Natt är en vän

Hon räknades som asynja
gudinna var hennes namn
sålunda bevisar detta
att de som dyrkar Natt ej räds mörkret
hedningar ser Dags moder
som en vän och nödvändig kraft.

Kvinnliga imamer inom Hui-folket i Kina

Inom den muslimska minoritetsgruppen Hui i Kina finns en unik och sekelgammal tradition av kvinnliga moskéer (nüsi) och kvinnliga imamer, kända som nü ahong. Denna sedvänja tog fart under slutet av Mingdynastin och början av Qingdynastin som ett sätt att öka läskunnigheten och den religiösa bildningen bland kvinnor.

En nü ahong fungerar som andlig ledare för kvinnliga församlingar. Hennes uppgifter innefattar att leda bön, undervisa i Koranen och arabiska, samt erbjuda social och rituell vägledning. Till skillnad från många andra delar av den muslimska världen, där kvinnor förväntas be hemma eller i avskilda delar av männens moskéer, har Hui-kvinnorna egna fysiska byggnader där de utövar sin tro under eget ledarskap. Fenomenet är främst koncentrerat till centrala Kina, särskilt i provinsen Henan.

Men eftersom vi inte tror på islam eller dess gud så sympatiserar vi inte med dessa imamer.

Njord efter ragnarök

Vågorna tystnar mot öde strand,
Njord står kvar vid havets rand.
Oden är borta, Tor har fallit,
Frejs gyllene hjärta har döden kallat.

Men askan svalnar, ljuset gror,
ur djupet nalkas en förlorad bror.
När Balder åter i gräset går,
läks världens djupa, brända sår.

I skuggan av eken: Femdomstolarna i populärkulturen

Inledning
De hemliga domstolarna i Westfalen upphörde att existera i juridisk mening 1811, men i diktens värld var deras resa bara påbörjad. Från Goethes dramatik till 1900-talets bonderomaner har bilden av de maskerade domarna under eken blivit en symbol för både rättvisa och skräck.
Femdomstolarna (Vehmgerichte) har en unik plats i den tyska kulturhistorien. Deras kombination av folklig förankring, absolut hemlighetsmakeri och brutala straff gjorde dem till ett perfekt motiv för författare under romantiken, som sökte efter det genuint tyska och det mystiska i historien.

Romantikens fascinationskraft
Det var under slutet av 1700-talet som intresset för Vehmen exploderade. Johann Wolfgang von Goethe ledde vägen med sitt drama Götz von Berlichingen (1773). Här skildras domstolarna som en nästan övernaturlig kraft som vakar över moralen när adeln och kyrkan sviker.
Goethes skildring satte tonen för hur vi ser på dem än idag: rättegångar vid midnatt, hemliga igenkänningstecken och den fruktade kallelsen som spikades fast på den anklagades dörr. Även brittiska författare som Sir Walter Scott lånade detta motiv i romanen Anne of Geierstein, vilket spred myten om de västfaliska domarna långt utanför Tysklands gränser.

Hermann Löns och ”Värnvargen”
En av de mest kraftfulla och kontroversiella skildringarna av detta arv finns i Hermann Löns roman Värnvargen (Der Wehrwolf) från 1910. Trots att boken utspelar sig under trettioåriga kriget – långt efter femdomstolarnas storhetstid – är den djupt rotad i samma mentalitet.
I romanen bildar bönderna på Lüneburgheden ett hemligt förbund för att skydda sin hembygd mot plundrande soldater och stråtrövare. De agerar precis som de medeltida ”fria domarna”:
Självjustis: När den officiella rätten har kollapsat tar folket makten över liv och död.
Symbolik: De avrättade lämnas med märken som visar att de dömts av ”Värnvargen”, en direkt parallell till hur femdomstolarna lämnade en kniv vid den hängde för att markera en laglig dom.
Jorden och blodet: Löns knyter an till idén om en uråldrig rätt som är bunden till själva marken, en modern eko av Westfalens ”röda jord”.

