Varför jättekvinnor villigt låter sig lägras av gudarna, en teologisk förklaring

Som alla vet är Frej tämligen välutrustad. Men även Oden, Tor och Njord är ganska flinka i kärlekens lekar. Oden har barn med många gudinnor och jättekvinnor, utöver det mänskliga släkte som har Ask och Embla som sina anfäder. Tor har ju även han sin charm; barn har han med både Siv och Järnsaxa. Njord har såväl en maka i vanernas rike som en lite mer komplicerad relation med Skade. Sedan har vi Loke med sitt förvirrade könsliv, men honom ska vi tala tyst om.

Detta faktum, att gudarna faktiskt är kärleksgudar, är det få som tänker på. Men att mången tursamö villigt låter sig lägras kanske beror på att jättarna är lite trista när det gäller smek och älskog. En frostjätte låter ju inte som en eldig älskare, och eldjättar tar i lite för mycket. Så nu har vi löst detta teologiska dilemma: jättarnas damer är helt enkelt lite otillfredsställda. Detta vet såväl asar som vaner att utnyttja. Visst är en och annan brunstig jätte tänd på Freja och några av de andra gudinnorna, men de lyckas aldrig få till det. Avsaknad av charm är nog en av de främsta orsakerna, men de är ju jättar.

Jättekvinnorna är däremot kärlekskranka. I kvädet om Helge Hjörvardsson försöker Rimgerd övertala hjälten till älskog, även om det inte blir något av med det. I Sången om Grimner förebrår Oden sin fosterson Geirröd, som Frigg fostrat, för att han ligger med en jättekvinna. Ja, det är mycket passion i Ymers kvinnliga avkomma.

En slutsats borde lyda:

Längtan efter metamorfos: Jättekvinnorna vill upphöjas. Genom att ligga med en gud eller en gudalik hjälte bryter de sig loss från den trista, eviga frosten i Jotunheim.

Smekets och ordningens erotik: Jättemännen bjuder bara på rå styrka, hot, kyla eller extrem eld. Ingen kvinna vill ha en så ”eldig” älskare att han knappast hinner börja innan det är slut. Gudarnas charm, med Odens vältalighet, Frejs gränslösa fruktsamhetskraft och Njords milda havsbris, representerar en raffinerad erotik som jättarnas damer helt saknar i sin egen sfär.

Men det ska sägas att Ran, som ofta agerar likt en gudinna i Asgård men är av jättesläkt, har ett lyckligt förhållande med Ägir. De har ju nio döttrar ihop och bjuder ofta in gudarna på fest. Men Ägir är ju en havsjätte, så han är kanske det flytande undantaget som bekräftar den stela regeln?

Frej, en mycket välutrustad gud.

Friggs fosterson har gjort det med en jättinna.

Oden vet hur man ska behandla damer oavsett vilket släkte de tillhör.

Njord styr

Stormigt hav blir lugnt, Njord styr över våg och vind.
Sjöman finner hem.
Vågor slår mot klipporna, gudens fötter tvättas.
Rikedom från djupa hav.

Hör på, sitt ner och håll truten medan jag berättar hur det egentligen gick till. Ni skalders visor ger jag inte mycket för, de fattar ingenting av vad som krävs för att hålla asakrafterna uppe på öppet hav.

Jag behövde bete, men den fega jätten Hymer snålade och vägrade hjälpa till. Tror han att han kan sätta sig på åskguden? Jag gick rakt ut i hans hage, tog tag i hornen på hans största jävla stortjur, och slet huvudet av kreaturet med bara händerna. ”Där har vi ditt bete, gubbe”, sa jag och kastade ner det blodiga huvudet i hans usla eka.

Sedan rodde jag. Hymer gnällde som en stucken gris ju längre ut vi kom. Han skrek att flundrorna räckte, att vi måste vända innan valarna tog oss. Valar! Som om jag skulle frukta en fisk. Jag bara log, spottade i sjön och rodde ännu hårdare, förbi alla kända fiskegrund, tills vi var ute på det djupaste mörkret där inga levande mänskliga ögon någonsin skådat botten.
Jag agnade min jättekrok med tjurskallen och lät linan löpa.

