Mighty God,
Son to Bestla,
Sends out his ravens.
Perhaps he sees us?
The God whose name
is Odin.

Asatrons läkekonstgud är Oden

Att asatron har en läkekonstens gudinna vars namn är Eir vet de flesta hedningar. Men kanske inte lika många vet om att Oden är läkekonstens gud.

I en av de två Merseburgbesvärjelserna botar han en häst so skadat benet.

Phol och Wodan
redo i skogen.
Då fick Balders fåle
sin fot stukad.
Då besvärjdes den av Sinthgunt
[och] Sunna, hennes syster;
Då besvärjdes den av Frija
[och] Volla hennes syster;
Då besvärjdes den av Wodan,
som väl det kände:

Såsom benkrämpa,
Såsom blodkrämpa,
Såsom lemkrämpa:
Ben till ben,
Blod till blod,
Lem till lem,
såsom vore de limmade.

Än mer imponerade får man säga är när han låter den halshuggne Mimers huvud åter få liv genom besvärjelser och med örter.

Även i Havamal säger Oden själv i vers 147:

”Den nästa, jag kan,
är nödig för dem,
som vilja som läkare leva.”

Något kortfattat men det tyder ändå på att den högste guden har kunskaper inom läkekonst och botande av skador och sjukdomar.

Med sina kunskaper fick Oden liv i Mimers huvud. Oden som hängt nio dygn i Yggdrasils ask vet allt även inom konsten att läka och bota. Han är läkekonstens gud.

Våga vara hedning IV

Artiklarna om att våga var hedning kommer troligen bemötas på tre sätt.. De som muttrar, de som nickar och de som säger Ja, och?

De som muttrar:
Den här gruppen kommer att reagera med defensiv irritation. Det är de som har investerat mycket tid och prestige i att göra asatron/forn sed rumsren, demokratisk och anpassad till det moderna sekulära samhällets värdegrund.

Varför de muttrar:
Artiklarna slår hårt mot deras grundbult, idén om att religion måste göra sekulär nytta för att vara legitim. När du kallar deras engagemang för en ”andlig sekularisering” och anklagar dem för att reducera gudarna till statister, utmanar du deras självbild som ”sanna” förvaltare av traditionen. De kommer troligen att avfärda texten som dogmatisk eller elitistisk.

De som nickar:
Det här är människorna som känner en tyst frustration över att det andliga rummet ständigt ockuperas av samtidsdebatter.

Varför de nickar:
Det finns en växande grupp människor i det moderna samhället som lider av en andlig utmattning. De går inte till ett blot för att höra samma saker som de hör på ett fackföreningsmöte eller en politisk demonstration; de går dit för att uppleva det heliga, det tidlösa och det kosmiska. För dem blir ditt manifest en befrielse och en röst för vad de själva känt men kanske inte kunnat sätta ord på: Låt gudarna vara gudar.

De som säger Ja, och?
Detta är kanske den mest ärliga, men också den mest utmanande reaktionen. Det är de utövare, både till höger och vänster, som faktiskt är helt nöjda med att asatron bara är en estetisk eller identitetspolitisk krydda. De ser tron som en andlig touch i deras annars genompolitiska liv.

Varför de är nöjda med en ”andlig touch”: För dessa personer är ideologin antingen den progressiva humanismen eller den etniska nationalismen, deras faktiska religion, det är den som ger dem deras djupaste mening. Asatron blir då bara ett sätt att göra den egna politiken mer ”episk”, historiskt förankrad eller visuellt vacker. De döljer inte ens att religionen är ett verktyg, och de ser inget fel med det eftersom de i grunden har ett sekulärt, materialistiskt världsperspektiv. Tvingas de välja lär politiken få första prioritet. Men då risker asatron gå under. Självklart tar vi som vill se asatron växa inte vår tro ska försvinna. Så än än gång, våga vara hedning.

Våga vara hedning III

När en religion används som ett politiskt eller ideologiskt verktyg, skickar man precis den signalen: religionen är inte i sig själv nog.

