Digte: Harald i Offerlunden

Harald i Offerlunden

Klar er Nattens Stiernehvælving.
Höitidsfulde Midnatsscene!
Veemodsfuld og tavs jeg vanker
mellem Herthas Alterstene.

Poplen vifter! blide Kiöling
giennem Skovens Mörke luner.
Röd henstraaler fulde Maane
paa de halvudslukte Runer.

Oltids underlige Minde!1
du mit Hierte giennemtrænger.
Hvad I var, I elskte Steder!
Ak det er I ikke længer.

Her hvor Odin de tilbade
Glemsel ruger, Qvæget græsser.
Hvor de hvæssed Offerkniven
Meiersken nu Leen hvæsser.

Her hvor Hiertet helligt brændte
nu kun mine Suk opstige.
I forsvandt, I skiönne Dage!
Dödt er Fantasiens Rige.

Intet luer, intet hæver,
alt er koldt, fornuftigt, öde!
Fyldt med Oldtids store Minder,
vanker jeg som mellem Döde.

O at hist paa Alterstenen
end jeg saae den röde Lue,
som med Folkets varme Bönner
hvirvlede til Himlens Bue!

O at i den haarde Brynie
mine Sukke kunde stige
i en Kreds af fromme Kiemper
op til den Uendelige!

Sandser gav han os den Vise,
da Fornuften han nedsendte,
da han gav os tænksom Kulde
Ild han i vort Hierte tændte!

Odin! Freya! kom tilbage,
lad mig ikke her allene.
See jeg synker ned med Andagt,
hen for Eders Alterstene!2

Uglen skreg og Hanen galte
ildröd brændte Maanens Flade.3
Jorden bæved og der drypped
Blod af Espens hvide Blade.

Altrets gamle Stene rasle,
Maanen brat sin Straale mangler;
og en Beenrad op af Iorden
langsomt hæver sig og rangler!

Med en sönderslagen Pande
staaer han der med Knokler hvide,
og en gammel rusten Daggert
sidder i hans venstre Side.

Önsker du dig, unge Daare,
i den grumme Tid tilbage,
da man offred kold sin Broder,
dövende hans bange Klage?

Her i Lundens skumle Skygger
nedrandt mine sidste Taarer,
her paa disse Alterstene
sprudled Blod af mine Aarer!

Blodbestænkte Offerpræster
grumt min Pande sönderknuste,
joge Dolken i mit Hierte,
vildt af Raserie beruste.

Skoven hyled, Hanen galte
under Altret sank den Döde.
Af sin Afmagt Harald vaagned
i den friske Morgenröde!

Blomsten aabner sig saa venlig
Duggen ned ad Espen glider,
Harald gyser ved sin Dröm —
önsker dog de gamle Tider!

(Adam Oehlenschläger)

Hedershedningen Adam Oehlenschläger

Hedershedningen Adam Oehlenschläger

Adam Oehlenschläger ska han räknas som hedershedning? Ja det tycker vi nog kan kan få göra. Den gode dansken född 14 november 1779 i Köpenhamn säsg ju var den som förde in romantiken i den danska litteraturen. Men även för att han tidigt intresserade sig för det fornnordiska. Bland han verk kan nämnas följande:

Guldhornene. En banbrytande dikt inspirerad av stölden av de fornnordiska guldhornen, som markerar romantikens genombrott i Danmark publicerad redan 1802.

Hakon Jarl. En historisk tragedi från 1807 hämtad ur den fornnordiska sagovärlden som befäste hans ställning som dramatiker.

Nordens guder. Ett stort episkt diktverk från 1819 som återberättar berättelserna ur den nordiska mytologin.

Men framförallt som den som skrev texten till Danmarks nationalsång ”Der er et yndigt land” där man sjunger om Frejas sal.

Adam Oehlenschläger gjorde med andra ord mycket för att återupptäcka och popularisera den förkristna tiden gudar och gudinnor.

Vidare ska det sägas han blev professor, hyllades stort inte bara i Danmark utan även i Norge och Sverige. Esaias Tegnér lagerkransade honom vid ett skandinaviskt möte 1829 men också att han gifte sig och fick fyra barn. Oehlenschläger avled i januari 1850.

Bildkälla: Wikipedia

Dikt: Sexton timmar

Sexton timmar

De fria säger att människan är skapad av träd och ved,
men trälen, säger jag, är gjord av jord och sten.

Stark som en oxe, men skygg som en hind,
bryts ner i tystnad och lever för ingenting.

Du sliter sexton timmar om dan, men får inget för besväret,
bara en dag äldre med värken och piskad av lädret.

Inte ens döden kan ge lindring och tröst,
Heimdall släpper in jarlen, men aldrig trälen först.

Jag föddes den dagen som ingen gud har,
regn och frost, ja, så tror jag det var.

Kunde knappt gå förrän jag sattes i syssla,
gräva, mocka skit och äta sämsta maten ur bytta.

Dagarna går, men aldrig blir det bättre,
man får vara tacksam så länge det inte blir sämre.

Nu är jag gammal, utsliten och ska dö,
ligger här och väntar på en bädd av ruttet hö.

Men den frie säger: ”Ej får du till Hel fara,
upp igen med dig, ställ in dig i de ofrias skara!”

Härn en viktig råvarugudamakt

Härn en viktig råvarugudamakt

Det finns många trådar i asatron. Frigg spinner, Ran har ett nät och livstråden vävs som alla vet av nornorna. Inte undra på att asatron då har en gudinna som har hand om lin, lin var och är en viktig växt. Här heter hon men det vet ju alla hedningar som tar sin tro på allvar. Den som ska väva måste ju ha något att väva av och Härn är om man så får uttrycka sig råmaterialet.

Att skilja på råmaterialet och själva hantverket visar hur centralt linet var i det förkristna samhället. Kläder, segel och rep var helt avgörande för överlevnaden, vilket gjorde kulten kring Härn så viktig att den lever kvar i svenska ortnamn som Härnevi, Härns helgedom, än idag.

Härn har också förväxlats och förknippats med Freja, inte så dum tanke om man betänker hur viktigt det av med brudlin förr. Utan Härn ingen lin, utan Freja ingen brud.

Härn är viktigare än vad många tror fast de tror på asatron.

Dikt: Snickargrabben

Snickargrabben

I det land som heter Palestina
gick en ung arg man och grina.

Han svor och sa blä och tvi
ville inte arbeta på pappas snickeri.

Såg sig som för mer och läste hur helig bok
men blev därav mest dum och tok.

Samlade en gäng busar och huliganer
de skrek och bråkade som babianer.

Myndigheterna tröttade till slut på dessa fasoner
ståthållare Pontus sa nu ska det bli andra toner.

Snickargrabben som inte ville ägna sig åt trähantverk
hänger nu på kors med arm och benvärk.