Mäktigast

Odens bane blir ulven
Tor stupar för ormen
även Frej förgås vid tiden slut.
Men Njord i Noatun drabbas ej.

Tyr mister livet i kampen.
Heimdall likaså
men Frejas fader undgår döden.
Men Njord i Noatun drabbas ej.

Måhända Vanen är den mäktigaste?

Förr var kyckling vanlig mat vid pingsten. Ganska logiskt då de ägg som inte konsumerats vid påsken nu kläckts. Men tiderna förändras och kyckling är en relativt billig mat idag. Men ändå kan man tycka det är märkligt att hönsproducenterna inte försöker få oss äta mer kyckling vi den tid de kristna firar pingst? Många branscher har ju alla möjliga jippon och dagar bara för att öka försäljningen.

Nio mödrar

Nio mödrar
födde sällsamt
den vaksamme guden
vid världens rand.
Gjalp och Greip,
Gevas stamfader,
Eistla och Eyrgjava
gav honom fostran.

Angeyja och Atla,
Eisla och Imd,
och Järnsaxa hård
slöt systraringen.
Nio mör,
samfällda mödrar,
gav kraft åt den store
Heimdall den fagre.

De gav honom styrka
från jordens djup,
och daggens sötma
i drycken göts.
Nu vakar han troget
vid gudarnas bro,
buren i livet
av nio mödrar.

Ja hårda ord. Men de som inte kommer til Valhall eller Folkvagn är i Odens och Frejas knappast så betydelsefulla. Geifon rike har ju kvinnor som dör som jungfru och Äger och Ran tar bara emot de som dör till havs. I Hel hamnar de flesta men det säg ju att de som är är ofta dör en andra död och å lär inte ens Hel ha glädje av dem längre. Så rimligen tänker gudamakterna detta: Allt är lika mycket värt – det vill säga ingenting!

När de kristna firar pingst hedrar vi de hedningar som dödats av de kristna. Många män, kvinnor och barn har dödats av Vite Krists anhängare. Vi hedrar de dödas minne!

Tänd ett ljus för de hedningar som dödats av de kristna.

Sâr Péladan och de symbolistiska salongerna i Paris
Innan Joséphin Péladan (1858–1918) blev känd som Paris mest excentriska ockultist, växte han upp i Lyon i en högkonservativ och djupt religiös katolsk familj. Hans far var en mystiskt lagd journalist och hans bror en apotekare som experimenterade med alkemi, vilket tidigt präglade Joséphins världsbild. När han i början av 1880-talet flyttade till Paris etablerade han sig snabbt som en framgångsrik och provokativ författare. Han rörde sig i kulturlivet iklädd dramatiska, fotsida sammetsklädnader, lät klippa skägget i assyrisk stil och antog den forntida kungatiteln Sâr Péladan. Mitt i en era präglad av industriella framsteg och vetenskaplig rationalism ansåg han att mänskligheten var på väg att förlora sin själ till materialismen. Hans vision var lika radikal som den var ambitiös: att genom konsten återuppväcka en förlorad andlig dimension och förena människan med det gudomliga.

Det främsta och mest bestående uttrycket för denna vision blev Salon de la Rose + Croix, en serie konstutställningar som ägde rum i Paris mellan 1892 och 1897. Salongerna var inte bara utställningslokaler i vanlig mening, utan snarare iscensatta tempel för den mystiska grenen av symbolismen. Den absolut största inspirationskällan för detta koncept var den tyske kompositören Richard Wagner. Péladan var fullständigt besatt av Wagners musikdramer, särskilt den heliga graalsoperan Parsifal, som han betraktade som en esoterisk ritual snarare än vanlig underhållning. Det var direkt från Wagners teorier om totalkonstverket som Péladan fick idén att blanda olika konstformer för att isolera och rena betraktarens själ.

För att förverkliga denna Wagner-inspirerade vision utsågs den unge och avantgardistiske kompositören Erik Satie till ordens officiella kapellmästare och tonsättare. Satie skapade en helt ny typ av rituell musik för salongerna, däribland det ceremoniella verket Trois Sonneries de la Rose+Croix, som var exklusivt reserverat för utställningarnas öppningsritualer. När besökarna klev över tröskeln till salongerna möttes de därför inte bara av tavlor, utan av doftande rökelse, levande teatersekvenser och Saties nyskrivna, statiska och hypnotiska klanger, allt i syfte att återskapa en sakral och transcendent atmosfär i Paris.

