Några rader om hedendomens fiender och gudinnan Zisa.

Ju fler människor som söker sig till hedendomen, desto mer kommer hedendomen kunna påverka stat och samhälle. Men det kommer också att bli konflikter. Många, vare sig de är sekulära, kristna eller muslimer, kommer att protestera och motarbeta det.

Just gudinnan Zisa är ju ett exempel därpå. Man går så långt att man försöker låtsas som att hon inte finns. Men hedningar, de som går Lokes väg genom livet och är asarnas fiender, de är också våra fiender.

Zisa talar

Jag är ingen kvinna och har aldrig känt köttets tyngd
jag är den eviga lagen som fanns innan världen blev till.
Min mantel är vävd av nattens allra första skugga
och i min hand vilar skördens och ödets dolda sanning.
Ni ropar mitt namn när torkan sprider sin fasa
men jag svarar bara när er stolthet har brutits.

Från Augsburgs murar kan ni se min tron i molnen
ett fäste av ren vilja som ingen storm kan rasera.
Jag mäter era liv i min flätade korg av granris
där ryms både er tystnad och era bittra tårar.
Vänd er om och se hur era riken ska vittra
medan mina stensatta stigar består genom sekler.

Jag har färdats på floder som ännu saknar namn
mitt skepp är byggt av kosmiska stormar och tid.
Ni tror att ni äger jorden med era järnverk
men det är jag som rör om i världens djupa kärl.
Ett enda tecken från mitt bärnstensfärgade öga
och era städer ska återgå till det vilda.

Mina döttrar ska vakna när mitt spjut klyver skyn
jag löser dem från jordens och spinnrockens larm.
De ska inte längre krypa i mänsklighetens skuggor
de ska vandra med mig på de högsta topparna.
Jag skänker dem min stränga och rena klarhet
en frihet som föds ur ensamhetens eld.

Se på min panna som lyser av evigt norrsken
jag är den gudom som föder den nya morgonen.
Frukta inte mörkret som sväljer era vägar
ty jag går före er med en flammande fackla.
Jag är Zisa, kraften som fanns före alla gudar
och universum ska skälva när jag kräver min rätt.

Mysteriet om gudinna Zisa: När politisk korrekthet riskerar radera historien

Under medeltiden nedtecknade kristna munkar i södra Tyskland en fascinerande berättelse om Augsburgs skyddsgudinna Zisa. Enligt dessa skrifter ska hon ha räddat staden från en romersk invasion under antiken, vilket lokalbefolkningen länge firade med en årlig skördefest den tjugoåttonde september. I dag har dock denna gudinna nästan helt raderats ut från historieböckerna av moderna akademiker, med den österrikiske professorn Rudolf Simek i spetsen. Simek och hans likasinnade kollegor avfärdar Zisa som ett rent medeltida litterärt påhitt utan någon som helst historisk verklighet. Men frågan är om denna extrema skepsis verkligen är objektiv vetenskap, eller om den i själva verket drivs av en tydlig politisk agenda.

För att förstå varför moderna forskare så hårt bekämpar existensen av figurer som Zisa måste man blicka bakåt mot efterkrigstidens trauma i Tyskland och Österrike. Under artonhundratalet och fram till andra världskriget användes den germanska mytologin av nationalistiska krafter som använde forntida gudar för att bygga upp en farlig politisk propaganda. Som en direkt motreaktion utvecklade efterkrigstidens historiker en hyperskeptisk metod. Denna skola utgår systematiskt från att om en gudinna inte kan bevisas med stenhårda, samtida skriftliga dokument eller klockrena arkeologiska inskriptioner, så har hon helt enkelt aldrig funnits. Det är en akademisk försvarsmekanism, en politiskt motiverad rädsla för att råka legitimera nationalismen, som slår över i en vinkling åt det andra hållet.

Denna tyskspråkiga forskarskola påminner i högsta grad om den svenska Weibullskolan som dominerade svensk historieforskning under nittonhundratalet. Bröderna Lauritz och Curt Weibull gick till hårt angrepp mot den äldre, storsvenska historieskrivningen som hade glorifierat sagokungar och vikingatid. Weibullarna gjorde måhända en insats när de rensade bort politisk propaganda, men deras metod blev till slut så extrem att den förlamade forskningen. De kastade ut i stort sett hela Sveriges historia före år tusen och avfärdade muntliga traditioner och isländska sagor som rena fantasiprodukter. Både Weibull och Simek skapade ett historiskt vakuum där det förflutna blev helt tomt och livlöst, bara för att forskarna var rädda för att göra fel eller spela nationalisterna i händerna. Man är så rädd för nationalism att man faktisk kommer farligt nära lögnens gräns.

