Nordbornas jätte är samernas gud

Nordbornas jätte är samernas gud

Berättelsen om Tjatse, jätten som kom att definiera gränslandet mellan gudarnas sfär och vildmarkens krafter, är en av de mest dramatiska i den nordiska mytologin. Som far till gudinnan Skade utgör han en brygga mellan de vilda jättarna i Jotunheim och de ordnade gudarna i Asgård. Hans gestaltning bär på tydliga drag av de subarktiska miljöer han verkar i, där gränsen mellan människa, gud och naturkraft ofta flyter samman.
Tjatse är mest känd för att ha rövat bort Idun och hennes ungdomsäpplen, en handling som tvingade gudarna att konfrontera sin egen dödlighet. Det är i efterspelet av hans död som hans dotter Skade kräver botgöring och slutligen upptas bland asarna. Genom detta släktskap lever Tjatses arv vidare i gudavärlden, och hans ögon sägs ha kastats upp på natthimlen av Oden för att bli till stjärnor, vilket förvandlade den fruktade jätten till ett evigt ljus i vintermörkret.

Kopplingen till den samiska mytologin blir särskilt intressant genom namnet Tjatse, som bär starka språkliga likheter med det samiska ordet för vatten, tjaetsie. Många religionshistoriker ser Tjatse och Skade som litterära representationer av de samiska grannfolken, jägare och skidlöpare som bemästrade fjällvärldens kyla på ett sätt som de jordbrukande nordborna betraktade med en blandning av respekt och fruktan. Tjatse är därför inte bara en jätte i mängden, utan en symbol för den djupa kulturkontakt som fanns i Skandinaviens forntid, där det ”främmande” gavs gudomlig form.

Fem framstående samer

Här är fem framstående samiska personer som genom historien har gjort betydande insatser för samernas rättigheter, organisering och kultur i Sverige:

Elsa Laula Renberg (1877–1931): En av de viktigaste pionjärerna i den samiska rättighetskampen. Hon var initiativtagare till det första samiska landsmötet 1917, och hennes arbete lade grunden för den samiska nationaldagen. Hon grundade även världens första samiska kvinnoorganisation.

Karin Stenberg (1884–1969): En central gestalt för de skogssamiska rättigheterna. Hon var medgrundare till den lokala sameföreningen i Arvidsjaur och spelade en avgörande roll vid bildandet av Svenska Samernas Riksförbund (SSR). Hon arbetade outtröttligt för att bevara skogssamisk kultur och motverka statens intrång.

Tomas Cramér (1922–2019): Som Sveriges förste sameombudsman blev han en juridisk frontfigur för samernas rätt till land och vatten. Han drev de historiska Skattefjällsmålen som kom att definiera samernas rättsliga ställning i modern tid.
Nils-Aslak Valkeapää (1943–2001): Även känd som Áillohaš, var en multikonstnär som gav den samiska kulturen och jojken en global röst. Hans insatser var avgörande för att stärka det samiska självförtroendet och för att jojken skulle erkännas som en fullvärdig konstform internationellt.

Israel Ruong (1903–1986): En av de mest inflytelserika samiska intellektuella under 1900-talet. Han var professor i samiska språk och kultur och en av grundarna till Svenska Samernas Riksförbund (SSR). Ruong arbetade outtröttligt för att stärka det samiska språket och var en drivande kraft bakom tillkomsten av Sameradion. Hans akademiska och politiska arbete var avgörande för att samerna skulle erkännas som ett folk med egen historia och rättigheter i det svenska utbildningssystemet.

Mellan stolta ord och Odens sanning: Var landar den hedniska moralen?

Mellan stolta ord och Odens sanning: Var landar den hedniska moralen?
Inom modern asatro talas det ofta högt om ”De nio dygderna”. Det är vackra listor med ord som trohet, tapperhet och gästfrihet. Men om vi skrapar på ytan av dessa moderna ”budord”, finner vi en helt annan och betydligt kärvare verklighet i de gamla källorna. Är de nio dygderna en hedervärd väg, eller bara en kristen moral i vikingakläder?

Den bekväma moralen mot den råa verkligheten
De nio dygderna skapades för att ge moderna hedningar en moralisk kompass, likt de abrahamitiska religionernas tio budord. De manar till gemenskap och rätlinjighet. Men i Sången om Harbard, Hárbarðsljóð möter vi Oden i skepnaden av färjkarlen Harbard, och han ger oss en helt annan bild av tillvaron:

”Den ena eken får, vad av den andra den skaver, sig själv sköter envar om.”


Här finns inga löften om universell kärlek eller osjälviskhet. Oden beskriver världen som en skog där träden kämpar om solljuset på varandras bekostnad. Det är en moral för ensamvargen och realisten, en insikt om att vi i slutändan är oss själva närmast.

Ringens makt och edernas tyngd
Hjältesångerna i Eddan är inte moraliska sagor om att göra det rätta; de är tragedier om mänsklig natur. I berättelsen om Sigurd Fafnesbane ser vi hur ”ringens makt” – begäret efter guld och ära – får även de starkaste ederna att rämna. Sigurds svågrar, Gunnar och Högne, har svurit honom trohet, men när avundsjukan och maktkampen tar över, planerar de hans död.
Här finns inga budord som räddar dem. De drivs av ett öde där ens egen storhet ofta kräver att den andre faller. Det är ”ekarnas skav” i sin mest dödliga form.
Den sista stundens etik: Att skratta mot kniven
Där den kristna moralen fokuserar på hur man lever för att förtjäna efterlivet, fokuserar Eddan på hur man dör. Det spelar mindre roll hur stökigt eller själviskt ens liv har varit om man kan visa en obruten vilja när slutet kommer.
Två exempel står ut som asatrons verkliga moraliska kärna:
Högne (Hogni): När hans fiende Atle låter skära ut hans hjärta levande, gör han det utan att blinka. Han skrattar medan kniven arbetar. Varför? För att visa att ingen, inte ens döden eller smärtan, kan kuva hans ande.
Gunnar i ormgropen: Trots att han är bunden och döden är oundviklig, spelar han harpa med tårna för att visa sitt förakt för sina bödlar.
Dessa män var inga kristna helgon. De var edsbrytare, krigare och stolta män som satte sig själva först. Men de ägde sin egen undergång.

