Smärtans religion, varför de mesoamerikanska religionerna förknippas med offer och lidande

För en modern betraktare framstår de mesoamerikanska högkulturernas religionsutövning ofta som en mörk historia präglad av systematisk grymhet och död. Spanska krönikörer från conquistadorernas tid fyllde sina sidor med fasa inför synen av rykande hjärtan på aztekiska tempelpyramider och rituella stympningar bland mayafolkets elit. För att förstå dessa sedvänjor på ett vetenskapligt och respektfullt plan måste man dock frigöra sig från koloniala fördomar och i stället granska handlingarna genom folkens egen sofistikerade kosmologi. Det som utifrån ser ut som sadism och barbari var i själva verket ett djupt andligt ansvarstagande, en logisk förlängning av en världsbild där kosmos överlevnad hängde på en skör tråd.

Centralt för att begripa de mesoamerikanska ritualerna är begreppet kosmisk skuld, vilket på aztekernas språk nahuatl kallas nextlahualli. Enligt skapelseberättelserna var universum inte en gratis gåva utan resultatet av ett enormt gudomligt offer. Gudarna hade själva slitit sönder sina kroppar, gjutit sitt eget blod och kastat sig i den kosmiska elden för att sätta solen i rörelse och skapa de första människorna. Mänskligheten föddes därmed med en existentiell skuld till sina skapare. Varje droppe blod som spilldes på jorden, oavsett om det kom från en krigsfånge eller en kung, var en form av avbetalning på denna skuld. Det var en tacksamhetshandling och ett erkännande av att allt liv krävde ett annat livs undergång för att kunna fortgå.

Utöver idén om skuld existerade en påtaglig rädsla för kosmiskt kaos och världens undergång. De mesoamerikanska folken trodde universum genomgått flera cykliska tidsåldrar och att vår nuvarande era, den femte solen, var extremt sårbar. Solguden Huitzilopochtli behövde ständigt näring för att orka strida mot nattens och mörkrets makter under sin resa över himlavalvet. Människans blod och hjärta betraktades som den mest koncentrerade formen av livsenergi och kosmisk materia, en gudomlig föda som bokstavligen höll universums maskineri i gång. Om gudarna svältes ut skulle solen stanna, regnguden Tlaloc skulle hålla tillbaka vattnet och skördar skulle slå fel, vilket i sin tur skulle leda till hela mänsklighetens förintelse. Offren var därför inte motiverade av hat, utan av en desperat omsorg om det allmänna bästa.

Smärtan fyllde även en viktig funktion i den levande elitens andliga kommunikation genom så kallat självoffer. Kungar, drottningar och präster använde stingrockstaggar, taggiga rep och obsidiandolkar för att genomborra sina egna tungor, öron och könsorgan. Denna extrema smärta och tillhörande blodförlust var inte ett straff utan ett sätt att rena sig och uppnå ett förändrat medvetandetillstånd. De resulterande visionerna tolkades som att en direkt portal öppnades till gudarnas och förfädernas sfär, vilket lät härskarna hämta visdom till sitt folk. Ju högre social status en person hade, desto större var det andliga ansvaret att utstå denna smärta.

Slutligen måste man belysa hur synen på döden skilde sig radikalt från västerländska koncept för att fullt ut förstå varför dessa riter accepterades. Att dö som ett offer till gudarna betraktades inte som ett tragiskt slut utan som en av de högsta andliga utmärkelserna en människa kunde erhålla. De offrades själar behövde inte vandra genom underjordens prövningar utan fick i stället äran att följa solen på dess majestätiska resa över himlen. Genom att placera ritualerna i detta sammanhang framträder Mesoamerikas religioner inte som kulturer besatta av död, utan snarare som system djupt förälskade i livet och dess fortlevnad, där smärta och blod var valutan som säkrade universums eviga kretslopp.

Azteker offrar till solguden.

Frusen jord (dikt om Rind)

Frusen jord som väntar envist, solens varma kyss.
Vinterdrottning möter ljuset

Oden söker hennes hjärta, konster, list och knep.
Sonen Vale ska nu födas.

Hård som is men mjuknar till slut, gudens röst slår an.
Hämndens fader ser nu ljuset.

Israels säkerhetsminister Itamar Ben Gvir säger sig vilja mörda mellan 30-40 palestinier varje kväll. Denne judisk rasist är en mycket vidrig person och föreningen ångrar inte en sekund att vi alltid varit pro-palestinska. Vi står fast i vår övertygelse att det bästa vore en Palestinsk enstatslösning. Leve Palestina!

Israels säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir har offentligt deklarerat att han vill att 30–40 palestinier ska mördas varje kväll. Denna typ av öppen, judisk rasism är fullkomligt avskyvärd. Vår förening ångrar inte för en sekund att vi alltid har stått på Palestinas sida. Vi står orubbligt fast vid vår övertygelse: den enda rättvisa vägen framåt är en palestinsk enstatslösning. Leve Palestina!

IKF

Som vanligt vill vi påminn om att vi bara diskuterar med de som delar vår värdegrund. Den värdegrunden är inte jude-kristen.

