Gustav II Adolf
Texten kommer från Svensk biografiskt Lexikon band 17.
Född:1594-12-09 – Stockholms stad, Stockholms län (på Stockholms slott)
Död:1632-11-06 – Tyskland (i Slaget vid Lützen, begr i Riddarholmskyrkan)
Meriter
Gustav II Adolf, f 9 dec 1594 på Sthlms slott, d 6 nov 1632 i slaget vid Lützen o begr 22 juni 1634 i Riddarholmskyrkan. Föräldrar: konung Karl IX och Kristina av Holstein-Gottorp. Storfurste till Finland o hertig till Estland vid faderns kröning 07, hertig till Västmanland 10, efter faderns död 30 okt 11 av ständerna hyllad som fullmyndig konung 26 dec 11, krönt i Uppsala 12 okt 17.
G 25 nov 20 i Sthlm m Maria Eleonora av Brandenburg, f 11 nov 99 i Königsberg, Preussen, d 18 mars 55 i Sthlm, dtr till kurfursten Johan Sigismund av Brandenburg o Anna av Preussen.
Biografi
Vid G:s födelse uppehöll sig föräldrarna på Sthlms slott, där hertig Karl tagit sitt tillfälliga residens efter kung Sigismund avresa till Polen. Styrelsen i Sverige hade då endast provisoriskt ordnats, men i sept 1594 hade hertigen och rådet träffat avtal om samregering och därmed tagit det första steget på vägen till brytning med Sigismund och hertig Karls etablerande som landets regent och senare konung. Men ännu kunde intet härav förutses; 1595 föddes Sigismunds äldste son Vladislav, under flera år framåt den erkände tronföljaren i Sverige. Ännu vid Sigismunds avsättning 1599 hölls Vladislavs rätt till tronen öppen; villkoret var att han fördes till Sverige och där fostrades till konung. Även när ständerna följande år manade Karl att anta kungatitel och erkände G som tronföljare, tvekade hertigen att ta steget fullt ut. Vladislavs kandidatur var visserligen realiter ur världen, men det fanns ännu en att ta hänsyn till, Sigismunds yngre halvbroder, hertig Johan av Östergötland. Vid 1604 års riksdag avsade sig emellertid denne sin rätt, och den nu antagna arvföreningen gav Karls linje företräde framför Johans.
Även senare har dock Karl förbryllande nog i olika sammanhang laborerat med tanken på Johan som efterträdare. Till denna hans tvekan har någon tillfredsställande förklaring inte kunnat ges; någon roll bör hänsynen till den utrikespolitiska opinionen ha spelat, framför allt inom den protestantiska furstevärld, där Karl och senare även G sökte sin anknytning. Inom denna krets av de inbördes befryndade hessiska, pfalziska och holsteinska furstehusen hade Karl valt båda sina gemåler, Maria av Pfalz och G:s moder Kristina av Holstein-Gottorp.
Den senare hade tidigare varit påtänkt som Sigismunds gemål; när denne till sist valde anslutning till det österrikiska lägret och ingick äktenskap med ärkehertiginnan Anna, skulle detta ha kvarlämnat en stark bitterhet hos den försmådda Kristina. Uppgiften härom, liksom de bland Karls motståndare cirkulerande beskyllningarna att drottningen skulle ha hetsat sin gemål till hans våldsamma aktioner, är alla obestyrkta. Det lilla som är känt tyder snarast på att Kristina sökt gå medlande emellan. Med egen profil framträder hon först efter Karls död: viljefast, klok och med ofta framträdande benägenhet att förstå allt bättre — och en lika påtaglig benägenhet att favorisera den yngre sonen, den 1601 födde Karl Filip, som skulle ärva faderns hertigdöme.
Till den unge G:s miljö hör den inrepolitiska kris, som kulminerade i Linköpings blodbad och de många följande räfsterna mot Sigismunds verkliga eller förmenta anhängare. Främst drabbades de tidigare ledande rådsherrarna, med vilka Karl till en början samarbetat i kampen mot Sigismund men som till sist, trängda mellan båda, tagit kungens parti. Många av dem kom i hertigens hand och fick med livet betala sitt ställningstagande, andra räddade sig undan i landsflykt. Alla berövades de ämbeten, gods och förläningar. Följden blev en genomgripande omvälvning inom de kretsar som bar upp det politiska livet; nya män och grupper trädde till och med dem och ständerna sökte Karl, så långt hans otåliga läggning det medgav, samarbeta i konstitutionella former, vilkas realpolitiska motivering var nödvändigheten att legalisera och säkra hans revolutionära regim. Till följd av Sigismunds vidhållna anspråk och de stämplingar som Karl tid efter annan kom på spåren och i sin patologiska misstänksamhet våldsamt överdrev, kom denna regim att te sig mera osäker och tillfällig än den faktiskt var.
Om G:s liv under dessa upprörda år är inte mycket känt utöver rent yttre data. I levnadsteckningar brukar sägas, att han tidigt visat prov på sitt »friska gry», men de illustrerande episoderna har alla karaktären av omgivningens mycket sena hågkomster och är väl lika sannolika som den landsflyktige Axel Leijonhufvuds uppgift, att den unge prinsen med sina kamrater lekt avrättningarna på Linköpings torg och med sitt träsvärd slagit huvudet av den ene efter den andre. Fadern tog honom gärna med på sina resor, den längsta till Estland 1601, som nu säkrades under sv välde. Hemfärden blev långvarig och äventyrlig; kungafamiljen var nära att omkomma på Finska vikens isar. Efter hemkomsten fick G börja sin furstliga utbildning under den i tidens humanistiska lärdom skolade Johan Skytte och med den snillrike fornforskaren Johannes Bureus som dennes biträde, båda nära lierade med den sekreterargrupp, där Karl hade sina främsta medhjälpare. Sitt undervisningsprogram har Johan Skytte offentliggjort i den 1604 tryckta skriften En kort undervisning uti vad konster och dygder en furstelig person skall sig öva och bruka den där tänker med tiden lycksaligen regera land och rike, en furstespegel av traditionellt snitt men med inslag som knyter an till den fortgående debatten om kungadömets ställning. Skytte åberopar sålunda Lipsius, vars statsrättslära upplöser teorin om den blandade statsformen genom att särskilt framhäva maktkoncentrationen kring konungen, och han rekommenderar under hänvisning till kungens önskan studium av Philippe de Gommines.
I övrigt har utbildningsprogrammet präglats av Skyttes ramistiska grundsyn, särskilt framträdande i den vikt som fästes vid språkkunskaper och förmågan till vältalig framställning. Övningarna fick gärna en aktuell anknytning, så när G efter ciceronska mönster fick författa ett anklagelsetal mot den 1605 avrättade Hogenskild Bielke. Men även teologi, matematik och politik studerades, likaså krigskonsten, där uppmärksamheten fästes vid den nya nederländska skolan.
Från en av herrarna i hovet, Otto Mörner, härrör uppgiften att G när han ingick i sitt femtonde år inte mer ville låta »tukta sig» utan i stället sökte sig till hovets unga damer och kavaljerer. Men även den tidigt åldrade fadern började nu ta honom i anspråk. Vid 1609 års riksdag fick han föra ordet i den då slagrörde konungens ställe och framträdde 1610 som dennes medhjälpare vid Örebro riksdag, där ständerna under uttalad oro för kungens politik åtog sig nya militära bördor. Följande år förklarades han varaktig, färdig att föra vapen. Så fick han också göra i det krig med Danmark, som inom kort utbröt, framprovocerat av Karls utmanande politik, desto äventyrligare, som Sverige sedan 1609 var djupt engagerat i Ryssland och ännu inte kunnat lösa förhållandet till Polen.
