Insändare i NLT: Svenska kyrkan har skilts från staten, Åke

Återigen skriver Åke Bonnier biskop inom Svenska kyrkan om sitt favoritämne, tolerans för sexuella minoriteter. Det är nästan så man kan tro att Åke just valde att göra karriär i detta samfund för att propagera och bli en slags talesperson för HBTQ-rörelsen. Men nu är det så att Svenska kyrkan, det samfund Åke tillhör inte längre är en statskyrka utan bara ett samfund bland alla andra. Då svenska kyrkan skilts från staten borde det inte vara tillåtet för ett samfund att bedriva politik, vare sig det nu är värdegrunds eller partipolitik. Svenska kyrkan ska inte delta i samhällsdebatten!

Henrik Andersson

Artikel publicerades i Nya Lidköpingstidningen 2020-08-12. http://www.nlt.se

Valet i Belarus ur ett hedniskt perspektiv!

Det var varit val i Belarus eller som man kallade landet förr Vitryssland. Enligt svensk och annan västerländsk media var det valfusk som gjorde att den sittande presidenten segrade. Samtidigt medger man lite motvilligt att det finns folk som faktiskt stöder presidenten. Belarus är ett land med fel och brister men det fungerar i det stora hela. De har inga problem med integration. Media är hårt styrt men det är det i Sverige också.

Vad gör då makthavaren Viktor Lukasjenko som är så farligt? Jo han har ingen global värdesyn. Han och hans anhängare och medarbetare har inget behov av att bygga upp ett globalt mångkulturellt fredsrike. Man har en annan syn på människovärdet än i väst. Väst normer anses vara hela mänsklighetens normer.

Det hela påminner inte så lite om när kristendomen för tusen år sedan tvingade alla människor i Sverige att tro på Jesus och annat trams. Ni måste ha universella normer och ideal. Alla måste tycka samma sak, ha samma gud. Nu har folket trots att västmedia hyllar Lukasjenkos motståndare fått finna sig i att denne herre har makten ytterligare några år. Intressant är det faktum att de so skriker mest är de som ogillade att Storbritannien lämnade EU samt att Trump valts till statschef i USA. Demokrati ska betyda folkstyre, men många här i väst tycks anse att det betyder universell humanism, globalt samhälle.

Som hedning ska man kanske inte vara helt missnöjd med att den sittande presidenten får fortsätta ha makten. Man lever farligt i en värld där man måste tro och hylla universella ideal för dess egenskull om man är anhängare av en religion som inte har ett universellt budskap!

Albert Engström: Näcken

Denna novell har Albert Engström skrivit. Den passar lite bra idag då det är den 10 augusti. Engström hette Albert Laurentius Johannes Engström och det är förstås han som är den lille pojken. Fadern hette Lars men det förstod ni nästan va? Kräftor och hallon verkar vara en farlig kombination!

 

Näcken

Den 10 augusti är Larsdagen och den firas till minne
av den helige Laurentius, som blev stekt på halster i
Rom för många år sedan, långt före världskriget, fast
det kunde lika gärna ha hänt i vår tid, som alls icke är
bättre än forntiden. Laurentius blev icke helgon medan
han levde; ty sådant anses opassande, hur hygglig en
karl än kan vara. Han fick vänta tills han dött.
Slottet Escorial i Spanien är byggt i form av ett halster
just till minne av det stackars gamla helgonet. Res dit
och se själv!

Den 10 augusti för fyrtiofem år sedan var det fest i
en liten familj högt uppe i småländska höglandet, som
är vackrare än något annat land för den som haft sitt
barndomshem där. Det är en tradition i familjen att alla
pojkar skola heta Lars. Husfadern hette det och han
var dessutom född den 10 augusti, en dubbel anledning.
Och det var sannerligen en fest! Grannarna hade

samlats för att fira Lars. Man åt kvällsvard i en väldig
pilträdsberså, som planterats av far själv. Lampor och
lyktor brunno och lyste på bordet där ofantliga fat med
kräftor prålade; och det var inga vanliga kräftor! Stora
som humrar voro de och kokta med verklig sakkunskap
av mor själv.

Man åt tills man icke orkade mer. Och när man
icke orkade mer, kom andra rätten, som var röding, ty
sådan fjällsjöfisk fångas i några sjöar därnere. Och när
man ätit röding tills man absolut icke kunde proppa i
sig mera, föråt man sig på hallon. Det var sannerligen
en fest!

Men klockan blev mycket och barnen skulle i säng.
Äldste pojken, som var tio år, hade fått lov att gå upp i
soluppgången och meta och förstod att detta var
roligare än att sitta uppe och höra på de äldres visa tal.
Han fick välja, ty det var ju hans namnsdag. Men han
tyckte att han inte ätit nog hallon och bad att få en
portion till.

