Outgrundlig plan eller aktiv jakt? När ”Guds vilja” möter Odens sökande efter svar
Inom den kristna traditionen möter vi ofta begreppet outgrundlig. Det används som en vacker omskrivning av det enkla faktum att de kristna inte har en aning. När katastrofer sker eller böner förblir obesvarade, landar förklaringen ofta i att ”Guds vägar är outgrundliga”. Det är en teologisk nödutgång som kräver att människan backar undan, slutar fråga och istället väljer den blinda tilliten. Man hoppas helt enkelt att någon med bättre insyn har en plan som löser sig i slutändan.
Kontrasten mot asatrons främste gud Oden, kunde inte vara större.

Den sökande guden mot den stumme guden
Där den kristne guden framställs som allvetande och statisk, är Oden en gud i ständig rörelse. Han sitter inte inne med alla svar, han söker dem. Oden är beredd att betala ett oerhört pris för kunskap; han offrar sitt öga i Mimers brunn och hänger sig själv i världsträdet Yggdrasil för att förstå runornas makt.

I asatron är visdom ingenting man får genom nåd eller passiv väntan. Det är något man erövrar. Medan kristendomen ofta landar i färdiga svar (dogmer), bygger asatron på att ställa de svåra frågorna. Oden nöjer sig aldrig med att någott är ”outgrundligt”. Han reser till världens ände, utmanar jättar i visdomstävlingar och söker febrilt efter varje pusselbit som kan hjälpa honom att förstå, och kanske påverka, det kommande Ragnarök.

Hopp kontra kamp
Skillnaden i mentalitet är fundamental.
Kristendomen vilar i hoppet om att en högre makt har kontroll, även när det ser mörkt ut. Mysteriet ses som en slutstation där människan ska ödmjuka sig.
Asatron lever i kampen. Här finns ingen garanti för att allt ordnar sig. Tvärtom pekar allt mot undergången, vilket gör kunskap till det vassaste vapnet man har.
Att kalla Guds plan för outgrundlig kan i praktiken ses som ett sätt att ”hålla tyst och verka vis”.

Oden väljer den motsatta vägen: han erkänner sin brist på kunskap och ger sig ut för att laga den. Det är en betydligt mer mänsklig och intellektuellt hederlig hållning.
I slutändan handlar det om hur vi ser på tillvaron. Ska vi sitta still och hoppas att den outgrundliga planen leder oss rätt, eller ska vi likt Oden rida ut och kräva svar av världen? Asatron påminner oss om att den som frågar kan verka dum för stunden, men den som aldrig frågar förblir blind för evigt.

”Men det finns alltid de vars politiska övertygelse är finare än alla andras, vars mänskliga rättighet är viktigare än andras. Därför tycker de finare att just deras politik inte är politik, för deras politik är så god att den inte räknas som politik utan bara som godhet.”

Jan Emanuel, politiks legoknekt

Från Gymers gårdar

Från Gymers gårdar
i jättars land,
skådade Frej
den strålande mön.
Hennes armar lyste,
himmelen brann,
ljuset föll över
hav och jord.

Skirner sändes
med svärd och guld,
att vinna hennes hand
åt solens gud.
I lunden Barre,
där löven susar,
möttes de två
när våren kom.

Vackra jättemön,
nu alvernas drottning,
håller Frej kär
i soliga salar.
Från isiga berg
till grönskande fält,
hon tämjer vinterns
kalla grepp.

Gertruddagen är som alla vet den 17 mars och Gertrud lär varit en katolsk abbedissa. För skojs skulle frågade vi AI om Gertrud och Gerd och fråga och svar kommer här:

Fråga: Gertrud låter nästan som Gerd en asynja i asatron kan man tänka sig någon gemensamt med abbedissan och asynjan?

Svar: Det finns inga direkta historiska bevis för att abbedissan Gertrud och asynjan (eller jättinnan) Gerd är samma gestalt, men det finns fascinerande paralleller i både etymologi och deras koppling till naturen som gör att man kan dra kopplingar.

