreståndare. Detta skedde i Arboga i januari 1512.
Men Svante Nilssons son, den mer kände Sten Sture den yngre tog upp kampen. Sten Sture den yngre hade bondebefolkningens stöd samt kontrollerade de flesta borgarna i riket.
Samtidigt som Sten Sture den yngre på Mora äng valdes till ny riksföreståndare vädjade ärkebiskopen inne i Uppsala för att folket skulle stödja Erik Trolle. I Stockholm kom det senare nästan till strid mellan de båda sidornas knektar men ärkebiskopen medlade och förlikning ingicks. Erik Trolle erkände Stens Sture den yngre som lovade riksrådet mera inflytande. Erik Trolle kan sägas ha varit statschef i omkring fem månader.

Det var lugnt några år, sedan blev Eriks son Gustav Trolle mot Stens Sture den yngres vilja ärkebiskop. Far och son var anhängare till Kalmarunionen så riksföreståndaren lät fängsla Erik Trolle. Sonen Gustavs slott Stäket brändes ner och även han fängslades. Erik Trolle satt i förvar 1516-20. När Kristian II tog makten spelade Gustav Trolle en viktig roll i det som senare kallades Stockholms blodbad. När Gustav Vasa inledde sitt befrielsekrig flydde herrarna Trolle till Danmark. Erik Trolle fick dock av Gustav Vasa tillåtelse att komma tillbaka till Sverige 1528. Men redan två år senare avled nu Erik Trolle som var i sjuttioårs åldern. Erik Trolle ogillade reformationen men kunde inte påverka dess genomförande.

Erik Trolle var gift två gånger. Första äktenskapet slutade i tragedi då hustrun Ingeborg med tre av deras fem barn drunknade i Mälaren.
Andra äktenskapet var med Karin Eriksdotter som avled 1563, 34 år efter maken.

Erik Trolle var en lärd och begåvad man. Hans kunskaper i latin ska ha varit mycket stora och imponerat även på främmande sändebud. men som Gustav Vasa sa om Erik Trolle: ”Föga lämpad tillvärdsliga ting”.
Det hade nog den första vasakungen rätt i. Men vist är det en förtjusande tanke att Sverige en gång styrdes av ett troll!

Trolles vapen

Ätten Trolles vapen. Trollesläkten är känd från 1300-talet.

Bortglömda monarker del V, Erik hedning

Historien om Erik hedning handlar lika mycket om Erik kristen. Bortglömda är dessa kungar, varför? Jo källmaterialet är extremt magert. De nämns på två håll i missionären Adam av Bremen i hans ”Historien Hamburgerstiftet och dess biskopar”. Adams bok är mest känd för att den beskriver det mytiska Uppsala tempel. Kung Stenkil dog 1066, han var kristen men när en ny kung skulle utses stod två kandidater mot varandra. Dessa två hette båda Erik, då som nu ett vanligt namn. Den ene Erik, han som var kristen tros vara son till Stenkil. De andre tros vara släkt med de gamla kungaätterna som hävdat släktskap med de gamla gudarna. Något år verkar man ha lyckats hålla fred med så blev det strid och båda kungarna stupade i det slag som följde. Alla stormännen i riket ska ha stupat de med, men det var nog överdrivet. Det verkar efteråt vara en hednisk motreaktion mot kristendomen, Adam av Bremen skriver att biskoparna som skulle till Sverige valde att stanna hemma. I äldre tider har man försökt postumt ge kungarna Erik och Erik regentnummer VII och VIII. Men vem ska ha vilket nummer?
Ett minne ska finnas efter striden och det är två takryttare på Kimstads kyrka i Östergötland. De är ju inte från 1067, men kan ändå vara värda att nämna. Den hedniske Erik for till Valhall, var den kristne Erik tog vägen vet vi inte.

Kimstads kyrka takryttare

Ryttarna på Kimstads kyrka.

Bortglömda monarker del IV, Karl XIII

Det är ingens fel att Karl XIII är bortglömd. När han blev kung var han runt 60 och åldrad i förtid. Men även om han varit yngre och starkare så hade han troligen ändå varit satt på undantag i historien.

