Katolska fältherrar del III: Gottfried Heinrich zu Pappenheim

Katolska fältherrar del III: Gottfried Heinrich zu Pappenheim

När det talas om svenskarnas motståndare under trettiåriga kriget kommer alltid tre namn upp, Tilly, Wallenstein och Pappenheim. Därför är det lämpligt att den tredje delen om katolska fältherrar handlar om Gottfried Heinrich zu Pappenheim. Veit zu Pappenheim och hans andra hustru Maria Salome von Preising-Kopfsburg blev föräldrar till den berömde fältherren som såg dagens ljus 29 maj 1594. Familjen tillhörde en adlig ätt med anor från 1100-talet och de hade anammat det protestantiska tron. Veit zu Pappenheims son studerade vid två universitet i sin ungdom, Altdorf och Tübingen. Som vanligt var slutade den unge adelsmannens utbildning med resor. 1614 konverterade Pappenheim till katolicismen en lära som han var en hängiven anhängare till. När det stora kriget utbröt gick Pappenheim i Maximilian av Bajerns tjänst. Maximilian var ledare för den katolska ligan. Vid slaget vid Vita bergen 1620 sårades Pappenheim svårt. Några år följde där Pappenheim var med och stred mot von Mansfelds trupper. 1622 blev Pappenheim överste för ett regemente kyrassiärer, en form av tungt beväpnade och bepansrade ryttare som blev ett kännetecken för de trupper Pappenheim förde befäl över.

Några år följde då Pappenheim tjänade den katolska saken genom att strida för spanjorerna. 1626 kallade dock Maximilian till sig Pappenheim. I Oberösterreich hade protestantiska bönder gjort uppror. Pappenheim slog ner upproret med stor kraft och grymhet. Kejsaren och ligan hade nu kommit i krig mot Danmark och Pappenheim anslöt sig till den armé som leddes av Tilly. Staden Wolfenbüttel som hölls av danskarna belägrades och intogs av Pappenheim. 1628 upphöjde kejsaren Pappenheim till riksgreve, däremot blev han inte furste över Braunschweig-Wolfenbüttel vilket hade eftersträvats. Dessa år i slutet av 1620-talet var framgångsrika för kejsaren och hans allierade, men det skulle ändra sig. 1631 belägrade Tilly och Pappenheim staden Magdeburg. Efter två månaders belägring övertalade Pappenheim Tilly att staden skulle stormas. Så skedde och staden förstördes. Samtiden försräcktes av stadens förstörelse och Pappenheim och Tilly gavs skulden till blodbadet. Kanske dog så många som 25 000 människor under några skräckfyllda dygn. En tid senare stred Tilly mot svenskarna vid Breitenfeld. Befälet över den vänstra flygeln hade Tilly gett Pappenheim. Kyrassiärerna anföll svenskarna bara för att mötas av Gustav II Adolfs nya taktik. Muskötsalva efter muskötslava tvingade bort Pappenheim och hans mannas. Sju gånger gick de till anfall, och lika många gånger fick de dra sig tillbaka. Sedan stred de mot finska och svenska ryttare. Slaget blev en katastrof för de kejserliga och Pappenheim fick liksom de andra i Tillys här fly från slagfältet.

Kriget fortsatte och Pappenheim ledde en här som opererade i Niedersachsen och Westfalen. En tid tjänstgjorde Pappenheim under Isabella Clara Eugenia som styrde Spanska Nederländerna. Pappenheim hjälpte henne att bekämpa holländarna innan han åter for tillbaka och hamnade i Wallensteins här. Nu fick Pappenheim titeln fältmarskalk. Den nye ledaren för kejsarens armé och Pappenheim kom dock inte bra överens. Hösten 1632 hade Wallenstein låtit sina trupper gå i vinterkvarter. Pappenheim fick order att förlägga sina trupper i staden Halle. I Halle befann sig Pappenheim när budet kom att svenskarna var på frammarsch. Slaget vid Lützen utkämpades nu. Wallensteins taktik var att försvara sig mot svenskarnas anfall till Pappenheim kom till undsättning. Pappenheim och hans styrkor på omkring 5000 man kom till slagfältet. De sattes genast in i striden. En kula från en falkonett, en mindre kanon träffade dock Pappenheim som svårt sårad fördes ur striden. Innan han avled hade dock budet kommit att lejonet från Norden, Gustav II Adolf hade stupat. Kanske gav denna nyhet den döende Pappenheim en viss tröst?

