Hjorthornet och Våroffret: Mysteriet bakom Frejs märkliga vapen
I den nordiska mytologin utkämpar fruktbarhetsguden Frej en av sina mest kända strider utan svärd. Istället använder han ett hjorthorn för att besegra jätten Bele. Men varför just ett horn? Svaret kan finnas dolt i skogens egen tidtabell och hjortdjurens naturliga livscykel.
De flesta av asagudarna förknippas med praktfulla vapen; Tors hammare Mjölner eller Odens spjut Gungner. Frej ägde en gång ett svärd som kunde strida på egen hand, men i sin brinnande längtan efter jättinnan Gerd gav han bort det som en brudgåva. När han sedan ställdes ansikte mot ansikte med jätten Bele, tvingades han gripa vad som fanns till hand nämligen ett hjorthorn.

Om vi granskar hjortens biologi framträder en tydlig bild. Kronhjorten, som är skogens konung i våra nordiska trakter, fäller sina horn under senvintern och tidig vår, oftast mellan februari och april.
Att Frej hittar ett horn i skogen och använder det som vapen placerar därför kampen mot Bele mitt i brytpunkten mellan vinter och vår. Det är den tidpunkt då marken tinar, livet återvänder och Frej, som fruktbarhetens gud, är som mest betydelsefull.

Symbolik
I mytologisk tolkning representerar jättar ofta de karga, kalla urkrafterna (vinter och kaos), medan Frej står för växtlighet och solljus. Att Bele faller för ett hjorthorn är därför djupt symboliskt:

Återfödelse: 
Precis som hjorten fäller sina gamla horn för att odla nya, starkare kronor, markerar våren slutet på det gamla året och början på något nytt.

Livets kraft: 
Ett horn som hittas på skogsmarken är beviset på att ett djur har överlevt vintern och växer vidare. Att använda detta som vapen innebär att Frej besegrar döden med en symbol för livskraft.

Gudens koppling till djuren: 
Vissa forskare menar att Frej har urgamla rötter som en hornbeprydd gudom, liknande den keltiska Cernunnos, vilket gör hornet till hans mest naturliga attribut.

En försmak av Ragnarök
Även om Frej segrar över Bele med sitt udda vapen, bär händelsen på ett mörkt förebud. Myterna berättar att Frej vid tidens slut, Ragnarök, kommer att sakna sitt svärd när han möter eldjätten Surt. Där kommer hjorthornet inte att räcka till.
Men i berättelsen om Frej och Bele fungerar hjorthornet som en påminnelse om att naturens egna redskap är de mest kraftfulla när livet ska väckas till liv efter vinterns dvala. Nästa gång du ser ett fällt horn i vårskogen, betänk att du kanske ser resterna av en gudomlig duell.

Värt att observera
Hjorthorn är rika på kalcium och fosfor: Till skillnad från horn från kor (som består av keratin och är kväverika), består hjortens horn av benvävnad. De innehåller därför höga halter av kalcium (ca 20–30 %) och fosfor (ca 15 %), vilket är avgörande för rotbildning, blomning och fruktföljd. Frej fruktbarhetsguden göder ju gärdet så det kan bli åker mark, Frejs maka är ju Gerd liksom Bele en av jättarnas släkt som Frej vinner över även om den kampen sker med andra medel.

Den mäktige Frej med sitt hjorthorn.

Nu vaknar jorden ur sin dvala

Nu vaknar jorden ur sin dvala,
när dag och natt blir lika långa.
I dikesrenen syns de smala
små stråna, efter ljuset gånga.

Från Ostaras namn bär vinden bud,
om äggets kraft och harens språng.
Naturen bär sin späda skrud
och fylls av fåglars morgonsång.

Nu spirar hopp i frusen jord,
där vinterns grepp har tvingats släppa.
Med värme, ljus och tysta ord
vi vårens första knoppar kläppa.

En balansgång på ljusets rand,
där livet åter tar sin hand.

Fins det någon hednisk religion som inte har en vårgudinna? Troligen inte Våren är ljuvlig och vi ska nog vara glada att vårdagjämningen aldrig har kristnats. Denna dag ha vi för oss själva fri från monoteistisk ökensand.

Ostara kemiskt ren från monoteism.

Den gyllene maktens härskarinna

Där morgonrodnaden spricker som ett blodigt sår
vandrar hon, vars steg väger tyngre än bärnsten.
Hon är inte en kvinna, hon är en flammande stjärna
som kastats mot jordens frusna bröst.

Hennes blick är en skog av tusen längtanspilar,
en hunger som föder och dödar i samma andetag.
Kring hennes hals vilar Brisingamens tunga eld,
en kedja smidd av stjärnstoft och fallna riken.

Falkhamnen döljer inte hennes skönhet,
den är en skugga som sveper över de dödligas drömmar.
Hon skänker inte tröst, hon skänker glöd
en ensam fackla i det stora, ödsliga blå.

