Om rotegång och fattigauktioner

Sveriges mörka men också djupt komplexa socialhistoria rymmer system för fattigvård som i dagens ljus framstår som fullkomligt obegripliga, men som måste förstås utifrån den bistra verklighet som rådde. Under artonhundratalet var Sverige ett av Europas absolut fattigaste länder, präglat av en enorm brist på pengar, återkommande missväxt och en kraftig befolkningsökning som skapade en utbredd nöd. Det fanns inga ekonomiska resurser eller skattepengar för att bygga upp offentliga institutioner eller betala ut socialbidrag. I detta utarmade agrarsamhälle tvingades man organisera det sociala skyddsnätet genom praktiska och lokala lösningar baserade på mat, husrum och mänsklig arbetskraft. Samhället löste försörjningen av sina allra fattigaste medborgare genom två officiella och lagstadgade metoder som fungerade ända in på nittonhundratalet, nämligen rotegången och fattigauktionerna.

Rotegången var det äldsta och mest utbredda systemet med djupa historiska rötter som sträckte sig ända tillbaka till medeltidens gamla landskapslagar. Det formaliserades som ett fast nationellt system under mitten av sextonhundratalet genom Sveriges första tiggeriordning. Tanken bakom rotegången var att dela upp varje socken i mindre geografiska områden som kallades rotar, vilka oftast bestod av ett antal intilliggande bondgårdar. De fattiga som var helt arbetsoförmögna tilldelades en specifik rote och tvingades vandra runt mellan dessa gårdar enligt ett strikt och fastställt schema. Bönderna i roten var enligt lag skyldiga att ge den fattige mat, kläder och husrum i utbyte mot att personen hjälpte till med sysslor i den mån hälsan och krafterna tillät. Hur länge den fattige fick stanna på varje enskild ställe berodde helt på gårdens skattetal och storlek, vilket innebar att en stor gård tog emot hjonet under en hel vecka medan en mindre gård kanske bara erbjöd härbärge i ett dygn.

Detta skapade en tillvaro i ständig förflyttning som i folkmun ofta beskrevs som djupt förnedrande, där rotehjon ständigt möttes av motvilja och tvingades sova på de sämsta platserna i uthus eller fähus. Samtidigt rymde systemet en viktig nyans av mänsklig värdighet och ömsesidig nytta. Genom att rotehjonet faktiskt arbetade utifrån sin egen förmåga, med att laga stängsel, sköta om djur, sticka eller hjälpa till vid skörden, var de inte bara passiva mottagare av allmosor. Arbetet blev en bro till självrespekt och en metod för att behålla sin anständighet, då individen kunde känna att man gjorde rätt för sig och inte låg samhället till last. I många mindre socknar där alla kände alla fanns dessutom en stark social kontroll som innebar att bönderna tog sitt ansvar på stort allvar, lät hjonet sitta med vid matbordet och bemötte personen med genuin medmänsklighet.

När befolkningen ökade dramatiskt under slutet av sjuttonhundratalet och början av artonhundratalet pressades det gamla systemet till bristningsgränsen, och rotegången räckte inte längre till för att hantera den växande massfattigdomen. Eftersom socknarna fortfarande saknade kapital för att bygga och driva fattigstugor lades grunden för fattigauktionerna, även kallade entreprenadauktioner, som började växa fram som en rent ekonomisk nödlösning. Detta system fungerade som en omvänd auktion där den person eller familj som krävde minst ekonomisk ersättning från socknens fattigvårdsstyrelse för att ta hand om en fattig person vann budgivningen. Den som tog emot det fattiga hjonet fick sedan använda personen som gratis eller billig arbetskraft i hemmet eller i jordbruket under ett års tid, vilket gjorde systemet mycket billigt och populärt bland socknarnas ekonomiskt pressade beslutsfattare.

