Mellan stolta ord och Odens sanning: Var landar den hedniska moralen?
Inom modern asatro talas det ofta högt om ”De nio dygderna”. Det är vackra listor med ord som trohet, tapperhet och gästfrihet. Men om vi skrapar på ytan av dessa moderna ”budord”, finner vi en helt annan och betydligt kärvare verklighet i de gamla källorna. Är de nio dygderna en hedervärd väg, eller bara en kristen moral i vikingakläder?
Den bekväma moralen mot den råa verkligheten
De nio dygderna skapades för att ge moderna hedningar en moralisk kompass, likt de abrahamitiska religionernas tio budord. De manar till gemenskap och rätlinjighet. Men i Sången om Harbard, Hárbarðsljóð möter vi Oden i skepnaden av färjkarlen Harbard, och han ger oss en helt annan bild av tillvaron:
”Den ena eken får, vad av den andra den skaver, sig själv sköter envar om.”
Här finns inga löften om universell kärlek eller osjälviskhet. Oden beskriver världen som en skog där träden kämpar om solljuset på varandras bekostnad. Det är en moral för ensamvargen och realisten, en insikt om att vi i slutändan är oss själva närmast.
Ringens makt och edernas tyngd
Hjältesångerna i Eddan är inte moraliska sagor om att göra det rätta; de är tragedier om mänsklig natur. I berättelsen om Sigurd Fafnesbane ser vi hur ”ringens makt” – begäret efter guld och ära – får även de starkaste ederna att rämna. Sigurds svågrar, Gunnar och Högne, har svurit honom trohet, men när avundsjukan och maktkampen tar över, planerar de hans död.
Här finns inga budord som räddar dem. De drivs av ett öde där ens egen storhet ofta kräver att den andre faller. Det är ”ekarnas skav” i sin mest dödliga form.
Den sista stundens etik: Att skratta mot kniven
Där den kristna moralen fokuserar på hur man lever för att förtjäna efterlivet, fokuserar Eddan på hur man dör. Det spelar mindre roll hur stökigt eller själviskt ens liv har varit om man kan visa en obruten vilja när slutet kommer.
Två exempel står ut som asatrons verkliga moraliska kärna:
Högne (Hogni): När hans fiende Atle låter skära ut hans hjärta levande, gör han det utan att blinka. Han skrattar medan kniven arbetar. Varför? För att visa att ingen, inte ens döden eller smärtan, kan kuva hans ande.
Gunnar i ormgropen: Trots att han är bunden och döden är oundviklig, spelar han harpa med tårna för att visa sitt förakt för sina bödlar.
Dessa män var inga kristna helgon. De var edsbrytare, krigare och stolta män som satte sig själva först. Men de ägde sin egen undergång.
Cirkelmoralen: Drakskeppet mot världen
För den historiske hedningen var moralen cirkulär. Innanför sköldmuren, på drakskeppet eller inom ätten, var lojaliteten total. Att svika sina egna var att bli en niding. Men utanför denna krets gällde Odens lag. Att plundra ett kloster eller ”skava” utrymme från en främling var inte ett brott, det var en nödvändighet för att ens egna skulle växa.
Det är en moral byggd på biologi och närhet snarare än abstrakta principer om att ”älska sin nästa”.
Slutsats: En ärligare väg?
Kanske är de nio dygderna användbara som socialt klister idag, men vi får inte glömma bort den ”fula” ärligheten i Eddan. Om asatron ska vara något annat än en kristen kopia måste den våga erkänna att livet är en kamp där vi i slutändan står ensamma.
Att vara asatroende handlar inte om att följa en lista på vad man ”bör” göra. Det handlar om att vara ärlig med vem man skyddar, och att bygga den inre hårdhet som krävs för att kunna skratta när ödet till slut kommer för att hämta ens hjärta.
När moralen möter en annan moral
Krockar detta med dagens moral? Ja, det krockar på ett fundamentalt och nästan våldsamt sätt med dagens moral. Vi lever i ett samhälle som vilar på universella värderingar, idén om att alla människor har samma värde och att vi har en moralisk skyldighet att vara ”snälla” mot alla, oavsett vilka de är.
Här är de största krockarna mellan Eddans moral och dagens moral som r påverkad av kristendomen:
Universell kärlek vs. Cirkellojalitet
Idag: Vi uppfostras till att vara ”världsmedborgare”. Idealet är att bry sig lika mycket om någon på andra sidan jorden som sin granne.
Eddan: Moral är en fråga om närhet. Din plikt är mot din ätt och dina vänner. Mot resten av världen är du ”eken som skaver”. Att prioritera sina egna stämplas idag ofta som egoism eller exkludering, men i asatron var det den enda sanna hedern.
Sårbarhet vs. Obruten vilja
Idag: Vi värderar empati, sårbarhet och att ”prata om våra känslor”. Att visa svaghet ses som en styrka.
Eddan: Att visa smärta eller att klaga över sitt öde var djupt föraktfullt. När Hogne skrattar medan hjärtat skärs ur, hyllar han ett ideal där man aldrig ger fienden tillfredsställelsen att se en lida. Det är en extremt ”hård” moral som dagens psykologi skulle kalla känslomässigt avstängd eller destruktiv.
Jämlikhet vs. Naturens ordning
Idag: Vi strävar efter jämlikhet och att ingen ska behöva ”skava” mot någon annan för att få plats.
Odens ord: Oden (Harbard) konstaterar krasst att livet är en kamp om utrymme. Om jag ska växa, måste jag ta plats där någon annan står. Det är en sorts ”andlig darwinism” som krockar totalt med den moderna välfärdsstatens idé om att alla ska få lika mycket solljus.
Skuld vs. Skam
Idag Kristen/Sekulär moral: Vi känner skuld inför ett inre samvete eller en universell lag. Man är en ”dålig människa” om man inte följer reglerna (som de nio dygderna).
Eddan: Man kände skam inför gruppen. Det spelade ingen roll vad du ”kände” i ditt hjärta, det viktiga var vad du gjorde och hur ditt rykte såg ut. Om du mördade din fiende var du inte nödvändigtvis en ”ond” person, så länge du stod för det och tog konsekvenserna.
Varför är detta så provocerande idag?
Det är provocerande eftersom det tar bort det moraliska säkerhetsbältet. Om man följer de nio dygderna kan man känna sig som en ”god person”. Men om man följer Odens ord i Hárbarðsljóð tvingas man erkänna: ”Jag är en rovlysten varelse som kommer att prioritera mina egna barn framför dina, och jag kommer att kämpa för min plats i solen.”
Sammanfattningsvis:
Dagens moral handlar om att tämja människan för att vi ska kunna leva i stora, anonyma samhällen. Eddans moral handlar om att härda människan för att hon ska överleva i en fientlig och ärlig natur.
Ideell Kulturkamp 