För tolkningen av bildkonsten införde Péladan ett strikt och diktatoriskt regelverk för de medverkande konstnärerna. Han förbjöd kategoriskt alla former av realism, vardagsmotiv, landskap och impressionistiska teknikmetoder. Istället krävde han motiv som reflekterade hans egna ockulta ideal, som katolska allegorier, myterna om den heliga Graalen, drömvisioner och den androgyna gestalten. Den androgyna människan betraktades inom Péladans filosofi som den ultimata symbolen för konstnärlig och andlig fullkomlighet, en varelse som lyft sig över köttets begränsningar. Denna kompromisslösa hållning lockade till sig omkring 230 konstnärer från hela Europa under salongernas livstid. Bland de mest betydelsefulla fanns gestalter som Carlos Schwabe, Jean Delville, Fernand Khnopff, Alexandre Séon och Jan Toorop. Konstnärerna accepterade till en början de stränga tematiska ramarna eftersom salongerna erbjöd en helt unik frizon för det visionära måleriet som inte passade in på den vanliga, kommersiella konstmarknaden.

Mottagandet av salongerna visar på en fascinerande dynamik i dåtidens kulturliv. Den allra första utställningen 1892 blev en publiksuccé utan dess like och lockade tiotusentals nyfikna parisare, vilket bevisar att det fanns en utbredd längtan efter eskapism och andlighet i sekelslutets Frankrike. Samtidigt var pressen djupt kluven. Péladans enorma behov av uppmärksamhet och hans teatraliska framträdanden gjorde att kritiker ofta balanserade mellan att hylla utställningarnas estetiska höjd och att förlöjliga grundarens personliga excentricitet.

I längden blev dock Péladans dogmatiska kontroll rörelsens fall. Till och med Erik Satie tröttnade snabbt på Péladans storhetsvansinne och auktoritära stil, vilket ledde till att kompositören bröt med orden redan efter den första salongen för att istället grunda sin egen parodiska kyrka. Även de bildande konstnärerna lämnade rörelsen efter att ha tröttnat på de snäva tematiska reglerna och Péladans stormiga temperament. Efter hand som tidsandan rörde sig mot det nya seklets optimism och modernism tömdes salongerna på både finansiärer och publik.

När den sista utställningen stängde 1897 föll Péladan snabbt i glömska och han dog fattig år 1918. Trots det snabba förfallet och samtidsmänniskornas stundtals hånfulla inställning har eftervärlden och konsthistorien börjat se hans salonger i ett nytt ljus. Genom omfattande forskning och moderna utställningsretrospektiv har hans arv omvärderats. Genom att insistera på att konstens syfte inte var att avbilda verkligheten, utan att gestalta det osynliga, det spirituella och det musikaliska, lade Sâr Péladan, Erik Satie och deras salonger grunden för den idétradition som kort därefter skulle föda den abstrakta konsten.

Strindberg och Péladan
När Strindberg mådde som sämst under sin djupa psykologiska och existentiella kris, den så kallade Infernokrisen, fann han en spegel i Péladans texter. Péladan predikade en extrem symbolism, förakt för materialismen och en återgång till mysticism och magi. För Strindberg blev den franske ”magikern” en bekräftelse på att de syner och den förföljelsemani han själv upplevde inte var galenskap, utan tecken på en högre andlig verklighet. I en intervju sa han:

”Många lärare har jag haft, Schiller och Goethe, Victor Hugo och Dickens, Zola och Péladan, men jag vill likafullt underteckna denna intervju med August Strindberg.”

Strindberg läste Péladans böcker med febrig intensitet och erkände honom öppet som en av sina viktigaste lärare. Men Strindbergs relation till sina förebilder var sällan okomplicerad. Med tiden började han se Péladan inte bara som en mästare, utan som en rival på det ockulta området. Strindberg, som experimenterade med alkemi och försökte göra guld, ansåg till slut att hans egna naturvetenskapliga och mystiska experiment var mer ”äkta” än Péladans mer teatrala ockultism.
Péladans estetik och syn på lidandet som en renande process lämnade hursomhelst djupa spår i Strindbergs sena författarskap, i allt från det självbiografiska verket Inferno till det banbrytande dramat Ett drömspel.

Konstnärer och utställare
Totalt var omkring 230 konstnärer involverade och ställde ut sina verk under de sex år som Salon de la Rose + Croix existerade. Flertalet av dessa deltog dock bara vid ett eller två tillfällen innan de drog sig ur på grund av Péladans strikta regler

Carlos Schwabe
Schwabe var en schweizisk-tysk konstnär som spelade en helt avgörande roll för salongernas visuella profil. Det var han som fick i uppdrag att skapa den berömda och banbrytande affischen till den allra första utställningen 1892. Hans detaljrika, linjära och djupt andliga stil satte tonen för hela rörelsen och definierade den visuella estetik som Péladan sökte.

