Mer än bara tjänare: Återupprättandet av Tjalve och Röskva ur ett asatroperspektiv

Inom modern asatro och modern hedendom är det lätt att stirra sig blind på de stora, välkända asarna och vanerna. Vi vänder oss till de makter som fyller de mest dramatiska kapitlen i de isländska handskrifterna, men om vi skrapar på den litterära fernissan upptäcker vi snabbt att den andliga verkligheten för våra förfäder var betydligt mer nyanserad. Två gestalter som ofta har reducerats till anonyma bifigurer är Tjalve och hans syster Röskva. Där framställs de som mänskliga bondbarn som tvingas i evig tjänst hos Tor som straff för ett brutet bockben. Men ser vi till namnrötterna, de äldre skaldedikterna och de arkeologiska fynden framträder en helt annan bild. Tjalve och Röskva är mäktiga, urgamla naturgudar i sin egen rätt, vars betydelse sträcker sig långt bortom rollen som underordnade följeslagare.

För en asatroende ger namnets ursprung ofta den första nyckeln till en makts sanna väsen. Språkforskare menar att namnet Tjalve kan härledas från ett urgermanskt ord som betyder tjänande alv. Alverna är i vår sed inga sällskapsdjur utan potenta naturandar, nära förknippade med fruktsamhet, förfäder och markens dolda krafter. Tjalve är alltså ursprungligen en alvkonung eller en mäktig naturmakt som ingått ett heligt förbund med åskguden Tor. Att Tjalve var en självständig och högt vördad gudom bekräftas av konkreta historiska spår. På en berömd sländtrissa från Lincolnshire i England återfinns en runinskrift från tusentalet där läsaren välsignas med orden att Oden och Heimdall och Tjalve hjälper dig. Att Tjalve nämns i samma andetag som asatrons absoluta giganter visar bortom allt tvivel att han åkallades som en fullvärdig, skyddande gudom i den levande folktron. På Gotland bär han i stället namnet Tjelvar och är där ingen tjänare, utan en fristående kosmisk kulturhjälte. Det är Tjelvar som tämjer Gotlands vilda, sjunkande natur genom att föra elden till ön, och det är han som blir det gutniska folkets stamfader. När Tjalve i myterna springer i kapp med jätten Huges hastighet eller på egen hand krossar lersjätten Mökkurkálfi, ser vi inte en svag människa utan en blixtsnabb, outtröttlig naturkraft som rensar kaosmakterna ur vägen.

Om Tjalve förminskades i de sena skrifterna blev hans syster Röskva närmast helt utraderad. Hon nämns i början av en känd resa, men försvinner sedan spårlöst ur berättelsen utan förklaring. Forskningen visar att författarna förmodligen använde sig av mycket äldre, muntliga kväden där Röskva hade en given roll, men eftersom hon inte passade in i det specifika äventyrsberättandet fick hon blekna bort. För oss som utövar asatro idag är Röskva dock en nyckel till att förstå Tors djupare funktion. Tor är inte bara en krigare utan också böndernas vän, den som bringar det livgivande regnet och välsignar åkrarna. Röskva betyder den raska, den mogna eller den kraftfulla. Gamla språkliga analyser identifierar Röskva som en personifikation av de mogna, skördeklara fälten. Där Tjalve representerar den snabba, rörliga energin som blixten, elden eller vinden, representerar Röskva jordens gensvar på Tors regn. Hon är den urkraft i marken som växer snabbt, mogna skördar och den livgivande växtligheten som skjuter upp ur jorden när åskan har gått. Hon är den flitiga, outtröttliga energin som krävs för att bärga skörden innan vintern kommer.