Efter ett misslyckat försök att undsätta det belägrade Kalmar slott drabbades Karl av en ny attack, som 30 okt 1611 ledde till hans död. Han hade då förts till Nyköping, där kungafamiljen var samlad med några av de främsta rådgivarna. Bland dem befann sig även Axel Oxenstierna, målsmannen för den med kungen samarbetande, men med hans politik föga tillfredsställda rådsaristokratin.
Inom den ledande kretsen torde nu, enligt Ahnlunds rimliga förmodan, ha uppdragits konturerna till de avtal som träffades, när ständerna inom kort samlades. För kungamaktens företrädare var utgångsläget såtillvida ogynnsamt, som den nu 17-årige G enligt gällande bestämmelser vid 18 år skulle uppnå halv regering och först vid 24 år den fulla regeringsmakten. Dessförinnan skulle änkedrottningen, hertig Johan och ytterligare några aldrig utsedda stå vid hans sida som förmyndare. En så beskaffad regering kunde inte vara särskilt lämpad att styra under rådande krigstid och i ett läge, där Sigismunds vidhållna tronanspråk skapade osäkerhet.
Lösningen blev G:s myndighetsförklaring men också en vittgående kungaförsäkran och lika vittgående privilegier åt adeln, varjämte hertig Johan fick sitt hertigdöme utvidgat och en ökad andel av de gustavianska arvegodsen. I försäkran fick G lova att regera med råds råde och i viktigare ärenden intet företaga utan hertig Johans, rådets och ständernas samtycke. I privilegierna fick adeln det mesta av vad den länge hade begärt, ensamrätt till högre ämbeten, garantier för sina gods och sin personliga rättssäkerhet och en starkt utvidgad immunitet, särskilt för gårdarna närmast sätesgårdarna, som genom rå och rörs- och frimilsprivilegierna blev nästan helt skattefria. Till detta kom en annan, väl så viktig förändring. Två av Karl IX :s främsta rådgivare lämnade kansliet och inträdde i änkedrottningens tjänst. I deras ställe tog Axel Oxenstierna som rikskansler makten i kansliet, den centrala förvaltningens kärna.
Tillsammantagna innebar dessa förändringar en maktförskjutning till rådsaristokratiens och adelns förmån och en motsvarande begränsning av kungamakten. Helt hade denna dock inte kapitulerat. Bakom den unge kungen stod fortfarande några av de gamla rådgivarna; man vet att Johan Skytte och sekreteraren Mickel Olofsson som hans förtroendemän fått granska Axel Oxenstiernas och rådets förslag till försäkran. Och i denna försäkran hade inte heller, lika litet som i privilegierna, alla de framförda kraven tillgodosetts.
Den nya regimens främsta uppgift blev att föra landet ut ur det farliga läge, som Karl IX :s politik hade framkallat. I kriget mot Danmark hade redan Kalmar gått förlorat, den andra huvudfästningen, Älvsborg, togs i maj 1612. G hade kort efter riksdagen själv gått i fält men inte kunnat uträtta mycket med sina nyutskrivna trupper. Krigsrörelserna följde det från tidigare dansksvenska krig välkända mönstret; inför danska framryckningar tillgrep man ett uppehållande försvar samtidigt som man genom snabba rader sökte störa förbindelselinjer och härja baseringsområden. Under ett sådant företag mot norra Skåne februari 1612 hade G så när omkommit, när isen brast under hans häst vid Vittsjö. Det är om denna expedition han triumferande berättar, att 24 kyrksocknar och Vä stad låg i aska och att han intet motstånd mött »utan grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit alldeles efter vår egen vilja», ord som visar att han var helt införstådd med metoderna i tidens barbariska krigföring.
Under sommaren hade Kristian IV insatt en kombinerad offensiv mot Jönköping, som emellertid bröt samman inför svårigheten att forcera gränstrakternas terräng och där underhålla den värvade danska armén. Efter ett senare, likaledes misslyckat försök att med flottan tränga fram till Sthlm, fann Kristian tiden inne att avsluta det för Danmark finansiellt så betungande kriget. Freden i Knäred på nyåret 1613 återställde Kalmar men bestämde, att Älvsborg med sju underlydande härad skulle förbli i dansk hand, tills Sverige hade erlagt en lösen på ej mindre än 1 000 000 riksdaler. Sverige måste dessutom ge avkall på de krav på ishavskusten, som Karl IX så aggressivt hade hävdat.
Kriget i Ryssland återstod. Sverige och Polen stödde här var sin rivaliserande fraktion, och Polen hade lyckats avsätta den av Sverige beskyddade tsaren och ersätta honom med prins Vladislav. Under den allmänna upplösningen hade emellertid den sv befälhavaren Jakob De la Gardie ockuperat gränstrakterna med Kexholm och Novgorod och dessutom förmått de novgorodska ständerna att vända sig till Karl IX för att få en av hans söner till storfurste. När anbudet framfördes var G redan konung men visade det oaktat en påtaglig benägenhet att själv kandidera. Vilka motiven än har varit — visionen av de båda rikena förenade under hans spira, rivalitet gentemot brodern eller för oss dolda politiska hänsynstaganden av annan art — blev resultatet endast en förhalning av den enda möjliga lösningen, Karl Filips kandidatur. Mot denna strävade i det längsta även änkedrottningen, och när motståndet äntligen uppgavs, var tillfället försuttet. Den nationella resningen i Ryssland hade 1613 fört Mikael Romanov på tronen, och kring denne samlades småningom hela landet.
För Sverige återstod att bärga de vinster, som fortfarande låg inom räckhåll. Under mellantiden hade man lyckats inta de ingermanländska fästningarna och samtidigt utformat fredsvillkor, som innebar långtgående krav på gränsområdena från Gdov till Norra ishavet. Bakom låg den gamla planen att få kontroll över handelsvägarna till Ryssland. Motståndet i Ryssland hårdnade dock, och De la Gardie fick allt svårare att hålla sina positioner. 1614 och 1615 anlände G själv med förstärkningar från Sverige och tog vid det senare tillfället befälet över en expedition mot Pskov söder om Peipus, viktigt som gränsfästning och stapel för den ryska handeln. Belägringen misslyckades dock och G fick dra sig tillbaka, ett något snöpligt slut på det första större krigsföretag han själv ledde. Under de samtidigt pågående fredsförhandlingarna fick Sverige gradvis ge avkall på sina krav, även de handelspolitiska. Den slutliga freden i Stolbova i febr 1617 lät Sverige behålla fästningsgördeln runt Finska viken mot att återställa sina övriga erövringar. Vinsten av de många årens krig var inte alltför överväldigande; utgången har också karakteriserats närmast som ett misslyckande (Attman).
Så ville dock inte G framställa saken. I sitt stora tal till ständerna vid kröningsriksdagen i Sthlm utmålar han i triumfatoriska vändningar alla fördelar Sverige nu hade vunnit, fästningar, säkrade gränser och länder av stor fruktsamhet, länder genom vilka handeln från »allt Ryssland» måste gå fram. I sin förening av vision och oratorisk kraft ger talet oss konungen själv, när han framställer, övertygar och vinner. Om hans förkunnelses genomslagskraft vittnar att hans synsätt går igen ännu i den sista stora framställningen av hans historia (Roberts).
