Bokrecension: Oden den mörke guden

Bokrecension: Oden den mörke guden

Klaus Böldl har skrivit en bok om Oden där mycket av fokus ligger på hur asaguden har tolkats genom tiderna. Det bör dock påpekas att Böldl inte är helt neutral i sin framställning. Som akademiker i Tyskland utgår han från ett tydligt demokratiskt perspektiv, vilket färgas av en påtaglig vaksamhet, nästan en fobi, inför hur historia och mytologi kan approprieras av grupper som klassas som ”högerextrema”. Detta ideologiska filter är viktigt att ha i åtanke när man läser hans verk.

Givet författarens tyska bakgrund ligger en stor del av bokens tyngdpunkt på hur Oden har uppfattats i just Tyskland eller det tyskpråkiga området genom historien, men även Island och Sverige har självklart en given plats i analysen. Märkligt nog utelämnar Böldl helt den kända folksägnen om att Oden ska ha visat sig vid slaget vid Lena 1208. Däremot lyfter han fram rättsfallet med Ragvald Odenskarl, som avrättades 1485 efter att öppet ha bekänt sin tro på Oden inför domstolen i Stockholm.

Oden har i alla tider betraktats som en gåtfull, dunkel och mångfacetterad gud, en grundbild som förblir densamma oavsett historiska omtolkningar. För en modern asatroende är Oden just denna komplexa gestalt, och mycket mer därtill.

Boken får tre av fem i betyg. En del nytt måhända men heller inte något som ändrar vår syn på Oden.

Författare: Klaus Böldl
Titel: Oden den mörke guden
Förlag: Daidalos AB
ISBN: 978-91-7173-722-9

Lämna den sekulära människan utanför blotet

Lämna den sekulära människan utanför blotet

När människor i ett av världens mest sekulariserade länder (som Sverige) blir hedningar, konverterar de oftast i vuxen ålder. De har vuxit upp i en sekulär miljö där politik, ideologi och vetenskap är de primära verktygen för att förstå världen och skapa sig en moralisk kompass.

I ett sekulärt samhälle fungerar politiska ideologier (oavsett om det handlar om socialism, liberalism, feminism eller nationalism) ofta som en sorts ersättning för religion. Det är därifrån man får sina svar på vad som är rätt och fel, gott och ont, och hur samhället bör organiseras. När en sekulär man eller kvinna blir asatroende, är det mänskliga psyket så vant vid att allt måste ha en politisk laddning att de har svårt att förstå konceptet med en andlighet som existerar helt oberoende av riksdagsval, partiprogram eller moderna debattartiklar. De ”måste” helt enkelt blanda in sin politik, eftersom det är deras grundläggande sätt att tänka.

Eftersom den sekulära människan är van vid att argumentera utifrån ideologi, börjar hon använda religionens symboler på samma sätt.

En vänsterorienterad hedning ser Frej och Freja och tänker automatiskt på modern miljöpolitik, ekofeminism och sexuell frigörelse.

En högerorienterad hedning ser Oden och Tor och tänker automatiskt på nationellt arv, gränser, traditionella könsroller och krigarideal.

Det krävs en ganska stor omställning i tänkandet för att gå från en sekulär världsbild till en genuint religiös eller teologisk världsbild. Att se på makterna och gudarna som självständiga entiteter, som inte bryr sig om skattesatser, svensk migrationspolitik eller HBTQ-certifieringar, blir för abstrakt för många moderna människor. Religionen blir istället bara en ”krydda” eller en estetisk inramning till deras redan färdiga politiska övertygelse. Just de som anser att politik är viktigt är ofta desamma som talar om gudarna som metaforer eller personifieringar av naturen eller mänskliga egenskaper.

Måhända berör detta något djupt mänskligt: vårt behov av att ha ”rätt” och vilja ha gudomligt godkännande för våra åsikter, oavsett vad det är för åsikter. Men ska asatron bli relevant som religion måste den hedniska människan avvisa den sekulära människan inom sig. Hon måste lägga ifrån sig sina politiska glasögon när hon kliver in i det heliga rummet eller till blotet, och istället möta traditionen på dess egna, historiska villkor.

Religionsfriheten trumfar kritikernas rökridåer

Religionsfriheten trumfar kritikernas rökridåer

Om man säger att folk inte får dyrka hedniska gudar idag med motiveringen att man inte kan rekonstruera exakt hur de gjorde när de åkallade och offrade till sina gudamakter så borde man heller inte få dyrka den kristna guden med motiveringen att ingen vet exakt vilka ritualer de första kristna hade mellan år 0-300 vår tidräkning. Att kräva en perfekt historisk kopia för att få utöva en religion missar dock vad religion faktiskt är: en levande, föränderlig relation mellan människan och det andliga. Både moderna kristna och moderna asatroende anpassar sin tro efter den tid de lever i.