Pappenheim var gift två gånger, första hustrun var friherrinnan Anna Ludomilla von Kolowrat-Novohradsky 1601-627 och sedan med Anna Elisabeth von Oettingen-Oettingen 1603-1673. En son Wolf Adam i första äktenskapet överlevde fadern men dog 1647. Även sonen blev fältmarskalk. Omdömet om Pappenheim var att han var modig och djärv, han ledde sina kyrassiärer i första ledet, men någon större fältherre var han inte.

En samtida kopparstick föreställande Pappenheim.

Staty föreställande Pappenheim i Wien.

Kyrkovalet ur ett hednisk perspektiv

Kyrkovalet ur ett hedniskt perspektiv

2017 ayps höll det samfund som benämns svenska kyrkan ett val. Valdeltagandet blev med kyrkans mått ganska högt 18 % röstade. Men då ska vi komma ihåg att många människor lämnat detta samfund. Med förra årets och detta års medlemsbortfall är det cirka 120 000 människor som vänt detta samfund ryggen.

Valets ”vinnare” syns vara socialdemokraterna som fortfarande är störst, men också sverigedemokraterna och centern. Valet har i många avseenden handlat om att sverigedemokraterna ska stoppas eller få mer inflytande. Valet har handlat om politik och inte religion. Kyrkan är en politisk organisation med stora inre spänningar. Fler röstade i valet, men de röstade av politiska och inte religiösa skäl.

För hedningar är det förvisso beklagligt att folk röstade, men samtidigt så är det inom kyrkan stora splittringar. Inre strider gör svenska kyrkan instabil och mycket energi och tid måste läggas på interna bråk. När det bråkas, då tröttnar folk. En förlamad kyrka, är inte en ”folkkyrka”! Med lite tur går många ur kyrkan nu efter valet. Kristendomens nederlag är hedendomens seger, leve det kristna ”inbördeskriget”!

Henrik Andersson

”Kyrklig dikt”

”kyrklig dikt”

 

Inom kyrkans väggar, de kristna suckar och har kval,

hur ska det gå i vårat val?

 

Vi är politiskt korrekta, hbt-certifierade, anställt imamer,

ändå minns folk förra årets semesterresor och skandaler.

 

Vi kanske borde uppvakta regeringen och yrka,

att vi åter blir en statens kyrka.

 

Men om svenska folket inte vill gå till urnorna och rösta,

kanske vi oss med nya skandaler och semesterresor trösta!

 

Henrik Andersson

En insändare i fem tidningar: Sluta prata om ”folkkyrka”!

En insändare i fem tidningar: Sluta prata om ”folkkyrka”!

Insändare Under hösten har ett ord använts flitigt i pressen, ”folkkyrka”. Användarna är personer inom svenska kyrkan som hävdar att de vill ha en ”folkkyrka”. Vad de än åsyftar med det så glömmer de en sak, det finns ingen folkkyrka. Det finns ingen och det ska heller inte finnas en sådan ”folkkyrka” i dagens Sverige.

Vi har religionsfrihet, svenska folket har rätt att tro på vad de vill eller inte tro alls om de föredrar det. De som talar om ”folkkyrka” tycks leva kvar i villfarelsen att det fortfarande finns en statskyrka och en officiell religion som stöds av staten. Det finns ingen sådan kyrka i dagens Sverige. Svenska kyrkan må vara det största religiösa samfundet men är inte en del av staten, den stat som ska presentera och tillvara ta medborgarna, folkets intresse.

I Sverige av idag finns otaliga kristna samfund samt muslimer, buddister, asatroende och ateister. Svenska kyrkan är inte deras samfund eller för den delen religion. Vi som inte är med i svenska kyrkan ska inte behöva buga oss för detta samfund eller anpassa oss efter detta samfund. Det borde också vara lovvärt att staten slutar försöka ha inflytande och kontroll över detta samfund. Statsminister Löfvén med sitt hot/löfte att ”Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget.” borde genast avbrytas. Dags att såväl politikerna som svenska kyrkan går skilda vägar och det gör man bäst om man slutar prata om en ”folkkyrka” som inte finns!

Henrik Andersson

Denna insändare har publicerats i Skaraborgs Läns tidning, Falköpings tidning, Västgöta Bladet, Falköpings tidning, Skövde nyheter samt Skaraborgs Allehanda. Artikeln publicerades på tidningarnas hemsidor. Tidigare lät Skaraborgsbygden publicera den i sin tidning och på sin hemsida.