Ludi Plebeii

Den romerska kalendern bjuder under november månad på en av sina absolut största och mest betydelsefulla festligheter. Det handlar om Ludi Plebeii, de plebejiska spelen, som sträcker sig över totalt fjorton dagar, 4-17 november.

Hela högtiden hålls till den högste guden Jupiters ära. Det är en tid då tacksamhet och vördnad står i centrum, och gudarna bjuds in att ta del av folkets glädje. Atmosfären präglas av en blandning av djupt allvar och sprudlande folkfest där det sakrala och det folkliga smälter samman till en helhet.
Programmet för dessa dagar är både varierat och storslaget. Teatrarna fylls av skådespel och dramatik som roar och engagerar besökarna. Samtidigt pågick förberedelserna för de kommande dagarnas stora hästkapplöpningar och idrottstävlingar på Circus Flaminius, där skicklighet och styrka sätts på prov inför gudarnas blickar.

Högtiden fungerar också som en viktig påminnelse om balans och harmoni mellan det mänskliga och det gudomliga. Genom att upprätthålla traditionerna och utföra riterna med noggrannhet säkras gudarnas välvilja och beskydd. Firandet kulminerar lite längre fram i månaden med den stora rituella måltiden Epulum Iovis, men grunden för denna högtidliga gemenskap läggs under de dagar som nu utspelar sig.

Det är nog ingen tillfällighet att de kristna, religionen för slavar och missunnsamma förlade firandet av en av de sina Martinus när hedningarna hade sitt firande.

https://histmyst.org/festivals.html
https://listlovers.org/politics-religion/roman-festivals-calendar/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Martin_av_Tours
https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A5rtensafton
https://www.varldskulturmuseerna.se/digitala-resurser/skolprogram-online/antiken/antikens-rom/liv–dod/hogtider/#

Gässen flytta

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!

(Dan Andersson)

Mårtensafton är det idag och det är ju underbart att det är en tisdag för ni som läser vår blogg vet ju att vi menar på att det finns om än aldrig så liten samband med Mars och Tyr och den förment helige Martin av Tours. Gåsen är äldre än kristendomen.

Sol och Dag, varför asatron skiljer på himlakropp och tillstånd

I det fornnordiska tänkandet är dagen mycket mer än bara meteorologiskt väder eller solsken. Dagen fungerade som ett tillstånd, en tidsrymd och en ram för mänsklig aktivitet.
I det fornnordiska samhället var gränsen mellan natt och dag extremt konkret. När natten red över himlen lades världen i mörker och sömn, men när Dag sedan tog över handlade det inte om att solen plötsligt måste bryta igenom molnen. Det handlade istället om att världen vaknade till liv. Dagen var det tillstånd då ljuset gjorde det möjligt att arbeta, jaga, odla och navigera. Det var livets arena, medan natten tillhörde vilan och de underjordiska krafterna.

Detta speglar precis det du beskriver om att solen inte behöver skina för att det ska vara dag. I mytologin är det hästen Skinfaxes lysande man som lyser upp luften och jorden, vilket visar att man såg dagsljuset som en allmän kraft i atmosfären. Även en helt grå och mulen dag i Norden är det fortfarande dag eftersom ljuset finns där som en grundförutsättning för att se och verka.

Att dagen handlar om vad man ska göra och vilket tillstånd man befinner sig i märks också i språket. Man talade förr om dagverk, vilket var det konkreta arbete som skulle utföras under den ljusa delen av dygnet. Att något kom i dager betydde att det kom fram i ljuset så att man kunde se det tydligt. Din känsla stämmer alltså perfekt med hur man upplevde tillvaron, där solen är en specifik sak på himlen medan dagen är det ljusa tillstånd som gör det möjligt för oss att leva och agera.

Asaguden Dag.

Sökkvabäcks sköna sierska skänker

Sökkvabäcks sköna sierska skänker
gode guden gyllenhorn
mäktigt mjöd
gudadryck.

Vi tjänar allfader Oden genom att skriva om händelser och företeelser som inte handlar om asatro. Som alla vet söker den högste guden kunskap och vi hans trogna anhängare gör detsamma. Oden inspirerar os till att söka kunskap men också att dela med oss av den. Vi tjänar gud genom att skriva om saker som inte har med asatro att göra!

Vår gud Oden tjänar vi bäst genom att samla på oss kunskap.

När solen dog: Myten om kungaoffret i Uppsala möter 500-talets klimatkatastrof

I århundraden avfärdades sagan om sveakungen Domalde, som offrades av sitt eget folk efter tre års desperat hungersnöd, som en makaber medeltida skröna. Men modern forskning baserad på data från årsringar och glaciärisar visar att den bär på ett kusligt exakt minne av verkligheten. Runt år 536 drabbades Norden av en apokalyptisk klimatkris som raderade ut halva befolkningen och gav upphov till myten om Fimbulvintern.