Det small till så hela havet kokade. Det var inte som att få en vanlig torsk på kroken, det kan jag lova. Hela jorden skakade. Midgårdsormen hade huggit. Jag kände direkt i nävarna vilket vidunder det var. Jag spände bältet Megingjord så hårt att det knakade i ryggen, tog tag i linan och drog med varenda asakraft jag äger. Tyngden var så djävulsk att mina fötter slog rakt igenom båtens bottenplankor. Jag stod på själva havsbotten med vatten till midjan och slet allt vad jag orkade.
Och upp kom han. Det vidriga fula trynet bröt vattenytan, stor som en bergskedja, och sprutade sitt frätande gift rakt mot mitt ansikte. Jag stirrade odjuret rakt i de glödande ögonen, och han stirrade tillbaka. Jag släppte linan med ena handen och greppade Mjölner. Jag skulle precis krossa skallen på kräket och göra slut på eländet en gång för alla.

Då hör jag ett svischande ljud bakom ryggen. Hymer, det ruttna jävla fega kräket, står där med kniven i högsta hugg. Nu efteråt har jag fattat precis vad det handlade om. Det var fan i mig inte bara rädsla som fick honom att darra. Ormen är ju Lokes yngel, född av jättinnan Angrboda. De är av samma ruttna släkte, Hymer och masken! Blod är tjockare än vatten, även bland jättar. Hymer såg sin egen frände vara sekunder från döden, och han valde sida.
Med ett snabbt hugg kapade han linan.

Det sjöng i luften när den brast, och ormen spann tillbaka ner i djupet med ett dån som fick havet att resa sig i väldiga vågor. Min seger! Snabbt som ögat snuvade den fega jätten mig på min största triumf. Jag var så förbannad att det sprutade blixtar ur ögonen på mig. Jag vände mig om och drog till Hymer en jättesmäll rakt över örat så han flög handlöst över bord med fötterna i vädret. Jag hoppas han sjönk som en sten till botten. Sedan fick jag vada hem bäst jag ville, blöt, trött och utan ormskalle. Men tro mig, odjuret slipper inte undan. Vi har ett outrättat ärende, han och jag, och nästa gång klipper jag till så hårt att hela stjärnhimmeln rämnar!

Som brukligt är hedrar vi Tor och minns att han fiskade upp Midgårdsormen när de kristna firar sin herre lämnade dem. Jesus lämnade sina trogna, men Tor är alltid med de som tror på honom.

Den sexuella revolutionen 1571

När man i modern tid talar om sexuella revolutioner går tankarna osökt till 1960-talets p-piller, fri kärlek och frigörelse från traditionella normer. Men historien rymmer en annan, minst lika radikal omvälvning av människans intimliv som ägde rum mitt under den svenska reformationen. Genom antagandet av 1571 års kyrkoordning, Sveriges första protestantiska lagverk för kyrkan, lades grunden till en genomgripande förändring av synen på sex, kropp och samliv. Denna händelse kan med rätta beskrivas som en tidig sexuell revolution, om än med en helt annan innebörd än den vi upplevde under 1900-talet.

Den katolska medeltiden hade präglats av en djupt asketisk syn på sexualiteten där celibatet och avhållsamheten utgjorde de högsta andliga idealen. Sex sågs i princip som en syndig handling, en konsekvens av syndafallet, som i bästa fall kunde tolereras inom äktenskapet i syfte att avla barn. För att hålla köttets lustar i schack hade den katolska kyrkan utvecklat en omfattande förbudskalender. Det var syndigt att ha samlag under fastan, under advent, vid stora religiösa högtider och på specifika veckodagar som onsdagar, fredagar och söndagar. Sammantaget innebar detta att gifta par var förbjudna att röra varandra under nära hälften av årets dagar.

