Hammarslaget i Jättarnas dal
Himlen ovanför de snöklädda topparna i Jotunheim förvandlades till ett hav av kokande svärta. Blixtarna slet i molnen som piskrapp, och ljudet av vagnshjulen som rullade över molnbädden fick bergen att darra.
Mitt på den karga tundran stod Tor. Hans blick brann av en blåvit elektricitet, och knogarna vitnade kring skaftet på Mjölner. Framför honom reste sig en bergsjätte, en turse med hud som sprucken granit och ögon som kalla glaciärsjöar. Jätten höjde sin väldiga klubba av förstenad ek och lät ett bröl eka mellan klipporna, ett ljud som ville krossa människornas hopp.
Men asaguden vek inte en tum.
Tor tog ett steg framåt, och marken under hans stövlar splittrades. Han höjde hammaren högt mot skyn, och i samma ögonblick slog en gigantisk blixt ner i silvret och laddade vapnet med stjärnornas hela tyngd.
”Smaka asarnas dom, avskum!” vrålade Tor.
Med en kraft som kunde ha klyva världen i två delar svingade han Mjölner. Hammaren lämnade efter sig ett spår av vitt ljus när den träffade jättens panna. Ljudet var inte ett slag, utan en explosion. Berget under tursen gav vika, och jättens skalle splittrades som skört glas.
Innan jättens kropp ens hunnit slå i marken, återvände Mjölner till Tors väntande hand med ett darrande surr. Åskan rullade en sista gång över dalen, och tystnaden som följde var djupare än graven. Tor torkade aska från sin panna och såg ut över det ödelagda landskapet, ordningen var återställd med ett enda slag.