Snickargrabben
I det land som heter Palestina
gick en ung arg man och grina.
Han svor och sa blä och tvi
ville inte arbeta på pappas snickeri.
Såg sig som för mer och läste hur helig bok
men blev därav mest dum och tok.
Samlade en gäng busar och huliganer
de skrek och bråkade som babianer.
Myndigheterna tröttade till slut på dessa fasoner
ståthållare Pontus sa nu ska det bli andra toner.
Snickargrabben som inte ville ägna sig åt trähantverk
hänger nu på kors med arm och benvärk.
Den siste som adlades i Tyskland
Den 12 november 1918 gick en tusenårig tradition i graven när den allra sista personen i Tyskland upphöjdes till adelsståndet. Det skedde mitt under den kaotiska novemberrevolutionen, bara några dagar efter att kejsar Vilhelm II hade tvingats fly landet och första världskriget tagit slut.
Huvudpersonen var juristen och finansförvaltaren Kurt Kleefeld 1881-1934. Han arbetade som rådgivare och förvaltade de enorma egendomarna och finanserna åt den förmögne furst Christian Kraft zu Hohenlohe. Som tack för lång och trogen tjänst ville fursten belöna sin finansman med ett adelskap. Eftersom Hohenlohe själv inte var en regerande monark med rätt att adla, bad han sin vän furst Leopold IV av det lilla tyska furstendömet Lippe om hjälp.
I furstendömet Lippe stod revolutionen redan för dörren. Arbetar- och soldatråd krävde att monarkin skulle avskaffas omedelbart. Innan furst Leopold IV skrev under sin abdikation den 12 november hann han dock med en sista officiell ämbetsåtgärd. Han undertecknade brevet som gav Kurt Kleefeld ärftligt adelskap och rätten att bära det adliga prefixet von före sitt efternamn.
Samma dag abdikerade Leopold IV, och därmed upphörde hans makt att utdela fler titlar. Kurt von Kleefeld blev därmed historisk som den siste adlade personen i Tyskland. Redan året därpå, när Weimarrepublikens nya grundlag trädde i kraft, avskaffades alla adliga privilegier i landet. Adelstitlarna förvandlades till vanliga delar av medborgarnas efternamn, men Kurt von Kleefelds namn lever kvar som en sista fotnot från det kejserliga Tysklands fall.
En ovanlig karriär gjorde han Kurt Kleefeld. Hans föräldrar var judar som konverterade till kristendomen och han själv blev den siste att adlas, han gifte sig med en grevinna men inga barn blev det i äktenskapet.
Referenser
https://www.heraldik-wiki.de/wiki/Deutscher_Adel
https://de.wikipedia.org/wiki/Kurt_von_Kleefeld
108 år sedan vapenstilleståndet på västfronten. Men nog gnager oron, har tredje världskriget redan börjat? Må Oden och Tyr vara med er hedningar. Men må de vara med Ukraina vars folk utkämpa det krig som kanske kommer gå till historien som det tredje.
Oden som tjuvarnas gud
Romarna identifierade sin gud Merkurius med grekernas Hermes med även med Oden. Alla tre gudarna är vad man kallar pyskopomper det vill säga de leder de avlidna till dödsriket. Odensdag, ondagen heter hos romarna dies Mercurii. Men såväl den grekiske som den romersk guden är även tjuvarnas gud. Är Oden det också?
Som tjuv uppenbara sig Oden i sägnen om Skaldemjödet då han tar sig in med list hos jätten Suttung som förvarar mjödet som bryggts av den döde guden Kvaser. Men här kan man dock även säga att Oden faktiskt även är pyskopomp då han återbördar mjödet till Asgård. Men också det faktum att Kvaser ju är en asagud och Oden tar tillbaka det som är gudarnas.
Men som tjuvgud uppträder Oden så sent som på 1400-talet då Ragnvald Odinkarl 1484 vt och Eric Clauesson 1492 båda dömdes och avrättades för att dyrkats Oden och stulit i kyrkor. Just dena aspekt av guden har få intresserat sig för men som den förklädde Oden säger i sången om Harbard: ”Den ena eken får,vad av den andra den skaver, sig själv sköter envar om.”
Frihet är en gudagåva
Frihet är en gudagåva
född och smidd i Asars gård
evig klar och evigt stark
beger sig till människans värld.
