Vare sid du är vid kust eller fjord,

bör du hedning åkalla Njord.

Vanen den mäktige motstå kristet och brandrök,

han överlever Ragnarök.

Kriget tar inte slut bara för media och Trump roar sig med annat. Fortsätt stödja de blågula i öster!

Från supvisa till barnkammaren: Historien om Björnen sover

Den 4 april är det en så kallad märkesdag. Denna dag då Tibertus har namnsdag sägs björnen vakna och alla har väl sjungit ”Björnen sover”? Men låt oss forska lite i historien:

Det kan verka märkligt att en av de första sånger vi lär oss som barn har sina rötter i 1700-talets krogmiljö. Melodin till Björnen sover är nämligen en förenklad version av Carl Michael Bellmans kända verk Gubben Noak från 1792. Under Bellmans tid var det vanligt att man lånade populära melodier och satte ny text till dem, och Gubben Noak blev snabbt en så kallad parodi, en visa som alla kunde sjunga med i.

Själva texten om björnen och den tillhörande leken växte fram senare, troligen under 1800-talet. Det finns ingen dokumenterad upphovsperson till björntexten, utan den ses som en del av vår muntliga tradition. Att det blev just en björn som hamnade i centrum beror på djurets starka ställning i nordisk folktro. Björnen var skogens konung, ett djur man både fruktade och respekterade. Leken speglar den pirriga spänningen i att närma sig ett sovande rovdjur i sitt ide, där det gäller att vara varlig för att inte väcka den farliga kraften.

Idag har kopplingen till Bellman nästan suddats ut i det allmänna medvetandet. Kvar finns en tidlös lek som genom generationer har lärt barn om både rytmik och den spännande gränsen mellan trygghet och fara.

Leken är en klassisk ringlek som ofta leks i förskolan:

1. En person utses till ”björn” och lägger sig i mitten av en ring (i sitt ”ide”) och låtsas sova.
2. De andra barnen går runt björnen i en ring och sjunger visan.
3. När sången är slut vaknar björnen och försöker fånga något av barnen.
4. Den som blir fångad får bli björn nästa gång.

Men var det verkligen en barnvisa? Måhända det är en supvisa som avslutas med att supen ”björnen” tas? Rimligt är det så, det är ju Bellman vi talar om!

Björnen sover,
björnen sover
i sitt lugna bo.
Han är inte farlig,
bara man är varlig,
men man kan dock,
men man kan dock
honom aldrig tro.

Sige, Skjold och Säming, tre jordiska söner till Oden

Sige, Skjold och Säming utgör en unik kategori i den nordiska mytologin genom att verka som länkarna mellan Odens gudomliga kraft och de mänskliga kungarikenas uppkomst. Dessa gestalter fungerar som verktyg för att förankra gudarnas ätt i den kända geografin och ge kungamakten en helig aura i olika delar av Nordeuropa.

Sige placeras i sagorna som grundare av frankernas kungasläkt och stamfader till den berömda Völsungaätten. Genom honom knyts Oden direkt till legendariska hjältar som Sigurd Fafnesbane. Sige beskrivs som en son som tvingas fly från sitt hemland efter ett dråp, varpå Oden vägleder honom till nya länder för att där etablera ett mäktigt herravälde. Berättelsen om Sige visar hur gudens inflytande sträcker sig långt bortom de nordiska kärnområdena.

Skjold är den mytiska kungen över Danmark och stamfader till Skjöldungarna. Han sägs ha styrt från Lejre på Själland och förknippas ofta med fred och överflöd. I Snorre Sturlassons skrifter framstår Skjold som en av de söner som Oden placerade ut för att styra över nyligen erövrade områden. Han representerar därmed den direkta övergången från asarnas invandring till etablerandet av en dansk nationell identitet. Vidare så gifter han sig med gudinnan Gefjon som skapat Själland genom att plöja ut landet från Svearna.