Inom religionsvetenskapen och teologin brukar man prata om skillnaden mellan att se en religion som ett ändamål i sig själv eller som ett medel för att nå ett mål.

Om man går till ett asatroblot och det primära målet är att manifestera för till exempel miljöpolitik eller nationell identitet, då har gudarna degraderats till statister. Oden, Tor och Freja blir då inte längre levande makter som man vördar för deras egen skull, utan symboler som man lånar för att ge extra tyngd åt sina egna, mänskliga åsikter. Det är detta vi vänder sig emot: man har slutat tro på gudarnas faktiska existens och egenvärde, och ser dem istället som verktyg.

När det andliga inte anses vara ”nog”, beror det ofta på att det sekulära samhället har färgat av sig så mycket att man har svårt att ta ren andlighet på allvar. I ett sekulärt land som Sverige finns det en stark norm som säger att religion bara är acceptabel om den gör nytta i samhället (till exempel genom välgörenhet eller politisk aktivism).

De progressiva känner att asatron eller forn sed som de ofta kallar det måste ”göra nytta” genom att stå upp för moderna värderingar. De nationella känner att den måste ”göra nytta” genom att försvara kulturarvet. Båda sidor har internaliserat idén att det inte räcker med att bara blota, meditera och vörda makterna.

Det vi söker efter är det som kallas för det numinösa, den rena, ibland skrämmande och fascinerande upplevelsen av det heliga, helt bortom mänsklig moral och riksdagsdebatter. Den historiska asatron var en kosmisk religion som handlade om ordning mot kaos, om naturens krafter och om människans relation till det ogripbara. Att tvinga in den kosmiska ordningen i en modern politisk partimall blir för en troende en förminskning av hela religionens storhet.

Det vi vänder oss emot är alltså en form av andlig sekularisering, där man behåller de religiösa orden och riterna, men det som faktiskt fyller dem med mening och engagemang är sekulär politik. Återigen, våga vara hedning.

Höstdagjämningens kosmiska betydelse inom mithraismen

Inom den antika mithraismen spelade höstdagjämningen och de astronomiska cyklerna en helt central roll eftersom religionen var djupt genomsyrad av astrologisk och kosmisk symbolik. För att förstå denna dags viktiga betydelse måste man blicka mot religionens två huvudsakliga historiska skikt, vilka sträcker sig från det forntida Persien till det romerska kejsardömet.

Mithraismen har sina äldsta rötter i det forntida Iran där guden Mithra var ljusets, kontraktens och rättvisans väktare. Vid höstdagjämningen firades den mycket stora och viktiga skörde och ljushögtiden Mithrakana, som numera är känd under namnet Mehregan. Denna högtid markerade en kosmisk balans mellan ljus och mörker samt en djup tacksamhet för årets skörd. Högtiden firas än idag av zoroastrier och bär med sig arvet från guden Mithras tidigaste kult.

När kulten långt senare utvecklades till en romersk mysteriesekt runt 100-talet efter Kristus fick astronomin en ännu mer bokstavlig roll i religionens utövande. De underjordiska templen, så kallade mithreer, var medvetet byggda för att spegla universums ordning. Historiska forskare har genom romerska texter visat att mithreernas mittgång symboliserade himmelsekvatorn, där ingången till templet ofta var rituellt kopplad till höstdagjämningen medan det innersta altaret representerade vårdagjämningen. Dagjämningarna ansågs i denna tradition vara de kosmiska portar genom vilka människans själ färdades till och från jordelivet vid födelse och död.

Denna astronomiska koppling blir särskilt tydlig i den absolut mest kända bilden inom mithraismen, den så kallade tauroktonin, som visar när Mithras slaktar en tjur. Moderna historiker tolkar denna scen som en avancerad astronomisk karta. I den kosmiska symboliken representerade stjärntecknet Skorpionen, som ofta syns när den hugger tjuren i motivet, just höstdagjämningen i den äldre astronomiska tidsåldern.

