Midsommar en germansk, nordisk och svensk tradition
När vi i dag tänker på midsommar ser vi ofta blomsterkransar, majstänger och ljusa sommarnätter framför oss, men under vikingatiden var högtiden någonting helt annat. Det var en dramatisk brytningstid mellan gammal asatro och den framväxande kristendomen, där firandet i allra högsta grad var en politisk och religiös maktkamp.
De skriftliga bevisen för detta dramatiska skifte finner vi i den isländska historieskrivaren Snorre Sturlassons berömda kungasaga Heimskringla från tolvhundratalet, samt i det äldre norska sammandraget Ágrip af Nóregskonungasögum från slutet av elvahundratalet. I berättelsen om den norske kungen Olav Tryggvason, som regerade kring sekelskiftet år tusen, får vi en unik inblick i hur det förkristna sommarfirandet gick till och hur kungamakten tvingades kompromissa med folkets djupt rotade traditioner för att kunna kristna Norden.
Innan kristendomen vann mark i de nordiska länderna var sommarperioden starkt förknippat med blot, vilket var rituella offerfester till gudarnas ära. Under denna tid på året samlades människor för att offra djur och ibland även värdefulla föremål. Syftet med dessa riter var att tacka gudarna för den begynnande skörden och säkra fruktbarhet och god lycka inför framtiden. Centralt i detta firande var det ceremoniella drickandet av rituellt öl, där man skålade för asagudar som Oden, Tor och Frej för att ta del av deras kraft och välsignelse. Detta starka fokus på gemenskap, rus och offerritualer gjorde sommarfirandet till en av de absolut viktigaste händelserna under hela året.
När kung Olav Tryggvason inledde sitt hårda arbete med att kristna riket insåg han snabbt att det var omöjligt att helt förbjuda folkets älskade festsedvänjor. I kungasagan Ágrip beskrivs detta maktspel genom att skriva på fornnordiska att:
”hann nam af blót ok blótveizlur, ok lēt í stað koma til vildar við lýðinn hātīðaveizlur, jōlaöl ok pāskaöl, mikaelsmessaöl ok jōnsökuöl.”
På modern svenska betyder detta att han avskaffade bloten och offerfesterna och lät de kristna högtidsölen, ulöl, påsköl, mikaelsmässoöl och jonsmässoöl (midsommaröl), komma i stället, till folkets välbehag Ágrip.
Genom denna kompromiss förbjöds bloten medan det centrala i traditionen, öldrickandet bestod, men nu i helgonens ära. Det gamla sommarblotet omvandlades på så sätt till jonsmässoöl, en kristen högtid vigd åt Johannes Döparen. Värt att notera är att den norske kungen styrde områden som idag är svenska: Jämtland, Härjedalen och Ranrike (som nu heter Bohuslän).
Genom detta strategiska drag lyckades kungamakten sakta men säkert fasa ut den gamla asatron. Genom att låta bönderna behålla sina gästabud och sitt älskade öl, men tvinga dem att rikta sina skålar och böner till Kristus och helgonen istället för till de gamla gudarna, lade kung Olav grunden för det som långt senare skulle utvecklas till vårt midsommarfirande.
Det äldsta skriftliga beviset för ett folkligt midsommarfirande i Sverige härstammar från senmedeltiden och går att utläsa i de så kallade Stockholms tänkeböcker från den 19 juni 1483. I dessa gamla domstolsprotokoll beskrivs rådstugans intensiva arbete med rättstvister och vardagsliv precis dagarna före högtiden, vilket visar att midsommarnatten och dess tidsperiod redan då var en djupt rotad och central tidpunkt i den svenska kulturen.
Långt senare, under sent sextonhundratal, dyker de första bilderna på svenska majstänger upp i det kända bildverket Suecia Antiqua et Hodierna, men själva traditionen med midsommarstången har äldre rötter. Denna färgstarka symbol letade sig in i den svenska kulturen från det tysk-germanska området under medeltiden.
Moderna historieböcker fokuserar ofta alldeles för mycket på den snäva nationalstat som uppkom efter att Sverige förlorade sina stora provinser, vilket gör att vi lätt glömmer hur sammanflätad vår geografi och kultur länge var med den tyska. När vi räknar och värderar våra traditioner måste vi se till hela det svenska rikets historiska utsträckning. Under stormaktstiden införlivades stora nordtyska områden i det svenska riket, däribland hertigdömet Bremen och staden Wismar. Den svenska närvaron i dessa områden sträckte sig långt bortom stormaktstidens formella slut, och genom ett hundraårigt pantsättningsavtal var det faktiskt först år 1903 som de absolut sista formella spåren av de svenska territorierna i norra Tyskland slutgiltigt upphörde. Denna långvariga politiska och kulturella gemenskap visar att majstångens vandring till de svenska midsommarängerna inte ska ses som ett lån från ett främmande land, utan snarare som ett uttryck för ett levande och gemensamt kulturarv inom ett och samma utvidgade rike.
Värt att notera är att alla kristna i Europa inte firar midsommar, och att påstå att det är en renodlad kristen sed faller därför på sin egen orimlighet. Kyrkan tog över och omformade befintliga traditioner. Vi vågar därmed hävda med bestämdhet att midsommarfirandet i sin kärna har djupa rötter i vår förkristna germanska tro och tradition.
Referenser
https://www.arkivdigital.se/blog/hogtider/historien-bakom-den-svenska-midsommarfirandet
https://asatemplet.wordpress.com/2014/11/08/vad-ar-blot/
https://blogg.slaktingar.se/midsommarfirandet-i-sverige-en-resa-genom-historien/
https://murberg.se/Sidor/Gamla%20Borasbloggen/2018/Vecka%2025/Midsommarfirande%20pa%201800-talet.htm
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/heimskringla
https://www.nordiskamuseet.se/utforska/hogtider/midsommar/
https://popularhistoria.se/vardagsliv/traditioner/den-svenska-midsommartraditionen
https://www.skansen.se/se-och-gora/hogtider-traditioner/midsommar/
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/sveriges-tyska-provinser-under-stormaktstiden
https://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:1090961/FULLTEXT01.pdf
https://sv.wikipedia.org/wiki/Heimskringla
https://sv.wikipedia.org/wiki/Wismar_(svenskt_guvernement)
Ideell Kulturkamp 