Men freden var vunnen och därmed möjlighet att uppta de inrepolitiska frågor som krävde sin lösning. Under de år som gått hade G såtillvida styrt i enlighet med sin försäkran som råd och ständer tagits med i alla viktigare avgöranden. Men samtidigt hade den kungliga viljan börjat spränga de former, som fortfarande iakttogs. Under krigen hade naturligt nog G:s auktoritet växt; långa tider låg han i fält skild från Sthlm och rådskretsen. Särskilt under danska krigets tid kunde det då ibland komma till aktioner som gick stick i stäv mot programmet från 1611. I stort sett vållade dock rådet inga svårigheter, desto mindre som G och Axel Oxenstierna kom att inleda ett nära samarbete, där det med några — men inte oviktiga — undantag blir allt svårare att skilja den enes uppfattning från den andres. Ständerna däremot kunde ibland göra motstånd, både i bevillningssammanhang och när deras ståndsintressen träddes för nära, så när borgarna under flera riksdagar opponerade emot den föreslagna handelslagstiftningen och framför allt när prästeståndet hotades i sina vitala intressen, som fallet var när G och Axel Oxenstierna under 1620-talet sökte införa en kyrklig överstyrelse, sammansatt av både lekmän och präster.
Under G:s tidigare regeringstid var det emellertid från ett annat håll, som det främsta motståndet kom. Kungaförsäkran hade gett även hertig Johan medinflytande i alla viktigare ärenden, och i praktiken kom änkedrottningen att inta samma ställning som förmyndare för hertig Karl Filip. Båda styrde dessutom i hög grad självständigt över de stora hertigdömena och måste höras vid alla bevillningar från dessa. Hertig Johan hämmades något av sin ömtåliga mellanställning som Sigismunds broder, men drottningen var alltid beredd att tillvarata arvfurstarnas särintressen och ställde sig även i övrigt ofta kritisk mot den k politiken. De skriftliga förhandlingsformer som följdes gjorde dessutom alla överläggningar ytterst tidsödande, särskilt vid riksdagarna, när G på detta sätt måste förhandla med både arvfurstar och ständer.
Motsättningarna tillspetsades vid de två riksdagar, som efter ryska krigets slut hölls i Örebro 1617 och senare under året i Sthlm. Ett förslag till stadga mot katoliker och Sigismunds anhängare gav kungen vittgående befogenheter att ingripa även i hertigdömena och var ömtåligt också därför att hertig Johan misstänktes för att ha skyddat Sigismunds agenter. En annan kontroversiell fråga gällde adelns rusttjänst i hertigdömena, om den skulle fullgöras under kungens eller hertigarnas befäl, i verkligheten var det en fråga om denna adels ställning överhuvud. Meningsutbytena blev så skarpa, att G vid ett tillfälle lät fängsla drottningens främsta rådgivare, Nils Chesnecopherus, och tvinga honom till avbön för skrivsättet i inlagorna från drottningens kansli. Ett annat intermezzo inträffade när den unge Karl Filip vid ett tillfälle ville överlämna en skrivelse, som kungen vägrade motta och, när hertigen insisterade, kastade på elden. Tvisten om rusttjänsten måste hänskjutas till en utomordentlig ständerdomstol men kom att dras i långdrag för att till sist förlora sin aktualitet, när hertig Johan avled 1618 och Karl Filip 1622. Men i övrigt drev G sin vilja igenom i alla ärenden och hade härigenom trängt arvfurstarna tillbaka från den maktposition de tidigare intagit.
Så skedde också på ett annat plan. I det förslag till riksdagsordning som förelades ständerna i Örebro fann sig arvfurstarna berövade sin tidigare särställning och skulle nu tillsammans med övriga stånd på rikssalen motta kungens propositioner och där lämna sina svar. Vad mera var, både arvfurstar och ständer skulle där motivera sin ståndpunkt och ingå i diskussion, så att kungen kunde avgöra »vilkendera bästa grunden haver». Förslaget framkallade bestämda gensagor, även från ständerna, som ville bevara sin rätt att enskilt överlägga och sedan svara skriftligen. I detta fall gick G dem till mötes men höll i övrigt fast vid riksdagsordningens principer, framför allt sin rätt att personligen ingripa. En illustration till vad detta kunde innebära ger biskopen Laurentius Paulinus Gothus i sina anteckningar från Örebroriksdagen. Vid ett tillfälle hade på rikssalen upplästs en hertig Johans skrivelse, där han skarpt motsatte sig det k förslaget till stadga, vilket »konungen strax med ett ganska djupsinnigt tal förlade» och då med eftertryck vände sig till hertigen. Men denne »svarade med få ord dem ingen bak i salen kunde höra».
Det är sin personliga överlägsenhet som G här och vid andra tillfällen utnyttjar och som riksdagsordningen ger honom möjlighet att spela ut. Betecknande nog sker vid samma tid en motsvarande förändring i rådets överläggningsformer. Tidigare hade kungen kommunicerat skriftligen även med rådet men går nu, som det heter i en uppteckning, ner i rådet och deltar själv i dess överläggningar. Detta blir sedan regel; när G är hemma i Sverige leder han själv rådets överläggningar och kan då också leda dem efter sin önskan. Det fanns nu knappast möjlighet att — som ännu under faderns tid hade skett — en enig rådsfront etablerades mot kungen. Härmed sammanhänger att rådet nu ombildas till regeringskonselj och klart skiljes ut från ständerna; till skillnad från tidigare förekommer inte längre några rådets och ständemas gemensamma svar.
Vid den senare riksdagen 1617 träffades förberedelser för kungens kröning i Uppsala, där den traditionella edsavläggelsen skulle förekomma. På k håll hade man tänkt sig samma formulär som vid Karl IX :s kröning, vilket bl a innebar, att ingen hänsyn togs till G:s utfästelser i hans kungaförsäkran. När både arvfurstar och ständer gjorde invändningar, visade sig G påtagligt irriterad; detta och sammanhanget i övrigt talar för att han verkligen planerat en frigörelse från de inskränkningar försäkran gjorde i hans maktutövning. Här fick han dock göra eftergifter och bl a medta arvfurstarna i den punkt, där han från början endast lovade regera med råds råde.
I övrigt har G med stärkt auktoritet kunnat avsluta de i många hänseenden märkliga riksdagarna 1617. Nu förestod den stora organisationsperiod, som under fullföljande av tidigare ansatser kom att innebära en genomgripande omorganisation av förvaltning och krigsmakt och en i samband därmed stående omläggning av den sv statshushållningen. En väsentlig förutsättning var den fredsperiod som följde efter ryska krigets slut, avbruten visserligen av den kuppartade expeditionen mot Dunamynningen och Pernau 1617 och den senare av G själv ledda expeditionen mot Riga 1621. Båda följdes snart av stillestånd, vinsterna blev i förra fallet Pernau och i det senare Riga med södra Livland.
Reformerna under dessa år gällde bl a förvaltningen, där kansliet och kammaren ombildades till kollegier genom kammarordningen 1614 och en rad kansliordningar fram till den slutliga av år 1626. Även Svea hovrätt var vid sin tillkomst 1614 tänkt som ett motsvarande kollegium för rättskipningen, som skulle döma i högsta instans. Här skedde dock inom kort den förändringen, att G förbehöll sig högsta dom och dessutom senare inrättade nya hovrätter i Åbo 1623 och Dorpat 1630. Även lokalförvaltningen omorganiserades genom tillkomsten av verkliga länsstyrelser, varigenom äntligen en instans skapades mellan centralregering och fogdeförvaltning. Reformerna innebar att det nu växte fram en förvaltning mera effektiv än den gamla men samtidigt mindre beroende av kungen; de främsta posterna kom enligt utfästelserna från 1611 att besättas av adelsmän och ledningen utövades av de högadliga riksämbetsmännen. Förändringen var helt i överensstämmelse med Axel Oxenstiernas intentioner; det är också han som står bakom organisationsarbetet.