Här är vad som förenar och skiljer dem åt:

1. Namnens betydelse

Även om namnen låter lika, har de olika ursprung:

• Gertrud: Ett tyskt namn sammansatt av gēr (spjut) och thrūdh (kraft/styrka). Det betyder alltså ungefär ”den spjutstarka”.
• Gerd (Gerðr): Ett fornnordiskt namn som kommer från garðr, vilket betyder inhägnad, skyddad plats eller trädgård.

2. Kopplingen till våren och växtlighet

Här möts de i folktron:

• Gerd i mytologin: Gerd är en jättinna vars skönhet var så strålande att hon lyste upp himmel och hav. Hon blir maka till fruktbarhetsguden Frej. Deras förening symboliserar ofta hur den frusna jorden (jättinnan) tinar och befruktas av vårsolen (Frej).
• Gertrud i folktron: Precis som Gerd förknippas med trädgården (garðr), är Sankta Gertrud skyddshelgon för trädgårdsmästare. Det var på hennes dag, 17 mars, som man sa att ”Gertrud blåser liv i jorden” och tjälen började gå ur marken.

3. Symbolik och djur

• Katter: Gertrud är känd som katternas skyddshelgon, ofta för att hon åberopades mot råttor och möss. Inom asatron är katten starkt kopplad till gudinnan Freja, som körs i en vagn dragen av katter.
• Ljus och strålglans: Gerd beskrivs i Skirnismál med armar som lyser upp världen. Sankta Gertrud sägs i legenden ha haft en syn av en flammande gyllene sfär, ett mirakel som ofta förknippas med gudomligt ljus.

Sammanfattningsvis: Även om de är olika figurer – en historisk abbedissa och en mytologisk jättinna – har folktron ”smält samman” dem genom att ge Gertrud rollen som vårens och trädgårdens beskyddare, områden som i förkristen tid låg nära Gerd och fruktbarhetskulten kring Frej.

”Det har alltid varit fler som gillat grönt hår och näsringar i Stockholm jämfört med Skövde och Skänninge.”

John Chrispinsson, författare och journalist

Ja enligt historieböckerna är det året efter vikingatiden men det är också så många medborgare som lämnade svenska kyrkan i januari 2026 ayps.

Varför vanerna väljer kylan: En mytologisk analys av is, eld och fruktbarhet
Inom den nordiska mytologin brukar striden mellan gudar och jättar beskrivas som en enkel kamp mellan ordning och kaos. Men tittar man närmare på de främsta fruktbarhetsgudarna, Njord och Frej framträder ett tydligt mönster: de föredrar köldjättar framför eldjättar.

Havet som tinar vintern
Njord, havets gud, personifierar den kraft som modererar kylan. Som du själv påpekat: havet tinar upp vintern vid kusten. Det är en naturkraft som kan hantera frost och is. Genom sitt äktenskap med jättinnan Skade, vinterns och jaktens gudinna, skapar Njord en bro mellan den vilda kylan och civilisationen. Även om deras äktenskap var stormigt, representerar det en nödvändig balans där kylan accepteras som en del av livets kretslopp.

Frej och den frusna jorden
Hans son Frej följer i faderns fotspår när han förälskar sig i Gerd. Som dotter till frostjätten Gymer representerar hon den frusna, hårda jorden. Men till skillnad från elden är kylan formbar. När Frej (solens och växtlighetens gud) förenas med Gerd, tinar jorden upp och blir till bördig mark. Det är en kemi som fungerar: kyla + värme = liv.

Elden, den absoluta motpolen
Kontrasten mot eldjättarna, ledda av Surt, är total. Där köldjättarna representerar en miljö som kan tämjas och befruktas, representerar elden den rena förintelsen. Som vi konstaterat: elden förångar vattnet och förtorkar jorden. När Loke (eldens sluge företrädare) hånar vanerna i Lokasenna, markerar det en djupare klyfta än den mellan gudar och isjättar. Det är en konflikt mellan det som bygger upp (vanerna och deras isjättinnor) och det som bara förtär.

