Sverige erkänner Palestina!

Palestinsk flagga

30/10 var dagen då Sverige äntligen erkänner Palestina som en självständig stat. Vår blogg heter ideell kulturkamp och då är det naturligt att vi känner sympati för de som kämpar för kultur. Palestinas folk har kämpat länge för sin kultur, ja inte bara kulturen utan sin frihet. De modiga kämparna som strider mot den sionistiska ockupationen är  värda all respekt. Sveriges erkännande av Palestina är ett litet steg i rätt riktning! Leve Palestina!

Westfaliska freden

24 oktober 1648 slöts den westfaliska freden. Denna fred gjorde äntligen slut på trettioåriga kriget. Men vägen till fred var lång, mycket lång. 1643 efter 25 års krig började man från de stridande parterna så smått inleda förhandlingar, man kom fram till att inleda en fredskongress året därpå. Svenskarna och dess allierade Frankrike kom genast i gräl om var man skulle ha förhandlingarna och man kom på att man kunde ha var sin stad att ha förhandlingarna i. Svenskarna höll till i Osnabrück och fransmännen i Münster. Båda städerna ligger i tyska Westfalen som sedan gav freden dess namn. Sedan började man käbbla om vem som skulle besöka vem.

I stort sett alla europeiska stater sände representanter och dessa uppgick till cirka 150 personer. Då har man inte räknat med tjänare, skrivare, kockar och knektar som följde med. Bland de stora staterna var de endast England, Danmark och Ryssland som inte sände folk till de båda städerna. Men frågorna om rang och värdighet gjorde förhandlingarna svåra. När dessa väl vara lösta kom de mer praktiska frågorna. Det hela underlättades inte av att de stridandes vilja att sluta fred påverkades av hur krigslyckan växlade, för kriget pågick som fult trots alla herrar uppe i Westfalen.

Svenskarnas chefförhandlare var Johan Oxenstierna och Adler Salvius. Den förste av dessa två var son till rikskanslern Axel Oxenstierna, den andre var ursprungligen en ofrälse som gjort framgångsriks karriär och var favorit hos drottning Kristina. Tyvärr bråkade Oxenstierna och Salvius med varandra. Även hos fransmännen fanns det interna problem. I många frågor var dock de båda länderna ense, men skillnaden mellan religion var förstås annorlunda. Bådas gemensamma fiende, den tysk-romerska kejsaren hade dock få anhängare, Bajern som varit säte för katolska ligan hade tröttnat på kriget och även Spanien insåg att det måste bli fred. Spanjorerna och fransmännen fortsatte sedan kämpa mot varandra i ungefär tio år till men det är en annan historia.

Men till slut blev det fred. Kejsaren var den störste förloraren. Tyskromerska riket blev efter kriget mest formellt, Spanien tvingades släppa Nederänderna  och påven fick acceptera att motreformationen inte skulle lyckas. De länder som antagit protestantismen skulle förbli utanför katolsk ledning. Vinnarna var Schweiz som nu erkänndes som självständigt, Nederländerna som kommit ur spanska händer, Frankrike som fått nya landområden och Sverige. Sverige fick inte allt man velat ha, men man fick Vorpommern, delar av Hinterpommern med staden Stettin samt de två biskopdömena Bremen och Verden. 5000 000 riksdaler fick svenskarna för att som det hette avdanska sin här. 600 000 riksdaler betalade kejsaren för de delar av Hinterpommern som svenskarna inte fick. Svenskarna fick även rätt att skicka delegater till den tyska riskdagen i Regensburg. Några år tidigare hade Sverige från Danmark tagit Jämtland, Härjedalen, Gotland och Halland i freden i Brömsebro. Nu var det definitivt markerat att Sverige var en europeisk stormakt!

Westfaliska freden var den största mötesplatsen för de europeiska staterna tills Wienkongressen 1814. Trots allt bråk och gnäll växte den moderna diplomatin fram under förhandlingarna i Westfalen.

Jacques_callot brun

Trettioåriga kriget, mord, plundring och våldtäkter härjade i tre decennium.

Signatur:D:JobRoot7923118preprozessPORT_00105277_01-20.03.2007

Johan Oxenstierna, friherre och förhandlare.

Fredsförhandling 1648

Förhandlingarna undertecknas.

