Måhända det inte är något alla hedningar tänker på men det är en hel del laxar med i eddan. När Tor är utklädd till brud och är hos Trym äter han upp åtta laxar. Loke när han försöker gömma sig från asarna efter att han mördat Balder är han förvandlad till lax och laxätaren Tor griper tag i honom. I sagorna om Sigurd Fafnersbane inleds kan man säga berättelserna med att Oden, Höner och Loke få se en utter som sitter och äter en lax. Loke dödar uttern med en sten. Att uttern är en son till Reidmar som även har sönerna Regin och Fafner gör att de tar asarna till fånga.
Det finns däremot andra laxar i närliggande kulturer, som den keltiska ”Vishetens lax” (Salmon of Knowledge) i irländsk mytologi, en magisk lax som åt hasselnötter som fallit ner i vishetens brunn och därmed fick all världens kunskap. Om det finns något samband må vara osagt men troligt är det.
Enligt irländska legender levde en magisk lax i floden Boyne. Den hade ätit nio hasselnötter som fallit ner i vishetens brunn från heliga hasselsträd, och därmed fått all världens samlade kunskap. Den som först åt av laxen skulle få all denna vishet. Poeten Finegas tillbringade sju år med att försöka fånga den. När han väl lyckades, bad han sin unge lärling Finn MacCool att tillaga fisken, med strikta order om att inte smaka.
Finn råkade bränna sin tumme på laxen när han vände den och sög instinktivt på fingret. All vishet överfördes då till Finn, som växte upp till att bli en av Irlands största mytologiska hjältar. Sigurd drakdödaren lär sig fåglalåt när han bränner sig när han känt på Fafners hjärta om han steker på Regins uppmaning. Lax spelar ur som helst en roll i såväl germansk som keltisk tro.
Varför just lax? I både keltisk och nordisk miljö var laxen den ultimata fisken. Den lever i gränslandet mellan det kända (floderna) och det okända (det djupa havet). Den simmar motströms, hoppar över vattenfall och återvänder till sitt ursprung för att leka, en varelse som rör sig mellan världar.
Laxätaren Tor fångar Loke som är i en lax skepnad.
Moder till tre, ja modern till allt vad hade hänt om Bestla ej mött Bor? Böltorns dotter borde prisas mer i Midgård. Gudarna hade aldrig skapat människan om ej Bestla fanns.
Slaget vid Kalisch Slaget vid Kalisch ägde rum den 19 oktober 1706 enligt den julianska kalendern , 29 oktober 1706 enligt den gregorianska kalendern vid staden Kalisz i dagens Polen under det stora nordiska kriget. Striden stod mellan en svensk-polsk armé under ledning av den svenske generalen Arvid Axel Mardefelt och en numerärt överlägsen allierad styrka av sachsiska, ryska och polska trupper under befäl av den sachsiske kurfursten August den starke och den ryske fursten Aleksandr Mensjikov. Slaget slutade med en avgörande seger för den allierade koalitionen, vilket innebar ett avbrott i den långa raden av svenska segrar under krigets tidigare skeden. Den politiska betydelsen av segern minskade dock drastiskt på grund av det fredsavtal som redan i hemlighet hade slutits mellan Sverige och Sachsen.
Historisk bakgrund Under hösten 1706 befann sig den svenske konungen Karl XII i Sachsen, där han genom militärt tryck tvingade August den starke till fredsförhandlingar. Resultatet blev freden i Altranstädt, som undertecknades i hemlighet i september 1706. Enligt avtalet tvingades August den starke att avsäga sig den polska kronan och bryta sin allians med Ryssland. Innan fredsavtalet hann offentliggöras eller träda i kraft i Polen, pressades August den starke av sina ryska allierade under Mensjikov att attackera den svenska generalen Mardefelts styrkor, som var stationerade i samförstånd med den svenskstödda polska kungagestalten Stanislaw Leszczynski. August den starke fann sig i en svår diplomatisk sits men valde att genomföra anfallet för att inte avslöja sitt avtal med Karl XII i förtid.
Styrkeförhållanden och uppställning De två arméerna möttes utanför Kalisz och uppvisade en stor obalans i manskap. Den svensk-polska armén bestod av cirka 5 000 till 6 000 svenska soldater samt runt 10 000 polska ryttare lojala till Stanislaw Leszczynski. Den svenska kontingenten utgjordes främst av infanteri och kavalleri som saknade tillräckligt understöd av artilleri. Den allierade koalitionen uppgick till totalt cirka 25 000 till 30 000 man, bestående av omkring 10 000 ryska dragoner, flera tusen sachsiska kavallerister och infanterister samt en stor mängd polska ryttare lojala till August den starke.
Slagets förlopp General Mardefelt ställde upp sina svenska trupper i centrum, flankerade av de polska förbanden på flyglarna. De allierade utnyttjade sin numerära överlägsenhet genom att sätta hårt tryck mot de polska flyglarna. De allierade polska och ryska kavalleriförbanden lyckades snabbt driva Leszczynskis polska ryttare från slagfältet, vilket lämnade de svenska trupperna i centrum helt blottade. Därefter genomförde de ryska dragonerna och det sachsiska kavalleriet en omfattande rörelse och inringade den svenska kärnan. De svenska infanteristerna och kavalleristerna bjöd på ett envist motstånd och tillfogade de allierade kännbara förluster, men under tyngden av den numerära övermakten och bristen på ammunition tvingades Mardefelt och de kvarvarande svenska styrkorna slutligen att kapitulera.
