Gerd, Siv och mjöd som försoning

Gerd, Siv och mjöd som försoning

I den fornnordiska diktningen spelar gästfriheten och dess ritualer en avgörande roll för att upprätthålla freden i samhället, och få handlingar är så laddade som när en kvinna räcker fram ett horn fyllt med mjöd. Det är en gest som i den tidens föreställningsvärld fungerade som ett heligt tecken på välvilja, respekt och försoning. I den poetiska Eddan återkommer denna scen på ett slående sätt i två av samlingens mest dramatiska berättelser, nämligen Loketrätan och Sången om Skirner. Trots att både handlingen och de ord som uttalas är nästintill identiska i de båda dikterna, leder de till helt motsatta resultat och visar på spännvidden i hur de gamla skalderna använde välkända traditioner för att skapa dramatik.

I dikten Loketrätan har stämningen i havsjätten Ägirs gästabudssal blivit direkt fientlig sedan Loke tagit sig in och börjat smäda gudarna en efter en. Ingen tycks kunna stoppa hans elaka tunga förrän åskguden Tors hustru, den guldlockiga Siv, stiger fram ur skaran. Hon försöker bryta den hätska stämningen genom att ta till den främsta fredsgest hon behärskar. Siv häller upp ett kristallhorn med gammalt mjöd, räcker det till Loke och hälsar honom vänligt i hopp om att drycken och den rituella artigheten ska få honom att lämna henne utanför grälet. Loke tar visserligen emot drycken, men istället för att hedra gästfrihetens lagar och lugna ner sig väljer han att genast förolämpa även henne genom att påstå att hon varit otrogen mot Tor tillsammans med just honom. Här misslyckas den uråldriga ritualen totalt, vilket understryker att Loke ställt sig helt utanför gudarnas gemenskap och att han inte längre bryr sig om de heliga regler som håller samman världen.

En helt annan utgång får exakt samma handling i Sången om Skirner, där fruktbarhetsguden Frejs tjänare Skirner har ridit till jättarnas värld för att fria till den sköna jättinnan Gerd å sin herres vägnar. Gerd vägrar blankt att ge med sig, vilket leder till ett häftigt ordbyte där Skirner till slut tar till fruktansvärda hot och uttalar mörka förbannelser över henne om hon inte böjer sig för Frejs vilja. Inför dessa skrämmande hotelser inser Gerd att motståndet är lönlöst. För att avvärja hotet och mildra Skirners vrede byter hon plötsligt tonläge och griper till samma rituella handling som Siv. Hon hälsar Skirner välkommen, ber honom sitta ner och räcker honom en kristallbägare fylld med gammalt mjöd.

I mötet mellan Skirner och Gerd fungerar mjödhornet precis så som traditionen påbjuder. Genom att ta på sig rollen som den givmilda värdinnan markerar Gerd att striden är över och att hon accepterar villkoren för fred, varpå hon lovar att möta Frej i den heliga lunden Barre. För åhörarna på den tiden skapade likheten mellan dessa två scener en stark litterär verkan. De kände väl igen de högtidliga orden om kristallbägaren och det gamla mjödet som en självklar signal om försoning. Medan Gerds agerande bekräftar ordningen och återställer balansen efter ett våldsamt gräl, blir Lokes hånfulla svar på Sivs precis likadana gåva ett chockerande bevis på hans obotliga ondska och gränslöshet.

Idag är en stor glädjens dag!

Idag är en stor glädjens dag! Vi har nu passerat förra årets totala besökssiffra, och det har vi er trogna läsare att tacka för. Men vår resa slutar inte här, för vi vill nå ut till ännu fler. Hjälp oss att få Ideell Kulturkamp att växa och frodas genom att dela våra inlägg på nätet och tipsa era vänner och bekanta om bloggen!

Lagertha

Lagertha

Lagertha var enligt sagorna och legenderna en norsk sköldmö och krigardrottning som ska ha levt under 800-talet i det nuvarande Tröndelag i Norge. Den främsta skriftliga källan till hennes liv är den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum från 1200-talet, där hon kallas Ladgerda. I de fornnordiska källorna beskrivs hon som barnbarn till kung Hålgi av Hålogaland, vilket placerar henne i en mäktig norsk hövdingaätt.