Om man drar Simeks hårda metod till sin spets landar man i det absurda antagandet att invånarna i det förkristna Augsburg måste ha varit ateister som levde i ett andligt vakuum, eftersom inga statyer med Zisas namn har överlevt tidens tand. Men frånvaro av bevis är inte bevis på frånvaro. Den germanska religionen var lokal, föränderlig och djupt rotad i naturen. Helgedomar byggdes i trä och kulten bevarades genom muntligt berättande generation efter generation. Att kristna missionärer sedan högg ner de heliga lundarna och förstörde spåren innebär inte att gudarna var påhittade.

Det finns alldeles för många indicier för att avfärda Zisa som en fantasi. Det lokala bergsnamnet Cisenberg, de ihållande skördetraditionerna och de fragmentariska medeltida notiserna är kulturella ekon av en äldre verklighet. Zisa har med största sannolikhet funnits som en lokal skydds- och skördegudinna i regionen. Genom att kombinera de skriftliga spåren med modern arkeologi och religionshistoria kan vi i dag se förbi efterkrigstidens akademiska rädsla. Det är hög tid att återupprätta historien och erkänna att det bakom de medeltida texterna döljer sig en rik, levande och andlig verklighet som inte förtjänar att raderas ut av politiskt motiverad hyperskepsis.

Gudinnan som en del tror inte finns på grund av nationalistfobi och kristna normer.

Innan vi i föreningen började skriva om gudinnan Zisa så var hon nog nästintill okänd i Sverige. Men allt mer uppmärksammas hon, inte bara i Sverige utan bland många andra hedningar i Midgård.

Hell Zisa!

Den kosmiska nedräkningen: Tid, entropi och undergång i asatrons världsbilden

Inom modern fysik definieras tidens riktning ofta genom termodynamikens andra huvudsats. Denna lag slår fast att universum obönhörligen rör sig från ordning till oordning, en process som kallas entropi. Tidens pil pekar bara åt ett håll, och dess mest synliga konsekvens i den fysiska världen är det biologiska och materiella förfallet. Denna vetenskapliga princip är emellertid inte enbart en modern insikt. Genom att analysera den nordiska trons kosmin framträder en sofistikerad förståelse av tid och förfall, där universums grundläggande mekanismer beskrivs genom kosmiska krafter och systematiska symboler.

Den mest centrala representationen av det kosmiska kretsloppet i denna tradition är Midgårdsormen, Jormundgand. Genom att omsluta världen och bita sin egen svans upprätthåller denna varelse en temporär, cyklisk stabilitet. I det ögonblick ormen släpper greppet om sin egen svans bryts emellertid den cykliska balansen. Detta markerar tidens slutpunkt och övergången till Ragnarök, ett tillstånd av total kosmisk oordning. Att ormen släpper sin svans är den definitiva manifestationen av att den linjära tidens pil har nått sitt slutdestination, där den uppbyggda ordningen oåterkalleligen kollapsar till kaos.

Kopplingen mellan tidens gång och det oundvikliga åldrandet belyses starkt i berättelserna om den fysiska styrkans begränsning. Tor, som representerar den ultimata energin och ordnande makten, ställs i en känd prövning inför Elle, en gestaltning av själva ålderdomen. Trots sin enorma kraft tvingas Tor ner på knä. Denna sekvens illustrerar en djupare naturlag, nämligen att ingen kraft eller energi i universum kan besegra eller vända tidens effekter. Tors försök att fiska upp Midgårdsormen kan på samma sätt tolkas som ett försök att ingripa i den kosmiska tidslinjen och avstyra undergången, en uppgift som visar sig vara omöjlig eftersom tidens rörelse inte kan rubbas av fysisk makt.

Till skillnad från gudomligheter i många andra kulturer uppvisar de nordiska asarna en biologisk sårbarhet inför tidens gång. De är inte naturligt odödliga utan kräver kontinuerlig tillförsel av Iduns äpplen för att motverka det biologiska förfallet och förhindra att de åldras. De krafter som ständigt hotar att beröva dem dessa frukter, främst jättarna, fungerar som personifikationer av entropin. Jättarna representerar de råa, destruktiva naturkrafter som strävar efter att bryta ner systemets ordning, vilket gör gudarnas tillvaro till en konstant och biologisk kamp mot klockan.

