Det ecuadoriansk-peruanska kriget utbröt i juli 1941 som en direkt följd av en långvarig gränstvist rörande kontrollen över de strategiskt viktiga och resursrika delarna av Amazonasbäckenet. Båda nationerna gjorde historiska anspråk på samma vidsträckta territorium i det svårframkomliga gränsområdet, och de diplomatiska spänningarna kulminerade till slut i militära sammandrabbningar längs floden Zarumilla. Under konflikten leddes Ecuador av president Carlos Alberto Arroyo del Río, medan Peru leddes av president Manuel Prado Ugarteche. På det militära planet anfördes de mer välutrustade peruanska styrkorna av general Eloy Ureta, som framgångsrikt samordnade landets olika försvarsgrenar.
De mest betydande striderna utkämpades under andra hälften av juli, där det inledande slaget vid Zarumilla snabbt följdes av en storskalig peruansk offensiv. Peru använde en modern krigföring med samordnade flyganfall, pansarfordon och fallskärmsjägare, vilket var en militärbiografisk nyhet i Sydamerika vid denna tidpunkt. Det ecuadorianska försvaret var materiellt underlägset och kunde inte stoppa den peruanska framryckningen, som snart ledde till en fullständig ockupation av den ecuadorianska provinsen El Oro. Krigshandlingarna slog hårt mot civilbefolkningen i regionen och tvingade tusentals människor på flykt undan bomberna och de framryckande trupperna. Konfliktens utveckling väckte stor oro i omvärlden, och internationella medlare i form av USA, Brasilien och Argentina ingrep skyndsamt för att pressa fram en vapenvila. Stormakterna var angelägna om att snabbt stabilisera regionen och bevara den interamerikanska sammanhållningen under det pågående andra världskriget, vilket ledde till att striderna formellt upphörde i slutet av juli. Det korta men intensiva kriget resulterade i en avgörande militär seger för Peru, och parterna tvingades till förhandlingsbordet.
Krigshandlingarna slog hårt mot civilbefolkningen i regionen och tvingade tusentals människor på flykt undan bomberna och de framryckande trupperna. Striderna krävde totalt mellan femhundra och sexhundra soldaters liv, där förlusterna var mycket ojämnt fördelade då det materiellt underlägsna Ecuador förlorade runt fyrahundra till femhundra man medan Peru officiellt rapporterade cirka etthundra döda. Utöver de direkta stridshandlingarna tillkom även ett okänt antal döda på båda sidor till följd av svåra tropiska sjukdomar som malaria och dysenteri i Amazonas fuktiga djungelterräng
Freden beseglades i början av 1942 genom undertecknandet av det så kallade Rio de Janeiro-protokollet. Detta fredsavtal fastställde en ny officiell gränsdragning som innebar att Ecuador tvingades avstå mer än hälften av sitt tidigare anspråksland i Amazonas till Peru. Resultatet blev djupt kontroversiellt i Ecuador och lade grunden för en långvarig bitterhet mellan grannländerna. Eftersom gränsdragningen på vissa platser förblev oklar blossade konflikten upp på nytt genom Paquishakriget 1981 och Cenepakriget 1995, innan länderna slutligen tecknade ett definitivt och varaktigt fredsavtal i Brasilien hösten 1998.
Referenser Bilderna kommer från Pinterest visar Ecuadors artilleri och flyg samt soldater från Peru som erövrat fiendens nationsflagga nationsflagga och soldater från Peru bereda till strid.
Tryckta källor Schimanski Folke De bortglömda. Andra världskriget i Afrika, Asien, Oceanien och Latinamerika 2015.
Det stora siouxkriget 1876: En historisk analys av konflikten om Black Hills
Det stora siouxkriget, som utspelade sig mellan 1876 och 1877 i gränsområdena mellan dagens Montana, Dakota och Wyoming, utgör en av de mest intensiva och avgörande militära sammandrabbningarna till följd av den amerikanska expansionen västerut. Konflikten, som stod mellan USA:s federala armé och en koalition av lakotasiouxer och nordliga cheyenner, markerade kulminationen på decennier av territoriella spänningar på de norra prärierna. Genom att undersöka krigets förhistoria, dess centrala militära sammandrabbningar samt de tongivande aktörerna på båda sidor framträder en komplex bild av en oundviklig sammanstötning mellan två oförenliga politiska och ekonomiska system.