Hennes liv som krigare inleddes när den svenske kungen Frö invaderade Norge, dräpte den norske kungen och tvingade kvinnorna i kungafamiljen till förnedring. Lagertha klädde sig då i manskläder och gick ut i strid för att försvara sin familjs heder. När den danske kämpen Ragnar Lodbrok kom till Norge för att hämnas sin farfar, som också hade dödats av Frö, deltog Lagertha i striden på Ragnars sida. Hennes skicklighet med vapen och hennes vildsinta mod imponerade stort på Ragnar och bidrog starkt till att den svenska hären besegrades.

Efter segern började Ragnar uppvakta Lagertha, men hon var ovillig att gifta sig och ställde honom inför ett dödligt prov. Utanför sitt hem hade hon bundit en björn och en vildsint hund som vaktade ingången. Ragnar lyckades döda björnen med sitt spjut och strypa hunden med bara händerna, varpå Lagertha gick med på äktenskapet. De bosatte sig i Norge och fick tre barn tillsammans, sonen Fridleif och två döttrar vars namn inte har bevarats i källorna.

Äktenskapet blev dock inte långvarigt eftersom Ragnar efter några år tröttnade och reste tillbaka till Danmark, där han skilde sig från Lagertha för att istället gifta sig med den svenska kungadottern Tora Borgarhjort. Lagertha stannade kvar i Norge och gifte så småningom om sig med en norsk hövding. Trots skilsmässan behöll hon sin lojalitet mot Ragnar, och när han senare hamnade i ett svårt underläge under ett inbördeskrig i Danmark samlade hon ihop en flotta på etthundratjugo skepp och seglade till hans undsättning. Hennes oväntade ingripande på slagfältet vände striden och räddade Ragnars liv och tron.

Vi skulle aldrig kalla oss vänster eller avvända begreppet vänster positivt.

Vi skulle aldrig kalla oss vänster eller använda begreppet vänster som en del av vår identitet. Skälen till detta vilar på både ideologiska och livsåskådningsmässiga grunder.

Till att börja med säger det sig självt att troende hedningar tar avstånd från en rörelse som i grunden vilar på ateism och en strikt materialistisk världsbild. Genom att reducera människan och tillvaron till en fråga om enbart ekonomiska strukturer och materiell fördelning lämnar vänstern inget utrymme för det andliga, det heliga eller det mytiska. För den som har en levande andlig övertygelse framstår denna avsaknad av respekt för makterna och det andliga arvet som direkt oförenlig med en hednisk livssyn.

Vidare har vänstern historiskt präglats av en problematisk syn på naturen, där den i hög grad liknar kristendomen. Både den kristna traditionen och den socialistiska idévärlden har betraktat människan som stående över naturen, med rätten och uppgiften att betvinga, exploatera och omforma den efter egna syften och industriella mål. För en hednisk livsåskådning, där naturen ses som besjälad, helig och som något människan är en integrerad del av, blir denna antropocentriska och instrumentella natursyn helt främmande.

Därtill uppvisar vänstern, precis som kristendomen, ett starkt missionerande och intolerant drag gentemot dem som inte delar dess grundsyn. Det finns en utbredd övertygelse om att man besitter den enda rätta moralen och att hela samhället måste omvändas till samma universella värdegrund. Avvikande synsätt betraktas sällan som legitima alternativ utan snarare som kätteri eller moraliska brister som måste bekämpas.

Som hedningar med ambitionen att bygga något nytt utifrån inspiration från det förkristna samhället blir begreppet vänster därför lika oförenligt med vår hållning som höger. Trots att vi delar viljan att skapa framåtrörelse bygger vår vision inte på ateistisk materialism, exploatering av naturen eller dogmatisk likriktning, utan på andlig förankring, vördnad för det levande och respekt för människans egen kraft. Kombinationen av vänsterns religionsfientlighet, problematiska natursyn och missionerande intolerans gör att en sådan politisk etikett är helt utesluten.

