Ukraina kan vinna!

Ukraina kan vinna kriget. Drönarattacker mot Moskva och strategisk viktiga mål i Ryssland tyder på att Ukraina kan vända konflikten men väst måste våga hjälpa Ukraina. Risken finns att rädslan för en rysk statskollaps gör att stöder till Ukraina minskar. Så fortsätt stödja Ukraina ge inte Putin andrum.

Om midsommar och förlöpare

Om midsommar och förlöpare

Johannes Döparens intåg i midsommarfirandet
Den kristna kyrkan lade grunden för det som vi i dag kallar midsommar redan under 300-talet och början av 400-talet. Det var under denna period som kyrkans ledare beslutade att Johannes Döparens födelse skulle uppmärksammas den 24 juni. Datumet valdes med utgångspunkt i Bibeln, där det framgår att Johannes föddes exakt sex månader före Jesus, vars födelse placerades vid vintersolståndet i december. Genom att knyta Johannes till sommarsolståndet skapade kyrkan en spegling mellan de två bibliska gestalterna och de två stora astronomiska vändpunkterna på året.

När kristendomen långt senare spreds till Norden under medeltiden mötte den kyrkliga högtiden ett redan etablerat folkligt firande. Nordborna hade länge firat sommarsolståndet med fokus på växtlighet, fruktbarhet och magiska krafter i naturen. Från 1400-talet blev Johannes Döparens dag den officiella midsommardagen i Sverige, då kyrkan aktivt försökte styra om folkets festande från hedniska riter till kristen andakt. Detta försök att döpa om högtiden syns fortfarande tydligt hos våra grannländer, där midsommar än i dag kallas för Sankt Hans i Danmark och Norge samt Juhannus i Finland, vilket båda är äldre former av namnet Johannes.

I Sverige behölls det fasta datumet den 24 juni för midsommarfirandet ända fram till mitten av 1950-talet. År 1953 genomfördes en kalenderreform där den röda dagen flyttades till närmaste lördag för att bättre passa det moderna arbetslivet. Detta skapade en uppdelning mellan det traditionella folkliga firandet på midsommarafton och kyrkans helgdag. Sedan början av 2000-talet har Svenska kyrkan valt att flytta själva Johannesmotivet till söndagen efter midsommar, vilket gör att den bibliske profeten fortfarande har en egen dag i anslutning till sommarfesten.

Förelöparens roll i myter och religioner
En förelöpare eller vägberedare är en återkommande och kraftfull gestalt inom världens berättelser. Det handlar om en äldre, vis eller profetisk figur vars främsta uppgift är att bana väg för, fostra och introducera en yngre och mer betydelsefull karaktär som ska ta över scenen. Förelöparen bär ofta på uråldrig kunskap och fungerar som en andlig eller praktisk bro mellan den gamla världen och den nya ordningen. När deras uppdrag är slutfört kliver de ofta åt sidan, ibland genom ett tragiskt eller våldsamt offer, så att den nya ledaren eller guden kan träda fram i sin fulla kraft.

Inom hinduismen och det episka verket Ramayana ser vi detta mönster tydligt genom Viswamitra och Rama. Den äldre, store och asketiske vishetsmannen Viswamitra spelar en helt avgörande roll som förelöpare. Han hämtar den unga prinsen Rama, som i själva verket är en inkarnation av guden Vishnu, för att undervisa honom i heliga skrifter och stridskonst. Genom denna vägledning introducerar Viswamitra den unga prinsen till hans gudomliga öde och leder honom dessutom fram till hans blivande hustru Sita.