Se, jorden darrar under hennes gyllene vagn,
ty skönheten är en grym gudinna som kräver allt.

Vi identifierar Odens bror Höner med Mithras följeslagare Cautes. Oden är ju Mithotyn. Så en hyllning till denne skapargud borde vara på sin plats när det är vårdagjämning eller hur ni som är hedningar?

Stjärnportens väktare: Är Mithras tolv följeslagare en astronomisk kod?
Inom den romerska Mithraskulten fanns inga predikningar eller heliga skrifter. Istället möttes de invigda i underjordiska grottor prydda med stjärnor. Ny forskning tyder på att det vi ibland liknat vid ”lärjungar” i själva verket var en avancerad karta över universum och att de invigda var kosmiska kodknäckare. I över tvåtusen år har mysteriereligionen kring guden Mithras fascinerat och förbryllat. Under Romarrikets storhetstid var kulten den kristna kyrkans största rival, särskilt bland soldater och handelsmän. Men där de kristna talade om tolv män av kött och blod som följde sin mästare, tycks Mithras anhängare ha blickat mot något betydligt större: stjärnhimlen.

En karta i sten
När man kliver in i ett mithraeum, de små, fönsterlösa tempel som grävts fram över hela Europa, är det en sak som dominerar: bilden av Mithras som dödar en tjur, en så kallad tauroktoni. Runt denna centrala scen finns ofta tolv figurer eller symboler. Under lång tid har betraktare lockats att se dessa som guden Mithras ”lärjungar”, men dagens religionshistoriker ser något helt annat.
De tolv figurerna är Zodiaken, stjärntecknen. Men för en Mithrasanhängare var dessa inte bara horoskop; de var stationer på en kosmisk resa.

Kodknäckarna i underjorden
Mithraismen var vad vi idag skulle kunna kalla en esoterisk tro med gnostiska drag. Grundtanken var att den mänskliga själen är fångad på jorden och att vägen hem till ljusets rike går genom stjärnorna. Men himlen var inte öppen för vem som helst; den vaktades av kosmiska krafter.
Att bli invigd i kulten innebar att lära sig en kod. Genom sju olika steg, från ”Korpen” till ”Fadern”, fick medlemmarna lära sig de hemliga lösenorden och de astronomiska sambanden som krävdes för att navigera förbi planeterna och stjärnbilderna.

Pilens hemlighet
Ett tydligt exempel på denna kodning är den mytological scenen där Mithras skjuter en pil mot en klippa för att skapa vatten. För den oinvigda såg det ut som ett mirakel. För den invigda var det en astronomisk nyckel: vissa forskare menar att pilen representerade stjärnbilden Skytten, och handlingen symboliserade hur guden frigör livgivande energi i universum.
På samma sätt tolkas varje ”stordåd” som Mithras utförde som en interaktion med zodiakens krafter. Det var en mytologi skriven i astronomi, där varje handling flyttade kosmos ett steg framåt.

Mithras som Kosmokrator
Varför var denna kunskap så viktig? Romarna levde i skräck för Ödet, tanken att stjärnorna bestämde allt. Genom att knäcka koden och bli en följare till Mithras, ansåg man sig ha hittat en gud som stod över stjärnorna.
Mithras kallades ofta för Kosmokrator, världshärskaren. Den som förstod hur man läste zodiaken, och som kände till Mithras roll som dess herre, behövde inte längre frukta ödet. Genom att ”koda av” stjärnhimlen kunde den invigda efter döden passera genom zodiakens portar och förenas med guden i hans eviga rike.

Slutsats
Mithras tolv ”följare” var alltså aldrig människor. De var de kosmiska lagar som guden bemästrat. I de mörka grottorna i det antika Rom satt män och studerade stjärnornas rörelser, inte som vetenskapsmän, utan som andliga kodknäckare på jakt efter vägen hem till stjärnorna.

Referenser
Ulansey David The Origins of the Mithraic Mysteries
Wynne-Tyson Esme Mithras, The Fellow in the Cap

Ljuset i Gymers gårdar

Ljuset i Gymers gårdar,
Gerds vita armar,
skiner över världen.
Sval är jättemön,
tills hon mot sin vilja,
lovat bort sin kärlek.
I lunden där de möts,
smälter vinterns kyla,
inför guden från Vanheim.

Vårdagjämningen en viktig dag för oss hedningar. Må makterna vara med er hedningar i dessa svåra tider. Må Gerd vara med er!

Ja vilka fina, sanna och riktiga religionen slåss i mellanöstern? Ja samma erbarmliga monoteistiska skräp som vanligt fred blir det först när monoteismen är borta. Släng monoteismen på historiens skräphög!

Hjärtats dörrar öppnas

Hjärtats dörrar öppnas,
Sjöfn i sinnet verkar,
väcker längtans låga.
Hårda bröst hon tinar,
vänskap mellan vänner,
fäster trofast bunden.
Ingen man är ensam,
där gudinnans gåva,
låter kärlek gro.