Jean Delville
Den belgiske målaren Delville var kanske den som stod Péladan allra närmast ideologiskt. Han var djupt fascinerad av det ockulta, det androgyna idealet och hermetisk filosofi. Hans monumentala och dramatiska verk, som exempelvis Orfeus död, blev själva sinnebilden för den esoteriska symbolism som salongerna ville lyfta fram. Delville kom senare att starta en liknande salong i Belgien baserad på samma principer.

Fernand Khnopff
Khnopff, även han från Belgien, var en av symbolismens absolut största stjärnor och en av de mest högkvalitativa konstnärerna som Péladan lyckades knyta till sig. Hans gåtfulla, drömska och melankoliska porträtt av introverta, nästan könlösa gestalter passade perfekt in i salongernas krav på eskapism och mystik. Khnopffs medverkan gav utställningarna den konstnärliga tyngd och prestige som krävdes för att tas på allvar av kritikerna.

Alexandre Séon
Fransmannen Séon var en av de mest lojala konstnärerna i Péladans inre krets och en av de få som ställde ut flitigt under salongernas levnad. Hans konst kännetecknades av dämpade färgskalor, rena linjer och idealiserade, meditativa figurer i mytologiska landskap. Han förkroppsligade den franska, mer klassiskt orienterade grenen av Péladans andliga konstideal.

Jan Toorop
Den holländsk-indonesiske konstnären Toorop tillförde en helt unik, mer radikal dimension till utställningarna. Med sina snirkliga, nästan rituella linjer och särpräglade figurer skapade han en djupt mystisk atmosfär som starkt påverkade samtiden. Hans närvaro underströk salongernas internationella och kosmopolitiska karaktär.

Referenser
Bilderna kommer från Wikipedia. Porträtt av Alexandre Séon 1891 och Carlos Schwabe affisch för den första utställningen.

Trycka källor
Carlquist Gunnar & Carlsson Josef (hred) Svensk uppslagsbok, andra upplagan 1952
Lagercrantz Olof August Strindberg 1979

Internet
https://brooklynrail.org/2017/09/artseen/MYSTICAL-SYMBOLISM-THE-SALON-DE-LA-ROSECROIX-IN-PARIS-18921897/
https://en.wikipedia.org/wiki/Jos%C3%A9phin_P%C3%A9ladan
https://en.wikipedia.org/wiki/Salon_de_la_Rose_%2B_Croix
https://fr.wikipedia.org/wiki/Rose-Croix_esth%C3%A9tique
https://kcartsbeat.substack.com/p/erik-satie-and-josephin-peladan
https://librivox.org/author/18536?primary_key=18536&search_category=author&search_page=1&search_form=get_results&search_order=alpha
https://newtopiamagazine.wordpress.com/2014/09/01/symbolist-art-and-the-french-occult-revival-the-esoteric-aesthetic-vision-of-sar-peladan/
https://retrogarde.org/post/en-forsummad-symbolist-sar-peladan/
https://strangeflowers.wordpress.com/2018/06/27/death-of-a-magus/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Jos%C3%A9phin_P%C3%A9ladan
https://www.19thc-artworldwide.org/autumn17/dixon-reviews-mystical-symbolism-the-salon-de-la-rosecroix-in-paris-1892-1897
https://www.19thc-artworldwide.org/index.php/autumn15/slavkin-on-central-exhibitors-at-the-salons-of-the-rose-croix
https://www.artforum.com/features/ideal-interlude-the-salons-de-la-rosecroix-211049/
https://www.arthistoryarchive.com/arthistory/salondelarosecroix/arthistory_rosecroix.html
https://www.e-flux.com/journal/63/60930/jos-phin-p-ladan-a-proto-curator
https://www.erudit.org/fr/revues/racar/2009-v34-n1-racar05297/1069500ar.pdf
https://www.guggenheim-venice.it/en/whats-on/exhibitions/mystical-symbolism/
https://www.guggenheim.org/exhibition/mystical-symbolism-the-salon-de-la-rosecroix-in-paris-1892-1897
https://www.mba-lyon.fr/en/fiche-oeuvre/sar-peladan
https://www.mba-lyon.fr/en/fiche-oeuvre/sar-peladan
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/josephin-peladan
https://www.newyorker.com/magazine/2017/06/26/the-occult-roots-of-modernism
https://peladan.substack.com/p/who-was-josephin-peladan
https://www.svd.se/a/mQnd4p/magikern-som-ledde-strindberg-mot-inferno
https://www.thecollector.com/wagnerism-19th-century-arts/
https://theosophy.wiki/en/Jos%C3%A9phin_P%C3%A9ladan

Lukt

Valkyrian hon sa
arbetet är nog bra.
Jag aldrig allfadern kritisera
men jag kan inte undgå fundera,
och det är inte alls någon kritik,
men varför måste de stupade lukta lik?

