Slutsatsen att ”allt är lika mycket värt – det vill säga ingenting” ligger nära den kosmiska realism som präglar asatron. Gudarna är inte allsmäktiga, de har inte så mycket att säga till om hos jättarna, eller universellt kärleksfulla på det sätt som till exempel den kristna guden beskrivs av sina anhängare. De är upptagna med sin egen överlevnad mot jättarna och undergången, Ragnarök.
Människorna i Midgård skapades av Oden, Ville och Ve, men i gudarnas ögon är mänskligheten ofta antingen en resurs krigare till Valhall eller en bisak i det kosmiska dramat. Människovärdet i den nordiska kulturen låg sällan i en universell princip given av gudarna. I stället låg värdet i vad individen skapade under sin livstid: sitt rykte, sitt eftermäle och sin ära bland de levande. Som det står i Havamal:”Fä dör, fränder dör, själv dör du likaledes; men ett vet jag som aldrig dör: domen över död man.”
Om man tycker att religionens viktigaste uppgift är att skänka tröst och hjälpa människor som har det svårt. Ja då ha man aldrig förstått idén med bärsärkar!
Förr var kyckling vanlig mat vid pingsten. Ganska logiskt då de ägg som inte konsumerats vid påsken nu kläckts. Men tiderna förändras och kyckling är en relativt billig mat idag. Men ändå kan man tycka det är märkligt att hönsproducenterna inte försöker få oss äta mer kyckling vi den tid de kristna firar pingst? Många branscher har ju alla möjliga jippon och dagar bara för att öka försäljningen.
Ja hårda ord. Men de som inte kommer til Valhall eller Folkvagn är i Odens och Frejas knappast så betydelsefulla. Geifon rike har ju kvinnor som dör som jungfru och Äger och Ran tar bara emot de som dör till havs. I Hel hamnar de flesta men det säg ju att de som är är ofta dör en andra död och å lär inte ens Hel ha glädje av dem längre. Så rimligen tänker gudamakterna detta: Allt är lika mycket värt – det vill säga ingenting!
När de kristna firar pingst hedrar vi de hedningar som dödats av de kristna. Många män, kvinnor och barn har dödats av Vite Krists anhängare. Vi hedrar de dödas minne!
Tänd ett ljus för de hedningar som dödats av de kristna.
Sâr Péladan och de symbolistiska salongerna i Paris Innan Joséphin Péladan (1858–1918) blev känd som Paris mest excentriska ockultist, växte han upp i Lyon i en högkonservativ och djupt religiös katolsk familj. Hans far var en mystiskt lagd journalist och hans bror en apotekare som experimenterade med alkemi, vilket tidigt präglade Joséphins världsbild. När han i början av 1880-talet flyttade till Paris etablerade han sig snabbt som en framgångsrik och provokativ författare. Han rörde sig i kulturlivet iklädd dramatiska, fotsida sammetsklädnader, lät klippa skägget i assyrisk stil och antog den forntida kungatiteln Sâr Péladan. Mitt i en era präglad av industriella framsteg och vetenskaplig rationalism ansåg han att mänskligheten var på väg att förlora sin själ till materialismen. Hans vision var lika radikal som den var ambitiös: att genom konsten återuppväcka en förlorad andlig dimension och förena människan med det gudomliga.
Det främsta och mest bestående uttrycket för denna vision blev Salon de la Rose + Croix, en serie konstutställningar som ägde rum i Paris mellan 1892 och 1897. Salongerna var inte bara utställningslokaler i vanlig mening, utan snarare iscensatta tempel för den mystiska grenen av symbolismen. Den absolut största inspirationskällan för detta koncept var den tyske kompositören Richard Wagner. Péladan var fullständigt besatt av Wagners musikdramer, särskilt den heliga graalsoperan Parsifal, som han betraktade som en esoterisk ritual snarare än vanlig underhållning. Det var direkt från Wagners teorier om totalkonstverket som Péladan fick idén att blanda olika konstformer för att isolera och rena betraktarens själ.
För att förverkliga denna Wagner-inspirerade vision utsågs den unge och avantgardistiske kompositören Erik Satie till ordens officiella kapellmästare och tonsättare. Satie skapade en helt ny typ av rituell musik för salongerna, däribland det ceremoniella verket Trois Sonneries de la Rose+Croix, som var exklusivt reserverat för utställningarnas öppningsritualer. När besökarna klev över tröskeln till salongerna möttes de därför inte bara av tavlor, utan av doftande rökelse, levande teatersekvenser och Saties nyskrivna, statiska och hypnotiska klanger, allt i syfte att återskapa en sakral och transcendent atmosfär i Paris.
