Svenska dikter del LX: Gluntarne no 1: I anledning av Magisterns och Gluntens första bekantskap

Gunnar Wennerberg född i Lidköping 1817, fadern präst. Studier i Uppsala, ämbetsman, invald i svenska akademin sedan politiker bland annat ecklesiastikminister senare landshövding i Kronobergs län i tretton år. Erhöll flera ordnar bland annat Serafimerorden men även  italienska S:t Mauritius- och Lazarusorden som gjorde honom till italiensk adelsman. Avled 1901 på Läckö kungsgård 1901.

Men det man minns är främst hans poesi och när man talar om den kommer man in på Gluntarne som handlar om studentlivet i Uppsala slutet av 1840-talet. Glunt lär betyda grabb, eller pojke på uppländska. Glunten är den ung något naive studenten. Magistern något äldre men kanske inte så mycket visare. Den första av sångerna, de är 30 stycken kommer här:

Gluntarne no 1: I anledning av Magisterns och Gluntens första bekantskap

1.

Magistern:
Minns du hur ödet oss förde tillhopa adertonhundra och trettiosju?

Glunten:
Åh, javisst minns jag det, just Karl den tolftes dag.

Magistern:
”Allmänna Sången” gick marsch omkring torget; jag gick i basen, bredvid mig gick du.

Glunten:
Kvällen var kall och mörk, tror du jag glömt det jag?

Bägge:
”Viken tidens flyktiga minnen”, grep med underbar makt våra sinnen.

Magistern:
Men, när sången var slutad, frågte du: ”Behagar herrn ett glas?”
Det var uppslaget bror, till ett åttaårigt dundrande kalas.

Bägge:
Men, när sången var slutad, frågte du (jag): ”Behagar herrn ett glas?”
Det var uppslaget bror, till ett åttaårigt dundrande kalas.
Ja, skål för de framfarna år, och för vår levnads långa vår!
Gutår!

2.

Magistern:
Våren är flydd, men med glödande runor hela dess härliga saga finns kvar;

Glunten:
Skriven i hjärtats djup, ack med en rosentagg.

Magistern:
Än sitter i oss den gamle studenten, gladare nästan än fordom han var;

Glunten:
Hissar ännu med fröjd ungdomens vikingsflagg.

Bägge:
Visst blir kassans tillstånd allt värre, apparanserna dagligen färre.

Magistern:
Men, vad säkerhet ges, att vi ej bli förmögna män till slut
Och så stadsråd på köpet? Slikt har hänt rätt mången gång förut.

Bägge:
Men, vad säkerhet ges, att vi ej bli förmögna män till slut
Och så stadsråd på köpet? Slikt har hänt rätt mången gång förut.
Ja, skål för det löpande år, och för en prolongerad vår!
Gutår!

3.

Magistern:
Snart kanske äro vi bräckliga gubbar, torkade stammar, som luta till fall?

Glunten:
Vi dela ljuvt och lätt, falla på samma gång.

Magistern:
Ja, men om oblida Nornor oss skilja, du ska åt Ystad och jag åt Sundsvall?

Glunten:
Nämn ej ett ord ditåt, tänk en distans så lång!

Bägge:
Hm! Men, om, om slikt skulle hända,
Om vår fröjd tog så snöpelig ända?

Magistern:
Nå, lass bassen! Vad är väl värt att bråka skallen med sån’t där?
Den är likafullt den malör’n, som varje annan passagèr.

Bägge:
Nå, lass bassen! Vad är väl värt att bråka skallen med sån’t där?
Den är likafullt den malör’n, som varje annan passagèr.
Ja, skål för de kommande år, och så till slut för en evig vår!
Gutår!

För de flesta är Viktor Rydberg känd som den som skrev ”Tomten” eller som den bibelkritiker som utmanade kyrkan. Men för oss som idag ser de nordiska myterna som en levande andlig väg, står Rydberg i en helt annan dager. Han var inte bara en akademiker; han var den esoteriske arkitekten som tvättade bort århundraden av kristen smutskastning från våra gudar och lät Tor och Oden återta sin plats i det svenska medvetandet.

När Rydberg publicerade Bibelns lära om Kristus 1862, trodde hans samtida att han bara ville reformera kristendomen. Men sett med dagens ögon ser vi början på en mycket större rörelse. Genom att dekonstruera bilden av Jesus som en gudomlig varelse och istället göra honom till en ”idealmänniska”, skapade Rydberg ett andligt vakuum. Och som den sökare han var, visste han precis vad som behövde fylla det: våra egna förfäders visdom.