Det är mot denna bakgrund som 1571 års kyrkoordning framstår som en revolutionär brytpunkt. Inspirerade av Martin Luthers teologi svepte de svenska reformatorerna bort hela det medeltida systemet av kalenderbundna förbud. Reformationen tog bort äktenskapets status som heligt sakrament och flyttade det från att vara ett heligt religiöst sakrament till att betraktas som en världslig ordning och ett samhälleligt stånd, men i samma process befriades det gifta samlivet från skam. Sex gick från att vara ett nödvändigt ont till att betraktas som en naturlig och god gåva från Gud, avsedd för både mänsklig glädje och sammanhållning mellan man och hustru.

Det skiftet innebar en enorm praktisk frigörelse för den vanliga befolkningen. Plötsligt var det gifta samlivet tillåtet i stort sett varje dag året om. Kyrkan upphöjde snarare samlaget till en äktenskaplig plikt som makarna var skyldiga att ge varandra för att hålla frestelser och utomäktenskapliga syndatankar på avstånd. Det sekellånga kravet på prästers celibat slopades också, vilket ledde till att prästgården med sin gifta präst och dennes familj förvandlades till det nya moraliska och sociala idealet i samhället. Den mänskliga sexualiteten gömdes inte längre undan i kloster utan placerades i centrum av den goda samhällsordningen.

Men denna tidiga sexuella revolution bar på en djup paradox. Samtidigt som kyrkoordningen skapade en fri zon inom äktenskapet, stramade den åt greppet kring all sexualitet utanför dess ramar på ett sätt som saknade motstycke i medeltiden. Under katolsk tid hade man ofta haft en pragmatisk inställning till informella relationer, frilloförhållanden och prostitution. Den nya lutherska statskyrkan tolererade däremot inga gråzoner. All sexualitet skulle ovillkorligen kanaliseras in i det lagliga äktenskapet.

Priset för den äktenskapliga friheten blev därför en drakonisk kontroll av de ogifta och en hårdhänt kriminalisering av utomäktenskapliga förbindelser. Det som tidigare betraktats som synder blev nu grova brott mot både Guds ord och statens lag, vilket under de kommande decennierna ledde fram till djupt repressiva lagar, som när dödsstraff för otrohet formellt lagfästes 1608 – samt skamstraff på pliktpallen. 1571 års sexuella revolution handlade alltså inte om individuell frihet i modern mening, utan om att tämja och centralisera sexualitetens urkraft till familjebildningen för att bygga en stabil och moraliskt renad stat.

Reformationens omformning av det svenska samhället stannade inte vid kyrkans altare utan flyttade rakt in i maktens korridorer och de enskilda hemmen. Genom het lutherska skiftet och den efterföljande lagstiftningen skapades en helt ny samhällsmodell där äktenskapet förvandlades till själva fundamentet för statens stabilitet. Detta ledde till en radikal förändring för landets styrande män, som plötsligt mötte strikta krav på familjebildning, samtidigt som den gifta kvinnans juridiska och sociala tillvaro stöptes om under ett strikt hierarkiskt system.

I det nya protestantiska Sverige blev det ogifta livet och celibatet betraktat med djupt misstroende av både kyrka och kungamakt. Ensamstående män ansågs inte bara löpa en ständig risk att falla i sexuell synd, utan de sågs också som opålitliga och rotlösa element i samhällskroppen. Därför uppstod ett i praktiken obligatoriskt krav på att statens ämbetsmän och präster skulle vara gifta. Prästgården förvandlades till ett mönsterhem där prästen förväntades leda sin församling genom att visa upp ett perfekt och välordnat hushåll. För de världsliga ämbetsmännen blev äktenskapet en absolut merit och en förutsättning för karriär eftersom en man med hustru, barn och fast egendom ansågs vara mycket mer ansvarsfull och lättare för staten att kontrollera.