Andra slaget vid Breitenfeld

1642 hade kriget förött och härjat Tyskland i 24 långa år. Kriget som sedan kom att benämnas det trettioåriga fortsatte och fortsatte. Resurserna krympte på båda sidorna av konflikten men nu hade de katolska krafterna rustat en större här som rykte norrut och därmed hotade svenskarnas förbindelser med hemlandet. För att förhindra detta ledde den svenske överbefälhavaren Lennart Torstensson sin armé mot staden Leipzig som hölls av kejserliga trupper. Fiendearmén under ledning av ärkehertigen Leopold Wilhelm och Ottavio Piccolomini  blev då tvingade att komma staden till undsättning. När de två härarna närmade sig varandra beslöt sig Torstensson för att göra en taktisk reträtt. Svenskarna drog sig tillbaka medans fienden förföljde. Förföljesen avbröts dock morgonen den 23 oktober. Nu visade sig att reträtten varit en del av en krigslist. Hela den svenska armén omkring 15000 man stod uppställda för strid. Omkring 9000 var ryttare övriga fotfolk. Svenskarnas fiender hade inte väntat sig detta och ammunition hade inte delats ut i samma omfattning som brukligt var, inte heller han trupperna 19000 man och 46 kanoner göra sig färdig när striden började. Svenska kanoner inledde striden och sedan anföll den högra flygeln där ledaren för finska rytteriet Torsten Stålhandske kom i strid, den kejserliga vänsterflygeln tvingades snart att fly. På svenskarnas vänstra flygel gick det sämre, befälhavaren Erik Slang stupade och det kom till en del oordning som dock stillades. Bland förlusterna denna dag kan nämnas Johan Lilliehöök som var andre man i rang efter Lennart Torstensson. Han träffades av en muskötkula och innan han dog kom en annan svensk befälhavare Carl Gustaf, senare kung med siffran X och sa att segern berott på Lilliehööks tapperhet. Denne svarade då: ”Då dör jag nöjd. Gud välsigne er och mitt fädernesland genom er!”.

De kejserliga trupperna flydde och svenskarna förföljde, en del av de flyende han aldrig sättas in i strid. Efter slaget lät Leopold Wilhelm ett regemente som visat feghet i strid straffas genom att genom lottning välja ut var tionde man och skjuta dem! Kejsaren förlorade under det tre timmar långa slaget omkring 5000 döda och sårade, svenskarna 2000. Svenskarna tog omkring 5000 fångar, de flesta gick över till svenskarnas sida. Det betyder att Torstensson hade fler soldater efter slaget än innan. Det svenska krigsbytet bestod av hela fiendens tross, alla kanoner, 121 fanor och 69 standard. Ottavio Piccolomini och Leopold Wilhelm la ner sina befäl efter slaget.

Under slaget använde de kejserliga artilleri ett ovanlig form av ammunition, så kallade kedjelod. Dessa var kanonkulor som fästs i en kedja. Dessa kedjelod kom farande mot svenskarnas led som roterande lieblad. Men vad hjälpte det? Svenskarna van slaget vid Leipzig, eller som det ibland kallas andra slaget vid Breitenfeld. För svenskarna hade stridit här förut och då var det 1631 under Gustav II Adolf. Då var Lennart Torstensson chef för artilleriet, denna gång var han befälhavare över svenska armén. Kan det vara så att han retirerade hit till Breitenfeld med flit?

Kort efter slaget belägrade svenskarna Leipzig och staden gav upp, 150000 guldmynt tog svenskarna som brandskatt.

Andra slaget vid Breitenfeld

En teckning av slaget, svenskarna är i främre delen av bilden. Fienderna ses fly. I mitten av slaget är ett skogsområde som försvårade för de kejserliga då de fick svårt att se sin slaguppställning. Senare under slaget flydde många mot skogen och när svenskarna anföll stupade Johan Lilliehöök.

lennart_torstensson

Lennart Torstensson

Leopold Wilhelm                Piccolomini

Leopold Wilhelm, släkt med kejsaren och hans kollega Ottavio Piccolomini. Liksom Torstensson hade Piccolomini varit med vid Breitenfeld 1631.