Fattigauktionerna exploderade i omfattning efter att Sveriges första gemensamma fattigvårdslag infördes i mitten av artonhundratalet. I denna lag från artonhundrafyrtiosju förbjöds rotegången specifikt för barn eftersom man insåg hur skadligt det var för unga människor att ständigt flytta runt och aldrig ha ett fast hem. Ersättningen blev istället att barnen såldes på auktion till fasta familjer över ett år i taget, där den bonde som krävde lägst bidrag fick barnet. Systemet nådde sin absoluta kulmen under det sena artonhundratalet efter en ny och mycket strängare fattigvårdslag från 1871 samt de svåra nödåren i slutet av artonhundrasextiotalet. Eftersom köparna på auktionerna ofta drevs av att maximera sin egen vinst och minska sina utgifter ledde detta tyvärr i många fall till att de utauktionerade personerna, och då i synnerhet barnen, utsattes för svår vanvård, svält och brutalt hårt arbete av samvetslösa köpare.

Kritiken mot både rotegången och fattigauktionerna växte sig allt starkare i takt med att Sverige moderniserades, industrialiserades och humanitära värderingar fick ett större fäste i samhällsdebatten. Systemen liknades i tidningar och politiska diskussioner vid rent slaveri och ansågs helt ovärdiga ett framväxande modernt land. Det slutgiltiga slutet för dessa historiska och djupt präglade fattigvårdsinstitutioner kom under sommaren 1918 genom införandet av en helt ny och omfattande fattigvårdslag. Den fjortonde juni 1918 förbjöds både fattigauktioner och rotegång helt och hållet i svensk lag, vilket markerade slutet på en era av institutionaliserad fattigdomsvandring och människoauktioner, och banade istället väg för att de gamla fattigstugorna reformerades och omvandlades till de första stegen mot moderna ålderdomshem och ett mer humant välfärdssamhälle.

Referenser

Tryckta kälor
Ejdenstam Julius Svenskt folklivslexikon 1992.
Hadenius stig, Nilsson Torbjörn & Åselius Gunnar Sveriges historia, vad varje svensk bör veta 1996.

Internet
https://arkeologerna.com/bloggar/de-osynligas-kulturarv/om-fattiga-och-fattigvard/
https://www.hhogman.se/fattigvard.htm
https://dellenportalen.se/varden/fattigvarden-under-1800-talet/
https://www.iglabo.se/b331/
https://lokalhistoriaskelleftea.se/pdf/1.Fattigv%C3%A5rden%20f%C3%B6rr.pdf
https://sverigeshistoria.se/lektioner/fattigbrickor/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Fattigauktion
https://varldenshistoria.se/samhalle/barn-och-hjalplosa-auktionerades-ut

Den tekniska utvecklingen går framåt. 1812 brände ryssarna själva ner Moskva. Nu utför ukrainska drönare arbetet.

En gudinna från hednisk tid

Borvoboendoa en gudinna från hednisk tid
tillbaka hon är hos
oss som förkastar korset.
Må Cobbas väninna åter få
helgedomar och tempel resta till sin ära.

Till den vendiske man som med en yxa slog ihjäl den kristne fanatikern Botvid år 28 juli 1120 ayps i Södermanland sänder vi vårt varma tack. Det var fint gjort.

Visst är vi tjatiga, men hellre säga stöd Ukraina många gånger än för få gånger. Vi tjatar till dess Ukraina viner kriget!

All kärlek är inte lika fin – biologin måste gå först

Det har blivit en modern självklarhet att upprepa mantrat ”all kärlek är lika fin”. Det låter vackert och tolerant på ytan, men när vi granskar påståendet ur ett större perspektiv blir det tydligt att det helt bortser från naturens mest grundläggande lagar. Det är dags att våga säga som det är: den kärlek som syftar till reproduktion har ett unikt värde som inte kan likställas med något annat.

Människan är en del av naturen, och i naturen är artens överlevnad det absolut högsta målet. Evolutionen han under miljontals år formats av en enda central drivkraft: att föra livet vidare till nästa generation. Sexualdriften och den djupa attraktionen mellan man och kvinna är inte bara till för individens högst personliga njutning eller tillfälliga lycka. Det är en livsviktig mekanism skapad för fortplantning.

