Svenska skådespelare del IV: Martin Ljung

15 augusti 1917 föddes en gosse som sedan kristnades till Martin Vilhelm Ljung. Uppväxten skedde i Luleå. Fadern var anställd på statens järnvägar som smed och sonen följde i faderns fotspår. 1932 deltog unge Ljung på en amatörtillställning som sågs av revykungen Ernst Rolf. Rolf lovade hjälpa den unge komikern men samarbetet kom av sig. Martin Ljung flyttade så småningom om söder ut och tog teaterlektioner och uppträdde på teatrar på fritiden, smedhalva var han fortfarande på sj. 1947 i den 12 minuter långa filmen ”Under Stockholms broar ” gjorde Ljung filmdebut, han spelade en amerikan i tuggummibranchen. Några år senare gjorde Ljung försök att få anställning hos Povel Ramel och lyckades men det efter att ha lyckats imitera en hammondorgel! 1952 slog han igenom på stort med monologen Viking, den kraftlöse tyngdlyftaren, i Knäppupprevyn ”Akta huvet”. Denna sketch anses vara en av de största inom svensk humorteater. Flera revyer hos Ramel fortsatte och Ljung blev mer och mer känd och populär. Det var i Ramel Knäppupp revyer och filmer Ljung blev folkkär och Ljungs insatser blev mer och mer framträdande. Martin Ljung hade förmågan att med onliners och biroller bli den person publiken mindes bäst. Ljung hade också en väldigt karaktäristisk basröst. 1947 gifte sig Ljung och fick två barn.

Nästan 30 filmroller, 26 revy och teaterroller samt medverkan i tv där Ljung var huvudrollen i den 28 avsnitt långa ”Hr M. Ljung, Valhallavägen 117 2 tr. ö.g.” 1964-1965 samt radioföljetongen Dickie Dick Dickens 1966-1967. Mest kända filmroller var i ”Rök och Dans”, ”Ratataa” och som huvudpersonen i ”Den stora amatören”.

På 1990-talet gjorde Ljung då i 80 års ålder comeback som ståuppkomiker. 30 september 2010 avled Martin Ljung i sitt hem.

Martin Ljung som Viking.

Martin Ljung på äldre dagar.

Ha en trevlig mikelsmäss 2016!

IKF önskar sina medlemmar och läsare av föreningens blogg en trevlig mikelsmäss 2016 ayps. Sänd en tanke till gudamakterna och till era förfäder som firat denna skördefest som har rötterna i den hedniska tiden. 

Gudinnan Zisas dag!

Germanerna på kontinenten hade en fest den 28 september till gudinnan Zisas ära. Datumet är nästan detsamma som vår tids mickelsmässa som är en skördefest men också en dag för handel. Zisas dag var en fest dag men också en dag då handel förekom och man gjorde upp giftasplaner.

Gudinnan Zisa var namn kan uttalats Disa, jämför med dis och diser anses vara Tyrs fru. Tyrs fru nämns i den dikt som kallas Lokes träta men hennes namn nämns inte.

Låt oss alla sända en tanke till Zisa den 28 september.

Det finns vad vi vet inga avbildningar från historisk tid som avbildar Zisa och väldigt få från modern tid. Men här är några.

Junker Jägares sten

En del sägner innehåller sanning och en del sägner hoppas man innehåller ett korn av sanning hur litet det än är. Men ibland hoppas man att det är påhitt alltsammans. I den sägnen vi nu ska skriva om får vi hopas att allt är dikt och inte verklighet.

I Tiveden, gränsområdet mellan svearnas och götarnas länder finns det ett flyttblock på cirka 15 meters höjd. Det är naturreservatets, för delar av Tiveden är numera klassats som sådant största flyttblock. Det är ganska självklart att en sådan plats sätter fantasin i rörelse. Berättelsen som finns om flyttblocket är denna:

Sägnen berättar om Junker Jägare som ville gifta sig med en flicka,
vars far ville gifta bort henne med en annan man.
Den unga flickan och Junker beslöt sig för att fly tillsammans.
De begav sig in i skogen tillsammans med flickans hund.
De slog läger vid ett jättestort flyttblock.
Junker gav sig ensam ut på jakt och flickan
stannade kvar för att vakta elden.

Flickans far hade skickat ut spanare efter de båda förälskade,
och de fann flickan och hennes hund vid elden.
En av männen dödade med ett spjut hunden.
Då grep flickan spjutet och stötte det i ögat på den
som dödat hennes hund. En annan av männen högg så
av huvudet på flickan. Sedan tog man med sig de båda
liken tillbaka till flickans far, då man lovat att föra tillbaka
flickan levande eller död.

