I Asgårds salar kliver hon fram, Tors stolta dotter, med ärvt spänst i ben, Från fader hon fick sin styrka och kraft, Ett mod som kan krossa den hårdaste sten.
Men blicken hon bär är av Sivs klara ljus, En skönhet som blänker likt guld i dess glans, Ett lugn mitt i stormen och stridernas brus, När valkyrian bjuder till dödens dans.
Hon rider på vindar där korparna bor, En sköldmö som aldrig i striden ger vika, Lika fager som skön, lika modig och stor, I nio kända världar finns ej hennes like.
Vi i föreningen gillar gamla seder och traditioner. Därför är vi av en åsikten att midsommar borde sluta vara en rörlig helg utan en fast. Fram till 1952 var alltid midsommaraftonen den 23 juni. Så borde det vara nu också. Vi flyttar ju inte julafton och nyårsafton. Verka got folk att det blir som det var förut.
Sveinn Björnsson skrev in sig i den isländska historien som landets enda riksföreståndare under några dramatiska krigsår på 1940-talet. När Tyskland ockuperade Danmark våren 1940 bröts plötsligt alla kommunikationer mellan Island och den danske kungen Kristian X som fram till dess hade fungerat som Islands statschef genom en personalunion. Det isländska parlamentet Alltinget tvingades agera snabbt för att säkra landets styre och röstade därför om att överta kungens befogenheter. År 1941 utsåg parlamentet den erfarne juristen och diplomaten Sveinn Björnsson till riksföreståndare vilket innebar att han fick i uppdrag att utöva statschefens makt på plats i Reykjavik. Island förblev formellt sett en monarki under denna övergångsperiod och Björnsson styrde landet med kunglig auktoritet fram till sommaren 1944.
Efter en folkomröstning där det isländska folket röstade för att kapa banden till den danska kronan utropades Republiken Island den 17 juni 1944. Samma dag avslutade Björnsson sitt uppdrag som riksföreståndare och valdes istället till landets allra första president vilket gjorde honom till en unik brygga mellan monarkin och den moderna republiken.
För att förstå vem denne statsman var måste man blicka tillbaka till hans bakgrund och tidiga karriär. Han föddes i Köpenhamn år 1881 där hans far Björn Jónsson arbetade, en man som senare skulle bli en inflytelserik minister i den isländska hemstyresregeringen. Den unge Sveinn valde juridikens bana, tog sin examen vid Köpenhamns universitet år 1907 och etablerade sig snabbt som en mycket respekterad advokat och allmän åklagare hemma i Reykjavik. Vid sidan av juridiken visade han ett enormt samhällsengagemang och var bland annat med och grundade det isländska Röda korset samt landets största rederi och försäkringsbolag.
Hans politiska och diplomatiska bana tog fart på allvar under det första världskriget. Efter att ha suttit i Reykjaviks stadsfullmäktige och en kortare period i Alltinget skickades han ut på känsliga diplomatiska uppdrag till både Storbritannien och USA för att säkra Islands handelsavtal under krigsåren. När Island blev ett självständigt kungarike år 1918 behövde landet en skicklig representant i Danmark som fortfarande skötte den isländska utrikespolitiken. Björnsson fick det tunga uppdraget och tjänstgjorde som Islands sändebud i Köpenhamn under merparten av mellankrigstiden, fram till dess att det andra världskriget bröt ut och förändrade allt.
Tiden som statschef blev dock inte utan personliga prövningar för Björnsson, särskilt på grund av hans familjesituation. Samtidigt som han ledde det isländska folket genom kriget och styrde landet i demokratisk riktning befann sig hans äldste son, han hade fyra söner och två döttrar, Björn Sveinsson Björnsson, i Tyskland. Sonen hade gått med i Waffen- SS och arbetade under krigsåren aktivt med tysk radiopropaganda i det ockuperade Danmark, vilket efter kriget ledde till en stor familjetragedi och kort fängelsestraff i Danmark för sonen. Trots dessa privata spänningar lyckades Sveinn Björnsson behålla folkets djupa respekt och han förblev en samlande, stabiliserande figur för den unga republiken. Han blev omvald som president utan motkandidat både 1945 och 1949 och satt kvar på posten fram till sin död i Reykjavik i januari 1952.