Cirkelmoralen: Drakskeppet mot världen
För den historiske hedningen var moralen cirkulär. Innanför sköldmuren, på drakskeppet eller inom ätten, var lojaliteten total. Att svika sina egna var att bli en niding. Men utanför denna krets gällde Odens lag. Att plundra ett kloster eller ”skava” utrymme från en främling var inte ett brott, det var en nödvändighet för att ens egna skulle växa.
Det är en moral byggd på biologi och närhet snarare än abstrakta principer om att ”älska sin nästa”.

Slutsats: En ärligare väg?
Kanske är de nio dygderna användbara som socialt klister idag, men vi får inte glömma bort den ”fula” ärligheten i Eddan. Om asatron ska vara något annat än en kristen kopia måste den våga erkänna att livet är en kamp där vi i slutändan står ensamma.
Att vara asatroende handlar inte om att följa en lista på vad man ”bör” göra. Det handlar om att vara ärlig med vem man skyddar, och att bygga den inre hårdhet som krävs för att kunna skratta när ödet till slut kommer för att hämta ens hjärta.

När moralen möter en annan moral
Krockar detta med dagens moral? Ja, det krockar på ett fundamentalt och nästan våldsamt sätt med dagens moral. Vi lever i ett samhälle som vilar på universella värderingar, idén om att alla människor har samma värde och att vi har en moralisk skyldighet att vara ”snälla” mot alla, oavsett vilka de är.
Här är de största krockarna mellan Eddans moral och dagens moral som r påverkad av kristendomen:

Universell kärlek vs. Cirkellojalitet
Idag: Vi uppfostras till att vara ”världsmedborgare”. Idealet är att bry sig lika mycket om någon på andra sidan jorden som sin granne.
Eddan: Moral är en fråga om närhet. Din plikt är mot din ätt och dina vänner. Mot resten av världen är du ”eken som skaver”. Att prioritera sina egna stämplas idag ofta som egoism eller exkludering, men i asatron var det den enda sanna hedern.

Sårbarhet vs. Obruten vilja
Idag: Vi värderar empati, sårbarhet och att ”prata om våra känslor”. Att visa svaghet ses som en styrka.
Eddan: Att visa smärta eller att klaga över sitt öde var djupt föraktfullt. När Hogne skrattar medan hjärtat skärs ur, hyllar han ett ideal där man aldrig ger fienden tillfredsställelsen att se en lida. Det är en extremt ”hård” moral som dagens psykologi skulle kalla känslomässigt avstängd eller destruktiv.

 Jämlikhet vs. Naturens ordning
Idag: Vi strävar efter jämlikhet och att ingen ska behöva ”skava” mot någon annan för att få plats.
Odens ord: Oden (Harbard) konstaterar krasst att livet är en kamp om utrymme. Om jag ska växa, måste jag ta plats där någon annan står. Det är en sorts ”andlig darwinism” som krockar totalt med den moderna välfärdsstatens idé om att alla ska få lika mycket solljus.

 Skuld vs. Skam
Idag Kristen/Sekulär moral: Vi känner skuld inför ett inre samvete eller en universell lag. Man är en ”dålig människa” om man inte följer reglerna (som de nio dygderna).
Eddan: Man kände skam inför gruppen. Det spelade ingen roll vad du ”kände” i ditt hjärta, det viktiga var vad du gjorde och hur ditt rykte såg ut. Om du mördade din fiende var du inte nödvändigtvis en ”ond” person, så länge du stod för det och tog konsekvenserna.
Varför är detta så provocerande idag?
Det är provocerande eftersom det tar bort det moraliska säkerhetsbältet. Om man följer de nio dygderna kan man känna sig som en ”god person”. Men om man följer Odens ord i Hárbarðsljóð tvingas man erkänna: ”Jag är en rovlysten varelse som kommer att prioritera mina egna barn framför dina, och jag kommer att kämpa för min plats i solen.”

Sammanfattningsvis: 
Dagens moral handlar om att tämja människan för att vi ska kunna leva i stora, anonyma samhällen. Eddans moral handlar om att härda människan för att hon ska överleva i en fientlig och ärlig natur.

Skade och Gerd släkt på mer än ett sätt

Skade och Gerd släkt på mer än ett sätt

I asatron är jättinnorna Skade och Gerd sammanlänkade genom både blod och ingifte. Enligt dikten Hyndlas sång finns ett direkt släktskap mellan dem då Gerd beskrivs som ”frändska” till Skades far, jätten Tjatse. Detta innebär att de delar gemensamma jätteförfäder och sannolikt är kusiner eller dylikt. Deras relation fördjupas ytterligare genom gudavärlden. Skade gifte sig med havsguden Njord, medan Gerd gifte sig med Njords son, fruktbarhetsguden Frej. Genom dessa äktenskap blev Skade tekniskt sett Gerds styvsvärmor. De båda representerar en viktig brygga mellan jättarnas vilda natur och gudarnas ordnade värld.

Gerd med sin styvsvärmor Skade.

Dikt: Sorg och glädje

Sorg och glädje

Sorg och glädje båda
bodde i mitt hjärta,
sorg i ena kammarn,
glädje i den andra.
Oförsonligt skilda,
rådde än den ena,
än den andra ensam.
Se’n den enda kom dit,
lär hon öppnat dörren
och förenat båda,
ty min sorg är sällhet
och min glädje vemod.

