Runstensresa i Uppland

Runstensresa i Uppland

Två medlemmar i IKF gjorde den 28/6 en runstensresa i Uppland. Första anhalten var Stora Ramsjö Vittinge socken. Där finns ett gravfält från järnålder samt två runstenar. Det har ursprungligen funnits en sten till men den står numera på museum i London! Dessvärre är stenarna något skadade så någon egentlig text går inte att få fram.

Andra anhalten var resans huvudmål. Altunastenen. Denna sten vid Altuna kyrka i socknen med samma namn är en av de mer kända runstenarnas i Sverige. Anledningen till detta är att guden Tor avbildas på en av kortsidorna. Tor avbildas med sin hammare i ena handen sittandes i en båt när han försöker fiska upp Midgårdsormen. Det finns flera bilder men man har inte helt säkert kunnat tyda dess innebörd.

”Véfastr, Folkaðr, ”kuþar” lät resa sten efter sin fader Holmfast [och broder] Arnfast. Både far och son [eller bror] brann, men Balli, Frösten, följet Livstens ristade.”

Är stenens budskap till sentida läsare. Intressant är att en by inte långt från Altunastenen heter Torstuna.

Resan gick vidare, strax utanför Österunda kyrka, nämare bestämt vid klockstapel står en runsten. En gång stod den i kyrkan. När de bestämde att den skulle flyttas slogs den sönder. Toppen av stenen skadades. Två namn nämns på denna skadade sten, Gislög och Järund.

Kort därpå besöktes en sten utanför den lilla byn Hammarby. Stenen var täckt med mossa och någon information om runstenen finns inte.

Vid Nysätra kyrkogård finns ingen runsten, men en märklig grav fick resenärerna att stanna till. På toppen av en gravhög står en sten med bronsrelief till minne av Georg Vilhelm af Sillén. Denne herre var född 1724 och avled 1794. Han hade varit verksam vid svenska ambassaden i Osmanska riket, blivit adlad, riddare av vasaorden och kansliråd. Graven som hans änka lät iordningställa har bland annat följande text:

”Besåg en stor del af christna och ochristna verlden.

Insåg i höga och farliga värv.

Utsåg sig en arbetsam landlefnad.

Tilsåg sit och andras goda.

Ansåg lyckan för intet

Ryktet för något

Samvetet för allt.”

Resan fortsatte och vid Salnecke i Gryta socken mellan slottet och kyrkan står det en sten.  Stenen som är kristen säger:

”Tjälve gjorde bron efter Bolla, sin dotter. Ale och Olev

läto hugga (stenen) efter Tjälve, sin fader, Inga efter sin man.

Gud give lättnad åt deras själ.”

Runstenarna står tätt i uppland. Själva resan tog nog bara en och en halv timme. Men med stopp vid anhalterna tog det förstås lite längre tid.

Slutligen kan också sägas att två rovfåglar, en falk och en vråk sågs samt några harar.

Runsten 4 Runsten 3

De två första stenarna som sågs på resan. Stora Ramsjö.

Altunastenen

Altuna stenen. Tor fiskar upp Midgårdsormen med Mjölner i sin hand.

Runsten 2

Österundastenen. Klockstapel kan skymtas i bakgrunden.

Runsten 1

Stenen i Salnecke.

af sillén

Den märkliga gravstenen till minne af Sillén. Stenen står på en liten gravhög. Änkan ligger begrav i en grav vid högens slutning.

Svenska dikter del XIV Till Förruttnelsen

Svenska dikter del XIV Till Förruttnelsen

Stagnelius är kanske inte helt bortglömd men denna dikt, skriven troligen 1818 är inte hans kändaste verk. 1793 föddes Erik Johan Stagnelius på Öland och 1823 dog han i Stockholm. Som efternamnet antyder var han av prästfamilj. Studier i Uppsala förekom. Som en av de första romantikerna i svensk litteratur har han blivit ihågkommen. Men också för sitt förbrännande liv. Han dog inte 30 fyllda efter ett liv med alkohol och opium. Mycket av det han skrev blev aldrig tryckt i hans livstid.

Till förruttnelsen

Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar — på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren
skall henne beså.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! — i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.

 

Svensk matkultur del I Brännvin

Svensk matkultur del I Brännvin

Nu börjar en ny serie på Ideell Kulturkamp, svensk matkultur. Men vi börjar med något lättuggat nämligen brännvin.

Bakgrund

Det kan ju ses som en historiens ironi att araberna sägs ligga bakom dagens europeiska spritkultur. Då de började distilera vin och få fram det som kallades ”bränt vin” var de flesta araber muslimer. Eller kanske just därför, koranen säger ingenting om det som är bränt och distilerat. På 1300-talet kom denna nya kunskap till Europa. Vilken som är den förste svensken som provsmakat denna dryck vet vi inte. Inte vet vi vem som först tog med sig drycken till Sverige. Alkoholens historia är omgiven av ett töcken som bäst kan liknas vid det rus den ger.

På 1400-talet kommer spriten till Sverige på allvar. Den säljs först som apoteksvara, med sedan används den även inom kruttillverkning. Att denna vätska är starkare än saft upptäcks snabbt och ruset är starkare än ölets…

Den som gillar att hålla redan på årtal kan lägga år 1467 på minnet, det året inhandlade i Lübeck krutblandaren mäster Berendz i Stockholm så kallad ”aqua vitae”. Några årtionden senare förbjöd riksföreståndaren Sten Sture den äldre brännandet och säljandet av brännvin i Stockholm. Året var 1494. Men redan året efter fick en herre vid namn Cort Flaskedragare privilegium att sälja brännvin i samma stad. Man gör vid denna tid i princip allt bränt vin av vin som måste importeras. Försök med öl och mjöd tycks ha förekommit. Under 1500-talet kommer svenskarna i kontakt med ryska sättet med destillering av spannmål. Det sägs att dessa kontakter kom till under svensk-ryska kriget 1570-1595. Troligen har fler dukat under av ryska sättet att göra sprit än av ryska kulor i svensk historia…

Men det är inte bara krigiskt med spriten. Johan III ger order om att brännvin ska inhandlas och användas som medicin när pesten kommer till Stockholm 1572. Och inom medicinen har alkoholen fortfarande en viktig roll att spela. Myndigheterna lägger sig ofta i vad folk gör, 1622 kommer den första brännvinskatten. Det bränns lite här och var inom det svenska väldet, 1698 införs ett första förbud mot hembränning. Det har då varit missväxt en tid och myndigheterna tycker det är bättre att folk äter upp säden i stället för att dricka den. 1709 efter nederlaget vid Poltava förbjuds i lag brödsäd att användas för tillverkning av sprit. De lagar och förbud som införs på 1700-talet har ofta, eller alltid till syfte att kronan ska få in pengar. Någon idé att folk ska dricka mindre av hälsoskäl finns inte. Man kan nog säga att det är tvärtom, brännvinet behövs. Folk måste ha ”gudslånet” för att orka med slitet och släpet på åkrarna, i gruvorna och till sjöss. Och är inte bästa botemedlet mot mask i magen en redig sup?

