Den lärde skalden skalden Georg Stiernhielm lär ha sagt; Quam dulce est sapere. Ljuvt att veta eller det är ljuvt med kunskap. Ja i eddan är det ju ett krasst konstaterande att den som vet för mycket sällan är glad. Men ändå är har Oden valt att var kunskapens gud.
Vår kära blogg pendlar mellan Stiernhielm och Oden. Vi skriver om mycket och det har funnits en tanke alt sedan starten att det ska spreta åt alla håll. Nu gör det måhända inte det alla gånger men det finns en tanke med att skriva en artikel om Liberia under första världskriget, ett om den siste arabiske fursten som motsatte sig islam, indiankrig och häxbränning i Mexiko och det är kunskap och allmänbildning. Ska vi hylla en visdomen och kunskapens gud som gör allt frö att söka och få kunskap kan vi inte bara sitta och vara mentalt lata.
En hedning bör vara begåvad och vara allmänbildad. Kunskap ger alltid respekt men ja i vårt idiotsamhälle även fruktan. Men främst av allt ger oss kunskap glädje och bloggen vi har har ömsom fått beröm men en och annan ogillar att de tvingas erkänna att även hedningar kan ha något i pannbenet. Låt oss glädjas i vår hedendom och instämma i Stiernhielms latinska ord.
Sir William Wallace var en skotsk riddare och militär ledare som blev en av de främsta symbolerna för Skottlands kamp för självständighet under det sena 1200-talet. Han föddes omkring år 1270, sannolikt i Elderslie nära Paisley, och den historiska forskningen visar att han tillhörde den skotska lågadeln. Detaljerna kring hans familj, privatliv och tidiga år är mycket begränsade på grund av bristen på samtida dokument, vilket har gett upphov till många myter. Tillgängliga källor visar dock tydligt att han inte var en fattig bonde utan en del av samhällets lägre aristokrati.
Hans exakta ursprung har länge varit föremål för debatt bland historiker. Den kände 1400-talspoeten Blind Harry hävdade i sitt kända epos att Wallaces far var en riddare vid namn Sir Malcolm av Elderslie. Denna uppgift motsägs dock av ett bevarat historiskt dokument från år 1297. Wallaces eget sigill, som hittats på ett brev till staden Lübeck, bär texten Wilelmus filius Alani Walais, vilket visar att hans far i själva verket hette Alan Wallace. Denna Alan Wallace antas ha varit en mindre jordägare och kronovasall i Ayrshire.
När det gäller syskonskaran är historiker överens om att William Wallace var en yngre son och därför inte stod i tur att ärva familjens egendomar. Han hade två bekräftade bröder vid namn Malcolm och John. Båda bröderna var djupt engagerade i de skotska självständighetsstriderna. Brodern John Wallace tillfångatogs av engelsmännen och avrättades för högförräderi i London år 1306, ett år efter sin bror Williams död. Det finns också uppgifter om av att modern kom från den inflytelserika familjen Craufurd, eller Crawford, i Loudoun. Under Wallaces uppväxt fick han enligt traditionen utbildning av sina morbröder som var präster, vilket förklarar varför han behärskade både franska och latin.
Frågan om William Wallace var gift har också gett upphov till omfattande mytbildning. Enligt den sena folkliga traditionen och Blind Harrys berättelser gifte sig Wallace i hemlighet med en kvinna vid namn Marion Braidfute från Lamington. Enligt denna legend ska den engelske sheriffen i Lanark ha mördat Marion år 1297, vilket i berättelsen beskrivs som den utlösande faktorn till att Wallace startade sitt uppror. Moderna akademiska historiker har dock slagit fast att det saknas samtida källor som bevisar att Marion Braidfute överhuvudtaget har existerat. Forskning indikerar att namnet Marion Braidfute lades till i senare utgåvor av texterna långt efter Wallaces död, möjligen för att hjälpa den skotska adelsfamiljen Baillie att hävda att de var rättrådiga ättlingar till frihetshjälten. De officiella medeltida rättegångsprotokollen och de tidigaste engelska samt skotska krönikorna nämner ingenting om en hustru. Det officiella historiska konsensusläget är därför att William Wallace formellt sett dog ogift och att han inte efterlämnade några verifierbara barn eller direkta efterkommande.
Konflikten som definierade hans vuxna liv startade när kung Alexander III av Skottland dog år 1286 utan att lämna någon direkt arvinge. Den engelske kungen Edward I utnyttjade den politiska krisen för att ta kontroll över Skottland, avsatte den skotske kungen John Balliol och tvingade adeln till lydnad år 1296. Detta utlöste det första skotska frihetskriget där Wallace klev fram som upprorsledare.
