Dominans och integration: Hur asar och vaner agerar i relation till jättar

Dominans och integration: Hur asar och vaner agerar i relation till jättar
De två gudasläktena skiljer sig åt på flera områden. Ett tydligt exempel på skillnaderna mellan asar och vaner är deras syn på relationer och äktenskap.

Asarna dominerar
Asarna tar vad de vill ha från Jotunheim (kunskap, kvinnor, mjöd) genom tillfälliga relationer, men håller sina officiella äktenskap inom det egna släktet för att behålla makten. Genom att förvägra jättarna legitima allianser behåller asarna en strikt hierarki. Jättarna förblir den eviga fienden, vilket gör relationen konstant infekterad.

Vanerna integrerar
Vanerna gifter sig på riktigt med jättinnorna. Skade och Gerd flyttar in och får status som fullvärdiga gudinnor, vilket förändrar maktbalansen och skapar äkta allianser mellan släktena. Måhända är just denna syn på äktenskapet som ett bindande juridiskt och socialt kontrakt en del av förklaringen till att relationen mellan vaner och jättar inte framstår som lika konfliktfylld.

Naturkrafter i balans och ett gemensamt ursprung
Jättarna representerar de vilda, otämjda naturkrafterna, medan vanerna representerar den odlade och givande naturen. Genom äktenskap ”tämjs” eller harmoniseras dessa krafter i en diplomatisk fredsstrategi.
Vissa mytforskare menar dessutom att vanerna och jättarna står närmare varandra från början. Båda släktena är djupt rotade i jorden, vattnet och urkrafterna, till skillnad från asarna som i högre grad är kopplade till himlen, krig och den patriarkala samhällsstrukturen.

Resultat och konsekvenser vid Ragnarök
Detta mönster avspeglar sig även i världens undergång. De flesta asar stupar vid Ragnarök, men den ende av vanerna som dör i strid är Frej. Genom att han skickades till asarna som gisslan integrerades han i deras krigiska kultur. Han tog efter deras våldsamma beteende och lärde sig strida, vilket bland annat ledde till att han dräpte jätten Bele. Priset för denna assimilering blir hans eget fall. Hans far Njord, som lyckats bevara mer av sitt ursprung, överlever däremot katastrofen och vandrar efter Ragnarök tillbaka till vanernas stabila hemvist.

Frej byter bort sitt svärd så han kan gifta sig med Gerd. Men han lär sig ändå strid och kamp hos asarna och dräper Bele. Men konsekvensen är också den att han kommer at stupa i kampen mot Surt vid ragnarök.

Det är viktigare att tro asatron än på demokrati och mänskliga rättigheter del II

Det är viktigare att tro asatron än på demokrati och mänskliga rättigheter del II

I den första delen av denna artikelserie belystes hur modern asatro i Sverige riskerar att urvattnas till en banal sekulär humanistlära. För att förstå varför de svenska samfunden så villigt har underordnat gudarna under moderna, politiska dokument måste vi blicka mot det unika svenska samhällsklimatet. I Sverige har FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och det luddiga begreppet värdegrund fått en närmast sakral status. Vi lever i ett land där politiska principer har upphöjts till helig skrift.

Om man blickar utomlands ser man snabbt att många andra länder har en betydligt mer praktisk syn på demokrati och internationella konventioner. I länder som USA, Storbritannien eller Frankrike betraktas FN:s texter som juridiska verktyg eller vägledande rekommendationer. Där har man kvar en tydlig gräns mellan vad som är politik och vad som är andlighet. I länder där traditionell religion fortfarande är stark är det gudarna eller kyrkan som sätter moralen, medan staten sköter det praktiska.

I Sverige har det blivit precis tvärtom. När den traditionella kristendomen backade under 1900-talet lämnade den efter sig ett andligt tomrum. Detta tomrum fylldes inte av en ny andlighet, utan av staten och dess sekulära värdegrund. Resultatet har blivit en säregen statsindividualism där svensken förväntas visa absolut trohet mot myndigheternas moraliska pekpinnar.

Det är detta svenska filter som de inhemska asatrosamfunden har blivit blinda för. De tror att de utövar en fri och odogmatisk religion, men i själva verket har de bara kopierat det svenska sekulära samhällets dogmer rakt av. De känner en press att ständigt legitimera sig inför myndigheter och media genom att vifta med FN-deklarationen, och i processen tämjer de den fornnordiska tron.