Under det pommerska kriget på 1750 och 60-talen kommer svenska soldater som strider mot Preussen i kontakt med potatisen. Någon omedelbar succés gör inte denna knöl i Sverige, först när grevinnan Eva Ekeblad kommer på att potatis kan användas när man ska framställa sprit. Fast hon hade redan börjat med sina kemiska experiment redan innan kriget 1746 tillverkas potais-brännvin första gången i Sverige. Vår grevinna invaldes två år senare, 1748 i Kungliga Vetenskapsakademien! Även om brännvinnet forsätter att tillverkas av säd så börjar potatisen komma mer och mer. 1756 kom ett förbud mot hembränning, staten ville förstås få in pengar. Om folk bara köpte det kronan hade monopol på skulle pengarna komma in i moder Sveas kassa. Ha! Det blev istället inledningen till ett av svenska folkets allra käraste nöjen, nämligen det som i vardagstal kallas hembränning. Fast här var det nog mer korrekt att säga lönnbränning. Privat bränning blev åter laglig 1766 men förbjuden igen 1772. 1787 blev det åter lagligt att för eget bruk bränna. Att göra sädesnektar för avsalu var lite mer restriktivt. Sju år innan hade Gustav III inrättat så kallade kronobrännerier.

1829 lät staten göra en undersökning av folkets brännvinskonsumtion. Den slutade på 40 liter årligen per innevånare! Kvinnor, barn och nykterister var medräknade, vilket då betyder att fler än 40 liter per år dracks av en hel del folk.

Några årtionden senare menade greve Arvid Posse att skatten på spriten måste sänkas. Annars blir det så dyrt att ingen vill köpa! Innan någon tok börjar skratta, om folk inte har råd att köpa, då tillverkar de egen. Och då får staten inte några pengar. För om man nu inför regler mot sprit på grund av folkhälsan så var det i äldre tider aldrig tal om hälsa utan bara om statens bekymmer att få in kontanter. Men tiderna förändras och synen på alkoholhaltig dryck likaså. Det alltmer avancerade samhället kunde inte acceptera det utbredda fylleriet.

1855 började myndigheterna med kung Oscar I i täten försöka få bukt med den lagliga bränningen, endast två av årets månader fick man bränna, 1860 förbjöds hembränningen. I Blekinge ska militären fått sättas in för att få bukt med en del bekymmer som uppstod. Lönnbränningen återkom istället och om det var så mycket bättre kan man tvista om.

När myndigheterna fått för sig att de skulle minska supandet fick de hjälp av de frireligiösa. Kaffe som myndigheterna sett med viss skepsis mot började nu lanseras som ett alternativ till supandet. Att en och annan blandade ut kaffet hade man nog inte räknat med…

Förbud och moralpanik fortsatte och fortsätter ännu kanske man ska tillägga. Brattsystemet kom och med den motboken 1914. Mot en bok kunde en man få rätt att köpa en viss kvot av sprit per månad. Rika personer kunde få sig tilldelade en stjärnbok, och det betyder att de kunde få större utdelning. 1922 hade man Sveriges första folkomröstning. Ja eller nej till förbud var alternativen, nej segrade men en liten övervikt av röster. Motboken försvann 1955. Istället kom dagen systembolag och staten har fortfarande trots viss kritik monopol.

Kryddning

Äldre tiders brännvin som gjordes av potatis smakade finkel. Inte heller var väl all sprit gjord av säd god den heller. Att fixa till smaken var nog en ren nödvändighet. Kryddning gjordes och görs än idag. Långt innan brännvinet fanns föreställningen och tron att visa växter kunde ha medicinsk funktion. Redan på 1500-talet när apotekarna mixtrade med sina drycker kunde frukter, bär och örter läggas i sprit.  Kajsa Warg hade med i sin kokbok recept på över 20 kryddningar. Med tiden försvann övertron men smaken måste ändå förbättras av den dåliga kvalitén. Idag lever och frodas brännvinskryddningskulturen främst för att ge god smak, det behövs knappast någon kryddning på den sprit som tillverkas idag. Groggen har dock såväl utmanat som kompletterat kryddningen.

Klassiska brännvinskryddningar kommer från johannesört hypericum maculatum, malört, artemisia absinthium åbrodd artemisia abrotanum, kummin carum carvi och rönnbär sorbus aucuparia. I äldre tider var även liljekonvalj convallaria majalis populärt men den innehåller gift och kan ge suparen hjärtattack!

Kulturellt

Den genuint svenska kulturen att såväl skåla som sjunga när spriten ska nedsköljas har brännvinet att tacka för sin tillkomst. Ja det sjungs väl en del innan och skålades men nu blev det fart och det ordentligt. ”Helan går” är väl mer känd än nationalsången? Och vad skulle Carl Mikael Bellman varit utan sädesnektar? Än idag sjungs det när snapsen ska ner i strupen och upp kommer kanske måhända inte bara silvertoner…

Men vad ska man då dricka ur? När man fortfarande skyllde på att intagandet var medicin så dracks det ur sked. Man söp brännvin på samma sätt som man söp soppa, Jämför begreppet ”de är lika goda kålsupare”. Det dröjde dock inte länge förrän man kom på att det gjorde sig bättre i glas. Det svenska brännvinsglaset, ett spetsglas på fot har väl i princip sett likadant ut sedan 1700-talet. Det är nu också snapsen kommer till. Den klassiska brännvinsflaskan som ännu idag används kom till under Gustav III tid. En praktisk sak, fyrkantig sak som står stadigt och inte tar stor plats. Båda de stora sidorna av flaskan har man sedan kunnat gravera såväl konungars monogram som blommor och blad och mer eller mindre djupsinnigheter som ”sup mig till” eller ”skål gossar”. Ibland har man varit lite lustig och bytt ut korken i buteljen mot någon figur som liknar något djur och då häller man drycken ur dess gap. Det har även tillverkats flaskor som liknat hundar och grisar. Därav kommer de ännu levande skälsorden fyllehund och fyllesvin.

