Danska kungar del IV: Abel I

I den kristna mytologin är Abel en person som mördas av sin bror. I dansk historia är Abel en person som mördar sin bror.
Det sägs att den danske kungen Valdemar sejr fick i en slags profetia veta att tre av hans söner skulle bli kungar. Först blev han glad men då han senare förstod att det betydde att bröderna skulle strida mot varandra, då blev han bedrövad.

Valdemar dog hursomhelst och äldste sonen Erik, med tillnamnet plogpennig för att han införde en skatt på detta redskap tog över. Men två bröder hade kungen, Abel och Kristofer. De två äldsta bröderna började tidigt bråka. Fadern Valdemar hade utsett Abel till hertig över Schleswig och hertigen vill styra utan kungen tillika broderns inblandning. Konflikten blev än mer intensiv då Abel tröttnade på storebrodern och år 1246 startade uppror. Kriget blev hårt, städerna Odense och Svendborg brändes ner. Abel började rent av kalla sig kung men Erik lyckades få övertaget.
1250 var det tänkt att man skulle inleda förhandlingar mellan bröderna. Den som försökte mäkla fred var systern Sofia som förstås ville att familjen skulle hålla sams. Förhandlingar inleddes, men en man i Abels tjänst, Lave Gudmundsen mördade Erik.
Abel förnekade all inblandning i mordet och lät 24 adelsmän gå ed på att så var fallet. Nu trodde väl ingen på det, mördaren straffades inte heller men Abel blev kung.

Abel började förhandla med Hansa och gav dessa nya privilegier. Han försökte bygga upp riket efter inbördeskriget.
Men den nye kungens tid vid makten blev kort, från i november 1250-29 juni 1252. Ett fälttåg mot friserna inleddes då Abel ansåg dessa skulle betala skatt till honom. En här rustades och sändes söderut. Men vid Husum stupade Abel. En bonde ska skjutit ihjäl kungen med pil och båge.

Kristofer, yngste brodern tog över. Hertigdömet övergick däremot till Abels söner. Härmed inleddes en konflikt som varade i generationer då hertigarna i söder försökte hävda sin makt mot kungarna uppe i norr.
Det ryktades sedan att Abel gick igen efter sin död. En liten dikt kommenterade kungen:

“Abel af navn,
Kain af gavn.”

Abel var född 1218. Han gifte sig 1237 med greven av Holsteins dotter Metchild. De fick fyra barn. Metchild gifte senare om sig med den svenske stormannen Birger Jarl.
Abel använde inge regentnummer, det gjorde man inte under denna tid. Men ska ha ett sådant borde han i Sverige kallas Abel I eller om man följer dansk praxis Abel 1.

Minnessten som skall stå på den plats Abel stupade.

Idag 30 maj firar de kristna sin pingstafton. Vi i IKF uppmärksammar alla de hedningar som mördats av kristna. Hell martyrer!

Tänd ett ljus för de döda hjältarna! Skål på er ni som är i Valhall!

Ondska i dess renaste form!Usch för det nakna våldet!

Danska kungar del III: Kristian VI

Christian 6 eller som han här får heta Kristian VI är en märklig kung. Han försökte göra bra i från sig men helt lyckades det väl inte. 30 november 1699 födde Danmarks drottning Louise sitt andra barn, Kristian som senare blev kung. Några år tidigare hade hon fött en son som dog i tvåårsåldern. Fadern Fredrik IV hade blivit kung samma år och med en kronprins syntes dynastin säkrad.
Kronprinsen fick en gedigen utbildning, det hade inte fadern eller för den delen farfadern fått men den var väldigt tyskinspirerad och tyska var språket hemma. Det var det förvisso såväl före som efter Kristian VI.

Dessvärre så var kronprinsen såväl blyg som sjuklig. Kanske var det en faktor som gjorde honom tidigt religiös? Modern var religiös och både hon och sonen led av att fadern hade älskarinnor. När Louise avled 1721 tog kung Fredrik och gifte om sig med sin älskarinna Anna Sophie Reventlow dagen efter begravningen.
Även om förhållandet mellan far och son var spänt så lät Fredrik sonen själv välja vem han skulle gifta sig med. Efter en längre resa så bestämde sig Kristian för att äkta Sofia Magdalena dotter till markgreven av Brandenburg-Kulmbach. Makgrevskapet var litet och obetydligt men paret blev lyckliga. En av anledningarna var den att båda var djupt religiösa och fattade tycke för den lära som kallas pietismen. Äktenskapet ingicks ett halvår efter faderns. Personlig popularitet fick de dock aldrig, den blyge och tafatte kungen och hans arroganta gemål. Äktenskapet, ovanligt lyckligt för sin tid resulterade i tre barn. Äldsta barnet och ende sonen Fredrik föddes 1723. Två döttrar varav en dog tidigt blev också resultatet i giftermålet med Sofia Magdalena.