(Johan Ludvig Runeberg)

Det är Runebergsdagen den femte februari. Vi uppmärksammar den store skalden.

Myten om den ”fria” vikingen: Varför asatron i själva verket var dogmatisk tro

Myten om den ”fria” vikingen: Varför asatron i själva verket var dogmatisk tro

I dagens Sverige marknadsförs modern asatro ofta som en ”odogmatisk” religion – en andlig smörgåsbord där individen själv väljer sin väg. Men historiska källor och arkeologiska fynd tecknar en helt annan bild. Den forna seden var inte en valfri hobby, utan ett stenhårt socialt och religiöst kontrakt som krävde total lojalitet.
För många sökare fungerar asatrons moderna inramning som ett religionsalibi. Genom att kalla religionen ”odogmatisk” kan samfund som Samfundet Forn Sed anpassa den till moderna liberala värderingar. Man behåller estetiken, torshammaren, runorna och mjödet, men kastar bort de delar som kräver personlig uppoffring eller kollektiv disciplin. Men att påstå att asatron saknade dogmer är historiskt felaktigt.

Blotet som nationell plikt
Ett av de tydligaste exemplen på asatrons tvingande natur är det stora nioårsblotet i Gamla Uppsala. Krönikören Adam av Bremen beskrev på 1070-talet hur detta inte var en frivillig sammankomst. Det var en nationell plikt.
Enligt Adam var varje invånare tvungen att bidra. De kristna som vägrade delta tvingades köpa sig fria genom böter. Detta var en dogm i praktiken: du hade en skyldighet mot kungen, ätten och gudarna att upprätthålla ordningen. Att stå utanför var att ställa sig utanför samhället och dess skyddsnät.

Äran – En lag utan nåd
Där kristendomen introducerade begrepp som nåd och försoning, styrdes det hedniska samhället av ärans dogm. Detta var ingen diffus känsla, utan ett juridiskt och socialt regelverk. Om din ätt blev kränkt fanns ingen valfrihet – du måste agera för att återupprätta balansen. Att inte hämnas eller kräva bot ledde till status som ”niding”, en person utan rättigheter.
Denna ”hårda” etik krockar totalt med dagens idé om mänskliga rättigheter och allas lika värde. Vikingatidens asatro erkände istället hierarki; från trälar till jarlar, en ordning som ansågs gudagiven genom dikter som Rígsþula, Sången om Rig.

Gästfrihet med ett utgångsdatum
Även den ofta hyllade gästfriheten i Hávamál, den höges sång används idag ofta som ett alibi för modern flyktingpolitik. Men läser man verserna noga ser man att gästfriheten var villkorad och temporär. ”Gäst skall ej stanna alltid på samma ställe”, varnar dikten. Det handlade om ett pragmatiskt grundskydd för vandrare, inte en rättighet till permanent bosättning på andras bekostnad.

Från eld till fritidsgård
När moderna samfund samarbetar med Svenska kyrkan eller byter ut blotets allvar mot Lego-bygge och afrikansk dans, tappar de det som en gång var asatrons kärna: elden. Den historiska asatron var en organiserad kraft som byggde nationer, stiftade lagar på tingen och krävde att varje individ bidrog till det gemensamma.
Att kalla asatron för odogmatisk idag är kanske ett bekvämt sätt att locka medlemmar, men det är också att tömma religionen på dess faktiska innehåll. Om en religion inte kräver något av dig, är den då en tro – eller bara en dekoration för en redan sekulär livsstil?

Sd, vin och Havamal

I Havamal varnar man frö att dricka för mycket. det borde våra politiker som är med i sd tänka på. Men de är ju kristna så de lär aldrig läsa och ta till sig den visdom Oden ger oss. Deras gud gjorde ju vatten till vin.

Några rader på Ansgardagen

4 februari är dagen då Ansgar har namnsdag. Få heter Ansgar och bra är det ty ”Nordens apostel” som kom hit med sin trist tro 829 är en skurk i vår historia. Kristendomen är vi emot den tro som förstörde asatron men även samernas och inuiternas religioner. Det är snart 1200 år sedan ondskan började ta sig hit och vi kan säga att vi aldrig kommer älska vår fiende. Vi är emot kristendom i alla dess former vare sig det är en nationalistisk populist som har ett missnöjesparti där man hyllar kristendomen eller en hbtqi- certifierad lesbisk präst i svenska kyrkan som predikar svaghet. Förvisso är det olika grader av dumhet inom kristendomen men minst dåligt är som alla vet inte perfekt.

Det är valår och vi uppmanar folk att inte rösta på partier som hyllar kristendomen. De må var nationalister, eller globalister men vi ser med avsky i ögonen när de visar fram sitt usliga kors ett slags avrättningsredskap. låt oss tvätta bort 1200 år av kristendom och låta det bli en mörk parantes i år historia. Intressant att den fjärde februari är världscancerdagen. Kristendomen är vår andliga cancer.

Världsalltets döttrar: 42 sånger ur tystnaden

Fensalarnas Drottning

Jag sitter i Fensalarna och spinner tystnad.
Mina fingrar äro trötta av ödets hårda ull,
men mitt hjärta är en sjö som aldrig fryser.
Jag ser allt: de fallande stjärnorna och de döende sönerna,
men mina läppar äro förseglade med guld.

Oden rider genom natten på sin åttafotade häst,
han söker visdom i gravarnas kalla dagg.
Men jag är visdomen som redan brunnit ut.
Jag är modern som smekt mörkret till sömns,
jag är den bleka asynjan som ler mot undergången.

Vem är jag? En drottning utan land,
en flamma som darrar i ragnaröks vind.
Jag har givit världen allt mitt ljus,
nu har jag bara kvar min ensamhet och den stora tystnaden.

