Män som hatar kvinnor till er säger vi detta; Asatro är inte en religion för er. De flesta gudamakter är kvinnliga sådan, Gudinnor, asynjor, diser, valkyrior, hamingjor och fylgior. Ej hller ska man förglömma att vördnad av de döda så kallad anfäderstro finns och det är inte bara anfäder utan anmödrar. Vidare är det ju ett teologiskt faktum att de flesta dödsriken i asatron styrs av gudinnor

Det blir spännande när kvinnohatarna hamnar i Hel…

Den missförstådda deklarationen

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (antagen 1948) var aldrig tänkt att vara en oföränderlig eller helig skrift, utan ett levande dokument och ett politiskt verktyg. Dokumentet formulerades som en gemensam vision för att förhindra de grymheter som utspelade sig under andra världskriget. Det finns flera skäl till varför det är ett juridiskt och politiskt instrument snarare än en dogmatisk text.

För det första var förklaringen inte juridiskt bindande från början. Den antogs som en resolution av FN:s generalförsamling, vilket innebär att den ursprungligen var en principförklaring och inte ett bindande traktat. För det andra fungerade den som en grund för vidareutveckling. Tanken var att rättigheterna senare skulle preciseras i bindande konventioner, vilket också skedde 1966 genom FN:s konventioner om civila och politiska samt ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, och regionalt genom Europakonventionen. För det tredje var texten en produkt av kompromisser. Den mejslades fram genom intensiva diskussioner mellan länder med helt olika ideologier, religioner och politiska system, inklusive USA, Sovjetunionen och Kina. Den är med andra ord ett pragmatiskt kompromissdokument.

Mänskliga rättigheter debatteras, tolkas och utvidgas ständigt i takt med att världen förändras, till exempel kring digital integritet, klimatförändringar och ny teknik. Detta visar att de utgör ett dynamiskt verktyg för mänsklig värdighet, inte en statisk dogm.
När religiösa grupper eller individer försöker tolka om sina traditionella normer för att de ska passa perfekt ihop med FN:s deklaration, glömmer de ofta att dessa två system har helt olika grundvalar. Att försöka pressa in religionen i deklarationens mall, eller vice versa, riskerar att urvattna båda två. Det döljer det faktum att mänskliga rättigheter skapades just för att människor med olika religiösa och filosofiska ideal ska kunna leva tillsammans under samma spelregler. Många av dagens hedningar, vare sig de kallar sig asatroende eller fornsedare, borde tänka på detta.

När samfunden hela tiden påpekar att de ställer sig bakom deklarationen, betyder det intressant nog att medlemmarna i samfunden måste ha en positiv syn på FN. Att Ryssland och Kina, två länder som ses med misstänksamhet av många, är med i säkerhetsrådet som styr FN, tänker de inte på.
Vidare blir den paradoxala slutsatsen av ett sådant stadgekrav att man måste godta ett modernt, sekulärt och politiskt system för att vara en godkänd medlem i samfundet.

Detta skapar en intressant intellektuell och andlig spänning som kan delas upp i tre centralaspekter. Det handlar först och främst om en identitetskrock, där personen inte bara förväntas relatera till sina gudar, makter eller historiska traditioner, utan också tvingas skriva under på ett globalt, liberalt rättighetsprojekt från 1948. Dessutom råder en frånvaro av teologisk koppling, eftersom det inte finns några historiska eller mytologiska belägg för att asatron eller forn sed i sig kräver en tro på universella, individuella mänskliga rättigheter. Rättigheterna blir därmed ett yttre, sekulärt filter som klistras ovanpå religionen. Slutligen prioriteras pragmatism framför renlärighet. Samfunden sätter här praktisk överlevnad och politisk trygghet i det moderna samhället framför att hålla religionen helt fri från nutida politiska influenser, men detta sker då på bekostnad av religionens särart.

Mäktige Magnes moder

Mäktige Magnes moder
järnsvärdets bärare
ska vi åkalla henne?

Tors bihustru
åkalla henne
ära och hedra Järnsaxas namn.

Betänk hedningar
ska den nordiska seden återkomma
måste alla makter få offer vid bloten!

Vi är intresserad av asatro, inte vikingatiden

Vi skriver ganska litet om vikingar och anledningen är ju att vi inte vill göra reklam för för kristendomen. Harald Blåtand, Knut den store, Olof Trygvarsson, Olof Haraldsson, Olof Skötkonung och många fler anammade kristendomen. Att skriva om kristna vikingar är bland det sista vi kommer intressera oss för. Det blir bara en plågsam läsning. Bloggen vänder sig i första hand till troende hedningar, inte folk som tycker det är kul med vikingar.

Vikingatiden förknippas i populärkulturen ofta med en specifik historisk era, men för modern och hednisk tro är det ju teologin, naturkontakten, myterna och ritualerna som är det centrala, inte de sena vikingakungarnas politiska och religiösa skiften. Att sålla bort de kristnade historiska figurerna blir då ett naturligt sätt att hålla bloggen renodlad och fokuserad på det genuint hedniska.

AI och Asatro

AI och asatro har två saker gemensamt. För det första börjar båda på A och för det andra så har de kommit för att stanna trots protester och misstänksamhet från vissa grupper. Men nu är båda här och med den nya tekniken når nyhedningarna ut med sitt budskap.

