Vårvisa

De komma, de komma,
De vingade skaror, som flytt,
Till lunder, som blomma,
Till sjöar, som ljummas på nytt.

Der stormarna ilat,
Hörs sången melodisk och ljuf,
Der drifvan har hvilat,
Bor glädjen och skönheten nu.

Blott kärleken fäster
En flykting från skyarnas rand,
Och himmelens gäster
Besöka blott leende land.

Mitt hjerta skall blomma,
Min känsla skall ljummas på nytt;
Kanhända de komma,
De vingade englar, som flytt.

(Johan Ludvig Runeberg)

Första maj minns vi kommunismens offer. Kommunism är en form av ateistisk monoteism som vi djupt fördömer.

Nu är det lövmånad, nu är det maj. Våren är i sin fulla prakt och våren är en utomordentlig tid att prisa och hedra fruktbarhetsgudinna Gerd. Hon är som alla vet den gudamakt vi hedrar extra detta kalenderår. Henens make Frej transformerades får man väl säga till helgonet Erik den helige och hans helgondag är ju jut i denna månad. Men asatron går framåt och snart minn man väl inte rik men väl Frej och hans maka. Verka för den hedniska tro vi kallar asatro inte bara när det är vår utan året om.

Hell Gerd!

Den 30 april 2026 är det åttio år sedan hans majestät konungen föddes. föreningen uppmärksammar detta och sänder honom en hyllning. Men denna gest vill vi även låta meddela att vi är en förening som faktiskt har statslojalitet. Ja vi kan kritisera mycket i det svenska samhället men även den svenska staten kan få kritik men bara för att vi ofta har vad många anser radikala åsikter, vi vill ju hedna Sverige och omvärlden så är vi för den skull inte rabulister och bombkastare. Monarkin vi har går ytterst tillbaka till hednisk tid och det säg ju att de första sveakungarna var ättlingar till guden Frej ch hans maka Gerd. Sålunda är om än aldrig så litet vårt statsskick i grund och botten hedniskt.

Leve konungen! Leve Sverige!

Ideella Kulturföreningen

Gröna guldets glada Gerd

Gröna guldets glada Gerd
vinterns vackra, vita mö
gifter sig med Frej.
Solen stiger ur din famn.

Från det kalla Jotunheim
blir du åkerjordens kraft.
Längtan väcks i gudens bröst.

Låt din kärlek spira nu
världen vaknar i din blick.
Livet gror där ni går fram.

När april övergår i maj vibrerar den europeiska jorden av traditioner som är betydligt äldre än dagens gränser. Men firandet handlar om mer än bara blommor och eldar eftersom det har sin grund i solens eviga cykel.

Den magiska mittpunkten

Datumet för vårt vårfirande är ingen slump. Astronomiskt sett infaller månadsskiftet april och maj nästan exakt mitt emellan vårdagjämningen och sommarsolståndet. Inom de gamla kalendrarna kallades dessa för årstidernas mittpunkter. Det är nu som naturens tillväxt verkligen exploderar och ljuset tar ett definitivt grepp om dygnet. För våra förfäder var detta den verkliga tröskeln till sommarhalvåret.

Det är viktigt att minnas att alla dessa traditioner går tillbaka till förkristen tid. Långt före dagens religioner och gränser firade människan dessa riter som en nödvändig hyllning till naturens makter och solens återkomst. Eldarna, blommorna och sångerna är ekon från en tid då vår överlevnad var helt beroende av jordens fruktbarhet och ljusets seger över mörkret.

Eldar och körsång i Norden

I Sverige och Finland firar vi Valborgsmässoafton för att hälsa våren välkommen och symboliskt skrämma bort vintern. Traditionen med stora majbrasor har gamla rötter och förr tändes eldarna för att skydda boskapen mot rovdjur och övernaturliga väsen när de släpptes ut på bete. Idag samlas vi istället kring elden för att lyssna på manskörer som sjunger klassiska vårsånger. I studentstäder som Uppsala och Lund är firandet särskilt intensivt med mösspåtagning och picknickar som markerar slutet på den mörka vinterterminen. I Danmark och Norge är firandet mindre fokuserat på just denna kväll men glädjen över ljusets återkomst är densamma i hela Norden.

