Tystnaden som det ultimata skyddet

Tystnaden som det ultimata skyddet
I en värld där ord används för att bedra och förföra är Vidars stumhet hans främsta sköld. Den kristna traditionen betonar ordets makt att bygga broar men Vidar vet att ordet också är lögnens främsta verktyg. Genom att vägra delta i det sociala spelet blir han omöjlig att kontrollera.

Manipulationens slutpunkt
De flesta gudar och människor kan snärjas genom smicker eller hot. När vi talar blottar vi våra önskningar och våra svagheter. Vidar däremot ger ingen ingång för fienden. Han kan inte övertalas att visa nåd och han kan inte luras in i kompromisser. Hans tystnad skapar ett vakuum där motståndarens list bara faller platt till marken. Det finns inget att angripa när det inte finns någon respons.

Kaosets motpol
Loke representerar det kaotiska ordet som sår split och förvirring. Vidar är Lokes absoluta motsats. Där Loke använder språket för att bryta ner ordningen använder Vidar sin tystnad för att bevara den. Han låter sig inte provoceras och han låter sig inte dras med i stundens hetta. Hans inre är en orubblig fästning av koncentrerad vilja som inte kan rubbas av någons retorik.

Den strategiska väntan
Att tiga är att samla kraft. Medan världen runt omkring honom slits sönder av diskussioner och tvivel förblir Vidar fokuserad på sin enda uppgift. Hans tystnad är beviset på en individ som har slutat hoppas på mirakel och istället förlitar sig helt på sin egen förmåga att agera när tiden är inne. Det är en form av mental krigföring där tålamod är det tyngsta vapnet.

Vidar: En nordisk anti-Kristus

Vidar: En nordisk anti-Kristus
I den nordiska mytologin står Vidar, Odens son, som en absolut motpol till de ideal som senare kom med kristendomen. Om Jesus Kristus personifierar förlåtelse och nåd är Vidar den råa hämndens och den totala oförsonlighetens gud. Han är en anti-Kristus, inte i biblisk mening utan som en funktionell och moralisk motsats.

Vide: En rike utan nåd
Vidars rike Vide beskrivs som en plats täckt av högt gräs och snåriga buskar. Det är en ödslig och tyst plats som speglar gudens inre. Här finns inget utrymme för de kristna dygderna. I Vide existerar inte begrepp som barmhärtighet eller att vända andra kinden till. Det är ett rike reserverat för den som väntar på sin rättmätiga hämnd, en plats där gamla oförrätter aldrig preskriberas och där försoning betraktas som en svaghet.

Tystnaden mot Ordet
Där den kristna traditionen vilar på Ordet och predikan är Vidar den tyste guden. Hans tystnad är ett vapen i sig. Medan Kristus talar för att hela och rädda tiger Vidar för att koncentrera sin vrede. Han kommunicerar inte med bön eller budskap utan hans enda svar på världens lidande är det handfasta krossandet av ondskan under Ragnarök.

Vedergällning som högsta lag
Skillnaden i deras väsen blir som tydligast vid tidens slut. Kristus kommer med frälsning och erbjuder en väg till förlåtelse för dem som brustit medan Vidar kommer med den slutgiltiga räkningen. Han är den som sätter foten i Fenrisulvens gap och sliter isär dess käftar. Hans rättvisa är inte andlig, den är anatomisk och slutgiltig.

En gudomlig nollpunkt
Vidar representerar den del av det mänskliga psyket som vägrar förlåta för att kunna överleva. I hans rike är lipsillar och de som klagar inte välkomna. Vide är en plats för de hårda, de tysta och de som minns. Genom att ställa Vidar mot Kristus framträder en bild av en gud som inte vill rädda din själ utan som kräver att du står fast vid din ed och din hämnd oavsett vad det kostar.

Ingen nåd visas, ingen nåd begärs. Vidars moral är inte den kristna moralen.

Ironi!

Ja, nog är det ironiskt alltid. Vadå, frågar ni? Jo, att det är bloggarna och inte samfunden som står för det teologiska och existentiella i asatron. Forn Sed verkar mest säga: ‘Tro vad du vill, bara du inte är högerextremist’ (ett begrepp som kan betyda i princip vad som helst), och NAS verkar helt ha gett upp. Man får tro vad man vill, ja, man behöver inte ens tro. Samtidigt har dessa hedniska samfund blivit tydliga med att deras politiska ställningstaganden inte är kompromissbara.

De påminner om Svenska kyrkan, som hellre talar om värdegrund och mänskliga rättigheter än om försoningsläran och uppståndelsen. Men mest ironiskt är det att de enda i den hedniska sfären som faktiskt tar upp religion är bloggar som Ideell Kulturkamp och Hedniska Tankar. Det är till bloggarna man ska söka sig, inte till samfunden.

Om ett religiöst samfund bara speglar samma värdegrund som man hittar hos socialtjänsten eller hos ett politiskt parti, försvinner ju själva anledningen att vara medlem. Många söker sig till asatron för att hitta något tidlöst, kraftfullt och annorlunda än det moderna samhällets normer. När samfunden prioriterar ‘allas lika värde’ som en dogm över själva gudakontakten, uppstår en konflikt där de genuint religiöst intresserade känner att det inte finns någon substans kvar att hämta.
Det förklarar varför den ‘digitala hedendomen’ och bloggarna behövs. Där kan man diskutera makterna, bloten, högtiderna och ödet utan att det måste filtreras genom en politisk kommitté.