Dödgrävare, som med mull min lekamen täcker (Bellmanpastisch)

Bland vissna blad på kyrkogården går jag,
och ser hur djupt du gräver i vår jord.
Ett sista hem åt människan du sätter,
här tystnar varje skratt och varje ord.
Men hör du, kära vän, hur glaset klämtar?
Från krogen hörs ett muntert, livfullt ljud!
Även om döden här i mörkret väntar,
så vill jag hylla livets glada bud.

Gjut i ett glas av rhenskt och ädelt vinfat,
låt stråken dansa vilt på trogen fäst!
Ty innan mullen döljer detta ansikt,
ska jag till Bacchus bjudas som en gäst.
Så gräv ditt hål, men låt oss först få dricka,
och sjunga glatt till harpornas klang,
tills Movitz spelar för en vacker flicka,
och Charon ropar på sin sista gång.

(Henrik Andersson)

Den metafysiska godheten: Trons företräde framför moralen i medeltidens kristna mentalitet

Inom modern historiereception och populärkulturella representationer av medeltiden sker ofta en systematisk anakronism när dåtidens religiösa tänkesätt ska utvärderas. Det samtida, sekulariserade samhället tenderar att reducera religion till ett etiskt system vars primära syfte är att reglera social samvaro genom en immanent godhetsmoral. När medeltida källor analyseras utifrån detta paradigm uppstår en fundamental kognitiv dissonans. För den medeltida människan var moralen inte religionens kärna, utan en sekundär effekt av något långt viktigare, nämligen den absoluta ordonansen under Guds vilja och upprätthållandet av den rätta tron. Det högsta goda under medeltiden definierades inte genom humanistisk snällhet eller horisontell empati, utan genom vertikal trohet mot skaparen och acceptansen av Kristus som frälsare.

För att förstå det medeltida medvetandet måste man erkänna epokens teocentriska världsbild, där tillvarons absoluta mittpunkt var transcedent och kosmisk. Människan betraktades genom linsen av syndafallet som en i grunden korrupt och fallen varelse, oförmögen till genuin autonom godhet. Denna teologiska antropologi innebar att handlingar som i modern mening betraktas som goda, såsom allmosor eller omsorg om sjuka, saknade intrinsikalt värde om de utfördes utanför den rätta trons och den sakramentala kyrkans ramar. Augustinsk teologi, som djupt präglade medeltidskyrkan, stipulerade att dygder hos icke-troende i realiteten inte var annat än glänsande synder, eftersom de sprang ur mänskligt högmod och en illusion om att kunna generera godhet oberoende av Guds nåd. Den sanna godheten var således inte en praktisk handling utan ett ontologiskt tillstånd som endast kunde uppnås genom tron.

Detta förklarar varför den medeltida rättvisan och det sociala livet prioriterade trons renhet framför vad som i dag skulle betecknas som humanitära hänsyn. Fenomenet kätteri illustrerar denna prioritering med skrämmande tydlighet. Sekter som katarerna eller valdenserna levde ofta i strikt askes och uppvisade en moralisk livsföring som av samtida iakttagare beskrevs som oklanderlig och djupt altruistisk. Trots detta bemöttes de av det kyrkliga och världsliga etablissemanget med inkvisitorisk krossande brutalitet. Ur ett medeltida eskatologiskt perspektiv var den dygdiga kättaren långt farligare än den gemena tjuven. Medan tjuven enbart skadade den timliga egendomen eller kroppen, hotade kättaren genom sin falska lära att korrumpera medmänniskornas själar och leda dem till evig fördömelse. Den till synes snälla handlingen blev därmed ett verktyg för andlig förintelse om den inte vilade på den rätta dogmatiska grunden.

Denna hierarki mellan tro och moral började förskjutas först i och med reformationen och de efterföljande århundradenas filosofiska strömningar, för att slutligen kulminera i upplysningstidens och liberalismens sekulariserade humanism. När det transcedenta hotet om helvetet och det kosmiska behovet av frälsning gradvis tonade bort i det västerländska medvetandet, frikopplades moralen från teologin. Kvar blev en immanent etik där människan sattes som alltings måttstock och där godhet omformulerades till att handla om individers välbefinnande och minimerande av lidande. Det är denna historiska glömska, där det egna sekulära filtret projiceras bakåt i tiden, som gör att dagens människor systematiskt missar medeltidens kristna kärna. Man glömmer att katedralerna inte byggdes för att fira mänsklig altruism, utan för att ära en absolut Gud vars primära krav på mänskligheten var tro, underkastelse och acceptans av frälsningen.

Referenser
Bringeus Nils-Arvid Folklig fromhet, Studier i ritualer och folktro 2000.
Harrison Dick Jarlens sekel, En berättelse om 1200-talets Sverige 2002.
Harrison Dick Gud vill det!, Nordiska korståg under medeltiden 2011.

Kanadensiskan Anne Carson tilldelas 2026 år nobelpris. Ja hon var nog inte överdrivet känd för oss i föreningen eller de som läser vår blogg. Men lite hednisk är det ju att hon inspireras av antikens myter och sagor. Vi gratulera henne till priset.