Karl föddes 1748 som andre son av tronföljaren, senare kung Adolf Fredrik tre söner. Gustav, som var den äldste sonen blev kung Gustav III. Med fadern var relationen god, sämre var den med modern Lovisa Ulrika. Sonen och fadern verkar varit ganska lika tillsättet. Modern erkände att hon tyckte minst om av Karl av sina tre söner och en dotter. Bara några få dagar gammal blev Karl av riksdagens ständer utsedd till storamiral, och de militära insatser han gjorde var inom flottan. Karl var lojal med familjen när fadern strejkade och besökte kung Fredrik II som var hans morbror och härskade i Preussen två år senare.

Gustav blev kung 1771, året därpå planerade han en statskupp och brodern Karl var en av de inblandade. Karls roll i kuppen var att han for ner till Skåne och tog över trupperna där. När rykten om kuppen spreds till huvudstaden, gjorde kungen själv statskupp. Allt gick ju bra och som tack fick Karl tillsammans med lillebror Fredrik Adolf var sin hertigtitel över ett landskap. Karl fick Södermanland. På 1770-talet hade Gustav planer på att göra Karl till hertig av Kurland men det blev inget med det. Karl spelade sedan ingen större roll förrän kriget mot Ryssland utbröt 1788. Karl fick befälet över flottan, sin största insats gjorde han vid sjöslaget vid Hogland, juli 1788. Slaget vanns av svenskarna, men möjligheten att erövra St Petersburg gick om intet. 1792 blev Karl regent då Gustav mördats. Troligen kände han till planerna mor brodern och som första åtgärd var att visa nåd mot de som varit inblandade i mordet och låta utredningen gå i stå. Karl lät ganska omgående sin frimurarkollega G A Reuterholm ta över ledningen av riket. I fyra år styrde Karl och Reuterholm till dess att Gustav IV Adolf blev myndig. Reuterholm for utomlands och Karl drog sig tillbaks till sitt slott Roserberg. Relationen mellan farbror och brorson var aldrig riktigt god. Gustav IV Adolf avsattes av en militärkupp 1809, Karl viste troligen även denna gång om att något var i görningen. Karl utropades nu till riksföreståndare. Kung blev han då han undertecknade den nya grundlagen sjätte juni. Detta är en av anledningarna till att vi har denna dag som nationaldag.
Som kung spelade Karl en medlande roll mellan kuppens ledare C J Adelcreutz och G Adelsparre. Hösten samma år fick Karl en stroke och först på våren året efter var han så pass återställd att han kunde klä sig själv. Helt frisk blev han aldrig.

Karl lät adoptera den danske prinsen Kristian August, som försvenskade sitt namn till Karl August. Anledningen var att kungen var barnlös och frågan om tronföljden var akut. Men Karl August dog efter bara några månader i Sverige. Vid begravningen lynchades riksmarskalk A von Fersen. Denne ansågs vara ledare för de som ville ha den avsatte kungens son som tronföljare. Åter var Karl inblandad i saker och ting. Trupperna i Stockholm hade fått order om att inte ingripa om det blev bråk. En något märklig order.
En ny riksdag, nu i det lugnare Örebro tillkallades och det var nu som den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte, furste av Ponte Corvo valdes till ny tronföljare. Karl hade varit skeptisk med accepterat valet. Personkemin mellan adoptivfar och adoptivson blev mycket bra för att inte säga utmärkt. Bernadotte charmade fullständigt den gamle slagrörde mannen. Våren 1811 blev Karl åter sjuk och nu tog Karl Johan över som prins-regent. I de storpolitiska händelser under den sista delen av napoleonkrigen är det adoptivsonen, nu kallad Karl Johan som bestämmer. När Karl Johan återvänder efter att varit ute i krig sommaren 1814 låter dock den gamle ordna med ett storartat mottagande. Senare, då kampanjen mot Norge inleds vill Karl vara med. Som den gamle amiral han är tar han över befälet av lottan, om än mer till namnet än gagnet. Under konungens höga befäl inledder den svenska flottan övertagandet av Hvaleröarna 26-29 juli. I denna operation stupar två svenskar, detta var sista gången en svensk kung lett trupper i strid! Kriget vinns av svenskarna och Karl blir kung även i Norge. En del har räknat ut att han i norska regentlängden ska vara Karl II. Karl Johan fortsätter styra under Karl XIII sista år. Karl avlider 1818 i februari, månaden därpå begravs han i Riddarholmskyrkan.