Brisingamens eld

Mina katter smyga genom stjärnenatten med tassar av sammet,
och mitt guldhalsband brinner starkare än polstjärnan.
Jag är inte en lekboll för gudarnas nycker,
jag är den vilda rosen som växer ur slagfältets blod.

Ni kallar mig vacker och darrar för min blick,
men min skönhet är ett svärd som klyver mörkret.
Jag söker min like i vindarnas sus och i bergens djup,
jag är den längtan som aldrig finner ro.

Vem kan tämja en gudinna som bär falkens vingar?
Vem kan fånga en eld som brinner för sin egen skull?
Se på mig: jag är jorden som vaknar, jag är lusten som skapar,
jag är den stora ensamheten i en krona av guld.

Hemligheternas bärerska

Mitt hår är en flod av löst guld under pannbandets tvång,
och mina steg lätta som drömmar på Asgårds golv.
Jag bär inte min egen lycka, jag bär en annans skrin,
ett kärl av askträ, tungt av öden som aldrig får nämnas.

Ni ser mig tjäna, ni ser mig putsa de gudomliga skorna,
men ni ser inte elden som vakar bakom min panna.
Jag är förtroligheten som aldrig sviker,
en spegel som fångar drottningens tårar och förvandlar dem till bärnsten.

Låt världen larma och gudarna strida om makt,
jag sitter vid tröskeln och spinner det som inte får sägas.
Jag är rikedomens tysta väktare, överflödets bleka syster,
jag är den rymd där alla ord sjunka och bli till stjärnor.

Vettets kalla krona

Mina ord är inte honung, de äro slipade stenar,
jag mäter världen med en blick av isande glas.
Ni söker ruset i mjödet och elden i blodet,
men jag söker den rena linjen i universums kaos.

Jag känner den rätta formen för varje suck och varje stordåd,
jag är den tysta lag som styr hjärtats vilda slag.
Min visdom är en ensam vaktpost på tankens yttersta brant,
där jag tämjer de mörka krafterna med ett leende av stål.

Prisa mig inte för min mildhet, jag är inte mild,
jag är den klarhet som tvingar gudarna att se sin egen skugga.
Jag bär vettet som ett glödande bälte om min midja,
och min stolthet är en pelare av ljus i nattens mitt.

Norrskenets dotter

Mitt hjärta är en trädgård av is där inga stigar gå,
mina händer vita som den första snön på fjället.
Varför kommer ni med guld och äpplen av evig ungdom?
Jag har nog av min egen ensamhet och stjärnornas kalla ljus.

Ni talar om en gud som brinner av längtan,
men min hug är en spegel som endast reflekterar vinterns frid.
Jag är inte en brud som låter sig köpas med löften,
jag är den orörda kraften i de djupa jättarnas hem.

Men om jag öppnar min famn, så darrar jorden av skräck,
för när isen möter elden föds en storm utan namn.
Jag är Gerd, den bleka blomman ur bergets hjärta,
jag är den skönhet som kräver ett svärd som lösen.

Plöjerskan

Jag spänner mina söner för plogen, ty de äro av jättars ätt,
och jag driver dem genom mullen som en storm driver molnen.
Vad bryr jag mig om kungars löften eller gränser dragna i sand?
Jag plöjer min egen värld ur det sovande landet.

Se hur jorden rämnar och havet stiger för att hälsa mitt verk!
Jag är inte en kvinna som tigger om en plats vid härden,
jag är den makt som lyfter öar ur djupet och kastar dem i fjärran.
Mitt skratt är av lera och salt, min vilja är av urberg.

Ni ser en åker, men jag ser ett rike som föds ur min hunger.
Låt de svaga vila i sina sängar och drömma om paradis,
jag står i daggens kyla och skapar det land där min fot vill gå.
Jag är Gefion, den stora plöjerskan som aldrig tillbaka ser.

Ryttarinnan i etern

Jag rider inte på jorden, jag rider på vindarnas darrande ryggar,
mina hästhovar slå gnistor mot molnens mörka murar.
Vem frågar varifrån jag kommer eller vart jag ilar?
Jag är budskapet som brinner, jag är vingslaget i din hug.

Under mig djupna haven och skogarna krympa till gräs,
jag ser de dödliga släpa sina bojor genom stoftet.
Men jag är friheten som andas den tunna luften vid universums brant,
jag är den gyllene bron mellan gudarnas tystnad och människornas rop.

Håll inte i mina tyglar, sök inte fånga min flykt!
Min häst är född av vinden och mitt hjärta av stjärnljus.
Jag är Gnå, den som aldrig vilar, den som alltid är på väg,
en flammande pil av vilja genom rymdens oändliga blå.

Den förbjudna portens väktare

Jag är den som ler när lagarna brista,
jag är den tysta tillåtelsen i de förtvivlades natt.
Ni satte murar av järn och taggtråd kring hjärtats trädgård,
men jag bär nyckeln som smälter allt som är stelt.

Vem är ni att döma den eld som Gudarna själva har tänt?
Jag ser två själar som brinna i världsalltets kyla,
och jag öppnar vägen där ingen väg fanns.
Min makt är inte av guld, den är av tårar som blivit till diamanter.

Låt världen viska och skaka sina gråa huvuden,
jag lyfter de älskande högt över människornas småaktighet.
Jag är Lofn, den milda men oböjliga kraften,
den som ger de utstötta ett rike av ljus i en natt utan slut.

Jaktens bleka drottning

Jag spänner mina skidor över evighetens skare,
och min pil är en tanke som aldrig missar sitt mål.
Ni bjöd mig sitta vid de varma borden i Asgård,
men jag kvävs av er mjöd och era trånga palats.

Mitt land är där fjället möter stjärnornas is,
där vargarna sjunga min stolthet mot månen.
Jag valde inte guden med de vackra fötterna för att älska,
jag valde kylan för att min själ kräver rymd.