Myten som sanning
Som teosof trodde inte Rydberg att en religion hade ensamrätt på sanningen. Han sökte den ”ursprungliga traditionen”. För honom var inte Oden, Freja och Heimdall några primitiva fantasifoster. I hans monumentala (om än vetenskapligt egensinniga) verk om den germanska mytologin, behandlade han gudarna med samma intellektuella respekt som filosofer behandlar Platon. För den moderna asatron var detta helt avgörande. Rydberg gav oss ett språk att tala om våra gudar på som inte var begränsat till sagoböcker för barn. Han visade att asatron bar på en högstående etik och en djup förståelse för naturens och kosmos ordning.

Hammaren och Kristusbarnet
Många har förundrats över scenen i Lille Viggs äventyr på julafton där Tor lägger Mjölner vid Jesusbarnets fötter. En kristen tolkning är att asatron kapitulerar. Men ur ett esoteriskt och asatroget perspektiv kan vi se det annorlunda: Det är ett erkännande av en ny tidsålder, men där hammaren – kraften att försvara ordningen mot kaoset – fortfarande finns kvar, redo att lyftas av den som förstår dess sanna innebörd.
Rydberg gjorde de nordiska gudarna ”salongsfähiga” igen. Han tog dem ut ur historiens mörka hörn och placerade dem i hjärtat av den svenska kulturen. Utan hans rehabiliterande av den germanska gudasagan hade den moderna nyhedendomen i Sverige troligen sett mycket mer ”importerad” ut. Tack vare Rydberg känns vägen till Asgård inte som en främmande import, utan som en hemkomst.
En dörröppnare för den personliga tron

Rydbergs största gåva till oss var dock idén om den fria undersökningen. Han påskyndade sekulariseringen, ja, men han visade också att när statskyrkans murar faller, är människan fri att söka sina egna rötter.
Idag, när allt fler söker sig till en naturnära andlighet och till våra förfäders stigar, ser vi Rydberg som en katalysator. Han var teosofen som använde bibelkritik som en murbräcka – inte för att lämna oss i ett andligt mörker, utan för att vi genom hålet i muren skulle kunna se ljuset från den flammande Bifrost på nytt.

Från reformator till brobyggare
Det som gör Rydbergs resa så unik är att han började som en hoppfull reformator. Hans ursprungliga mål var att modernisera kristendomen, att tvätta bort kyrkans stela dogmer och göra tron logisk för den moderna människan. Men under resans gång insåg han svårigheterna med att få den gamla kyrkobyggnaden att stå kvar när fundamentet byttes ut.
Det var i detta sökande han landade i teosofin – och det var här porten till våra fäder öppnades på vid gavel. Som teosof såg han inte längre religioner som stängda rum, utan som fönster mot samma sanning. Han insåg att de gamla nordbornas sätt att leva och deras tro inte var ”hednisk vidskepelse”, utan bar på en djup andlig sanning som var lika giltig som någon annan.
För Rydberg blev de nordiska myterna ett sätt att hitta en andlighet som kändes genuin och rotad i vår egen jord. Genom att erkänna den andliga tyngden i det vi idag kallar asatro, gav han oss tillåtelse att se våra förfäder inte som förlorade i mörker, utan som vägvisare till en tidlös visdom. Han slutade försöka rädda den gamla kyrkan och började istället bygga en bro tillbaka till Asgård.

Vårens ankomst vid Hornborgasjön

Över Västgötaslättens mjuka bryn,
skär ett rop genom den gråblå skyn.
Från fjärran söder, på trötta vingar,
vårens budbärare sin hälsning bringar.

Vid strandens vass och silverblankt vatten,
där dimman ännu dröjer kvar efter natten,
landar de tusen i en mäktig skara,
för att vila, dansa och i frihet bara vara.

De bugar och hoppar i en uråldrig dans,
i solens bleka, men vaknande glans.
Gråa fjädrar mot himmelens fond,
ett trofast löfte, ett evigt band.

Hör du ljudet? Ett trumpetande kör,
som hela bygden vid Hornborga hör.
Nu är vintern slut, nu vaknar jorden,
när tranorna åter har landat i Norden.