För tolkningen av bildkonsten införde Péladan ett strikt och diktatoriskt regelverk för de medverkande konstnärerna. Han förbjöd kategoriskt alla former av realism, vardagsmotiv, landskap och impressionistiska teknikmetoder. Istället krävde han motiv som reflekterade hans egna ockulta ideal, som katolska allegorier, myterna om den heliga Graalen, drömvisioner och den androgyna gestalten. Den androgyna människan betraktades inom Péladans filosofi som den ultimata symbolen för konstnärlig och andlig fullkomlighet, en varelse som lyft sig över köttets begränsningar. Denna kompromisslösa hållning lockade till sig omkring 230 konstnärer från hela Europa under salongernas livstid. Bland de mest betydelsefulla fanns gestalter som Carlos Schwabe, Jean Delville, Fernand Khnopff, Alexandre Séon och Jan Toorop. Konstnärerna accepterade till en början de stränga tematiska ramarna eftersom salongerna erbjöd en helt unik frizon för det visionära måleriet som inte passade in på den vanliga, kommersiella konstmarknaden.
Mottagandet av salongerna visar på en fascinerande dynamik i dåtidens kulturliv. Den allra första utställningen 1892 blev en publiksuccé utan dess like och lockade tiotusentals nyfikna parisare, vilket bevisar att det fanns en utbredd längtan efter eskapism och andlighet i sekelslutets Frankrike. Samtidigt var pressen djupt kluven. Péladans enorma behov av uppmärksamhet och hans teatraliska framträdanden gjorde att kritiker ofta balanserade mellan att hylla utställningarnas estetiska höjd och att förlöjliga grundarens personliga excentricitet.
I längden blev dock Péladans dogmatiska kontroll rörelsens fall. Till och med Erik Satie tröttnade snabbt på Péladans storhetsvansinne och auktoritära stil, vilket ledde till att kompositören bröt med orden redan efter den första salongen för att istället grunda sin egen parodiska kyrka. Även de bildande konstnärerna lämnade rörelsen efter att ha tröttnat på de snäva tematiska reglerna och Péladans stormiga temperament. Efter hand som tidsandan rörde sig mot det nya seklets optimism och modernism tömdes salongerna på både finansiärer och publik.
När den sista utställningen stängde 1897 föll Péladan snabbt i glömska och han dog fattig år 1918. Trots det snabba förfallet och samtidsmänniskornas stundtals hånfulla inställning har eftervärlden och konsthistorien börjat se hans salonger i ett nytt ljus. Genom omfattande forskning och moderna utställningsretrospektiv har hans arv omvärderats. Genom att insistera på att konstens syfte inte var att avbilda verkligheten, utan att gestalta det osynliga, det spirituella och det musikaliska, lade Sâr Péladan, Erik Satie och deras salonger grunden för den idétradition som kort därefter skulle föda den abstrakta konsten.
Strindberg och Péladan När Strindberg mådde som sämst under sin djupa psykologiska och existentiella kris, den så kallade Infernokrisen, fann han en spegel i Péladans texter. Péladan predikade en extrem symbolism, förakt för materialismen och en återgång till mysticism och magi. För Strindberg blev den franske ”magikern” en bekräftelse på att de syner och den förföljelsemani han själv upplevde inte var galenskap, utan tecken på en högre andlig verklighet. I en intervju sa han:
”Många lärare har jag haft, Schiller och Goethe, Victor Hugo och Dickens, Zola och Péladan, men jag vill likafullt underteckna denna intervju med August Strindberg.”
Strindberg läste Péladans böcker med febrig intensitet och erkände honom öppet som en av sina viktigaste lärare. Men Strindbergs relation till sina förebilder var sällan okomplicerad. Med tiden började han se Péladan inte bara som en mästare, utan som en rival på det ockulta området. Strindberg, som experimenterade med alkemi och försökte göra guld, ansåg till slut att hans egna naturvetenskapliga och mystiska experiment var mer ”äkta” än Péladans mer teatrala ockultism. Péladans estetik och syn på lidandet som en renande process lämnade hursomhelst djupa spår i Strindbergs sena författarskap, i allt från det självbiografiska verket Inferno till det banbrytande dramat Ett drömspel.