Källförteckning

Andersson Lars & Olsheden Jan Hirkum Pirkum och andra brännvinskryddningar 1996. Bokförlaget Settern.

Bokholm Rune Kungen av Skåne statsmannen Arvid Posse 1998. Historiska Media.

Henrikson Alf Svensk historia 1986. Bonnier Pocket.

Lyngby Jepsen Hans Brännvin och brännvinskryddning 1974. Wahlström & Wikstrand.

Sandklef Albert 30 sorter kryddat brännvin och tre nya 1984. Bokförlaget Fabel.

Widding Lars, Andersson, Åke & Gerne Magnus Svenska äventyr 1788-1900 1997. Semic.

Brännvinsglas

Klassikt svenskt brännvinsglas.

Målad karaff

Klassiskt svensk brännvinsflaska.

Fyllehund

Fyllehund.

Eva Ekeblad

Eva Ekeblad. Grevinna och törstsläckare.

Kräftor affisch

Den klassiska Albert Engströmaffischen. Nej segrade i folkomröstningen tack vare den gode Albert.

Svenska dikter del XIII Giöta kiämpa-wisa om kåningen och härr Pädar

Svenska dikter del XIII Giöta kiämpa-wisa om kåningen och härr Pädar

År 1700 segrade svenska hären under Karl XII mot en rysk här som belägrade staden Narva. Tsaren hade en kort tid innan lämnat belägringen. Denna händelse ligger bakom dikten som nu ska återges. Den gamla tidens stavning är med och den är på en dialekt som ska vara från Dalslands. Det passar ju bra för där var skalden född. 7 september 1661 föddes Gunno Eurelius och 7 september 1709 avled han. Fadern var präst, sonen for till Uppsala för att studera. Han blev lantmätare och adlades under namnet Dahlstierna.

Giöta kiämpa-wisa om kåningen och härr Pädar

1

Herr Pädar han drömde en dröm om a Natt.

Dä war alt om så weener ena Möja,

Den wille han i sömnen så giärna taga fatt,

Han nappa henne hårt i sin Slöija.

J hafwen dät wäll hördt, at CARL KUNG bar sårgian för hennar.

2

Han nappa uthi Slöja, men kan troo ho streeta moot,

Så Säng å sparlaka de bruste.

Hon sparka Herr Päder på sin ömskinna Foot,

At han wackna där weed å swåra pusta.

3

Herr Pädar han säg utmä sängeståcken wree

Alt uthi en oroligan dåwa:

”Ey wet iag hwa mäg skadt nu i Nätterne tree,

At iag alsinte orkade såfwa!”

4

Herr Pädar han roopte til små-swännar två:

”Mäg tyckes tuppa börja nu gaala,

J beden mine Spåmänn in före mäg gå,

Mäg löstar alt med dem at taala.”

5

De Spåmänn de träda i Sängeståfwan in

På präcktigaste wijs som de kunne.

Å alle va de klädde i räf- å sabelskin,

Herr Pädar uppå sängen de funne.

6

De boga för Herr Pädar alt neder te Johl,

J sänga där han låg å säg skräckte,

Å taalte honom till mä ödmiuk-fulle ohl:

”Hur kommer dä du oss så bitti wäckte?”

7

”Å ingen utaf oss weet än af annan lag

Å ingen hafwer annat än i Minne,

Än at Herr Pädar såfwa plä till liusande Dag.

Hwij ästu så orolig nu i Sinne?”

8

”Å är icke Herr Päder så wällug Herre-Mann,

Den yppersta i Gårda-Rijke?

Ä nåntij någon ting, som honom feelas kan,

Som har i Mackt och Ähra ey sin Lijke?”

9

”Ey feelas däg Land, ey feelas däg Slått,

Ey feelas däg Rysse stållts Fruger.

Du hafwer här i Wähla så låtli mycke gått,

Hwad är dä däg i magen då så suger?”

10

Herr Pädar han sware i wredefullt Moo,

Han opsyn som Ellgloa skåller:

”Å om ehr Signe-Konst är wisser och ä goo,

Så sägen i mäg straxt hwa mäg wåller!”

11

”Å rätt så snart dä dagas, då will ja gå the skalls,

Där säg i går de Myre-Biörnar giömde,

Å hören til i alle: dä kosta skall ehr hals,

Om J ey sägen straxt hwa mäg drömde”.

12

”Å nådige Herr Pädar, i sticknen icke så”,

Dä swarade hin digre å hin dålje,

”Hwad Eder hafwer drömt wij fulle gissa må,

Så snart wår hals blijr smorder med Ålja.”

13

”När ålja smörjer hals, seen är ey ondt at spå,

Hwad älskog Herr Pädar månde qwälja.

De Rysse-Frugers Barm han passar ey meer på,

Uthrijkes fager Möö han nu wällier.”

14

”Wed Hålma-gårda strann där dansar ena Möö,

Dock fast om hon sin Mödom däg neekar,

Men hoken kan stå moot din Wålltakanöö?

Den är ju den din Hog uppå leekar?

15

”Så hör ännu, Herr Pädar, hwa jag däg säger meer,

För däg iag ännu aldri plä skarwa:

A hennes Namn kan jag däg säga, om du beer,

Den Möja hon heeter stålts Narwa.”

16

”Hon hafver och een Söster, som mindre är än hon,

Lijtan Iwangroo månde hon säg kalla.

Den wille wij först narra te däg uth baak om Loon,

Seen om Mijdnat den stålta öfwerfalla.”

17

Herr Pädar språng up gladlynnt, han klädde säg i skinn,

Han tacka dem med nådeligo tale,

För det de råka på den Dröm, som i hans sinn

Den heela Natta gjordt honom qwale.

18

”Å När iag den skiön-Jungfru får taga i famn,

Hwar effter mitt Hiärta så längtar,

Så skoni all i hopa få Förstlige Namn,

Där effter iag weet hwar en trängtar!”

19

Där stod en gammal Kiäring, hon lydde där uppå.

Hon runka sitt skynkiota Tryne:

”Förstinna blijr iag och, när i blij Sannspå”,

Sade hon då, ty hon war i syne.

”Ty aldrig har iag sett makan Fänta we Ström,

Hon kan ey luckta rysslädra-Remma,

Hon är om alt sitt Lijf så kettoll å så öm –

Å wälluge Herr Pädar, blij hemma!”

20

”Å aldri har iag sett makan Fänta på Gräs,

När Manfolcka giöra henne ähra,

Hon spåttar å hon slår, hon fnyser å hon fräs –

Komm aldrig, Herr Pädar, henne nära!”