Inom modern asatro strävar vi efter att se bortom sena litterära förenklingar. Att betrakta Tjalve och Röskva som enkla tjänare är att göra våld på den animistiska och polyteistiska kärnan i vår sed. De är Tors trogna följeslagare eftersom åskan, elden och växtkraften hör olösligt samman i naturens kretslopp. De är de flitiga krafterna i Midgård som ser till att vardagen fungerar, att jorden bär frukt och att människan kan överleva mot jättarnas vilda kaos. Nästa gång du skålar för Tor vid ett blot, skänk också en tanke, en skvätt mjöd eller en bit bröd till Tjalve och Röskva. Hälsa Tjalve för elden, snabbheten och det beskydd han skänker våra hem. Hälsa Röskva för skörden, fliten och den raska kraften i allt som växer. De är inga tjänare utan våra heliga fränder och mäktiga makter i sin egen rätt.

Hell Tjalve! Hell Röskva!

Varför använder inte homolobbyn Tökk som förebild?

De personer inom modern hedendom som anser homosexualitet och transsexualitet ska hyllas genom att påpeka att Tor klär ut sig till brud eller Skade klär sig i sin fars rustning tar dock aldrig och använder som argument det faktum att Loke klär ut sig till en jättekvinna, kallar sig Tökk och säger detta när man vill hon ska gråta över den döde Balder så han kan komma tillbaka:

”Tökk skall gråta torra tårar över Balders bål. Varken levande eller död hade jag nytta av karlen. Låt Hel behålla vad hon har.”

Rimligen borde man ju tycka att eftersom de sympatiserar med att utmana könsroller som ett föredöme. De liksom Loke vill ju rasera den rådande ordningen och normerna.

Nunnan i Skåne

I Skånes tysta, stängda sal,
sitter hon som gjort sitt val.
Bland murar göms en särling bort,
vars sociala förmåga är ganska kort.
Att prata med folk blev allt för svårt,
så dörren låstes, kallt och hårt.

Där Alfons Åberg har sin Mållgan kvar,
har denna nunna liknande svar.
När ensamheten kryper nära,
dyker låtsaskompisen upp, den kära.
En osynlig vän i varje vrå,
som hon kallar Jesus, så att alla ska förstå.

Medan andra lever i verklighetens ljus,
pratar hon med spöken i sitt tysta hus.
Ett vuxet barn som gömt sig i en cell,
och säger god natt till sin fantasi varje kväll.

Hedniska hjältar

Första oktober är det Ragnar i almanackan. Det kan ju då vara lämpligt att sända en tanke och hyllning till Ragnar som trodd på Oden och stal i kyrkor. Tyvärr greps han.

Under rättegången visade Ragvald ingen ånger inför kyrkan. Han förklarade öppet att han inte var kristen utan att han var en anhängare av den gamla förkristna religionen. På grund av sitt vittnesmål om att han troget tjänat guden Oden gavs han tillnamnet ”Odenskarl”

Även Erik Klasson kan vi nämna. Han avrättades 1492. Han hade också vänt sig till Oden. Nio gånger, alla asatroende vet ju det nionde talet är det heliga talet till denne gud. Även Erik greps och avrättades. Måhända var det så att det på slutet av 1400 talet fanns en slags hednisk motreaktion i Sverige?

I Ukraina försöker Putin slakta människor, men med lite tur är det han som kommer slaktas i rättvisans namn. Ja oktober är en kärv månad. Men en hedning ser fram emot att härdas. Nu är det höst på allvar. Hösten brukar vara en tid då man tänker på döden och de döda. Hel är med oss vare sig vi vill det eller inte. Bara att gilla läget eller hur?

Hel är med oss. bra eller dåligt? Ja du bestämmer ärade hedning.

Ödestro är såväl hedniskt som europeiskt

Det förkristna Europa delade en djup och orubblig ödestro som formade människors världsbild i grunden. Denna föreställning var inte unik för nordborna och asatron. Den fanns i högsta grad även hos romare, greker, kelter och slaver. Gemensamt för dessa religioner var uppfattningen att en människas livsväg och livslängd bestämdes redan vid födseln. Denna kosmiska ordning var så absolut att inte ens gudarna kunde ändra på det som en gång hade bestämts.

