20 mars var det såväl solförmörkelse som vårdagjämning. Ideella Kulturföreningen passade då på att inviga vid ett blot en ny staty som föreställer Oden. Ceremonin hölls på toppen av Odens hög i Gamla Uppsala. Mjöd offrades till Oden och det skålades i för Oden i ett dryckeshorn. Deltagarna var en kvinna och tre män. Det snöade en del, på tillbakavägen såg man att någon eller några varit och utfört en hednisk ceremoni i närheten. De gamla gudarna lever och tron på dem ökar.

Avslutning av dagen skedde på en restaurang. En av medlemmarna var frikostig och bjöd på såväl mat som dryck.

Oden på Odens hög.

Det snöade på vårdagjämningen.

De för oss okända hedningarna som tänt eld och ställt fram stöttor.

Ned Flanders och asatron

En i föreningen sa: jag blotar och tror på våra gudamakter men jag känner mig inte religiös! Känns det igen? Religiös, är inte det en sån där Ned Flanders typ som går omkring och är livrädd för synd och frestelse, samtidigt mer eller mindre omedvetet retar sin omgivning med sin attityd? En lite feg och osjälvständig person som moraliserar över andra? Med andra ord en kristen tönt. Alla hedningar nickar nog instämmande och vill utbrista men sådan är inte jag! Nej och det har de rätt i (om de nu inte är politiskt korrekta á la forn sed) men religiösa är vi vare sig vi vill använda ordet eller inte. Ord förändras över tid och dess innehåll lika så. Menlös översätts idag till värnlös. Lyte har blivit handikapp av den anledningen att lyte blev ”nedsättande”. Med ordet religiös har inte betydelsen ”jobbig kristen”. Vill vi att asatron eller vad nu vår tro ska kallas ska få status som ”riktig” religion så får vi nog börja använda ordet religiös. Varför inte säga jag är en djupt religiös människa, jag tro på Oden och Frej! Det fungerar, vi måste använda ordet religiös. Och vi måste se till att Ned Flanders, alla känner vi nog en Ned Flanders inte får monopol och ensamrätt på ordet.

Men dessvärre kommer inte Ned Flanders ge sig utan strid, han är ju kristen och har rätt för det står i hans heliga skrift att han har rätt. Men vill de ha strid så får de det. Vi har lika mycket rätt att använda ordet religiös och vi ska använda det. Om vi inte säger att vi är religiösa och tror på våra gudamakter, ja då har vi gett upp. Då har vi lämnat över till Ned Flanders och hans gäng. Om vi inte definierar vår tro som religion, då lär vi aldrig komma så långt som de gjort på Island där tempel byggs. Asatro eller vad nu vi väljer att kalla vår tro får inte bli ett slags levande rollspel där folk leker vikingar och häxor under en helg. Sedan att ordet religiös inte har samma betydelse för en hedning som en kristen är ju en annan sak. Ordet tillhör alla, men det är upp till oss vad vi lägger in i ordet. Ned Flanders har inte monopol på religion!

Nej Ned lille, du har inte monopol på religion!

Tankar om människooffer

Offer av människor pågår ännu idag i religionens namn. Inte i asatrons. Offrandet av människor har ingen som tror på Siv, Eir, Mode eller Brage något intresse av att utföra. Det har hävdats att det förekom offer av människor i förkristen tid och de kristna har gjort stort nummer av detta. Men man får komma ihåg vissa saker när man tar upp förkristna religioners offrande av människor. Hedningarna i Norden trodde inte på gudar som måste blidkas med offer. Man dödade inte folk för att man var rädd för gudarnas vrede. Man offrade för att gudarna skulle ge människorna fördelar. Vi offrar till gudarna för att dessa i sin tur ska skänka människorna det de bett om. Framgång, seger, rikedom, långt liv, lyckliga äktenskap ja listan kan bli lång.