Säming knyter i sin tur samman Oden med det norska riket och de inflytelserika ladejarlarna i Tröndelag. Enligt traditionen föddes Säming ur föreningen mellan Oden och jättinnan Skade efter att hon lämnat Njord. Denna koppling är särskilt intressant då den förenar gudarnas makt med jättarnas urkraft och förankrar ätten i det vilda norska landskapet. Genom Säming kunde de norska härskarna göra anspråk på en djupt rotad rättmätighet som sträckte sig tillbaka till själva skapelseberättelsen.

Tillsammans illustrerar dessa tre gestalter hur den fornnordiska världsbilden inte drog någon skarp gräns mellan myt och historia. Genom att betrakta Sige, Skjold och Säming som både historiska kungar och söner till en gud skapades en värld där de styrande familjerna i Frankland, Danmark och Norge delade samma gudomliga ursprung. Men är de gudar eller ”bara” gudasöner? Sedan må man erinra sig att folk i hednisk tid offrade till och vördade sina förfäder.

Sige och Skjold är härskare kung eller drott men Säming är ”bara” en jarl måhända detta påverkar?  Att Säming är stamfader till just jarlar snarare än kungar understryker att han är en gestalt som ”stannar kvar” i jorden och folket, snarare än att höja sig över dem som en fjärran regent.

Odens söner är
Balder och Meile,
Vidar och Nep,
Vale, Ale,
Tor och Hildulv,
Hermod, Sige,
Skjold, Yngvefrej
och Itreksjod,
Heimdall, Säming,
Höder och Brage.

Referenser

Tryckt källor
Henrikson Alf Hexicon, en sagolik uppslagsbok 1981
 Swahn Jan-Öjvind Folksagor del I hjältemod 1987
Sturlasson Snorre Snorres edda 1997

Internet

Internet
https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1625735/FULLTEXT01.pdf
https://en.wikipedia.org/wiki/Sigi
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ladejarlarna
https://mythus.fandom.com/wiki/V%C7%ABlsunga_saga
https://sites.pitt.edu/~dash/volsungsaga.html
https://sv.wikipedia.org/wiki/Namntulorna
https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A4ming
https://timelessmyths.com/index.php/norse/valhalla/norse-minor/sigi

Själland föds ur Sveas land (dikt om Gefjon)

Döljer sin visdom
guldglans över vida fält
gåvor till kungen
plöjer med sexton ben
Själland föds ur Sveas land.

Gefjons pragmatism: När fruktsamhet blir maktpolitik

I den fornnordiska mytologin framställs Gefjon ofta som en bifigur i skuggan av Oden, men vid en närmare analys framstår hon som en av mytologins främsta maktstrateger. Berättelsen om hur hon avskiljer Själland från kung Gylfes rike är ingen monoteistisk moralisk dygdesaga, utan en studie i maktspel och handlingskraft. Gefjon illustrerar att makt inte erhålls genom vädjan, utan genom att konsekvent nyttja de medel man förfogar över, däribland intellektuell list och kroppslig attraktion.

Vid mötet med kung Gylfe i Svitjod utnyttjar Gefjon motpartens oförmåga att se hennes sanna jag. Genom att anta rollen som den harmlösa kvinnan förmår hon kungen att avge ett löfte vars konsekvenser han kapitalt underskattar. För Gefjon är skönhet inte ett passivt tillstånd utan ett aktivt verktyg, använt för att försätta motståndaren i ett tillstånd av intellektuell slapphet. Hennes fruktsamhet är i detta sammanhang inte en fråga om moderlig omvårdnad, utan en strikt ändamålsenlig kraft.

Besöket i Jotunheim, där hon avlar fram fyra söner med en jätte, blottlägger mytens inneboende pragmatism. Här saknas spår av romantik; fruktsamheten underställs ett specifikt mål. Gefjon kräver den råstyrka som endast jättesläktet besitter för att rubba jordens fundament. Sönerna betraktas inte som mål i sig själva, utan som den nödvändiga drivkraften för att genomföra en territoriell expansion.

