Röskvas lov

Länge skall Röskva bli prisad i sång för sitt mod och sin trohet,
flickan som lämnade hemmet och följde med Åskguden själv ut.
Aldrig hon tvekade, aldrig hon darrade, rädd för det okända,
stadigt hon vandrade framåt på vägen mot jättarnas rike.
Trogen i stormen hon står vid sin herre när blixtarna ljungar,
orädd i striden och fast i sin tjänst bland de eviga gudar.

“Vinvärlden är mer kreativ än matlagningsvärlden.”

Alain Ducasse, monegaskiskt kock från Frankrike

Mannen som besegrade KGB: 40 år i underjorden för Ukrainas frihet

Ilja Stepanovytj Oberisjyn (även känd som Ilya Oberyshyn) föddes 1921 i Ivano-Frankivsk-regionen och utvecklades till en av de mest extrema symbolerna för ukrainskt motstånd mot Sovjetunionen. Redan i tonåren gick han med i den ukrainska nationaliströrelsens ungdomsförbund. När Röda armén ockuperade västra Ukraina 1939 studerade han fysik och matematik vid Lvivs universitet, men han tvingades avbryta sina studier och fly när sovjetiska myndigheter inledde massarresteringar av studenter. Under Tysklands efterföljande ockupation av området påbörjade han medicinstudier och anslöt sig till den ukrainska upprorsarmén (UPA). Där fick han täcknamn som Stetsko och Kobzar samt det medicinska ansvaret för att skaffa fram läkemedel till de stridande förbanden.

År 1944 fattade Oberisjyn det definitiva beslutet att bränna sitt sovjetiska internpass i en direkt protest mot Kreml. Detta radikala val gjorde honom formellt papperslös i en totalitär stat där de sovjetiska myndigheterna krävde strikt registrering av alla medborgare. När den öppna väpnade ukrainska motståndsrörelsen krossades i början av 1951 tvingades han gå helt under jorden för att undvika omedelbar arrestering eller avrättning. Från och med den stunden inleddes en 40 år lång tillvaro som helt isolerad skuggfigur. Eftersom han saknade giltiga id-handlingar kunde han aldrig söka ett officiellt arbete, registrera ett boende eller ens besöka ett sjukhus när han var sjuk. Under den första tiden fram till 1960 bar han ständigt ett skjutvapen. Efter det bar han istället råttgift på sig med avsikten att ta sitt eget liv om KGB någonsin skulle hitta honom, då han vägrade låta regimen använda honom i propagandasyfte. Han överlevde genom att sova på tågstationer, gömma sig i skogar och röra sig mellan tillfälliga gömställen.

Den mest anmärkningsvärda delen av Oberisjyns liv under jorden involverade hans hemliga familjebildning. Han träffade lärarinnan Emilija Turtjyn, som levde ett lagligt liv utåt men i hemlighet stöttade motståndsrörelsen. De gifte sig i strikt hemlighet med hjälp av en djupt lojal präst och fick tillsammans sonen Arkadij. Sonen fick inte veta att hans far överhuvudtaget existerade förrän han fyllt 12 år. Oberisjyn tillbringade decennier gömd i utrymmen i hustrun Emilijas hus i Ternopil-regionen. Han tvingades bland annat bevittna sin egen sons bröllop på 1970-talet i hemlighet genom en liten glipa i innertaket. Endast Emilijas närmaste familj kände till hemligheten. De levde under konstant skräck för angivare, och sovjetiska amnestier ignorerades konsekvent då familjen vägrade lita på löften från regimen.

Det unika levnadsödet nådde sitt slutskede i december 1991. Efter att ha lyssnat på en gömd radio i sitt krypin nåddes Oberisjyn av beskedet att den ukrainska folkomröstningen resulterat i en jordskredsseger för Ukrainas självständighet. Två dagar efter folkomröstningen klev han för första gången ut i det öppna samhället och överlämnade sig till de nya ukrainska myndigheterna. Han hyllades omedelbart som en nationell hjälte som lyckats överlista KGB:s övervakningsapparat. Han tillbringade sina sista sexton år i frihet med att vara politiskt aktiv och leda den historiska organisationen Memorial. Han gav ut sina memoarer under titeln Ett halvt sekel i underjorden och tilldelades den ukrainska förtjänstorden av tredje klassen innan han avled i staden Ternopil den 11 november 2007.

