Särk av, kostym på eller dags för asatron att lämna vikingamarknaden
Många av dagens nyhedningar betonar att deras tro är levande och anpassad till 2020-talet. Gudarna möter oss här och nu, sägs det. Men om asatron verkligen är en modern religion, varför utövas den då så ofta iklädd linnetunika på en medeltidsmarknad? Det är dags att ställa frågan om inte en modern tro borde speglas i ett modernt yttre.
Den som besöker ett svenskt blot idag, oavsett om det arrangeras av Samfundet Forn Sed eller Nordiska Asa-samfundet, möts ofta av en slående estetik. Det är historiska mönster, läderremmar, handsydda särkar och torshammare i grovt smide. För den utomstående är gränsen mellan religiöst allvar och historiskt rollspel, eller lajv, ofta hårfin.
Detta skapar en märklig paradox. Teologiskt hävdar rörelsen att Oden, Tor och Freja inte är museiföremål. De är tidlösa makter som råder över vår högteknologiska värld precis lika mycket som de rådde över förkristna bondesamhällen. Men om gudarna har tagit steget in i vår tid, varför vägrar de troende att göra desamma? Att mentalt och kulturellt fly tillbaka till vikingatiden varje gång det vankas högtid rimmar illa med idén om en levande religion.
Om syftet med ett blot är att träda ut ur vardagen och visa gudarna vördnad, borde vi titta på hur vi faktiskt visar respekt i det moderna samhället. När vi går på bröllop, begravningar eller stora banketter klär vi inte ut oss till bönder från 900-talet. Vi klär upp oss i det finaste vårt eget samhälle har att erbjuda, vilket innebär kostym, kavaj eller högtidsdräkt.
Tänk om den hedniska sfären vågade ta detta logiska steg. Föreställ dig ett blotlag som samlas i skogen eller i en rituell lokal. Deltagarna är uppklädda i stilrena, moderna finkläder. Kontrasten skulle bli enorm och effekten omedelbar. Det skulle signalera till både deltagare och omgivning att detta inte är en historisk maskerad eller en eskapistisk helgaktivitet. Det är en seriös, modern andlighet.
För att bevara det sakrala och rituella behöver vi inte klä alla i vikingakläder. Det räcker, precis som i många andra världsreligioner, att den som håller i blotet, alltså goden eller gydjan, bär en specifik dräkt.
Detta ser vi tydliga paralleller till i kristendomen, där prästen bär mässhake över sina vanliga kläder under gudstjänsten, eller i rättssalen där domaren bär kåpa. Det markerar rituell funktion och ämbete, medan församlingen visar sin respekt genom att helt enkelt vara välklädda i sin tids kläder.
Faktum är att denna idé inte är helt ny. På Island, hos Ásatrúarfélagið, är det sedan länge vanligt att man gifter sig eller blotar i sina vanliga finkläder eller i den isländska nationaldräkten. De har insett att gudarna möter dem i deras egen tid, som de är.
Det är självklart att ett sådant här förslag väcker starka känslor och möter motstånd. Många hantverkare och traditionalister inom den hedniska sfären kommer att ta illa upp. De har lagt ner otaliga timmar på att sy sina egna historiska plagg med tidstypiska metoder. För dem är skapandet av dräkten en viktig del av andligheten och ett sätt att aktivt ära förfäderna. Att då föreslå en modern kostym kan uppfattas som att man vill tvinga in en fri andlighet i det gråa, själlösa och kapitalistiska vardagssamhället.
Men låt oss vara tydliga. Den som absolut vill bära sin järnåldersdräkt på blotet ska naturligtvis få göra det. Varsågod, det finns inget förbud mot historiska kläder. Men det handlar om något djupare än personlig smak. Det handlar om hur rörelsen vill uppfattas och vilken väg den vill välja för framtiden.
Det finns en avgörande fråga som alla nyhedningar förr eller senare måste ställa sig. Vill man vara en erkänd, modern religion eller vill man förbli en nischad subkultur? Så länge rörelsen klamrar sig fast vid vikingamarknadernas estetik kommer allmänheten att se asatron som en form av eskapism, en mysig hobby för helgerna där man klär ut sig för att fly undan verkligheten. Om asatron menar allvar med att gudarna är levande krafter här och nu, då måste man också våga visa det i sitt yttre. Genom att byta ut särken mot kostymen tar man steget från rollspel till genuint, samtida religiöst allvar.
