All kärlek är inte lika fin – biologin måste gå först
Det har blivit en modern självklarhet att upprepa mantrat ”all kärlek är lika fin”. Det låter vackert och tolerant på ytan, men när vi granskar påståendet ur ett större perspektiv blir det tydligt att det helt bortser från naturens mest grundläggande lagar. Det är dags att våga säga som det är: den kärlek som syftar till reproduktion har ett unikt värde som inte kan likställas med något annat.
Människan är en del av naturen, och i naturen är artens överlevnad det absolut högsta målet. Evolutionen han under miljontals år formats av en enda central drivkraft: att föra livet vidare till nästa generation. Sexualdriften och den djupa attraktionen mellan man och kvinna är inte bara till för individens högst personliga njutning eller tillfälliga lycka. Det är en livsviktig mekanism skapad för fortplantning.
När vi hävdar att all kärlek är exakt lika fin, sätter vi den enskilda individens känslor och drifter framför kollektivets och mänsklighetens fortlevnad. Men utan den reproduktiva kärleken stannar hela det mänskliga maskineriet. Den kärlek som faktiskt ser till att livet fortsätter, som resulterar i nya generationer och som säkrar vår framtid på jorden, bär på ett unikt ansvar. Den har en skapande funktion som ingen annan form av relation rent biologiskt kan uppnå.
Det hävdas ibland att detta synsätt skulle nedvärdera de heterosexuella par som på grund av ålder eller infertilitet inte kan få barn. Men det är ett missförstånd av biologins fundament. Det unika värdet ligger i den inneboende biologiska potentialen och den komplementära strukturen mellan man och kvinna. Det är själva grundritningen för liv som bär på denna existentiella nödvändighet, och den ritningen förblir densamma oavsett individuella medicinska förutsättningar.
Att värdera den reproduktiva kärleken högst handlar inte om att förneka andra människors känslor. Men vi måste kunna skilja på känslomässiga band och existentiell nödvändighet. I ett modernt samhälle som ofta sätter individens frihet och självförverkligande i centrum, glömmer vi lätt bort vårt biologiska arv.
Att vända ryggen mot dessa naturliga lagar är inte riskfritt. När ett samhälle helt slutar prioritera reproduktiv kärlek och istället upphöjer individens tillfälliga självförverkligande till högsta lag, drabbas det oundvikligen av demografisk stagnation. Vi ser redan tecknen i västvärlden idag med sjunkande födelsetal och en åldrande befolkning. Ett samhälle som inte längre förmår eller vill sätta artens fortlevnad i centrum har i praktiken valt bort sin egen framtid.
Bland det mest osmakliga Lokes avkomma gjort är att de använder regnbågen som sin symbol. Regnbågen är i asatron en symbol för harmoni och ordning och förknippas med Heimdall, den vite asen. Men för eller senare kommer ragnarök och Lokes ätt och fränder kommer raderas ut. Heimdall kommer stupa men asarnas ätt kommer leva vidare i en ny vacker, anständig och ren värld.
Heimdall den gode anständige asen som hatar snusk, äckel och Loke.
Jag spinner icke för att behaga er. Mina fingrar röra sig i evighetens kyla, och trådarna jag drar ur mörkret äro varken av guld eller av medlidande.
Kom icke till min brunn med röda rosor. Kasta icke era kronor i mitt vatten. Jag rörs icke av era offer, och era böner äro bara vind som slocknar mot min panna.
Ni skälva inför morgondagens skugga, men för mig är ert lidande ett intet. Jag ser stjärnor födas och krossas, och kungars vilja torka bort som höstligt gräs.
Jag bevekas icke. Jag hatar icke. Mina ögon se bortom era korta gudar, jag är den fasta grunden under er vacklande värld.
Ja ni läste rätt, mångfald vi åsyftar på är den språkliga mångfalden. Vi säger han, hon och det och skulle aldrig använda et ord som låter som en engelsk höna. Det är aldrig mångfald när man eftersträvar enfald.