2 665 866 746 664 djävlar

Det var en gång en grupp herrar i kåpa som tittade ut över det medeltida Europa och kände att livet var lite för lugnt och okomplicerat. Pest, svält och hundraåriga krig i all ära, men det som verkligen saknades i vardagen var en ordentlig folkräkning av underjorden. Beväpnade med dammiga pergamentrullar, radband och en fullkomligt livsfarlig talang för huvudräkning bestämde sig dessa heliga genier för att strukturera upp kaoset i avgrunden en gång för alla. För om det är något Gud och djävulen kan enas om så är det väl att en effektiv byråkrati kräver exakta siffror och noggrant ifyllda blanketter.

Först ut på banan var den spanske biskopen Alfonso de Spina som runt år 1459 bestämde sig för att tillämpa strikt fastighetsmatematik på Uppenbarelseboken. Genom att räkna ut den exakta rymden i himlen och sedan dividera detta med tre, eftersom Lucifer som bekant drog med sig en tredjedel av personalstyrkan i fallet, landade han på den mycket rimliga och välavvägda summan etthundratrettiotre miljoner trehundrasexton tusen sexhundrasextiosex demoner. Hur han visste att inga demoner hade dött i provanställningen eller gått i förtidspension förtäljer inte historien, men siffran spikades med en sådan auktoritet att ingen vågade argumentera mot biskopens gudomliga Excel-ark.

Men varför nöja sig där när man kan göra helvetet till en modern koncern med tydlig linjeorganisation. Drygt hundra år senare klev Johann Weyer in i handlingen med sin Pseudomonarchia Daemonum och förvandlade underjorden till ett väloljat maskineri. Enligt Weyers extremt noggranna fältstudier, som han på något vänster lyckades genomföra utan att själv brinna upp, styrdes riket av sjuttiotvå prinsar som basade över exakt ettusenetthundraelva legioner, där varje legion innehöll exakt sextusensexhundrasextiosex medarbetare. Detta gav slutsumman sju miljoner fyrahundrafemtusen niohundratjugosex djävlar. Det är oklart om Weyer fick provision på varje räknad själ, men hans hängivenhet till den romerska arméstrukturen visar att även om man har klövar och svans så måste man hålla stram ordning i leden.

Självklart fanns det alltid någon som tyckte att de andra räknade som amatörer, och den titeln kneps av teologiprofessorn Martin Barrhaus. Han tittade på sina kollegors miljonbelopp, fnös föraktfullt i sin kåpa och dundrade till med svindlande Exakt 2 665 866 746 664 djävlar, alltså över 2,6 biljoner djävlar. Vid den här tidpunkten bodde det knappt femhundra miljoner människor på hela jordklotet, vilket betyder att Barrhaus i princip gav varje levande människa en personlig assistentgrupp på över femtusen djävlar vars enda arbetsbeskrivning var att viska elakheter och dölja borttappade nycklar. Man kan ju undra hur dessa miljarder andar fick plats runt middagsbordet, men på 1500-talet behövde man inte bekymra sig om logistik eller fysiska lagar så länge man hade ett giltigt teologiskt diplom.

Det är ändå fascinerande att tänka sig dessa munkar och lärda män, sittande i sina kalla klosterceller med fladdrande talgljus, helt uppslukade av att räkna ut exakt hur många osynliga varelser som kokade tjära i underjorden. Medan bönderna utanför fönstret kämpade för att få skörden att räcka till nästa månad satt kyrkans elit och debatterade om helvetets sjunde hertig hade hand om trettio eller trettioen legioner av flugor. Det är väl ändå definitionen av sann arbetsglädje att kunna titta på universums samlade ondska och tänka att det här blir nog bäst om vi sorterar det i bokstavsordning och sammanställer en prydlig kvartalsrapport?

Hexameter till Freja

Prisad på jorden är Freja, vars skönhet betvingar och bländar.
Två äro döttrarna hennes, de fagraste smycken för världen.
Härskare är hon i Folkvang, där hjältarna möta sin drottning.

Slaget vid Svensksund, Sveriges största marina triumf

Under de dramatiska sommardagarna i juli 1790 utkämpades det mest avgörande sjöslaget i svensk historia strax utanför Kotka i Finska viken. Kung Gustav III hade två år tidigare inlett ett riskfyllt anfallskrig mot Ryssland för att återta förlorade territorier och stärka sin vacklande makt på hemmaplan. Efter flera militära motgångar och en hårresande utbrytning under det Viborgska gatloppet befann sig den svenska skärgårdsflottan i ett kritiskt läge. Den svenska ledningen, med Gustav III och den skicklige överstelöjtnanten Carl Olof Cronstedt i spetsen, valde då att söka skydd i det strategiska sundet vid Svensksund för att formera ett sista desperat försvar.