På andra håll har dock denna omläggning väckt betänkligheter. De ofrälse stånden opponerade skarpt mot 1614 års rättegångsordning, som gjorde hovrätten till forum privilegiatum för adeln och även i övrigt befarades rubba den hävdvunna rättsordningen. Också G har här varit tveksam, vilket bl a framgår av att han redan i den 1615 utfärdade processordningen tvärtemot rättegångsordningens bestämmelser medgav appellation från hovrättens domar till kungen. De handskriftliga förhållandena antyder, att han här avvikit från Axel Oxenstiernas intentioner. Ett incitament kan ha varit den samtidigt pågående process, där hovrätten gick hårt fram mot en av Karl IX :s tidigare medhjälpare, Erik Jöransson Tegel.
I detta fall har G tydligen ryggat tillbaka inför konsekvenserna av kungamaktens delegation. Men han har också sett till att förvaltningen kom att omhänderhas av män, på vilka han ansåg sig kunna lita. Vid tronskiftet hade Johan Skytte och Mickel Olofsson fått granska förslaget till kungaförsäkran, och dessa två insattes i hovrätten jämte andra ur samma krets. De möter även i andra sammanhang, där G behövt en motvikt till de intressen Axel Oxenstierna representerade. Särskilt gäller detta Johan Skytte, åt vilken kungen anförtrodde ledningen av kammaren, där det aldrig ägde rum en sådan utrensning som Axel Oxenstierna lät företa i kansliet. 1617 intogs Johan Skytte i rådet och har då och senare agerat efter en linje som inte alltid varit Axel Oxenstiernas.
Tillsammans med kungen deltog Skytte och Oxenstierna i arbetet på att utveckla den högre undervisningen, ett arbete direkt sammanhängande med den expanderande förvaltningens behov. Under 1620-talet inrättades gymnasier i stiftsstäderna, och Uppsala universitet upprustades under G:s och Johan Skyttes intresserade medverkan. Dess ekonomi säkerställdes genom 1624 års donation av ett stort antal gustavianska arvegods, och kungens namn knöts till den nu uppförda universitetsbyggnaden, Gustavianum. Försök gjordes även att förmå adeln att skicka sina söner till universitetet, för vilka också en särskild adelsskola upprättades i Sthlm, det Collegium illustre, som dock endast fungerade några få år. Här ställdes undervisningen i politik i förgrunden och det politiska studiet kom även att bedrivas vid universitetet och gymnasierna. Men materierna var brännbara. När Johan Skytte 1622, s å han blev universitetets kansler, anslog medel till den professur i vältalighet och politik som allt framgent kom att bära hans namn, var det uppenbarligen meningen, att undervisningen skulle bedrivas i hans anda, under framhävande av kungamakten. Men när Axel Oxenstierna 1626 fick hand om Johan Skyttes förslag till universitetets konstitutioner, blev de grundligt omarbetade. Det hette nu att undervisningen i statslivet skulle bedrivas i anslutning till Althusius, vilket innebar att tyngdpunkten lades vid en statsrättslära som markerade kungamaktens begränsning. Detta blev i och med konstitutionernas utfärdande den officiellt fastslagna läran. Motsättningen — i verkligheten mer komplicerad än vad här kunnat antydas (jfr Runeby) — illustrerar hur oklar kungadömets ställning trots allt var. Den k makthävdelsen hade inte förts över på det teoretiska planet; där dominerade kontrakts- och maktdelningsläror i en form som snarast framhävde kungamaktens begränsning. Detta påfallande nog samtidigt med att G i det — oavslutade — historieverk han påbörjade vid 1620-talets mitt gav klara uttryck för sin monarkiska grundsyn och bl a anklagade 1590-talets rådsherrar för att ha velat »avvärja allmogen ifrån konungasläktets hörsamhet och sedan framdeles så makeligen sitt eget välde stadfästa».
På den militära sidan har G i större utsträckning arbetat på egen hand, vilket bl a framgår av hans egenhändigt utarbetade s k krigsfolksordning från tiden omkr 1620. Redan Karl IX hade försökt omdana den föråldrade sv krigsmakten men kom i sitt rastlösa experimenterande egentligen ingen vart, och började i allt större utsträckning använda utländska värvade trupper. Samma väg hade man valt i Danmark, där emellertid också systemets nackdelar klart framträdde; i fred hade man endast mindre styrkor under vapen och måste inför varje krig företa omfattande värvningar för att sedan drabbas av de finansiella svårigheter som värvade trupper förde med sig. För Sverige med dess till en början mera begränsade resurser fanns knappast någon annan möjlighet än att bygga på de inhemska manskapsresurserna. Artilleriet och kavalleriet kunde som regel rekryteras på frivillig väg, men för infanteriet och flottan måste utskrivningar tillgripas. I sin krigsfolksordning har G ägnat stor uppmärksamhet åt dessa utskrivningar, som under hans ledning allt mer effektiviseras och till sist tenderar att bottenskrapa resurserna.
Vid organisationsarbetet sökte G sammanföra manskapet i större förband än de tidigare vanliga enheterna. Vid infanteriet prövades en indelning i stora landsregementen, ur vilka fältförbanden i regementen och skvadroner skulle uttas. Småningom bortföll den större enheten, och regementena om två skvadroner eller åtta kompanier blev den slutliga formen, alla lokalt förankrade i län eller landskap efter det mönster som sedan länge bestod. Även för kavalleriet prövades liknande organisationsformer, valda så att de skulle möjliggöra uppsättande av fältförband. Flottan förstärktes genom omfattande nybyggnader och fick sin främsta uppgift i trupptransporter och bevakning av Östersjöns kuster.
Väl så viktig var förbandens beväpning, där G efter nederländska förebilder experimenterade sig fram till ett system, som utmärktes av en noga genomtänkt samverkan av stöt- och eldvapen, för infanteriets del i kombinationen av pikenerare och musketörer. I slaguppställningen sökte G på liknande sätt infoga fältartilleriet och nådde i sitt effektiva utnyttjande av detta fram till vad som skulle bli den sv taktikens egenart. Kavalleriet förblev däremot länge den svaga punkten, i det man satt fast i den kontinentala taktiken i form av karakollering under eldgivning och då hade svårt att mäta sig med det fruktade polska kavalleriet med dess stöttaktik.
Den nyorganiserade armén prövades första gången i det livländska fälttåget 1621— 22, vars främsta händelse var Rigas intagande. Även i övrigt fördes det som fästningskrig; G var länge anmärkningsvärt försiktig med att riskera sina trupper i öppet fältslag. Organisationsarbetet fullföljdes vid de omfattande mobiliseringar, som företogs 1623 och 1624 och hade sin bakgrund i det då spända förhållandet till Danmark och Polen. Nu framträdde också betydelsen av de sv rustningarna; i fred hade det avrustade Danmark inte mycket att sätta emot och måste göra eftergifter vid det möte i Sjöaryd 1624 där konflikten bilades.