Beltane: Eldens natt (Skottland och Irland)

För de gamla kelterna var Beltane en av de viktigaste brytpunkterna. Den markerade sommarhalvårets början. Man tände stora eldar som ansågs ha renande krafter. Boskapen drevs mellan två eldar för att skyddas mot sjukdomar innan de släpptes ut på sommarbete. Än idag tänds elden på Calton Hill i Edinburgh där hundratals utklädda firar eldens och solens återkomst i en vild dans.

Walpurgisnacht och Häxbränning (Tyskland och Tjeckien)

I Centraleuropa handlar natten till 1 maj om kampen mot de mörka krafterna som dröjer sig kvar efter vintern. I Tyskland säger legenden att häxorna samlas på berget Brocken i Harz den 30 april. För att skrämma bort dem tändes stora eldar och man förde så mycket oväsen som möjligt. Idag lever detta kvar som Walpurgisnacht där man dansar in våren i skydd av flammorna. I Tjeckien kallas traditionen Pálení čarodějnic vilket betyder häxbränning. Man bränner dockor gjorda av halm och trasor på stora bål för att symboliskt ta död på vintern och bereda plats för sommarens ljus.

Vesnianky och magisk dagg (Ukraina)

I Ukraina möts våren med uråldriga rituella sånger som kallas Vesnianky. Dessa sånger sjöngs förr uppe på kullar för att kalla på solen och väcka jorden till liv. Man firar naturens uppvaknande genom att baka bröd formade som lärkor och använda videkvistar som symboler för livskraft. En särskilt viktig tidpunkt infaller vid månadsskiftet och fram till början av maj då man tror att daggen har läkande krafter. Genom att tvätta ansiktet i morgondaggen säkrade man hälsa och skönhet för det kommande året.

De levande majstängerna (Baltikum och Polen)

I de baltiska länderna har firandet starka kopplingar till naturens beskyddare och trädens livskraft. I Litauen och Estland har man historiskt vördat björken. Den 1 maj smyckas hemmen med grönt ris för att bjuda in växtligheten. Vid kusterna tänds eldar som en sista hälsning till den mörka vinterns isar.

Solens och blommornas återkomst (Portugal och Spanien)

Längst i söder firar man solens gång genom blomning snarare än eld. I Portugal är natten till 1 maj känd som Maias natten. För att skydda sig mot missväxt och onda krafter hänger man gula kvastginstblommor på dörrarna. Det är en tyst och vacker rit som markerar att solen nu står tillräckligt högt för att välsigna jorden. I byar i Kastilien i Spanien reser man El Mayo som är en hög trädstam som sträcker sig mot skyn. Det är en urgammal fruktbarhetssymbol som markerar att vi nu har lämnat mörkret bakom oss och går mot årets ljusaste tid.

En gemensam rot

Oavsett om det kallas Valborg, Beltane eller Vesnianky är grunden densamma. Människan firar att vi befinner oss på den gyllene medelvägen mellan dagjämning och solstånd. Det är en tid för rening genom eld, skydd genom växter och ett kollektivt jubel över att livet återvänder.

Hela Europa firar: När våren tämjer mörkret
När april övergår i maj vibrerar den europeiska jorden av traditioner som är betydligt äldre än dagens gränser. Men firandet handlar om mer än bara blommor och eldar eftersom det har sin grund i solens eviga cykel.

Den magiska mittpunkten
Datumet för vårt vårfirande är ingen slump. Astronomiskt sett infaller månadsskiftet april och maj nästan exakt mitt emellan vårdagjämningen och sommarsolståndet. Inom de gamla kalendrarna kallades dessa för årstidernas mittpunkter. Det är nu som naturens tillväxt verkligen exploderar och ljuset tar ett definitivt grepp om dygnet. För våra förfäder var detta den verkliga tröskeln till sommarhalvåret.

Det är viktigt att minnas att alla dessa traditioner går tillbaka till förkristen tid. Långt före dagens religioner och gränser firade människan dessa riter som en nödvändig hyllning till naturens makter och solens återkomst. Eldarna, blommorna och sångerna är ekon från en tid då vår överlevnad var helt beroende av jordens fruktbarhet och ljusets seger över mörkret.