Från opera till rollspel
Under 1800-talet blev femdomstolen också ett populärt ämne inom operan, där kompositörer som Richard Wagner och Friedrich von Flotow använde de dramatiska rannsakningarna för att skapa spänning på scen.
I modern tid lever arvet vidare främst inom fantasygenren. I allt från historiska thrillers till mörka rollspel som Warhammer Fantasy Roleplay dyker ”Vehmic”-inspirerade sällskap upp. De representerar ofta en moraliskt grå zon: en nödvändig men grym kraft som skipar ordning i en värld där lagarna slutat gälla.

Myten vs. Verkligheten
Populärkulturen har ofta valt att fokusera på det rituella och det skrämmande. Medan de verkliga domstolarna under Maximilian I:s tid blev byråkratiska instanser för småmål, lever de i litteraturen kvar som maskerade hämnare under gamla ekar. Det är denna bild – av folklig rättvisa i skuggan av träden, som har gjort att minnet av de westfaliska domstolarna aldrig helt har bleknat.

Referenser

Tryckta källor
Hägg Göran Världens litteraturhistoria 2000

Internet
https://de.wikipedia.org/wiki/Das_K%C3%A4thchen_von_Heilbronn
https://en.wikipedia.org/wiki/Anne_of_Geierstein
https://en.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6tz_von_Berlichingen_(Goethe)
https://sv.wikipedia.org/wiki/Hermann_L%C3%B6ns

I skuggan av eken: Westfalen och slutet för domstolarna

Westfalen: Den röda jordens särställning
Att femdomstolarna blev så djupt rotade i just Westfalen var ingen slump, utan berodde på regionens unika juridiska status. Westfalen kallades för ”den röda jorden” (die rote Erde), en plats där gamla saxiska traditioner levde kvar längre än på andra håll.
Medan furstar i resten av Tyskland lade under sig rätten att avkunna dödsstraff (Blutbann), förblev Westfalen formellt kejserlig mark. Här agerade de fria domstolarna som kejsarens förlängda arm. Bristen på en stark lokal furste i regionen, kombinerat med Dortmunds roll som centralpunkt, skapade en fristad där detta hemliga nätverk av domare kunde behålla sitt inflytande långt efter att feodalsamhället i övrigt börjat förändras.

Maximilian I: ”Den siste riddaren” drar åt snaran
Den enskilt viktigaste figuren bakom femdomstolarnas nedgång var kejsar Maximilian I (1459–1519). Trots sitt epitet som ”den siste riddaren” var han en radikal moderniserare som ville ersätta medeltida godtycke med en enhetlig rättsstat. Genom tre avgörande reformer drog han undan mattan för Vehmen:

Den eviga landsfreden (1495): Vid riksdagen i Worms förbjöds alla privatfejder. Detta tog bort femdomstolarnas främsta existensberättigande, att vara en sista utväg när centralmakten inte kunde stoppa våldet.
Rikskammarrätten (Reichskammergericht): Maximilian inrättade en högsta domstol och införde romersk rätt som officiell lagstiftning. De gamla germanska sedvänjor som femdomstolarna vilade på blev därmed juridiskt ogiltiga.
Rikshovsrådet (Reichshofrat): Genom att skapa en instans dit medborgare kunde klaga direkt hos kejsaren, behövdes inte längre de hemliga domstolarnas fruktade ingripanden.
Maximilians reformer ledde till en geografisk och juridisk isolering. Femdomstolarna förbjöds att verka utanför Westfalen och fråntogs rätten att döma i grövre brottsmål. De reducerades från att vara rikets skräck till att bli lokala instanser för enklare ordningsfrågor.

Korruption och det slutgiltiga dekretet
Under 1600- och 1700-talen förlorade domstolarna sin sista moraliska auktoritet. Rapporter om mutor, personlig hämnd och missbruk av de hemliga processerna gjorde att befolkningen vände dem ryggen. De hade blivit en anakronism – en kvarleva från en tid som inte längre fanns.
Det slutgiltiga slaget kom inte inifrån, utan genom Napoleon Bonapartes erövringar. När hans bror, Jérôme Bonaparte, övertog makten i det nybildade kungariket Westfalen, fanns det ingen plats för medeltida mysticism. Den 14 maj 1811 utfärdades det dekret som formellt upplöste de sista resterna av femdomstolarna. Efter århundraden av hemliga rättegångar på den röda jorden tystnade galgarna för gott, ersatta av den moderna rättsstatens principer.