— Sån en pojke! sade jungfrun som dukade av. Du
har ju ätit så magen står i fyra hörn. Men därför att
det är Larsdagen skall du få ditt lystmäte. Gå in i
salen, så skall jag sätta fram åt dig!

Och hon tände ett ljus, satte en stor karott hallon,
sockerskålen och en tillbringare mjölk på salsbordet
och överlämnade Lasse åt sig själv.

Visst var Lasse mätt! Å, han var förskräckligt mätt!
Minst ett par tjog kräftor hade han ätit och den goda
rödingen var hans förtjusning, icke minst därför att den
var en present av farbror länsman, en åttioåring som
fiskade och jagade bättre än alla andra och var tusen
rävars baneman. Lasse skulle bli fiskare och jägare och

kanske länsman också och fånga alla rövare, med vilka
hans fantasi befolkade skogen.

Lasse åt. Det bar emot, men han sockrade skyfall av
den söta snön på hallonen och åt, åt, åt! Och mjölken
var nästan grädde! Han var i paradiset.

Bevare mej! sade jungfrun. Sitter inte
Lassepojken och sover vid bordet!

Där satt Lasse med näsan i den tomma tallriken.
Hallonkarotten och sockerskålen voro tömda.

— Bevare mig väl för allt i världen, magen är som
en trumma på pojken. Det går aldrig väl!

Och hon tog resolut den sovande storätaren och bar
in honom i sängkammaren, klädde av honom och
stoppade ned honom mellan lakanen.

— Går detta väl i natt, så är det ett underverk,
sade hon. Och Gud tröste mig för frun!

Men i soluppgången vaknade Lasse, klädde på sig
tyst som en ande och gick ut i vedboden där han hade
sina skatter förvarade, det goda tallspöet, krukan full
med jättelik glänsande och »livad» daggmask, revarna
av hästtagel och gäddsnärjorna av mässingstråd.

Han gick den välkända stigen genom pelarskogen.
Solen sken på talltopparna, daggen glittrade i ljungen.
Det bar över berg och backar, hagar och ängar, där
blommorna just vaknade och sträckte på sig. Hans
bara små fötter voro härdade och som av stålfjädrar.
Han kände icke barrens styng eller tallkottarnas
hårdhet. Han var en liten vilde som passade väl i det

småländska landskapets skönhet, fast han lyckligtvis icke
förstod det själv.

Men det var något underligt med skogen just denna
morgon. Aldrig hade han sett den så hög. Träden
sträckte sig ända upp i himlen, in i himlen.
Grankottarna lyste eldröda som om de brunno och voro
så stora att han tänkte: om en sådan faller ned på mitt
huvud, så dör jag — — —

Somliga granar voro alldeles täckta av eldkottar —
man såg intet grönt mellan dem. Och tallarna som
växte på Höga Berget tycktes med ens så konstiga. De
hade inga barr utan bara mossa på grenarna.
Långskäggsmossa, grågrön — just som gubbskägg,
alldeles som om tusentals gamla gubbar med grått skägg
skulle ha suttit hopkrupna på alla grenar och viskat och
mumlat — ty morgonbrisen andades över bergen.

Nu skrämde han upp en tjäder. Det bullrade i
skogen och tjädern gjorde en båge i luften och slog
till på en gren långt borta. Men det var ingen tjäder!
Han var stor som tio gånger Lasse. Nog hade Lasse
sett tjädertuppar, men denna var något underbart.
Hade han nu haft sin enbåge med, skulle han ha gjort
ett mästerskott. Ty mot förbud hade han satt sylspets
på sina pilar. Där satt den underliga jättefågeln och
bredde ut stjärten och gick fram och tillbaka på grenen
och han var alls inte rädd för Lasse — undra på det —
han var ju så stor — men nu lyfte han och det
smattrade och dånade och torra grenar och bark och kottar
regnade över Lasse, just då han var under tallen. Vad
kunde det vara för en fågel? Men det finns många
slags fåglar i skogen.

Nu gick Lasse över Lillängen. Men björkarna voro så
konstiga i dag. Deras stammar voro helt vita och
blanka som porslin och utan fläckar och bladen voro
stora som handflator. Och en gröngöling stor som en
tupp satt och tittade ned på Lasse och skrattade åt
honom. Aldrig hade han hört en fågel skratta förut,
utom skatan förstås, men den här skrattade och visade
tänder och sade ha ha! Och Lasse skrattade igen och
skrek ha ha. Det var en lustig fågel, som inte blev
rädd och flög.