Förhistorien till kriget är djupt rotad i det så kallade Fort Laramie-fördraget från 1868. Genom detta avtal garanterade USA:s regering lakotafolket exklusiv äganderätt och suveränitet över det stora siouxreservatet, vilket inkluderade det heliga bergsområdet Black Hills. Den geopolitiska balansen rubbades dock dramatiskt år 1874 när en militär forskningsexpedition, under ledning av överstelöjtnant George Armstrong Custer, bekräftade förekomsten av rika guldfyndigheter i regionen. Nyheten utlöste en massiv tillströmning av vita guldgrävare som olagligt trängde in på indianernas territorium. Detta försatte den amerikanska regeringen i en svår situation då man misslyckades med, eller medvetet underlät, att upprätthålla fördragets gränser. Efter att lakotafolkets ledare avvisat federala bud om att köpa eller hyra Black Hills, utfärdade president Ulysses S. Grants administration ett ultimatum i december 1875. Alla indiangrupper utanför reservatets gränser beordrades att inställa sig vid de statliga agenturerna senast den sista januari 1876. Logistiska hinder, extrema vinterförhållanden och en principiell ovilja att lyda ordern gjorde att tidsfristen löpte ut utan resultat, varpå den amerikanska krigsmakten förklarade de berörda grupperna som fientliga och inledde en militär kampanj.
Själva krigets militära fas inleddes under våren 1876 och präglades initialt av den amerikanska arméns försök att inringa indianerna genom en koordinerad trestegsoperation. De tre militära kolonnerna anfördes av generalerna George Crook, Alfred Terry och överste John Gibbon. Krigets första mer betydande sammandrabbning ägde rum den 17 juni 1876 vid Rosebud Creek. Där lyckades allierade indianska krigare under ledning av Crazy Horse stoppa general Crooks framryckning och tvinga honom till reträtt, vilket splittrade den amerikanska strategiska samordningen.
Detta ledde direkt fram till krigets mest kända och historiskt omdiskuterade sammandrabbning, slaget vid Little Bighorn, som utkämpades den 25 till 26 juni 1876 i territoriet Montana. Konflikten nådde sin kulmen när det sjunde kavalleriregementet under ledning av överstelöjtnant George Armstrong Custer lokaliserade ett enormt läger av allierade indianer längs floden Little Bighorn, även kallad Greasy Grass. Lägret, som hade samlats under den andliga ledaren Sitting Bulls övergripande auktoritet, var betydligt större än vad den amerikanska militärledningen förutsett och uppskattas ha inhyst flera tusen krigare från stammarna lakota, cheyenner och arapaho. Custers agerande präglades av en rad allvarliga taktiska felbedömningar, däribland en bristfällig underrättelseanalys, en underskattning av motståndarnas numerära styrka samt ett beslut att dela upp sina trupper i tre mindre bataljoner under major Marcus Reno, kapten Frederick Benteen och sig själv.
Att Custer i eftervärlden och av sin samtid ofta omnämns som general, trots att hans faktiska reguljära tjänstegrad vid denna tidpunkt var överstelöjtnant, berodde på den omfattande nedrustning av den amerikanska krigsmakten som följde efter inbördeskrigets slut. De officerare som valde att stanna kvar i den krympande reguljära armén tvingades i praktiken att acceptera lägre tjänster och lägre lön, men de tilläts enligt militär tradition att behålla sin högsta rang från krigstiden som en ren hederstitel. Syftet med uppdelningen av regementet var att genomföra en koordinerad överraskningsattack och förhindra att indianerna spreds ut, men strategin resulterade istället i att de amerikanska styrkorna isolerades och slogs ut var för sig.