Vem kan tämja en jättinna som har stormen till moder?
Vem kan fånga en flamma som endast brinner i frost?
Jag är Skade, hämndens och tystnadens dotter,
jag är den ensamma jägarinnan som ler mot sitt eget mörker.

Den stora moderns dröm

Jag är inte en kvinna, jag är den tunga mullen,
jag är den mörka stjärnan som bär er alla på min rygg.
Mina rötter dricka ur ursprungets bittra brunnar,
och mina axlar bära himlens blåa börda.

Ni gräva i mitt kött med era plogar av järn,
ni bygga era städer som skabb på min panna.
Men jag sover en dröm som är djupare än era sekler,
jag väntar på den dag då allt blir till lera igen.

Jag är modern till åskan och makan till stormen,
jag är den stora tystnaden under era fötter.
Vem kan mäta min vrede när mina berg skaka?
Vem kan förstå min kärlek, som låter stjärnorna gro i mitt mörker?

Den eviga morgonens väktarinna

I mitt skrin vilar solen, fångad i gyllene skal,
och mina händer bära tyngden av gudarnas odödlighet.
Vad vore ni utan mig? Bara vissnade löv i höstens vind,
bara skuggor som jagas av tidens hungriga vargar.

Jag ger er föryngringens bittra och söta saft,
medan jag själv står orörd i tidens mitt.
Jag ser era ansikten slätas ut och era ögon tändas,
men vem ser tröttheten i mitt eget leende?

Jag är den gyllene källan i den eviga skymningen,
en fånge i skönhetens och ungdomens kalla palats.
Rör inte vid min frukt om du inte tål att leva för alltid,
ty den största gåvan är också den tyngsta bojan.

Det osynliga riket

Jag är inte en gestalt av sten eller guld,
jag är den darrande doften av krossade rosor i skymningen.
Ni kan inte fånga mig, ni kan inte binda min vilja,
jag är den ande som flyr genom era stängda dörrar.

Jag sprider min rökelse över de dödligas bäddar,
och förvandlar deras gråa drömmar till purpur och eld.
Vem känner min makt? Jag är längtans tysta budbärare,
den som doftar av snö och av soluppgångens hemlighet.

Prisa mig inte för min mildhet,jag är den skarpa doften av blod,
jag är den svala doften av evighet i dödens trädgård.
Jag är Ilm, den flyktiga, den som dröjer kvar när allt är förbi,
en kyss av luft på en panna av is.

Månens följeslagare

Jag bar bördan av jordens vatten i ett skrin av trä,
nu bär jag månens bleka sken över stjärnornas golv.
Ni ser mig som en skugga i den nattliga silvret,
men jag är den som vet hur tungt ett barnahjärta kan slå.

Min gång är inte längre på stigar av gräs,
mina fötter trampa den isiga rymdens tysta stoft.
Jag lämnade brunnen och de levandes larm,
för att bli en darrande sträng på universums mörka lyra.

Se på mig: jag är den lilla som blev stor i ensamheten,
en flamma av vithet i den oändliga natten.
Jag bär på sanningen som inte kan spillas ut,
att den som en gång sett stjärnorna, aldrig mer kan finna hem.

Drömmens asynja

Jag är inte gjord av kött, jag är gjord av skymning,
en darrande spegling i en brunn som ingen funnit.
Ni söka mig i de hårda orden och de kalla svärden,
men jag bor i det land som ligger bakom era slutna ögon.

Mina händer väva slöjor av det som aldrig skett,
mina läppar viska sanningar som tystna vid soluppgången.
Jag är den andliga jordmånen där era längtans frön gro,
en trädgård av skuggor i universums bleka utkant.

Rör inte vid min dräkt, ty den är vävd av rymdens stoft,
och min blick är en stjärna som brunnit ut för länge sedan.
Jag är Njorun, den glömda, den tysta, den djupt förstådda,
en flämtande låga i det stora, heliga intet.

Beskyddarinnan

Jag är muren som inte rämnar när askan faller,
jag är den svala handen på en feberhet panna.
Ni tror att jag är svag för att jag lyssnar till de tysta,
men min bamn är starkare än asarnas murar av sten.

Jag samlar de förskrämda under min vida mantel,
och gömmer dem i det ljus som mörkret aldrig ser.
Mina ögon är djupa brunnar av gammal smärta,
men min vilja är en falk som jagar bort dödens vargar.

Kom till mig när världen har krossat ditt hjärta,
jag ska förvandla din ångest till en krona av stjärnor.
Jag är Hlin, den oböjliga trösten i universums natt,
jag är den sköld som Frigg räckte åt de ensamma.

Den brinnande troheten

Jag dör inte av svaghet, jag dör av en eld som är för stor för min kropp,
mitt hjärta är ett kärl som rämnar av gudomligt vin.
Ni gråta vid bålet, ni sörja det vissnade köttet,
men jag skrattar mot lågorna,de är min enda brudbädd.

Vad är livet utan den blick som var min sol?
En vandring i aska, en dans på krossat glas.
Jag följer honom inte som en skugga, jag går vid hans sida som en jämlike,
en flamma som söker sin like i det stora mörkret.

Se, hur min smärta förvandlas till vingar av guld!
Jag kastar mitt liv som en ring i den djupa floden,
ty jag är Nanna, den som älskade till universums yttersta brant,
den som fann sin krona i dödens glödande hjärta.

Den levande klenoden

Jag är inte gjord för att bäras av mänskliga händer,
jag är en gnista ur kaos, slipad till en evig form.
Mitt ansikte är den spegel där ni se er egen längtan,
min blick är det guld som ingen konung kan köpa.

Ni kallar mig skön, men min skönhet är en börda av ljus,
en diamant som skär genom köttets trötta drömmar.
Jag är dotter till lusten och den brinnande blicken,
men själv är jag sval som källvattnet under jorden.

