Det är många asynjor och gudinnor kring Njord

Först har vi hans maka i Vanheim Njärd eller som romarna kallade henne Nerthus.

Andra makan är Skade som han gifte sig med när han vistas hos asarna.

Han har dottern Freja, troligen den mest kända asynjan.

Det nämns i Solsången han har nio döttrar Radveig och Kreppvör samt sju till.

Han är morfar till Frejas och Ods döttrar Hnoss och Gersemi.

Som havsgud syns han härska över bokstavligt får man säga över Ägir och Ran som också hon har nio döttrar.

Gerd heter hans svärdotter som lever med hans ende son Frej.

Det är tydligt att Njord inte bara styr över vindar och hav, utan också står i centrum för ett enormt nätverk av gudinnor. Listan kan nog göras längre. Detta nätverk visar att Njord är ett nav. Han fungerar som en knutpunkt som binder samman havets djup, jorden, vinterns fjäll, jättarnas ätter och Asgårds prakt genom de kvinnliga gudamakter som omger honom.

Njärd ofta kallad Nerthus, makan i Vanheim.

Skade blev Njords maka när han kom till asarna.

Freja kanske den mest kända av asatrons gudinnor dotter till Njord.

Radveig nämns som en av Njords döttrar i Solsången.

Kreppvör nämns även hon i Solsången som Njords dotter.

Od och Frejas dotter Hnoss har Njord som morfar.

Hnoss syster Gersimi har även hon Njord som sin morfar.

Ran får räknas som en av de kvinnliga makter som kretsar krig Njord. Släktskap finns nog men lite svårtytt.

Gerd ska slutligen nämnas. Hon är gift med Njord ende son Frej.

När Noatuns Njord
lämnar asarna
då kommer ragnarök inträffa
men än är gudarnas strid inte kommen
än ser ni havet
fortfarande skriar måsarna.

Eld och vatten: Varför Njord och Loke saknar relation i myterna

I den nordiska religionen, vanligen kallad asatrons rika berättarvärld finns det gudar som ständigt korsar varandras vägar, men också de som rör sig i helt skilda sfärer. Relationen mellan havsguden Njord och den ränkfulla Loke är i det närmaste obefintlig. Detta är ingen slump, utan speglar en djupgående klyfta som är både social, moralisk och elementär. De få gånger deras vägar faktiskt korsas uppstår en omedelbar konflikt, vilket blir som tydligast i eddadikten Lokasenna, där gudarna har samlats till fest hos havskungen Ägir.

Njord tillhör vanernas gudasläkte och kom till asarna som en fredsgisslan efter det stora kriget mellan de båda grupperna. Han representerar det lugna havet, vinden, rikedom och den trygga fiskelyckan vid kusterna. Njord står för stabilitet, fruktsamhet och den livgivande naturkraft som människorna var helt beroende av för sin överlevnad. Loke är däremot av jättesläkt, en outsider som har tagits upp bland asarna genom ett fostbrödralag med Oden. Loke är kaosets, lögnernas och den destruktiva förändringens princip. Han förknippas i många tolkningar med den vilda, oförutsägbara elden som förtär allt i sin väg om den lämnas utan uppsikt. Mötet mellan Njord och Loke är därför på ett symboliskt plan det eviga mötet mellan eld och vatten, två element som inte kan existera tillsammans utan att det ena släcker eller förintar det andra.

Under gästabudet hos Ägir sätts denna motsättning på sin spets när en berusad och bitter Loke bestämmer sig för att kränka alla närvarande. Loke sparar inte på orden utan attackerar först Njords barn, Frej och Freja, med grova anklagelser om incest. När den stolte fadern Njord kliver fram för att försvara sina barn, vänder Loke sin vassa tunga direkt mot honom. Loke hånar Njords förflutna som gisslan och påstår i en medvetet förnedrande liknelse att jättedöttrar har använt havsgudens mun som en slags potta. Ironiskt nog får Loke sedan etter av en orm i sitt ansiktet av just Skade som är gift med Njord och räknas till köldens jättar.