Förluster och konsekvenser Förlustsiffrorna varierar i källorna, men de svenska förlusterna i stupade och sårade uppgick till omkring 1 000 till 1 500 man. Dessutom togs över 4 000 svenska soldater till fånga, däribland Mardefelt själv och ett stort antal officerare. De allierades förluster uppskattas till cirka 2 000 till 3 000 man i stupade och sårade.Mardefelt frigavs dock men avled redan 1708.
Efterspel och politisk betydelse Trots att slaget vid Kalisch var en taktisk och moralisk framgång för Ryssland och Sachsen, fick det minimal strategisk betydelse på lång sikt. När freden i Altranstädt kort därefter offentliggjordes, tvingades August den starke att ratificera avtalet. Han bad Karl XII om ursäkt för slaget och frigav de svenska krigsfångarna. För Ryssland visade dock slaget att ryska trupper, och då särskilt det rörliga dragonkavalleriet, under rätt förutsättningar kunde besegra reguljära svenska förband, vilket gav värdefull erfarenhet inför de kommande fälttågen i kriget.
Referenser Bild kommer från Svenskt biografiskt lexikon
Tryckta källor: Sundberg Ulf Svenska krig 1521-1814 1998.
”Såsom Oden vid helvetesporten ihärdigt utfrågar den gamla sierskan i hennes grav, utan att beakta hennes motsträvighet och vägran och böner om ro, lika obevekligt måste filosofen utfråga sig själv.”
18 oktober har som namnsdag Lukas. Denna dag skulle rotfrukter som kål exempelvis tagits upp inför vintern. Att dagen då lite vanvördigt kallades Kål-Lukas är inte att förvånas över.
I runkalendern är dagen symbol dock ingen rotfrukt utan en oxe. Oxen är evangelisten Lukas symbol men också en påminnelse om att nu skulle boskap slakats inför vintern. Oktober är ju även känd som slaktmånaden.
Klaus Böldl har skrivit en bok om Oden där mycket av fokus ligger på hur asaguden har tolkats genom tiderna. Det bör dock påpekas att Böldl inte är helt neutral i sin framställning. Som akademiker i Tyskland utgår han från ett tydligt demokratiskt perspektiv, vilket färgas av en påtaglig vaksamhet, nästan en fobi, inför hur historia och mytologi kan approprieras av grupper som klassas som ”högerextrema”. Detta ideologiska filter är viktigt att ha i åtanke när man läser hans verk.
Givet författarens tyska bakgrund ligger en stor del av bokens tyngdpunkt på hur Oden har uppfattats i just Tyskland eller det tyskpråkiga området genom historien, men även Island och Sverige har självklart en given plats i analysen. Märkligt nog utelämnar Böldl helt den kända folksägnen om att Oden ska ha visat sig vid slaget vid Lena 1208. Däremot lyfter han fram rättsfallet med Ragvald Odenskarl, som avrättades 1485 efter att öppet ha bekänt sin tro på Oden inför domstolen i Stockholm.
Oden har i alla tider betraktats som en gåtfull, dunkel och mångfacetterad gud, en grundbild som förblir densamma oavsett historiska omtolkningar. För en modern asatroende är Oden just denna komplexa gestalt, och mycket mer därtill.
Boken får tre av fem i betyg. En del nytt måhända men heller inte något som ändrar vår syn på Oden.
Författare: Klaus Böldl Titel: Oden den mörke guden Förlag: Daidalos AB ISBN: 978-91-7173-722-9
När människor i ett av världens mest sekulariserade länder (som Sverige) blir hedningar, konverterar de oftast i vuxen ålder. De har vuxit upp i en sekulär miljö där politik, ideologi och vetenskap är de primära verktygen för att förstå världen och skapa sig en moralisk kompass.
I ett sekulärt samhälle fungerar politiska ideologier (oavsett om det handlar om socialism, liberalism, feminism eller nationalism) ofta som en sorts ersättning för religion. Det är därifrån man får sina svar på vad som är rätt och fel, gott och ont, och hur samhället bör organiseras. När en sekulär man eller kvinna blir asatroende, är det mänskliga psyket så vant vid att allt måste ha en politisk laddning att de har svårt att förstå konceptet med en andlighet som existerar helt oberoende av riksdagsval, partiprogram eller moderna debattartiklar. De ”måste” helt enkelt blanda in sin politik, eftersom det är deras grundläggande sätt att tänka.
Eftersom den sekulära människan är van vid att argumentera utifrån ideologi, börjar hon använda religionens symboler på samma sätt.
En vänsterorienterad hedning ser Frej och Freja och tänker automatiskt på modern miljöpolitik, ekofeminism och sexuell frigörelse.
En högerorienterad hedning ser Oden och Tor och tänker automatiskt på nationellt arv, gränser, traditionella könsroller och krigarideal.
Det krävs en ganska stor omställning i tänkandet för att gå från en sekulär världsbild till en genuint religiös eller teologisk världsbild. Att se på makterna och gudarna som självständiga entiteter, som inte bryr sig om skattesatser, svensk migrationspolitik eller HBTQ-certifieringar, blir för abstrakt för många moderna människor. Religionen blir istället bara en ”krydda” eller en estetisk inramning till deras redan färdiga politiska övertygelse. Just de som anser att politik är viktigt är ofta desamma som talar om gudarna som metaforer eller personifieringar av naturen eller mänskliga egenskaper.
Måhända berör detta något djupt mänskligt: vårt behov av att ha ”rätt” och vilja ha gudomligt godkännande för våra åsikter, oavsett vad det är för åsikter. Men ska asatron bli relevant som religion måste den hedniska människan avvisa den sekulära människan inom sig. Hon måste lägga ifrån sig sina politiska glasögon när hon kliver in i det heliga rummet eller till blotet, och istället möta traditionen på dess egna, historiska villkor.