Nog borde samfunden göra arbetet men allt är upp och ner i den hedniska världen i dagens Sverige.

Ull: Stor i kulten, liten i mytologin

Ull: Stor i kulten, liten i mytologin

Varför är en av Nordens mest hyllade gudar nästan osynlig i de isländska sagorna? Svaret kan ligga i att Ull inte är en äventyrare, han är själva den kosmiska ordningen.

Den som reser genom det svenska landskapet möter honom överallt: i Ulltuna, Ulleråker och Ullervi. Ortnamnen talar sitt tydliga språk. Ull var en av de absolut viktigaste gudarna under förkristen tid. Men när vi öppnar den poetiska Eddan är han nästan tyst. Där Oden kämpar med visdom och Tor med jättar, förblir Ull en skugga i idegransdalen Ydalir.

Hestia-paradoxen: För viktig för att flytta på

För att förstå Ull kan man göra en jämförelse med antikens Hestia (Vesta hos romarna). Hestia hemmets och den heliga härdens gudinna. Hon är fundamentalt viktig för att både familjen och staten skulle fungera, men hon saknar nästan helt spännande myter. Varför? Därför att hon är bunden till härden. Hon kan inte ge sig ut på resor eller intriger eftersom hennes själva väsen kräver att hon är på plats.

Samma sak gäller Ull. Om han är den strålande glansen från Muspelheims ur-eld, är han en statisk naturkraft. En solstråle kan inte rida på äventyr till Utgård; den måste falla på Sivs gyllene fält för att säden ska mogna. Han representerar den stabila ordningen som infinner sig när åskans oväder dragit förbi.

Skidåkaren som glider genom kaos

Inte ens Ulls roll som skidåkare handlar om idrott, utan om hans natur. Som en varelse sprungen ur elden glider han friktionsfritt över vinterns isar. Han är den varma kraften från söder som gör mörkret uthärdligt. Men precis som med härdens eld berättar man inte sagor om hur elden brinner, man bara litar på att den gör det.

Garanten för sanning

Att man svor eder vid ”Ulls ring” bekräftar denna bild. Man vänder sig inte till en oberäknelig luring när man ska ingå rättsliga avtal, utan till den gud som står för ljus och klarhet. Han var för viktig för att man skulle hitta på skvaller om honom. Han var den heliga ordningen personifierad.

Ull är en viktig gud, så viktig att han inte kan ta ledigt och göra något som skalderna kan besjunga.

Insändare i SLA: Politiskt lågvattenmärke

Politiskt lågvattenmärke

KD-ledaren Ebba Buschs senaste utspel om att montera ner rennäringens rättigheter är inget annat än ett politiskt lågvattenmärke. Under täckmanteln av ”tillväxt” och ”grön omställning” döljer sig en politik som aktivt väljer bort mänskliga rättigheter för att fiska röster i grumliga vatten.
Att Kristdemokraternas partiledare nu vill minska antalet renar och slopa rennäringens status som riksintresse är en farlig väg att gå. Det är en politik som inte bara blundar för historien, utan som aktivt försöker radera ut förutsättningarna för samisk kultur och existens. Att kalla det för något annat än ett angrepp på Sveriges urfolk är naivt.

Busch hävdar att hon vill ”lösa konflikter” i norr. Men i själva verket gör hon det motsatta. Genom att ställa gruvnäring och skogsbruk mot renskötsel piskar hon upp en stämning av ”vi mot dem”. Det är ett klassiskt populistiskt grepp: hitta en minoritet, peka ut dem som ett hinder för den breda massans framgång, och lova sedan att röja dem ur vägen.

Det är ren dumhet att tro att hållbar utveckling i norr kan byggas på exploatering och överkörda rättigheter. Sverige har redan fått upprepade pekpinnar från FN för hur vi behandlar samernas rättigheter. Att Busch nu växlar upp retoriken skadar inte bara förtroendet mellan staten och samerna, utan också Sveriges rykte som en rättsstat och ett föredöme för mänskliga rättigheter.
Rennäringen är inte en hobbyverksamhet som man kan skala ner efter behag för att göra plats för nästa gruvprojekt. Det är en grundlagsskyddad rättighet och en bärande pelare i en kultur som funnits här långt före de nuvarande partiprogrammen skrevs.

Att offra detta för kortsiktiga politiska poäng är inte ledarskap – det är ansvarslöst. Det är hög tid att vi ser igenom retoriken. Att vilja montera ner en hel kulturs livsnerv i hopp om att bli populär i vissa kretsar är faktiskt bara en sak: ren dumhet.

Henrik Andersson

http://www.sla.se 2026-05-02

Dikt: Vårvisa

Vårvisa

De komma, de komma,
De vingade skaror, som flytt,
Till lunder, som blomma,
Till sjöar, som ljummas på nytt.

Der stormarna ilat,
Hörs sången melodisk och ljuf,
Der drifvan har hvilat,
Bor glädjen och skönheten nu.

Blott kärleken fäster
En flykting från skyarnas rand,
Och himmelens gäster
Besöka blott leende land.

Mitt hjerta skall blomma,
Min känsla skall ljummas på nytt;
Kanhända de komma,
De vingade englar, som flytt.

(Johan Ludvig Runeberg)