Troligen hände det under vissa speciella händelser att offer av människor förekom. Men troligen var det då krigsfångar som offrats till stridsgudarna. Det är troligt att Oden erhållit sådana offer som tack för segern. Men vad skulle de gjort med fångarna?  Släppt dem fria så att de kan utgöra ett hot igen? Detta offrande kan också varit ett sätt för krigare som tagits till fånga eller av skador inte förmått strida mer att få ett hedersamt slut. Istället för att bli trälar så får de den mer ärofulla chansen att fara till Valhall.

Ibland har de kristna påstått att man offrade trälar och då helst de som varit gamla eller bråkiga. Men ärligt vad ska Oden med ett sådant ”offer” till. Man offrar det bästa, inte det sämsta. Man offrar inte idag mjölk där datumet gått ut på för packningen eller prinskorv som luktar lite underligt till en gud eller gudinna. Lika lite som man bjuder sina vänner på sådana sekundära varor.

Ingenstans sägs det att kvinnor offrats. Asatro är en mycket snäll religion mot flickor och damer.

Gamla tiders samhälle var ett samhälle där det fanns trälar och en och annan träl fick nog följa med sin ägare till de dödas rike. Men detta är inte offer till gudarna utan gravgåvor som den döde ska ha med sig. Trälar finns inte mer så sådana gåvor vare sig kan eller behövs om någon hedning ska begravas.

Värre är dock de offer som sker i monoteismens namn. Islamiska staten ska bränna kurder levande, de har redan korsfäst och mördat folk och våldsnusket har nog inte nått sin kulmen än. Och häxbål som brunnit i de kristnas samhällen påminner väl egentligen om offer som ska ske för att blidka en sträng (och dum) gudom istället för som det påstås vara ett straff för förbrytare? Såväl judar, kristna och muslimer har religiösa inslag i sina lagar. Ofoget att göra omskärelse som finns hos judar och muslimer är också det att räkna till människooffren kategori.

Om någon skulle skära av sig en kroppsdel i asatrons namn så ringer vi personer som är utbildade i vård och omsorg.

Tyvärr är det dock så att de människooffrande religionerna fortfarande har en framträdande ställning. Dessa anses vara de riktiga religionerna, hedendom är avgudadyrkan, blodsmystik och allt möjligt farligt. Ironiskt nog är det just det som finns hos ökentramparna. Asatron har aldrig startat heliga krig, men kanske vi snart tvingas in i heligt självförsvars krig? Vi hedningar är som tjuren Ferdinand, vi vill gärna sitta och lukta på blommorna men kommer det en monoteistisk humla, ja då går vi bärsärk!

I kristendomens namn gav denne helidiot sig ut på korståg. Dödade barn gjorde han och så ville han ha Sant Olofs orden av kungen. Olof dödade hedningar så begäran att få en ordern var kanske inte helt galet hos denne galning?

Äpplet har inte fallit långt från trädet. Tyvärr så kommer dessa vapenlekar sluta i blodbad. Är det vårt blod som ska fukta marken? Åtta dagar efter att dessa gossar föddes fick de en kniv i penisen. Inte konstigt att de gör som de gör, våld är det första de lär sig.

Alla politiskt korrekta hel och halv idioter sitter i Sverige och försvarar islam. De är inte usla mördare men de är de usla mördarnas lakejer och borde ha såväl moraliskt som juridiskt ansvar för detta vidriga brott. Allah är orättvisans gud!

Usch! utbrister allas vår tjuren Ferdinand. Usch för ökenreligioner där det bara finns en gud och miljoner idioter som dyrkar denne gud!

Svenska statsministrar del III Carl Swartz

I Östergötland föddes den man som i 203 dagar var ansvarig för Sverige regering ödesåret 1917.  Carl Swartz såg dagens ljus 1858. Fadern var tobaksfabrikör och sonen Carl blev den fjärde generationen inom tobaksbranschen. Ännu idag finns snuset röda lacket kvar som en påminnelse om tobaksdynastins Swartz dagar. Den blivande statsministern studerade först i Uppsala och sedan i Tyskland. Sonen gick i faderns fotspår och många var som ovan nänts de svenskar som hade snus under läppen från Swartz fabriker.  I Norrköping blev Swartz en viktig person, han satt både med i bankstyrelse och i kommunstyrelsen.