William Wallace inledde sitt öppna uppror i maj 1297 genom att attackera och döda den engelske sheriffen av Lanark, William Heselrig. Denna händelse spred sig snabbt och Wallace samlade en armé av skotska upprorsmän i de södra delarna av landet. Samtidigt ledde en annan adelsman, Andrew Moray, ett liknande uppror i norr. De två ledarna förenade sina styrkor inför det historiska slaget vid Stirling Bridge den 11 september 1297. Trots att den engelska armén var numerärt överlägsen och tungt beväpnad lyckades de skotska fotsoldaterna utnyttja terrängen och den smala träbron över floden Forth för att splittra och besegra fienden. Det var en av de första gångerna under medeltiden som en renodlad infanteriarmé besegrade ett tungt kavalleri.
Efter den oväntade segern utsågs Wallace och Moray till Väktare av Skottland. Andrew Moray avled dock kort därefter av de skador han ådrog sig under slaget, vilket lämnade Wallace som ensam regent och militär befälhavare i kung John Balliols namn. Wallace utnyttjade framgången till att organisera skotsk utrikeshandel, bland annat genom det tidigare nämnda Lübeckbrevet till tyska handelsstäder, samt genom att leda militära räder in i norra England.
Kung Edward I svarade på utmaningen genom att personligen leda en massiv invasionsarmé in i Skottland nästa år. Den 22 juli 1298 möttes arméerna i slaget vid Falkirk. Denna gång misslyckades den skotska taktiken mot de engelska långbågskyttarna och det tunga kavalleriet, vilket ledde till ett katastrofalt nederlag för Skottland. Wallace överlevde slaget men förlorade sin militära prestige och avgick frivilligt som Väktare av Skottland till förmån för adelsmän som Robert the Bruce. Mellan åren 1299 and 1304 fungerade Wallace som diplomat och reste till Frankrike samt möjligen till Rom för att söka internationellt stöd för den skotska saken hos kung Filip IV och påven. Under tiden tvingades de flesta skotska adelsmännen att sluta fred med den engelske kungen. När Wallace återvände till Skottland fortsatte han kampen som gerillaledare i skogarna, men han var nu en jagad man med ett högt pris på sitt huvud.
Den 3 augusti 1305 greps Wallace nära Glasgow efter att ha blivit förrådd av den skotske riddaren Sir John de Menteith som samarbetade med engelsmännen. Han transporterades i kedjor till London för att ställas inför rätta i Westminster Hall. Han anklagades för högförräderi och mord på civila under sina räder. William Wallace försvarade sig med att han aldrig hade svurit trohet till Edward I och därför inte kunde vara skyldig till förräderi, men domen var förutbestämd. Den 23 augusti 1305 avrättades William Wallace på marknadsplatsen Smithfield i London genom den brutala metoden att hängas, dras och styckas. Han släpades bakom hästar genom staden, hängdes till nära döden, kastrerades och fick sina inälvor utskurna medan han fortfarande levde. Efter halshuggningen doppades hans huvud i tjära och sattes på en pik på London Bridge. Hans kropp delades i fyra delar som skickades till städerna Newcastle, Berwick, Stirling och Perth för att avskräcka andra rebeller. Den engelske kungen Edvard kallades i sin samtid för Longshanks (Långskånk), men fick senare, på grund av sin hårdhänta politik mot skottarna, namnet ”Skottlands hammare”, då han likt en hammare ofta och hårt slog ner på dem.
Den våldsamma avrättningen fick dock motsatt effekt då Wallace förvandlades till en martyr för den skotska självständigheten. Hans kamp inspirerade Robert the Bruce att återuppta upproret året därpå, vilket slutligen ledde till skotsk självständighet efter slaget vid Bannockburn år 1314. Wallaces liv skildrades långt senare i Blind Harrys episka diktverk, vilket lade grunden för den nationella mytbildning som lever kvar än i dag genom monument och statyer över hela Skottland.
Referenser Bild komer från Wikipedai, den fria encyklopedin visandes Skottlands flagga.
Tryckta källor. Müller Wihelm Beckers världshistoria andra bandet 1897. Sjögren Otto Allmän världshistoria III 1924. St John Parler Michael Britain´s kings & queens 1988. Tunberg Sven & Bring Samuel Ebbe (red) Norstedts världshistoria V 1936.
