Rådjursjakten har nu börjat. God jaktlycka önskar vi de asatrogna jägarna. De andra bryr vi oss inte om ty varför skulle vi önska dem som inte tror på Ull lycka när det gäller jakt?

Hell Ull!

Vi lever i Surts tidevarv

Världen brinner och haven stiger runt våra fötter. Det som de flesta i vårt moderna samhälle kallar för en klimatkris är i själva verket något mycket djupare och mer skrämmande för oss som vandrar i fädernas spår. Vi ser hur den gamla ordningen vacklar och vi förstår att vi nu lever i Surts tidevarv, där Muspelheims härskare har släppts lös över Midgård.

När vi ser skogarna stå i ljusan låga under sommarhalvåret är det inte bara meteorologiska grafer vi betraktar, utan vi ser glimten av Surts brinnande svärd som klyver skyn. Kraften från söder, den blinda och förtärande hettan, har rubbat balansen mellan eld och is som en gång skapade denna värld. Människan har i sin girighet och blindhet glömt bort att vörda makterna och naturens helighet, och därmed har vi själva bjudit in eldjätten till våra hem.

Våra förfäder visste att ragnarök inte är en avlägsen saga utan en cyklisk verklighet som kan väckas till liv när balansen går förlorad. När floderna torkar ut och glaciärerna smälter till dånande vattenmassor ser vi hur jorden förbereder sig på att sjunka i havets djup, precis som det spåddes. Surt skiljer inte på fattig eller rik, kung eller träl, utan hans eld förtär allt i sin väg när vreden väl är väckt.

Detta är inte en tid för att misströsta, utan en tid för vaksamhet och rättrådighet. Att leva i Surts tidevarv kräver att vi återfinner vår respekt för jorden och förstår vår plats i den stora väven, innan askan lägger sig över det som en gång var Midgård.

Surt är vår världs fiende. Världens gud kallar man Frej och Frej och Surt kommer strida vid ragnarök.

Odens dolde son

Odens dolde son i skuggan,
Tors okände bror,
glömd i gamla sagors mörker.

Hedniska furstar del X: Aspacures I

Kung Aspacures I, även känd under sitt georgiska namn Aspagur I, var regent över det östgeorgiska kungadömet Iberia från år 265 till 284 efter Kristus. Genom att envist hålla fast vid fädernas tro livet ut kom han att gå till historien som Georgiens absolut siste helt hedniske härskare.

Under 200-talet befann sig Kaukasus i stormakternas skruvstäd, och Aspacures I tvingades manövrera i ett extremt osäkert geopolitiskt landskap. Det expansiva sassanidiska perserriket pressade på söderifrån för att sprida sin zoroastriska tro och sitt politiska inflytande över regionen. För att skydda sitt rikes självständighet ingick Aspacures I allianser med kungadömet Armenien. Denna modiga men riskfyllda försvarskamp sammanföll med en period då det romerska riket tillfälligt lyckades återfå kontrollen över regionen under kejsarna Aurelianus och Carus, vilket gav den hedniske kungen ett visst andrum i sina försök att motstå perserna.

Trots hårt motstånd blev den militära övermakten till slut för stor. En massiv iransk invasion svepte in över Iberia och tvingade Aspacures I på flykt. Han tvingades lämna sitt hemland och söka skydd i Alaniens bergiga områden i norra Kaukasus, där han sedermera avled i landsflykt.

Enligt de medeltida georgiska krönikorna var Aspacures I den sista regenten i sin kungliga släktlinje då han saknade manliga arvingar. Han lämnade dock efter sig en dotter, prinsessan Abeshura. I ett försök att säkra fred och kontinuitet för det drabbade folket giftes Abeshura bort med den persiske prinsen Mirian III, som därefter besteg Iberias tron. Det blev just denne svärson som senare övergav den hedniska tron, konverterade till kristendomen och därmed permanent stängde dörren till den religiösa värld som Aspacures I hade dött för att försvara.

Karta över riket Iberia som Aspacures I härskade över.

Frejas svägerska

Gymers dotter är Frejas svägerska
ödets trådar så beslutat.
Så är det.
Mycket förunderligt sker
bland Lärads grenar och blad.

Om fundamentet för religionsfriheten är att individens tro står över mänskliga påbud, blir konsekvensen tydlig. När troende kristna och muslimer sätter sina heliga skrifter före deklarationen om de mänskliga rättigheterna, banar de väg för ett principfast prejudikat. Det innebär att ingen har rationella skäl att förfäras när en asatroende gör exakt samma val och sätter gudasångerna i den äldre Eddan i första rummet. Tro måste mätas med samma måttstock.

Hård är Tor

Men den dristige Tjalve
färdas Odens son
mot öster.

Ymers avkomma
får känna slag och skräck
hård är Tor mot sina fiender.

Solen kan förmörkas men den återkommer alltid. Tänk på det ni som dyrkar asynjan vi kallar Sol.

Sonetten om silkesmasken

Jag är en silkes-mask, som av mitt eget blod,
Med outsäglig flit, och oförtruten mod,
Ett kostligt silkes-hus mig spinner och bereder;
Hvari jag mig själv begravv, och lägger neder.

Och då mitt korta liv har nått sitt sista slut,
Så kryper jag förbytt och helt förvandlad ut;
Får vingar, fjädrar, hamn, och som en fågel flyger;
Där jag förr var en mask, som uppå jorden smyger.

Så är det ock med mig. Jag spinner min egen tråd;
Jag diktar natt och dag, och söker Guda-råd;
Jag sliter ut min kropp, och mina krafter mista.

Men när mitt arma liv en gång ska sönderbrista,
Då flyger själen upp, och lämnar kroppen kvar:
Min dikt, mitt silkes-hus, mitt eftermäle var.

(Georg Stiernhielm)

Den lärde skalden skalden Georg Stiernhielm lär ha sagt; Quam dulce est sapere. Ljuvt att veta eller det är ljuvt med kunskap. Ja i eddan är det ju ett krasst konstaterande att den som vet för mycket sällan är glad. Men ändå är har Oden valt att var kunskapens gud.

Vår kära blogg pendlar mellan Stiernhielm och Oden. Vi skriver om mycket och det har funnits en tanke alt sedan starten att det ska spreta åt alla håll. Nu gör det måhända inte det alla gånger men det finns en tanke med att skriva en artikel om Liberia under första världskriget, ett om den siste arabiske fursten som motsatte sig islam, indiankrig och häxbränning i Mexiko och det är kunskap och allmänbildning. Ska vi hylla en visdomen och kunskapens gud som gör allt frö att söka och få kunskap kan vi inte bara sitta och vara mentalt lata.

En hedning bör vara begåvad och vara allmänbildad. Kunskap ger alltid respekt men ja i vårt idiotsamhälle även fruktan. Men främst av allt ger oss kunskap glädje och bloggen vi har har ömsom fått beröm men en och annan ogillar att de tvingas erkänna att även hedningar kan ha något i pannbenet. Låt oss glädjas i vår hedendom och instämma i Stiernhielms latinska ord.