1886 gifte sig Swartz. Makan hette Dagmar och två söner och en dotter blev resultatet av det äktenskapet.

1906 började den politiska karriären på allvar då han utnämndes till finansminister, sex år tidigare hade han blivit riksdagsman. Under årens gång blev Swartz med i flera viktiga utskott. Politiskt var han moderat konservativ.

Sedan 1914 hade Sverige styrts av en ämbetsmannaregering under Hjalmar Hammarskjölds ledning. Första världskriget pågick och Sverige höll sig neutralt. Viktiga politiska frågor hade sedan krigsutbrottet fått vila, viktigaste var rösträttsfrågan. Men under krigets gång blev det mer och mer kritik mot regeringen. Livsmedel sakandes och kraven på reformer kom åter. Regeringen klandrades också för att vara något mer tyskvänlig än vad som var nödvändigt och att detta försvårade importen av livsmedel från länder som var med i ententen. Hammarskjöld ansåg sig tvingad att avgå trots att kungen Gustaf V försökte få honom kvar som sin förste minister. Efter en viss svårighet att få i ordning en ny regering accepterade Carl Swartz att bli statsminister. 13 mars 1917 tillträdde den nya regeringen. I Sverige jäste missnöjet dels från de radikala men också de konservativa som fruktade att det skulle bli revolution. Borgerliga kårer började beväpna sig men regeringen förbjöd denna verksamhet. Förhandlingar gjordes också med socialdemokraterna ledare främst Hjalmar Branting. Dessa uppgörelser ledde till att lugnet någorlunda återställdes i landet. Förhandlingar om import av livsmedel främst från Storbritannien kom igång. Rösträttsfrågan kom åter i fokus. Många inom den svenska högern var splittrade i frågan. Swartz ansåg att riksdagsvalet 1917 skulle avgöra framtiden och han blev därmed den förste konservativa statsminister som accepterade parlamentarismens principer. När vänstern och de liberala vann valet lämnade statsministern in sin avskedsansökan. Kungen ville ha honom kvar men det visade sig omöjligt. Gustaf V såg inget annat val än att godta liberalen Edén som ny statsminister och att godta parlamentarismen.

Carl Swartz den siste statsministern innan demokratins genombrott. Swartz avled i Stockholm. Dödsdagen var den i svensk historia så välkända Gustav Adolf dagen sjätte november 1926 i en ålder av 68 år. Fram till sin död var Swartz riksdagsman i första kammaren.

Carl Swartz från ungdom till ålderdom.

Svenska statsministrar del II Carl Johan Thyselius

Carl Johan Thyselius är inte känd för att ha utfört något stort. De få gånger man överhuvudtaget nämner honom är för att han var den förste statsministern som inte var adelsman. De två föregångarna hade blått blod i sina ådror.

Thyselius föddes i Södermanland 1811. Han var som nämnts inte adlig men fadern var biskop. Efter studier vid Uppsala universitet satsade Carl Johan Thyselius på att göra karriär som ämbetsman.

Karriären gick bra för Thyselius och han steg i graderna och blev häradshövding 1838. Två år senare blev Thyselius kopist i justitierevisionsexpeditionen och 1842 revisionssekreterare. 1856 kom titeln justitieråd och 1860 blev Carl Johan Thyselius statsråd och ecklesiastikminister. Efter en kort tid som statsråd blev Thyselius landshövding i Kronobergs län och president i kammarkollegium. 1868-1886 satt den blivande statsministern i riksdagen för första kammaren.

Vid 72 års ålder kallades Thyselius till posten som statsminister av Oscar II. Något motvilligt accepterade Thyselius utnämningen. Det syns som det var meningen att ämbetet bara skulle vara en mindre tid och så blev det. Kan vara värt att notera att Carl Johan Thyselius inte bara var den förste ofrälse utan även den äldste som blivit statsminister i Sverige.

Politiskt var Thyselius konservativ men också oberoende och stödde inga falanger.