Det är höst vid det stora hedniska tinget i Gamla Uppsala. Det har gått tre år sedan solen senast sken med full styrka. Himlen är täckt av en konstant, blygrå slöja av aska, somrarna har frusit bort och skördarna har totalt uteblivit. Desperationen bland svearna har övergått i ren skräck. Det första året offrade de sina bästa oxar till gudarna, men inget hände. Det andra året offrade de människor, men solen förblev mörk och kylan bet sig fast. Nu återstår bara en sista, otänkbar utväg. Hövdingarna vänder blickarna mot sin högsta ledare, kung Domalde av Ynglingaätten.
Enligt Snorre Sturlassons Ynglingasaga enas stormännen om att krisen beror på att kungen har förlorat gudarnas rituella välsignelse. De överfaller honom, tar hans liv och färgar altaret rött med kungligt blod för att köpa tillbaka sommarhimmelen. Kort därefter vänder krisen.

Under hela 1900-talet var historiker överens om att berättelserna om rituella kungaoffer i Gamla Uppsala var sena, isländska påhitt utan historisk förankring. Men under 2000-talet har historien fått en sensationell upprättelse. Vändpunkten kom när geologer, klimatforskare och arkeologer, med arkeologiprofessorn Bo Gräslund i spetsen, började lägga samman data från årsringar på träd och borrprover i glaciärisar. Svaret som trädde fram var skrämmande: år 536 markerar starten på en av de värsta klimatkatastroferna i mänsklighetens historia.

Ett eller flera enorma vulkanutbrott spydde ut så mycket svavel och partiklar i atmosfären och stratosfären att norra halvklotet lades i ett globalt skymningsland. Historiska källor från Romarriket och Kina beskriver hur solen miste sitt sken och lyste svagt som månen i nästan tre års tid.
Det är här som tidsaspekten blir en direkt länk mellan vetenskapen och myten. Katastrofens akuta fas, då solljuset var nästintill helt blockerat, varade i exakt tre år. Detta stämmer kusligt väl överens med det skandinaviska kulturarvet. För det första testade svearna tre olika offerkategorier under tre sammanhängande katastrofår innan solen slutligen återvände efter kungablotet. För det andra beskrivs den nordiska mytologins förebådande tecken på Ragnarök, Fimbulvintern, i den Poetiska Eddan som just tre sammanhängande vintrar utan någon sommar emellan.

Människorna på 500-talet visste ingenting om vulkanaska eller atmosfäriskt tryck; de upplevde helt enkelt att kosmos höll på att rasa samman. När varken oxar eller trälar hjälpte, tvingades samhällets absoluta toppskikt att ta det yttersta rituella ansvaret. Kungen betraktades inte bara som en politisk ledare, utan som en levande, sakral länk till gudarna. Om jorden var steril var det kungens fel. När solen slutligen började bryta igenom askmolnen i slutet av 530-talet, fick de överlevande sin förvissning bekräftad: offret av deras kung hade faktiskt räddat världen från undergång.

Klimatkatastrofen år 536, som förstärktes av ännu ett utbrott år 540, slog brutalt mot Skandinavien. Beräkningar visar och antyder att uppemot hälften av befolkningen i dåtidens Sverige kan ha dött av svält och den efterföljande Justinianska pesten. I Mälardalen ser arkeologerna tydliga spår av traumat, då mängder av boplatser och odlingsmarker plötsligt lämnades helt öde under mitten av 500-talet. Samtidigt sker en enorm explosion av nedgrävda guldskatter och depåfynd i den skandinaviska jorden under exakt denna period. Eliten offrade sina mest dyrbara rikedomar i marken i ett desperat försök och hopp om att köpa tillbaka värmen från makterna.

Berättelsen om kung Domalde som offrades i Uppsala är sannolikt inte en exakt biografisk skildring av en enskild individ, men den är något mycket viktigare: den fungerar som ett levande, kodat historiskt dokument. Det som historiker länge dömde ut som sagor var i själva verket det kollektiva minnet av en verklig historisk apokalyps. Berättelsen visar hur långt människor i mälardalsregionen var villiga att gå när hela deras värld frös till is, och att ingen, inte ens kungen själv, gick säker när gudarna krävde blod för att återbörda solen.

Stockholms blodbad

Det regnar, det regnar på Stockholms torg,
men regnet kan tvåa ej stadens sorg.
Det strömmar en flod, men av rödaste blod,
där fädernas ädlaste huvuden follo.
De svektes av konungens edliga ord,
och bödlarne skörda på domningens bord,
medan stjärnorna skälvande kollo.

Kristian sitter vid fönstrets karm,
med hatet i blick och med hämnd i sin barm.
Han ser hur det ryker från torgets mitt,
där blodet nu flyter så rikligt och fritt,
från herrar och bispar och borgaremän.
Men lyssna, o kung, ty ur blodet slår än
en låga som aldrig skall slockna!

Ty jorden som dricker de saligas blod,
skall föda en yngling med hämnaremod.
Ur tårarnas skur och ur bödlarnes natt,
skall kronan från dansken bli ryckt och betatt.
När Gustav står upp för att friheten ge,
skall Stockholm i fröjd genom tårarna se,
att enväldets murar ha brustit.

(Carl Wilhelm Böttiger)

Vi hyllar allfader Oden på farsdag 202g ayps! Hell Oden!