Ödestro är såväl hedniskt som europeiskt
Det förkristna Europa delade en djup och orubblig ödestro som formade människors världsbild i grunden. Denna föreställning var inte unik för nordborna och asatron. Den fanns i högsta grad även hos romare, greker, kelter och slaver. Gemensamt för dessa religioner var uppfattningen att en människas livsväg och livslängd bestämdes redan vid födseln. Denna kosmiska ordning var så absolut att inte ens gudarna kunde ändra på det som en gång hade bestämts.
Inom den grekiska religionen personifierades denna kraft av moirerna. Dessa tre gestalter övervakade människans livstråd där den första spann tråden, den andra mätte dess längd och den tredje slutligen klippte av den. När romarna senare utvecklade sin religion antog de ett nästan identiskt system under namnet parcerna. Båda dessa traditioner betonade att ödet var en lagbunden och opåverkbar verklighet som styrde allt levande.
Hos kelterna flätades ödestron samman med krigets och naturens krafter. Den keltiska religionen lyfte fram gestalter som Morrigan, som sades kunna sia om och styra krigares framgång eller undergång på slagfältet. Ödet betraktades här som en del av en större kosmisk balans som människan var tvungen att foga sig i.
I de slaviska områdena möter vi en liknande tradition genom religionens fokus på rozjanitsy. Dessa andliga gestalter besökte det nyfödda barnet för att fastställa dess framtida lott. Tillsammans med dolja, som representerade individens personliga tur eller livsandel, formade de ramarna för vad en människa kunde uppnå.
Samtliga av dessa gamla europeiska religioner, som i dag upplever en renässans genom moderna utövare, delade alltså idén om att tillvaron styrs av osynliga trådar. Att möta sitt förutbestämda öde med värdighet och mod var den högsta dygden för den förkristna människan. Denna gemensamma grund visar hur sammanflätade de andliga idéerna var i det tidiga Europa.
Ödesgudinnorna. Många namn har de men de finns med i alla hedniska religioner i Europa.