Här framträder en tydlig distinktion mellan Gefjon och Freja. Där Freja representerar den känslomässiga och lidelsefulla kärleken, nedsjunken i saknad och sökandet efter en förlorad make, representerar Gefjon den fruktsamhet som genererar konkret resultat. Freja låter känslorna styra rummet och gråter tårar av guld, medan Gefjon betraktar affekt som ett hinder för effektivitet. Där Freja söker en famn, söker Gefjon en plog.

Gefjon är en listig asynja, en gudinna som står fri i sin egen kraft och vägrar underordna sig rollen som den omhändertagande modern. Hennes moral är rotad i utfallet: den som besitter förmågan att rita om kartan äger också rätten till landet. Medan kung Gylfe lämnas att betrakta den vattenfyllda grop som en gång var hans rike, står Gefjon kvar som suverän härskare över det land hon själv har brutit fram ur havet.

Gudinnan som vill se resultat såg till att det blev resultat fyra söner. Men det handlar om att bli fruktbar, inte att älska.

Man får inte makt genom att be snällt, en berättelse om Geifon

”Oden ville ha land, och jag ville ha ett hem som ingen kunde ta ifrån mig. Man kallar mig listig, som om det vore något fult. Jag föredrar ordet effektiv.
När jag klev in i kung Gylfes sal i Svitjod, såg han bara en vacker kvinna. Han var mätt på sitt eget skryt och trodde att han var storsint när han gav mig det där löftet: ‘Allt land du kan plöja upp med fyra oxar på ett dygn, det är ditt.’ Han skrattade bakom sin bägare, övertygad om att en ensam kvinna knappt skulle orka vända en gräsplätt.
Men Gylfe förstod inte vem han talade med.

Jag visste precis vad som krävdes. Jag begav mig norrut, till Jotunheim. Jättar är enkla varelser; de styrs av hunger och lust. Jag gav den störste av dem vad han ville ha, och i gengäld fick jag fyra söner med urkraft i blodet. Det var en investering, varken mer eller mindre.

När solen började gå ner över svearnas marker, förvandlade jag mina pojkar till oxar. De var enorma, med horn som glittrade av frost och muskelberg som kunde rubba berg. Jag satte plogen i jorden vid det som ni nu kallar Mälaren.
Det var ett vackert arbete. Plogbillen skar så djupt att rötterna till själva berget skrek. Mina söner drog så att jorden skalv och Gylfes hovmän vaknade i skräck. Vi stannade inte för att vila. Medan månen drog över himlen slet vi loss hela stycket – skogar, fält och klippor – och drog det västerut, rakt ut i det salta havet.

Där, mitt i sundet, lät jag det sjunka på plats. Jag kallade det Själland.
När solen gick upp nästa dag stod Gylfe kvar vid en enorm, vattenfylld grop och gapade. Jag gav honom en vink från min nya ö. Jag hade uppfyllt mitt uppdrag åt Oden, men framför allt hade jag säkrat mig själv en plats där jag var drottning.
Man får inte makt genom att be snällt. Man får makt genom att spänna jättar framför plogen.”

Man behöver inte be snäll, man kan ju vara lite snäll mot en jätte ändå…

Vaktar berget med sitt skydd
Hlíf ger läkedom.
Jungfrun tjänar troget
med systrar åtta.

Vårkänslor är ju ett poetiskt ord för romantik och våren är ju kärlekens årstid. Men som alla vet är våren den tid då strid och krig planeras. Freja är ju såväl kärlekens och krigets gudinna. Men Freja vara med er i såväl kärlek som krig.

Vinna

Vanen vill hennes hjärta vinna
hon som var född jättinna
tog hjälp av skosven att bekymmer övervinna
efter nio nätter hon lovade sig i lunden infinna
alvernas furste trodde att han av åtrå skulle uppbrinna
men nu har svearna en ny gudinna!