Vidar: En nordisk anti-Kristus
I den nordiska mytologin står Vidar, Odens son, som en absolut motpol till de ideal som senare kom med kristendomen. Om Jesus Kristus personifierar förlåtelse och nåd är Vidar den råa hämndens och den totala oförsonlighetens gud. Han är en anti-Kristus, inte i biblisk mening utan som en funktionell och moralisk motsats.

Vide: En rike utan nåd
Vidars rike Vide beskrivs som en plats täckt av högt gräs och snåriga buskar. Det är en ödslig och tyst plats som speglar gudens inre. Här finns inget utrymme för de kristna dygderna. I Vide existerar inte begrepp som barmhärtighet eller att vända andra kinden till. Det är ett rike reserverat för den som väntar på sin rättmätiga hämnd, en plats där gamla oförrätter aldrig preskriberas och där försoning betraktas som en svaghet.

Tystnaden mot Ordet
Där den kristna traditionen vilar på Ordet och predikan är Vidar den tyste guden. Hans tystnad är ett vapen i sig. Medan Kristus talar för att hela och rädda tiger Vidar för att koncentrera sin vrede. Han kommunicerar inte med bön eller budskap utan hans enda svar på världens lidande är det handfasta krossandet av ondskan under Ragnarök.

Vedergällning som högsta lag
Skillnaden i deras väsen blir som tydligast vid tidens slut. Kristus kommer med frälsning och erbjuder en väg till förlåtelse för dem som brustit medan Vidar kommer med den slutgiltiga räkningen. Han är den som sätter foten i Fenrisulvens gap och sliter isär dess käftar. Hans rättvisa är inte andlig, den är anatomisk och slutgiltig.

En gudomlig nollpunkt
Vidar representerar den del av det mänskliga psyket som vägrar förlåta för att kunna överleva. I hans rike är lipsillar och de som klagar inte välkomna. Vide är en plats för de hårda, de tysta och de som minns. Genom att ställa Vidar mot Kristus framträder en bild av en gud som inte vill rädda din själ utan som kräver att du står fast vid din ed och din hämnd oavsett vad det kostar.

Ingen nåd visas, ingen nåd begärs. Vidars moral är inte den kristna moralen.

Ja, nog är det ironiskt alltid. Vadå, frågar ni? Jo, att det är bloggarna och inte samfunden som står för det teologiska och existentiella i asatron. Forn Sed verkar mest säga: ‘Tro vad du vill, bara du inte är högerextremist’ (ett begrepp som kan betyda i princip vad som helst), och NAS verkar helt ha gett upp. Man får tro vad man vill, ja, man behöver inte ens tro. Samtidigt har dessa hedniska samfund blivit tydliga med att deras politiska ställningstaganden inte är kompromissbara.

De påminner om Svenska kyrkan, som hellre talar om värdegrund och mänskliga rättigheter än om försoningsläran och uppståndelsen. Men mest ironiskt är det att de enda i den hedniska sfären som faktiskt tar upp religion är bloggar som Ideell Kulturkamp och Hedniska Tankar. Det är till bloggarna man ska söka sig, inte till samfunden.

Om ett religiöst samfund bara speglar samma värdegrund som man hittar hos socialtjänsten eller hos ett politiskt parti, försvinner ju själva anledningen att vara medlem. Många söker sig till asatron för att hitta något tidlöst, kraftfullt och annorlunda än det moderna samhällets normer. När samfunden prioriterar ‘allas lika värde’ som en dogm över själva gudakontakten, uppstår en konflikt där de genuint religiöst intresserade känner att det inte finns någon substans kvar att hämta.
Det förklarar varför den ‘digitala hedendomen’ och bloggarna behövs. Där kan man diskutera makterna, bloten, högtiderna och ödet utan att det måste filtreras genom en politisk kommitté.

Nog borde samfunden göra arbetet men allt är upp och ner i den hedniska världen i dagens Sverige.

När skalderna åter diktar

När skalderna åter diktar
åt Ilm den bortglömda
då är det allt ett tecken
på att asatron åter nått Norden.

Så skalder dikta
åt asynjan
låt verser höras
till Ilms ära!

Ull: Stor i kulten, liten i mytologin

Varför är en av Nordens mest hyllade gudar nästan osynlig i de isländska sagorna? Svaret kan ligga i att Ull inte är en äventyrare, han är själva den kosmiska ordningen.

Den som reser genom det svenska landskapet möter honom överallt: i Ulltuna, Ulleråker och Ullervi. Ortnamnen talar sitt tydliga språk. Ull var en av de absolut viktigaste gudarna under förkristen tid. Men när vi öppnar den poetiska Eddan är han nästan tyst. Där Oden kämpar med visdom och Tor med jättar, förblir Ull en skugga i idegransdalen Ydalir.

Hestia-paradoxen: För viktig för att flytta på

För att förstå Ull kan man göra en jämförelse med antikens Hestia (Vesta hos romarna). Hestia hemmets och den heliga härdens gudinna. Hon är fundamentalt viktig för att både familjen och staten skulle fungera, men hon saknar nästan helt spännande myter. Varför? Därför att hon är bunden till härden. Hon kan inte ge sig ut på resor eller intriger eftersom hennes själva väsen kräver att hon är på plats.

