Sol och Dag, varför asatron skiljer på himlakropp och tillstånd

I det fornnordiska tänkandet är dagen mycket mer än bara meteorologiskt väder eller solsken. Dagen fungerade som ett tillstånd, en tidsrymd och en ram för mänsklig aktivitet.
I det fornnordiska samhället var gränsen mellan natt och dag extremt konkret. När natten red över himlen lades världen i mörker och sömn, men när Dag sedan tog över handlade det inte om att solen plötsligt måste bryta igenom molnen. Det handlade istället om att världen vaknade till liv. Dagen var det tillstånd då ljuset gjorde det möjligt att arbeta, jaga, odla och navigera. Det var livets arena, medan natten tillhörde vilan och de underjordiska krafterna.

Detta speglar precis det du beskriver om att solen inte behöver skina för att det ska vara dag. I mytologin är det hästen Skinfaxes lysande man som lyser upp luften och jorden, vilket visar att man såg dagsljuset som en allmän kraft i atmosfären. Även en helt grå och mulen dag i Norden är det fortfarande dag eftersom ljuset finns där som en grundförutsättning för att se och verka.

Att dagen handlar om vad man ska göra och vilket tillstånd man befinner sig i märks också i språket. Man talade förr om dagverk, vilket var det konkreta arbete som skulle utföras under den ljusa delen av dygnet. Att något kom i dager betydde att det kom fram i ljuset så att man kunde se det tydligt. Din känsla stämmer alltså perfekt med hur man upplevde tillvaron, där solen är en specifik sak på himlen medan dagen är det ljusa tillstånd som gör det möjligt för oss att leva och agera.

Asaguden Dag.

Sökkvabäcks sköna sierska skänker

Sökkvabäcks sköna sierska skänker
gode guden gyllenhorn
mäktigt mjöd
gudadryck.

Vi tjänar allfader Oden genom att skriva om händelser och företeelser som inte handlar om asatro. Som alla vet söker den högste guden kunskap och vi hans trogna anhängare gör detsamma. Oden inspirerar os till att söka kunskap men också att dela med oss av den. Vi tjänar gud genom att skriva om saker som inte har med asatro att göra!

Vår gud Oden tjänar vi bäst genom att samla på oss kunskap.

När solen dog: Myten om kungaoffret i Uppsala möter 500-talets klimatkatastrof

I århundraden avfärdades sagan om sveakungen Domalde, som offrades av sitt eget folk efter tre års desperat hungersnöd, som en makaber medeltida skröna. Men modern forskning baserad på data från årsringar och glaciärisar visar att den bär på ett kusligt exakt minne av verkligheten. Runt år 536 drabbades Norden av en apokalyptisk klimatkris som raderade ut halva befolkningen och gav upphov till myten om Fimbulvintern.

Det är höst vid det stora hedniska tinget i Gamla Uppsala. Det har gått tre år sedan solen senast sken med full styrka. Himlen är täckt av en konstant, blygrå slöja av aska, somrarna har frusit bort och skördarna har totalt uteblivit. Desperationen bland svearna har övergått i ren skräck. Det första året offrade de sina bästa oxar till gudarna, men inget hände. Det andra året offrade de människor, men solen förblev mörk och kylan bet sig fast. Nu återstår bara en sista, otänkbar utväg. Hövdingarna vänder blickarna mot sin högsta ledare, kung Domalde av Ynglingaätten.
Enligt Snorre Sturlassons Ynglingasaga enas stormännen om att krisen beror på att kungen har förlorat gudarnas rituella välsignelse. De överfaller honom, tar hans liv och färgar altaret rött med kungligt blod för att köpa tillbaka sommarhimmelen. Kort därefter vänder krisen.

Under hela 1900-talet var historiker överens om att berättelserna om rituella kungaoffer i Gamla Uppsala var sena, isländska påhitt utan historisk förankring. Men under 2000-talet har historien fått en sensationell upprättelse. Vändpunkten kom när geologer, klimatforskare och arkeologer, med arkeologiprofessorn Bo Gräslund i spetsen, började lägga samman data från årsringar på träd och borrprover i glaciärisar. Svaret som trädde fram var skrämmande: år 536 markerar starten på en av de värsta klimatkatastroferna i mänsklighetens historia.