Den sv kraftutvecklingen var desto mer överraskande, som man i samtiden räknade med att landet skulle vara finansiellt utmattat efter tidigare krig och den tyngande Älvsborgs lösen, slutligen fullgjord 1619. Frågan om resurserna, hur de skulle uppbringas och uppbringas i de betalningsmedel som krigspolitiken krävde, har också intensivt sysselsatt G och hans medhjälpare. Älvsborgs lösen kom här att visa vägen. Med utnyttjande av kronans monopol användes de medel ständerna beviljat för inköp av koppar som med betydande vinst såldes i Holland och Tyskland. Efter samma linjer fortsatte man under 1620-talet, då kronan monopoliserade eller på annat sätt tillgodogjorde sig bergsbrukens avkastning. Särskilt viktig var kopparhandeln, som ägnas stor uppmärksamhet i G:s och Axel Oxenstiernas brevväxling, där de ingående diskuterar priser och avsättningsmöjligheter och söker utnyttja den monopolställning Sverige länge hade. Samma uppmärksamhet ägnas brukshanteringen och de nu framväxande faktorierna, där särskilt den invandrade Louis De Geers kanontillverkning kom att bli alltmer betydelsefull. I samband härmed står stadspolitiken med stadsgrundningar och handelsreglering, allt syftande till att främja stadsnäringarna och därmed också tullar och andra avgifter på näringslivet. Även dessa ingår i alla kalkyler över disponibla medel och kom på sitt sätt att bestämma expansionspolitikens inriktning; målet var de baltiska kuster och städer, där handeln kunde beskattas. Till detta kom de nya skatterna, utgående i pengar och därmed anpassade efter krigspolitikens krav.
Till systemet hör likaledes 1620-talets stora arrenden, där man avhände sig den behållna skatteuppbörden, till stor del ännu utgående in natura, mot att få arrendebeloppen i pengar och disponibla när de bäst behövdes. Hit hör också förpantningar och lån, bland dem två holländska lån som säkerställde utbetalningarna av Älvsborgs lösen, och hela raden komplicerade, ofta ytterst äventyrliga växel- och kreditoperationer, där man anteciperade kommande, ibland endast förväntade inkomster. Vidare det för 1620-talet nya, godsförsäljningarna, inledda 1622 i en av det livländska fälttåget framkallad nödsituation och även i fortsättningen beroende av nödvändigheten att i kritiska lägen till varje pris skaffa fram medel.
Denna statshushållningens anpassning efter krigspolitikens krav bär i hög grad G:s egen signatur, hans och Axel Oxenstiernas. I systemet ingår godsförsäljningarna, som regel gjorda till adelsmän. De har liksom de redan tidigare inledda godsdonationerna tolkats så, att man inte varit särskilt angelägen att bevara kronans naturainkomster. Att upplåta godsen åt adeln skulle ur denna synpunkt snarast vara en vinst, eftersom de då brukades bättre, varigenom även kronans inkomster skulle öka i form av tullar och andra avgifter på handeln. Med sådana argument brukade Axel Oxenstierna under de senare ståndsstriderna försvara godsavsöndringarna och sin vana trogen då också åberopa G som målsman för sin uppfattning. Den finns dock aldrig uttalad under G:s tid och ger i denna form ingen riktig bild av hans adelspolitik.
Vad först godsavsöndringarna beträffar, måste de ses mot bakgrunden av den rakt motsatta process, som avhände adeln större delen av de ännu vid G:s trontillträde mycket omfattande vanliga förläningarna. Den inleddes efter en märklig framstöt från de ofrälse vid 1612 års riksdag, uppenbarligen vidtagen i samförstånd med kungen. De fortsatta indragningarna har skett under hans direkta överinseende; han har låtit kammarens tjänstemän förete förläningsregistren och som det vid ett tillfälle heter »en god del därav utstrukit». Bakgrunden är de svårigheter, som uppstått när så stora delar av kronans räntor var bortförlänta, och det utbredda missnöjet över att adeln under danska kriget undandragit sig sin rusttjänstskyldighet. Indragningarna var så omfattande, att de ur inkomstsynpunkt mer än väl bör ha kompenserat förlusten genom de egentliga godsavsöndringarna. Detta vad Sverige och Finland beträffar. Erövringarna i Livland öppnade emellertid nya rika områden för exploatering och här utdelade G under hela 1620-talet stora donationer åt den sv adeln i det dubbla syftet att tillgodose dess godsanspråk och samtidigt säkra det sv väldet genom att etablera sv adel i provinsen.
Förläningsindragningarna, vilkas innebörd var att kronan återfick sina naturaräntor, var i stort sett avslutade omkr 1620. Godsavsöndringarna åter har till sin huvuddel ägt rum under 1620-talet, då alltså en omläggning av den tidigare politiken kan sägas ha skett. Samtidigt börjar emellertid kronan pressa adeln för att trots privilegierna säkra sig inkomster och andra prestationer från de adliga godsen. Aktionerna hade förebådats av de eftergifter adeln fick göra när Älvsborgs lösen pålades 1613; trots sin personliga skattefrihet fick den själv delta och måste dessutom låta sina bönder betala detsamma som skatte- och kronobönder. Detta sades då uttryckligen vara en engångsbevillning. Inte desto mindre fick adeln under senare 1620-talet göra nya och långt större eftergifter. De nya skatterna skulle alla erläggas lika av frälse, skatte och krono, inte ens bönderna inom rå och rör skonades. 1627 bestämdes dessutom att frälsebönderna vid utskrivningar skulle roteras lika med skatte och krono, även bönderna inom rå och rör. Därmed hade privilegierna i väsentliga stycken satts ur spel och, framför allt, kronan hade även från frälsejorden säkrat sig de nya pålagor som krigspolitiken krävde.
Bakom den förda adelspolitiken står under G:s tidigare regering Johan Skytte och andra rådgivare från den förra regimens tid. Det var genom dem och kammaren, som de långtgående förläningsindragningarna bedrevs. De skymtar också i samband med några tidigt gjorda framstötar mot adelns privilegier. Från tiden för 1612 års riksdag finns ett märkligt aktstycke, som riktar skarpa anklagelser mot adeln för olika förseelser och hotar med privilegieinskränkningar och godsindragningar. Det har ingått bland Johan Skyttes papper, och han har där antecknat: »Detta skall granneligen förvaras, lyder om det missbruk som sker av en part utav adeln, och är mig överlevererat utav H K M:t själv. Salig Mickel Olofsson haver det ställt.» Från 1617 års riksdagar möter på samma sätt bland Skyttes papper en rad promemorior om adelns privilegiemissbruk och rusttjänstförsumlighet, även ett utkast till förordning häremot, i mycket påminnande om inlagan från 1612. Även denna gång stannade dock saken på papperet; G har tydligen i båda fallen hesiterat, möjligen beroende på att Axel Oxenstierna gjort sitt inflytande gällande.
Däremot står även Axel Oxenstierna bakom den hårdhänta privilegiepolitiken under senare 1620-talet. Bakgrunden är det 1625 återupptagna kriget mot Polen, som snart fördes över till Preussen och krävde långt större insatser än tidigare krigsföretag. I Preussen hade Axel Oxenstierna fått huvudansvaret för krigsförsörjningen, och i samråd med honom har G utformat taktiken för 1627 års riksdag, där de mest långtgående eftergifterna genomdrevs. I ett brev till den hemmavarande brodern Gabriel sökte kanslern påverka denne att bearbeta sina ståndsbröder; kungen själv ville inte »få den credit hos undersåterna, såsom ville H K M:t skära dem och synnerligen adeln sine privilegier av». Själv reste G hem men har ingalunda förhållit sig så passiv som han enligt kanslern ville vara. Tvärtom har han till det yttersta utnyttjat sin auktoritet först mot rådet, som efter åtskillig tvekan förmåddes underskriva ett av G uppsatt rådslag om bevillningarna, och sedan inför ständerna, som nu även utsattes för rådets bearbetning. Om detta har herr Gabriel åtskilligt att berätta i det brev där han meddelar kanslern utgången. Liksom fallet var med Älvsborgs lösen hade adeln velat få en försäkran att de gjorda eftergifterna inte skulle bli prejudicerande. Men när denna försäkran underställdes G, vägrade han, »alldenstund däruti förmält var, att vi av affection och benägenhet emot H K M:t och fäderneslandet det gjort hade. Sade H K M:t nu vara andra tider, och sig ingen affection eller benägenhet behöva, utan vad som sker, det är skyldig plikt och trohet». Häröver blev adeln »något perplex och förreste så sin kos, och ingen assecuration begärde vidare».