Referenser

Tryckta källor
Sjögren Otto Allmän världshistoria, från äldsat tid till våra dagar III 1924
Tunberg Sven och Bring Sven Erik Världshistoria, sjätte delen nationalstaterna och renässansen 1300-1500 1929

Internet
https://www.alaintruong.com/archives/2011/07/30/21706379.html
https://de.wikipedia.org/wiki/J%C3%A9r%C3%B4me_Bonaparte
https://de.wikipedia.org/wiki/Maximilian_I._(HRR)
https://www.smart-guide.org/destinations/en/dortmund/?place=Vehmic+court
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kungariket_Westfalen

I skuggan av eken: Fememord och svensk rätt i de tyska provinserna

Inledning
När Sverige under 1600-talet expanderade runt Östersjön inlemmades inte bara nya landområden, utan även urgamla juridiska traditioner som krockade våldsamt med den svenska statskyrkans och centralmaktens ordning. I de svenska provinserna Pommern, Wismar och Bremen-Verden levde resterna av de medeltida femedomstolarna kvar som ett underjordiskt alternativ till den officiella lagen.

Krocken mellan svensk lag och tysk ”ur-rätt”
Den svenska förvaltningen, med dess fokus på skriftliga protokoll och centralstyrda domstolar, såg med stor misstänksamhet på de lokala sedvänjorna. I de tyska skogarna fanns en djupt rotad tro på att rättvisan tillhörde folket – eller snarare de ”vetande”. Under svenskt styre rapporterades det om händelser som i efterhand har klassats som sena uttryck för fememord: avrättningar utförda i lönndom av lokala sällskap som ansåg att svensk lag var för mild eller för långsam.

När svenska generalguvernörer, som Nils Bielke i Pommern, försökte stävja den lokala adelns makt, möttes de ofta av en tystnadsmur. Om en tjuv eller en förrädare hittades hängande i en ek med en kniv instucken i stammen, visste de lokala bönderna precis vad det innebar. Det var en dom avkunnad av en osynlig hand, en rättskipning som stod utanför den svenska kungens kontroll.

Wismar-tribunalen: Frontlinjen mot skuggrätten
För att få bukt med denna laglöshet inrättade Sverige år 1653 Wismar-tribunalen, en högsta domstol för de svenska områdena i Tyskland. Tribunalens främsta uppgift blev att avmystifiera och förbjuda all privat rättskipning. Genom att studera tribunalens protokoll kan man se hur svenska jurister kämpade mot ”hemliga sammanslutningar” som i nattens mörker avkunnade domar över grannar och rivaler.

Svenskarna kallade dessa handlingar för lönnmord och barbari, medan de lokala utövarna såg det som sin heliga plikt enligt gammal hävd. Den svenska staten införde stränga straff för alla som deltog i dessa möten. Även om Vehm-systemet skulle dröja sig kvar i andra delar av Tyskland ända till 1811, blev de svenska provinserna en tidig frontlinje där denna medeltida skuggrätt tvingades vika för den moderna rättsstatens principer.

Byggnaden där tribunalen hade sin verksamhet i Wismar.

Referenser
Bild från Wikipedia, den fria encyklopedin

Tryckta källor
Eriksson, Ingvar Nils Bielke, firad i nådens dagar, fälld i onådens 2000
Pauli Ulf Det svenska Tyskland, Sveriges tyska besittningar 1648-1815 1989

Internet
https://en.wikisource.org/wiki/1911_Encyclop%C3%A6dia_Britannica/Fehmic_Courts
https://historiesajten.se/handelser2.asp?id=38#:~:text=1648%20inleddes%20de%20fredsf%C3%B6rhandlingar%20som%20kallas%20f%C3%B6r,skulle%20existera%20sida%20vid%20sida%20i%20Tyskland.
https://historiska-personer.nu/min-s/p70ed34ae.html
https://www.postmuseum.se/bocker/1964/1964_4-45-50_Heurgren.pdf#:~:text=Genom%20westfaliska%20freden%201648%20erh%C3%B6ll%20Sverige%20inom,vilka%20b%C3%A5da%20sistn%C3%A4mnda%20f%C3%B6rvandlades%20till%20hertig%2D%20d%C3%B6men.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Wismarska_tribunalet
https://www.tacitus.nu/historisk-atlas/skandinavien/tyskland.htm