21

”A aldrig än kom nåhn mä den Möja innom båås,

Som bor i så håll-faste burar,

Å döra hennas stängia så styfwe hängelåås,

Å Nastun har jamntiocke Murar.”

22

”Den Jungfru hon hafwer och så underligan seed,

När utländska belare de komma:

Hon släpper ingen in, förän han giordt beskeed

Å fåt ruus i knijs-knas å Momma.”

23

”Å alt dä där tappas, dä skiänkes in hett

Tå källar Drängar, Swänsk eller Finne,

Ty alti pröfwar hon på sin Frijares wett,

Om han och hafwer kiärliga ölsinne.”

24

”Hon hafwer och ett Drycke-Horn af rödaste Gull

Som dwärjar i Gripsdala smidde,

Af glödga Wijn-luckta fast man kan blij full,

Dock dricka skall hwar enn, som där bidde.”

25

”Dä fraasar utur den glödröde Drick,

Som blandas med Etter-heet nättel,

Ey belare mä nöije där nåntij frågick,

Han wärre är än Wijborga-Kättel!”

26

Herr Pädar han stickna we Spåqwinnans ohl,

Som winnögd och wrång-syynt hon sade,

Han slo henne på Munn, så hon tumla under bohl,

”Jag wille”, saan, ”att Wargia däg hade!”

27

”Ty aldrig har iag råkat för makan ett Tråll,

Som hemma är i Hålskoga-Klöffter.

Den Jungfru, som ey will, den kan iag taa mä wåll,

Å porta´ tåf järna iag löfter!”

28

”Sij hundra Tusen Ryssar mä Sablar i hand,

Som Marker å Strander betäcker,

Will iag för hennes Dörar snart läggia til land,

Å nije Tiog stålte Murebräcker.”

29

Straxt sändes bodkaflar i Månader tree

Kring heela wijda Gårda-rijke,

Där drefs i hoop Folck, som man plä drifwa Fee,

Wed Lijfsstraff at ingen skulle wijka.

30

De ginge deras gång åt Hålme-Gården uth,

Uti månge förfaselige hoopar,

Man kunde ey se Solan för Glafwar å för Spiut,

De stanna först we Jowalla-Groopar

31

We Portdeyas Qwarn de sloge säg ee broo,

Alt öfwer de snäll-flugne Floder:

”Här wille wij nu alle både byggia å boo

Å grafwa oss i Johla som groder.”

32

De två weene Söstrar i höga-låfts Swaal

De dansa å de giole säg glade,

En Wäcktare på Muren först warse blef dä smaal

Af Ryttare å Footfolck i rade.

33

”Mäg tyckes som säg samlar”, saa han, ”een stor hoop

Där borte på Wäpssekylä giähle.”

Straxt geer han til ett liudande wäcktare-roop:

”Wist nog ä här Frijare på fähle!”

34

Stålts Narwa lilla säg genom winnelögat såg,

Rätt i dä hon den Wäcktaren hörde,

Straxt kunde hon och see hwar den store Hoopen låg:

”Twij däg, som wår Leek nu förstörde!”

35

Hon stängde sina Portar mä Bommar utå Ståhl,

Och til sine fulltroo-go-Drängiar

Saa hon: ”sij Ehwem, som will in i min Gåhl,

Den skiänken i bra feeta slängiar!”

36

Herr Pädar, i dät han nu fick see hennas Buur,

Som han så förgiärna will´ äga,

Då sade han: ”mig tyckes som hon låge smått på luur,

Dock will iag henne först låta fräga.”

37

Straxt talade Herr Pädar till Håmmänner tree:

”I skole gå ståltz Narwa berätta,

At hon ska taa reen Särk på, å sängen laga te,

Å säg wackert twåla å twätta.”

38

”Ty, sägen I, en Herre, den wällugaste Man

I wähla, til henne will komma:

I Affton willn haa ja, Czar Peter heeter han,

Der emot må hon ey töras komma.”

39

”Si hundra tusend Bruumän de stå nu här på språng,

Om hon ey straxt will gee säg mä goda,

At alle hennas Drängiar slå i hiäl på en gång

Och henne taa mä wåldsamma mode!”

40

”I sägen och hur iag will i fulle gått Maak,

Om hon mäg nåntij reeter eller äggiar,

Eldkulor slunga in i hennes Natstugu taak

Och bryta neder alle hennes wäggiar.”

41

”Men will hon blij min Fänta, min weena, min Bruu,

Oräckneli gått will iag henne gefwa:

Ty been´a lät up Porten i qwäll klockan siu,

Utom henne iag ey längere kan lefwa.”

42

De Giljare framrede, de klappa på Port,

Deras Stoor-Furstes ärne de förtälja,

Men finge dä til swars: ”I packen Eder fort,

Min Mödom iag för Hoot ey plä sälja.”

43

”Å hwem såg nånsin Ungerswänn för skiöna Jungfrurs dör,

Som första gången snorkar och puckar?

Den Frijare, som ey weet säg skicka som säg bör,

Han wijsas åf mäd harmfulle suckar.”

44

”De månge Ryssepällsar iag rädes icke för

Och är iag ey så moofällt en Pijga,

Men draar Herr Pädar älskog til Swänske weene Mör,

Så måsten taa åf mössan å nijga.”

”Herr Pädars Trug och hoot iag acktar som strå,

Och iag är ey så skuggraddan Flicka,

Men är dä så at han nu te mäg frija må,

Glygga Brännewijns-Ruus måste han först dricka.”

45

”I ogiordt Wäär Herr Pädar nu kommer hijt til giäst,

Som aldrig än haar reede te Tuna,

Han weet så wåll som Jag, hwem iag mäg hafwer fäst,

Hans Odygd finner här ingen Sluna.”

46

”En segersäll ung Hiälte jag låfwaat haar min troo.

Den wil iag och til dödzdaga hålla,

Men om Herr Pädar kommer någe nära we mitt boo,

Heeta Ekeluta månde honom skålla.”

47

”Här lagas och te Gästebo på alle mine Torn,

Herr Pädar i och dät låten weta.

Jag tror han kiänner redan här oosar bränt Horn,

Och drycke-kaara giöres honom heeta.”

48

”Men hoo, som biur te Bryta min rööfärgia knuut,

Och slängeldar kasta i sparrar,

Snart kommer den, som honom lärer fullt weeta huut:

Mig tyckes, at Herr Pädar reeda darrar.”

49

”På wägen är min Wänn, min Herre å min Kung,

Med honom iag mäg långeseen mån para,

Herr Pädar blijr wist fählin, när han min Hiälte ung

Får see komma mig at förswara.”