Svikardemokraterna har visat sitt rätt ansikte

Sverigedemokraterna har visat sitt rätta ansikte och bevisat att de saknar både moral och verkliga ideal, skriver Henrik Andersson.

Sverigedemokraterna har förvandlats till det parti som bara sviker. För alla som trodde att detta parti stod för fasta principer och sanna ideal har de senaste åren varit en brutal väckarklocka. Så fort doften av regeringskansliets korridorer och den politiska makten kom inom räckhåll kastade man bort allt man tidigare påstod sig kämpa för.

Titta bara på hur de har vänt kappan efter vinden i sina absolut största profilfrågor. I decennier dundrade partiet mot ett svenskt Nato-medlemskap och lovade att försvara vår alliansfrihet, men så fort det politiska trycket ökade gjorde man en total U-sväng över en natt utan att ens blinka. Samma sak gäller synen på EU där det tidigare så självklara kravet på att lämna unionen plötsligt raderades ut för att man skulle bli rumsrena nog att få sitta vid köttgrytorna. Till och med i invandringsfrågan, partiets själva fundament, har väljarna fått se prov på brutna löften när asylstopp och hårda ord i valrörelsen i praktiken har kokat ner till kompromisser och fortsatt migration.

Sverigedemokraterna har visat sitt rätta ansikte och bevisat att de saknar både moral och verkliga ideal. De är inget annat än cyniska populister som drivs av ett rent maktbegär och en vilja att säkra välbetalda toppjobb och tjäna pengar på skattebetalarnas bekostnad. Frågan vi alla måste ställa oss nu är enkel och skrämmande: Vad ska de svika härnäst?

Henrik Andersson

Falköpings tidning 2026-05-23 https://www.falkopingstidning.se/

Grymma verser

I

Hör din egen andning, människa,
snart är den ett eko som dör ut.
Du trampar jorden som bar dina fäder,
samma jord som väntar på att svälja dig.
Ingen hand sträcks ut ur skuggorna,
inget ljus tänds när dina ögon slocknar.

Ditt namn ska blekna från stenen,
regnet ska tvätta bort ditt minne.
De ting du ägde blir till andras skräp,
de tankar du tänkte blir till intet.
Du föddes till en kort sekund av plåga,
för att sedan vila i en evighet av ingenting.

Gråt inte, för ingen hör din klagan,
be inte, för himlen är tom och stum.
Ditt sista andetag är blott en vindpust,
sedan blir du ett med den kalla mullen.
Allt är förgäves, allt är förbi,
mörkret har segrat och tystnaden råder.

II

Köttet ska ruttna på dina ben,
det finns ingen skonsam väg ur livet.
Smärtan river genom märg och sena,
innan den sista krampen släpper taget.
Sedan vidtar förvandlingens grymma hantverk,
där din kropp vänder sig mot sig själv.

En frän stank av förruttnelse stiger,
en lukt som skrämmer de levande bort.
Huden skiftar i grönt och svart,
pöser upp och brister i mörkret.
Vätskorna rinner ut i kistan,
ner i den kalla, likgiltiga leran.

Du blir till en sörja av slem och fett,
ett hem för flugans blinda larver.
De äter dina ögon, de krälar i din mun,
där inga ord mer ska formas.
Ingen själ stiger upp mot stjärnorna,
endast gaser pyser ut ur din buk.
Här slutar du, som en stinkande massa,
evigt borta, evigt förbytt till träck.

III

Vackra eller fula,
goda eller onda,
rättrådiga eller dårar,
rika eller fattiga
nu är de alla jämlika.

IV

En moder vrider sig i blodiga lakan,
hennes skrik dör ut när febern segrar.
Ur hennes sargade sköte dras frukten:
ett vanskaptt knyte, dömt till hån och plåga.
Ingen barmhärtighet fanns i den födseln,
blott en kort vandring mot en tidig grav.

En ung man kastar sig i strömmens sug,
sliter en drunknande upp på torra land.
Men den han gav livet åter var en tjuv,
som tackar med en kniv i sin räddares bröst.
Så lönas den rättrådige för sitt mod,
med brutet hjärta och förspillda år.