I skuggan av eken: Ritualerna och rättegångarna i den Heliga Vehm

Processen mot en misstänkt inleddes ofta med den fruktade kallelsen. Om en person anklagades för ett grov brott som mord, stöld eller mordbrand, spikades en röd lapp upp på dennes dörr. För att understryka budskapets allvar användes ofta en kniv eller dolk för att fästa papperet. Den anklagade kallades totalt tre gånger med exakta tidsintervall. Om personen uteblev vid det tredje tillfället förklarades denne fredlös. Det innebar att individen stod utanför allt rättsligt skydd och kunde avrättas av vem som helst som tillhörde det hemliga sällskapet.

Själva rättegången hölds vid en så kallad Freistuhl under en uråldrig ek eller lind. Symboliken var central i dessa möten. På bordet framför domaren, den så kallade Freigrafen, placerades ett blottat svärd och en snara av vide. Svärdet representerade makten att fälla en dom medan snaran var det konkreta verktyget för dess verkställande. För att en dom skulle vara giltig krävdes närvaro av minst sju medlemmar, även kallade ”de vetande”. Vid dessa möten användes ofta en edsskalle, ett mänskligt kranium dekorerat med den magiska Sator-kvadraten, som kandidater och vittnen lade handen på för att besvärja sanningen. Vi har redan nämn detta men det kan vara värt att återupprepa.

De vetande utgjorde ett enormt nätverk som vid sin höjdpunkt omfattade över hundra tusen män. Bland medlemmarna fanns allt från enkla bönder till kejsar Sigismund (1368–1437), som själv blev medlem år 1417. För att identifiera varandra i vardagen använde de tysta koder. Genom att trycka tummen mot en persons knoge under ett handslag eller placera en kniv med eggen mot tallriken under en måltid kunde medlemmar bekräfta sin tillhörighet utan att omgivningen märkte något. De använde även lösenordet SSGG, vilket stod för snara, sten, gräs och klagan, de fyra elementen i en dödsdömds öde.

När en dödsdom väl var avkunnad fanns ingen möjlighet till nåd. Om en medlem stötte på den dömde var denne edsvuren att genomföra avrättningen. Den dömde hängdes i närmaste träd och som ett juridiskt visitkort lämnades en kniv kvar i stammen. Detta markerade för lokala myndigheter att händelsen inte var ett mord utan en laglig avrättning sanktionerad av Vehmen. Om en medlem bröt sin tystnad väntade ett rituellt straff där tungan skars ut innan personen hängdes sju fot högre än en vanlig tjuv.

Historiska exempel visar att ingen gick säker. Rövarbaronen Hennicke von Reden jagades upp och hängdes efter en känd process på 1430-talet efter att ha terroriserat köpmän, vilket bevisade att inte ens adliga titlar gav skydd mot Vehms långa arm. Metoderna levde vidare långt efter att domstolarna formellt försvunnit och inspirerade Hermann Löns (1866–1914) i hans roman Der Wehrwolf från 1910, som beskriver hur bönder under trettioåriga kriget (1618–1648) bildade liknande förbund. Under 1920-talet kidnappades begreppet av politiska lönnmördare i Tyskland, men i sin ursprungliga form förblir den Heliga Vehm ett unikt exempel på hur ett samhälle skapar egen rättvisa när ordningen har raserats.

Kejsare Sigismund en främjare av dessa hemliga domstolar. Värt att påpeka så var dessa domstolar lagliga och hade såväl världslig som lag som kyrkans välsignelse.