Under Thyselius tid som regeringschef kan nämnas att strafflagen mildrades, vatten och brödstraffet slopades och kvinnornas myndighetsålder sänktes från 25 till 21 år. Vissa motsättningar inom den svensk-norska unionen mildrades då Norge fick utökade rättigheter inom unionen.

I början av 1891 avled den nu 79 år gamle Thyselius i Stockholm.

En ny artikelserie inleds nu, svenska statsministrar. Några få av Sveriges regeringschefer ska tas upp. Statsministerämbetet infördes i Sverige 1876. Först ut är statsminister Lundeberg.

Svenska statsministrar del I Christian Lundeberg

Få statsministrar har suttit så kort tid som Lundeberg. Med sina 97 dagar som regeringschef överträffas han bara av Felix Hamrin som satt i 49 dagar 1932 och av Östen Undén som var tillförordnad statsminister i sex dagar 1946. Men Lundeberg var den statsminister som löste unionskrisen 1905.

Christian Lundberg föddes 1842 och avled 1911. Vaggan stod i Valbo i Gästrikland. Fadern var brukspatron. Sonen tänkte först bli officer men lämnade den banan och blev bruksägare.  Vid fyrtioårsåldern började Lundberg sin politisk bana, först i Gävleborgs landsting men kort efter som riksdagsman i första kammaren. Han var konservativ och anhängare av skyddstullar för svenska varor, så kallad Protektionist. Lundeberg var ett tag första kammarens protektionistiska partis ledare. Vidare kan nämnas att Lundeberg var aktiv verkande i att stärka det svenska försvaret, var för unionen med Norge och mot utökande av rösträtt.  Samhällsidealet var ett konservativt Sverige styrt av konungen och höga ämbetsmän, brukspatroner och militärer. Sympati eller förståelse för de mindre bemedlade klasserna var, får man säga minimal. Lundeberg drog sig inte för att i smällkalla vintern vräka arbetare som försökt organisera sig fackligt.

Krisen år 1905 som ledde till att unionen med Norge upphörde är så pass känd att den inte ska behandlas här. Det ska sägas lite kort att norrmännen uppsade unionen sjunde juni, en urtima riksdag kallades in i Stockholm och den sittande regeringschefen Johan Ramstedt fick lämna sitt ämbete efter stark kritik. En av de största kritikerna var Lundeberg.

Lundeberg fick nu bli statsminister, efter en viss tvekan så accepterade han utnämningen. Kungen den gamle Oscar II hade varit såväl sjuk som deprimerad av norrmännens uppsägning av unionen lät den nye statsministern i stort sett utan inblandning tillsätta ministerposterna. Lundeberg hade höga tankar om monarkin, men var personligen missnöjd med den resignerade monarken. Samarbetet med kronprinsen gick däremot lättare.  Lundbergska regeringen blev de facto en samlingsregering. Såväl bönder som liberala fanns med och den fick stort stöd i båda riksdagarnas kammare.

Förhandlingar med norrmännen gjordes i Karlstad och Lundeberg lyckades få igenom en del av de svenska kraven för att en avslutning av unionen skulle accepteras. Norska gränsfästningar skulle rivas och en folkomröstning skulle hållas i Norge. Detta skedde, och den visade tydligt att de flesta i Norge var emot unionen. Unionen upplöstes men det blev trots viss hetsig stämning i båda länderna fred. Att det blev en fredlig lösning är till en del Christian Lundebergs förtjänst. Efter krisen försökte Oscar II ha kvar Lundeberg men denne misslyckades med att få ihop en ny regering. Samlingsregeringen var ingen intresserad av att behålla och stödet från högerkrafterna var inte tillräckligt starkt så Lundeberg avgick. De sista åren av sitt liv var Lundeberg första kammarens talman. Hösten 1911 avled Christian Lundeberg i Stockholm vid 69 års ålder.

Framsidan av ”Hvar 8 Dag” pryds av Lundeberg.

Lundeberg var mycket aktiv då det gällde att stärka försvaret. Det ogillades från vänsterhåll. Moder Svea orkar inte med alla försvarskostnader enligt tecknaren.