Inom ett område spelar dock Karl en betydande roll, och det är inom frimureriet. Ordensväsendet var högsta mode på 1700 talets mitt och Karl lockades med. Karl var livet ut en hängiven ordensbroder, han blev ordens stormästare och instiftade Karl XIII ordern 1811. Inom frimureriet gjorde Karl större insatser än som kung.

Karl var gift med Hedvig Elisabet Charlotta som även var hans kusin. Med henne hade han inga barn som överlevde barndomen. Hedvig Charlotta har beskrivits som både vacker, intelligent och glad. trots detta så var Karl inblandad i många utomäktenskapliga förbindelser, några av barnen ska mer eller mindre erkänts. När det gäller erotik var Karl mycket olik sin äldre bror Gustav. Karl XIII drottning är mer känd i historien än maken, tack vare att hon i omkring 40 år skrev dagbok som varit en viktig källa för kunskap om tiden i slutet av 1700 och början av 1800 talet. Hedvig Charlotta avled några månader efter maken.

Karl har beskrivits som dummare än Gustav, men mer öppen och vänligare. Men Karl var hela sitt liv osjälvständig och i de fall han spelade någon roll av betydelse i politiken, så var det andra som var pådrivande. Karls egentliga insats i historien var att han fanns till hans, dels som regent under den omyndige brorsonen 1792 och 1809 när samme bror son störtades och en ny kung skulle utses.
Karl XIII valspråk var ”folkets väl, min högsta lag.” Under Karls regering tillkom 61 adliga ätter, 44 friherrliga och 15 grevliga. Karl var den siste av ätten Holstein-Gottorp på Sveriges tron.
Karl står staty i Stockholm och i Karlskrona.

Karl XIII med byst

Bortglömda monarker del III, Karl XV

Om man kunde resa tillbaka i tiden till Stockholm 1865, då adeln röstat ja i frågan om representationsförslaget och sagt att om så där 150 år så är Karl XV en av Sveriges mest bortglömda monarker, då skulle man riskera att få ett kok stryk!

Karl en av de mest populära, för att inte säga mest populäre regent är idag bortglömd.
Den union han var kung i finns inte mer, den tvåkammarriksdag han var med att införa är ersatt av en enkammare dito, de järnvägar han var med och invigde är på många håll bortrivna, de skrifter han gav ut om det militära är förlegade och de tavlor han målade är för de flesta okända.
I den mån han minns är det i alla historier om sina utomäktenskapliga äventyr.
Värt att notera, Karl XV var kung då otrohet var straffbart och prästerna ständigt och jämnt predikade om sjätte budet. Men nr 15 blev bara populär tack vara dessa historier. Idag när nr 16 regerar skriks det på republik när pressen får nys om någon kunglig affär!

Karl kom till världen 3 maj 1826. Han var den förste svenske prinsen som fötts i landet sedan Gustav IV Adolfs barns tid och den förste Bernadotte som föddes i det land han skulle regera. Föräldrarna var Oskar och Josefina som då var kronprinsparet i den svensk-norska unionen. Av sin farfar Karl XIV Johan blev den lille utnämnd till hertig av Skåne.
Karl fick en ordentlig utbildning men ansågs något rastlös. Han hade dock många goda anlag också enligt lärarna. En del av sista delen av utbildning skedde tillsammans med brodern Gustav vid universitetet i Uppsala. Karl XIV Johan dog 1844 och strax efter Oskar I trontillträde blev hertigen av Skåne myndig. Fadern lär sonen bli universitets kansler. Trots eller kanske rentav en del sura kommentarer i pressen om utnämningen blev Karl även kansler i Lund. Under uppväxtiden odlade Karl många vittra intressen, han sjöng, skrev poesi och målade. Omdömet var att han hade talang, men inte hade kraft att följd följa, det kan man säga också gällde i politiken.
Även militär utbildning skedde och Karl var alltid intresserad av de militära och på det hela taget en bra officer. Karl älskade att vara ute i fält och var populär bland soldaterna.
Karl umgicks både med bohemiska konstnärer, unga officerare och med de så kallade junkrarna. De sistnämnda en grupp yngre konservativa adelsmän.