Njord backar dock inte för Lokes verbala eldstorm utan ger omedelbart svar på tal. Han förklarar lugnt men kraftfullt att hans tid som gisslan inte medför någon skam, speciellt eftersom han lyckats avla en son som är älskad av alla och som är asarnas främsta prydnad. Njord avslutar med att vända skammen tillbaka mot Loke genom att påminna sällskapet om Lokes egna perversa och könsöverskridande eskapader, såsom den gången Loke förvandlade sig till en märr och födde den åttafotade hästen Sleipner. Genom detta svar visar Njord att havets djupa lugn kan stå emot eldens tillfälliga gnistor, och Loke tvingas gå vidare till nästa offer vid bordet.

Deras totala brist på samarbete i eddorna understryker att de representerar oförenliga krafter i kosmos. Medan Njord bygger upp och ger liv genom sina vatten, river Loke ner och skapar förödelse. De rör sig på säkert avstånd från varandra genom hela den mytologiska historien, fram till dess att världen går under i Ragnarök, där alla element slutligen kolliderar och förgås tillsammans. Men vatten kan upphettas men bli ånga och Njord överlever som bekant världsbranden.

Njord är en mäktig gud. Han överlever ragnarök, det gör inte Loke.

Irpas närvaro

Irpa
som jarlarna av Hlade trodde på
dväljs hon fortfarande i nordliga landet?
blott en hedning vet
endast en asatroende kan känna en dis närvaro.

Väkterska inte förkläde

Den nordiska religionen, asatron reduceras ofta till en grabbig berättelse om storslagna strider och åskgudar som svingar tunga hammare. När kvinnliga gestalter väl lyfts fram blir de lätt placerade i snäva, kristnade fack där de antingen förvandlas till passiva offer eller strikta moralpoliser. En av de mest missförstådda gestalterna i denna rika tradition är Gefjon, en gudinna vars eftermäle länge har tyngts av historiska feltolkningar och moraliserande glasögon. Snorre Sturluson hävdade i sina skrifter att Gefjon tar emot alla kvinnor som dör som jungfrur, vilket har fått eftervärlden att felaktigt måla upp henne som en kyskhetens väktare. Men den som skrapar på ytan finner en helt annan karaktär, en gudinna som är gatusmart, självständig och som fungerar som en livvakt snarare än ett förkläde.

För att förstå Gefjon måste man först rensa bort den moderna synen på ordet jungfru. På fornnordiska handlade begreppet snarare om att vara en ogift, självständig kvinna som stod utanför det traditionella familjesystemet och inte ägdes av en äkta man. Gefjon var inte intresserad av att kontrollera unga kvinnors dygd eller agera någon moralisk övervakare. Hennes sal var i stället en fristad och en trygg hamn för de kvinnor som valt eller tvingats gå en egen väg i livet. Hon erbjöd status och beskydd i en värld där ensamma kvinnor ofta var extremt utsatta, och hon gjorde det utan att döma.

Gefjons eget liv visar med all önskvärd tydlighet att hon inte var något kyskhetsideal. Hon var en pragmatisk och handlingskraftig gudinna som ägde sin egen sexualitet och använde sin list för att uppnå sina mål. När hon behövde land förförde hon en jätte, födde fyra starka söner och förvandlade dem till oxar för att plöja upp det som i dag är Mälaren och Själland. Loke anklagade henne dessutom för att ha sålt sin famn till en vacker yngling i utbyte mot ett glänsande smycke. Hon visste exakt hur hård och full av politiska ränker världen var, vilket gjorde henne till den ultimata beskyddaren för de kvinnor som behövde stå på egna ben.

Asatron saknar helt den svartvita syndamoral som senare kom att prägla Norden. Gefjon älskar glansfulla smycken, gifte sig strategiskt med kung Skjöld och blev anmoder till en hel dansk kungasläkt, samtidigt som hon förblir de ogifta kvinnornas trofasta värdinna i efterlivet. Genom att betrakta henne som en livvakt i stället för en moraltant faller alla teologiska pusselbitar på plats. Hon vakar inte över sina kvinnors oskuld, hon vakar över deras säkerhet och självständighet med samma urkraft som hon använde för att plöja upp nya riken ur havet.

Mighty God,
Son to Bestla,
Sends out his ravens.
Perhaps he sees us?
The God whose name
is Odin.