(Henrik Andersson)

Romarna firade Kybele den 25 mars. Gudinnan har stora likheter med Frigg och Freja, den stora modergudinnan vars kult överlevde genom att de kristna började fira jungfru Marias bebådelse denna dag. Kybele påminner även om Freja och hennes vagn dras av katter. Kybele är fruktbarhetsgudinna men har även en mer våldsam sida detta har Freja också. Frejas svägerska Gerd som är anmoder till ynglingaätten är ju också hon en fru och sänd gärna henne en extra tanke idag hedningar.

Freja och hennes svägerska Gerd, Värda offer och blot båda två.

Kybele fruktbarhetsgudinna som liksom Freja gillar kattdjur.

Vi ska inte be gudarna om fred. När allt kommer omkring är det ju vi människor so startar dem. Istället ska vi åkalla dem för att få kraft och mod att uthärda livets hårda prövning.

Be inte om fred, men åkalla gärna Tyr att du uthärdar livets hårda kamp!

”Livet är i sanning ett nöje, och nöjen är vanligtvis kortvariga”

Jenny Wanda Barkmann, tysk fångvakterska

Guldbleckens gåta: Frej och Gerd i den vikingatida konsten
Trots att vikingatiden sällan efterlämnade namngivna porträtt, tror arkeologer att vi kan se jättinnan Gerd och guden Frej på de små guldbleck som kallas guldgubbar. Dessa frimärksstora föremål har hittats i stora mängder vid forntida maktcentrum, som Uppåkra i Skåne och Aska i Östergötland.

De mest kända avbildningarna visar en man och en kvinna som står vända mot varandra i en öm omfamning eller en rituell hälsning. Inom forskningen tolkas detta ofta som det mytologiska bröllopet mellan fruktbarhetsguden Frej och jättinnan Gerd. Motivet symboliserar då hur naturens krafter förenas för att skapa växtkraft och ordning.

Kvinnofiguren (Gerd) bär ofta en lång klänning med släp och en karakteristisk frisyr, medan mannen (Frej) ibland håller i en stav eller en kvist.
Eftersom blecken ofta hittats i stolphål till stora hallbyggnader, tror man att de fungerat som offergåvor för att välsigna byggnaden och de som bodde där.
Även om vi aldrig kan vara 100 % säkra på figurernas identitet, ger dessa fynd oss en unik inblick i hur vikingarna föreställde sig sina gudomliga makter i mänsklig gestalt.

 Frej finns dock avbildningar kvar av, mest kända fyndet, en liten sittande bronsfigur från 1000-talet funnen i Lunda socken i Södermanland.

Fyndet från Aska i Östergötland som tros föreställa Gerd och Frej.

I jättars bygder (dikt om Gerd)

I jättars bygder strålar armar,
ljuset bländar hav och fjäll,
skönhet tämjer isens harm.
Fagra mön med blicken kall,
vaktar bergets höga hall.

Om man vill ha hjälp med att hitta en partner eller uppleva passion åkallar man Freja. Om man vill att skörden ska bli god och att jorden ska vara bördig vänder man sig till Gerd. Frej broder till Freja och gift med Gerd kan sägas vara såväl kärleksgud och fruktbarhetsgud.

Freja, Frej och Gerd. Freja är kärleken, Gerd fruktbarheten och de förenas kan man säga genom Frej bror till den ena gift med den andra. Loke antydde en massa dumheter som alla vet på Ägirs fest men bara uslingar tror på hans skvaller.

Gerd är som alla vet ursprungligen en turs eller jätte hon gifter sig med vanen Frej. Hennes föräldrar är Gymer och Angerboda. Men hon är mer än så hon är även svägerska till Freja, moster till Hnoss och Gersemi, svärdotter till Njord och Skade. Alla gudar även hennes make och hans far är med och skapar Kvaser som hon då blir ingift släkting med. Hennes femfaldig barnbarnsbarn Dyggver är gift med Hel dotter till Loke som var blodsbroder till Oden. Loke och hon själv är som bekant av jättarnas ätt och har via Ymer gemensamt påbrå. Mycket kan sägas om Gerds släktrelation med de andra makterna men vi låter oss nöja oss med dessa rader.

Gerd och Skade släkt på mer än ett sätt.

Gerd är ingift moster till Od och Frejas döttrar Hnoss och Gersemi.

Frej och Njord är med och skapar Kvaser som väl då Gerd tekniskt sett blir släkt med.

Anfadern till jättarna och därmed även Gerd är Ymer.

Gerd är anmoder til Dyggver som är gift med Lokes dotter Hel.