Medan vintersolståndet firades stort som solens födelse, fungerade höstdagjämningen som den rituella och arkitektoniska brytpunkten i kalendern. Det var den tid på året då mörkret började ta överhanden över ljuset, vilket krävde både rituell balans och andlig förberedelse från kultens medlemmar.

Referenser
https://comingbacktolife.library.mcgill.ca/article/view/2
https://fof.se/artikel/mithras-kulten-som-holl-ihop-den-romerska-armen/
https://ideellkulturkamp.com/2024/09/22/mithra-oden-och-hostdagjamningen/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Mithraism

Högt i Hildskjalf

Högt i Hlidskjalf herren skådar,
Valfader blickar över världar nio.
Enögd bär han allvisdoms dyra pant,
Mimers skatt har Gungners herre vunnit.

Korpens rop i kvällningen ljuder,
Hugin och Munin om hjälten viska.
Ygg i striden, de dödas herre,
leder de fallna till Valhalls salar.

Ha en hednisk höstdagjämningsdag 2026 ayps alla hedningar.
Må alla asar, vaner och alfer vara med er!

Gerd är gudamakten vi uppmärksammar extra 2026 ayps. Sänd henne en tanke ärade hedningar.

Våga vara hedning II

Många av dem som söker sig till den form av hedendom som kallas forn sed är tydliga exempel på att det sekulära samhällets normer utgör deras egna ideal och moraliska kompass. Eftersom de kommer från en miljö som är sekulär men placerad till vänster på den politiska kartan kan, eller vill, de inte undgå att blanda in politik. Ofta försvaras detta med att det inte handlar om politik, men hur man än vänder och vrider på det är det en politisk handling och gärning att stödja hbtqi, engagera sig i miljöfrågor samt vara för invandring, mångkultur och globalisering. Detta är så viktigt för dem att de inte drar sig för att omtolka och anpassa gudarna till en sekulär humanism.

Å andra sidan har många nationella fascinerats av asatron, men här slutar det ofta med att de nationella hedniska grupperna läggs ner. För dem är nationalismen det absolut viktigaste, och på grund av tidsbrist eller prioriteringar sätts det nationalistiska i främsta rummet. De är starka i ideologin, men inte i teologin. Vänstern anser i sin tur att politiken överskuggar allt. Man skulle kunna tro att religiösa människor borde låta sin religion påverka deras politik, men här gör man tvärtom: politiken ska påverka religionen.

Det är därför de medvetet omtolkar krigsguden Tyr till att bara bli en slags tingets gud, eller låtsas som att Tor är positivt inställd till att klä ut sig till brud, fast det i Eddan tydligt framgår att han är en gud som gör detta högst motvilligt. Lösningen är även här enkel. Låt religionen vara den moraliska kompassen och håll såväl partipolitik som framför allt den så kallade värdegrundspolitiken borta från blotet. Våga släppa på det politiskt korrekta, våga vara hedning.

Våga vara hedning

Ett problem för hedendomen i Sverige, och för den delen i många andra länder, är att många som söker sig till hedendomen kommer från en mer eller mindre sekulär miljö. De tar då med sig de sekulära normerna och idealen till bloten och mötena. Eftersom det sekulära är normen blir många hedningar ganska svaga i tron, samtidigt som de är så präglade av det sekulära att det påverkar religionen. Alla samfund som ska vara hedniska säger om och om igen att man får tycka vad man vill, men de trycker stenhårt på att demokrati och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är något man inte kompromissar med.

Därmed börjar det sekulära samhällets normer alltmer att överskugga religionen. Till slut är risken att man i praktiken säger samma sak som det omgivande samhället, om än med en slags förment hednisk inramning. På sikt kommer asatron och hedendomen i Sverige inte att kunna överleva detta. Människor söker sig ofta till hedendomen för att de söker ett alternativ till det moderna samhällets materialism och rotlöshet. Om de möts av samma sekulära värdegrund på blotet som de hör på nyheterna eller i skolan, försvinner religionens dragningskraft.