Bron mellan Valhall och Rom: När Oden mötte den arianska Kristus
Inledning När kristendomen legaliserades i Romarriket år 313 trodde kejsar Konstantin att han köpt sig enhet. I själva verket klev kyrkan in i en tid av djup splittring. Den grupp som kom att dominera norra Europa och de germanska folken var arianerna, en rörelse som skapade en perfekt nisch för den som inte riktigt ville släppa taget om Oden.
En Gudomlig Hierarki Kärnan i konflikten vid kyrkomötet i Nicaea år 325 handlade om matematik och status. Den ortodoxa och nicenska kyrkan hävdade att Jesus och Gud var av exakt samma väsen. Arius, en präst från Alexandria, tyckte annorlunda. Han ansåg att Jesus var skapad, enastående och gudomlig, men likväl underställd Fadern.
För de germanska stammarna, som goter, vandaler och langobarder, var detta en logik som gick att förstå. I deras värld fanns det alltid en överkonung och hans underlydande hövdingar. Att se Jesus som en sorts himmelsk kronprins eller en mäktig halvgud passade deras världsbild perfekt.
Jesus och Oden: Parallella makter Historikern Dick Harrison har beskrivit hur arianismen fungerade som en kulturell brygga. Under 400-talet, 500-talet och 600-talet var det inte ovanligt att krigare levde i en dubbel tro. I strid åkallade man Wotan, det vill säga Oden, för raseri och seger. Han var krigets och de dödas herre, en roll som den fridsamme Jesus i bibeln hade svårt att fylla. I kyrkan tillbad man istället den arianske Kristus som en personlig skyddspatron och en symbol för ordning och det nya riket.
Eftersom arianismen accepterade jag att det fanns olika grader av gudomlighet, var steget inte långt till att betrakta de gamla gudarna som lägre makter eller demoner som fortfarande hade kraft, snarare än att de inte existerade alls.
Övergången som tog århundraden Arianismen dog inte ut över en natt. I Italien levde tron kvar hos langobarderna långt in på 600-talet. Det var en tid av religiös mix där kristna kors kunde prydas med symboler som påminde om Odens korpar eller torshammare.
Det var först när de germanska kungarna insåg att den katolska kyrkan i Rom erbjöd ett starkare politiskt nätverk och en mer enhetlig lagstiftning som de tvingade sina folk att konvertera helt. Men spåren av Oden-kristendomen levde kvar i folktron. När vi idag ser på Vendeltidens praktfulla fynd ser vi slutskedet av denna värld, en tid då kungen var både kristen herre och ättling till Oden.
Det fanns även andra tidiga stridsfrågor inom kyrkan under denna splittrade epok. En av dessa var donatismen i Nordafrika, där man vägrade att acceptera präster som fallit av och lämnat ifrån sig heliga skrifter under de tidigare romerska förföljelserna, då de ansåg att endast rena präster kunde utföra giltiga sakrament. Samtidigt betonade gnosticismen en hemlig och andlig kunskap, så kallad gnosis, för frälsning. Dessa grupper såg ofta den materiella världen som ond och skapad av en lägre gudom, vilket krockade med den framväxande huvudkyrkans lära. Slutligen fanns markioniterna som var följare av Markion. Han ville helt förkasta Gamla testamentet och den judiska guden, då han ansåg att den kristna guden var en helt annan och mer kärleksfull gud.
Referenser Tryckta källor Ewald Stefan (red) Religionslexikonet 1997 Månsson Fabian Folkvandringarnas historia del I 1937. Harrison Dick Europa i världen medeltiden 2003. Harrison Dick Folkvandringstid 2019. Månsson Fabian Folkvandringarnas historia del I 1937. Rydberg Viktor Undersökningar i germanisk mythologi I-II 1886 & 889.
Katolska kristna har otaliga helgon som de firar. Många av dessa helgon sägs ha dödats av hedningar på alla möjliga vis. De har bränts på halster, flåtts levande eller spikats upp på diverse ställningar, ja, det är nästan bara fantasin som sätter gränserna. Hur mycket av detta som faktiskt är sant är dock omöjligt att veta. Men tänk om vi hedningar skulle fira att vi har dräpt en massa monoteister, då skulle vi sällan få något annat gjort. Samtidigt får man ju betänka att om de kristna har rätt att fira sina martyrer, så borde vi ha samma rätt att hylla de hedningar som tog dessa korsbärare av daga.
Laurentius hete ett helgon som ska ha avlivats med eld den 10 august. Ska vi månne dagen til ära grilla?
Från sjukrummets kloraldoftande kuddar, mörknade av kvävda suckar och hittills ohörda hädelser; från nattduksbordet, belamrat av medikamentsflaskor, bönböcker och Heine, jag stapplade ut på balkongen för att se på havet. Svept i min blommiga filt lät jag oktobersolen skina på mina gula kinder och på en flaska absint, grön som havet, grön som granriset på en snöig gata där ett liktåg gått fram.