Denna utveckling gav en ny teologisk legitimitet till kvinnans juridiska underordning. Den gifta kvinnans medeltida omyndighet och mannens målsmansrätt bestod, men kom nu att ramas in av den lutherska husfadersideologin. Mannen fungerade som familjens juridiska överhuvud, vilket innebar att han ensam kontrollerade ekonomin, slöt avtal och representerade hushållet utåt vid tinget och inför kyrkan. Som en förlängning av denna maktstruktur gav lagen mannen rätt till så kallad husaga, vilket innebar att han fick använda måttfullt fysiskt våld för att korrigera sin hustru och sina tjänstehjon om de inte visade tillbörlig hörsamhet, så länge våldet inte orsakade bestående skador.

Trots denna djupt rotade juridiska underordning innebar reformationen samtidigt en paradoxal statusförhöjning för den gifta kvinnan. Hon betraktades inte heller genom den medeltida katolska linsen som en symbol för frestelse och synd, utan upphöjdes till mannens nödvändiga och respekterade medhjälpare. Som husmor i det lutherska hushållet innehade hon en betydande praktisk auktoritet över gårdens dagliga drift, produktionen och tjänstefolket. Hennes arbete värderades högt eftersom staten insåg att det nya samhällssystemet helt vilade på fungerande och stabila hushållsekonomier.

Dessutom förde den nya ordningen med sig vissa nya juridiska rättigheter som faktiskt skyddade kvinnan om mannen misskötte sina förpliktelser. Eftersom äktenskapet inte längre var ett oupplösligt katolskt sakrament introducerades rätten till fullständig skilsmässa. Om en make begick äktenskapsbrott eller övergav sitt hem, kunde hustrun driva en process inför domkapitlet för att upplösa äktenskapet. Vid en sådan skilsmässa skyddades hennes ekonomiska intressen genom att hon fick behålla sin lagliga giftorätt i boet, samtidigt som hon tillerkändes rätten att gifta om sig. Det lutherska Sverige skapade därmed en värld där kvinnan förväntades underordna sig husbondens välde, men där hon också erbjöds ett fastställt skydd så länge hon verkade inom äktenskapets och den gifta statens ramar.

Referenser

Tryckta källor

Brilkman Kajsa, Morten Fink-Jensen & Sanders Hanne Reformation i två riken, Reformationens historia och historiografi i Sverige och Danmark 2019
Hägg Göran Svenskhetens historia 2003
Lindstedt Cronberg Marie Synd och skam, ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680–1880
Kjöllerström Sven Den svenska kyrkoordningen 1571 jämte studier kring tillkomst, innehåll och användning 1971
Troels-Lund Frederik Dagligt liv i Norden på 1500-talet del IX 1938
Troels-Lund Frederik Dagligt liv i Norden på 1500-talet del XI 1945
Troels-Lund Frederik Dagligt liv i Norden på 1500-talet el XII 1945

Internet

https://en.wikipedia.org/wiki/Sexual_revolutionSvenskhetens historia
https://fof.se/artikel/den-sexuella-laggningens-fodelse/
https://www.historisktidskrift.se/ht1/fulltext/2009-3/pdf/HT_2009_3_362-380_lennartsson.pdf
https://internt.ht.lu.se/media/documents/persons/MarieLindstedtCronberg/Synd_och_skam.pdf
https://www.kulturen.com/wp-content/uploads/2017/06/l%C3%A4ttKulturen-1993-Br%C3%B6llop.pdf
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/riksdagens-protokoll_dc9c63/html/
https://sv.wikipedia.org/wiki/1571_%C3%A5rs_kyrkoordning
https://sv.wikipedia.org/wiki/Laurentius_Petri_Nericius
https://sv.wikisource.org/wiki/Uppsala_m%C3%B6tes_beslut_1572

Magnes moder

Starke Magnes mor
Tor fann hennes famn,
svärdet lyser i hennes hand.
Vinden viskar tyst.