Det tragiska slutet
Ironin i mytologin når sin spets vid Ragnarök. Frej, som gav bort sitt magiska svärd för att vinna kärleken hos en köldjättinna, står försvarslös mot eldjätten Surt. Utan sitt vapen faller fruktbarhetens gud för den kraft som inte kan tämjas, giftas in eller förhandlas med. Den värld som vanerna och isjättarna tillsammans har gjort beboelig, förvandlas till slut till aska av den enda kraft de inte kunde kontrollera: den extrema hettan. Men Njord överlever, vatten kan förångas men den återkommer, när den kyls ner så blir det åter hav.

Gerd och Skade isen, kylans och vinterns jättinnor trivs visst ganska bra hos vanerna.

Allfader

I världsalltets mitt står en tron av is,
och han som sitter där är äldre än ljuset.
Ett enda öga vakar som en främmande sol,
medan det andra sover djupt i visdomens mörka brunn.

Hans tanke är en korp som klyver nattens tystnad,
hans minne en skugga över de levandes stigar.
Han söker inte kärlek, han söker lagarnas kärna,
den dolda skrift som blöder ur de nio nätternas sår.

Se, spjutet darrar i hans hand likt en sträng av stål,
redo att slå sönder universums glaskupa.
Han är den stora viljan, stram och namnlös,
en vind som blåser genom gudars och människors aska.

Den gnostiska hedendomen: En resa från materia till manifestation
Inom det samtida svenska hedniska landskapet, som ofta delas upp i kulturella, naturvördar och nationella inriktningar, framträder den gnostiska hedendomen som en nödvändig vertikal kraft. Där de övriga inriktningarna ofta riskerar att fastna i det materiella , oavsett om det rör sig om historiskt återskapande, romantiserad ekologi eller politisk identitet, erbjuder den gnostiska vägen en metafysisk tyngd som lyfter tron från folklore till existentiell nödvändighet. Genom att dra en tydlig gräns mellan det världsliga och det andliga strävar gnostikern inte efter att bara tillhöra en tradition, utan efter att genomgå en radikal inre transformation.

Kärnan i detta andliga sökande återfinns i myten om Odens invigning i världsträdet Yggdrasil. För gnostikern är berättelsen om hur Oden hänger nio nätter i trädet, genomborrad av spjut och utan mat eller dryck, en arketypisk beskrivning av den mänskliga andens frigörelse från kroppens bojor. Det är en medveten ego-död där den sökande offrar sitt lägre jag för att vinna tillgång till de kosmiska runorna. Detta offer belyser en fundamental sanning inom den gnostiska traditionen: visdom är inte en passiv gåva utan ett resultat av en smärtsam men nödvändig kamp mot materiens begränsningar. Genom att hänga mellan himmel och jord transcenderar Oden dualismen och når en direkt erfarenhet av det gudomliga, en så kallad gnosis.

Som komplement till denna eldiga invigning står Mimers brunn och det bevarade huvudet som symboler för det dolda, tidlösa medvetandet. Att Oden offrar sitt ena öga för en klunk ur brunnen vid trädets rot markerar övergången från den yttre, materiella synen till den inre, andliga klarsyntheten. Mimers huvud, som lever vidare utan kropp, fungerar som en röst från ett högre plan och påminner oss om att anden är oberoende av den fysiska formen. Denna aspekt av hedendomen ger religionen en intellektuell och mystik dimension som kan mäta sig med de stora världsreligionernas teologi, vilket kräver respekt snarare än att avfärdas som vikingaromantik eller levande rollspel.

Genom att fokusera på visdom snarare än arv eller väderfenomen, räddar den gnostiska inriktningen hedendomen från att förtyna i det rent provinsiella. Den erbjuder en karta för den moderna människan som söker mening i en sekulariserad värld, där gudarna ses som levande, metafysiska realiteter snarare än som litterära figurer. Denna form av hedendom är inte en flykt från verkligheten, utan en djupdykning i den, med målet att förvandla den mänskliga hugen till ett kärl för den högsta andliga insikten. Det är i detta sökande efter det översinnliga som hedendomen finner sin sanna status som en universell och levande religion.

”Sänker man inte skatten på brännvinet, så dricker folk det inte, och då får statsverket inga pengar.”

Arvid Posse, greve, statsminister