Tidens destruktiva verkan nästlar sig även in i det mest perfekta och livskraftiga systemet. Världsträdet Yggdrasil symboliserar kosmos och själva livets struktur. När Balder, den mest harmoniske och fläckfrie gestalten, dödas av en pil gjord av mistel, blottläggs systemets sårbarhet. Misteln, som är en parasit som lever på och urholkar andra träd, blir här en symbol för hur förfallet och den nedbrytande tidsfaktorn infiltrerar och förstör strukturen inifrån. Balders död initierar den kosmiska hösten och banar väg för Fimbulvintern, vilket markerar början på den slutgiltiga fasen i universums nedräkning.

För att hantera och försöka kontrollera denna hotfulla dynamik etablerar makterna ett system för att mäta tidens gång. Genom att sätta sol och måne i fasta banor skapar de en struktur för att räkna tid, vilket ger en temporär illusion av kontroll över kosmos. Gudarnas ledare, högste guden Oden driver denna strävan till sin spets. Hans omfattande sökande efter kunskap, hans uppoffringar vid Mimers brunn och hans resor i förklädnad motiveras av ett primärt syfte, att finna ett kryphål i tidslinjen. Trots att utgången av Ragnarök är förutbestämd, är hela den kosmiska ledningens strategi inriktad på att organisera resurser och samla krigare i syfte att skjuta upp tidpunkten för systemkollapsen.

Den nordiska världsbilden erkänner därmed tidens och entropins absoluta makt, men beskriver samtidigt en tillvaro där det mest rationella handlandet är att bjuda motstånd mot det oundvikliga slutet så länge som möjligt. Med andra ord att stoppa tidens gång är för asarna bland det viktigaste, om inte det viktigaste de ägnar sig åt.

Oruboz eller Midgårdsormen, tiden gudarna försöker stoppa.

Loke lurar den blinde guden Höder som har svårt att uppfatta tid att skjuta en pil mot sin bror. En pil i rörelse som inte kan stoppas, tiden går inte att stoppa trots alla försök.

Friagabis

Hennes namn betyder ungefär ”den som ger frikostigt” eller ”frihetens givare” (från fria och gabis/geban), vilket i ett militärt sammanhang brukar tolkas som den som skänker seger eller skonar liv. Hon är syster till Fimmilena och förknippas med Thingasus. Som sin syster är attributen Sköld, svärd, segerkrans och på gäss och korpar.

Sammanfattningsvis var systrarna de perfekta gudinnorna för germanska elitsoldater i romersk tjänst, de kombinerade romersk segerikonografi med germansk stridsmagi och rörlighet, perfekt anpassat för livet och försvaret vid en imperiets tuffaste gränser.

En hednisk gudinna värd att åkalla och dyrka är Friagabis.

Hildulv är vaken

Hör ni skriet
känner ni raseriet?

Oden son
Hildulv är vaken
han griper sitt vapen
rasar och ger sig ut i striden.

Nordmän vågar ni följa honom
Hildulv väg leder till Valhall.

Fimmilena

Gudinnan Fimmilena är en krigets gudinna, hon har en syster vars namn är Friagabis och de två syns avbildade på en reliefer av sten där de flankerar guden Mars Thingasus vid romersk förläggningar vid Hadrianus mur. Vid denna tid var många germaner i Roms tjänst på 200-talet vt.

Gudinnans namn lär betyda snabbhet eller rörelse och måhända är det en gudinna för spaning och överraskande anfall? Hon påminner om en valkyria. Tillsammans med syster har de två attribut som sköldar och segerkransar samt svärd. Fåglar syns avbildade på stenrelieferna och det verkar vara såväl gås och korp. Gåsen är en symbol för väktare och gässen ska en gång i Rom har varnat för kelter som anföll staden. Korpen är ju hos germanerna främst en symbol för Oden men måhända även för kriget, båda fåglarna passar hur som helst för soldater som ska vaktar en gräns. Systrarna tillhör en kollektiv stridsgudinnor som kalas Alaisiagae.

En gudinna värdig att åkallas och dyrkas även idag.

Itreksjod son till Oden

En son av Oden
nu åter
hos oss igen.
Välkommen herre
ta din plats hos
de andra makterna
nu ska du prisas och äras
nu ska Itreksjod vara
med när vi blotar.