När Junker Jägare kom tillbaka så var hans älskade borta.
Han förstod då han såg blodfläckarna vad som hade hänt,
och han fortsatte ensam flykten.
Sedan den dagen kallas det stora flyttblocket Junker Jägares sten.

Det påstås att man sett Junker Jägare vandra runt stenen.
Det berättas också att man sett en huvudlös jungfru vandra
varv efter varv runt stenen – och om man är väldigt tyst,
kan man höra de dröjande, sorgsna stegen…

Enligt en version om berättelsen har man påstått att flickan tillhört den kungaätt som brukar kallas svekersätten. Denna ätt dog ut på början av 1200-talet. Det är nog helt taget ur luften. Förvisso härstammade denna ätt från Östergötland och är väl rent geografiskt ganska nära området. Men om någon av damerna tillhörande denna ätt flytt till skogs borde det rimligen funnits någon säkrare källa än just denna sägen. En del har velat påstå att junkern var från Norge.

Men trakterna i Tiveden är svårforcerade, det var ett område som var farligt att rese igenom och det blev nog först en bra bit in på 1800-talet en säker plats. Många stigar och irrvägar finns. Det finns teorier om att mystiska hedniska riter utförts nästan in i modern tid. Så det kan finnas ett korn av sanning även i Tiveden, Trolltivdens mörker.

Stenen finns i Tivedens nationalpark, Laxå kommun, Närke.

Latitud: 58.7183175

Longitud: 14.6041308

Hummerpremiären 2016

Som alla goda och glada läsare av vår blogg vet så infaller hummerpremiären  första måndagen efter den 20 september, kl 07:00. Hummern får sedan fiskas till sista april. Den verkliga jakten på hummer är sedan den att få tag i en som är riktigt prisvärd…

Ha en trevlig hummerpremiär ärade läsare och medmänniskor.

Så här ska inte en hummer se ut. Hummern ska vara röd och kokt!

Äpplets dag

Riksförbundet Svensk Trädgård har tagit ett fint initiativ, man har låtit Sverige får en ny dag att uppmärksamma, nämligen äpplets dag.  25 september 2016 firas äpplets dag för första gången. Datumet 25 september är valt då det vid denna tid är tid för skörd av äpplen. Ett äpple om dagen håller ju doktorn borta så man kan nog säga att dagen förenar både nytta med nöje.

Asynjan Idun sitter nog och ler lite extra denna dag.

Var inte en surkart bara för att du får bita i det sura äpplet, sent om cider kommer det nya tider din lille skrutt.

I dag är Idun extra glad!

Slaget vid Stångebro 1598

Slaget vid Stångebro är inte det största slaget i svensk historia och inte heller någon strid som levt kvar i historiemedvetandet som Lützen och Poltava. Men slaget var ett viktigt sådant i svensk historia. Det är vid Stångebro som kung Sigismund förlorar och hoppet om att Sverige och Polen fortsättningsvis ska vara under ett gemensamt styre. Om det funnits någon risk att Sverige skulle återgå till katolicismen så försvann det hotet definitivt vid Stångån 1598. Slaget vid Stångebro 25 september 1598 är också den sista egentliga slaget i det egentliga Sverige.

Bakgrund

Johan III avled 1592. Han son och efterträdare Sigismund hade några år tidigare valts till kung av Polen. Sigismund hade fostrats till att bli katolik. Det var ett avtal mellan de två länderna att Sigismund skulle vara två år i polen och ett år i Sverige. John III bror och Sigismunds farbror Karl var den starke mannen i svensk politik. Han styrde sitt furstendöme Södermanland, Närke, Värmland och norra Västergötland som ett slags halvt självständig rike. Karl menade också att han borde vara rikets styresman när kungen var i Polen. Karl sökte stöd hos de ofrälse medan Sigismund försökte styra Sverige med olika hövitsmän. Karl var också protestant och var anhängare av reformationen. I Finland utbröt uppror mot kung Sigismunds hövitsmän, det så kallade klubbekriget som Karl understödde.