När vi hävdar att all kärlek är exakt lika fin, sätter vi den enskilda individens känslor och drifter framför kollektivets och mänsklighetens fortlevnad. Men utan den reproduktiva kärleken stannar hela det mänskliga maskineriet. Den kärlek som faktiskt ser till att livet fortsätter, som resulterar i nya generationer och som säkrar vår framtid på jorden, bär på ett unikt ansvar. Den har en skapande funktion som ingen annan form av relation rent biologiskt kan uppnå.

Det hävdas ibland att detta synsätt skulle nedvärdera de heterosexuella par som på grund av ålder eller infertilitet inte kan få barn. Men det är ett missförstånd av biologins fundament. Det unika värdet ligger i den inneboende biologiska potentialen och den komplementära strukturen mellan man och kvinna. Det är själva grundritningen för liv som bär på denna existentiella nödvändighet, och den ritningen förblir densamma oavsett individuella medicinska förutsättningar.

Att värdera den reproduktiva kärleken högst handlar inte om att förneka andra människors känslor. Men vi måste kunna skilja på känslomässiga band och existentiell nödvändighet. I ett modernt samhälle som ofta sätter individens frihet och självförverkligande i centrum, glömmer vi lätt bort vårt biologiska arv.

Att vända ryggen mot dessa naturliga lagar är inte riskfritt. När ett samhälle helt slutar prioritera reproduktiv kärlek och istället upphöjer individens tillfälliga självförverkligande till högsta lag, drabbas det oundvikligen av demografisk stagnation. Vi ser redan tecknen i västvärlden idag med sjunkande födelsetal och en åldrande befolkning. Ett samhälle som inte längre förmår eller vill sätta artens fortlevnad i centrum har i praktiken valt bort sin egen framtid.

Heimdalls och Lokes strid

Hör, hur det dånar
från djupt under jorden.
Gjallarhorns herre
går fram till striden.

Väktaren vaksam,
vacker och skinande,
möter den falske,
Helblindes broder.

Loke den lömske
lossat har bojan.
Arg och ondskefull
asarna hatar.

Svärden de svänger
på svallande fältet.
Gulltopps herre
hugger mot tjuven.

Sköldar splittras,
skallarna dånar.
Hatet brinner
i hjältarnas ögon.

Skarpt biter stålet
i stormens timme.
Båda falla
på blodig mark.

Väktaren dog,
men vargens fader
föll för svärdet,
för evigt tystad.

Solen svartnar,
sjunker i havet.
Världen förgås,
men väktaren segrade.

Bland det mest osmakliga Lokes avkomma gjort är att de använder regnbågen som sin symbol. Regnbågen är i asatron en symbol för harmoni och ordning och förknippas med Heimdall, den vite asen. Men för eller senare kommer ragnarök och Lokes ätt och fränder kommer raderas ut. Heimdall kommer stupa men asarnas ätt kommer leva vidare i en ny vacker, anständig och ren värld.

Heimdall den gode anständige asen som hatar snusk, äckel och Loke.

Loke vår fiende. En del kallar honom Jesus.

Jag är Urd

Jag spinner icke för att behaga er.
Mina fingrar röra sig i evighetens kyla,
och trådarna jag drar ur mörkret
äro varken av guld eller av medlidande.

Kom icke till min brunn med röda rosor.
Kasta icke era kronor i mitt vatten.
Jag rörs icke av era offer,
och era böner äro bara vind som slocknar mot min panna.

Ni skälva inför morgondagens skugga,
men för mig är ert lidande ett intet.
Jag ser stjärnor födas och krossas,
och kungars vilja torka bort som höstligt gräs.

Jag bevekas icke.
Jag hatar icke.
Mina ögon se bortom era korta gudar,
jag är den fasta grunden under er vacklande värld.

Ja ni läste rätt, mångfald vi åsyftar på är den språkliga mångfalden. Vi säger han, hon och det och skulle aldrig använda et ord som låter som en engelsk höna. Det är aldrig mångfald när man eftersträvar enfald.

Gerd är en hon, Frej är en han ingen är något annat. Om man tror på många gudar och gudinnor så kan man inte ha könsneutral monoteism som norm ty det är ett brott mot religionsfriheten. Försöker någon tvinga er att använda pronomen ni inte vill så säg då att ni är asatroende och könsneutralt är inte er norm. Stå på er hedningar!