Inom den grekiska religionen personifierades denna kraft av moirerna. Dessa tre gestalter övervakade människans livstråd där den första spann tråden, den andra mätte dess längd och den tredje slutligen klippte av den. När romarna senare utvecklade sin religion antog de ett nästan identiskt system under namnet parcerna. Båda dessa traditioner betonade att ödet var en lagbunden och opåverkbar verklighet som styrde allt levande.

Hos kelterna flätades ödestron samman med krigets och naturens krafter. Den keltiska religionen lyfte fram gestalter som Morrigan, som sades kunna sia om och styra krigares framgång eller undergång på slagfältet. Ödet betraktades här som en del av en större kosmisk balans som människan var tvungen att foga sig i.

I de slaviska områdena möter vi en liknande tradition genom religionens fokus på rozjanitsy. Dessa andliga gestalter besökte det nyfödda barnet för att fastställa dess framtida lott. Tillsammans med dolja, som representerade individens personliga tur eller livsandel, formade de ramarna för vad en människa kunde uppnå.

Samtliga av dessa gamla europeiska religioner, som i dag upplever en renässans genom moderna utövare, delade alltså idén om att tillvaron styrs av osynliga trådar. Att möta sitt förutbestämda öde med värdighet och mod var den högsta dygden för den förkristna människan. Denna gemensamma grund visar hur sammanflätade de andliga idéerna var i det tidiga Europa.

Ödesgudinnorna. Många namn har de men de finns med i alla hedniska religioner i Europa.

Skades son

Har ni glömt Skades son
har ni glömt att fylla hornet
åt honom?
Nej bättring hedningar
bättring ni som säger er tro
på den gamla seden.
Säming ska äras
nämn hans namn
när blotet ska utföras.

I 125 år har sista september varit Helges namnsdag. Och vi är måhända lite tjatiga, men just dikterna om Helge Hjorvardsson och Helge Hundingsbane borde läsas mer och begrundas av dagens hedningar. Gudasångerna är förvisso de viktigaste, men glöm för den sakens skull inte hjältesångerna.

Medans vi firar skördefester så skördar kriget i Ukraina liv. Så fortsätta stödja Ukraina.

29 september firas på många håll i Europa.

I länderna på de brittiska öarna kallas dagen för Michaelmas. Historiskt sett var det en av de fyra ”kvartalsdagarna”, Quarter Days, då hyror betalades, kontrakt förnyades och domstolar sammanträdde. En stark tradition som fortfarande lever kvar är att äta en ugnsstekt gås (Michaelmas Goose) för att bringa ekonomisk lycka under den kommande vintern. Det är också en term som fortfarande används inom universitets- och rättsväsendet för att beteckna höstterminen.

I Tyskland har ärkeängeln Mikael historiskt varit landets skyddspatron allt sedan 900-talet. Även om den stora ölfesten Oktoberfest i dag överskuggar det mesta under tidig höst, har mickelsmäss Michaeli, djupa historiska rötter kopplade till skördefester och marknader.

Inom katolska och ortodoxa områden i Europa uppmärksammas dagen i kyrkoåret. Lokala traditioner och marknader kallas ibland för Kermesse eller Kiermasz ursprungligen kyrkomässa eller kärrmässa, vilka härstammar direkt från de medeltida festligheterna som hölls till helgonens ära vid denna tid på hösten.

Sedan ska inte förglömmas att romarna hade en högtid 29-30 september: Ludi Fatales, 29–30 september): Denna festival hölls till Parcaes (ödesgudinnornas, eller Faternas ära. Det var festliga dagar fyllda med cirkusspel och gladiatorspel. Spelen introducerades under det romerska kejsardömet, runt mitten av det första århundradet e.Kr. Det ska även påpekas att en av senantiken främsta gudar var Mithra kulten av honom levde kvar i viss mån då den ersattes av tron på ärkeängeln Mikael.

Egentligen kanske man borde kalla högtiden för Mithrasmäss?