Vågen som vänder

(En kort och filosofisk dikt om döden som en naturlig del av tillvaron.)

Som en våg som rullar mot strandens sand,
och mjukt drar sig undan från fastare land,
så glider vi åter i tidens hav,
befriade, stilla, från allt som gavs.

Inga tunga kedjor, inget som tynger,
bara det lugn som natten frambringar.
Livet var en gåva, stort och unikt,
och vilan som följer är evigt rik.

(Henrik Andersson)

I Skåne är det höst, i Lappland vinter. Ja inte är det lätt alla gånger att ha en månad som passar alla. Än är det höst men också vinter. Men i stället för att krångla med det så önskar vi de hedningar som föraktar ateism och monoteism en trevlig månad.

Hur livskraften skulle besegra döden

Inledning
För hedningarna var sexualiteten, fertiliteten och skapandet den absoluta motsatsen till döden. Genom att fylla gravarna med erotisk symbolik och könssymboler, både manliga och kvinnliga, skapade man en magisk laddning som skulle övervinna dödens kyla och garantera att den döde föddes på nytt i nästa värld, oavsett om det var hos Hel, Oden eller Freja.

Skeppssättningar och båtgravar (det kvinnliga):
Ett skepp är till formen mandelformat eller ovalt. Arkeologer har dragit tydliga paralleller mellan att läggas i ett skepp i jorden och att återvända till moder jord eller gudinnans sköte. Båten blir en symbol för livmodern, den plats där nytt liv formas. Att begravas i en båt var att placeras i en behållare som skulle transportera en till nästa liv, precis som en födsel.

Bildstenar och resta stenar (det manliga):
De gotländska bildstenarna och många runstenar är medvetet utformade som resta phallosar. Den falliska symbolen representerar den manliga skaparkraften, fertilitet och liv. Att resa en sådan sten över en grav var inte bara ett minnesmärke, det var en magisk handling för att säkra att livskraften segrade över döden.

Begravningen vid Volga (kvinnligt och manligt förenas)
Det var den arabiske diplomaten Ibn Fadlan som år 922 bevittnade hur en nordisk hövding begravdes. Det han beskriver är långt ifrån en tyst och sorgsen begravning. Det var en rituell orgie där en slavflicka valde att följa hövdingen i döden. Innan hon offrades, ströps och knivhöggs, fick hon ha rituellt sex med hövdingens närmaste män. När hon utförde dessa akter sa hon att hon gjorde det för att hälsa hövdingen och att hon såg sin herre sitta i paradiset, som var grönt och vackert, och kallade på henne. Det brutala rituella erotiken var inte till för nöjes skull, utan det var en sorts magisk handling, en övergångsrit för att slussa den döde över till andra sidan med full livskraft.

Ett sista andetag

(En dikt med fokus på frid, vila och att lämna efter sig varma minnen.)

Nu har stormen lagt sig, kvällen är sen,
vinden har tystnat, marken är ren.
Ett långt livs vandring har nått sitt slut,
som ett ljus som sakta brunnit ut.

Sorg är det tomrum som lämnas kvar,
men också tack för allt som var.
Sov nu i frid, i den djupaste ro,
i de levandes minnen ska du för alltid bo.

(Henrik Andersson)

I hedniseringens namn firar vi nu alvablot då de kristna firar sin allhelgonahelg. I en förhoppningsvis snart hedniskt samhälle ty hedendomen ökar kanske vissa datum måste korrigeras. Men det tar vi en annan gång nu hedrar vi med värdighet de döda. Hell alverna!

Frej är gift med Gerd. Tillsammans härskar de över alverna i Alfhem

Det eviga kretsloppet

(En dikt om hur vi lever vidare genom naturen.)

Gråt inte vid min grav, jag finns inte där,
jag är i allt som ögat håller kärt.
Jag är vindens viskning i trädens kronor,
och höstens regn över torra marker.

När du vaknar i morgonens tysta ljus,
är jag fåglarnas flykt över stadens hus.
Jag är stjärnan som glimmar i nattens sfär,
gråt inte vid min grav, jag är alltid här.

(Henrik Andersson

Höger/vänster eller fram och bak, en artikel om Hels sidor

Dödsrikets härskarinna, Hel, en av de mest visuellt fascinerande gestalterna. Hon beskrivs som hälften levande och hälften död, men den som söker ett exakt svar i källorna på hur denna uppdelning ser ut blir besviken. Den litterära källan, den Prosaiska Eddan, ger nämligen inget entydigt svar på om hon är delad på mitten eller framifrån och bak.
Den främsta källan till Hels utseende är Snorre Sturlassons Gylfaginning från 1200-talet. Snorre skriver kortfattat att hon är lätt att känna igen eftersom hälften av hennes kropp är blåsvart och den andra hälften har normal hudton. Det blåsvarta (fornvästnordiska blár) var vikingatidens färgkod för ett ruttnande lik. Men Snorre lämnade en avgörande detalj till eftervärlden att spekulera kring: vilken hälft är vilken?

Den moderna bilden av höger och vänster
I dag avbildas Hel nästan uteslutande med en vertikal klyvning. Hennes ansikte och kropp är delade på mitten, oftast med en vacker, levande högersida och en ruttnande, blåsvart vänstersida. Denna uppdelning är dramatisk och ger en kraftfull visuell kontrast som passar perfekt för ett medium där man vill visa dualiteten mellan liv och död i ett enda ansiktsuttryck. Det finns dock inga textbelägg från vikingatiden som styrker att det var så här de gamla nordborna föreställde sig henne.

Folktrons logik med fram och bak
Mytforskare har pekat på att uppdelningen i äldre nordisk tro snarare kan ha varit anatomisk på ett annat sätt, det vill säga uppdelad i framsida och baksida. Detta mönster går igen i senare skandinavisk folktro hos varelser som skogsrået eller huldran. Dessa beskrivs ofta som bedårande vackra framifrån, men vänder de ryggen till är de ihåliga som en rutten trädstam. Att möta Hel framifrån skulle i så fall innebära att möta en till synes levande kvinna, medan hennes dolda baksida avslöjar dödens realitet.
Eftersom det inte finns några kända, bevarade avbildningar av Hel från vikingatiden, varken på runstenar eller som amuletter, förblir hennes sanna form en gåta. Snorres text är det enda vi har att gå efter. Oavsett om hon var delad från sida till sida eller framifrån och bak, tjänar hennes kluvna yttre samma syfte. Hon är den ultimata symbolen för gränslandet, varken helt levande eller helt död, utan den eviga påminnelsen om att döden alltid är en del av livet.

Höger/vänster skalan enligt denna bild.

Här tycks det vara fram och bak teorin.

Dö och mö

Alla män var rädda för att bli sjuka och dö
men inte Dyggver,
han fick ju Lokes dotter som mö.

Vintern och våren eller Skade och Gerd

Efter vintern kommer våren. Först kom Skade till asarna sedan kom hennes släkting Gerd dit också. Måhända ingen större sak men, ärligt få verkar tänkt på detta. Har ni ärade hedningar betänkt detta faktum?

Vintern banar väg för våren: Utan vinterns dvala, Skade, kan inte jorden vila sig stark inför vårens explosion av livskraft, Gerd.

Balans mellan kaos och ordning: Asarna, ordningen kan inte överleva utan att ständigt hämta ny livskraft, vildhet och fruktsamhet från jättarna, naturens råa urkrafter.

Gerd och Skade.

En god nyhet: Sveriges första moderna begravningsplats för asatroende i Molkom, Värmland kommer fortsätta finnas kvar trots Nordiska Asa-Samfundet läggs ner.