Sängförhängets hemlighet: Berättelsen om drottningen Katarina Jagellonicas sista bikt

Hösten 1583 låg frosten tät över Stockholms slott. Innanför de tjocka stenväggarna brann vaxljusen ner till stubbar i drottning Katarina Jagellonicas sängkammare. Den polskfödda drottningen, som under hela sitt liv i det protestantiska Sverige orubbligt hållit fast vid sin katolska tro, var döende.

Men det var inte döden i sig som fick henne att darra under de tunga sidentäckena. Det var skräcken för vad som väntade efteråt. I rummet fanns bara drottningen och hennes katolska biktfader, jesuitprästen Johannes Billius. Utanför den tunga dörren, dold i skuggorna nära sängförhänget, stod drottningens femtonåriga dotter, prinsessan Anna. Hon stod så stilla hon kunde, med hållen andedräkt, för att lyssna till moderns sista ord.

”Fader”, viskade drottningen med svag och skälvande röst. ”Skärselden… Jag ser flammorna framför mig. Hur länge måste min själ plågas i den renande elden innan jag vinner inträde i himmelriket? Min ångest är outhärdlig.”

Jesuiten Billius såg på den plågade drottningen. Han visste att hennes timme var nära. I ett försök att skänka henne omedelbar tröst och lugna hennes febriga sinne, lutade han sig närmare och viskade ord som aldrig borde ha uttalats av en romersk präst:
”Ers Majestät, var inte rädd. Oroa er inte för skärselden. Den är i sanning ingenting annat än en fabel, en dikt uppfunnen av kyrkan för att hålla det enkla folket i schack och skrämma dem till lydnad. Gud är barmhärtig. Ni kommer att gå rakt i himlen.”

Prästens ord var tänkta som en lindrande balsam, men de slog ner som en blixt i sjukrummet. Drottning Katarina spärrade upp ögonen. Den ångest som nyss förlamat henne förvandlades på ett ögonblick till ett flammande raseri. Med sista krafter reste hon sig upp i sängen.

”Vad säger ni?!” utbrast hon, med en röst som bar av vrede och svek. ”Är det en fabel? Om det är så, ve då över er och alla era likar som har bedragit mig och så många andra själar under alla dessa år!”

Bakom sängförhänget stod prinsessan Anna som förstenad. Orden ekade i hennes huvud. Hela hennes mors liv, alla uppoffringar, all den religiösa strid som slitit sönder deras familj och skapat splittring i det svenska riket, hade allt vilat på en lögn? Om kyrkans egna tjänare erkände att deras heligaste dogmer var påhittade för att skrämma folk, vad fanns det då kvar att lita på?

I den stunden, i skuggan av moderns dödsbädd, brast något inom den unga prinsessan. Hon vände ryggen mot den katolska mässan, mot biktfäderna och mot den tro hon fostrats i. När drottning Katarina Jagellonica kort därefter drog sin sista suck, dog även den katolska tron i hennes dotters hjärta. Prinsessan Anna tog steget ut ur skuggan, fast besluten att söka sanningen i den lutherska tron.

Ja denna något dramatiserade skildring av drottningen och skärselden fick många skolbarn lära sig förr. Mycket dumt har hänt i kristendomens namn så denna historia tro vi vara sann.

Erkände de kristna de hedniska makterna som existentiella varelser?

När vi idag tänker på de gamla religionernas gudar, som asatrons Oden och Tor eller den grekiska mytologins Zeus, betraktar vi dem oftast som sagor och mänskliga fantasier från en svunnen tid. Även den moderna kristna kyrkan avfärdar i regel dessa gestalter som rent påhitt. Men om vi vänder blicken bakåt i historien och granskar hur de tidiga kristna missionärerna faktiskt bemötte hedendomen, framträder en helt annan och betydligt mer komplex bild. Historiska källor och teologiska texter avslöjar att den tidiga kyrkan i högsta grad erkände de hedniska gudarnas existens, om än i en helt annan skepnad än vad hedningarna själva gjorde.

För de kristna som spred sitt budskap över Europa under antiken och medeltiden var andevärlden en konkret verklighet. När de mötte människor som offrade till lokala gudar eller berättade om övernaturliga upplevelser, valde de sällan att skratta bort det som vidskeplighet. De sa inte att de hedniska gudarna var tomma intet eller sagofigurer. Istället valde kyrkan att ge dessa gestalter en fast placering inom sitt eget andliga system genom att stämpla dem som demoner och fallna änglar.

Detta sätt att resonera påminner mycket om hur vi i det moderna samhället ser på konkurrerande ideologier. En övertygad demokrat som bekämpar diktatur förnekar inte att diktaturen eller dess ledare existerar, utan erkänner deras fulla existens men betraktar deras värderingar och handlingar som djupt skadliga. På samma sätt såg den kristna missionären på asatron eller de romerska kulterna. De erkände att de krafter som hedningarna åkallade var högst verkliga, men de hävdade att folket hade blivit lurade att tillbe djävulens hantlangare.