Ideella Kulturföreningen

Vi skulle aldrig kalla oss höger eller använda begreppet höger i positiv bemärkelse.

Vi skulle aldrig kalla oss höger eller använda begreppet höger i positiv bemärkelse. Skälen till detta vilar på både ideologiska och livsåskådningsmässiga grunder.

En central svaghet hos den politiska högern ligger i dess grundläggande ambition att agera som en bevarande kraft snarare än en nyskapande sådan. Genom att primärt inta en försvarsposition gentemot det bestående riskerar högerpolitiken att framstå som reaktiv och defensiv. Detta skapar en politisk hållning som saknar framåtrörelse och som därför har svårt att väcka brett engagemang, i synnerhet hos en yngre generation som söker visioner och samhällsförändring.

Vidare vilar en stor del av högerns ideologiska grund på upprätthållandet av etablerade privilegier, ekonomiskt kapital och traditionella värdesystem. En politisk position som i huvudsak kretsar kring att försvara materiella tillgångar blir dock per definition sårbar, eftersom ekonomiska resurser är föränderliga och kan gå förlorade. Samtidigt kännetecknas högern av ett starkt och återkommande vurmande för kristendomen och dess kulturella arv. För den som inte delar en kristen tro eller identitet framstår denna värdegrund som främmande, vilket gör det meningslöst att söka politisk tillhörighet i en rörelse som sätter kristna traditioner i centrum.

Därtill uppstår en tydlig ideologisk motsägelse i det faktum att en rörelse med målsättningen att bevara ändå tvingas till kontinuerlig anpassning. I takt med att samhället genomgår strukturella och värderingsmässiga skiften förskjuts också gränserna för vad som betraktas som högerpolitik. Det som en gång utgjorde högerns kärnfrågor överges över tid till förmån för nya positioner, vilket innebär att det som definierades som höger igår inte längre gör det idag.

Som hedningar med ambitionen att bygga något nytt utifrån inspiration från det förkristna samhället blir begreppet höger därför helt oförenligt med vår hållning. Trots att vår andliga tradition har gamla rötter är vår målsättning nyskapande och framåtblickande, inte ett defensivt förvaltande av det etablerade. Kombinationen av högerns försiktiga reträtt, försvaret av kapital och den kristna betoningen gör att en sådan politisk etikett framstår som både svag och främmande.

Ideella Kulturföreningen

Den hemliga drycken i djupet: Saga och Sophia som visdomens ansikten

Den hemliga drycken i djupet: Saga och Sophia som visdomens ansikten

I den västerländska religionshistorien framstår ofta den fornnordiska mytologin och Medelhavsvärldens tidiga gnosticism som två helt skilda världar. Den ena förknippas med krigare, årstider och naturens krafter, medan den andra ses som en mystiktradition på jakt efter hemlig insikt.

Men bilden av ett helt isolerat Norden är förlegad. Under 200- och 300-talen tjänstgjorde tusentals skandinaver som legosoldater i det romerska imperiets gränsarméer. Romarriket var vid den här tiden en religiös smältdegel där olika former av kristendom, som arianismen, levde sida vid sida med gnostiska strömningar och österländska mysteriereligioner. Att skandinaver påverkades av exempelvis Mithraskulten och andra antika mysterier ses idag som en historisk realitet.

När man mot den bakgrunden skrapar på ytan i de fornnordiska källorna framträder motiv som ligger förvånansvärt nära det gnostiska tankegodset. En av de mest slående parallellerna finns i den gåtfulla bilden av hur Oden drar sig undan världens larm för att i stillhet dricka mjöd med gudinnan Saga. Det är en scen som bär tydliga drag av den gnostiska relationen till Sophia, den gudomliga Visheten.

Sökkvabäck som en fristad bortom den materiella världen

I eddadikten Grímnismál beskrivs en plats som skiljer sig markant från de bullriga gästabuden i Valhall:

”Sökkvabäck heter den fjärde, där svala böljor brusa över. Där dricka Oden och Saga alla dagar glada ur gyllene kärl.”