Svenskarna utnyttjade skärgårdens geografi till sin yttersta fördel genom att ankra sina fartyg i en hårt vinklad och defensiv stridslinje mellan öarna. Denna taktiska placering förvandlade det trånga sundet till en dödlig eldfälla och omintetgjorde ryssarnas numerära överläge. Den ryska flottan leddes av prins Karl av Nassau-Siegen och bestod av tunga, slagkraftiga roddfartyg med en besättning på runt 18 500 man. Sverige ställde upp med en numerärt större men lättare flotta på cirka 195 fartyg och 14 000 sjömän och soldater. När den ryska attacken väl inleddes mitt på dagen den 9 juli försvårades deras framryckning omedelbart av en hård sydlig vind och grov sjö, vilket gjorde de ryska pjäserna extremt svårnavigerade.

De ryska fartygen tvingades rakt in i den svenska korselden, där de möttes av ett mördande bombardemang från välplacerade kanonslupar och batterier på land. Striderna rasade under hela dygnet och kulminerade under den efterföljande morgonen då det ryska anfallet kollapsade i total oordning. Många ryska skepp kantrade i den hårda vinden, drev upp på grund eller kapades av framryckande svenska styrkor. När röken väl lagt sig stod det klart, Sverige hade vunnit en förkrossande seger. Ryssland förlorade över 50 fartyg och drabbades av gigantiska förluster med över 7 400 döda, sårade eller tillfångatagna. De svenska förlusterna var i jämförelse minimala med endast ett fåtal förlorade fartyg och några hundra stupade.

Den historiska betydelsen av denna monumentala seger kan knappast överskattas, då den räddade Sverige från ett totalt militärt och politiskt sammanbrott. Den ryska kejsarinnan Katarina den stora tvingades inse att kriget inte längre gick att vinna på dikterade villkor, vilket öppnade vägen till förhandlingsbordet. Endast en dryg månad efter slaget slöts freden i Värälä. Fredsavtalet innebar att inga gränser ändrades, men segern vid Svensksund garanterade att Sveriges territoriella integritet bevarades och gav Gustav III den välbehövliga prestige han så febrilt hade sökt.

Referenser
Bild från Wikipedia som visar den tacksägelse som hölls i Storkyrkan i Stockholm efter slaget. Ryska fanor bär in i kyrkan i triumf. Konstnären är Pehr Hilleström.

Tryckta källor
Ericson Wolke Lars, Hårdstedt Martin, Iko Per, Sjöblom Ingvar & Åselius Gunnar Svenska slagfält 2004.
Henrikson Alf Svensk historia 1986.
Sundberg Ulf Svenska krig 1521-1814 1998.

Länkar
https://sjohistoriskasamfundet.se/wp-content/uploads/2017/08/skrift01.pdf
https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Svensksund_(1789)
https://www.so-rummet.se/kategorier/gustav-iiis-ryska-krig
https://www.uppslagsverket.fi/sv/view-170045-Svensksund

Är världen perfekt enligt asatron?

När den moderna människan blickar tillbaka på den fornnordiska mytologin är det lätt att applicera vår tids eller andra religioners idéer om kosmos på asatrons världsbild. Vi är vana vid tanken på en skapelse som antingen har sitt ursprung i en fläckfri, gudomlig plan, eller ett universum som rör sig mot ett harmoniskt slutskede. Ur det perspektivet framstår asatron ofta som mörk, kaotisk och djupt pessimistisk. Men om vi skiftar perspektiv och tar bort människan som alltings måttstock, landar vi i en helt annan och långt mer fascinerande slutsats. Om definitionen av perfektion är ett system som i varje sekund totalt och kompromisslöst uppfyller sin sanna natur, då är världen enligt asatron faktiskt helt perfekt.

För att förstå detta måste man först rensa bort idén om ödet som en dömande fadersfigur eller en moralisk uppfostrare. Nornorna, de tre ödesgudinnorna som sitter vid asken Yggdrasils rötter, väver inte sina trådar för att belöna de goda eller straffa de onda. De har ingen kosmisk agenda att skapa ett tryggt paradis för mänskligheten. Ödet inom asatron, är snarare en opersonlig och mekanisk naturlag. Det är ett urverk som tickar eller en vild fors som dundrar fram genom landskapet. En flod frågar inte om lov innan den svämmar över, och den har ingen moralisk skyldighet att inte dränka den som hamnar i dess ström. Floden bara flödar eftersom det ligger i dess natur att göra det. På precis samma sätt fungerar asatrons kosmos. Kaoset, jättarnas hot, de brutala vintrarna och den slutgiltiga undergången vid Ragnarök är inte tecken på att världen är trasig eller misslyckad. Det är helt enkelt så universum är designat att fungera.