Det är en maktfullkomlig konung som här agerar och agerar på ett sätt, som i praktiken gjorde kungaförsäkran och privilegier verkningslösa. Även ständerna utsattes i bevillningssammanhang ofta för en hård press enligt det mönster som 1627 års förhandlingar illustrerar. Sedan väl saken överenskommits inom den inre kretsen, har kungen och rådet tryckt på, ofta under muntliga överläggningar på rikssalen i de former som riksdagsordningen inaugurerat. Man har också utnyttjat de möjligheter som både försäkran och kungaed medgav att gå riksdagen förbi och i stället tillgripa landsortsförhandlingar eller utskottsmöten med representanter endast för de högre stånden. De stora utrikespolitiska avgörandena har däremot i regel förts fram vid riksdagar, ehuru även här utskottsmöten kunde förekomma. Flertalet av G:s tal hänför sig till dylika tillfällen, då han framlägger och vältaligt motiverar sin politik. Men besluten har då redan varit fattade under överläggningar med den inre kretsen, under G:s tidigare regering även med arvfurstarna. Ständernas uppgift var att ge sin anslutning, en anslutning som aldrig uteblev trots ofta uttalade önskemål om fred. Endast vid ett tillfälle, vid 1627 års senare riksdag, synes de ha fått delta i något som kan kallas verkliga förhandlingar, men företrädda av ett hemligt utskott, som under kungens ledning förhandlade om åtgärder till undsättning av Danmark, då hotat av kejsarens och ligans arméer.
Vid G:s trontillträde var Sverige utrikespolitiskt isolerat trots Karl IX :s många försök att knyta an till västmakterna och till de sedan 1608 i unionen sammanslutna trosförvanterna i Tyskland. Den nya regimen hade här större framgång. 1614 slöts försvarsförbund med Holland, som irriterats av Kristian IV:s tullpolitik. Därmed följde också anknytning till de med Holland förbundna hansestäderna och andra nordtyska makter. Dessa förbindelser gav Sverige möjlighet att slutföra ryska kriget trots det fortfarande osäkra förhållandet till Danmark, som då ännu innehade Älvsborg. Småningom lyckades emellertid Danmark bryta sin utrikespolitiska isolering genom ett närmande till Holland och fick därigenom friare händer i Tyskland. Där hade det böhmiska upproret 1618 skapat en allmän förvirring, som efter den katolska sidans framgångar ledde till unionens sprängning 1621, allt förhållanden som underlättade Kristian IV :s försök att tillgodose sina intressen i de nordtyska stiften.
Även G hade sökt anpassa sin politik efter det nya läget och laborerat med projekt om förbund mellan Sverige och de nordtyska staterna men också om en evangelisk sammanslutning till skydd mot den katolska sidan, i vilken han då även ville inräkna Polen. Här hade emellertid den sv politiken sin svaga punkt; det var inte lätt att få de tilltänkta bundsförvanterna att acceptera tanken på en sv diversion mot Polen som en kamp för den gemensamma saken. I sin tyska politik kom därför G ständigt på efterhand och fick inskränka sig till att så långt möjligt lägga hinder i vägen för Danmark. Så skedde även 1624 och 1625, då västmakterna under parallella förhandlingar med Danmark och Sverige sökte få till stånd en militär aktion i Tyskland. För sin medverkan ställde G krav på ledningen av företaget, stora trupper och subsidier och dessutom Wismar och Bremen som baser, detta en klar utmaning mot Danmark. När sedan en plan kom upp om en gemensam svensk-dansk offensiv, ville G inte acceptera Oderlinjen, som anvisats honom som krigsområde, utan föreslog för sin del vägen genom Preussen och Polen. Men västmakterna satsade i stället på Danmark, som ställt kraven lägre och nu kastade sig in i det tyska äventyret.
Det kan vara ovisst om G på detta stadium verkligen avsett ta befattning med det tyska kriget; genom alla förhandlingar höll han ständigt fast vid de mera näraliggande målen Danmark och Polen. Det blev också mot Polen han vände sig, sedan klarhet vunnits om att Danmarks rustningar avsåg Tyskland och inte, som man en tid befarade, en aktion mot Sverige. Efter stilleståndets utlöpande 1625 återupptogs kriget i Livland som nu helt ockuperades. Följande år besattes stora delar av det polska Preussen. Genom hård press mot Kurland och Brandenburg fick G också de kurländska och ostpreussiska hamnarna under sin kontroll och kom till sist att behärska hela kuststräckan ner mot Tyska rikets gräns. Endast Danzig gjorde svårigheter men blockerades som regel av den sv flottan. Sverige hade nu vunnit den länge eftersträvade kontrollen över handelslederna till Östeuropa och därmed också möjlighet att beskatta den rika baltiska handeln.
Att avgöra i vilken utsträckning dessa handelspolitiska mål varit bestämmande för den sv politiken är självklart omöjligt. Säkert är endast att man genom alla följande förhandlingar i det längsta sökte bevara sina nyvunna positioner. Lika uppenbart är att Sveriges innehav av de preussiska hamnarna var ett verksamt medel att tvinga Polen och den motspänstige Sigismund till en uppgörelse. Samtidigt måste de emellertid föra Sverige i motsatsställning till västmakterna, som allvarligt stördes i sin baltiska handel och dessutom irriterades av sv tullar och monopolplaner. Men deras möjligheter att ingripa var inte särskilt stora, så länge tyska kriget och det därmed sammanflätade spansk-holländska kriget pågick. Det är också mot denna bakgrund man har att se det polska företaget; G hade förstått att utnyttja det gynnsamma tillfället, så som han också hade gjort när han under Polens krig mot Ryssland och Turkiet inledde sina två tidigare livländska expeditioner.
Kriget fördes fortfarande i enlighet med den nederländska krigskonstens regler främst som fästnings- och ställningskrig; motiverat också därför att det var sådana positioner som åsyftades. Någon gång — och här ligger skillnaden mot tidigare — kunde G dock riskera sina trupper i öppet fältslag, så vid Wallhof 1626, där seger vanns över visserligen något underlägsna polska trupper.
Trots att som regel inga större fältslag förekom tog de fyra polska krigsåren stora resurser i anspråk. Krigsteatern var vidsträckt, och trupperna förbrukades snabbt av epidemiska sjukdomar, som fick en förfärande verkan under trupptransporter och garnisoneringar i befästa läger. Detta är bakgrunden till de ständiga och allt hårdare utskrivningarna, också bakgrunden till det motstånd dessa mötte. Eftersom stora styrkor måste hållas i beredskap i hemlandet, fick G i allt större utsträckning anlita även utländska värvade trupper. Framför allt behövdes rytteri att sätta in mot det rörliga polska kavalleriet, som i ständiga attacker störde det sv underhållsområdet.
Värvningarna och den totalt sett mycket omfattande sv krigsinsatsen ställde stora ekonomiska krav, som hemlandets resurser inte längre kunde tillfredsställa, även om dessa till bristningsgränsen utnyttjades. Det blev nu alltmer krigsskådeplatsen som fick tillhandahålla medlen och där också väsentligt mer var att hämta än i de förhärjade gränsområdena mot Ryssland. De besatta områdena fick prestera kontributioner och leveranser, vartill kom de tullar och licenter som lämnade mycket stora bidrag till den sv krigsekonomin. Till bilden hör även de fortsatta godsförsäljningar och förpantningar, för vilka likaledes de nyerövrade provinserna öppnade nya möjligheter.