50

”Gud signe däg, Kung CARL, där du såfwer i natt,

Wist haar du dine Möjar i minne!

Mäg drömde, at Herr Pädar lop bort frå sin Hatt

Å stöfwelkraga faasna i Grinne.”

51

De Giljare droo åf, å Huffwa hang på snee,

Herr Pädar detta Kalfskin de bore,

Och sade: ”du ska tro, den Piga är ey gree,

Hon leer åth dine Krigzhärar store!”

52

Herr Pädar tog sin Mössa, han trampana med Foot,

Och swoor uthi ilsko å wreede:

”Sko unge-swage Flicker töras duka mäg emoot,

Så är deras Undergång dem reede.”

53

Straxt stängde han dem bägge, te watten å te land,

I tijo wekors ångstfulle dagar,

Och plåga derars boning med Eld å med Brand,

Dock hörde han än ingen, som klagar.

54

Men hocken Ryss, som tordes wåga säg fram,

Ja, alle dee, som lust hade noosa,

De tumla på snee, de finge alle skam,

Och ingen kunde Marcknaden roosa.

55

Sij lijtan Iwangroo, som, efter ho wa minst,

Skulle derför och först blij wålltagen,

Men hocken, som böd til gå där fram å taa Winst,

Blef swedd bå i Kraga å Magen.

56

Twå gånger komme Gäster in under hennes Wägg,

Som wille up i Wins-Glugga klifwa:

Twå gånger tijnte hon deras rimfrusne Siägg,

Och öste glygga Brännewijn för lifwe.

57

Hon tappa i Kannor, hon tappa i Kruus,

Hennes Swännar uhr Koppar Ämmar gute.

Fast många wore de, som då finge ruus,

De somna alla just där de sute.

58

Nu öfwersåg Kung CARL i Skåne sine Männ,

Å synte huru alt före weter,

Å saa: ”du falska Saxe, däg klöpper iag wäl än,

Men min Edsworne Wänn är Czar Peter!”

59

Just då kom Ryckte flygande öster öfwer Siö

Och saa: ”Kung Carl, du Segersälle Hiälte,

Herr Pädar röfwa will stoltz Narwa, din Möö,

Men ännu så spänner hon bälte.”

60

”Hon är wäl lijtan Jumfru, men strijder som en Man,

Och alle hennes raske små-Swänniar,

De fäckta som Kiämpar, hwart öga skiönka Kan

Huru illa Gårda-hoopen där we gränniar.”

61

Å Kung CARL han satt på förgyllande Stool,

Han månde där we lijte säg besinna,

Och saa: ”är dä den Wänskap, du swoor oss i fiool?

Du troolösa! Gud ska däg finna.”

62

Just lijka som ett Leijon, som hinsidon Öön

Får höra sine späde Ungar skrijka,

Full ifwer å full harm dä lägger säg i Siön

Och hinner, förrn man troor, öfwer wijka.

63

Så modder, we Carls hamn, steeg Kung CARL ombord,

Straxt hyssades Trossar och Ankar:

”Å Herren ware mä däg, i Gerningar och Ord,

Och främje dine Anslag å tanckar!”

64

Å Kung CARL drog öfwer det salte Haaf,

Hans Segel stodde alle heelt stinna:

Hans Skepp lupo alle för Winn i fult traaf,

Å lyckelig Hamn alla de finna.

65

Den Swänska Flåte lade wed Päronä til Strands,

CARLS Hiärta af Ifwer mon brinna,

Han fråga sine Swännar: ”hwad giör nij nu til lands?”

De roopte alle: ”Döö eller Winna!”

66

Straxt tåga Konung CARL med ottatusen Man

Alt in under de Gårda-härars Bårgiar:

Men då ska troo Herr Pädars öga da raan

Af Skräck, Ångst å tusende sårgiar!

67

Ty Sermethof mä sex gånger tusen til häst,

Som skulle Silla-Mäcki förswaara,

Han tyckte Swänskas Upsyn waan wärre än en Päst,

Ty tänckte han: ”längst frå haar minst faara”.

68

Han rijder til Herr Pädar i Borgen igän

Och säijer: ”stora Czar, denna Timma

Är CARL Kung i Swärige mä alle sine Man

Öfwer oss: ty måste iag simma.”

69

Han gaf säg i Strömmen mä Häst å mä Kar,

Han wille säg åth hinsidon laga,

Men många, som då törsta, de somna där qwar,

Starkt Strömme-ruus de kunde ey fördraga.

70

Herr Pädar han ropte med Sårgbundan röst:

”O Sermethåf, du west wäll at leefwa,

Kom, tag mäg mäd åt Musko i dänna här höst.

De Swänske kulor flyga så skeewa.”

71

”Men, efter Jag drar bort, kiära Cröije, iag ehr beer,

Ty Swenskt Kruut i förr kunnat luckta,

En Fällt-Herres Namn i tagen uppå Ehr,

Nu rijr iag, de komma där i buckta!”

72

Å detta war en Tisdag, i Wintermånan kall,

Då tiugundagen syntes half mogen,

På samma dag i fiool, som Herr Pädar uppå Pall

Swoor wara Konung CARL hull å trogen.

73

Å då drog Kung CARL uth sin gullsmidde Brann,

Han skijner alt som Sohlen den röda:

”Mäd Gudz Hiälp sko wij i dag haa öfwerhann

Å alle Gårda-Männ liggia döde!”

74

Där we sköts Swänsk Lösen mä fyra skått i raa,

At stålts narwas Tilstånd förfara.

Hwem kunde meer än hon då blij glättug å blij glaa?

Ty månde hon på ögnablecke swara.

75

Då hwijfva Kung CARL mä Tirfingen röd,

Som aldrig drogs uth uthan baane,

Där mä föll och af Himmelen en Tyckna och een Snöö,

Den Ryssa kalla bloodrödan Haane.

76

Där under brööt Kung CARL i Rysseborgen inn

Med alla sina fulltrogne drängiar.

Men då ska tro de Gårda-Män de börgia speta skinn

Å kläda så bloodiga slängiar.

77

Å fijra tiog hundra de swore där uppå,

Med Gudz Hiälp, å brynorna blåtta,

De skulle åttj tusende Wågehalsar slå,

Sij nu Bardas een emoot åtta!

78

Det Gårda-Lägre war af een tweedubbel Borg,

Mä Wallar å stört-diupe Grafwar,

Å spanskt Rytterij kring alt deras Torg,

Som späcktes mä spettsige Stafwar.