Men nu sluttade stigen ned mot ån där Lasse skulle
meta. Ån flöt under höga alar och vid ett stort
flyttblock, »Stora Stenen», vidgade den sig till en liten
damm med näckrosor på det svarta vattnet, gungfly i
stränderna, vass och iris, pors, skvattram, odon,
hjortron, tranbär, andromeda och martallar.

Där hade Lasse fått en ål en gång på mete, en
väldig en som han brottats med och dödat med sin lilla
kniv efter en halvtimmes arbete. Men han var ju vilde.

Nu var han framme, satte en livad mask på kroken
och slängde ut.

Far hade sagt: — Du skall gå hem klockan tolv och
klockan är tolv, då solen står mittöver torrtallen på
Kalles Klint, om du sitter och metar vid Stora Stenen.

Och nu hade Lasse många ljuvliga timmar på sig.
Solen brann. Det ångade av allsköns dofter ur mossan.
Sländorna hade vaknat och surrade gröna och blå över
näckrosorna. Lasse stod på gungflyt och det bruna
vattnet började spruta upp mellan hans små tår. Han
drog sig tillbaka något, ty far hade sagt att gungflyt
var farligt.

Men varför nappade det inte? Å — han hade glömt
att spotta på masken! Han spottade och slängde ut
igen. Flötet började röra på sig så sakta och plötsligt
försvann det under vattenytan. Napp, hurra!

Och Lasse drog upp en stor fisk — men vad nu då?
Fanns det röding i Nöjhultsån? Den fanns ju bara i
Möcklaflon. Lasse krokade av rödingen och kastade
ut igen. Ett sådant fiskafänge, som nu började, hade
bara möjligen Sammel i Hyran varit med om, men
han ljög så förskräckligt. Lasse satte på mask och
drog upp, maskade och drog och så småningom låg
mossan full med fisk, tjugu, femtio, hundra, nej, nu
orkade han inte mera! Han måste vila sig. Och masken
började ta slut.

Men hur var det nu fatt? Han tittade på solen. Den
hade för länge sedan passerat torrtallen på Kalles Klint!
Jo nu blev det trevligt, då han kom hem! Men han hade
ju fisk med sig. Han måste gå efter hjälp att bära den,
att dra den, skjutsa den hem, ty han stod i fisk, i
röding långt uppåt benen.

En tung droppe föll från himlen och slog ringar
omkring sig. Luften blev med ens blåsvart. Åskan
började gå — men vad var det där? Därborta i
näckbladkanten? Det var som om en stor, bredmynt fisk
skulle ha snappat efter något i vattenbrynet.

Lasse satte en väldig mask på krogen och slängde ut.

Och det blev ett liv! Dammen började gå i vågor,
näckrosorna gungade, flötet försvann, reven spändes
och Lasse höll på att ryckas ut i vattnet. Den goda
tagelreven var stark och Lasse följde med ända tills
han stod till knäna i vatten på gungflyt. Mot en
porsbuske tog han fotspjärn och drog åt sig spö och rev.

Ur vattnet dök Näcken, brun av gyttja, blank i hyn,
vårtig och med sjögräs och näckrosstjälkar hängande
över ögonen, som lyste röda som mörtögon. Hans mun
var som en lakes och kroken hade fastnat i hans svalg.

Besynnerligt nog blev Lasse inte rädd. Han tänkte
bara: Nu har jag fått Näcken på mete och det
har ingen annan pojke i socknen fått. Den skall jag
sälja på Eksjö marknad eller förevisa honom på
marknaderna i Ingatorp eller Brostugan eller Vetlanda!
Eller skicka den till Stockholm så att kungen får se
den!

Stark var han, Näcken, och Lasse drog och drog
så fingrarna vitnade. Ju närmare Näcken kom
gungflykanten, ju tyngre blev han och desto djupare sjönk
Lasse ned med gungflyt. Och just som Näcken nådde
kanten tog han tag i reven med ett par grönslemmiga
händer med fjäll på och färgade som abborrfenor och
gav till ett skrik så att alarna började fläkta med
grenarna. Han försökte slita kroken ur halsen. Han
storknade så att Lasse fick ansiktet fullt av gyttja — och så
skrek han till så förfärligt — och med detsamma
började åskregnet störta ned och blixtarna började
väsa omkring Lasse — så hemskt, förfärligt,
rysansvärt, att det skar som knivar genom Lasses huvud, så
obegripligt starkt och otäckt var hans vrål, att Lasse
vaknade i sin säng.

Svetten skvalade om honom.

Runtomkring stodo far och mor och jungfrun.

— Är det nu reson i, sade mor, att låta Lasse äta
upp en hel kanna hallon, när han redan förut har ätit
upp två tjog kräftor och en stor portion röding — utom
en ordentlig tallrik hallon?