Prisa mig inte, jag är det ouppnåeliga i allt ni äger,
jag är den sista glansen i den döendes öga.
Jag är Hnoss, klenoden som ingen kan äga,
en stråle av is i världsalltets glödande hjärta.

Den frusna tronens härskarinna

Jag är den vita jorden som ingen herre kan tämja,
min kyla är ett pansar mot gudarnas listiga ord.
Ni trodde att ni kunde bryta min vilja med trolldom och tvång,
men jag är berget som står kvar när stormen har tystnat.

Nu bär jag en son som är stöpt i mitt eget hat och mitt eget ljus,
han är inte en gåva, han är mitt eget vapen mot ödet.
Jag ser i hans blick de isiga viddernas hämnd,
han ska vandra där ingen gud vågat gå.

Jag är Rind, den stolta, den oböjliga modern,
mitt sköte är en smedja för rättvisans kalla stål.
Må nio världar darra inför min tysta triumf,
ty jag har fött den som ska tysta de ljugande läpparna.

Omvänderskan

Jag rör vid ditt hjärta och det blir till flytande guld,
jag blåser på din vrede och den vissnar som höstligt gräs.
Ni tror att kärleken är en lek för de unga och veka,
men jag är den storm som tvingar de stolta på knä.

Jag vänder din blick från ditt eget ensamma jag,
och öppnar porten till den andre, där ödet väntar.
Min makt är inte mild, den är en helig förvandling,
jag river ner dina murar för att bygga ett tempel av ljus.

Vem kan motstå den gudinna som bor i ditt eget blod?
Vem kan fly från den sämja som jag väver av tårar och sol?
Jag är Sjöfn, den som förenar det splittrade,
en darrande bro av eld mellan två hjärtans djup.

Den brinnande vagnen

Mina hästar flåsa av skräck under piskans bett,
och bakom min rygg flämtar mörkret med öppna käftar.
Jag är inte en tröstare, jag är den obevekliga glöden
som tvingar dagen att födas ur nattens kalla sköte.

Min hug är fastspänd vid vagnens glödande hjul,
jag ser inte marken, jag ser bara den flammande vägen.
Vad vore världen om jag hejdade min flykt?
Ett fruset intet, en tystnad utan slut.

Jag är Sol, den dömda och den upphöjda,
en stråle av eld som ristar sitt öde i den bleka rymden.
Jag söker ingen vila, jag söker bara mitt fullbordande,
att brinna klart innan vargen når mitt hjärta.

Sökkvabäcks kyla

Vågorna slå mot min tröskel med tunga slag av silver,
och i bägarens djup ser jag allt som sjunkit och glömts.
Jag sitter inte vid de larmande borden i Valhall,
min hug dväljs i det sorlande mörkret under ytan.

Här dricker jag den beska visdomen med den högste,
medan tiden rinner som sand mellan våra fingrar.
Jag är inte en berättelse för barn, jag är vittnet till allt,
den som bevarar det brinnande ordet i vattenrikets frid.

Sök mig inte i dagens skarpa ljus,
sök mig där tystnaden talar och minnet vaknar.
Jag är Saga, den svala källan i den eviga skymningen,
en spegel av is för den som vågar se sin egen önd.

Skålens väktarinna

Jag står i mörkret där giftet droppar, en pelare av oböjlig kraft,
mina armar äro av sten, de darra aldrig under skålens tyngd.
Ni kallar det trohet, jag kallar det min stolthet,
en makt som är större än gudarnas hämnd och bojorna av tarmar.

Låt etsande gift fräta min blick och mina händer,
min hug är friare än örnen över fjällets kam.
Jag vaktar inte en fallen gud, jag vaktar min egen storhet,
jag är den tysta kraften som får undergången att dröja.

Ni ser en kvinna som tjänar, jag ser en drottning som härskar
över smärtans kalla rike där ingen annan vågar bo.
Jag är Sigyn, den hårda, källan som aldrig sinar,
en flamma av trots i de djupaste hålorna under jorden.

Edernas is

Jag sitter vid tingets rand och mäter era ord med en våg av frost,
varje löfte är en tråd i min väv, varje ed är en boja av stål.
Ni tror att tystnaden döljer sveket i er hug, och att natten glömmer,
men jag är det minne som aldrig sover, den blick som aldrig viker.

Min makt är inte av guld, den är av sanningens vita skärpa,
en kniv som klyver det falska från det rena.
Jag vaktar inte på lagar skrivna i trä, jag vakar över den
som vågar svärja vid sitt eget liv och stå fast när världen rämnar.

Vem vågar möta min blick när löftet har brutits?
Jag är inte en tröstare, jag är den rättmätiga hämnden,
en pelare av salt i lögnens öken, en kungsådra av sanning.
Jag är Vår, den stränga, som binder det förgångna vid det som skall komma.

Den oomkullkastliga blicken

Jag är den dörr som ingen list kan dyrka upp,
och den blick som klär av varje människa hennes dolda skam.
Ni talar om rättvisa som vore den en marknad för köpslående,
men jag är den vågskål där inget guld väger tyngre än ett ord.

Min rättmätighet är inte skriven på pergament eller sten,
den är inristad i den frusna luften mellan två hjärtan.
Jag ser sveket innan det lämnat din tunga,
och jag vaktar ederna som vore de mina egna diamanter.

Prisa mig inte för min klokhet, jag är bara sanningens kyla.
Jag är Vör, den som vet allt men tiger som ett fjäll,
en oböjlig ryggrad av ljus genom lögnernas skugga.

Tröskelns vaktpost

Jag är den tysta handen mot ditt bröst när du söker inträde,
en bom av järn mot allt som är orent och smått.
Ni tror att dörrarna stå öppna för var och en som bär guld,
men jag ser mörkret i din blick och jag säger: Nej!