79

De Murabräcker låge så högt uppå Wall,

De dundra dä mästa de kunna,

Men lijkwäl gick Kung CARL emot dunder å moot knall

Öfwer alt uti den samma stunna.

80

Jag troor at ingen åf dem, som först lupe an,

Weet sielf hur han kom öfwer Lijden,

Men fromme Häärars Gud, som alt giöra kan,

Han hialp å waa mä dem i Strijden.

81

Nu börgia badda hett för Rysse-ryggars päls,

Medan twee-äggia Klingor de slackta:

”Å den, som wore nu längst Noohl åth te Fiäls,

De hwite Biörnas Ungar at ackta!”

82

De Swänske sammskått ginge som Liungelden snäll

Å tiuge tusen Ryssar de fälte.

Så leekte de mä dem in te mörkaste qwäll,

Kung CARL war Gudz segersamma Hiälte.

83

Men de, som wille römma, de rede uppå broo,

Å Broa braaka sönder i stycken,

De andra wille simma, å somli wille roo,

Men mästedelen drunkna i dricken.

84

De öfrige om Natten de kröpe in i hool

Och ingen toole meera upduka:

”Å ingen utåf oss fåår nåntij meer see Sool!”

Sade de te sin första Dolgeruka.

85

”Doch wille wij först hämnas på desse Tyske Männ,

Som oss brackt i denna Olycka.”

De roopte: ”äre wij icke hwar och een ehr Wänn?”

Doch högge de dem sönder i stycke.

86

Straxt, när de tyske Riddare dä Specktakel såg,

Twå dödar såge de med ett öga:

”Å aldri wore wij uppå makan et Tåg:

At fäckta meer oss hiälpa will föga.”

87

Den unga Konung CARL är Herre så Båll,

Hoo weet, han tör skiänkia oss Lijfwe,

Det Ryssa ändå lära oss ifrån taa mä wåll,

Till krigs-Fångar alle wij oss gifwe.”

88

Då gofwe sig til fånga så månge som de waa,

Croije, Felt-Herren, han waa den första,

”Å Stora Kåning CARL, war nådelig!”, de saa,

”Wij alle effter din Nåde törsta.”

89

Snart kom och Dåligruka å tiggde sitt Lijf

För säg å sine Mädbröder alle.

Då taalte de Swänske til tijdfördrijf:

”Å desse tiääna bättre te gå walle.”

90

Mä bara hufwun föllo för CARL Kånung need

Mång tusend på nåder och Onåde:

”Herr Pädar, å Herr Pädar, som bort ifrån oss reed,

Du saaker äst til all denna Wåde!”

91

Nu taalte Kung CARL: ”heela Wärlden skal see

At Jag als ingen Lust haar i Blode,

Ty stigjen up, i alle, som liggen här å bee,

Ehrt Footfall skall lända ehr til gode.”

92

”I Ryssar, Gewär läggen ned, å gån hem

Hwar å een til hwar sine Orter:

Men om wij någon wäpnad mehr råka utå dem.

De kläda Sko blodiga Siorter.”

93

Å tiuge tusen Ryssar mäd Eeene Kiäpp i hann

De ginge där mä sina färde:

”Å skam taa den nånsin meer Sabel rörer an”,

Sade de, där de lope öfwer gärde.

94

Men nije store Jarlar å fäm tiog Håmmän,

De yppersta qwarlefwor af slage,

Dem tog man wara på, de sitta alla än:

D´ää de, som sko betala lage.

95

Å hundra Mura-Bräcker å try tiog å fem

Å tije te, när man nooga räcknar.

Å fast så många Faner, som där kiördes hem,

Men Krookswääl å Haakar ingen täcknar.

96

Å hwem kan tälja punnwaror, pänningar å tällt

Å alt dä, som fans där i Lägre?

Dä nyttiar Konung CARL å hans Män nu i fällt,

Ingen Rysse kan dä mera wägra.

97

Dä säges at Kong CARL i dät hijskeliga Slag,

Sedan Rinnaren snuppla moot Låge,

Haar reede mäd een stöfwel den uthlängste dag

Å fäcktat med Kiämpa förmåge.

98

Å nu ree Konung CARL te stolts Narwa lilla in:

”Hur stååre te”, saa han. ”mä min weena?

I Natt wil iag såfwa på hwijta Armen din,

Du har nu länge nog bodt alleena!”

99

Hon fällte i glädie så mången modig Tåår:

”Wälkommen!” swara hon, ”du som stälte

Ditt dyra Lijf up för Sällheeten wår,

Sinne Gud däg, du Stridsamma Hiälte!”

100

Hon tagde, men kiyste på Konungens hann,

Ty Räddhoga, häpnad å Glädie

De lop´ i hennes Bröst lijka som hwar om ann,

Doch, Glädien blef främst nu på Wädie.

101

Men sij Herr Pädar håller än öster ut mäd Åå,

Han illfijnas heelt uti Hoge,

Han lyder å han lyssnar hur´ alt skulle gåå,

Men sammskåtta räcknar han noga.

102

I det kom een fram, som summet öfwer Flod,

Å wååt war han än baak om öra:

Han lopp, å lopp fort, Herr Pädar, där han stod,

Saa: ”hwij löper du så, lä mäg höra?”

103

”See där: see där ä de! nu siuta de igiän:

O, wore iag nu baak om de Kullar!

Ja, rätt nu ä de här, de willsinnte Männ:

Hör på Trommpeta deras, hur ho lullar!”

104

”Där komma de Swänske i hamn å i häl:

Där hialp hwarken Sabel eller Öxa,

Alt hwa de råkte på, dä sloge de ihiäl”

Sade han, å han siällfde i Böxa!

105

”De giorde öfwer Wallen så mäcktuge språng:

Ho kan deras Lång-Swääl fördraga?

Dä wärsta war, de skute alla på en gång

Å skoonte hwarken Hals eller Kraga.”

106

”De slogo i hiäl fyra, de sloge i hiäl fem,

De slogo ´hiäl hwar man, kan iag meena,

Å aldri knådes bröö meer i wärdane för dem,

Men iag slapp där undan allena.”

107

”De toge dina stycke å alt dit gewär,

Å alla dina Faaner så nyia.

Mäg tyckes Träa ruska, rätt nu så ä de här.

Här är intet Råd längre bija.”

108

Då ree Herr Pädar åf, men swara ingen raa,

Han månde säg swårliga förfära.

Han stann ´ke förn hemma i Moskowa staa,

De Tiender han siälf månde bära.