Argumentet om att ”ni kan inte rekonstruera ritualerna exakt” är i de flesta fall bara en intellektuell rökridå eller ett bekvämt debattknep. Den verkliga motviljan handlar inte om vetenskaplig noggrannhet eller källkritik. Den handlar om kulturella, moraliska och religiösa spänningar i dagens samhälle. Hedendom utmanar den outtalade monoteistiska normen som finns i samhället. Att angripa bristen på historiska källor är helt enkelt ett enkelt sätt att avfärda nyhedendomen som ”hittepå” utan att behöva ta den ideologiska eller teologiska diskussionen. Det är lättare att säga ”ni gör fel” än att erkänna ”vi känner oss obekväma med att ni dyrkar de här gudarna”.

Men lagen står på hedningarnas sida. Vi har religionsfrihet och den trumfar kritikernas illa dolda besvikelse att folk väljer att vare vare sig kristna eller sekulära humanister. När rökridåerna kring källkritik och historisk rekonstruktion skingras, återstår just detta: religionsfriheten ger människor rätten att definiera sin egen andlighet, helt oberoende av andras godkännande eller kulturella fördomar.

Bures avlande av Bor: En analys av urkon Audhumbla som potentiell modersfigur i asatrons skapelseberättelse

Bures avlande av Bor: En analys av urkon Audhumbla som potentiell modersfigur i asatrons skapelseberättelse

Inom den akademiska diskussionen om asatrons kosmogoni utgör gestalten Bure en av de mest gåtfulla entiteterna. Enligt den primära skriftliga källan Gylfaginning i Snorre Sturlassons Edda slickas Bure fram ur saltstenar av urkon Audhumbla och genererar därefter sonen Bor. Det textuella tomrummet kring hur denna nästa generation faktiskt tillkommer har traditionellt tolkats som en form av asexuell självförökning. Denna förklaringsmodell lämnar dock påtagliga logiska och mytologiska luckor som motiverar en kritisk omprövning av Audhumblas roll i asatrons tidigaste skapelseakt.

När källtexten konstaterar att Bure fick en son utan att nämna en moder måste forskaren betrakta den strukturella miljö som rådde i det prekosmiska tomrummet Ginnungagap. Vid denna tidpunkt existerade endast ett fåtal varelser och det enda uttalade feminina väsendet i detta urstadium var Audhumbla. Urkon besitter i asatron en fundamental funktion som livgivare och fruktsamhetssymbol. Hennes mjölk när urjätten Ymer och hennes tunga formar Bures fysiska gestalt. Att i förlängningen betrakta Audhumbla inte bara som Bures skapare utan också som en aktiv part i Bors tillkomst är en slutsats som vilar på en kosmisk nödvändighet då inga andra feminina urkrafter fanns tillgängliga.

Anledningen till att en sådan relation lämnas outtalad i de bevarade skrifterna kan härledas till författarens socio-religiösa kontext. Snorre Sturlasson nedtecknade asatrons myter under tolvhundratalet utifrån ett kristet världsperspektiv. För en medeltida kristen författare skulle en sexuell eller reproduktiv förening mellan en antropomorf urgud och ett djurlikt urväsen framstå som djupt moraliskt problematisk och tabubelagd. Genom att reducera händelseförloppet till den korta frasen att Bure helt enkelt fick en son kunde Snorre effektivt tysta ner de mer gränsöverskridande och obehagliga aspekterna av den hedniska urtiden för att göra berättelsen rumsren för sin samtid.

Inom komparativ mytforskning är det ett välkänt fenomen att urtidsmyter ofta utmanar och bryter mot senare etablerade moraliska lagar. Innan den ordnade världen och dess samhällsstrukturer existerade fanns inga lagar mot tidiga föreningar mellan olika typer av urväsen. Kon som symbol för den stora modern och livets upphovsman är därtill ett återkommande motiv i flera globala skapelseberättelser. Att tolka Bors födelse som resultatet av en mytologisk interaktion mellan Bure och Audhumbla ger asatrons skapelsekedja en mer sammanhängande struktur än teorin om en plötslig asexuell celldelning. Det flyttar fokus från ett biologiskt mirakel till en rituell och symbolisk förening mellan universums två tidigaste positiva krafter.

Sammanfattningsvis kan den dolda modersfiguren i asatrons begynnelse med hög sannolikhet identifieras som Audhumbla. Genom att erkänna de kristna avskrivarnas behov av att censurera moraliskt utmanande material blir det tydligt att textens tystnad inte nödvändigtvis betyder frånvaro av en relation. Audhumbla bör därför inte enbart betraktas som en passiv näringskälla utan som en central och aktiv anmoder till hela asarnas gudasläkt.

Audhumbla slickar fram asarnas urfader.

960 sedan slaget vid Hastings

14 oktober 1066 stod slaget vid Hastings. Vilhelm erövraren besegrade den anglosaxiske kungen Harald och hans här. Slaget påverkade världshistorien och kan sägas vara början på på det moderna Storbritannien. Hur? Jo genom att Vilhelm erövraren besegrade kung Harald Godwinson upphörde det anglosaxiska styret, och det normandiska styret tog vid. Detta förändrade inte bara det engelska språket, kulturen och arkitekturen i grunden, bland annat genom ett enormt inflöde av franska lånord, utan knöt även samman Englands framtid med det europeiska fastlandet i stället för med Skandinavien.