Karls personliget var dubbelbottnad. De gängse är att han var en stor hurtig karlakarl som med sitt goda humör och hurtiga sätt blev populär överallt. I barndomen var han blyg och hade lättare stamning. Den lyckades han öva bort. Endast i få fall kom den tillbaka. Men i officiella sammanhang talade han ofta lite långsamt och hade förberett sig noga.
I privata sammanhang var Karl med en eller två vänner en vänlig och förstående person. Blev sällskapet större förvandlades han till den store skrävlaren och kunde rentav såra folk med sin lite grova humor. De som kände honom väl, lärde sig att Karl hade stora förtjänster men likväl som stora fel. Troligen är det så att Karl fastnade i bilden som den store gemytlige kraftkarlen och kunde inte riktigt lägga av med den rollen- Men alla, eller nästan alla verkar ha fallit för hans charm.
Politiskt var Karl konservativ, men inte reaktionär. Sympatiserade med skandinavismen, ogillade Ryssland och var frankofil.

Karl gifte sig med den nederländske prins Fredriks dotter Lovisa 1850. Hon har beskrivits som oattraktiv, även om någon enstaka åsikt säger motsatsen. Hon var också blyg och tillbakadragen. Lovisa saknade den charm och sociala kompetens som krävs för att uppträda i sociala sammanhang. Äktenskapet blev ganska olyckligt, även om Lovisa ibland föll för Karls omtalade charm. En av anledningarna till att Karl gifte sig med henne var för att han trodde svärfadern skulle bidra med en stor hemgift. Men det kom aldrig några större summor från Nederländarna. Fredrik överlevde kan nämnas såväl dotter som svärson. Två barn blev det i alla fall. Äldsta blev en dotter med samma namn som modern Hon blev sedan drottning av Danmark. Sonen Carl Oscar, hertig av Södermanland dog när han var 15 månader gammal. Karl verkar aldrig riktigt kommit över sorgen. Som salt i såren kunde Lovisa inte få fler barn efter den sista förlossningen och nu blev istället Karls bror Oscar Fredrik, sedan kung Oskar II tronarvinge. Bröderna var ofta oense i politiken men även i andra sammanhang. Den blivande Oskar II var även mer begåvad och mer populär hos modern. Älsklingsonen Gustav hade dock redan dött som 25 åring. Yngste brodern August var dock vän med Karl och med systern Eugenie verkar en bra relation funnits. Karl hade många motsättningar med sin mor och det var tidvis ganska spänt mellan mor och son.
Karl är känd för sina fruntimmershistorier, mycket är skvaller men Josephine Sparre och hennes släkting Sigrid Sparre var mer eller mindre officiella älskarinnor. Andra damer som nämns är Hanna Styrell och Wilhelmine Schröder. Inga barn i dessa och andra relationer har bekräftats.