Gerd är en hon, Frej är en han ingen är något annat. Om man tror på många gudar och gudinnor så kan man inte ha könsneutral monoteism som norm ty det är ett brott mot religionsfriheten. Försöker någon tvinga er att använda pronomen ni inte vill så säg då att ni är asatroende och könsneutralt är inte er norm. Stå på er hedningar!
Drottning Louises informella inflytande på det svenska ordensväsendet och hovets modernisering
I den historiska skildringen av efterkrigstidens svenska monarki framställs kung Gustaf VI Adolf och drottning Louise ofta som ett regentpar som helt avstod från politisk och institutionell påverkan. Det eftersträvade idealet under 1950- och 1960-talen var en strikt opartisk och representativ kungamakt som fann sin plats inom ramen för den framväxande demokratiska välfärdsstaten. Nyare historisk forskning nyanserar emellertid denna bild genom att synliggöra hur drottning Louise utövade ett betydande informellt inflytande i kulisserna, särskilt i frågor som rörde hovets modernisering och jämställdhet. Hennes mest konkreta institutionella avtryck var reformeringen av det svenska ordensväsendet, där hon framgångsrikt påverkade kungen och regeringen att öppna de statliga riddarordnarna för kvinnor. Före reformen år 1952 var de officiella svenska utmärkelserna, såsom Serafimerorden, Nordstjärneorden och Vasaorden, enligt sina gamla stadgar strikt reserverade för män. Kvinnor som gjort betydande insatser för samhället kunde endast tilldelas mindre medaljer, vilket skapade en tydlig ojämlikhet i statens officiella belöningssystem. Drottning Louise, som var djupt präglad av sina erfarenheter som yrkesarbetande sjuksköterska under första världskriget och besatt starka demokratiska värderingar, betraktade detta system som föråldrat och orättvist. Kort efter trontillträdet år 1950 initierade hon därför diskussioner med kung Gustaf VI Adolf och statsminister Tage Erlander i syfte att förändra statuterna.
Frågans politiska hantering dokumenterades fortlöpande av statsminister Tage Erlander, vars dagboksanteckningar från perioden avslöjar en påtaglig ambivalens inför ordensväsendets strukturer. Erlander betraktade personligen de kungliga ordnarna som ålderdomliga lämningar från ett förfluget klassamhälle, men han insåg det politiskt ohållbara i att bibehålla ett system där framstående kvinnliga samhällsmedborgare förvägrades samma statliga erkännande som män. Den utlösande faktorn för regeringens skyndsamma agerande blev den danska ordensreformen i oktober 1951. Erlander noterade med en blandning av irritation och självkritik att Sverige blivit passivt och omsprunget av Danmark. För att undvika en principiell och ideologisk debatt i riksdagen om ordenssystemets hela existens valde Erlander att hörsamma drottning Louises och Gustaf VI Adolfs propåer. Lagändringen administrerades därmed primärt som en teknisk och moderniserande justering i stället för en stor politisk reform, vilket passade den socialdemokratiska regeringens pragmatiska jämställdhetsagenda.
Den 22 mars 1952 bar drottning Louises påtryckningar slutgiltigt frukt när Gustaf VI Adolf fastställde de nya ordensstatuterna. Reformen innebar att kvinnor för första gången i svensk historia kunde tilldelas de högsta statliga utmärkelserna på samma meriter som män, låt vara med titeln ledamot i stället för riddare av språkliga och historiska skäl. Det har i efterhand ofta hävdats att Svärdsorden helt undantogs från diskussionen om att inkludera kvinnor, på grund av dess karaktär av ren militärförtjänstorden avsedd för stridande män inom krigsmakten. Den juridiska sanningen är att de nya statuterna formellt öppnade samtliga fyra statliga ordnar för kvinnor. Det uppstod emellertid en fundamental skillnad i praktisk tillämpning mellan de civila utmärkelserna och Svärdsorden. Eftersom civila kvinnor vid denna tidpunkt saknade tillträde till stridande militära yrkesroller inom det svenska försvaret, fanns det i realiteten inga utomstående kvinnor som uppfyllde de uppställda militära meritkraven. Framstående kvinnliga pionjärer i samhället dekorerades i stället med Nordstjärneorden för statlig och akademisk tjänst eller Vasaorden för medborgerliga förtjänster. För vanliga medborgare förblev Svärdsorden en stängd institution fram till ordenssystemets villande år 1975.