Krigsskådeplatsens förflyttning till Preussen innebar att G på nära håll kunde följa utvecklingen i Tyskland, där det danska ingripandet gick mot total katastrof; redan 1627 hade de kejserliga arméerna under Wallensteins befäl ockuperat både Jylland och den tyska östersjökusten. Samtidigt sändes trupper till Polens hjälp och rykten spreds om kejserliga flottrustningar i Östersjön. De båda krigen sammanflätades än mer när G 1628 undsatte det belägrade Stralsund. Vid årets slut summerade G i ett brev till Axel Oxenstierna läget så »att vi have intet annet än uppenbart krig, så med kejsaren som polacken, å tillkommande år att förmoda». Själv ville han — mot Axel Oxenstiernas mening — föra kriget »offensive i Tyskland och defensive i Preussen». Vid denna tid inleddes rådsdiskussioner om hur hotet från kejsaren skulle mötas, där beslutet i nov 1629 blev en militär aktion, ett offensivt krig. Ständerna hade tidigare under året förklarat sig beredda att möta hotet. Det märkliga är trots allt inte det djärva beslutet utan den mödosamma vägen fram till ett rättfärdigande av kriget som ett bellum justum, där i alla diskussioner pro et contra på ett säreget sätt sammanväves etiska och ohöljt maktpolitiska argument. Med prästernas bistånd drevs samtidigt en intensiv propaganda för att inför folket tillrättalägga krigsbeslutet och dess oundvikliga följder i form av fortsatta krigsbördor.
Krigsbeslutets förutsättning var det stillestånd, som hösten 1629 ingicks med Polen och för sex år framåt lät Sverige behålla de vunna kustpositionerna, därmed också de rika tullinkomsterna. Det hade tillkommit under fransk medling; i Frankrike sökte nu kardinal Richelieu bereda vägen för ett sv ingripande i Tyskland. Kristian IV hade redan slutit fred med kejsaren och visat öppen misstro, när han vid kungamötet i Ulfsbäck konfronterades med G:s planer; han hade enligt G:s egen version frågat »vad jag med kejsaren hade till att göra, vi jag blandade mig i det tyska väsendet». Samma fråga ställde de, tilltänkta tyska bundsförvanterna; när G sommaren 1630 landsteg i Tyskland hade ännu intet avtal kommit till stånd vare sig med dessa eller med Frankrike. I Tyskland satte man i stället sitt hopp till den pågående kurfurstedagen i Regensburg, där skarp kritik riktades mot den kejserliga militärpolitiken och där också den katolska ligan lyckades framtvinga Wallensteins avskedande och ersättande med Tilly, ligans egen fältherre.
Trots den härav förorsakade desorganisationen på katolskt håll var G:s ställning till en början ytterst besvärlig. Endast lantgreven av Hessen-Kassel, ärkebiskopen av Magdeburg och staden Magdeburg slöt upp på sv sida; både hertigen av Pommern och senare även kurfursten av Brandenburg måste under militärt hot tvingas till anslutning. I sina försök att säkra operationsbasen i Pommern och Mecklenburg förlamades G av bristen på medel i en för tidens krigföring typisk ond cirkel: utan pengar kunde de värvade ryttarna inte förmås agera och utan rytteri kunde medel inte uppdrivas från kvarter och underhållsområden. Hans brev från denna tid ger för ovanlighetens skull uttryck för desperation och misströstan, samtidigt som de visar honom intensivt sysselsatt med krigsfinansieringens hela mekanik, där det väsentliga som han ständigt understryker var att till varje pris bevara krediten i det intensiva växeldragandet på kommande inkomster av koppar- och spannmålshandel, preussiska licenter och mycket annat. Problemen uppstod när dessa inkomster uteblev eller krympte, vilket särskilt var fallet med det 1629 etablerade spannmålsmonopolet, som G fäst stora förhoppningar vid. Dess förutsättning var Sveriges innehav av de baltiska exporthamnarna och ett avtal med Ryssland, som gav Sverige rätt att för låga priser inköpa rysk spannmål. Axel Oxenstierna hade förmåtts överta ledningen, men fann sig snart ‘nödsakad lägga om systemet vad Östersjön beträffar. Den ryska spannmålen åter gick över Arkangelsk och kunde med god vinst försäljas i Holland. En rysk historiker (Porchnev) har — med avsevärd överdrift — sökt göra gällande, att denna inkomst var den viktigaste förutsättningen för G:s tyska krig.
Det tyska kriget fördes också som ett propagandakrig och här var inte minst den sv propagandan intensivt verksam för att skapa en prosvensk och antikatolsk opinion. Man kunde då också appellera till den redan förefintliga, närmast apokalyptiska tron på »lejonet från Norden» som räddaren i Tysklands nöd, stämningar som på sitt sätt banade vägen för det senare sv segertåget.
Fram på nyåret 1631 började läget lätta sedan Axel Oxenstierna lyckats få i väg värvat rytteri från Preussen och förhandlingarna med Frankrike resulterat i traktaten i Bärwalde, där G med i stort sett bibehållen handlingsfrihet tillförsäkrades subsidier på 400 000 rdr om året. Under det följande halvåret utvidgades operationsområdet längs Oder och vid Elbe under en strategiskt försiktig krigföring, där emellertid G inte lyckades undsätta det belägrade Magdeburg. Samtidigt sökte de protestantiska staterna vid ett konvent i Leipzig förgäves enas om en handlingslinje mot kejsaren. Denne vidhöll sina krav på restitutionsediktets genomförande, dvs återställande av de övertagna andliga stiften, och lät i aug Tilly inskrida mot den protestantiska huvudmakten Sachsen. Kurfursten drevs då äntligen till samverkan med G, som ryckte in i Sachsen och förenade sig med den sachsiska armén. Den 7 sept stod det avgörande slaget vid Breitenfeld.
På krigshistoriskt håll har man i detta slag velat se exempel på G:s nya djärva taktik, syftande till omfattning och förintelse av Tillys armé. Uppfattningen har motsagts i nyare forskning (Lundkvist), som i stället framhävt de fortfarande passiva dragen; den sv armén stod under större delen av slaget stilla och mötte i enlighet med nederländsk taktik de anfallande styrkorna. Kvar står emellertid den visade förmågan till smidig omgruppering i det svåra läge som uppstod sedan den sachsiska armén drivits på flykten. G har själv givit en drastisk skildring av sachsarnas flykt, där kurfursten »som hölt uti arriersgarden, lopp ock själv med hela sitt livkompani och stannade intet förrän uti Eulenburg».
Även om den kejserliga armén på intet sätt förintats, blev segerns följder genomgripande. Den banade väg för G:s segertåg genom Timringen och Maindalen ner mot Rhentrakten och öppnade nya rika områden för kontribution och rekrytering. Nya arméer uppsattes i skilda operationsområden och snart stod mycket stora truppstyrkor under G:s överbefäl, mestadels tyska trupper sedan det sv inslaget krympt genom den fortgående avgången från den inte alltför stora sv expeditionskåren. Segern ledde också till en allmän anslutning från protestantiska furstar och städer, med vilka traktater uppsattes, som tillgodosåg G:s krav på högsta krigsledning och avsevärda bidrag i trupper och pengar. På nyåret 1631 anlände Axel Oxenstierna och kom i fortsättningen att föra underhandlingarna med de tyska makterna och med Frankrike, som ogärna såg G:s engagemang i Rhentrakten och förgäves sökte neutralisera den katolska ligans medlemmar, främst Bayern.