Eldar och körsång i Norden
I Sverige och Finland firar vi Valborgsmässoafton för att hälsa våren välkommen och symboliskt skrämma bort vintern. Traditionen med stora majbrasor har gamla rötter och förr tändes eldarna för att skydda boskapen mot rovdjur och övernaturliga väsen när de släpptes ut på bete. Idag samlas vi istället kring elden för att lyssna på manskörer som sjunger klassiska vårsånger. I studentstäder som Uppsala och Lund är firandet särskilt intensivt med mösspåtagning och picknickar som markerar slutet på den mörka vinterterminen. I Danmark och Norge är firandet mindre fokuserat på just denna kväll men glädjen över ljusets återkomst är densamma i hela Norden.

Beltane: Eldens natt (Skottland och Irland)
För de gamla kelterna var Beltane en av de viktigaste brytpunkterna. Den markerade sommarhalvårets början. Man tände stora eldar som ansågs ha renande krafter. Boskapen drevs mellan två eldar för att skyddas mot sjukdomar innan de släpptes ut på sommarbete. Än idag tänds elden på Calton Hill i Edinburgh där hundratals utklädda firar eldens och solens återkomst i en vild dans.

Walpurgisnacht och Häxbränning (Tyskland och Tjeckien)
I Centraleuropa handlar natten till 1 maj om kampen mot de mörka krafterna som dröjer sig kvar efter vintern. I Tyskland säger legenden att häxorna samlas på berget Brocken i Harz den 30 april. För att skrämma bort dem tändes stora eldar och man förde så mycket oväsen som möjligt. Idag lever detta kvar som Walpurgisnacht där man dansar in våren i skydd av flammorna. I Tjeckien kallas traditionen Pálení čarodějnic vilket betyder häxbränning. Man bränner dockor gjorda av halm och trasor på stora bål för att symboliskt ta död på vintern och bereda plats för sommarens ljus.

Vesnianky och magisk dagg (Ukraina)
I Ukraina möts våren med uråldriga rituella sånger som kallas Vesnianky. Dessa sånger sjöngs förr uppe på kullar för att kalla på solen och väcka jorden till liv. Man firar naturens uppvaknande genom att baka bröd formade som lärkor och använda videkvistar som symboler för livskraft. En särskilt viktig tidpunkt infaller vid månadsskiftet och fram till början av maj då man tror att daggen har läkande krafter. Genom att tvätta ansiktet i morgondaggen säkrade man hälsa och skönhet för det kommande året.

De levande majstängerna (Baltikum och Polen)
I de baltiska länderna har firandet starka kopplingar till naturens beskyddare och trädens livskraft. I Litauen och Estland har man historiskt vördat björken. Den 1 maj smyckas hemmen med grönt ris för att bjuda in växtligheten. Vid kusterna tänds eldar som en sista hälsning till den mörka vinterns isar.

Solens och blommornas återkomst (Portugal och Spanien)
Längst i söder firar man solens gång genom blomning snarare än eld. I Portugal är natten till 1 maj känd som Maias natten. För att skydda sig mot missväxt och onda krafter hänger man gula kvastginstblommor på dörrarna. Det är en tyst och vacker rit som markerar att solen nu står tillräckligt högt för att välsigna jorden. I byar i Kastilien i Spanien reser man El Mayo som är en hög trädstam som sträcker sig mot skyn. Det är en urgammal fruktbarhetssymbol som markerar att vi nu har lämnat mörkret bakom oss och går mot årets ljusaste tid.

En gemensam rot
Oavsett om det kallas Valborg, Beltane eller Vesnianky är grunden densamma. Människan firar att vi befinner oss på den gyllene medelvägen mellan dagjämning och solstånd. Det är en tid för rening genom eld, skydd genom växter och ett kollektivt jubel över att livet återvänder.

Oden befaller, enhärjarna lyder!