Fadern, Oskar I blev sjuk, han led av hjärntumör, den tog hans liv. Karl fick ta över som regent 1857, året innan hade han varit vicekung i Norge. En av Karls första åtgärder var att skriva under 14 dödsdomar! Fadern hade låtit många sådana ärenden uppskjutits, då han emot denna strafform, men det hade Karl med sin konservativa livssyn inga problem med.
I början av sin regeringstid som kung led Karl ett politiskt nederlag. Den nye kungen hade lovat normännen att avskaffa ståthållarämbetet i Norge. Ståthållaren var kungens representant i Norge, men hos många norrmän var ämbetet impopulärt. Svenskar regeringen och ståndsriksdagen sa nej och Karl fick ge med sig.
Ett andra nederlag kom några år senare då Karl som var god vän med danske kungen Fredrik VII lovat denne att Sverige och Norge skulle gå i krig om Danmark skulle komma i konflikt med Preussen. När kriget kom tvingade statsråden Karl att svika sina löften. Karl hade nog velat avskeda dem men problemet var att han innan han kunde avskeda statsråd måste han ha nya som kan ta över. Det hade inte Karl.

Som kung adlade Karl XV sju personer och fyra adelsmän upphöjdes till friherrar, ordnar delades ut i stor mäng och cigarrer kan tilläggas.
Frimureriet i Sveriges stormästare var han och Karl var mycket intresserad av den hemliga ordens riter och mysterium.

Karl reste 1861 tillsammans med brodern Oscar Fredrik på statsbesök i både Frankrike och Storbritannien. Kejsare Napoleon III och drottning Viktoria tog emot. Men även om mötena med de styrande i dessa två stormakter blev lyckade så fick Karl inget stöd hos någon för sina skandinavistiska planer. Karl hade drömmen om att bli kung även i Danmark och trodde sig att med skandinavismen kunna nå detta mål. Denna rörelse var populär främst hs medelklassen och den ville ha reformationer och avskaffa det gamla ståndsamhället. Det är det främsta skälet att Karl var för en representationsreform.

Representationsreformen var den viktigaste frågan under Karls tid. Allt sedan 1809 hade det diskuterats och ältats om riksdagen skulle ändras från de fyra stånden till en mer modern riksdag. Karl hade länge varit emot idén med en ny riksdag men 1863 stödde han regeringens förslag som gick ut på att införa en tvåkammarriksdag. Vid 1865 års riksdag fattades beslut. Bönder och borgare sa ja, prästerna lät meddela att de tänkte följa det beslut som adeln fattade. Karl som nu var för förslaget om ny riksdag övertalade en del adelsmän att rösta ja. Han hade även lovat Lous de Geer som var förslagtes skapare att om adeln sa nej att inför nästa riksdag ha adlat många reformivrare från borgarståndet. Karl XV beslut att stödja reformen påverkade adelns beslut, men hur mycket det påverkade har historikerna tvistat om.

1860 på sin 34 års dag, 3 maj kröntes Karl och hans drottning i Riddarholmskyrkan. Den 5 augusti samma år på Lovisas 32 årsdag blev de krönta i Norge. Det var första gången sedan medeltiden en drottning krönts i Norge. Under Karls tid fungerade unionen tämligen bra. Karl var populär bland folket även här.

Inom det militära ville Karl förnya och modernisera. Det blev inte så mycket av det alla gånger. Risdagarna såväl de gamla som de nya var inte villiga att släppa till medel. Karl ansåg dock att indelningsverket skulle finnas kvar men utökas med andra trupper. En sak lever kvar från Karls dagar. Han lät hederstruppen Karl XI drabanter tillkomma som med sina karolinska uniformer än idag ses vid statsbesök.

Karl gjorde även en insats inom kulturen. Han målade ofta, mest landskapsmotiv från sina båda riken. Han blev ingen stor mästare i målarkonst men man får inte glömma att han inte hade tid att studera och utveckla sina talanger som målare. Dikter skrev han också och två diktsamlingar gavs ut. Den första, ”En samling dikter af C” kom 1863 och två år senare kom ”Smärre dikter af C”. Karl var boksamlare och hans biblotek hade omkring 17 000 volymer. Inom militärfacklitteratur utgav han några titlar, ”Militära tankar i sammandrag” och ”Tankar om nutidens taktiska rörelser” kan nämnas.