Asatrons läkekonstgud är Oden

Att asatron har en läkekonstens gudinna vars namn är Eir vet de flesta hedningar. Men kanske inte lika många vet om att Oden är läkekonstens gud.

I en av de två Merseburgbesvärjelserna botar han en häst so skadat benet.

Phol och Wodan
redo i skogen.
Då fick Balders fåle
sin fot stukad.
Då besvärjdes den av Sinthgunt
[och] Sunna, hennes syster;
Då besvärjdes den av Frija
[och] Volla hennes syster;
Då besvärjdes den av Wodan,
som väl det kände:

Såsom benkrämpa,
Såsom blodkrämpa,
Såsom lemkrämpa:
Ben till ben,
Blod till blod,
Lem till lem,
såsom vore de limmade.

Än mer imponerade får man säga är när han låter den halshuggne Mimers huvud åter få liv genom besvärjelser och med örter.

Även i Havamal säger Oden själv i vers 147:

”Den nästa, jag kan,
är nödig för dem,
som vilja som läkare leva.”

Något kortfattat men det tyder ändå på att den högste guden har kunskaper inom läkekonst och botande av skador och sjukdomar.

Med sina kunskaper fick Oden liv i Mimers huvud. Oden som hängt nio dygn i Yggdrasils ask vet allt även inom konsten att läka och bota. Han är läkekonstens gud.

Våga vara hedning IV

Artiklarna om att våga var hedning kommer troligen bemötas på tre sätt.. De som muttrar, de som nickar och de som säger Ja, och?

De som muttrar:
Den här gruppen kommer att reagera med defensiv irritation. Det är de som har investerat mycket tid och prestige i att göra asatron/forn sed rumsren, demokratisk och anpassad till det moderna sekulära samhällets värdegrund.

Varför de muttrar:
Artiklarna slår hårt mot deras grundbult, idén om att religion måste göra sekulär nytta för att vara legitim. När du kallar deras engagemang för en ”andlig sekularisering” och anklagar dem för att reducera gudarna till statister, utmanar du deras självbild som ”sanna” förvaltare av traditionen. De kommer troligen att avfärda texten som dogmatisk eller elitistisk.

De som nickar:
Det här är människorna som känner en tyst frustration över att det andliga rummet ständigt ockuperas av samtidsdebatter.

Varför de nickar:
Det finns en växande grupp människor i det moderna samhället som lider av en andlig utmattning. De går inte till ett blot för att höra samma saker som de hör på ett fackföreningsmöte eller en politisk demonstration; de går dit för att uppleva det heliga, det tidlösa och det kosmiska. För dem blir ditt manifest en befrielse och en röst för vad de själva känt men kanske inte kunnat sätta ord på: Låt gudarna vara gudar.

De som säger Ja, och?
Detta är kanske den mest ärliga, men också den mest utmanande reaktionen. Det är de utövare, både till höger och vänster, som faktiskt är helt nöjda med att asatron bara är en estetisk eller identitetspolitisk krydda. De ser tron som en andlig touch i deras annars genompolitiska liv.

Varför de är nöjda med en ”andlig touch”: För dessa personer är ideologin antingen den progressiva humanismen eller den etniska nationalismen, deras faktiska religion, det är den som ger dem deras djupaste mening. Asatron blir då bara ett sätt att göra den egna politiken mer ”episk”, historiskt förankrad eller visuellt vacker. De döljer inte ens att religionen är ett verktyg, och de ser inget fel med det eftersom de i grunden har ett sekulärt, materialistiskt världsperspektiv. Tvingas de välja lär politiken få första prioritet. Men då risker asatron gå under. Självklart tar vi som vill se asatron växa inte vår tro ska försvinna. Så än än gång, våga vara hedning.

Våga vara hedning III

När en religion används som ett politiskt eller ideologiskt verktyg, skickar man precis den signalen: religionen är inte i sig själv nog.

Inom religionsvetenskapen och teologin brukar man prata om skillnaden mellan att se en religion som ett ändamål i sig själv eller som ett medel för att nå ett mål.