Mina ögon äro två kalla stjärnor som aldrig blinka,
jag skiljer sanningen från det skrymtade leendet.
Vid tingen står jag som en osynlig sköld framför den förtalades mun,
jag är den rättvisa som inte viker för de mäktiges larm.

Sök inte muta mig med böner eller vackra gester,
jag vaktar den inre hallen där endast den fria får gå.
Jag är Syn, den vaksamma, den som drar gränsen i sanden,
en mur av ljus mellan det heliga och det simpla.

Lyfjabergets smedja

Jag smörjer dina sår med den kalla daggen från bergets hjärta,
men inte för att du skall sova i silkesbäddar.
Jag hämtar kraft ur jorden för att härda din sviktande vilja,
jag lappar din rustning så att du kan möta stormen igen.

Ni söker mig för att slippa smärtan, men jag ger er styrka att bära den.
Min medicin är bitter som bark och klar som källvatten.
Jag är inte en tjänarinna som torkar tårar,
jag är den vaktpost som vägrar låta elden i ditt bröst slockna.

Res dig ur askan, känn hur blodet åter sjunger sin stolta sång!
Världen väntar på ditt svärd och din röst vid tingen.
Jag är Eir, den stridbara – jag läker dig inte för freden,
jag läker dig för att du skall segra i livets hårda strid.

Den svarta hingstens ritt

Jag rider genom tystnaden på en häst av skugga och frost,
och från hans betsel faller daggen som ett silverregn över marken.
Ni darrar i era sängar när mitt flor vidrör era tak,
men jag bär på den enda vilan som är värd att äga.

Jag släcker dagens gälla larm med min svala hand,
och öppnar portarna till de riken där inga lagar gälla.
Där solen bränner och förblindar, där ger jag er klarsyn,
en blick som ser in i bergets hjärta och bortom tidens slut.

Jag är inte döden, jag är det djupa andetaget innan allt föds på nytt.
Jag är Natt, den förstfödda, mörkrets drottning i en dräkt av stjärnljus,
en ensam ryttarinna som ler mot den bleka morgonens ankomst.

Det smidda ljuset

Ni klippte min stolthet och trodde att jag skulle blekna,
att jag skulle dölja mitt ansikte i skuggan av min skam.
Men se: ur mörkret steg en glans som inget kött kan äga,
ett hår av rent guld, smitt i underjordens djupaste eld.

Jag är inte längre den mjuka ängen som väntar på regnet,
jag är den mogna skörden som glöder under blixtens sken.
Min blick är fast som den hammare min make svingar,
och min röst är det tysta kornet som spränger stenens makt.
Jag bär min krona av guld som en krigare bär sin hjälm,

ett tecken på att det som skändats kan vakna i större prakt.
Jag är Siv, den oböjliga – källan till jordens rikedom,
en flamma av guld som aldrig mer låter sig släckas.

Allfaders moder

Jag är det djupa mörkret innan det första ordet sades,
en klyfta av is där gudarnas andar tog sin form.
Ur mitt bröst har viljan druckit sin bittra mjölk,
och mina händer ha format den hand som nu svingar spjutets makt.

Ni prisa ljuset, men jag är den natt som födde det,
det tysta urberget som bär upp himmelens darrande valv.
Jag vilar i rötterna, i det som var innan tiden fick ett namn,
en jättinna vars blick har sett världar brinna och födas på nytt.

Fråga mig inte om kärlek, jag är själva tillblivelsens smärta,
den obevekliga kraften som kräver att allt skall växa och dö.
Jag är Bestla, den glömda grunden under asarnas fötter,
ett eko av det stora mörkret i varje gudomlig tanke.

Styrkans flamma

Jag bär min faders dunder i mina smala händer,
och min blick är en pil som genomborrar nattens pansar.
Ni tror att styrka är att krossa sten och berg,
men jag säger er: styrka är att stå rak när hjärtat brister.

Jag rider över slagfältet i en rustning av iskallt ljus,
och jag väljer mina hjältar bland de stolta och de ensamma.
Mitt skratt är inte en sång, det är ett svärdshugg mot skyn,
en hälsning till de andar som vågat brinna för sin egen skull.

Jag är Trud, den obevekliga, styrkan som inte behöver skydd.
Jag söker inga palats, jag söker den fria rymden ovan molnen.
Se på mig: jag är stormens dotter och min egen herre,
en pelare av eld som ristar sin vilja i universums tystnad.

Djupets silverväv

Jag kastar mitt nät som en dröm över de skummande vågorna,
en väv av maskor så fina att endast längtan kan känna dem.
Kom till mig, ni som tröttnat på jordens torra damm,
mitt rike är av salt och tystnad, och mina hallar glöda av sjunket guld.

Jag eggar er med havets bittra kyssar och vindens vilda rop,
jag visar er stjärnorna som spegla sig i min mörka barm.
Ni tror att ni styr era skepp, men det är min vilja som drar er
mot det djup där alla frågor drunkna och alla bojor brista.

Se hur mitt nät glimmar av dött silver och levande svek!
Jag är inte grym, jag är endast det bottenlösa som kräver sitt offer.
Jag är Ran, havets kalla drottning,den som lockar för att befria,
en hunger som aldrig mättas, en famn för den som vågar dö.

Stegens tjänarinna

Jag går där blixten nyss har plöjt sin väg genom skogen,
mina fötter är snabba som skuggorna på fjällets brant.
Ni ser en tjänarinna som bär bördor och vakar vid elden,
men jag ser en utvald som dricker ur den starkastes bägare.

Att tjäna en gud är att växa över sina egna gränser,
att låta sin vilja smältas samman med åskans vilda gång.
Jag viker inte för stormen, ty jag tillhör stormens herre,
och min stolthet är ett pansar som ingen jätte kan krossa.