Samma sak gäller Ull. Om han är den strålande glansen från Muspelheims ur-eld, är han en statisk naturkraft. En solstråle kan inte rida på äventyr till Utgård; den måste falla på Sivs gyllene fält för att säden ska mogna. Han representerar den stabila ordningen som infinner sig när åskans oväder dragit förbi.

Skidåkaren som glider genom kaos

Inte ens Ulls roll som skidåkare handlar om idrott, utan om hans natur. Som en varelse sprungen ur elden glider han friktionsfritt över vinterns isar. Han är den varma kraften från söder som gör mörkret uthärdligt. Men precis som med härdens eld berättar man inte sagor om hur elden brinner, man bara litar på att den gör det.

Garanten för sanning

Att man svor eder vid ”Ulls ring” bekräftar denna bild. Man vänder sig inte till en oberäknelig luring när man ska ingå rättsliga avtal, utan till den gud som står för ljus och klarhet. Han var för viktig för att man skulle hitta på skvaller om honom. Han var den heliga ordningen personifierad.

Ull är en viktig gud, så viktig att han inte kan ta ledigt och göra något som skalderna kan besjunga.

Politiskt lågvattenmärke

KD-ledaren Ebba Buschs senaste utspel om att montera ner rennäringens rättigheter är inget annat än ett politiskt lågvattenmärke. Under täckmanteln av ”tillväxt” och ”grön omställning” döljer sig en politik som aktivt väljer bort mänskliga rättigheter för att fiska röster i grumliga vatten.
Att Kristdemokraternas partiledare nu vill minska antalet renar och slopa rennäringens status som riksintresse är en farlig väg att gå. Det är en politik som inte bara blundar för historien, utan som aktivt försöker radera ut förutsättningarna för samisk kultur och existens. Att kalla det för något annat än ett angrepp på Sveriges urfolk är naivt.

Busch hävdar att hon vill ”lösa konflikter” i norr. Men i själva verket gör hon det motsatta. Genom att ställa gruvnäring och skogsbruk mot renskötsel piskar hon upp en stämning av ”vi mot dem”. Det är ett klassiskt populistiskt grepp: hitta en minoritet, peka ut dem som ett hinder för den breda massans framgång, och lova sedan att röja dem ur vägen.

Det är ren dumhet att tro att hållbar utveckling i norr kan byggas på exploatering och överkörda rättigheter. Sverige har redan fått upprepade pekpinnar från FN för hur vi behandlar samernas rättigheter. Att Busch nu växlar upp retoriken skadar inte bara förtroendet mellan staten och samerna, utan också Sveriges rykte som en rättsstat och ett föredöme för mänskliga rättigheter.
Rennäringen är inte en hobbyverksamhet som man kan skala ner efter behag för att göra plats för nästa gruvprojekt. Det är en grundlagsskyddad rättighet och en bärande pelare i en kultur som funnits här långt före de nuvarande partiprogrammen skrevs.

Att offra detta för kortsiktiga politiska poäng är inte ledarskap – det är ansvarslöst. Det är hög tid att vi ser igenom retoriken. Att vilja montera ner en hel kulturs livsnerv i hopp om att bli populär i vissa kretsar är faktiskt bara en sak: ren dumhet.

Henrik Andersson

http://www.sla.se 2026-05-02

1059 svenskar lämnade svenska kyrka aktiv i februari 2026.

Vårvisa

De komma, de komma,
De vingade skaror, som flytt,
Till lunder, som blomma,
Till sjöar, som ljummas på nytt.

Der stormarna ilat,
Hörs sången melodisk och ljuf,
Der drifvan har hvilat,
Bor glädjen och skönheten nu.

Blott kärleken fäster
En flykting från skyarnas rand,
Och himmelens gäster
Besöka blott leende land.

Mitt hjerta skall blomma,
Min känsla skall ljummas på nytt;
Kanhända de komma,
De vingade englar, som flytt.

(Johan Ludvig Runeberg)

Första maj minns vi kommunismens offer. Kommunism är en form av ateistisk monoteism som vi djupt fördömer.

Nu är det lövmånad, nu är det maj. Våren är i sin fulla prakt och våren är en utomordentlig tid att prisa och hedra fruktbarhetsgudinna Gerd. Hon är som alla vet den gudamakt vi hedrar extra detta kalenderår. Henens make Frej transformerades får man väl säga till helgonet Erik den helige och hans helgondag är ju jut i denna månad. Men asatron går framåt och snart minn man väl inte rik men väl Frej och hans maka. Verka för den hedniska tro vi kallar asatro inte bara när det är vår utan året om.

Hell Gerd!

Den 30 april 2026 är det åttio år sedan hans majestät konungen föddes. föreningen uppmärksammar detta och sänder honom en hyllning. Men denna gest vill vi även låta meddela att vi är en förening som faktiskt har statslojalitet. Ja vi kan kritisera mycket i det svenska samhället men även den svenska staten kan få kritik men bara för att vi ofta har vad många anser radikala åsikter, vi vill ju hedna Sverige och omvärlden så är vi för den skull inte rabulister och bombkastare. Monarkin vi har går ytterst tillbaka till hednisk tid och det säg ju att de första sveakungarna var ättlingar till guden Frej ch hans maka Gerd. Sålunda är om än aldrig så litet vårt statsskick i grund och botten hedniskt.

Leve konungen! Leve Sverige!

Ideella Kulturföreningen