109

De Gårda-Jungfrur dansa i wijde höge Låfft,

De koxa så tijdt under Lijda:

”Å hwem troo där flänger i footsijdan Kåfft?

Snält öster uth så månde han säg rijda.”

110

De Ryske-Fruger stånda we store Nogåhls lee,

De wänta sina Herra hemkomma:

Å hemkomma Hästa, å blodiga waa dee,

Å Sahlana de wore tomma.

111

Straxt hördes ett Skrään lång öster under skog:

”Wee oss! wåre Männ ligga slagne,

Hwem kiörer nu wår Harf, hoo styrer nu wår Plog?

Å alle wåre Herrar ä tagne!”

112

Men där groor en Fägnad i Swearjkes Lann,

De Wall-Barn de lalla å de qwäda.

I Giöta där frögdas bå Qwinna å Man,

De låfwa Gud, som dem welat gläda.

113

Å ähra wari Gud, som hin troolösa slåår,

Som säg ey wil råda eller rätta!

Herr Pädar, dine slagne, som liggia där i skåår,

Å du sielf, äst Wittne te dätta.

114

Du Stoore å du Starcke, i Högdenne boor,

Som ögne-ste´en ackta din Smorde!

Bewara Konung CARL, som säg dig förtroor:

Hans Fijender din Krigs-Ängel Morde!

J hafwen dät wäl hördt, at CARL Kung baar sårgian för hennar.

Kimmoa.se

Hemsidan kimmoa.se har en längre tid länkat till Ideell Kulturkamp. Varje gång vi publicerat något har kimmoa.se lagt upp artikeln. Och det ska erkännas att många som hittat till Ideell Kulturkamp kommer just från kimmoa.se. På denna sida kan man även ge betyg plus eller minus om man gillar en artikel. Ideell Kulturkamp har fått många plus av läsarna där och många, ja de flesta av våra artiklar har varit riktigt populära. Nu har det minskat något med folk som hittar oss från just kimmoa.se men vi har ändå en ganska hög besökfrekvens av vår blogg. Många som hittat oss på kimmoa.se har ju börjat ha som vana att hitta till Ideell Kulturkamp utan att gå via någon annan sida.

Vi tackar kimmoa.se och hoppas de fortsätter länkar till oss.

http://www.kimmoa.se

Slaget vid Sluys

Slaget vid Sluys

24 juli 1340 stod ett av medeltidens mest kända sjöslag utanför staden Sluys i nuvarande Holland. Här mötte engelska flottan den franska. Fransmännen hade fått förstärkning av legotrupper från Genua och troligen, här går uppgifterna lite isär även av sin allierade från Kastilien.

Hundraårskriget hade utbrytit då franske kungen Karl avlidit. Bland hans efterlevande var både den nye franske kungen Filip VI och dennes släkting kung Edvard III av England. Edvard ansåg sig ha rätt till tronen men det ansåg inte fransmännen. Kriget som utbröt skulle bli känt som hundraårskriget. Det mesta av kriget utkämpades till lands, men fransmännen ville förstås hindra engelska trupper att anlända till kontineten. När slaget vid Sluys stod hade kriget pågått i tre år. Den engelske monarken hade redan landområden i Frankrike, men han var också tvungen att sända förstärkningar dit samt se till att franska skepp inte skapade oro på i Engelska kanalen eller landsteg i England.

Engelsmännen leddes av sin konung, fransmännen av Hugues Quiéret och Nicolas Béhuchet. Sistnämnde hade två år tidigare begått massaker på engelsmän vid Arnemuiden ett sjöslag som stod på hösten 1338.

Fransmännen hade bestämt sig för att inta en defensiv position. Quiéret och Béhuchet samlade sina styrkor i tre eller fyra rader kedjade tillsammans med några av de största skeppen stationerad i fronten som utposter.  Amiral Barbavera, erfaren befälhavare för Genuas flott, var oroad över detta.  Han insåg att de skulle sakna manövrerbarhet i sin förankring och vara öppen för angrepp från fartygsbaserade engelska bågskyttar.  Han rådde därför den franska befälhavaren att gå till sjöss.  Béhuchet, som i egenskap högsta befäl vägrade att lämna förankringen som Barbavera föreslog.  Edward avsikter var väl kända, han ville segla upp via Zwin till Brygge och landsätta sin armé för att få en stödjepunkt för invasionen. Man tror att Béhuchet avsikt var att spärra Edvards väg.

De bevarade källorna rapporterar att Edward seglade in vid högvatten den 24 juni 1340, och att efter manövrerat sina skepp i lovart, seglade sin flotta med solen bakom dem mot fransmännen.  Men eftersom den engelska flottan närmade sig Zwinflodens mynning från nordväst, förefaller det högst osannolikt att solen skulle ha legat bakom dem, som modern forskning visar att högvatten skulle ha varit på 11:23 den 24 juni.

Edward skickade sina skepp mot den franska flottan i enheter av tre, två fartyg fyllda med bågskyttar och en full av tungt beväpnade och bepansrade män.  De engelska fartygen med bågskyttarna skulle komma tillsammans mot ett franskt fartyg och låta pilar regna ner på sina däck, sedan skulle soldater anfalla med blankvapen. De engelska bågskyttarna, med sina lång bågar, kan exakt skjuta tjugo pilar per minut vid en räckvidd på upp till 300 yards (270 m), medan Genuas armborstskyttar under samma tid kan få i väg två skäktor.

Striden var i huvudsak en landstrid till sjöss. Ingen sida använde taktiken att ramma motståndaren utan man valde bordning. Fientliga fartyg skulle äntras och sedan skulle det bli strid man mot man. Béhuchet taktik bevisade katastrofalt för de franska, eftersom det tillät engelsmännen att attackera vänstra flanken medan resten av flottan var handlingsförlamad.  I ett brev till sin son Edward sade att fienden gjorde tappert försvar ”hela den dagen och natten efter”.

Många franska fartyg blev framgångsrikt bordade och fångade efter häftiga strider.     Genuas armborstskyttar lyckades också framgångsrikt borda och ta två av de engelska fartygen. Striden pågick tills mörkret kom, då drog sig de återstående franska skeppen tillbaka. Det hävdades att kungen av England sårades av Béhuchet, men det är inte säkert, troligen är det en myt att befälhavarna möttes öga mot öga. Men kungen sårades av antingen en pil eller en någon annan projektil under striden. Skadan var lindrig och påverkade inte slaget.