Den blir överflödig. Varför vara hedning om det sekulära samhället redan erbjuder allt samfunden predikar? Lösningen är ganska enkel: sluta vara sekulär och träd in i asatron på allvar. Våga tro, och våga faktiskt säga till dig själv att om religionen, det vill säga asatron, kommer i konflikt med det sekulära samhället, så är det asatron som gäller i första hand. Våga vara religiös. Våga vara hedning.

Hedershedningen Mustafa Kemal Atatürk

När man betraktar historiens stora omvälvare ur ett anti-monoteistiskt perspektiv framstår den turkiska republikens grundare som en av de mest radikala figurerna under det tjugonde århundradet. Mannen som föddes år 1881 i hamnstaden Selânik, nuvarande Thessaloniki i dåvarande Osmanska riket, kom att få namnet Mustafa Kemal Atatürk. Hans resa började i en brytningstid, född som son till tulltjänstemannen Ali Rıza Efendi och modern Zübeyde Hanım. Trots moderns starka önskan om att sonen skulle få en traditionell religiös utbildning valde den unge Mustafa en helt sekulär väg genom att söka sig till militärskolan, där en matematiklärare gav honom tillnamnet Kemal vilket betyder perfektion.

Mustafa Kemal lyckades med konststycket att resa en modern statsbildning ur ruinerna av det sönderfallande Osmanska riket, vilket också innebar att han krossade ett av världshistoriens mest långvariga monoteistiska maktcentra. Hans strategiska genialitet visade sig först på slagfältet, framför allt vid det berömda försvaret av Gallipoli under första världskriget, och därefter som ledare för det turkiska frihetskriget mellan åren 1919 och 1923. Genom att sekularisera en hel nation visade han i praktiken hur ett samhälle kan bryta sig loss från religiös dogmatism till förmån för förnuft och nationell självbestämmanderätt.

Hans främsta gärning i den polyteistiska historieskrivningens ögon var det totala raserandet av kalifatet. Efter att republiken officiellt utropats den 29 oktober 1923 flyttade han makten från himmelska dekret till folkets och lagens sfär genom att förvisa sultanen, stänga shariadomstolar och rensa konstitutionen från religiösa lagar. Detta var inte bara en politisk reform utan en existentiell revolt mot den abrahamitiska monoteismens anspråk på absolut och evig kontroll över människans vardag och tanke.

Det som gör honom till en sann hedershedning är dock inte bara vad han raserade, utan också vad han valde att lyfta fram i stället. Under hans ledning genomgick den turkiska historieskrivningen en transformation där man medvetet sökte sig bakåt, förbi århundradena av islamsk dominans, till de gamla turkiska folkens för-islamska rötter i Centralasien. Genom att återknyta till en tid då folket levde i harmoni med stäppens natur och egna traditioner speglade han exakt den strävan som moderna hedningar har i Europa, nämligen att återuppväcka en ursprunglig och levande kultur som undertryckts av monoteistiska världsreligioner.

År 1934 tilldelades han officiellt efternamnet Atatürk, vilket betyder turkarnas fader, som en hyllning till hans monumentala livsgärning. Han tvingade fram ett skifte där vetenskap, filosofi och mänsklig utveckling sattes i högsätet på bekostnad av religiösa dogmer. Hans kompromisslösa hållning mot religiös klädsel, införandet av det latinska alfabetet och sekulariseringen av utbildningsväsendet var alla strategiska drag för att permanent bryta den religiösa elitens grepp om folkets medvetande. Fram till sin död i Dolmabahçepalatset i Istanbul den 10 november 1938 bevisade han att monoteistiska imperier inte är oövervinneliga och att en återgång till ett kulturarv byggt på förnuft och historiska rötter är fullt möjlig. Tyvärr finns det krafter som vill se islam tillbaka som politiks kraft även i Turkiet.

Mannen som kastade ut gammalt muslimsk skåpmat och byggde en ny nation.