Namnet Sökkvabäck betyder de sjunkande bäckarna eller djupets bäckar. I både nordisk mytologi och antik mystik är djupt, strömmande vatten en klassisk symbol för det fördolda, det undermedvetna och uråldrigt minne.

Sett i ljuset av antika mysterietraditioner fungerar Sökkvabäck som en andlig sfär av ljus och fullkomlighet, avskild från den kaotiska, materiella världen. Oden, som annars ständigt vandrar i världen och förbereder sig för Ragnaröks undergång, kliver här in i ett tidlöst tillstånd. Det är inte en plats för yttre strid, utan för inre kontemplation.

Saga och Sophia som den kvinnliga visdomsprincipen

Vem är då Saga? Hennes namn är besläktat med verbet se och substantivet saga. Hon är gudinnan för minne, historia och djup insikt, den som ser allt. Många forskare menar att hon kan vara en aspekt av Odens hustru Frigg, just i rollen som den allvetande vishetsgudinnan.

I den gnostiska idévärlden spelar Sophia, vars namn är grekiska för visdom, en helt central roll. Sophia representerar den kvinnliga aspekten av det gudomliga och bär på den sanna insikten. Precis som Saga vakar över minnet och det som varit, fungerar Sophia i gnostisk tro som en andlig vägvisare som hjälper den sökande själen att minnas sitt sanna, gudomliga ursprung bortom den materiella världens glömska.

Mjödet i gyllene kärl som gnosis

Det mest symbolladdade inslaget i Grímnismál är att Oden och Saga dricker alla dagar glada ur gyllene kärl. I den nordiska mytologin är drycken som Oden söker aldrig bara en vanlig rusdryck. Det är skaldemjödet Odrörer, den som väcker sinnet, eller vattnet ur Mimers brunn.

Att dricka denna dryck är att ta emot gnosis, vilket är en direkt, upplevd och förvandlande insikt i tillvarons hemligheter.

Inom både antika mysteriereligioner, gnosticismen och den senare västerländska esoterismen används drycken i det gyllene kärlet som en återkommande metafor för andligt uppvaknande. Drycken är den livgivande kunskapen som befriar anden från okunnighetens sömn. Guldet symboliserar det oförstörbara, rena och gudomliga tillståndet bortom det förgängliga köttet. Glädjen speglar i sin tur den andliga frihet och frid som uppstår när själen återförenas med sin källa.

Den heliga föreningen

Inom gnostisk mystik beskrivs det högsta andliga målet ofta genom bilden av det heliga bröllopet eller brudkammaren. Det handlar om en inre förening mellan den sökande anden och den himmelska visdomen Sophia. När denna förening sker blir människan hel och upplyst.

Scenen i Sökkvabäck rymmer samma arketypiska mönster. Oden, den manlige sökaren som offrat sitt öga och hängt sig själv i världsträdet Yggdrasil för att vinna kunskap, sitter här i daglig gemenskap med den kvinnliga Visheten. Det är ett tidlöst möte mellan viljan att söka och själva insikten.

En bro mellan två världar

Det handlar naturligtvis inte om att skandinaver satt och läste gnostiska skrifter från Medelhavsområdet. Istället rörde sig berättelser, ritualer och religiösa symboler längs handelsvägarna och med hemvändande soldater, där de smälte samman med den inhemska nordiska mytvärlden.

Bilden av Oden och Saga i Sökkvabäck visar att den fornnordiska religionen var en del av ett större europeiskt idéutbyte. Bakom myten om det gyllene hornet i djupets bäckar döljer sig samma urgamla längtan som drev antikens mystiker. Det är en längtan efter att dra sig undan världens brus, möta den eviga Visheten och dricka av den kunskap som skänker verklig klarsyn.

The Western world should start a war against Russia!

The Western world should start a war against Russia to show its solidarity with Ukraine.

Західний світ має розпочати війну проти Росії, щоб продемонструвати свою солідарність з Україною.

西方世界应该对俄罗斯发动战争,以示对乌克兰的声援

Le monde occidental devrait déclarer la guerre à la Russie pour montrer sa solidarité avec l’Ukraine.

Västvärlden borde starta krig mot Ryssland för att visa sin solidaritet med Ukraina.