I den grekiska mytologin hittar vi en liknande dynamik i Selenos roll som vägberedare för vinguden Dionysos. Selenos kliver in för att ge vårdnad och skydd när Dionysos föds ur Zeus lår och måste gömmas undan för den svartsjuka gudinnan Hera. Budbäraren Hermes lämnar då barnet till Selenos och nymferna på det mytiska berget Nysa. Selenos blir en hängiven kunskapsförmedlare som uppfostrar Dionysos och lär honom allt om vinodling, vintillverkning, fest och rituell extas. Trots att Selenos i konsten ofta avbildas som en skallig, tjock och konstant berusad äldre man ridande på en åsna, bar han på en djup och hemlig profetisk visdom. Mytologin berättar att om man lyckades fånga Selenos när han var full, kunde han sia om framtiden och avslöja kosmos hemligheter. Han förblir sedan en trogen följeslagare och när Dionysos växer upp till en mäktig gud och ger sig ut i världen för att introducera vinet till mänskligheten rider den gamla Selenos alltid vid hans sida som ledare för gudens vilda följe av satyrer och nymfer.
Det kanske mest dramatiska exemplet på denna arketyp återfinns i den nordiska mytologin genom relationen mellan Mimer och Oden. Mimer fungerar som den uråldriga kraften och kunskapskällan som vaktar visdomens brunn. Det är först när Oden söker upp Mimer och offrar sitt ena öga i källan, samt hänger nio dygn i världsträdet Yggdrasil, som han kan transformeras och stiga fram som asatrons högsta gud. Precis som Johannes Döparen i den kristna traditionen blir Mimer bokstavligen halshuggen och tvingas kliva åt sidan för att lämna plats åt den nya ordningen. Men hans roll som förelöpare och vägberedare slutar inte där, Oden balsamerar Mimers avhuggna huvud med örter och bär det med sig så att den gamle vishetsmannen kan fortsätta fungera som en profetisk rådgivare inför framtida kriser och världens undergång.

Referenser

Tryckta källor
Enoksen Lars Magnar Gudar och gudinnor i Norden 2005.
Liman Ingemar Årets ABC, en bok om våra festtraditioner 1975.

Internet
https://en.wikipedia.org/wiki/John_the_Baptist
https://en.wikipedia.org/wiki/Silenus
https://www.greekmythology.com/Myths/Creatures/Silenus/silenus.html
https://kalenderspecialisten.se/kalender/svenska-helgdagar/midsommardagen/
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/backus
https://www.nordiskamuseet.se/utforska/hogtider/midsommar/
https://www.nordiskamuseet.se/utforska/livet-i-norden/midsommarfirande-och-traditioner/
https://www.robertmellis.net/lesson/archetypes-in-religion-and-beyond/
https://www.skansen.se/se-och-gora/hogtider-traditioner/midsommar/
https://study.com/academy/lesson/silenus-history-role-greek-mythology.html
https://sv.wikipedia.org/wiki/Den_helige_Johannes_D%C3%B6parens_dag
https://www.theoi.com/Georgikos/Seilenos.html
https://www.tidningenharjedalen.se/2015-06-23/varfor-firar-vi-midsommar
https://www.worldhistory.org/Silenus/

Dikt: Över våg, över lund

Över våg, över lund

Över våg, över lund,
seglar skeppet i denna stund.
Skidbladner klyver skummande hav,
glider fram där gudarna gav
vind i tyg och magisk kraft,
bästa farkost världen haft.

Frej och Gerd i fören står,
sprider ljus där skeppet går.
Guden blickar mot landets jord,
makan viskar fagra ord.
Hand i hand på däckets plank,
solen skiner, guldgul, blank.

Över åker, över äng,
väcks naturen ur sin säng.
Hednafolk på stranden ser
gudaparet som mot dem ler.
Välsignelse över nejden rinner,
vintermörkret snabbt försvinner.

Kornets ax ska fyllas ut,
svälten har nu nått sitt slut.
Svärden smids till plogens bil,
freden sträcker sig en mil.
Äring, frid och goda år,
följer där Skidbladner går.