1730 avled kung Fredrik IV. Trots löften så sände Kristian VI sin styvmor i förvisning och mycket av de pengar hon skulle få i underhåll togs i från henne. Drottningtiteln fick hon behålla men hon fick vistas i vad som kan beskrivas som husarrest på sitt familjegods på östra Jylland. Det nya kungaparet var som nämnts mycket religiösa och det påverkade hovlivet som blev mer stelt. Danska hovet var ett kloster där man bara ägnade sig år att be var en kommentar en prinsessa gjorde. 1735 kom en ganska sträng lag som skulle se till att helgdagarnas frid efterlevdes. I Norge levde delar av lagen kvar fram till 1965. Konfirmationen infördes året därpå.

Kristian lade sig i styret av sitt rike. Han hade flera medhjälpare med tog ofta initiativ.
Utbildningssystemet förbättrades. Ämbetsmännen måste ha tagit examen innan de kunde få sin anställning, skolor för alla planerades. Handelskompaniet Det Kongelige Octroyerede Danske Asiatiske Kompagni bilades 1732. Kungen försökte stimulera såväl handel som industri i såväl Danmark som I Norge.
En resa till Norge 1733 med en uppvaktning på omkring 200 personer gjordes och blev mycket omtalad. Resan tog flera månader och man besökte bland annat Trondheim. Ett resultat var att man försökte förbättra de fattigas situation i Norge dels med arbetsinrättningar men också med bidrag till fattiga änkor och föräldralösa barn och gamla utan möjligt att försörja sig. Några år senare försökte kungen stödja den ganska nyinrättade glasproduktionen i Norge.

Det danska jordbruket var inne i en lågkonjunktur. För att se till att det fanns arbetskraft införde kungen det så kallade stavnsbaandet eller på svenska stavnsbåndet som skulle förhindra att bönder lämnade godsen där de var fyllda. Detta drabbade alla män mellan 14-36 år i det danska delen av riket. Norge fick aldrig någon form av livegenskap.
Men trots att Kristian försökte förbättra ekonomin och trots att hovet inte slösade allt för mycket på upptåg och fester hade man problem med finanserna. En av anledningarna var de slott som kungen byggde samt att man ändå spenderade pengar för att visa upp enväldets prakt.

Kungen var försiktig när det gällde utrikespolitiken. Förvisso försökte han på 1740 talet lansera sig och sin son som kandidater till tronen i Sverige då Fredrik I var barnlös. Det blev inget av de planerna.
Eftersom kungen var försiktig så blev det inga krig under hans regering. Ovanligt för att vara det tidiga 1700-talet. Däremot utbröt ett stort uppror bland slavarna 1733 i Västindien. Danmark hade där flera kolonier. På ön Sankt Jan idag Saint John tog slavarna över ön i några månader och dödade ett stort antal danskar innan danska och franska trupper slog ner revolten.
Det var inget litet rike Kristian Vi styrde. Förutom kolonier så styrde den danske kungen även Norge som reda nämnts men även Island och Grönland som började koloniseras igen under faderns tid.

Sjätte augusti, dagen innan sin 25 års bröllopsdag avled Kristian. Han blev 46 år. I nästan 16 år hade han regerat. Han begravdes i Roskilde domkyrka. Kristian VI valspråk var Deo et populo, Gud och folket eller som man skriver det på danska: For Gud og folket.

Glädjande nyheter! Goda nyheter! Underbara nyheter!

Kyrkofullmäktige har nu formellt beslutat att Fredriksbergs kyrka och Mössebergs kyrka ska säljas. Ja Falköpings tidning skriver om denna glädjande nyhet.

Ljuvligt eller hur?

IKF

Usch vad det är trist. Pandemi, ekonomisk kris, integration som misslyckats, global uppvärmning och miljöförstöring. Förutom detta mord på flickebarn och horbockar.

Nej vi piggar upp oss med historien om en annan bock:

Asatron kan kanske göra något åt allt elände i de nio världarna, men vi kan skratta en smula åt allt elände!

”Hårt är i världen, hordom mycken.”

Brage den gamle

Stod Brage, med skägget så sidt, uppå hällen,
på gullsträngad harpa lekte hans hand,
tungt föllo dess ljud kring undrande fjellen,
å klippig strand;
Och Elfworne sjöngo om tusende år
i den gamles silfwerlockiga hår.

Han sjöng om det urgamla qwädets fullbordan
för sednaste Guda-ättlingars hopp;
Och Windarnes höfding, den mäktige Nordan,
bar manteln opp;
Ett norrsken, som rödt öfwer hällen sig slog,
kring den gamle Nordens gloria drog.

Men fröjd blir i Walhall bland Enheriar alla
när fadren i Hlidskialf Bragesång hör;
Och Thor kan ej hwila när lifsljuden skalla,
sin wagn han kör:
Från blånande moln höres Thordönets gång,
wid den gamle Brages Siare-sång.

Tungt suckar då Jätten inunder sin klyfta,
och utaf den mörka, talrika stam,
ses bakom hwar sten sig ett Dwerghufwud lyfta,
så lurfwigt fram:
och rosor uppspira i Elfwornes spår,
när den gamle Brage gullharpan slår.

Der plocka dem bygdens älskliga tärnor,
med glöende kind till brudqwällens krans,
när Frigga, den huldas, mildt leende stjernor
tändt upp sin glans. —
Än fjellarne genljuda, natten så lång,
af den gamle Brages tystnade sång.

(Arvid August Afzelius)