Judesuggan

Judar och kristna må ha samma religiösa rötter, men gudarna ska veta att de bråkat med varandra långa perioder och ibland gör de så ännu idag. Sedan har det funnits de som från båda sidorna förkunnat tolerans och ömsesidig respekt. De första kristna kan bäst beskrivas som en judisk sekt, men tiden gick och kristendomen utvecklades till en egen tro. Ju mer tiden gick desto större blev skillnaderna mellan grupperna. När kristendomen först lyckades först bli statsreligion i Romariket och sedan expanderade till områden utanför dess gränser kom fler folkslag i kontakt med den nya läran, folk som inte hade något gemensamt med det judiska. För många av de nya kristna var judarna en helt främmande tro. Ändå lyckades bandet mellan kristna och judar bestå och även judar bosatte sig utanför det gamla Roms gränser. De kristna tillät inga andra religioner än judarna, ett bevis på att man än så länge inte helt brutit med varandra. Först på 11-1200 talet ökade splittringen och kristendomen blev på allvar antijudisk. Ett sätt att ventilera de antijudiska känslorna var via konsten.

Synagogan, judarna tempel avbildades som en kvinna med förbundna ögon, ett symboliskt sätt att visa att judarna vägrat ”se” Jesus som sin frälsare. Ett annat sätt, både råare men får man förmoda roligare var att göra så kallade judesuggor. Judarnas tro förbjuder dem att äta griskött. Samtidigt är griskött en av de viktigaste beståndsdelarna i europeiska folks matlagning. Judarna ansåg grisar som orena började nu avbildas diande suggor! Troligen är avbildningarna en pastisch på den gamla myten som säger att Romulus och Remus, den försnämnde Roms grundare diats av en varginna.

Judesuggorna avbildades i kyrkor men även i böcker, boktryckarkonsten gjorde sitt för att sprida antijudiska känslor. Uttrycket ”judesvin” kommer av dessa avbildningar. Intressant nog avbildas fortfarande judar diandes suggor men nu i den muslimska världen. Då både judar och muslimer inte äter gris kan symboliken bli både större och kraftigare.

Även I Sverige finns det judesuggor, mest känd är den i Uppsala domkyrka. Värt att nämna är att inga judar fanns på medeltiden i Sverige, så antisemitismens historia är äldre än judarnas historia i Sverige.

Blind kvinna

Kyrkan och synagogan, den senare med förbundna ögon.

Judesugga 2

Äldsta kända judesuggan, troligen 1100-talet. Tyskland.

Judesugga teckning Uppsala

Judesuggan i Uppsala domkyrka.

Judesugga 1

Avbildning av judesugga i bok. Även grisens anus väcker intresse hos de som diar.

judesugga iran

Iran och Israel är två stater som befinner sig i konflikt, så en iransk konstnär har gjort denna bild. Men ser inte grisen ut som en hund?

Asatro i Spanien

Spansk asatro

Asatroende på Island sägs ju få lov att bygga ett hov och det är ju bra. Men vi kan passa på att meddela att religionen även har anhängare i Spanien. Comunidad Odinista de Espana-Ásatrú bildades 1981 och erkänns av spanska staten. Man har sedan några år tillbaka även vigsel rätt. Västgoterna, ett germanskt folkslag som en del hävdar kommer från Skandinavien bosatte sig under folkvandringstiden i det som är dagens Spanien. Det är detta gotiska arv som inspirerar dagens hedningar i Madrid och Barcelona.

http://www.asatru.es

Vad vill ni egentligen?

Ja den något bryska titeln handlar om vad vill föreningens medlemmar och bloggens besökare läsa om? Ideella Kulturföreningen skriver ju ganska mycket om svensk historia, seder och bruk från det gamla jordbrukssamhället, historiska händelser, kungabiografier och referat av de möten som hålls. Nyhedendom är ju också något av föreningens specialitet. Ibland ges någon politisk kommentar, men föreningen har bestämt att det ska vara i runda tal 85% kultur och 15% politik.

Tips, råd och synpunkter om vad det ska skrivas om tas emot med tacksamhet. Kommentarer kan göras på bloggen eller genom att skicka meddelande till: ideellkulturkamp@hotmail.se

Vill någon skriva artiklar såg går det också bra. Bara att höra av sig till ovanstående e-post.

hammare2