”Gamla midsommar” 2026

Vi tycker i föreningen att midsommarafton ska firas den 23 juni och inte vara rörlig helg. Detta påfund bestämdes av socialdemokraterna och bondeförbundare 1952. Att försöka utrota kulturarvet är inte något nytt utan har pågått länge. Tycker ni som vi säg det till politikerna att midsommar ska firas den 23 ha det som en valfråga och inte bara ta upp frågor som handlar om plånboken. Men tills dess förändringen sker passa på att fira ändå. Ha en trevlig midsommar.

Här dansar de den 23 juni.

Dikt: Sju

Sju

Sju är de
Kreppvör och Radveigs systrar
ack att tidens tand
ej säger dess namn,
nåväl, snart kommer kanske
gåtans svar få en lösning?
Svaret kommer
bara vi är trogna fädrens tro.

Från romerska legioner till nordiska gudar: Synkretism, stjärntecken och kosmiska portvakter i mötet mellan Mithra och asatron

Från romerska legioner till nordiska gudar: Synkretism, stjärntecken och kosmiska portvakter i mötet mellan Mithra och asatron

Inledning
Den romerska mithraismens spridning under de första århundradena efter vår tideräkning begränsades inte enbart till det romerska rikets urbana centra eller hamnstäder som Ostia Antica. Kultens starkaste fästen återfanns längs imperiets militära gränser vid floderna Rhen och Donau, områden där romerska legioner under långa perioder låg i direkt kontakt med olika germanska stammar. I dessa gränszoner tjänstgjorde tusentals germanska krigare som legosoldater i den romerska armén, vilket skapade en dynamisk arena för kulturellt och religiöst utbyte. Mötet mellan de germanska krigarnas traditioner och mithraismens hemliga riter resulterade i en djupgående synkretism. Denna akademiska text undersöker hur romerska astroteologiska idéer vandrade norrut och påverkade den fornnordiska mytologins utveckling. Genom att analysera sammansmältningen av Mithra och Oden till den mytiska gestalten Mithotyn, samt genom att granska strukturella likheter mellan stjärntecknet Stenbocken och guden Heimdall, visas hur det kosmiska kodspråket om solstånden fann en ny form i den nordiska kultursfären.

Sammansmältningen av krigargudar och myten om Mithotyn
När de germanska legosoldaterna introducerades till mithraismen i de underjordiska templen mötte de en religion som på många sätt speglade deras egna militära ideal. Kultens betoning på stränga edsavläggelser, rituella prövningar i mörker, broderskap och vördnaden för en oövervinnerlig kosmisk ledare appellerade starkt till den germanska krigareliten. Det är i detta sammanhang som guden Oden, i sin roll som herre över krigarinitieringar och de döda krigarnas själar, började ta sin klassiska form under påverkan från kejsartidens romerska soldatkult. Denna process av religionsblandning lämnade tydliga spår i det historiska källmaterialet och blev synlig i senare nordiska krönikor.

Den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus beskriver i sitt verk Gesta Danorum från tolvhundratalet en märklig gestalt vid namn Mithotyn, ett namn som ibland uttalas Mit-Oden. Enligt Saxos berättelse var Mithotyn en mäktig trollkarl och präst som lyckades gripa makten i Uppsala och förändra de rituella sederna under en period då Oden tillfälligt befann sig i landsflykt. Moderna språkforskare och religionshistoriker har påpekat att namnet Mithotyn med största sannolikhet är en direkt språklig sammansmältning av namnen Mithras och Wodanaz, vilket är det äldre germanska namnet för Oden. Figuren Mithotyn fungerar därmed som ett litterärt minne av en historisk övergångsfas, där man lokalt i Norden försökte integrera eller ersätta den traditionella asakulten med den prestigefyllda romerska Mithras-dyrkan. Detta visar att den romerska kosmokratorn inte bara var en avlägsen medelhavsgud, utan en kraft som aktivt vävdes in i germanernas egen kungliga och gudomliga mytologi.