Havet låg blickstillt, och vinden sov — som om ingenting passerat! Då kom en fjäril, en brun otäck fjäril, som förr varit kålmask men nu kravlat sig upp ur en nylagd lövhög, narrad av solskenet gubevars!
Skälvande av köld eller ovana slog han sig ner på min blommiga filt. Och han valde bland rosorna och anilinsyrenerna den minsta och fulaste — hur kan man vara så dum!
När timman var ute och jag reste mig för att gå och ta in, satt han kvar ännu, den dumma fjäriln. Han hade uppfyllt sin bestämmelse och var död, den dumma djäveln!
Var Jesus moder en prostituerad? En historisk granskning av en antik skandal.
Berättelsen om snickaren Josefs fästmö Maria som föder ett barn i ett isolerat stall i Betlehem tillhör världshistoriens mest kända skildringar. I två årtusenden har den kristna traditionen förklarat händelsen med ett gudomligt mirakel och en jungfrufödsel. Om vi däremot lägger undan de religiösa texterna och i stället betraktar situationen genom en strikt historisk och källkritisk lins framträder en helt annan och betydligt mer krass verklighet. Utifrån den tidens hårda sociala och juridiska strukturer i det romersk-ockuperade Palestina är hypotesen att Maria kan ha varit en utstött kvinna som tvingats till prostitution både logisk och historiskt rimlig.
För att förstå denna teori måste man först blicka ut över det samhälle som rådde för två tusen år sedan. Det antika Judéen var en extremt patriarkal hederskultur där en familjs anseende stod och föll med döttrarnas oskuld före äktenskapet. En ogift kvinna som blev gravid utan en officiellt erkänd fader bröt mot samhällets absolut heligaste normer. I stället för det mirakel som Bibeln beskriver betraktade omgivningen sannolikt graviditeten som ett grovt moraliskt snedsteg. Kvinnan stämplades i regel som en äktenskapsbryterska eller lösaktig, och straffet var en omedelbar och total social utstötning.
När en familj försköt en dotter för att rädda sin egen ära väntade en ekonomisk katastrof eftersom kvinnor under denna epok saknade rätten att äga mark eller skaffa vanliga arbeten. Det fanns inget socialt skyddsnät och de enda realistiska vägarna till överlevnad för en ensamstående mor i samhällets absoluta utkant var tiggeri eller prostitution. Att födelsen enligt traditionen ägde rum i ett stall, helt avskärmat från familj, släkt och ordentliga gästhus, är en detalj som perfekt speglar situationen för en kvinna på samhällets absoluta botten utan tak över huvudet.
Denna förklaring är inte bara en modern spekulation utan det finns faktiskt bevarade antika källor utanför Bibeln som visar att dessa rykten existerade redan under det första århundradena. Den grekiske filosofen Celsus skrev under 100-talet en skarp kritik mot den tidiga kristendomen där han hävdade att han tagit del av judiska vittnesmål. Enligt dessa källor ska Maria ha blivit påkommen med äktenskapsbrott och blivit utkastad av sin fästman efter att ha blivit gravid med en romersk soldat vid namn Pantera. Även i tidiga versioner av de judiska skrifterna i Talmuden omnämns Jesus vid flera tillfällen under namnet Yeshu ben Pantera, vilket indikerar att historien om en utomäktenskaplig soldatson var ett utbrett motnarrativ i samtiden.
Ur ett källkritiskt perspektiv är det också vanligt att berättelser om gudomliga födslar och mirakler uppstår i efterhand för att förklara bort eller släta över en ursprunglig skandal. När Jesus senare i livet växte fram som en karismatisk och inflytelserik ledare bar han sannolikt med sig stämpeln av att vara en illegitim son utan känd fader. Detta förstärks av att han i de tidigaste bibliska texterna ovanligt nog kallas för Marias son i stället för att kopplas till en faders namn, vilket var brukligt i dåtidens patriarkat. För hans efterföljare blev det därför helt avgörande att omvandla en skamfylld bakgrund och en misstanke om prostitution till en ren, helig och gudomlig handling.
Att slutgiltigt bevisa vad som hände i Galileen för två tusen år sedan är i dag en omöjlighet. Men om vi betraktar historien helt utan religiösa glasögon framstår teorin om att Jesus moder kan ha tvingats in i prostitution som en fullt tänkbar konsekvens av den tidens stenhårda och nådlösa verklighet.
Ideell Kulturkamp 