Ett eller flera enorma vulkanutbrott spydde ut så mycket svavel och partiklar i atmosfären och stratosfären att norra halvklotet lades i ett globalt skymningsland. Historiska källor från Romarriket och Kina beskriver hur solen miste sitt sken och lyste svagt som månen i nästan tre års tid.
Det är här som tidsaspekten blir en direkt länk mellan vetenskapen och myten. Katastrofens akuta fas, då solljuset var nästintill helt blockerat, varade i exakt tre år. Detta stämmer kusligt väl överens med det skandinaviska kulturarvet. För det första testade svearna tre olika offerkategorier under tre sammanhängande katastrofår innan solen slutligen återvände efter kungablotet. För det andra beskrivs den nordiska mytologins förebådande tecken på Ragnarök, Fimbulvintern, i den Poetiska Eddan som just tre sammanhängande vintrar utan någon sommar emellan.

Människorna på 500-talet visste ingenting om vulkanaska eller atmosfäriskt tryck; de upplevde helt enkelt att kosmos höll på att rasa samman. När varken oxar eller trälar hjälpte, tvingades samhällets absoluta toppskikt att ta det yttersta rituella ansvaret. Kungen betraktades inte bara som en politisk ledare, utan som en levande, sakral länk till gudarna. Om jorden var steril var det kungens fel. När solen slutligen började bryta igenom askmolnen i slutet av 530-talet, fick de överlevande sin förvissning bekräftad: offret av deras kung hade faktiskt räddat världen från undergång.

Klimatkatastrofen år 536, som förstärktes av ännu ett utbrott år 540, slog brutalt mot Skandinavien. Beräkningar visar och antyder att uppemot hälften av befolkningen i dåtidens Sverige kan ha dött av svält och den efterföljande Justinianska pesten. I Mälardalen ser arkeologerna tydliga spår av traumat, då mängder av boplatser och odlingsmarker plötsligt lämnades helt öde under mitten av 500-talet. Samtidigt sker en enorm explosion av nedgrävda guldskatter och depåfynd i den skandinaviska jorden under exakt denna period. Eliten offrade sina mest dyrbara rikedomar i marken i ett desperat försök och hopp om att köpa tillbaka värmen från makterna.

Berättelsen om kung Domalde som offrades i Uppsala är sannolikt inte en exakt biografisk skildring av en enskild individ, men den är något mycket viktigare: den fungerar som ett levande, kodat historiskt dokument. Det som historiker länge dömde ut som sagor var i själva verket det kollektiva minnet av en verklig historisk apokalyps. Berättelsen visar hur långt människor i mälardalsregionen var villiga att gå när hela deras värld frös till is, och att ingen, inte ens kungen själv, gick säker när gudarna krävde blod för att återbörda solen.

Stockholms blodbad

Det regnar, det regnar på Stockholms torg,
men regnet kan tvåa ej stadens sorg.
Det strömmar en flod, men av rödaste blod,
där fädernas ädlaste huvuden follo.
De svektes av konungens edliga ord,
och bödlarne skörda på domningens bord,
medan stjärnorna skälvande kollo.

Kristian sitter vid fönstrets karm,
med hatet i blick och med hämnd i sin barm.
Han ser hur det ryker från torgets mitt,
där blodet nu flyter så rikligt och fritt,
från herrar och bispar och borgaremän.
Men lyssna, o kung, ty ur blodet slår än
en låga som aldrig skall slockna!

Ty jorden som dricker de saligas blod,
skall föda en yngling med hämnaremod.
Ur tårarnas skur och ur bödlarnes natt,
skall kronan från dansken bli ryckt och betatt.
När Gustav står upp för att friheten ge,
skall Stockholm i fröjd genom tårarna se,
att enväldets murar ha brustit.