Karl stödde även konsten dels genom att köpa tavlor av konstnärer eller att ge bidrag och stipendium. På slottet Ulriksdal i Uppland som var hans favorit slott med Bäckaskog i Skåne som god två samlade han många målningar och bildhuggerier. även en del av den framträdande borgarklassen tog efter kungen och började köpa konst i större utsträckning än tidigare. Inte bara konstnärer fick hjälp. Bland de som fick stöd från tronen kan en ung August Strindberg nämnas.

Under Karls tid började fler och fler järnvägar byggas. Och ofta var Karl med och invigde. Då var det fest, och nu kom Karl till sin rätt och det är nog tack vare dessa invigningar som Karl blev så populär bland folk som nu för första gången kunde få se sin kung.

De starka männen inom svensk politik under Karls tid var L Manderström, utrikesminsiter, J A Gripenstedt, finansminsiter och ovan nämnde L de Geer som var justitiestatsminister och den ledande politikern. Det var han som låg bakom representationsförslaget. Dessa herrar hade en starkare vilja än sin monark och denne kunde sällan göra sig gällande då han var av en annan åsikt eller stretade emot. I nästan alla verk om Karl XV finns de Geers omdöme som han skrev efter kungen död: ” allt som skedd under hans regering af någon betydenhet skedde mot hans vilja” dessa ord har varit föga motsagda och innehåller sanning. Men de är inte helt rättvisa. Man får komma ihåg att de Geer och andra makthavare ofta dämpade sin monarks impulser och idéer. De redan nämnda ståthållarstriden och löftet till Danmark är bra exempel. Karl var av naturen konservativ och som sådan var han förstås inte alltid entusiastisk för reformer och nya idéer, men det är inte alltid fel det heller.

Karl var starkt men hade klen hälsa. I barndomen smittades han och syskonen av tbc. Det påverkade Karls fysik hela livet. i slutet av 1860-talet blev konstaterades att han led av tarmtuberkulos. 1871 blev han allvarligt sjuk. Lovisa som vårdad honom blev när Karl blivit bättre själv sjuk. En förkylning som sedan blev till lunginflammation tog hennes liv. På dödsbädden verkar hon sagt sin make både det ena och det andra. Strax efter att hon somnat in lät Karl bränna alla hennes brev och papper. Året därpå blir Karl åter sjuk och åker utomlands för att söka lindring. Men det är förgäves, han hinner knappt hem till sitt gamla hertigdöme Skåne innan han avlider den 18 september. Karls önskan att bli begrav vid Ulriksdal tog man ingen hänsyn till. Han vilar i Riddarholmskyrkan.
I Stockholm står en ryttarstaty som föreställer Karl och en del av norska Svalbard heter till hans minne ”Kong Karls land.”

I Sverige var han Karl XV i Norge var han Karl IV. Han skrev sig dock privat Carl. Valspråket tog han från Upplandslagen ”land skall med lag byggas” eller som man sa i Norge, ”land skal me lov bygges.”

Karl XV krona

 

Skrifter om nyhedendom bortskänkes!

Ideella Kulturföreningen har tryckt upp några skrifter, och nu skänker vi bort några gratis.

Titlarna på skrifterna är ”Vår och blot, en kort historik över folkliga seder och bruk som firats vid våren samt förslag till nyhedniska ceremonier.” och ”Sommar och höst, en kort historik över de folkliga seder och bruk som firats vid sommar och hösten samt förslag till nyhedniska ceremonier.”

Om intresse finns, sänd via e-post namn och adress och vi sänder kostnadsfritt en eller två skrifter, beroende på efterfrågan.
Vår adress är: ideellkulturkamp@hotmail.se

hammare

2000 år sedan den förste kejsaren dör.

Augustus byst

Augustus, eller som han egentligen hette Cajus Julius Caesar Octavianus föddes i september 63 före Kristus. Hans släkting Julis Caesar lät adoptera honom. När Julius Caesar mördades gick han samman med den dödes vän Marcus Antonius och kämpade mot mördarna. I det inbördeskrig som följde stod dessa två som segrare. De lät sedan dela upp styret av dt romerska riket mellan sig. Men det kom till brytning och krig. Marcus Antonius hade allierat och gift sig med Egyptens härskarinna Kleopatra VII som tidigare haft ett förhållande med Julis Caesar.
Kriget avgjordes år 31 f.kr i det berömda sjöslaget vid Actium. Både Marcus Antonius och den egyptiska drottningen tog sina liv. Egypten inlemmades i Romarriket och det gjorde även Galatien och Kappadokien blev en lydstat för at nämna några erövringar.