Om man går till ett asatroblot och det primära målet är att manifestera för till exempel miljöpolitik eller nationell identitet, då har gudarna degraderats till statister. Oden, Tor och Freja blir då inte längre levande makter som man vördar för deras egen skull, utan symboler som man lånar för att ge extra tyngd åt sina egna, mänskliga åsikter. Det är detta vi vänder sig emot: man har slutat tro på gudarnas faktiska existens och egenvärde, och ser dem istället som verktyg.

När det andliga inte anses vara ”nog”, beror det ofta på att det sekulära samhället har färgat av sig så mycket att man har svårt att ta ren andlighet på allvar. I ett sekulärt land som Sverige finns det en stark norm som säger att religion bara är acceptabel om den gör nytta i samhället (till exempel genom välgörenhet eller politisk aktivism).

De progressiva känner att asatron eller forn sed som de ofta kallar det måste ”göra nytta” genom att stå upp för moderna värderingar. De nationella känner att den måste ”göra nytta” genom att försvara kulturarvet. Båda sidor har internaliserat idén att det inte räcker med att bara blota, meditera och vörda makterna.

Det vi söker efter är det som kallas för det numinösa, den rena, ibland skrämmande och fascinerande upplevelsen av det heliga, helt bortom mänsklig moral och riksdagsdebatter. Den historiska asatron var en kosmisk religion som handlade om ordning mot kaos, om naturens krafter och om människans relation till det ogripbara. Att tvinga in den kosmiska ordningen i en modern politisk partimall blir för en troende en förminskning av hela religionens storhet.

Det vi vänder oss emot är alltså en form av andlig sekularisering, där man behåller de religiösa orden och riterna, men det som faktiskt fyller dem med mening och engagemang är sekulär politik. Återigen, våga vara hedning.

Höstdagjämningens kosmiska betydelse inom mithraismen

Inom den antika mithraismen spelade höstdagjämningen och de astronomiska cyklerna en helt central roll eftersom religionen var djupt genomsyrad av astrologisk och kosmisk symbolik. För att förstå denna dags viktiga betydelse måste man blicka mot religionens två huvudsakliga historiska skikt, vilka sträcker sig från det forntida Persien till det romerska kejsardömet.

Mithraismen har sina äldsta rötter i det forntida Iran där guden Mithra var ljusets, kontraktens och rättvisans väktare. Vid höstdagjämningen firades den mycket stora och viktiga skörde och ljushögtiden Mithrakana, som numera är känd under namnet Mehregan. Denna högtid markerade en kosmisk balans mellan ljus och mörker samt en djup tacksamhet för årets skörd. Högtiden firas än idag av zoroastrier och bär med sig arvet från guden Mithras tidigaste kult.

När kulten långt senare utvecklades till en romersk mysteriesekt runt 100-talet efter Kristus fick astronomin en ännu mer bokstavlig roll i religionens utövande. De underjordiska templen, så kallade mithreer, var medvetet byggda för att spegla universums ordning. Historiska forskare har genom romerska texter visat att mithreernas mittgång symboliserade himmelsekvatorn, där ingången till templet ofta var rituellt kopplad till höstdagjämningen medan det innersta altaret representerade vårdagjämningen. Dagjämningarna ansågs i denna tradition vara de kosmiska portar genom vilka människans själ färdades till och från jordelivet vid födelse och död.

Denna astronomiska koppling blir särskilt tydlig i den absolut mest kända bilden inom mithraismen, den så kallade tauroktonin, som visar när Mithras slaktar en tjur. Moderna historiker tolkar denna scen som en avancerad astronomisk karta. I den kosmiska symboliken representerade stjärntecknet Skorpionen, som ofta syns när den hugger tjuren i motivet, just höstdagjämningen i den äldre astronomiska tidsåldern.

Medan vintersolståndet firades stort som solens födelse, fungerade höstdagjämningen som den rituella och arkitektoniska brytpunkten i kalendern. Det var den tid på året då mörkret började ta överhanden över ljuset, vilket krävde både rituell balans och andlig förberedelse från kultens medlemmar.

Referenser
https://comingbacktolife.library.mcgill.ca/article/view/2
https://fof.se/artikel/mithras-kulten-som-holl-ihop-den-romerska-armen/
https://ideellkulturkamp.com/2024/09/22/mithra-oden-och-hostdagjamningen/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Mithraism