Konstnärer och utställare Totalt var omkring 230 konstnärer involverade och ställde ut sina verk under de sex år som Salon de la Rose + Croix existerade. Flertalet av dessa deltog dock bara vid ett eller två tillfällen innan de drog sig ur på grund av Péladans strikta regler
Carlos Schwabe Schwabe var en schweizisk-tysk konstnär som spelade en helt avgörande roll för salongernas visuella profil. Det var han som fick i uppdrag att skapa den berömda och banbrytande affischen till den allra första utställningen 1892. Hans detaljrika, linjära och djupt andliga stil satte tonen för hela rörelsen och definierade den visuella estetik som Péladan sökte.
Jean Delville Den belgiske målaren Delville var kanske den som stod Péladan allra närmast ideologiskt. Han var djupt fascinerad av det ockulta, det androgyna idealet och hermetisk filosofi. Hans monumentala och dramatiska verk, som exempelvis Orfeus död, blev själva sinnebilden för den esoteriska symbolism som salongerna ville lyfta fram. Delville kom senare att starta en liknande salong i Belgien baserad på samma principer.
Fernand Khnopff Khnopff, även han från Belgien, var en av symbolismens absolut största stjärnor och en av de mest högkvalitativa konstnärerna som Péladan lyckades knyta till sig. Hans gåtfulla, drömska och melankoliska porträtt av introverta, nästan könlösa gestalter passade perfekt in i salongernas krav på eskapism och mystik. Khnopffs medverkan gav utställningarna den konstnärliga tyngd och prestige som krävdes för att tas på allvar av kritikerna.
Alexandre Séon Fransmannen Séon var en av de mest lojala konstnärerna i Péladans inre krets och en av de få som ställde ut flitigt under salongernas levnad. Hans konst kännetecknades av dämpade färgskalor, rena linjer och idealiserade, meditativa figurer i mytologiska landskap. Han förkroppsligade den franska, mer klassiskt orienterade grenen av Péladans andliga konstideal.
Jan Toorop Den holländsk-indonesiske konstnären Toorop tillförde en helt unik, mer radikal dimension till utställningarna. Med sina snirkliga, nästan rituella linjer och särpräglade figurer skapade han en djupt mystisk atmosfär som starkt påverkade samtiden. Hans närvaro underströk salongernas internationella och kosmopolitiska karaktär.
Referenser Bilderna kommer från Wikipedia. Porträtt av Alexandre Séon 1891 och Carlos Schwabe affisch för den första utställningen.
Trycka källor Carlquist Gunnar & Carlsson Josef (hred) Svensk uppslagsbok, andra upplagan 1952 Lagercrantz Olof August Strindberg 1979
Valkyrian hon sa arbetet är nog bra. Jag aldrig allfadern kritisera men jag kan inte undgå fundera, och det är inte alls någon kritik, men varför måste de stupade lukta lik?
Sverigedemokraterna har visat sitt rätta ansikte och bevisat att de saknar både moral och verkliga ideal, skriver Henrik Andersson.
Sverigedemokraterna har förvandlats till det parti som bara sviker. För alla som trodde att detta parti stod för fasta principer och sanna ideal har de senaste åren varit en brutal väckarklocka. Så fort doften av regeringskansliets korridorer och den politiska makten kom inom räckhåll kastade man bort allt man tidigare påstod sig kämpa för.
Titta bara på hur de har vänt kappan efter vinden i sina absolut största profilfrågor. I decennier dundrade partiet mot ett svenskt Nato-medlemskap och lovade att försvara vår alliansfrihet, men så fort det politiska trycket ökade gjorde man en total U-sväng över en natt utan att ens blinka. Samma sak gäller synen på EU där det tidigare så självklara kravet på att lämna unionen plötsligt raderades ut för att man skulle bli rumsrena nog att få sitta vid köttgrytorna. Till och med i invandringsfrågan, partiets själva fundament, har väljarna fått se prov på brutna löften när asylstopp och hårda ord i valrörelsen i praktiken har kokat ner till kompromisser och fortsatt migration.
Sverigedemokraterna har visat sitt rätta ansikte och bevisat att de saknar både moral och verkliga ideal. De är inget annat än cyniska populister som drivs av ett rent maktbegär och en vilja att säkra välbetalda toppjobb och tjäna pengar på skattebetalarnas bekostnad. Frågan vi alla måste ställa oss nu är enkel och skrämmande: Vad ska de svika härnäst?
Ideell Kulturkamp 