I slutet av slaget, hade den franska flottan brutits med förlusten av endast två engelska fartyg fångade, och vattnet uppgavs vara tjock med blod och lik. Fångar togs och bland dessa befann sig Nicolas Béhuchet som Edvard III lät hänga som tack för massakern vid slaget vid Arnemuiden. Det sades att efter slaget lärde sig fiskarna prata franska, detta på grund av alla fransmän som drunknade och slutade som fiskmat på havets botten.

Hur många som deltog i striden är inte helt säker. Fransmännen med sina allierade ska ha mellan 190-213 skepp och Englands flotta ska ha varit mellan 150 till kanske rentav 250 skepp. Troligen var flottorna någorlunda jämnstarka, men med en med något fler skepp och manskap på den franska sidan. Den franska taktiken gjorde dock att få skepp kunde komma i strid samtidigt och den defensiva taktiken visade sig ineffektiv. Bågskyttrana kunde decimera fransmännen långt innan närstriden började. Att slaget var blodigt är dock alla överens om. Om en sårad soldat iklädd rustning hamnade i vattnet får man förmoda att det var en säker dödsdom. De flesta fartygen i slaget var koggar, även galeaser användes av fransmännens allierade. Koggarna hade endast ett segel men hade flatbotten så de kunde gå in nära kusten. Man får förmoda att skeppen modifierats för att lättare kunna ha stridande ombord.

England vann en stor seger. Men den var inte på något vis avgörande, över 100 år av krig skulle fortsätta innan fransmännen lyckades vinna.

Nuförtiden har staden Sluys eller som det stavas nuförtiden Sluis omkring 25 000 innevånare.

24 juli 1340 stod ett av medeltidens mest kända sjöslag utanför staden Sluys i nuvarande Holland. Här mötte engelska flottan den franska. Fransmännen hade fått förstärkning av legotrupper från Genua och troligen, här går uppgifterna lite isär även av sin allierade från Kastilien.

Hundraårskriget hade utbrytit då franske kungen Karl avlidit. Bland hans efterlevande var både den nye franske kungen Filip VI och dennes släkting kung Edvard III av England. Edvard ansåg sig ha rätt till tronen men det ansåg inte fransmännen. Kriget som utbröt skulle bli känt som hundraårskriget. Det mesta av kriget utkämpades till lands, men fransmännen ville förstås hindra engelska trupper att anlända till kontineten. När slaget vid Sluys stod hade kriget pågått i tre år. Den engelske monarken hade redan landområden i Frankrike, men han var också tvungen att sända förstärkningar dit samt se till att franska skepp inte skapade oro på i Engelska kanalen eller landsteg i England.

Engelsmännen leddes av sin konung, fransmännen av Hugues Quiéret och Nicolas Béhuchet. Sistnämnde hade två år tidigare begått massaker på engelsmän vid Arnemuiden ett sjöslag som stod på hösten 1338.

Fransmännen hade bestämt sig för att inta en defensiv position. Quiéret och Béhuchet samlade sina styrkor i tre eller fyra rader kedjade tillsammans med några av de största skeppen stationerad i fronten som utposter.  Amiral Barbavera, erfaren befälhavare för Genuas flott, var oroad över detta.  Han insåg att de skulle sakna manövrerbarhet i sin förankring och vara öppen för angrepp från fartygsbaserade engelska bågskyttar.  Han rådde därför den franska befälhavaren att gå till sjöss.  Béhuchet, som i egenskap högsta befäl vägrade att lämna förankringen som Barbavera föreslog.  Edward avsikter var väl kända, han ville segla upp via Zwin till Brygge och landsätta sin armé för att få en stödjepunkt för invasionen. Man tror att Béhuchet avsikt var att spärra Edvards väg.

De bevarade källorna rapporterar att Edward seglade in vid högvatten den 24 juni 1340, och att efter manövrerat sina skepp i lovart, seglade sin flotta med solen bakom dem mot fransmännen.  Men eftersom den engelska flottan närmade sig Zwinflodens mynning från nordväst, förefaller det högst osannolikt att solen skulle ha legat bakom dem, som modern forskning visar att högvatten skulle ha varit på 11:23 den 24 juni.

Edward skickade sina skepp mot den franska flottan i enheter av tre, två fartyg fyllda med bågskyttar och en full av tungt beväpnade och bepansrade män.  De engelska fartygen med bågskyttarna skulle komma tillsammans mot ett franskt fartyg och låta pilar regna ner på sina däck, sedan skulle soldater anfalla med blankvapen. De engelska bågskyttarna, med sina lång bågar, kan exakt skjuta tjugo pilar per minut vid en räckvidd på upp till 300 yards (270 m), medan Genuas armborstskyttar under samma tid kan få i väg två skäktor.

Striden var i huvudsak en landstrid till sjöss. Ingen sida använde taktiken att ramma motståndaren utan man valde bordning. Fientliga fartyg skulle äntras och sedan skulle det bli strid man mot man. Béhuchet taktik bevisade katastrofalt för de franska, eftersom det tillät engelsmännen att attackera vänstra flanken medan resten av flottan var handlingsförlamad.  I ett brev till sin son Edward sade att fienden gjorde tappert försvar ”hela den dagen och natten efter”.

Många franska fartyg blev framgångsrikt bordade och fångade efter häftiga strider.     Genuas armborstskyttar lyckades också framgångsrikt borda och ta två av de engelska fartygen. Striden pågick tills mörkret kom, då drog sig de återstående franska skeppen tillbaka. Det hävdades att kungen av England sårades av Béhuchet, men det är inte säkert, troligen är det en myt att befälhavarna möttes öga mot öga. Men kungen sårades av antingen en pil eller en någon annan projektil under striden. Skadan var lindrig och påverkade inte slaget.

I slutet av slaget, hade den franska flottan brutits med förlusten av endast två engelska fartyg fångade, och vattnet uppgavs vara tjock med blod och lik. Fångar togs och bland dessa befann sig Nicolas Béhuchet som Edvard III lät hänga som tack för massakern vid slaget vid Arnemuiden. Det sades att efter slaget lärde sig fiskarna prata franska, detta på grund av alla fransmän som drunknade och slutade som fiskmat på havets botten.

Hur många som deltog i striden är inte helt säker. Fransmännen med sina allierade ska ha mellan 190-213 skepp och Englands flotta ska ha varit mellan 150 till kanske rentav 250 skepp. Troligen var flottorna någorlunda jämnstarka, men med en med något fler skepp och manskap på den franska sidan. Den franska taktiken gjorde dock att få skepp kunde komma i strid samtidigt och den defensiva taktiken visade sig ineffektiv. Bågskyttrana kunde decimera fransmännen långt innan närstriden började. Att slaget var blodigt är dock alla överens om. