Bokrecension: Livet enligt 1600-talet

Livet enligt 1600-talet är en fängslande och djupt mänsklig tidsresa som utmanar vår tids syn på historien. I stället för att fokusera på kungar, fältslag och årtal bjuder historieprofessorn Karin Sennefelt in läsaren till en vardag där kosmos, Gud och den mänskliga kroppen hängde samman i en strikt meningsfull helhet. Med ett levande och tillgängligt språk lyckas författaren göra stormaktstidens människor begripliga, utan att för den sakens skull modernisera dem. Det är en bedrift som välförtjänt belönades med Disapriset 2026.

Sennefelts centrala tes är att vi måste sluta döma det förflutna utifrån våra moderna glasögon. Genom att undersöka vardagliga och ofta förbisedda dokument, som efterlysningar av stulna kläder och gamla domstolsprotokoll, blottlägger hon en radikalt annorlunda världsbild. Det var ett samhälle där idén om den unika individen ännu inte var född. Människans värde låg i stället helt och hållet i att veta sin plats och att fylla sin specifika funktion i den samhällskropp som Gud hade skapat.

Boken skildrar också den fascinerande synen på kroppen och naturen. Hälsa handlade om balansen mellan kroppsvätskor, och en fysisk sjukdom betraktades ofta som en direkt spegling av själens tillstånd. Naturen var i sin tur inte en neutral kuliss utan Guds eget kommunikationsmedel, där ett åskväder eller en missväxt var tydliga budskap till människorna. Samtidigt lyckas Sennefelt visa att det mitt i denna stränga och hierarkiska tillvaro fanns ett enormt utrymme för närhet, där äktenskap präglades av solidaritet och fäder tog ett genuint och kärleksfullt ansvar för sina små barn.

Med sina 175 sidor är boken en koncentrerad och djupt engagerande läsupplevelse. Den fungerar som en sorts överlevnadskurs för en svunnen tid och lämnar läsaren med en helt ny förståelse för hur det kändes att vara människa under det svenska 1600-talet.

Men ska kanske tilläggas, man bör ha en del kunskaper om 1600-talet svenska historia. Men en stark fyra av fem får den.

Författare: Karin Sennefelt
Titel: Livet enligt 1600-talet
Förlag: Natur & Kultur
ISBN: 9789127174351

Det var bättre på 50 talet!

Ja vi erkänner, vi tycker det var bättre på 50 talet. Ja inte 1950 talet då vi hade hemmafruar, utan
850 talet då vi hade sköldmör.

Vilken hedning kan motstå nostalgin och charmen med 850-talet jämfört med 1950-talet! Istället för förkläden, dammsugning och trista kristna könsroller bjuder vikingatiden på episka berättelser om sköldmör, yxor och brynjor. Vill vi den gamla goda hedniska tiden ska kom tillbaka, då måste vi åkalla såväl gudar som gudinnor.

Jag är en vilja (dikt om Siv)

Jag är en vilja,
ett gyllene korn i Yggdrasil
Mitt hår är ett moget fält som mognat i smärta,
klippt av en skugga, återfött ur jordens djup.
Jag står på tröskeln till en ny och sträng morgon,
en ensam gudinna i en hårdnat värld av ljus.

Om någon avbildar Allah och Muhammed kommer alltid någon och äger de får inte avbildas enligt islam. Det är en sanning med modifikation, avbildningar har skett även hos muslimer genom århundradena. Men hur som helst detta förbud gäller bara muslimerna själva. Tänk om någon stod och stekte griskött och så kommer någon och säger man får inte äta gris enligt islam, då skulle det ses som ett dumt skämt, men just bildförbudet det ska vist gälla alla. Nej avbilda såväl muslimernas gud om dess profet.

”Det är nog få som ligger på sin dödsbädd och säger ”jag önskar att jag hade gråtit mer i levet”?”

Linus Kuhlin, författare

En hyllning till Dag

Morgonens herre
rider mot himlen,
skinande häst
skakar sin man.
Ljus fyller världen,
mörkret flyr undan.

Media verkar glömma att ett krig pågår i Europa. Men vi har inte glömt och vi har heller inte glömt vi står på Ukrainas sida.

Ett aktivt kulturskapande: Att inte bara passivt konsumera modern kultur, utan att aktivt ”kämpa” för att hålla liv i gamla traditioner, asatro, hantverk och historia. Att aktivt verka för och försvara hedniska religioner och slippa inskränkt och fördömande monoteism, det är va dvi menar med vår kulturkamp.

Sökkvabäcks Saga

Sökkvabäcks Saga
strålade skänker
mjöd och visdom
till Bestlas son.
Unna Ygg denna lisa
ty hård är hans kall
att vara Valhalls herre.

Korpens fader
böjer sitt huvud,
skådar i djupet
där sanningen gror.
Ett öga gavs bort
för bägarens nektar,
ett evigt offer
för Ygdrasils makt.

Saga vet svaret
på tidernas gåta,
medan brynjan tynger
segerfaders kropp.
Här bland vågorna
vilar hans tanke,
innan stridens dån
åter kallar hans ande.

Varför Fulla bär Friggs ask och tar hand om hennes skor

Inom asatron har asynjan Fulla en teologisk betydelse som sträcker sig långt bortom den enkla tjänarinnans roll. Genom att sammanfläta gudinnan Friggs boning Fensalarna med Fullas specifika attribut framträder en sammanhängande kosmologisk logik, där vardagliga sysslor transformeras till rituella skyddshandlingar och förvaltande av heliga offerskatter.

Betydelsen av Fensalarna som det sakrala ursprunget definieras bäst genom det fornnordiska ordet fen, vilket betecknar en sumpmark eller ett träsk. Denna språkliga rot placerar gudarnas drottning Frigg i ett landskap som historiskt och andligt är djupt förknippat med övergången mellan olika världar, eftersom våtmarker och mossar inom den nordeuropeiska traditionen har fungerat som portar till det underjordiska och som centrala platser för rituella depositioner.

I detta specifika sammanhang blir Fullas ansvar för Friggs skodon en djupt meningsfull handling. Fuktiga sankmarker utgör en konstant fysisk och andlig utmaning där skorna fungerar som det nödvändiga skyddet som hindrar gudinnan från att dras ner i dyn eller besudlas av underjordens ktoniska krafter. Genom att vårda och hålla dessa skodon rena upprätthåller Fulla Friggs rörlighet och suveräna status över det våta elementet, så att drottningen kan vandra oskadd genom sina träskhallar.

Det heliga skrinet eller asken som Fulla bär på utgör nästa centrala pusselbit i denna teologiska struktur, eftersom det förvarar de mest värdefulla ägodelarna. I asatron kan detta tolkas som de smycken och gåvor som troende människor genom tiderna har sänkt ner i heliga mossar som offer till Frigg. Fulla agerar därmed som den gudomliga skattmästaren som samlar upp och vaktar människornas uppoffringar i sitt skrin.

Slutligen binder Fullas unika insyn i Friggs dolda rådslag samman hela denna andliga väv. Mossar och djupt vatten är kända för att svälja och bevara föremål i århundraden, vilket gör sumpmarken till de begravda hemligheternas plats. Då Fulla bär på både skrinet med offerskatterna och kunskapen om Friggs innersta tankar, blir hon den fullständiga förvaltaren av det dolda ödet. Detta ger henne en central och självständig roll i asatrons panteon som hemligheternas och överflödets väktarinna.