Lasse stirrade yrvaken omkring sig. Så började
han gråta, ty han började förstå.

— Mamma, sade han och gäspade mellan
tårflödena, mitt spö och maskburken ligger kvar vid Stora
Stenen!

Dikt: Fylgia

Fylgia

Fylgia, Fylgia, fly mig ej,
när jag drags av det låga mot dyn,
du skygga, förnäma, sky mig ej,
när med lumpna tankar jag skymmer din rena gestalt,
som svävar i skönhet och stjärnglans
och drömmar av ljus för min syn
så nära mig,
men så fjärran dock
som den fjärran, fjärran skyn,
du eftertrådda, du oåtkomliga,
du flicka av skönhetslängtan,
du väsen i dräkt av livets skiraste silverskir
med lyckliga drag och kärlekens skäraste törnrosskimmer i hyn.
Fylgia, Fylgia, fly mig ej,
du skygga förnäma, sky mig ej,
du min skönhetslängtan,
som mot dagens sorger
är min skyddande tröst i nattens syn!

(Gustaf Fröding)

Kärnvapen = Hybris

I den grekiska religionen var den enda egentliga synden som människor kunde göra sig skyldiga till hybris. Människornas dårskap kunde Olympens gudar tåla och fördraga men när enfaldiga människor trodde de kunde jämföra sig eller till och med tro att de var bättre än gudarna, ja då straffade dem hårt. gudarna och för all del gudinnorna kan ses som väl svartsjuka och inskränkta men det handlar egentligen om att hellre stämma i än än i bäcken. Övermod leder bara till mer övermod.

Nu har människan dårskap och övermod gått för långt. I samband med att man såväl uppfunnit kärnkraft som kärnvapen så det det nog risk att gudarna hämnas. För 75 år sedan visades denna dårskap i förintelsen av två japanska städer!

Nog är det ett intressant faktum att dödsrunan inom asatron påminner om en känd fredssymbol? Fred blir det efter det stora kärnvapenkriget då alla är döda! Hedningar måste hjälpa gudamakterna att skjuta upp domedagen även kallad ragnarök, inte skjuta upp kärnvapen missiler!

 

Debattartikel i Skaraborgsbygden: Låt debatten om dödshjälp börja nu!

Publicerad 7 augusti 2020 i Skaraborgsbygden

För en tid sedan hjälpte en svensk läkare sin svårt och obotligt sjuke patient att lämna jordelivet. Läkaren anmälde sig själv till polisen efteråt. Såväl de avlidne som läkare hoppades att det skulle uppstå en debatt om eutanasi (dödshjälp) men det har inte blivit så mycket av denna debatt.

Sverige har ofta varit en föregångsland men när de gäller frågor om dödshjälp då ligger vi kvar på en medeltida nivå. Kristendomen som anlände till Norden under medeltiden menade så att självmord av alla de slag var synd. Denna inställning lever kvar än idag tusen år senare. I Sverige har vi en lång tradition av konsensus. Det är nog bra om man ska bygga upp ett folkhem, men när man kommer till frågor då man inte kan kompromissa, ja då blir det tvärstopp. En av anledningarna till att debatten om folk vill avsluta sina liv går i stå handlar just om det faktum att man inte kan kompromissa fram en lösning som tillfredsställer de flesta. Men det är fegt. Mannen som fick hjälp att lämna jordlivet hade planer på att åka till Schweiz men coronaepidemin förhindrade detta. Svenska makthavare är så fega att de låter Schweiz ta hand om våra problem.

Jag är själv för eutanasi. Jag är inte kristen, jag anser inte självmord i någon form är en dödssynd som straffas i all evighet. Trots att all färre personer är kristna i vårt sekulära samhälle så är det kristna normer som gäller när det gäller döden. Jag som inte är kristen vill inte att någon aspekt av mitt liv ska påverkas av en religion jag inte tror på. Vidare har utvecklingen gått så långt att människan kan hållas vid liv på mer eller mindre konstgjord, men till vilken nytta och glädje då?

Ska jag tvingas åka till andra länder om jag blir obotligt sjuk bara för att makthavarna i Sverige är fega? Det är väl dystert. Låt debatten om dödshjälp börja nu!

Henrik Andersson

 

Säg nej till atombomber av teologiska skäl!

Av teologiska skäl, säg nej till kärnvapen! som hedning har man en plikt, det är att skjuta upp ragnarök. Skjuta upp domedagen, inte skjuta ihjäl mänskligheten! Atombomberna har gjort att människor har förmåga att leka gud. Men när klåpare leker händer olyckor. Människor är inte gudar och ska inte syssla med domedagskrig. Asatron har krigsgudar, men inte ”utrota allt liv gudar”!