De enda kvinnor som faktiskt kom att tilldelas Svärdsorden under denna epok var kungafamiljens egna medlemmar. År 1952 utnämnde kungen sina fyra sondöttrar, prinsessorna Margaretha, Birgitta, Désirée och Christina, de så kallade Hagaprinsessorna, till kommendörer med stora korset av både Svärdsorden och Nordstjärneorden, utöver deras medlemskap i Serafimerorden. Denna åtgärd var djupt strategisk och syftade till att ge de unga prinsessorna en officiell status och synliga representationstecken som var helt jämställda med de manliga dynastimedlemmarnas. Det kungliga beslutet innebar en märkbar förändring av Hagaprinsessornas offentliga roll. Genom att utrustas med monarkins högsta insignier markerade hovet att prinsessorna inte enbart var dekorativa familjemedlemmar, utan formella representanter för den svenska staten under en period då successionsordningen fortfarande exkluderade kvinnor från själva tronen. Denna sammansatta reform belyser hur drottning Louises informella initiativ inte bara påverkade regeringens jämställdhetsagenda, utan även omformade det kungliga husets interna hierarkier för att möta kraven från ett demokratiskt välfärdssamhälle. Genom att reformera ordensväsendet och samtidigt öppna slottets nätverk för yrkeskvinnor visar historien att informell makt kunde användas effektivt för att anpassa en historisk institution till ett modernt samhälle.
Referenser
Bild kommer från Pinterest och visar Louise och Gustav VI Adolf bilden är från 1952 vilket ju pasar bra till denna artikel.
Tryckta källor Erlander Tage Dagböcker 1952 2002. Gierow Karl Ragnar, Holmqvist Nils-Gustaf & Peterson P.G (red) Gustaf VI Adolf hela folkets kung 1971. Löwenhielm Fredrik Svenska ordnar och medaljer 1987. Lagerqvist Lars O Sveriges och dess regenter under 1000 år 1976. Ulfsäter-Troell Agneta Drottningar är också människor, sex kvinnoöden på Stockholms slott 1996.
När en grupp blir för upptagen av att prata om sin egen förträfflighet eller använda religionen som ett politiskt slagträ, blir tron ofta bara en ytlig fasad. Det är det tysta, hårda arbetet i vardagen som visar om religionen faktiskt är på riktigt för en människa.
Kunskap kräver fokus. Den gnostiska insikten att faktiskt förstå myternas dolda mening är ingenting du kan debattera dig fram till. Det är ett ensamt, hårt arbete med källskrifterna och det egna sinnet. Det lämnar helt enkelt ingen tid över för att tjafsa om modern politik eller hålla långa tal. När tro blir ett hårt andligt och intellektuellt arbete, då försvinner behovet av tomma ord, politiska diskussioner och yttre ideologier.
I den djupaste formen av religion handlar det till slut bara om två saker: handlingen och den personliga insikten. Mötet med gudarna sker i tystnad. Att stå inför en runsten en kall höstkväll kräver inga politiska manifest. Det kräver bara att du är närvarande i stunden och gör din rituella plikt mot makterna.
Kejsarsnittet som förklaring till myten om jungfrufödseln
När man granskar Bibelns berättelser med moderna och kritiska ögon framstår idén om en biologisk jungfrufödsel ofta som en omöjlighet. Det har fått många historiskt intresserade att söka efter rationella och medicinska förklaringar till hur en sådan storslagen myt kan ha uppstått. En fascinerande teori som förenar antik läkarvetenskap med textkritik är att den ursprungliga historien i själva verket handlade om ett akut kejsarsnitt.