Oden skådar mot himlens brand,
med Gungnir stadigt i sin hand.
Fimbulvintern har lagt sitt flor,
nu vaknar vreden där jättar bor.
Han förkunnar med röst så dov och klar:
”Sista striden, Ragnarök, är här.”

I Valhalls salar hörs vapengny,
när enhärjarna reser sig mot en blodröd sky.
Från bänkar och bord de kliver fram,
fria från fruktan, fria från skam.
De svär sin trohet till tidernas slut,
medan tidens timglas rinner ut.

”Vi följer dig, fader, dit du går,
genom eld och aska, genom djupa sår.”
De vet att ödet i väven är lagt,
att ingen kan fly undan mörkrets makt.
De ska alla falla, de ska alla dö,
likt vissnat gräs under vinterns snö.

Men blicken är fast och ryggen rak,
under Odens korpars svarta tak.
Guden befaller, och hären lyder,
medan Vigrids fält mot undergång sjuder.
De följer sin Herre, sin kung och sin gud,
när världen förgås i krigets skrud.

Många hedningar firar månadsskiftet mellan den fjärde och den femte månaden. Givetvis så kunde de kristna inte undgå att försöka överta denna tradition men nu är hedendomen tillbaka. Så fira, skratta och sjöng hedningar!

Gerd är asynjan vi uppmärksammar lite extra i vår sänd gärna henne en tanke nu när v firar våren!

Muspelheim: Ulls ”far”?
I den nordiska religionn ofta kallad asatro beskrivs Ull konsekvent som son till Siv och styvson till Tor. Men vem som är hans biologiska far har i århundraden år varit höljt i dunkel. Genom att titta på naturkrafterna bakom namnen framträder en logisk bild: Ull är inte son till en person, utan till den kosmiska elden i som fanns redan i urtiden.

Guden som skingrar molnen
Namnet Ull betyder bokstavligen glans eller härlighet. Han är känd som bågskyttets och skidåkningens gud, bosatt i idegransdalarna, Ydalir. Men i ett land som Norden, präglat av mörker och växlingar mellan regn och sol, har Ull en djupare funktion. Han är gestalten som kliver fram när åskguden Tor gjort sitt. När regnet upphör och molnen skingras är det Ulls strålar som får den blöta jorden Siv att glittra likt guld.

Från Glen till Ull: Solstrålen som pil
Många har förbisett kopplingen mellan Ull och solgudinnans make, Glen. Namnet Glen betyder också ljusglimt eller glans. Om man ser Sol som kusk och Glen som själva himlakroppen, den fysiska solen, blir Ull den naturliga förlängningen.
En solstråle är i mytologisk mening en salva pilar som skjuts ner från himlavalvet. Ull, den gudomliga bågskytten, är alltså solens strålande verkan på jorden. Han är mellanhanden som ser till att Sivs guldhår, skörden, får den energi den behöver för att mogna.

En fader av eld
Om Ull är solstrålen och Glen är solskivan, var kommer de ifrån? Myterna förtäljer att solen skapades av gnistor från Muspelhem, den uråldriga eldens rike i söder.
Här hittar vi den saknade pusselbiten. Muspelheim är den sanna källan. Ull är av eldsläkt. Han är en kosmisk kraft av värme och ljus som hör hemma i gudaätten via sin mor Siv. Att han beskrivs som en fantastisk skidåkare blir plötsligt logiskt. Som en varelse sprungen ur ur elden glider han friktionsfritt över Nordens kalla isar, en kraft från söder som gör vintern uthärdlig.

Ett gudomligt kretslopp
Att myterna gjort honom till Tors styvson är ett sätt att väva samman universums krafter. Genom att knyta glansen Ull till åskans Tors familj beskriver myten ett fullständigt kretslopp. Elden från Muspelheim blir via Sol och Glen till strålar som i Tors sällskap ger liv åt jorden.
I de hundratals svenska ortnamn som bär hans namn lever den gamla tron kvar. Där är han inte bara en styvson, han är den heliga strålen som ser till att sanningen kommer fram i ljuset och att livet återvänder efter stormen.

Är denna hypotes lika pricksäker som Ulls pilar?

Må Hel ta alla som vill att Grönland inte ska vara danskt!