Debatten om utvisningar av ungdomar blottar en djup etisk konflikt i samhället där idén om medmänsklighet ofta krockar med kravet på lag och ordning. De individer och grupper som engagerar sig för att stoppa dessa utvisningar agerar i praktiken utifrån en moral som starkt påminner om den kristna principen att vända andra kinden till. Det handlar om en radikal barmhärtighet där individens utsatthet sätts före juridiska principer, och där samhället uppmanas att visa storsinthet snarare än att hävda sin formella rätt. Genom att erbjuda skydd och trygghet åt unga människor, även när regelverket säger nej, försöker dessa rörelser praktisera en absolut medkänsla som historiskt sett har sina djupaste rötter i just det kristna kärleksbudet.
Denna moraliska hållning möter dock motstånd från de som menar att en fungerande stat måste styras av lagar och inte av känslor eller religiösa imperativ. Argumenten för att verkställa utvisningar bygger på idén om rättssäkerhet, där lika regler måste gälla för alla och där domstolsbeslut måste respekteras för att systemet inte ska kollapsa. Ur detta perspektiv kan en stat inte styras genom att ständigt vända andra kinden till, eftersom samhällsordningen kräver gränser och fasta strukturer. Konflikten blir därmed en krock mellan en absolut humanistisk moral och en pragmatisk, juridisk logik.
Detta väcker en fundamental fråga om sekulär moral och samhällets värdegrund i ett modernt land. Om de starkaste argumenten mot utvisningar vilar på en moralisk grund som härstammar från kristen barmhärtighet, blir logiken komplicerad för den som inte bekänner sig till den tron. Om man själv inte är kristen, utan betraktar sig som sekulär eller som en hedning i traditionell mening, är det då inte både naturligt och logiskt att i stället helt ställa sig bakom statens hårda lagar, eftersom man rimligtvis inte kan förväntas leva efter en kristen moral som man inte tror på?
Ideell Kulturkamp 