Referenser
Bild från Wikipedia, den fria encyklopedin

Tryckta källor
Lindner Theodor Die Feme 1888
Wigand Paul Das Femgericht Westfalens 1825

Internet
https://academickids.com/encyclopedia/index.php/League_of_the_Holy_Court
https://www.britannica.com/topic/fehmic-court
https://en.wikisource.org/wiki/1911_Encyclop%C3%A6dia_Britannica/Fehmic_Courts
https://en.wikipedia.org/wiki/Sigismund,_Holy_Roman_Emperor
https://www.heritage-history.com/index.php?c=read&author=heckethorn&book=secret&story=judiciary
https://hunghist.org/images/HHR_2024_2_Schneidmuller_jav.pdf
https://lethbridgenewsnow.com/2018/11/14/oath-skull-from-the-secret-courts-of-westphalia/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigismund_av_Ungern
https://www.worldanvil.com/w/markwald-koshcheibessmertnyi/a/the-vehm-organization

I skuggan av eken: Den heliga Vehms hemliga domstolar

Förord
Under den sena medeltiden, i ett Tyskland splittrat av laglöshet, uppstod ett rättssystem så fruktade att dess namn viskades med skräck. Femdomstolarna, vehmdomstolarna eller Vehmgerichte som de hette på tyska, var de hemliga sällskapen som tog rätten i egna händer när kejsarens lag inte räckte till.

Ursprung
Systemet tog sin början i 1200-talets Westfalen. Det tysk-romerska riket led av svag centralmakt, vilket gav fritt spelrum åt rövarbaroner. För att upprätthålla ordning bildades grupper av ”fria domare” (Freischöffen) som agerade under kejsarens auktoritet, men i total hemlighet.

Men traditionen sägs ha varit äldre rentav ha rötterna i förkristen tid då fria män samlades utomhus under lindar och ekar vid ting för att rådslå och döma man trodde gudarna senare den kristne guden var med dem. Femdomstolarna ansåg sig själva härstamma direkt från Karl den store742–81. Enligt traditionen ska han ha instiftat dessa domstolar för att kuva de hedniska saxarna och införa kristen lag i de erövrade områdena Även om detta delvis är en legend för att ge domstolen legitimitet, finns en juridisk kärna då Karl gav de besegrade nya lagar och behövde folk för att se till att de efterlevdes.

Den heliga eden och edsskallarna
Kärnan i organisationen var en ed som krävde absolut lojalitet. Legenden medlemmen att dölja Vehms hemligheter för allt mellan jord och himmel. Vid invigningen användes ofta en så kallad edsskalle, ett mänskligt kranium som fungerade som ett rituellt ankare för löftet. Den anklagade eller nya medlemmar placerade sin hand på skallen för att bekräfta sanningen eller sin lojalitet till brödraskapet Skallen fungerade även som memento mori (en påminnelse om döden), vilket underströk att brott mot eden bestraffades med just döden.
Inskriptioner: Förutom Sator-kvadraten kunde vissa exemplar även ha graverade kors eller kodordet SSGG (Strick, Stein, Gras, Grein). Strick(Snara/Rep), Stein (Sten), Gras (Gräs), Grein (Klagan/Gråt)
Dessa fyra ord symboliserade de medel eller de omständigheter som en dömda person skulle möta: att hängas i en snara, begravas under en sten, täckas av gräs och lämna efter sig gråt

Dessa skallar var ofta dekorerade med Sator-kvadraten (SATOR AREPO TENET OPERA ROTAS). Denna magiska ordkvadrat, som kan läsas likadant framlänges, baklänges, uppifrån och ner, ansågs under medeltiden besitta skyddande och bindande krafter. För en medlem i Vehmen innebar kvadraten att eden var ”låst” från alla håll, ett magiskt kontrakt som inte kunde brytas utan att själen gick förlorad. Eder fick sväas vid invigning och så här kunde det låta:

”Jag svär vid den Heliga Treenigheten att jag från denna stund ska bistå, bevara och dölja den Heliga Vehmen för hustru och barn, för fader och moder, för syster och broder, för eld och vind, för allt som solen skiner på och regnet täcker, för allt som finns mellan himmel och jord, och i synnerhet för den man som känner till lagen. 

Jag ska inför denna Fria Domstol framföra allt som hör till kejsarens hemliga jurisdiktion, oavsett om jag själv vet det vara sant eller har hört det från trovärdiga män… och jag ska inte upphöra med detta av kärlek eller fruktan, för guld eller silver eller ädla stenar. 

