Gyllene smycket strålar (dikt om Freja)
Gyllene smycket strålar
mot gudinnans hud.
Blicken lyser som av eld.
Bärnstenstårar faller mjukt
landar tyst i guld.
Honungsstänk i hennes famn.
Vacker är hon i sin glans
falkens vingar slår.
Rösten klingar likt en sång.
Hedershedningen Edward Gibbon
I över tvåhundra år har Edward Gibbons monumentala verk Romerska rikets nedgång och fall fungerat som en intellektuell brandfackla. Trots att moderna historiker ofta föredrar torra analyser av inflation och klimatförändringar kvarstår Gibbons mest provocerande slutsats som den mest logiska. Kristendomens intåg var den enskilt mest destruktiva faktorn för det romerska statsskicket.
Edward Gibbon levde mellan 1737 och 1794. Under en resa till Rom 1764 besökte han ruinerna av Capitolium. När han hörde barfota munkar sjunga vesper i det som en gång varit Jupiters tempel slogs han av den enorma kontrasten. Han ville förstå hur en så mäktig civilisation kunde förvandlas till ruin och religiös dygd. Som en sann upplysningstänkare ville han använda historia för att dra rationella och filosofiska slutsatser. Han ville granska historien kritiskt istället för att bara acceptera religiösa förklaringar. Några av hans slutsatser var följande:
En förlorad försvarsvilja
Rom byggdes på virtus som är en kombination av manlighet, mod och pliktkänsla gentemot staten. När kristendomen blev statsreligion skedde ett radikalt skifte i det romerska psyket. Gibbon påpekade skarpsynt att en tro som premierar ödmjukhet, att vända andra kinden till och ett fokus på ett himmelskt rike ofrånkomligen korroderar ett imperium som vilar på svärdsegget. Varför skulle en romare offra sitt liv för en gränspostering i Gallien när den verkliga belöningen väntade i nästa liv? Den militära ryggraden mjuknade inte av yttre tryck utan av inre andlig förvandling.
Statens dränering
Medan riket blödde ekonomiskt under trycket från barbariska stammar växte kyrkan till en stat i staten. Enormt kapital som tidigare finansierat legionerna och infrastrukturen kanaliserades nu in i överdådiga katedraler och försörjning av en växande skara präster och munkar. Som Gibbon noterade konsumerades resurser som borde ha gått till rikets försvar av en institution vars lojalitet inte låg hos kejsaren utan hos en högre makt.
Eliternas reträtt
Kanske mest förödande var det Gibbons kallade det sociala tillbakadragandet. I århundraden hade Roms bästa hjärnor tävlat om att tjäna staten som konsuler, generaler och jurister. Kristendomen erbjöd en ny flyktväg genom klostret. Begåvade administratörer och ledare övergav det offentliga ansvaret för att leva i asketisk isolering. När imperiet behövde sina ledare som mest var de upptagna med att debattera teologiska finesser snarare än att styra en stat i kris.
Slutsats
Att skylla Roms fall på enbart barbarinvasioner är som att skylla en byggnads kollaps på vinden snarare än på de ruttna bärande bjälkarna. Kristendomen var den svamp som angrep det romerska statsskickets fundament. Edward Gibbon såg det som få vågar erkänna idag. Ett rike kan överleva ekonomisk kris och yttre fiender men det kan aldrig överleva förlusten av sin egen kulturella och politiska identitet.
Genom att ersätta medborgarandan med religiös dogmatism gjorde kristendomen det romerska riket redo för slakt. Gibbon hade inte bara rätt utan han gav oss en tidlös varning om vad som händer när en civilisations grundvärderingar byts ut inifrån. Vi kan gott kalla Edward Gibbon för hedershedning. Han insåg redan på 1700-talet hur det går när de kristna tar över. Han vågade se kritiskt på den så kallade världsreligionen.
Fjogrynn
Gudarnas drottnings fader,
dold bakom tidens ridå,
stamfader till asars mor.
Fjorgynn, den tyste jätten,
namnet bär på jordens kraft,
släkt med himlens dundrande gud.
Frigg fick sin visdom av honom,
fostrad i de djupa land,
dotter av en uråldrig kraft.
Gudamakternas redskap och föremål: Tors styrkebälte
Megingjord är det kraftfulla bälte som Tor spänner kring sin midja för att bli närmast oövervinnerlig. Så fort spännet går i lås strömmar en enorm energi genom hans kropp och hans redan legendariska asastyrka fördubblas på ett ögonblick. Det är detta bälte som gör att han orkar stå emot jättarnas tyngd och kasta sig in i de mest hopplösa striderna som gudarnas främste kämpe. Utan Megingjord skulle Tor fortfarande vara stark, men det är med bältets magi som han verkligen blir den naturkraft som håller kaoset borta från Midgård.
Inte många konstnärer har avbildat bältet. Men här ses Tors tjänarinna Röskva hålla i det.
Gefjon förförerskan
Vandrar ensam mot norr,
jätten väntar där,
famnen lockar och brinner.
Kärlek köpt för ett land,
skymning blir till glöd,
fyra söner blir födda.
Gudinnan ler i mörker,
list bakom hennes blick,
kraften spirar i blodet.
Hildulv Stridsvargen och bärsärkarnas gudomlige beskyddare
I skuggan av Tor och Balder döljer sig en av Odens mest gåtfulla söner Hildulv. Hans namn betyder ordgrant Stridsvargen och han representerar en sida av den nordiska krigskulturen som varken handlar om lag eller ordning utan om det rena gudomliga raseriet.