Tre samfund

I dagens Sverige finns det tre samfund där man tror på gudamakter som tillbads innan kristendomen infördes. Ingen av dem använder begreppet asatro, men på asar tro de. Att de inte använder begreppet asatro är ganska typiskt för de svenska ”hedningarna”.

Jag tro jag kan ge lite svar på frågan. Vad är skillnad mellan ”vi och dom?”

Forn sed är f.d. asatro, de har valt att kalla sig forn sed ett ord som nämnts i äldre källor två gånger. Asatro förknippas med nationalromantik och nationalism som man är mycket negativ till. Men det var faktiskt tack vara dessa nationalister som intresset för asatron kom tillbaka.

Forn sed har accepterat homosexuella vigslar som de inte har juridisk giltighet. Även inslag av kristendom får sägas vara med. Man säger sig vara tolerant men som alla vet ju mer tolerant en person säger sig vara desto mer intolerant blir han. Det odogmatiska i Forn sed blir nästan en dogm. Allt är tillåtet, alla får göra som de vill. Men den som brister i demokratisk samhällssyn får inte vara med. Forn sed anser bestämt att asatro inte är en krigisk religion och väljer att bortse från vissa aspekter av tron. Det finns gudar som har en krigisk funktion men den tystas ner eller bortses ifrån. Man tittar med ett öga och vänder bort blicken när man vill.

Vanasamfundet Moder Jord ägnar sig åt dyrkan av gudinnor, eller rättare av den stora gudinnan. De ser de nordiska gudinnorna som olika aspekter av en enda gudamakt. Med andra ord, en slags monolatri, det vill säga man tror på flera gudamakter men ägnar sig åt att bara dyrka en. Vanasamfundet är starkt influerat av både feminism och alternativrörelsen och är vänster ut på den politiska skalan.

Samfälligheten för Nordisk Sed sysslar inte med asatro men tror på asar. Samt andra makter i nordisk och svensk folktro. De formulerar sällan rent ut vad de tror på, de föredrar begreppet makter om gudarna. Våra förfäder tog dock väl att anmärka och döpte orter till gudarna, Odensvi, Torsby, Friggersåker för att ta några exempel. Gudarna nämns på runstenar. Skalderna främst då norska och isländska nämner gudarna vid namn. Men Nordisk sed är mer försiktig. Just denna försiktighet kan leda till att de som inte kan eller utläser de outtalade koderna rätt får svårt att förstå vad de sysslar med. Information om Nordisk sed ger mer frågor än svar. Till skillnad från de två första så politiserar man inte, även om det finns kritiska komentarer om nationalism och nationalromantik.

Men är detta vad vi vill ha? Vill vi ha en tro där det är viktigare att vara politisk korrekt än att tro? Vill vi ta bort saker bara för att det passar oss? Vi ska inte hylla våld för våldets egen skull men vi får acceptera att våld är en del av världen. Vi ska inte bortse från Oden, Tyr och Hermods krigiska funktioner, men inte heller ägna oss åt våldsmystik.

Vill vi ha homosexuella vigslar fast det inte finns något som tyder på att sådant förekommit i förkristen tid?

Dyrkan av den stora modern i all ära, men varför inte ägna alla gudamakter uppmärksamhet? Och varför vara influerat av monoteistisk dyrkan av endast en gudamakt. Istället för att dyrka endast en gud, dyrkar man endast en gudinna. Är tron på flera makter så svår? Har kristendomens andliga struktur påverkat även de som inte tror på Jahve?

Vill vi vara vaga och outtalade som Nordisk sed? Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Man tror på skogsrån medan Oden jagar sådant oknytt. Hur vet man att vissa av dessa väsen inte kommit in i folktron efter kristnandet? Beror det outtalade i Nordisk sed på en rädsla att tro? Man slipper ju stå för det som man inte har sagt.

Nej jag tror ett nytt samfund behövs. Ett samfund som inte i första hand månar om att vara makthavarna tillagas eller som går omkring och är en halvkväden visa.

Låt oss ha ett samfund där man använder ordet asatro och är tydlig med vad man vill och inte vill. Låt oss ha ett samfund som har högt i tak men också har ett tak.