Det främsta beviset för detta existentiella erkännande återfinns i de bevarade doplöften som användes när folk kristnades. I dessa rituella texter tvingades den som skulle döpas att uttryckligen nämna och avsäga sig de gamla gudarna vid namn, såsom Tor och Oden. Logiskt sett ber man inte en människa att officiellt bryta med och ta avstånd från någon som man anser vara en ren fantasi. Man gör det bara om man tror att den andre är en verklig och farlig motståndare. Genom att integrera de gamla gudarna som faktiska fiender i sitt eget kosmiska krig mot det onda, gav kristendomen paradoxalt nog de hedniska makterna den ultimata bekräftelsen: ett erkännande av att de faktiskt existerade. Erkände de kristna de hedniska makterna som existentiella varelser? Ja det gjorde de blir svaret!

Vidar syns på Gosforth Cross, de kristna ifrågasatte inte hans existens men vill inte han skulle åkallas och äras.

Rådjursjakten har nu börjat. God jaktlycka önskar vi de asatrogna jägarna. De andra bryr vi oss inte om ty varför skulle vi önska dem som inte tror på Ull lycka när det gäller jakt?

Hell Ull!

Vi lever i Surts tidevarv

Världen brinner och haven stiger runt våra fötter. Det som de flesta i vårt moderna samhälle kallar för en klimatkris är i själva verket något mycket djupare och mer skrämmande för oss som vandrar i fädernas spår. Vi ser hur den gamla ordningen vacklar och vi förstår att vi nu lever i Surts tidevarv, där Muspelheims härskare har släppts lös över Midgård.

När vi ser skogarna stå i ljusan låga under sommarhalvåret är det inte bara meteorologiska grafer vi betraktar, utan vi ser glimten av Surts brinnande svärd som klyver skyn. Kraften från söder, den blinda och förtärande hettan, har rubbat balansen mellan eld och is som en gång skapade denna värld. Människan har i sin girighet och blindhet glömt bort att vörda makterna och naturens helighet, och därmed har vi själva bjudit in eldjätten till våra hem.

Våra förfäder visste att ragnarök inte är en avlägsen saga utan en cyklisk verklighet som kan väckas till liv när balansen går förlorad. När floderna torkar ut och glaciärerna smälter till dånande vattenmassor ser vi hur jorden förbereder sig på att sjunka i havets djup, precis som det spåddes. Surt skiljer inte på fattig eller rik, kung eller träl, utan hans eld förtär allt i sin väg när vreden väl är väckt.

Detta är inte en tid för att misströsta, utan en tid för vaksamhet och rättrådighet. Att leva i Surts tidevarv kräver att vi återfinner vår respekt för jorden och förstår vår plats i den stora väven, innan askan lägger sig över det som en gång var Midgård.

Surt är vår världs fiende. Världens gud kallar man Frej och Frej och Surt kommer strida vid ragnarök.

Odens dolde son

Odens dolde son i skuggan,
Tors okände bror,
glömd i gamla sagors mörker.

Hedniska furstar del X: Aspacures I

Kung Aspacures I, även känd under sitt georgiska namn Aspagur I, var regent över det östgeorgiska kungadömet Iberia från år 265 till 284 efter Kristus. Genom att envist hålla fast vid fädernas tro livet ut kom han att gå till historien som Georgiens absolut siste helt hedniske härskare.

Under 200-talet befann sig Kaukasus i stormakternas skruvstäd, och Aspacures I tvingades manövrera i ett extremt osäkert geopolitiskt landskap. Det expansiva sassanidiska perserriket pressade på söderifrån för att sprida sin zoroastriska tro och sitt politiska inflytande över regionen. För att skydda sitt rikes självständighet ingick Aspacures I allianser med kungadömet Armenien. Denna modiga men riskfyllda försvarskamp sammanföll med en period då det romerska riket tillfälligt lyckades återfå kontrollen över regionen under kejsarna Aurelianus och Carus, vilket gav den hedniske kungen ett visst andrum i sina försök att motstå perserna.

Trots hårt motstånd blev den militära övermakten till slut för stor. En massiv iransk invasion svepte in över Iberia och tvingade Aspacures I på flykt. Han tvingades lämna sitt hemland och söka skydd i Alaniens bergiga områden i norra Kaukasus, där han sedermera avled i landsflykt.

Enligt de medeltida georgiska krönikorna var Aspacures I den sista regenten i sin kungliga släktlinje då han saknade manliga arvingar. Han lämnade dock efter sig en dotter, prinsessan Abeshura. I ett försök att säkra fred och kontinuitet för det drabbade folket giftes Abeshura bort med den persiske prinsen Mirian III, som därefter besteg Iberias tron. Det blev just denne svärson som senare övergav den hedniska tron, konverterade till kristendomen och därmed permanent stängde dörren till den religiösa värld som Aspacures I hade dött för att försvara.

Karta över riket Iberia som Aspacures I härskade över.

Frejas svägerska

Gymers dotter är Frejas svägerska
ödets trådar så beslutat.
Så är det.
Mycket förunderligt sker
bland Lärads grenar och blad.