För att förstå hur denna koppling kan ha uppstått måste man se till hur kejsarsnitt utfördes under antiken samt hur språket har förändrats över tid. På Jesu tid var ett kejsarsnitt inte ett rutiningrepp för att rädda både mor och barn utan det var en sista desperat åtgärd som enbart utfördes på döda eller döende gravida kvinnor. Om en ung kvinna i Galileen drabbades av en svår förlossning och avled, skar man ut barnet ur hennes livmoder enligt dåtidens romerska lagar. Barnet föddes då utan en traditionell, vaginal förlossning vilket i folkmun och genom årtionden av visklek kan ha omformats till berättelsen om en mirakulös födsel där kvinnans kropp förblev orörd. En sådan traumatisk start på livet skulle också förklara varför Jesus växte upp med en styvmor som också bar det vanliga judiska namnet Mirjam. När berättelserna långt senare skrevs ner på grekiska av författare som aldrig hade träffat familjen skedde dessutom flera missförstånd. Det hebreiska ordet för ung kvinna översattes felaktigt till jungfru samtidigt som det judiska namnet Mirjam förvandlades till det grekiska Maria.
Genom att skala bort kyrkans senare tillägg framträder en helt annan bild av historien, vilket blir särskilt tydligt när man granskar berättelserna om Jesu död. Det är i själva verket bara ett enda av de fyra evangelierna, nämligen Johannesevangeliet, som påstår att hans mor överhuvudtaget var med vid avrättningen. De tre äldre evangelierna nämner henne inte alls vid korset utan beskriver att helt andra kvinnor betraktade händelsen på långt avstånd. Den tårdrypande scenen där en mor tvingas se sin son torteras till döds lades sannolikt till långt senare av en enskild författare för att skapa känslomässig dramatik. Om Jesu biologiska mor i stället dog redan vid hans dramatiska födsel via kejsarsnitt blir hela historien plötsligt begriplig. Myten om jungfrufödseln blir då inte ett övernaturligt mirakel utan resultatet av en verklig medicinsk tragedi som genom årens lopp broderades ut till en religiös legend.
Ja detta är en hypotes, men jämför med mycket annat så är det inte den sämsta teori som har sagts i ämnet.
Under Kongokrisen på 1960-talet riktades världens blickar mot en ny typ av krigföring i det postkoloniala Afrika, där statliga arméer ersattes eller kompletterades av utländska legosoldater. Bland dessa aktörer framstod den västtyske medborgaren Siegfried Müller som en historisk brytpunkt. Han personifierade en direkt fortsättning på den gamla europeiska landsknektstraditionen, där krigaren inte stred för en specifik nationell eller ideologisk övertygelse, utan för kontraktet, äventyret och hantverket i sig. Hans verksamma tid i Kongo belyser hur denna arkaiska krigarfigur återuppstod i skärningspunkten mellan kalla krigets globala maktspel och avkoloniseringens kaos.
För att förstå Müllers placering i denna historiska tradition krävs en inblick i hans bakgrund. Han föddes den 26 oktober 1920 i Crossen an der Oder, i den tyska delstaten Brandenburg. Hans uppväxt präglades av mellankrigstidens militära strukturer, och han formades tidigt i en miljö där den militära professionen sågs som ett självständigt livsval. Denna skolning lade grunden för en självbild som baserades på strikt hantverksskicklighet och vapenbrödraskap snarare än civila moralnormer.
Vid utbrottet av andra världskriget inställdes Müller i den tyska krigsmakten Wehrmacht. Under krigsåren tjänstgjorde han främst på östfronten samt under perioder i Frankrike. Han avancerade till löjtnants grad och tilldelades Järnkorset av första och andra klass för tapperhet i fält. I krigets absoluta slutskede, i april 1945, sårades han svårt av ett skott i ryggen nära Frankfurt an der Oder. Efter krigsslutet tillbringade han tiden fram till 1947 i amerikansk krigsfångenskap, vilket avslutade hans tjänstgöring i en reguljär statlig armé.