Den militära sammandrabbningen inleddes under eftermiddagen den 25 juni när major Renos bataljon gick till anfall mot lägrets södra ände. Renos trupper möttes omedelbart av ett kraftfullt och organisiert motangrepp från indianska krigare, vilket snabbt tvingade kavalleristerna att bryta sin stridslinje och retirera i oordning över floden för att förskansa sig på de intilliggande klipporna. Kort därefter anlände kapten Benteens styrka till samma defensiva positioner på höjderna, vilket räddade resterna av Renos bataljon från total undergång, men de kombinerade enheterna förblev fastlåsta och oförmögna att bistå sin regementschef. Samtidigt rörde sig Custer med sin egen bataljon på fem kompanier, totalt cirka 210 man, norrut längs flodens östra sida i ett försök att angripa lägret från flanken. Denna rörelse upptäcktes tidigt av indianernas fältbefälhavare, däribland Crazy Horse och Gall, som skickligt utnyttjade den kuperade terrängens raviner för att dölja sina egna förflyttningar och inringa de amerikanska soldaterna.
Slutfasen av slaget utvecklades till en snabb och fullständig katastrof för Custers isolerade styrka. Indianska krigare pressade kavalleristerna uppför en långsträckt ås, numera känd som Custer Hill, där soldaterna tvingades skjuta sina egna hästar för att skapa provisoriska bröstvärn i ett desperat försök att hålla stånd. Den taktiska och numerära överlägsenheten på indianernas sida ledde till att försvaret kollapsade inom loppet av ett par timmar, och Custer samt varenda man i hans omedelbara kommando dödades i strid. Totalt förlorade det sjunde kavalleriregementet 268 man under de två dagars strider som utspelade sig innan general Terrys huvudarmé anlände och indianerna upplöste sitt läger för att dra sig tillbaka. Trots att slaget vid Little Bighorn representerade den största militära segern för de nordamerikanska indianerna under de indianska gränskrigen, kom det ironiskt nog att besegla deras öde. Chocken över förlusten i Washington och det amerikanska samhället raderade alla politiska möjligheter till kompromisser, vilket gav den federala regeringen det folkliga och ekonomiska mandatet att inledningsvis starta de brutala utnötningskampanjer som inom ett år tvingade indianerna till slutgiltig kapitulation. Den efterföljande höst- och vinterkampanjen präglades av generalernas hårda utnötningsstrategi, där militären systematiskt förstörde indianernas vinterförråd och jagade de sista fria grupperna, vilket illustrerades vid slaget vid Slim Buttes i september 1876 och slaget vid Wolf Mountain i januari 1877.
För att förstå dynamiken och utfallet av detta krig är det nödvändigt att belysa de mest inflytelserika personerna på respektive sida. På indianernas sida fanns Sitting Bull, en inflytelserik andlig ledare och hövding för hunkpapalakota, vars visioner och politiska auktoritet enade de olika stammarna till ett gemensamt motstånd. Crazy Horse, en militär strateg och krigsledare för oglalalakota, utmärkte sig genom sin exceptionella taktiska skicklighet vid både Rosebud och Little Bighorn. Gall, en another framstående militär ledare inom hunkpapa, spelade en avgörande roll som fältbefälhavare under striderna vid Little Bighorn. Lame Deer, en hövding för miniconjoulakota, personifierade det fortsatta, kompromisslösa motståndet under krigets slutskede fram till sin död i strid 1877. Slutligen var Dull Knife, en framstående hövding för de nordliga cheyennerna, central för att säkra alliansen mellan sitt folk och lakotastammarna.