Frågan om G:s planer vid denna tid har mycket diskuterats, om han åsyftat kejsartronen, ett allmänt evangeliskt förbund med honom som högsta ledare, en dynastisk förbindelse med Brandenburg, som skulle överföra tronföljden i Sverige på huset Hohenzollern eller/och de mera näraliggande mål som innebar ersättning åt Sverige för dess krigsinsats. Av intresse i detta sammanhang -— och värt att systematiskt undersöka — är de många förfoganden av gods och domäner i de erövrade områdena, som av urkunderna att döma tycks avse en stadigvarande sv överhöghet. Någon säker uppfattning om G:s avsikter torde dock ej kunna nås; rimligen har planerna förskjutits i takt med de vunna framgångarna. Uppenbart är, att G vid skilda tillfällen fällt uttalanden som kan tolkas i olika riktningar, också att Axel Oxenstierna i sitt säkerligen avsiktligt långdragna förhandlande undvek alla bindningar. Till bilden av G vid denna tid hör den maktfullkomlighet, för att inte säga hänsynslöshet, med vilken han framträdde i diskussioner med furstar och diplomater och som bl a gick ut över hans fränder i Mecklenburg, vilka i likhet med hertigen av Pommern avtvangs en traktat, som för framtiden gjorde även Mecklenburg till ett sv protektorat och lade östersjötullarna in under Sverige.
1632 års operationer riktades mot Bayern med kejsarens egna arvländer som slutmål. Denne hade emellertid vid slutet av 1631 återkallat Wallenstein, som snart uppställde en ny armé och drev sachsarna ut ur Böhmen och Schlesien. Medan G fördjupade sig i Sydtyskland lyckades Wallenstein förena sin armé med den bayerska och övertog för en tid det strategiska initiativet. Under sommaren ägde på båda håll en kraftsamling rum vid Nürnberg, där G under ett försök att storma Wallensteins befästa ställningar led sin enda egentliga militära motgång. Underhållssvårigheterna tvang till sist båda parter att lämna trakten; G återupptog sina operationer i Bayern och Wallenstein drog sig norrut mot Sachsen. När kurfursten — tidigare misstänkt för separatförhandlingar — i okt kallade G till hjälp fann sig denne nödsakad att ingripa. Hans snabba marsch överraskade Wallenstein, som i hast fick förelä återsamling av sina trupper. Vid Lützen den 6 nov möttes de två jämbördiga motståndarna, av vilka nu Wallenstein anpassat sig efter den sv taktiken och G i sin planläggning framträder långt mera offensivt än fallet var vid Breitenfeld. I ett försök att reda upp en förvirrad situation drabbades han så av den död på slagfältet, som flera gånger tidigare varit nära. Men slaget vanns under Bernhard av Weimars befäl.
G:s död fick återverkningar över hela det dåtida Europa, vars politiska system han varit på väg att helt omgestalta. Sitt eget land hade han fört fram till en stormakts ställning. Frågan var om hans efterföljare skulle kunna bevara denna. Problemet gällde inte bara det oavslutade kriget; även frågan om regeringsmakten och kungadömets framtida ställning var olöst. Lösningen kom i det förslag till regeringsform, som Axel Oxenstierna lade fram kort efter kungens död och som i allt väsentligt skulle vara godtaget av denne. Förslaget ligger helt i linje med Axel Oxenstiernas politiska ideal och innebär att det tidigare organisationsarbetet förts ut till sina yttersta konsekvenser: regeringsmakten lades under förmyndartiden i händerna på de fem höga riksämbetsmännen, vilka skulle få vittgående befogenheter även under en myndig konung, som i detta system blir helt kringskuren av ämbetsmän och förvaltning. Det är här svårigheterna ligger om man accepterar uppgiften att G skulle ha godtagit regeringsformen. Själv hade han snarast satt den personliga kungamakten i system och inte minst under sina sista år i förhållande till råd och regeringsorgan hemma i Sverige ständigt förbehållit sig det högsta avgörandet och då genom uppdraget åt svågern, pfalzgreven Johan Kasimir, att ha överinseendet över kammar- och militärförvaltningen ännu en gång genombrutit de former han själv varit med om att skapa.
I regeringsformens system fanns strängt taget ingen plats för den monark, som genom kraften av sin starka personlighet och sin militära och politiska begåvning helt hade dominerat sin omgivning. Att fånga hans person i en samlad karakteristik är knappast möjligt. Några drag framträder genomgående: den mångsidiga begåvningen, vitaliteten och det av alla omvittnade livliga, vinnande sättet, förenat med en osedvanlig lätthet att utveckla tankar, planer och idéer, gärna i de stora perspektiv från vilka Axel Oxenstierna understundom måste återföra honom till verklighetens och knapphetens värld. Till bilden hör också den nedärvda häftigheten och — ibland — misstänksamheten och den under hans senare år påfallande otåligheten, när hinder lades i vägen för hans planer.
Vad gäller G:s egentligt personliga liv kontrasterar hans förtegenhet starkt mot den i övrigt påfallande öppenheten; inte heller hans omgivning har här mycket att berätta — hovskvallret hade i dåtidens Sverige ännu inte funnit vägen till dagböcker och memoarer. Från bevarade uppteckningar vet man att han brottats med etiska och religiösa frågor, som för honom uppenbart inte var likgiltiga. Han fick också finna sig i prästerliga förmaningar för olovlig älskog; det gällde förbindelsen med Margareta Slots, som 1616 födde honom en son. Hans tidigare frieri till Ebba Brahe har satt spår i ett antal älskvärda brev, där genomgående framhålles nödvändigheten att erhålla moderns samtycke, ett samtycke som G i varje fall inte tilltvingat sig. Några kärleksdikter som går under hans namn är riktade till en annan adelsdam men till sin proveniens osäkra. Några andra dikter till dygdens och ärans lov vågar man med större säkerhet attribuera till G; den kända krigspsalmen »Versage nicht, du Häuflein klein» härrör däremot inte från honom.
Det 1620 ingångna äktenskapet med den sköna Maria Eleonora av Brandenburg var politiskt betingat; om makarnas samliv vet man föga utöver den från drottningens sida alltmer framträdande fixeringen vid sin gemål. I äktenskapet föddes en dotter 1623, som dock snart avled. Det barn som väntades våren 1625 var dödfött, vilket G meddelade i ett sorgset tillägg till ett brev till svågern Johan Kasimir. Denne, gift med G:s halvsyster Katarina, hade då med sin familj flyttat över till Sverige och hölls uppenbart i reserv för tronföljden. År 1626 föddes det enda kvarlevande barnet, Kristina. Utan kungason var dock dynastin otryggad; detta var den stora tragedin i äktenskapet och har väl jämte en rad missfall bidragit till den hysteriska läggning som synes utmärka drottningen; tydligt belagd är den dock först efter kungens död; hon hade då sedan någon tid tilltvingat sig rätten att uppsöka honom i Tyskland.
Oron för framtiden bryter någon gång fram i breven till Axel Oxenstierna, främst i det kända brev från dec 1630, där G i osedvanligt personliga, gripande ord anbefaller sina närmaste åt denne sin mest förtrogne rådgivare, om något skulle hända honom själv. Rimligen har han anat och vetat att trots all nära samverkan, politisk och personlig, det ändå fanns väsentliga frågor, där deras uppfattning inte helt sammanföll, och som måste aktualiseras om han själv gick bort med en omyndig dotter som enda arvtagare.
Författare
Sven A Nilsson