Efter frigivningen fann Müller ingen funktionell plats i efterkrigstidens demilitariserade Tyskland. Mellan 1947 och 1956 arbetade han för den amerikanska arméns civila stödenheter med fokus på säkerhet och logistik. När det västtyska Bundeswehr grundades 1956 nekades han inträde på grund av åldersregler och nya politiska urvalskriterier. Denna brytning med hemlandets militära apparat lämnade honom som en statslös krigare i sökande efter ett nytt fält. Han arbetade under några år med minröjning för ett oljebolag i Saharaöknen innan han emigrerade till Sydafrika 1962.
År 1964 erbjöds Müller ett kontrakt av den kongolesiska regeringen under Moïse Tshombe för att slå ner det kommuniststödda Simbaupproret. I Kongo integrerades han i det beryktade förbandet 5 Commando under ledning av den brittiske major Mike Hoare. Här klev Müller in i rollen som en modern landsknekt. Förbandet bestod av ett hopplock av europeiska och sydafrikanska professionella soldater som opererade utanför de vanliga nationella ramarna. Müller befordrades till major och hans förband utmärkte sig genom hög effektivitet i strid och en total hänsynslöshet. Krigföringen i Kongo styrdes inte av moderna konventioner utan av djungelkrigets råa realiteter, där överlevnad och kontraktets fullföljande var de enda giltiga normerna.
Det som främst utmärkte Müller var hans totala brist på ideologisk förställning. Han bar öppet sitt järnkors på uniformen i den afrikanska djungeln, vilket för honom inte representerade en politisk åsikt utan var ett bevis på hans personliga yrkesstatus som veteran. Hans beryktade medverkan i den östtyska dokumentären ”Der lachende Mann” från 1966 visade upp en man som betraktade krigets fasor med en professionell distans och cynisk realism. Där journalisterna sökte politiska motiv eller moralisk ångest, svarade Müller med galghumor och ironi. Han betraktade sig själv som en teknisk expert på våld, och striderna som ett absurt men naturligt inslag i den mänskliga historien.
Ur ett historiskt perspektiv var Müller inte en modern politisk soldat, utan snarare den sista representanten för den klassiska europeiska legoknekten. Hans inställning till livet och kriget präglades av en pragmatisk nihilism där döden och våldet var en del av yrkesbeskrivningen. Hans skratt och ironi var inte nödvändigtvis ett tecken på sadism, utan det traditionella sätten för yrkeskrigare genom århundraden att hantera tillvarons brutalitet utan att förlora förståndet.
Siegfried Müllers karriär i Kongo markerade det definitiva slutet på denna historiska epok. Efter 1960-talet förändrades det internationella landskapet, och enskilda äventyrare ersattes gradvis av strängt reglerade privata militära företag och statliga specialförband. Müller drog sig tillbaka till Sydafrika där han tillbringade sina sista år inom den privata säkerhetsbranschen. Han avled i Johannesburg den 17 april 1983 i sviterna av magcancer. Som historiskt fenomen betraktad står han kvar som den sista länken till Europas gamla landsknektskultur, där svärdet bars av den som betalade för det, och där kriget var ett hantverk och en livsstil.
Referenser
Bild kommer från pinterest. Müller är mannen till vänster tagit på 1960-talet.
Det finns hedningar av idag som ofta säger asatron är en fredlig religion och inte en religion för krigare. Men då kan man undra hur dessa resonerar nu när Ukraina slåss för sin självständighet. Om vi vill stödja Ukraina då kan vi väl inte vara pacifister? I forna tider hade det ansetts vara en osed att inte försvar sig.
Ukrainas vapen säg ha rötterna i hedendomen. Det lär föreställa en falk. Freja har en falkhamn men som alla asatroende vet är kärlekens asynja även en krigets gudinna.
Ideell Kulturkamp 