Omfamna den hedning
ära kan du vinna
glädje och framtidstro
bort tursar och andliga trälar
frihetens dis bebor vår jord.
Huglösa gråa skuggor ska förjagas
drivas bort i flykt
frihetens klara sken ska lysa
Midgård ska bli återfött.
Hell dig frihet ädla gudinna
fylld av styrka, skönhet, kraft
låt oss dig evigt prisa
skåla i mjöd och druvans saft.
Människor, asar, alver
allt förenas i frihetens ljusa prakt.
(Henrik Andersson)
Ludi Plebeii
Den romerska kalendern bjuder under november månad på en av sina absolut största och mest betydelsefulla festligheter. Det handlar om Ludi Plebeii, de plebejiska spelen, som sträcker sig över totalt fjorton dagar, 4-17 november.
Hela högtiden hålls till den högste guden Jupiters ära. Det är en tid då tacksamhet och vördnad står i centrum, och gudarna bjuds in att ta del av folkets glädje. Atmosfären präglas av en blandning av djupt allvar och sprudlande folkfest där det sakrala och det folkliga smälter samman till en helhet.
Programmet för dessa dagar är både varierat och storslaget. Teatrarna fylls av skådespel och dramatik som roar och engagerar besökarna. Samtidigt pågick förberedelserna för de kommande dagarnas stora hästkapplöpningar och idrottstävlingar på Circus Flaminius, där skicklighet och styrka sätts på prov inför gudarnas blickar.
Högtiden fungerar också som en viktig påminnelse om balans och harmoni mellan det mänskliga och det gudomliga. Genom att upprätthålla traditionerna och utföra riterna med noggrannhet säkras gudarnas välvilja och beskydd. Firandet kulminerar lite längre fram i månaden med den stora rituella måltiden Epulum Iovis, men grunden för denna högtidliga gemenskap läggs under de dagar som nu utspelar sig.
Det är nog ingen tillfällighet att de kristna, religionen för slavar och missunnsamma förlade firandet av en av de sina Martinus när hedningarna hade sitt firande.
https://histmyst.org/festivals.html
https://listlovers.org/politics-religion/roman-festivals-calendar/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Martin_av_Tours
https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A5rtensafton
https://www.varldskulturmuseerna.se/digitala-resurser/skolprogram-online/antiken/antikens-rom/liv–dod/hogtider/#
Gässen flytta
När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!
(Dan Andersson)
Mårtensafton är det idag och det är ju underbart att det är en tisdag för ni som läser vår blogg vet ju att vi menar på att det finns om än aldrig så liten samband med Mars och Tyr och den förment helige Martin av Tours. Gåsen är äldre än kristendomen.
Sol och Dag, varför asatron skiljer på himlakropp och tillstånd
I det fornnordiska tänkandet är dagen mycket mer än bara meteorologiskt väder eller solsken. Dagen fungerade som ett tillstånd, en tidsrymd och en ram för mänsklig aktivitet.
I det fornnordiska samhället var gränsen mellan natt och dag extremt konkret. När natten red över himlen lades världen i mörker och sömn, men när Dag sedan tog över handlade det inte om att solen plötsligt måste bryta igenom molnen. Det handlade istället om att världen vaknade till liv. Dagen var det tillstånd då ljuset gjorde det möjligt att arbeta, jaga, odla och navigera. Det var livets arena, medan natten tillhörde vilan och de underjordiska krafterna.
Detta speglar precis det du beskriver om att solen inte behöver skina för att det ska vara dag. I mytologin är det hästen Skinfaxes lysande man som lyser upp luften och jorden, vilket visar att man såg dagsljuset som en allmän kraft i atmosfären. Även en helt grå och mulen dag i Norden är det fortfarande dag eftersom ljuset finns där som en grundförutsättning för att se och verka.
Att dagen handlar om vad man ska göra och vilket tillstånd man befinner sig i märks också i språket. Man talade förr om dagverk, vilket var det konkreta arbete som skulle utföras under den ljusa delen av dygnet. Att något kom i dager betydde att det kom fram i ljuset så att man kunde se det tydligt. Din känsla stämmer alltså perfekt med hur man upplevde tillvaron, där solen är en specifik sak på himlen medan dagen är det ljusa tillstånd som gör det möjligt för oss att leva och agera.
Asaguden Dag.