Jag ska stärka denna domstol med alla mina fem sinnen och all min kraft… Så hjälpe mig Gud och hans Heliga Evangelium.”

Hemliga tecken och koder
Eftersom medlemmarna levde vanliga liv som bönder eller adelsmän, krävdes subtila sätt att identifiera varandra.
Handslaget: Medlemmarna använde ett särskilt tryck med tummen mot den andres knoge för att bekräfta sin status utan att utomstående märkte något.
Lösenordet SSGG: Bokstäverna stod för Strick, Stein, Gras, Grein (Snara, sten, gräs, klagan). Om en medlem vid ett middagsbord placerade sin kniv med spetsen mot sig själv och eggen mot tallriken, var det en tyst fråga om någon annan vid bordet också tillhörde brödraskapet.

Rituella rättegångar och straff
Domstolens möten hölls ofta vid gamla ekar, kända som Freistühle. Symboliken var avsedd att ingjuta skräck: på bordet framför domaren låg ett naket svärd och en snara.
Femdomstolarna kände bara till ett straff: döden. Den dömde hängdes i närmaste träd, och som ett ”visitkort” lämnades en dolk eller kniv kvar instucken i trädstammen. Detta markerade för lokala myndigheter att dödsfallet var en laglig avrättning utförd av Vehmen och inte ett mord som skulle utredas.

Arvet efter Vehmen
När statsmakten stärktes under 1500-talet minskade domstolarnas betydelse, men de förbjöds formellt först 1811. Ett märkligt efterspel inträffade dock på 1920-talet. Många nationalister var missnöjda med med att Tyskland förlorat första världskriget men också besvikna på de politiker som gjorde eftergifter. Några av dessa mördades av den beryktade Organisation Consul, O.C som tog upp begreppet Vehm. Genom att kalla sina politiska lönnmord för ”Vehm-mord” försökte de ge sina handlingar en aura av historisk legitimitet. De agerade som självutnämnda domare och bödlar i ett krig mot den demokrati de föraktade, liksom sina medeltida föregångare arbetade 1920-talets lönnmördare i total hemlighet. ”Rättegångarna” hölls ofta i källarlokaler eller avlägsna skogspartier utan att den anklagade ens var närvarande. De främsta offren var politiker som samarbetat med segermakterna, men även medlemmar inom de egna leden som misstänktes vara informatörer. Två mord ska nämnas: Matthias Erzberger finansministern som undertecknat vapenvilan mördades under en semesterresa av O.C.-agenter. 1921 Walther Rathenau utrikesministern sköts i en öppen bil året därpå. Rathenau hade judisk bakgrund och det gjorde honom extra hatad.

1944 organiserade myndigheterna i det nu nationalsocialistiska Tyskland en gerilla och motståndsrörelse inspirerade av de gamla domstolarna. Medlemmarna kallades varulvar, Werwolfs och skulle utföra attentat och mord bakom fiendens linjer i de delar av Tyskland som var i de allierades händer. Franz Oppenhoff, den man som amerikanerna utsett till borgmästare i det ockuperade Aachen mördades av Werwolfs. Under upproret i Östtyskland 1953 lär en del medlemmar av kommunistpartiet mördats av medlemmar i en slags vehm. Om de iblandade själva kallade sig för vehm eller om det var ett sätt för regimen att misskreditera de inblandade får väl vara en öppen fråga.

En så kallad edsskalle.

Referenser
Bild från Pinterest

Tryckta källor
Vogel-Jörgensen Torkild & Hildebrand Karl Världen sedan 1914 1939.
Carlqvist Gunnar & Carlsson Josef ( hred)Svensk Uppslagsbok band 6 1948