Snotra och bärsärkarna

Den nordiska religionen vi kallar asatro och det forntida hedniska samhället rymde en fascinerande balansgång mellan extrem civiliserad hövlighet och totalt vilt raseri. Genom gudinnan Snotra fick dygder som klokhet, självbehärskning och god etikett en gudomlig status. Hon personifierade förmågan att föra sig korrekt i sociala sammanhang och att förstå de invecklade lagar och regler som höll samman klanen. Att vara belevad var en högt värderad egenskap som skapade ordning och trygghet i vardagen.

Samtidigt fanns en medveten plats för det otyglade genom Odens bärsärkar. Dessa krigare representerade den raka motsatsen till etikett när de i rituell extas kastade av sig civilisationens brynja för att ikläda sig djurens hamn. Detta var inte ett tecken på bristande kultur utan snarare en insikt om att människan bär på båda sidorna. Man valde inte mellan att vara en civiliserad varelse eller ett vilddjur utan man tilläts vara både och beroende på vad situationen krävde.

Denna dubbelhet gjorde nordborna till ett både sofistikerat och fruktat folk. De kunde sitta vid förhandlingsbordet och följa Snotras principer om diplomati för att i nästa stund släppa fram bärsärken när försvar eller erövring var nödvändig. Det var i mötet mellan den belevade hovsamheten och det rituella raseriet som deras unika livskraft låg. Genom att ge båda krafterna utrymme skapade de en helhet där kulturen inte kvävde instinkten utan snarare kanaliserade den när den behövdes som mest. Det är inte antingen eller, man kan ha både och. Såväl gudamakter som livet har många sidor.

Att de lät dessa två sidor existera sida vid sida utan att den ena behövde utplåna den andra eller skapa moralisk dilemma, skapade en enorm dynamik i deras samhälle. Det är förmodligen därför de kunde vara lika framgångsrika som lagstiftare och handelsmän som de var som fruktade krigare.

Även den tuffaste bärsärken kan och bör åkalla Snotra.

Folk pratar så mycket om mitt nät. De säger att jag är grym, att jag lurar sjömännen ner i djupet bara för att se dem drunkna. Visst, jag kastar mitt nät och jag drar till mig de som havets stormar skördat, men ingen talar om vad som händer sedan.
Tror de att jag lämnar dem att ruttna i tången? Nej, i min sal på havets botten snålas det inte! Den som hamnar i Rans nät får byta saltvatten mot det finaste öl och kalla vindar mot värmen från mina guldglänsande väggar. Jag bjuder på fest som ingen annan, och mina nio döttrar ser till att ingen bägare står tom. Det är ett gille som aldrig tar slut, en evig fest under vågorna för de som lämnat det torra landet bakom sig.

Låt dem uppe på land frukta mitt nät om de vill. De ser bara slutet, men jag vet att för varje sjöman som dras ner, börjar en fest som de bleka munkarna aldrig ens kunnat drömma om i sina kalla celler. Jag dränker dem kanske i vatten, men jag dränker dem också i gästfrihet.

En kyss

Där mörkret möter köldens grind,
står Hel med blek och frostig kind.
Hon tar hans hand, en gäst så kär,
i riket där ingen återvänder mer.

Med läppar svala, mjukt som dun,
hon kysser bort hans sista stund.
Hon förför honom i skuggans glans,
och drar honom in i dödens dans.

Hon drar honom in där skuggan är tät,
och fångar hans själ i sitt iskalla nät.
En kyss som smakar av mull och av jord,
långt bortom bön och mänskliga ord.

Hon leder honom till sin viloplats,
av gråsten och järn, i nattens palats.
Där delar de älskog i mörkrets bo,
där den som har dött får en evig ro.

Han ser hennes ansikte, hälften så skönt,
att allt ovan jord känns blekt och ovänt.
”Behåll mig hos dig”, blir hans sista ord,
”jag vill aldrig mer se de levandes jord.”