Den som vill bilda sig en egen uppfattning om de tre samfunden kan besöka deras hemsidor:

www.samfundetfornsed.se

www.moderjord.org

www.nordisksed.se

I helgen som var träffades tre medlemmar vid gamla Uppsalas högar och höll ett litet blot. Först besöktes museet med utställning om högarna (historia, arkeologiska utgrävningar, skildring av olika religiösa och politiska aktiviteter, fynd från vendeltiden etc).

Därefter åts lunch på Odinsborg, restaurangen intill. Givetvis skålades det i mjöd här – som vi gjort förr.

Ceremonin hölls sedan kort, men värdig, under kalla vindar av herr ordföranden på en av högarna.

Primitiva (tillfälliga) gudastatyetter fick mottaga mjöd och skålas inför. Vi lät hylla våra nordiska gudamakter och förfäder.

/S

I en äldre och andligen lyckligare forntid, innan Midgårdsormen och Fenrisulvens avkomma började predika tron på endast en osynlig gud fanns det ingen uppdelning av tro och kultur. Allt kan sägas vara sed, eller kunna rymmas i ordet sed i det samhället. Var religionen började och slutade och var kulturen började och slutade var det meningslöst att orda om. Idag kan man säga att det är som med Indien, vad är hinduism och vad är indisk kultur? Två sidor av samma mynt eller kanske rent av samma sida av myntet? Men vi lever i dagens Sverige. Vi kan inte säga att tron på Frigg, Siv och Freja är detsamma som svensk kultur. I dagens Sverige är religion och svensk kultur (som förövrigt genomgår extremt stora omvandlingar och rentav försvinner) inte samma sak. Förr kunde man kanske hävda med vist rätt att kristendom och svensk kultur var samma sak. Inte för det var det, men kristendomens syn på världen satte sina spår i kulturen.

Men i dagens Sverige och Norden är inte begreppet sed lika gångbart som det var i äldre tider. Att säga att man utövar forn sed betyder inte bara tron på forna gudamakter utan även utövandet av forn kultur. Men det är egentligen föga mening med det. Att utöva forn kultur betyder att man lever i ett museum, eller än värre i ett mausoleum. En sådan sed kommer bara att locka till sig ”alternativa människor med alternativ livssyn.” Ingen förkristen tro i Europa ansåg att man skulle fly från livet, framförallt inte vardagslivet. Vår tro, vad den än må kallas är inte en reträtt från en stressig vardag. Det är inte en paus från en jobbig livssituation och det är inte en dröm om att leva i en förindustriell värld. Det är bra och förnuftig att hämta inspiration från naturen, men att leva som man tror folk gjorde för tusen år sedan är ingen lösning på några problem. Att klä sig i klädesplagg inspirerade av en förkristen tids mode säger nog mer om bären om den tro personen säger sig ha, det försvårar också för de troende att tas som seriösa personer som vill utöva en religion. Ännu anses monoteitiska religioner vara de riktiga religionerna. Vill vi ha ändring måste vi framstå som moderna människor och inte nostalgiska naturdyrkare som tar en paus från vardagens slit och stress. Naturen är vår främsta inspiration, men den säger oss att vi ska lösa våra problem, inte fly i från dem. Naturen lär oss att livet kan vara glädjefullt som hårt och eländigt. Men naturen kan också fostra oss så att vi klarar av livets alla situationer.

Att använda ordet och begreppet asatro kan vara ett led i att bli accepterad och godkänd av samhället. Asatro är inte sed i den bemärkelsen att det är gammal kultur, däremot så är asatro tron på de makter människorna i Sverige, Danmark, Norge och Island trodde på innan ökentrons läror slog igenom. Vi pratar idag inte om svensk sed, vi pratar om svensk kultur, vi pratar inte om forn sed när det gäller religion utan om asatro. Asatro är en ny tro på gammal grund. Asatro är forna tiders sed i modern och tidsenlig dräkt!

Må asarna vara med alla som tror och använder ordet asatro!