En vandrare går längs den mörka stigen,
utan ont uppsåt, utan skuld i sitt sinne.
Mördarens yxa faller blint i skuggan,
för att vandraren råkade stå på fel plats.
Inget val fanns, ingen mening gavs,
blott ett slumpens hugg som släckte ljuset.

Nu ligger de alla i samma kalla lera,
modern, barnet, hjälten och den mördade.
Stanken av deras förruttnelse är densamma,
flugornas larver gör ingen skillnad på folk.
Ingen Gud ser till deras spillda blod,
ingen nåd väntar bakom stängda ögon.
Allt är förgäves, allt är förbi,
mörkret sväljer dem, och tystnaden råder.

V

Skräcken att inte andas
är mänsklighetens arvedel.

VI

Nu ruttnar vi bort,
ja cancern tar oss alla,
ögonen kan ej se mer,
nej smärtan tar dess överhand.
Liklukten sprider sig och äcklar allt och alla,
tarmarna spricker och dess innehåll väller ut.
Snor och tårar, ja allt tar nu slut.
Kamrat, broder och syster,
livets gåva är väl hård att bära.

Nej hoppas hellre att hinsidan är godare beställd.
Nitlotten drogs, den lott som kallas livet,
förfasas ej ta skeden i vacker hand.
Inte vad du drömt om,
men kanske ej heller vad du trott?
Allt förgås kamrat i blod och snusk och äckel,
livet saft avdunstar i ådrorna dina.

Till världen kom du blodig och skrikande,
nu tar döden dig tillbaka på samma sätt.
Vad du än gjort nu ska du till graven,
förruttna i den kamrat, ja nu är allt förbi!

VII

Mörkret är sant, en bottenlös brunn
Ingen sista kyss mot en tystnadens mun
Inget avsked, ingen vaka, inget ljus
Bara kylan som drar genom ödelagda hus
Jag är inget offer, jag är bara slut
Ett stearinljus som sakta andas ut.

VIII

Hör till, du stolta kött, som går på jorden bred,
Sno snabbt ditt silkeshår, lägg dina hånord ned.
Ty klockan tickar fort, och natten nalkas ren,
Då kungakronans guld blir ett med tiggarns ben.

Den sköna ros som nyss i spegeln såg sin glans,
Ska blekna under mull, befriad från sin krans.
Och visheten du bar, i böcker tung och grå,
Kan inte köpa loss den timme du ska få.

Vem frågar efter mynt i gravens tysta sal?
Där tystnar herrens röst och trälens klagotal.
Ett lakan är din skrud, en kista blir ditt slott,
När nornan trätt fram och mätt din levnads lott.

Så se på detta glas, hur sanden rinner ut,
Varje sekund är lånad, varje väg har slut.
Tänk på din sista dag, i allt du gör och vill:
I morgon är du stoft, i dag du ännu är till.

IX

Se hunden som väntar vid grinden,
med trofasta ögon och viftande svans.
Den känner sin herre på doften och vinden,
i djurets värld finns ingen annan instans.
Men handen som smeker är kall och beräknad,
ett grepp om strupen, en snara som dras.
I djurets blick föds en hjälplös förvånad,
när tillit och liv i ett mörker slås och krossas.

Ingen vrede fanns där, bara tomma beslut,
ett sista ryck i en strupe som blöder.
Hjärtat slår tystare, gnistan går ut,
medan skogen står stum och solen förglöder.
Det finns ingen röst som talar för de stumma,
ingen rättvisa skipas för den som var god.
Naturens lagar är blinda och dumma,
och jorden dricker girigt det oskyldigas blod.

Nu ligger den stilla i dikesrenens grus,
en tystad trofasthet, en bruten gestalt.
Inget paradis väntar, inget evigt ljus,
bara kylan som sakta gör anspråk på allt.
Likaså du, med din kärlek och tro,
ska märka att mörkret är troget och sant.
Där ingen barmhärtighet någonsin ska gro,
är döden din enda, beständiga pant.

X

Dessa rader,
grymma verser
ej hopp för fega,
nej till blott
på papper präntat
att stärka den starke.

Fram till bara några år sedan fanns det folk som tyckte det var outtalat och underförstått av vi asatrogna skulle hysa en sorts respekt för och, ja även sympatisera med en äldre tider konservativ kristendom. Nu är nog sådana grumliga tankar helt borta. Men det har krävts hårt arbete. Låt oss hedningar som blotar till Tor och skålar för Freja fortsätta vårt arbete, än finns mycket kvar att göra!