Octavianus knöt de högsta romerska ämbetena till sin person. Han blev överstepräst, befälhavare och ledare för senaten. Senaten gav honom hederstiteln ”Augustus” år 27 f.kr och det är nu Rom börjar sin kejsartid.
Augustus lät införa den romerska freden ”Pax Romana” och den började symboliskt med att han lät stänga guden Janus tempel i Rom. Dörrarna var bara stängda då det var fred och det hade varit öppet i hundratals år. Den romerska freden varade till 180 e.Kr.

Augustus lär utveckla vägnätet, rensade Medelhavet från sjörövare, förbättrade och effektiviserade beskattningssystemet. Han lät även bilda den kända romerska elitstyrkan pretoriangardet.
Augustus stödde de romerske poeten Horatius och lät Vergilius och Varius skriva det romerska nationaleposet ”Aeneiden”.
Som byggherre i Rom lät han färdigställa Basillica Julia, som Julius Caesar påbörjat och lät även för att nämna några få exempel Augustus Forum och Caesars Forum. Världshistoriens förste kejsare lär ha sagt ”Jag övertog en stad av tegel och lämnade en av marmor”.

Vid 76 års ålder avled Augustus 19/8 år 14 e.Kr. Vid hans likbål släpptes en örn som symboliskt flög mot himlen för den romerska senaten hade förkunnat att han nu skulle dyrkas som en gud. Månaden han dog i sextillis bytte sedan namn till augusti.

Augustus

Två krig, två slag, två segrar!

Två mindre, men ändå viktiga slag har Sverige utkämpat 17 augusti. Det första slaget vid Fyllebro 1676 och det andra vid Alavo 1808.
Här kommer en lite berättelse om de två striderna:

Slaget vid Fyllebro.

6000 svenskar tågades från Småland möte några kilometer utanför Halmstad en dansk styrka på ca 4000 man. Man hade fått besked om att staden belägrades och den svenske kungen kom till undsättning. Slaget varade mindre än en timme och svenskarna segrade. Danskarna förlorade 1500 man i döda och sårade och ca 2000 blev fångar. Av de som kom undan var de flesta ryttare. Den danske befälhavaren generalmajor Duncan var en av fångarna.
Svenska förlusten ska i antal döda varit 41 man.

Två minnesmärken finns till minne av slaget. Det mest intressanta är den så kallade Lützovstenen. Lützov var en officer i dansk tjänst som täckte den danska reträtten. Han ska ha nedkämpat 17 svenskar, inte dåligt då de svenska förlusterna var som ovan nämnts mycket små. Han sköts till döds, senare lät svenskarna visa prov på ridderlighet genom att resa minnestenen.

Slaget vid Fyllebro. även kallat slaget vid Halmstad var Karl XI första men inte sista militära framgång.
Svenska trupper som deltog var kavalleri från drabantkåren, Smålands ryttare, Västergötlands ryttare, livregementet till häst och riksänkedrottningens livregemente till häst. Två skvadroner dragoner ska deltagit samt infanteri från Livregementet, Skaraborgs, Dalarnas och Kalmars regemente och slutligen artilleri.

DIGITAL CAMERA

Lützov stenen

Slaget vid Alavo.

Under finska kriget stred vid Alavo 4000 svenskar, eller rättare sagt mestadels finnar mot en mindre rysk styrka. Slaget varade omkring två timmar och striderna runt Alavos gamla träkyrka och väster om denna som mest bestod av åkrar var intensiva. Svenskarna segrade och förlusterna ska ha blivit i döda och sårade runt 200 man. Ryska förlusten var nästan dubbelt så stor. Befälhavare på svenska sidan var generalen greve C J Adlercreutz.