Försök att kompromissa och förlika gjordes men till slut bestämde Sigismund att han skulle få bort Karl. Karl hade i sin tur börjar belägra och försökt inta de kungliga slotten vid Kalmar och Älvsborg. I juli 1598 landsteg Sigismund i med sin här. Han lyckades återta Kalmar och lät armén vandra norrut. Förhandlingar via ombud skedde mellan kungen och hertigen. 18 september vid Stegeborg möttes de två sidornas härar och slaget slutade med seger för Sigismund som dock inte fullföljde framgången. Sigismund bestämde sig senare för att dra tillbaka sin här mot Linköping. Hertig Karl lät sina trupper följa efter. Sigismunds trupper tågade över Stångån och slog läger på dess östra sida. Sigismund inväntade den fientliga hären några dagar men ingenting hände. Trupperna begav sig nu in mot Linköping. Karl ska haft mellan 9000- 12 000 man och Sigismund ska haft en mindre på kanske maximal 8000 stridande.

Slaget

Vid Stångån fanns två broar, Lilla och Stora stångbron. Sigismund hade satt ut vakt och hade kanoner stridsklara. Sigismunds här bestod av polska trupper men också legosoldater samt en del svenskar, adeln hade i stort sett slutit upp på kungens sida och det hade ryttarna från Västergötland och Småland också. Men en del av svenskarna var inte helt lojala mot kungen.

Den 25 september anföll Karls här. De hade tur då det var dimmigt denna morgon. Sigismunds vakter såg hela den fientliga hären komma och slog larm. Vid Stora Stångebro tog Karls mannar över och slog tillbaka Sigismunds trupper. Smålands ryttare försökte tre gånger anfalla men de slogs tillbaka. Adelns kavalleri vägrade strida. De skulle skydda kungen och inte strida mot sina landsmän. Västgötarna höll sig även de passiva, många västgötar fanns i Karls här och de ville nog inte slåss mot grannar och släktingar.

Vid Lilla Stångbron gick striden hetare och förstärkningar gjorde att kungens män kunde slå tillbaka de anfallande. De kungliga soldaterna tog sig över till västsidan. Men från Stora Stångbron längre norrut kom Karls mannar och de kungliga trupperna retirerade, en del av soldaterna som tagit sig över bron men nu drog sig tillbaka föll i vattnet och drunknade när folkmassorna trängdes på bron. Segern var hertigens. Hur många som dog i slaget vet man inte. Men totalt i döda och sårade kan det ha rört sig om 2000 man, de flesta på kungens sida.

Efterföljd

Stillestånd slöts efter slaget. De adelsmän som varit med i riksrådet som var på Sigismunds sida skulle utlämnas till hertigen och ställas inför domstol. Kungen gick med på detta. Riksrådet hade i konflikten mellan farbror och brorson försökt ha en medlande roll. Men de var högadelsmän och de var emot både hertigen men också en stark kungamakt. Fem riksråd avrättades i Linköping året därpå. Kungen skulle också uppge slotten i riket till kungen. Utländska furstar skulle även medla i tvisten mellan de två släktingarna. Sigismund såg sig tvungen att godta detta. Sedan höll man fest i Linköping. Fast någon riktig feststämning inföll inte.  Sigismund lämnade sedan Sverige, han brydde sig inte om det avtal han gjort med sin fars bror och han avsattes därför. Karl styrde nu som riksföreståndare några år innan han sedan tog kungatiteln och blev Karl IX. Kriget mellan Sverige och Polen pågick i omgångar fram till 1660 och får därmed anses vara Sverige längst krig.

1898 restes monument till minen av slaget. Texten på monumentet lyder: ”Minne af slaget vid Stångebro D 25 sept 1598 Fäderneärvd frihet och evangelisk luthersk tro räddades för Sveriges folk”.

Sigismund kung av Sverige och Polen.

Den kungliga härens tåg upp genom Sverige.

Vinnaren i slaget och kriget hertig Karl senare kung Karl IX.

Monumentet över slaget som reste till 300 års minnet 1898.

Mörksuggan

Från Gagnef i söder via Djura, Åhl Leksand och till Rättvik i norr lever i folktron ett väsen som benämnts mörksuggan. När folk började tro på detta väsen vet man inte, men det är cirka nittio år sedan eller så som folklivsforskare upptecknade berättelser om denna varelse. Rent etnologiskt tillhör mörksuggan den grupp som kallas ”pedagogiska fiktioner”. Mörksuggan har en sådan funktion, för att förhindra att barn är ute för sent på kvällarna så har man sagt att akta er så inte mörksuggan kommer. Enligt en berättelse kan mörksuggan äta upp vägen för barnen så att de får svårt att hitta hem.