Asatro föddes ur en hård och organisk verklighet långt innan det fanns moderna stater eller internationella domstolar. Det är en tro som hör hemma vid den egna härden och inom ätten, där människan står i direkt relation till makterna och naturen. Genom att tvinga in denna uråldriga, kraftfulla andlighet i en svensk myndighetsmall klipper samfunden bort religionens egentliga kärna. Det är dags för svenska asatroende att inse att gudarna inte behöver godkännas av något sekulärt sammanträdesbord. Tron bär sin egen moral, och den är betydligt äldre och djupare än det moderna samhällets kompromisser.

Många sekulära humanister verkar inse att deras ideal inte alltid ger adlig och existentiell mening men att infoga hedniska gudar och symboler och göra en mischmasch av detta kan inte anses vara asatro. Gudamakterna degraderas till att bli symboler för väder och vind samtidigt som man selektivt väljer ut vilken natur och klimat ska prioriteras.

Det stämmer att det finns en stark tradition, särskilt inom den progressiva och vänsterorienterade idéströmningen, att se allt genom en politisk lins. Inom statsvetenskapen och sociologin brukar man ibland citera det kända mottot ”det personliga är politiskt”, och för många innebär det att även religion, kultur, natur och familjeliv automatiskt blir en del av den politiska kampen.

Eftersom religionen ses som förhandlingsbar men inte de politiska idealen, blir det ofta allt för ofta att samfund, blot och sammankomster ses som en plats att utöva politik. Ofta rättfärdigas detta med att det inte handlar om partipolitik, men än oftare anser man att de progressiva idealen är så betydelsefulla att de rentav står över religionen. Sveriges Asatrosamfund är ett tragiskt exempel på detta, då personer aktiva inom politik inte kunde eller ville låta bli att sprida sina egna ideal. De tog politiken med sig till bloten, men de tog inte gudarna med sig ut till samhället. Att man sedan försöker hitta allierade inom Svenska kyrkan, en helt annan religion, i stället för att ha kontakt med andra hedningar är ett talande exempel på att politiken är det primära.
Namnbytet till just Forn Sed handlade i grunden om att man ville visa att politik och samhällsfrågor är det viktiga, samt att man vill kunna omskapa makterna så att de passar in i en politisk kontext. Nu ser vi hur Nordiska Asa-samfundet har börjat gå exakt samma väg, trots tidigare försäkringar om att man inte skulle hamna i politiken. Det visar hur svårt de svenska samfunden har att motstå det sekulära trycket, och hur snabbt tron offras på det politiska korrekthetens altare.
Samfunden säger att de är odogmatiska och öppna för alla. Men i praktiken blir de ofta bara öppna för dem som delar just den sekulära, progressiva värdegrunden. De som söker en ren andlighet utan politiska pekpinnar känner sig istället exkluderade.

För att asatro ska förbli en levande, meningsfull och inspirerande religion måste vi våga låta den vara just en religion. Gudarna och eddan kan inte underordnas sekulära kompromisser eller tillfälliga politiska trender. Om samfunden väljer att fortsätta förvandla bloten till politiska plattformar och gudarna till harmlösa natursymboler, då ligger asatrons framtid inte hos dem. Den sanna tron lever vidare där den alltid har hört hemma: vid den egna härden, inom ätten och i det orubbliga mötet mellan människan och makterna.

Det är viktigare att tro på asatron än på demokrati och mänskliga rättigheter del I

Det är viktigare att tro på asatron än på demokrati och mänskliga rättigheter del I

I debatten om modern asatro och forn sed hörs ofta samma mantra från de stora samfunden: ”Vi är odogmatiska, och vi står bakom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.” Vid en första anblick låter det rimligt, modernt och tryggt. Men för oss som faktiskt är asatroende blottar denna hållning en djup och smärtsam paradox. Religionen har blivit något man kan tycka lite vad som helst om, medan ett sekulärt, politiskt dokument har upphöjts till absolut dogm. Det är dags att ställa den obekväma frågan: Har samfunden ersatt makterna med en modern sekulär humanistlära?

När ett trossamfund lägger större vikt vid att kommunicera ut sekulära värderingar än att fördjupa kontakten med makterna, urvattnas tron. Asatron riskerar att reduceras till en trevlig kulturförening där man har bytt ut styrelsemötena mot ett blot, men där det andliga innehållet är helt anpassat efter det moderna samhällets rådande normer. Mystiken, den kosmiska ordningen, det personliga ansvaret och den råa kraften i mötet med gudarna hamnar i skuggan av ett ständigt behov av att vara politiskt korrekt.

Detta skapar en absurd teologisk obalans. Berättelserna om Oden, Tor, Frej och Freja beskrivs som fria metaforer som alla får tolka lite som de vill. Samtidigt sätts en modern, mänsklig text från 1948 upp som en orubblig lag. Det profana har blivit heligt, och det heliga har gjorts relativt.