Denna totala frånvaro av en moralisk mening är paradoxalt nog det som skapar världens perfektion. Det finns inga dolda avsikter, inga löften om att allt sker av en högre, god anledning, och inga kosmiska missförstånd som människan bara är för blind för att fatta. Allt som sker, sker för att det är förutbestämt och oundvikligt. Att universum är likgiltigt inför mänskligt och gudomligt lidande gör det inte operfekt, det gör det bara monumentalt och fritt från mänskliga projektioner. Människorna skapades ursprungligen av drivved på en strand, nästan som en biprodukt i gudarnas kosmiska arkitektur, och världen byggdes av likdelarna från urjätten Ymer. Världens fundament vilar på en våldshandling och dess slutstation är total förintelse i eld och vatten. Att ett system rör sig mot sin egen undergång är, i det norröna tänkandet, den yttersta bekräftelsen på dess fullkomlighet. Allt har sin tid, tråden spinns, och tråden klipps av.

Denna insikt om universum som en perfekt men livsfarlig maskin kastar ett helt nytt ljus över den fornnordiska människans livshållning. Om gudarna själva, med Oden och Tor i spetsen, är underkastade samma blinda flod av öde och tvingas möta sin undergång vid Ragnarök, blir det meningslöst för människan att klaga på sin lott. Man kan inte be forsen att sakta ner, man kan inte förhandla med nornornas trådar. Det enda som återstår för individen är att kontrollera hur man håller i sin egen paddel mitt i strömmen. Det är i mötet med detta kalla, perfekta och likgiltiga kosmos som det nordiska idealet om personligt mod och ära föds. Just för att universum inte bryr sig, blir människans egna handlingar och eftermäle det enda som har reell betydelse. Världen är perfekt i sin vilda, råa funktion, och det är mot denna obevekliga fond som människan får chansen att visa sin sanna storhet.

I kristendomen och många andra dualistiska religioner är världen kluven i två delar. Det finns det goda mot det onda, Gud mot Djävulen, och anden mot köttet. Dessutom finns berättelsen om syndafallet, där människan gör fel och därmed ”missbrukar” Guds perfekta skapelse. Det innebär att den kristna världen ständigt lever i ett tillstånd av skuld, brist och längtan efter att bli lagad. Världen är inte som den borde vara.

Inom asatron finns inget av detta. Det finns inget syndafall där människorna bär på en arvsynd som måste förlåtas. Människorna är som de är, skapade med både styrkor och svagheter, och de har inte förstört något kosmiskt samvete. Jättarna och monstren ses inte heller som ”onda” i kristen bemärkelse, utan som naturkrafter. Jättarna representerar frost, eld, stormar och vildmark, allt det som hotar ordningen, men som är en helt naturlig del av universum. Tor som slåss mot jättarna är inte godheten som utrotar ondskan, utan kosmos som upprätthåller balansen mot kaoset. Båda sidor behövs för att dynamiken ska finnas.

Eftersom det inte finns någon dualism där den ena sidan är helig och den andra är syndig, blir hela tillvaron legitim precis som den är. Det finns ingen som har gjort fel, och det finns inget som har gått sönder. Allt i universum, rån Odens list och Tors vrede till jättarnas köld och nornornas kalla trådar, är bara olika sidor av samma levande verklighet.

Tillvaron är perfekt eftersom den är odelad i sin natur. Den behöver inte frälsas, den behöver inte förlåtas och den behöver inte göras om. Den behöver bara levas, precis som den fors vi pratade om tidigare, där varje virvel och varje våg är precis där den ska vara.

Det här förklarar varför den norröna kulturen la så extremt stor vikt vid eftermälet (”dómr um dauðan hvern”). Eftersom universum är en likgiltig maskin, är det bara andra människor som kan minnas och värdera det du gjorde. Det är vi som skapar meningen, inte kosmos.

Denna fundamentala skillnad blir som allra tydligast när man kontrasterar asatron mot den bibliska berättelsen om skapelsen. I den kristna traditionen hänger hela universums perfektion på en skör tråd av mänsklig lydnad. När Eva äter av den förbjudna frukten faller hela skapelsen i bitar, och det kosmiska syndafallet introducerar ogräs, smärta, skuld och död i en värld som fram till dess varit fläckfri. Den kristna människan föds därför in i ett system som upplevs som trasigt, där tillvarons alla plågor är ett resultat av att människan har förstört Guds ursprungliga ritning. Hela historien förvandlas därefter till ett reparationsarbete, en ständig bön om att Gud ska gripa in, förlåta och laga det som gick sönder. Man ropar till en kosmiskt god fader om att bli räddad från världens hårdhet.