Mörksuggan har setts som en slags symbol för mörker när det är som mörkast. Och mörkt kan det bli även i trakterna kring Siljan. En berättelse från Rättvik där tron på denna varelse syns ha varit starkast låter så här. En man i nästan 90 år gammal från Rättvik berättade vad som hände då han var åtta år gammal och lekte med sin lillasyster:

”jag minns det som det skulle hänt igår. Ändå är det mer än åtti år sedan. Mor gick resolut till dörren och ropade: kom in mörksugga. Det nyss så heta blodet hos oss frös nära nog till is, håret satt som iborrat, ögonen stirrade och benen sviktade, då jag fick tag i lillasysters arm och försökte komma till fållbänken framför den stora parsängen. Jag tror inte att något syntes i dörröppningen, men tyst blev det ögonblickligen.”

Hur denna varelse som av namnet att döma borde vara av honkön ser ut viste man inte. Men rättviksfödde konstnären Verner Molin 1907-1980 tog sig för att försöka avbilda den. Sedan flera årtionden tillbaka är mörksuggan nu en slags symbol för Rättvik och en populär turistsouvenir. Rättviks kommun får in en och annan peng men så har en del av mystiken försvunnit.  Från myt till kommersialism.

Konstnärer del XXV W. G. Collingwood

Vissa konstnärer och författare blir aldrig kända med namn utan bara med förkortningar. J R R Tolkien är ett exempel och mannen vi ska berätta om nu är ett annat. W. G. Collingwood eller rättare William Gershom Collingwood hade en brittisk far och en schweizisk mor och föddes 6 augusti 1854 i staden Liverpool. Fadern var målare och äpplet föll inte långt från trädet.  William Gershom Collingwood reste till Oxford 1872 för att studera. Vid universitetet träffade han John Ruskin som fick ett avgörande inflytande på Collingwood. Ruskin som var konstprofessor hade startat konstgruppen prerafaeliterna tillsammans med några andra konstnärer. Collingwoord blev senare assistent hos Ruskin men fortsatte också studera konst vid Slade School of Fine Art och slutligen vid Royal Academy of Arts 1880. 1883 gifte sig Collingwood med Edith Mary Isaac. Tre döttrar och en son blev det i äktenskapet. Colllingwood skrev en biografi över Ruskin 1893 men skrev också en roman om en viking som fick titeln Thorstein of the Mere. 1897 besökte Collingwood Island och resan gav honom flera konstnärliga impulser. Resan blev sedan en bok tillsammans med Collingwoods isländske vän Jón Stefánsson och fick titeln Pilgrimage to the Saga-steads of Iceland. Några år senare arbetade de båda med en översättning av Kormak Ögmundarsons saga. Collingwood gjorde även illustrationer till en brittisk utgåva av den poetiska eddan. Viktigaste arbetet anses dock vara Northumbrian Crosses of the pre-Norman Age. Collingwood upptecknade och illustrerade många av dessa stenkors.

1907 fick W G: Collingwood titeln professor och var medlem och senare ordförande för Viking Society for Northern Research. När det första av två världskrig bröt ut blev Collingwood anställd av brittiska flottan. Collingwood gjorde minnesmärken över brittiska sjömän och de var inspirerade av äldre tiders stenkors nu allmänt kallade kelterkors.

1927 fick Collingwood sin första hjärnblödning, flera skulle följa. Hans fru avled 1928 och det var en trött och sliten konstnär som avled 1 oktober 1932.

Här kommer nu några verk av Collingwood. Bilder från Ruskins hemort Brantwood, från Island samt några illustrationer till eddan och ett självporträtt.

En insändare i Sla: Tramsigt!

Pokémon

Jag kan inte göra någonting annat än instämma i kritiken av Monica Green. Ett valt ombud för svenska folket kan inte bete sig som en tramsig Stureplanskändis.

Om Monica Green har dåligt omdöme, lever i en fantasivärld eller beter sig olämpligt bara för att få chansen att synas spelar ingen roll. Fel är det. Tramsigt är det. Att spela dataspel i riksdagen är olämpligt.

Värre ändå är väl Greens förslag om att incest ska tillåtas. Ni som har röstat på denna representant för svenska folket i riksdagen borde kanske fundera på att rösta på en annan person, eller ännu bättre, ett annat parti i nästa val!

Henrik Andersson

Insändaren publicerades på Skaraborgs Allehandas hemsida 2016-09-22 www.sla.se. Den publicerades inte i papperstidningen.