I dag fungerar demokrati och mänskliga rättigheter ofta som en modern sekulär humanistlära i västvärlden. Men som asatroende måste jag ha rätten att koncentrera mig på religionen och tron, helt utan sekulära dogmer. Om man ska vara teologiskt konsekvent i sin tro och dyrka gudar från förkristen tid, då måste man också våga anpassa sin moral och sin världsbild till dem, inte tvinga in gudarna i en modern mall.

Gudasångerna i den Poetiska Eddan föddes ur en hård verklighet. De talar om ära, öde, lojalitet, personligt ansvar och konsten att möta en kaosartad värld med uppsträckt rygg. Det är en realism som rimmar illa med den moderna idén om universell harmoni. Att ha Eddan som sin primära inspiration ger en andlig kompass som bär genom livet, eftersom den utmanar oss på djupet.

Samfunden får gärna fungera som juridiska verktyg för att hantera svensk lag och vigselrätt. Men vi får aldrig glömma och förringa att asatron i grunden hör hemma vid den egna härden och inom ätten. Din relation till makterna och förfäderna är oberoende av vad ett samfunds stadgar säger. Det är dags att vi slutar be det sekulära samhället om ursäkt för vår tro. Gudarnas kraft kan inte väljas bort vid ett sammanträdesbord. Anser man det är viktigare att tro på demokrati och mänskliga rättigheter än tro på Freja och Frej, då är man helt enkelt inte asatroende.

Den vilda extasens sanna natur: varför Od inte är Oden

Inom den nordiska hedendomen finns en utbredd tendens att förenkla och slå samman karaktärer som delar liknande namn eller egenskaper. Det tydligaste exemplet på detta är Od, Frejas mystiska make som ständigt försvinner ut på långa vandringar, och Allfader Oden. Eftersom namnen språkligt sett delar samma rot och båda är starkt förknippade med extas, har många forskare och historieskrivare velat reducera Od till en ren aspekt eller en alternativ skepnad av Oden. Detta är dock ett tankefel som plattar till mytologins komplexitet och berövar Od hans unika och kaotiska karaktär.

Att använda namnlikhet som det främsta beviset för att det rör sig om samme gud är en svag grund i en tradition där Oden redan har över tvåhundra olika namn och titlar. Oden är visserligen extasens gud, men han är också kung, strateg, lagstiftare och politisk härskare över Valhall. Hans sökande efter kunskap och trans är kalkylerat och syftar alltid till att vinna makt eller förbereda världen inför Ragnarök. När Oden offrar sitt öga eller hänger sig i världsträdet gör han det som en kosmisk schackspelare.

Od representerar någonting helt annat eftersom han saknar Odens samhällsbärande ansvar, tron och arméer. Od är inte en gud som upplever extas, han är själva personifieringen av den vilda och okontrollerade inspirationen. Han är det rörliga och oberäkneliga elementet i tillvaron som vägrar att låta sig tämjas eller fängslas av strukturer. När denna kraft försvinner lämnar den ett djupt tomrum efter sig, vilket speglas i Frejas rituella kosmiska sorg där hon gråter tårar av rött guld under sina sökande vandringar.

Om man degraderar Od till att bara vara Oden på tillfälligt äventyr förminskar man hela tyngden i Frejas mytologiska drama. Hennes sökande blir då banalt i stället för att vara en symbol för relationen till den mest instabila och plågsamma passionen. Genom att hålla isär de två gestaltningarna bevarar vi den nödvändiga spänningen i Eddan, där Oden är den som har kanaliserat extasen för att bygga upp världen, medan Od förblir den rena och råa naturkraften i sin mest gränslösa form.

Od, Frejas make som hon har döttrarna Hnoss och Geresmi med.

Kärlek i tre steg

Tretalet är relativt vanligt inom asatron. Men här kommer en variant som få tänker på, Kärlek i tre steg:

Sjöfn tänder intresset och förälskelsen.
Lofn röjer undan hindren och ger parterna lov att få vara tillsammans.
Freja fyller relationen med djup passion, livskraft och njutning.

Sjöfn, Lofn och Freja, liksom nornorna är tre, tre gudar skapade världen av Ymers kropp och tre gudar dyrkades i Uppsala så behövs det tre asynjor för att det ska bli kärlek med stort K.

Det är viktigare att tro på kärlek än tro på demokrati!

Om påven i Rom säger kristendomen är viktigare än demokrati och emiren i Afghanistan säger islam är viktigare än demokrati då borde ingen reagera negativt om vi anser att det är viktigare att tro på Freja än att tro på demokrati. Lika för lika annars har vi inte religionsfrihet. Freja är kärleken, den högsta kärleken och kärlek är rimligen viktigare än parlamentarism, utskottsarbete och röstlängder.