Heimdall och stjärntecknet Stenbocken som den kosmiska porten
Parallellt med sammansmältningen av Mithras och Oden uppvisar asatrons kosmologi en slående strukturell likhet med mithraismens syn på stjärnhimlen och solstånden. Inom den romerska teologin definierades stjärntecknet Stenbocken, vilket markerade vintersolståndet, som gudarnas port. Detta var den yttersta tröskeln på himlavalvet där universums axel mötte solens bana och där de renade människosjälarna tilläts stiga upp i det eviga, gudomliga ljuset. I den fornnordiska mytologin innehar guden Heimdall en funktion som är helt analog med denna romerska föreställning, då han verkar som den fasta väktaren av himlabron Bifrost, vilken i den fornnordiska astronomin ofta tolkades som stjärnbandet Vintergatan.

Kopplingen mellan Heimdall och stjärntecknet Stenbocken förstärks av gudens specifika attribut och smeknamn i de fornnordiska eddadikterna. Snorre Sturlasson noterar att Heimdall bland annat kallas för Hrutr och Vedr, ord som i den äldre skandinaviskan betyder bagge, vädur eller bock. Vidare beskrivs det gåtfullt i den poetiska eddan att Heimdalls svärd är hans eget huvud, vilket av mytforskare har tolkas som en metafor för bockens hårda och krökta horn. Som den kosmiska bocken sitter Heimdall i sin himmelsborg vid slutet av Vintergatans stjärnväg, exakt vid den punkt där den romerska astroteologin placerade stenbockens stjärnbild vid vintersolståndet. Hans främsta uppgift är att hålla vakt och kontrollera passagen över bron för de fallna krigarnas själar som söker inträde till Odens rike i Valhall. Både i romerska mithrea och runt nordiska offerhärdar fungerade bocksymbolen och vintersolståndet således som det högsta kodordet för en gränsöverskridande passage mellan den materiella jorden och gudarnas ljusa sfär.

Avslutning
Sammanfattningsvis visar analysen av mötet mellan den romerska och den germanska världen att antikens astroteologiska kodspråk ägde en enorm förmåga att anpassa sig till nya kulturella miljöer. Genom den militära synkretismen längs imperiets gränser transformerades Mithras egenskaper till en del av Odens väsen, vilket i historieskrivningen lämnade efter sig spåret av den sammansmälta gudagestalten Mithotyn. Samtidigt överfördes den romerska mystiken kring vintersolståndets port och stjärntecknet Stenbocken till den nordiska myten om Heimdall. Den germanska och nordiska eliten raderade inte ut stjärnhimlens gamla koder utan klädde om dem i sin egen mytologiska dräkt. Resultatet blev en delad europeisk tradition där samma astronomiska brytpunkter, solstånd och kosmiska väktare vördades under olika namn, men med samma fundamentala strävan efter att förstå själens resa bortom världens mörker.

Referenser

Tryckta källor
Andersson Henrik Våra Gudamakter: En förteckning över Asarnas, Vanernas och Alvernas Gudamakter 2015.
Johansson Karl G & Malm Mats Snorre edda 1999.
Kaliff Anders & Sundqvist Olof Oden och Mithraskulten, Religiös ackulturation under romersk järnålder och folkvandringstid 2004.

Internet
https://bronsochblod.com/2020/01/11/heimdal-den-vite-asen/
https://en.wikipedia.org/wiki/Capricornus
https://en.wikipedia.org/wiki/Heimdall
https://en.wikipedia.org/wiki/Mithraism
https://historiska.se/en/explore-history/history-hub/heimdall-forefather-of-humankind/
https://ideellkulturkamp.com/2019/12/25/oden-och-mithras-liknande-figurer/
https://www.mytologi.nu/heimdall.html
https://sv.wikipedia.org/wiki/Saxo_Grammaticus
https://sv.wikipedia.org/wiki/Saxo_Grammaticus
https://sv.wikipedia.org/wiki/Stenbocken_(stj%C3%A4rnbild)