Referenser Bild kommer från Alchetron, Free Social Encyclopedia for the World
Tryckta källor Andersson Henrik Den sällsamma mångkulturen, utländska frivilliga i Waffen-SS 2015. Henrikson Isländsk historia 1981.
Strömsunds Hembygdsgård fungerar som ett levande friluftsmuseum och är en av kommunens absolut populäraste mötesplatser. Det vackra området ligger naturskönt precis vid Ströms Vattudals strand och rymmer över ett tjugotal historiska byggnader som har flyttats hit från olika delar av regionen. Besökare kan ströva bland gamla timmerhus, kika in i historiska miljöer och uppleva hur livet i norra Jämtland såg ut i svunna tider.
Den mest kända symbolen på platsen är den sex meter höga statyn av Jätten Jorm, en ikonisk karaktär från Beppe Wolgers klassiska film Dunderklumpen. Under sommarmånaderna sjuder friluftsmuseet av liv med ett välbesökt café, hantverksbutik, guidade turer och traditionsenligt midsommarfirande. Det unika med anläggningen är hur smidigt den knyter samman kulturhistoria med modern rekreation, eftersom området ligger i direkt anslutning till ortens camping och det populära friluftsbadet.
Jätten Jorm.
Hembygdsgårdarnas äldre byggnader som flyttas hit.
Samisk kåta och i bakgrunden en så kallad njalla där mat och förråd förvarats för djur inte ska kunna nå dem.
Fanns mycket intressant att se. Men vi nöjer oss med att visa en uppstoppad björn.
Från folkkär ikon till politisk intrigmakerska: Sanningen om drottning Ingrid
När det danska hovet och historieböckerna beskriver ändringen av tronföljdslagen år 1953, målas det ofta upp som en modern och oundviklig reform för monarkins överlevnad. Berättelsen handlar då om ett framsynt folk som ville ha jämställdhet och ge den unga prinsessan Margrethe rätten till tronen. Bakom de polerade kulisserna på Amalienborgs slott dolde sig emellertid ett helt annat och betydligt mer kalkylerat politiskt spel. Det var en stenhård maktkamp som drevs framåt av drottning Ingrids starka politiska inflytande och hennes fasta beslutsamhet att säkra den kungliga successionen för sin egen gren av familjen, snarare än att låta tronen gå vidare till sin svåger.
För att förstå dramat måste man blicka tillbaka till tiden efter andra världskriget. Kung Frederik IX och drottning Ingrid hade tre döttrar men ingen son. Enligt den gällande successionsordningen från år 1853 var det endast män som kunde ärva den danska kronan. Detta innebar att kungens yngre bror, prins Knud, stod näst i tur att bli kung. Monarkin som institution var vid denna tidpunkt extremt populär och djupt rotad hos det danska folket. Det fanns inget reellt hot om republik och ingen utbredd vilja att avskaffa kungahuset. Om ingenting hade gjorts, skulle prins Knud utan problem ha kunnat efterträda sin bror vid dennes död, och monarkin hade med största sannolikhet överlevt under hans ledning.
Det var här drottning Ingrid klev in som den avgörande politiska strategen. Ingrid var mycket välutbildad inom statsvetenskap och historia, och hon besatte en skarp analytisk förmåga som hennes mer känslostyrda make saknade. Kung Frederik gjorde själv ingen hemlighet av rollfördelningen inom äktenskapet, utan deklarerade öppet för sin omgivning att det var Ingrid som styrde i familjen. Medan kungen fokuserade på den folkliga kontakten, musiken och sjömanslivet, var det Ingrid som läste de politiska rapporterna, följde debatterna och förstod det parlamentariska systemets mekanismer på djupet.