Låt de svaga drömma om egna troner och mjuka sängar,
jag väljer den hårda stigen och doften av bränd jord.
Jag är Röskva, den trogna, styrkans tysta följerska,
en flamma av trohet som lyser i den mäktigaste skuggan.

Järnets moder

Mitt blod är mörkt som malmen i bergets djupaste åder,
och min famn är en smedja där styrkan har härdats till stål.
Ni talar om mjuka famntag och viskningar i skymningen,
men jag har älskat åskan mitt i de krossade klippornas dån.

Jag bär mitt namn som en egg mot världen,
ett kallt löfte om att det starka skall leva och det svaga förgås.
Se på min son: han är inte av kött, han är av orubblig vilja,
en jätte i gudaskrud, stöpt i min egen stolthets bränder.

Jag är Järnsaxa, den hårda, som aldrig ber om nåd,
en pelare av sten i de vilda viddernas mitt.
Låt himlen rämna – jag står kvar med mina järnhänder,
ty jag är urkraften som binder samman berget med blixten.

Den oförvanskliga

Jag är det guld som aldrig mattas, den låga som inte behöver näring,
en klenod smidd av ljus i en tidlös smedja.
Ni åldras och vissna, ni skälva för höstens kalla bett,
men över mitt ansikte drar aldrig förgängelsens skugga.

Mina ögon äro två klara källor som aldrig grumlas,
mitt skratt är ett evigt eko i gudarnas höga salar.
Jag bär inte livets skörhet, jag bär dess odödliga glans,
en skönhet så ren att den skär som en kniv genom er nöd.

Jag är Gersemi, den eviga, klenoden som står utanför tiden.
Se på mig och känn din egen förlust, ditt eget korta andetag,
ty jag är den strålande punkt där allt som är vackert förblir.

Binas drottning

Låt giftet från hans tunga droppa i stoftet vid mina fötter,
jag bär hans förakt som en krona av svalt och glimmande guld.
Ni ser en tjänarinna i lera, en bärerska av klibbig sötma,
men jag ser en makt som ni aldrig kan fatta med era småaktiga sinnen.

Det är bättre att bespottas av packet än att andas deras luft,
bättre att stå ensam i regnet än att skratta med de fege.
Mina bin hämta visdom ur blommorna medan ni kasta smuts,
och min flit är en hammare som bygger världar ni aldrig skall bebo.

Håna mig, du lögnens furste, ditt hat är mitt adelsbrev!
Jag är Bejla, den som vet sitt värde i mullen och i ljuset,
en oböjlig ryggrad av stolthet mitt i gudarnas larm.

Vagnen ur djupet

Mina hjul spåra djupa fåror i det fuktiga gräset,
och kornets tysta väntan är mitt eget tålamod.
Jag är inte en asynja av guld och högmod,
jag är den mörka myllan som andas under era tunga steg.

Se på min vagn: den bär på tystnadens tunga gåva,
dold under slöjor som ingen dödlig hand får lyfta.
Jag färdas genom bygden med freden i mitt följe,
men min fred är en lag av stål som ingen kan bryta.

När min vandring är slut, söker jag sjöns kalla famn,
där vattnet tvättar bort människornas larm från min hud.
Jag är Njärd, den dolda, livets och dödens moder,
en oåtkomlig kraft i det stora, gröna mörkret.

Hagelstormens syster

Jag bär inte guld kring min hals, jag bär kylan från de djupaste fjällen,
och mina fingrar äro flätade av hagel och svartnat regn.
Ni tror att gudarna äro milda mot dem som offra sött vin,
men jag kräver ett offer av järn och ett hjärta som aldrig darrar.

Jag står i skuggan av min syster, den bleka härskarinnan,
men det är min vrede som piskar havet till skum vid Hjörungavåg.
Mina pilar är isbitar som klyva luften i ett blint raseri,
jag är den mörka handen som drar ner seglen i djupet.

Jag är Irpa, den bortglömda, trollkvinna och gudinna i ett,
en flämtande skugga i en värld som endast förstår styrka.
Prisa mig inte, ty min gunst är en storm som ingen kan tämja,
en isig sanning som krossar allt som är bräckligt och mjukt.

Den rättrådiga kampens drottning

Jag vaktar inte över freden, jag vaktar över den rättrådiga kampen,
och mitt segel är vävt av de starkaste trådarna i en kvinnohug.
Ni ser min make offra sitt kött till vargens käftar,
men ni ser inte mig, som härdar hans vilja i tystnadens smedja.

Jag är den skarpa eggen i varje rättmätigt beslut,
en gudinna som inte darrar när domen skall fällas.
Mitt namn är en viskning i sköldarnas dån och i tingens allvar,
ty jag vet att ingen seger är värd namnet utan ett offer av is.

Jag är Zisa, den orubbliga, rättvisans dolda ansikte,
en flamma av sanning som brinner klarast när faran är som störst.
Låt världen prisa de mjuka, jag väljer den rättrådiga hårdheten,
en ryggrad av ljus genom slagfältets mörka larm.

Horgens härskarinna

Jag bor i ett hus av sten där inga mänskliga röster nå,
mitt ansikte är hugget ur bergets kalla och eviga vilja.
Ni komma till mig med darrande knän när fienden närmar sig,
men mitt skydd är inte en gåva ,det är ett förbund av eld och is.

Jag står i stormen och styr pilarna med min blick,
varje dödligt skott är en hälsning från min egen hug.
Jag ser jarlarna falla och rikena rämna som gammalt glas,
medan jag själv står orubblig i mitt hemliga horg.

Jag är Torgerd, den bittra, makten som inte känner nåd,
en mörk juvel i det nordliga nattmörkret.
Låt dem frukta mitt namn, ty jag är seger och undergång i ett,
en stråle av makt som ingen konung kan tämja.