Internet
https://en-academic.com/dic.nsf/enwiki/20132
https://www.encyclopedia.com/science/encyclopedias-almanacs-transcripts-and-maps/holy-vehm
https://en.wikipedia.org/wiki/Vehmic_court
https://www.heritage-history.com/index.php?c=read&author=morris&book=german&story=vehm
https://www.histories.ca/HistoricTales/The-Tribunal-Of-The-Holy-Vehm.html
https://masonicshop.com/encyclopedia/topics/entry/?i=969
https://projekt-gutenberg.org/authors/oskar-waechter/books/vehmgerichte-und-hexenprozesse-in-deutschland/chapter/5/
https://www.ripleys.com/stories/oath-skull
https://strangeago.com/2017/06/13/10-historical-facts-holy-vehm/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Femdomstolar

Glänsande Glen

Glänsande Glen,
gudens gem
gnistrar i glädje.
Gyllene gryningens gäst,
Mundilfares måg på höjd
Sol vid sin hand.
Vaktar himlavalvets ljus.

Med kristendomen kom den grekisk-romerska hedendomen

Inledning
När Sverige kring år 1100 slutgiltigt lämnade asatron bakom sig, innebar det mer än bara ett religiöst skifte från Oden till Kristus. Det var inträdesbiljetten till den europeiska kultursfären, en värld som vilade på ruinerna av det romerska imperiet. Paradoxen är total: genom att bli kristna kastade vi ut våra egna nordiska gudar, bara för att istället öppna dörren för de antika grekiska och romerska gudarna som kulturella grundstenar.

En ny världsbild på gammal grund
När de första missionärerna och kyrkorna etablerade sig i Norden bar de med sig latinet. Latinet var inte bara kyrkans språk, det var nyckeln till antikens vetenskap, juridik och filosofi. Även om man i kyrkan predikade mot ”avgudar”, var hela det utbildningssystem som växte fram genomsyrat av antiken.
För den bildade medeltidsmänniskan blev Jupiter, Venus och Mars välbekanta figurer. De var inte längre föremål för tillbedjan, men de blev oumbärliga som symboler. Mars gav namn åt kriget och månaden mars, Venus blev sinnesbilden för kärleken och de sju planeterna behöll sina romerska namn. Den grekisk-romerska mytologin blev ett slags kodspråk för konst, poesi och stjärntydning som förenade Sverige med resten av Europa.

Snorre och försöket att förena två världar
Denna vurm för antiken var så stark att den till och med påverkade hur man dokumenterade den gamla nordiska tron. När Snorre Sturlasson skrev sin Edda på 1200-talet, gjorde han det med en fot i den nya tidens lärdom. I bokens prolog försöker han ge asagudarna en historisk förklaring genom att koppla ihop dem med den grekiska antiken. Han menade att asarna egentligen var invandrade hjältar från Troja. Genom att dra paralleller mellan de nordiska makterna och de grekisk-romerska gestalterna försökte Snorre göra den nordiska mytologin rumsren och begriplig för en kristen värld som beundrade de klassiska eposen.

Saturnalia och den kamouflerade julen
Det kanske tydligaste exemplet på detta arv i vardagen är julfirandet. Den romerska högtiden Saturnalia, till guden Saturnus ära, firades i december med ljus, gåvor och sociala rollbyten. När den kristna kyrkan skulle fästa Jesu födelse vid en tidpunkt, valde man att lägga den precis där dessa populära romerska fester redan fanns. När detta nådde Sverige smälte de romerska traditionerna samman med det nordiska midvinterblotet. Vi behöll namnet ”jul”, men fyllde högtiden med ett innehåll som till stor del var en romersk export.

Arvet som lever kvar
Idag tänker vi sällan på att våra månadsnamn är en direkt hyllning till romerska gudar, eller att vår juridik och våra universitet är byggda på principer från antikens Rom och Aten. Genom att ansluta oss till den kristna gemenskapen, blev vi ironiskt nog arvtagare till den klassiska hedendom som en gång var kristendomens största fiende. De gamla asagudarna levde delvis kvar i folkkulturen medan de romerska gudarna flyttade in i våra böcker och kalendrar, förklädda till kultur.

Diana hade vi aldrig hört talas om om de kristna inte kommit.

Freja försvann in i folkkulturen men Venus tog plast i finrummen lite ironiskt eller hur?

Årets första månad är tack vare de kristna en månad vi alla nämner Janus.

En svensk sommarmånad heter som den heter tack vare den romersk statsmannen som upphöjdes till gud.