(Carl Wilhelm Böttiger)

Vi hyllar allfader Oden på farsdag 202g ayps! Hell Oden!

”Jag har två ambitioner i livet: den ena är att dricka varje pub torr, den andra är att ligga med varje kvinna på jorden.”

Oliver Reed brittisk skådespelare

Gråljusets tid

Världen har klätt sig i skymningsskrud,
löven har tystnat, lagts till ro.
Frostnypna grenar ger inget ljud,
i mörkret får stillheten bo.

Dimman ligger tät över frusen mark,
dagen är kort, ett flyktigt lån.
Men under en kylig och sliten bark
hörs vinterns lågmälda dån.

Vi tänder ett ljus i novembergrått,
och låter tankarna sakta gå.
Det som har varit, det som vi fått,
i mörkret blir stjärnorna lättare att nå.

(Henrik Andersson)

Johann Reinhold Streiff von Lauenstein

Johann Reinhold Streiff von Lauenstein var en tysk adelsman och överste i svensk tjänst under det trettioåriga kriget. Trots en framgångsrik militär karriär är han för eftervärlden helt förknippad med en enda specifik affär: han var mannen som ägde och sålde Streiff, Gustav II Adolfs legendariska stridshäst.

Johann Reinhold föddes under den senare hälften av 1500-talet, troligen runt 1580–1590, som son till Johann Streiff von Lauenstein 1551- 1595 och Maria von Eich. Eftersom hans far avled 1595 är detta det absoluta slutåret för hans födelse. Han växte upp i en orolig tid och valde tidigt krigarens bana, ett naturligt val för en tysk adelsman under sekelskiftet 1600.

När det trettioåriga kriget bröt ut sökte sig Streiff von Lauenstein till den svenska armén, som under Gustav II Adolfs ledning expanderade kraftigt runt Östersjön.
Han avancerade till rangen av överste och utmärkte sig i kungens tjänst under fälttågen i Baltikum. Som belöning för sina militära insatser förlänades han år 1625 det stora godset Odensee med tillhörande landområden i dagens Lettland direkt av Gustav II Adolf.

Hösten 1631 befann sig den svenska armén djupt inne i Tyskland efter den stora segern vid Breitenfeld. Det var under denna period som översten genomförde sitt livs mest kända transaktion.
Streiff von Lauenstein ägde en utomordentligt ståtlig, kraftig och vältränad brun hingst av rasen oldenburgare. Kungen, som behövde en pålitlig stridshäst som klarade av hans tunga kroppsbyggnad, fattade tycke för hästen. I november 1631 köpte Gustav II Adolf hingsten för den astronomiska summan 1 000 riksdaler, ett pris som motsvarade vad ett dussin normala kavallerihästar kostade vid den tiden. Kungen uppkallade hästen efter översten, och namnet ”Streiff” var därmed inskrivet i historien.

Hösten 1632 var överste Streiff von Lauenstein stationerad i den strategiskt viktiga svenskfästningen Marienburg , dagens Malbork i Polen. Han deltog inte i fälttåget i centrala Tyskland och var därför inte närvarande vid det ödesdigra slaget vid Lützen den 6 november 1632.
Medan hans gamla häst Streiff bar kungen i dennes sista strid i Lützens dimma, låg översten svårt sjuk i Marienburg. Han avled i fältsjukan den 16 november 1632, exakt tio dagar efter sin kung.
Efter hans död ärvdes hans baltiska gods av hans efterkommande, däribland sonen Jean Reimbert Streiff von Lauenstein som också blev en framstående militär. Överstens namn lever dock vidare än idag via den uppstoppade hästen Streiff på Livrustkammaren i Stockholm. Fast vad tyckte han att kungen uppkallade sin häst efter honom? Det lär vi nog aldrig få veta.

Johann Reinhold Streiff von Lauenstein tycks inte vara avbildad men hans familjevapen ser ut så här. Bildkälla Wikipedia.

Hästen men inte adelsmannen Streiff deltog i slaget vid Lützen 1632. Men adelsman, kung och häst dog samma höst alla tre.