Flera danska statsministrar har i efterhand bekräftat drottning Ingrids extraordinära politiska begåvning och direkta inflytande på landets styre. Statsminister Poul Schlüter beskrev henne i berömmande ordalag och betonade att hon var en djupt engagerad politisk samtalspartner, alltid knivskarp och fullständigt insatt i statens affärer. Det var denna unika respekt hos landets politiska ledare som gjorde att Ingrid kunde agera så framgångsrikt bakom kulisserna. Hon använde sitt inflytande till att bearbeta regeringen och sin make kungen, som till en början kände en stark lojalitet mot sin bror Knud, för att driva igenom en lagändring. Hennes mål var tydligt grundat i ett dynastiskt medvetande, där hon ansåg att hennes egen linje var bäst lämpad att leda landet.
Samtidigt brottades den danska regeringen med ett helt annat politiskt problem under ledning av statsminister Erik Eriksen. De behövde genomföra en stor reform av Danmarks grundlag, bland annat för att avskaffa parlamentets överhus, men de fruktade att medborgarna inte skulle rösta eftersom grundlagsfrågor ansågs torra. Här smälte drottning Ingrids intressen och regeringens politiska behov samman. Regeringen insåg att det danska folket fullkomligt älskade kungaparets äldsta dotter Margrethe, medan inställningen till prins Knud var betydligt mer sval. Genom klyftig politisk paketering kopplade regeringen ihop den nya grundlagen med en helt ny tronföljdslag. Det blev det perfekta lockbetet för väljarna, och drottning Ingrids önskan marknadsfördes som en modern jämställdhetsfråga.
För att säkra segern i folkomröstningen användes de danska tidningarna och veckopressen som ett aktivt politiskt verktyg. Drottning Ingrid förstod mediernas makt och lät pressen publicera mängder av välregisserade, charmiga fotoreportage som visade upp den perfekta lilla kungafamiljen med de tre döttrarna. Samtidigt framställde tidningarna prins Knud på ett betydligt mer ofördelaktigt sätt; han beskrevs ofta som gammalmodig, klumpig och illa lämpad för kungarollen. Denna mediekampanj piskade upp en stark folkopinion som krävde att Margrethe skulle säkras tronen, vilket i praktiken gjorde det omöjligt för prins Knud att försvara sin lagliga rätt.
Strategin fungerade, och den femte juni år 1953 röstade det danska folket ja till den nya grundlagen. För drottning Ingrid var detta en total politisk triumf, men för prins Knud och hans familj blev det en personlig katastrof. Knud fråntogs över en natt sin titel som kronprins och degraderades till den nyskapade titeln arveprins, ett rent tröstpris utan reellt värde. Hans son Ingolf förlorade samtidigt sin framtid som kung. Detta orsakade en djup och oläkbar spricka inom kungafamiljen. Arveprins Knud kände se djupt bedragen av sin egen bror och svägerska. Han dolde inte sin bitterhet, utan protesterade öppet i statsrådet när beslutet klubbades. Relationen mellan de två bröderna återhämtade sig aldrig, och drottning Ingrid höll därefter en mycket kylig distans till Knuds familj under resten av sitt liv.
Ingrids starka politiska ställning och det enorma förtroende hon åtnjöt hos det danska parlamentet bekräftades ytterligare långt senare i livet. Efter kungens död år 1972 röstade folketinget igenom en lagändring som gav henne rätten att bli rigsforstander (riksföreståndare). Detta innebar att hon klev in som ställföreträdande statschef när hennes dotter, drottning Margrethe, var utomlands. Det var ett unikt uppdrag för en änkedrottning och det slutgiltiga beviset på att hon under hela sin tid på tronen varit en av Danmarks mest betydelsefulla och strategiska politiska aktörer.
Tack vare sina intriger blev henens dotter regerande drottning av Danmark och hon själv riksföreståndare men hennes man och hans bror blev ovänner livet ut.
Referenser Bild kommer från Pinterest
Tryckta källor Carlsson W Albert Regenter och regeringschefer i Norden 1982. Lundgren Roger Ingrid, Prinsessa av Sverige, drottning av Danmark 2010.
Ideell Kulturkamp 