På den amerikanska sidan var general Philip Sheridan den högsta strategiska arkitekten som från sin post i Chicago beordrade och övervakade hela vinterkampanjen med fokus på ett totalt utnötningskrig. General George Crook visade sig vara en av arméns mest erfarna fältbefälhavare i strider mot indianer, trots sitt bakslag vid Rosebud. General Alfred Terry ledde den norra expeditionen och bar det övergripande ansvaret för de operationer som ledde fram till sommarkampanjen 1876. Överstelöjtnant George Armstrong Custer förblev krigets mest kontroversiella figur, vars aggressiva taktik och efterföljande död förändrade hela konfliktens karaktär. Slutligen spelade överste Nelson A. Miles en avgörande roll under krigets slutfas, då hans obevekliga vinterkampanjer effektivt tvingade de svältande och utmattade indianerna till kapitulation.
Krigets slutresultat innebar en fullständig politisk och demografisk omstrukturering av regionen. De allierade indianerna förmådde inte upprätthålla sitt motstånd mot den amerikanska övermakten, särskilt efter att armén systematiskt förstörde deras livsgrundlag genom utrotningen av bisonhjordarna. Sitting Bull tvingades fly i exil till Kanada, medan Crazy Horse kapitulerade våren 1877 och kort därefter dödades i militär fångenskap under oklara omständigheter. År 1877 tvingade USA:s kongress lakotafolket att formellt avträda Black Hills och acceptera fasta bosättningar på strikt kontrollerade reservat, vilket avslutade en era av självständighet på de norra prärierna och efterlämnade ett arv av territoriella och juridiska tvister som fortlever än i dag.
Referenser Bild från Wikipedia. Red Horse hette en indian som deltog i slaget han gjorde flera av bilder fem år efter striden.
Tryckta källor: Capps Benjamin Indianer 1977. Eriksson Tommy Den tårdränkta prärien, indiankrigen i 1800-talets USA 1983. David Saul Militära misstag 1999.
Solen skiner över äng och vik, Nordens sommar är magisk och rik. Freja dansar i guldets glans, bjuder in till en glädjens dans.
Kärleksgudinnan skrattar så klart, hjärtat fylls av en sällsam fart. Slöjorna virvlar i ljusets sken, bland gröna blad och på mjukaste sten.
Vaner och alver i ringen går, i det vackraste gräs som på jorden står. De hoppar och trampar i takt och harmoni, hela Norden är full av magi!
Med blommor i håret och skratt i sin barm, är sommarnatten både ljus och varm. Från skogens djup till havets strand, sprids glädje över vårt vackra land.
Sverige är ett av världens absolut mest moderna och upplysta länder. Här har vi sedan länge kastat ut gamla religiösa dogmer för att istället satsa på vetenskap, frihet och sunt förnuft. Ändå står figurer från Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige och dreglar över kristendomen som om vi levde på 1800-talet. Att i dagens sekulära samhälle försöka dra fram en dammig, förlegad ökenreligion ur historiens skräphög och göra den till politiskt bränsle är inget annat än en intellektuell katastrof. Det är en ren och skär förolämpning mot det moderna Sverige.
Det absolut mest skrattretande i den här soppan är att de som skriker högst om att försvara den kristna tron har en helt obefintlig kunskapsnivå. De här nationalisterna har ju inte en suck om den religion de hyllar. De flesta av dem har marginella kunskaper om Bibeln eller kyrkans historia. Det handlar absolut inte om någon äkta personlig tro eller kristen kärlek. De använder bara religionen som ett billigt och falskt fuskverktyg för att stänga ute folk, peka finger och låtsas att de är finare än andra.
Att försöka tvinga tillbaka gamla unkna kristna värderingar på en svensk majoritet som sedan länge har valt friheten framför kyrkan är helt jävla verklighetsfrånvänt. Nationalisterna visar prov på en total brist på förståelse för det folk de påstår sig representera. Att backa in i framtiden med Bibeln i hand är både efterblivet och intellektuellt fattigt. Vi som avskyr religiöst förtryck och vägrar låta oss styras av sagor från medeltiden måste sätta ner foten mot det här hyckleriet nu direkt.