Inom asatron existerar inget sådant ögonblick av kosmiskt förfall eftersom det inte finns någon Eva som har makten att förstöra spelplanen. Om en människa i den norröna världen skulle ropa till gudarna om att fixa tillvarons problem och ta bort lidandet, skulle universum svara med en monumental likgiltighet. Kosmos skulle förklara att problemen inte är ett tecken på ett trasigt system, utan att de är själva perfektionen. Vinterns bitande kyla, stormarnas härjningar och den egna biologiska svagheten är inte ett straff för begångna synder, utan det är jättarna och naturkrafterna som gör precis det som ligger i deras natur att göra. Världen är inte ett tryggt och skyddat växthus som har gått sönder, utan en vildmark som fungerar exakt så rått och farligt som den var tänkt att fungera från första början.

Detta skiftar radikalt på hela innebörden av att vara människa. Eftersom mänskligheten aldrig har haft förmågan att skada universum, bär den inte heller på någon kosmisk arvsynd eller skam över sin egen existens. Det finns ingen gudomlig moralpolis som övervakar ens innersta tankar och kräver underkastelse. Gudarna själva, Oden med sin list och Tor med sin vrede, är inga felfria moraliska förebilder, utan de är kosmiska aktörer som sköter sin del av det våldsamma maskineriet medan människorna sköter sin. Den kristna bönen om att bli räddad förvandlas i den norröna kulturen därför till en helt annan och mer handlingskraftig livshållning. När tillvarons stormar inte går att förhandla bort med bön eller omvändelse, tvingas människan att sluta se sig själv som ett offer för omständigheterna. Istället för att böja nacken i skuld står den fornnordiska människan rak i stormen, accepterar spelreglerna och inser att mitt i detta likgiltiga men fullkomliga kosmos är det egna eftermälet det enda som kan skänka livet en sann och odödlig mening.

”De flesta flickor skulle inte drömma om att göra de saker de drömmer om att göra.”

Lars Forssell, poet

Trogen (dikt om Gnå)

Trogen budbärerska
lojal tjänarinna, alltid redo när Balders moder kallar.

Över land och vatten
Fullas vän , sviker aldrig sin plikt.

Gerds armar och vad de symboliserar

När guden Frej sätter sig i Odens högsäte Lidskjalf blickar han ut över världarna och drabbas av en förlamande förälskelse. I utkanten av kosmos får han syn på jättinnan Gerd och ser hur hennes armar lyser så kraftigt att de lyser upp både luft och hav. Denna berömda berättelse ur asatrons skrifter bär på en djup symbolik som sträcker sig långt bortom en vanlig kärlekshistoria. För de människor som utövade asatro var myten en skildring av det absolut viktigaste i deras tillvaro, nämligen årets kretslopp och jordens fruktbarhet.

Inom religionshistorien finns det teorier som velat likna Gerds lysande armar vid ett norrsken, men den tolkningen krockar med asatrons innersta väsen där Frej och hans ättlingar står för liv, värme och skörd. Norrskenet hör vintern och kylan till och kan aldrig få något att gro. Istället blir berättelsen helt logisk om man betraktar den utifrån det dåtida jordbrukslandskapet. Namnet Gerd betyder språkligt sett en inhägnad åker eller ett gärde. Hennes armar är i själva verket en poetisk beskrivning av åkertegar, de långsmala bitar av uppodlad mark som låg utsträckta över landskapet.

Gerd är inte själv någon sol utan representerar den mörka, kalla jorden. Ljuset som Frej ser från sin höga tron är en reflektion. När vårsolen, som Frej personifierar, för första gången stiger högt på himlen och träffar de plogade åkertegarna sker ett naturfenomen. Marken är vid denna tidpunkt fortfarande blöt av smältande snö och frost. När solstrålarna träffar den våta jorden uppstår ett kraftigt, glittrande blänk som speglar sig i atmosfären. Det är denna glimrande syn av jorden som svarar på solens första strålar som får fruktbarhetsguden att fyllas av längtan.

Myten skildrar därmed det heliga mötet mellan solen och den mottagliga jorden. Att paret senare ska mötas i lunden Barri förstärker jordbrukstemat eftersom ordet barr betyder korn på fornnordiska. Genom att klä naturens krafter i gudomliga gestalter förklarade de troende hur vinterns grepp lossade och hur de glänsande åkertegarna väcktes till liv av solens värme så att kornet äntligen kunde börja gro.