Medan asagudar som Tor bekämpar jättar för att skydda människornas värld verkar Hildulv ha haft en mer specialiserad roll. Som son till Oden bär han på faderns mörka och extatiska arv. Han är inte strategen vid brädet eller skalden vid mjödet han är gudomen för den transformation som sker när en krigare kliver över gränsen till det omänskliga.
Beskyddare av Ulfhednar
Vikingatidens elitkrigare de så kallade ulfhednar eller vargpälsar var kända för att gå ut i strid iklädda vargskinn istället för brynja. De ansågs vara vigda åt Oden men i mytologin är det Hildulv som personifierar själva kopplingen mellan människa och rovdjur.
Där Oden är den som skänker den magiska inspirationen är Hildulv den som förvaltar själva vargnaturen. Han kan ses som en patron för dem som sökte styrka i vargens instinkter de som inte bara slogs för sin kung utan som blev ett med stridens kaos.
En gud för rituell bärsärkagång
Arkeologiska fynd som de berömda Torslunda plåtarna från Öland visar krigare i vargmasker som utför rituella danser. Det är i dessa sammanhang Hildulv blir intressant.
Den dolda elitens gud
Anledningen till att Hildulv är så anonym i de stora berättelserna kan bero på att han var en gud för de invigda. Bärsärkarna och vargpälsarna utgjorde en sluten krets ofta kungens personliga hird. Deras riter var hemliga och deras gudomlige förebild Hildulv behövde inte predikas för folket han levde genom deras svärdshugg.
Slutsats Odens vilda sida
Hildulv påminner oss om att den nordiska mytologin inte bara handlar om hjältesagor utan om naturens råa krafter. Som son till Oden är han den pusselbit som förklarar hur vishetens gud också kan vara vansinnets gud. Hildulv är stridsvargen som vakar över dem som vågar släppa taget om sin mänsklighet för att vinna segern.
Tor och jätteynglen
Jag ser er, ni skuggor som krälar i urbergets sprickor,
ni ättlingar av Ymers ruttna och tunga kött.
Varför tror ni att mörkret kan skymma min blick?
Jag är ljusets hårda hammare, en vrede av stål.
Er existens är en förolämpning mot stjärnornas renhet,
ett ogräs som jag rycker upp med mina bara händer.
Min styrka är ingen gåva, den är min rättmätiga tron.
När jag höjer min arm, darrar de fega i sina hålor.
Jag krossar era skallar som vore de bräckliga krukor av lera,
ty ni äger ingen ande, bara en hunger efter kaos.
Jag föraktar er klumpiga gång och era stumma röster;
världen tillhör dem som bär en vilja av eld.
Se hur gnistorna yr när mitt stål möter er panna!
Det är en helig fest där det svaga måste vika för det stora.
Jag rensar vägen för de sanna gudarnas fötter,
och jag ler när jag hör era ben knäckas mot marken.
Jag är ordningen som tämjer det vilda och orena,
en ensam gud som krossar allt som inte tål ljuset.
Det diktas för lite. I asatro i äldre tider var bland det viktigast att just kunna skalda, att göra dikter och poesi till makternas ära. Men idag verkar det mest vara sitta i en skogsbacke och känna sig som et med naturen eller leka viking. Skärpning! Ingen som diktar jo vi och föreningen lovar det blir med poesi! Vi har två gudar som förknippas med dikter och skaldekonst, Oden och Brage ett bevis så gott som något att poesi var viktig, hedningarna hade ju inte bara en poesigud utan två!
Åkalla Brage och börja skriva poesi!
Doft av en gudinna
Doft av sommaräng,
viskar mjukt i Odens sal,
osynlig gestalt.
Blomster i ditt spår,
mellan gyllne pelarsalar,
Ilm, du dolda kraft.
Vinden bär din röst,
mjukare än silkestråd,
Asgårds andedräkt.
Inga svärd du bär,
endast doft av livets frö,
stilla flyter tid.
Bland de stolta asar,
är du glömd men ändå där,
likt en ros i snö.
Namnet är en vind,
Ilm, doftens dolda mor,
vilar i en vers.
Lågorna bränner bort villrådigheten
I den gamla världens Asgård var Höner känd som den tyste asen. Trots sin ståtliga gestalt och sitt gudomliga ursprung, han var ju en av mänsklighetens skapare, led han av en närmast förlamande obeslutsamhet. Myterna berättar hur han, sänd som gisslan till vanerna, vägrade fatta ett enda beslut utan sin vise rådgivare Mimer vid sin sida. Hans ständiga svar, ”Låten andra råda”, har blivit en symbol för den som äger makten men saknar viljan att bruka den.
Eldens renande kraft
Men något händer i mötet med Ragnarök. När den gamla världen går under i Surts lågor och de gamla maktstrukturerna raderas ut, genomgår Höner en fundamental förändring. Det är som om de förödande eldarna bränner bort den osäkerhet som tidigare hämmat honom. När den nya jorden stiger grön ur havet är det inte längre en tveksam följeslagare vi möter. I den nya ordningen kliver Höner fram i en av de mest betydelsefulla rollerna.
Från tvekan till klarsynthet
I stället för att låta andra råda, är det nu Höner som hanterar offerkvistarna (hlautvið). Han blir den nya världens högste siare och präst. Genom att kasta och tolka lottkvistarna blir han den som läser ödet och förmedlar gudomlig vilja till den nya generationen gudar, som leds av Vidar, Valle, Forsete, Mode och Magne samt förstås Balder.
Den gud som förr inte vågade lita på sitt eget omdöme, har i den nya världen blivit den vars blick når djupast. Hans tidigare tystnad har förvandlats till en reflekterande klarsynthet. Han bär med sig minnet av den gamla världen, men i stället för att tyngas av det, använder han kunskapen för att vägleda den framtid som just spirat.
Ideell Kulturkamp 