Som asatrogna avvisar vi förstås alla kristna tendenser. Att vi skulle sympatisera med folk som tror på arvsynd, treenighet, nåd och försoning och luthersk arbetsmoral är helt uteslutet. Vi ser med rent förakt och avsky på dessa nationalister som kommer dragandes med Bibeln. Vad som är mest osmakligt är frågan om de faktiskt tror på kristendomens dravel eller om de bara låtsas. Det kan alltid diskuteras men vi kommer alltid att vara de kristnas fiende. Många av dessa nationalister vurmar frö 1950 och 1960 talet. Gott så, men det var under denna tiden som sekulariseringen började på allvar. Drömmer man om denna tidsepok då borde man väl ha en mer sekulär syn på livet?
Som vanligt vill vi påpeka att vi bara diskuterar med de som delar vår värdegrund. Vi har inget principiellt emot patriotism eller nationalism, men den får inte vara kristen sådan. Men debatter från anhängare och medlemmar till kristna partier vare sig de är nationella eller inte undanber vi oss.
Vi tycker det är osvensk att hylla och dyrka denne judiske snickare.
Myten om den store tänkaren – varför Jesus som filosof är en modern lögn
I dagens sekulära västerländska samhälle har det blivit en bekväm trend att avfärda Bibelns mirakler men ändå hålla fast vid Jesus som en historiskt stor tänkare och moralisk filosof. Det är en intellektuell kompromiss som gör att moderna människor kan verka rationella utan att behöva kasta bort grundbulten i sin egen kulturhistoria. Men när man granskar de kalla historiska fakta och källkritiska argumenten faller denna bild av Jesus som en sansad vishetslärare platt på sin egen logik.
Det första och mest uppenbara problemet med teorin är att det inte finns ett enda ord bevarat direkt från mannens egen mun. Jesus, som egentligen hette Yeshua på sitt eget språk arameiska, skrev aldrig ner någonting under sin livstid. De äldsta skrifterna vi har publicerades flera decennier efter hans påstådda död av författare som hade tydliga religiösa och politiska agendor. Det betyder att de vackra liknelserna och de filosofiska resonemangen i Nya Testamentet i själva verket speglar talangen hos de grekisktalande författare som redigerade texterna långt senare. Om det finns ett stort tänkande bakom orden i Bibeln så tillhör den äran historieskrivarna, inte predikanten från Galileen.
Det andra problemet handlar om vad källorna faktiskt säger att han predikade. Om man väljer att lita på Bibelns skildring av hans budskap så framstår han inte alls som en harmonisk filosof i stil med Sokrates eller Buddha. Jesus krävde total underkastelse, påstod sig vara ett med universums skapare, hävdade att han hade makt att förlåta människors synder och hotade med evig fördömelse för de som inte trodde på honom. En vanlig människa som går runt på gatorna och hävdar att han ska komma tillbaka på himlens moln för att döma levande och döda betraktas inte som en god moralisk lärare. En sådan person betraktas antingen som fullständigt sinnessjuk eller som en farlig bedragare. Det finns helt enkelt inget logiskt utrymme för att placera honom i kategorin harmlös och klok tänkare.
Konceptet att Jesus var en stor filosof är därför en ren efterhandskonstruktion. Det är en bekväm fasad som skapats av människor som vill behålla den västerländska kulturens moraliska ramverk utan att behöva köpa de övernaturliga inslagen. Genom att skala bort miraklerna och döpa om den apokalyptiska predikanten Yeshua till en modern moralisk tänkare har samhället skapat en helt ny myt som passar vår egen tidsanda, men som helt saknar stöd i den historiska verkligheten.
Första juli eller ska vi säga första dagen i hömånaden? Nu har ett halvt år passerat och i år inleds detta på en onsdag lämpligt då onsdagen är mitten av veckan. Oden ser åt alla håll i sitt torn men han ser rakt igenom oss människor också. En bra egenskap nu i dessa falska valtider och nu när kriget i Ukraina går ini en ny fas. Men vågar de svekfulla stödja Ukraina eller backar de då de är måhända rädda att Ryssland blir ett kaos om Putin störtas? Men solen skiner och det är sommar så försök glädjas av det hedningar
Ideell Kulturkamp 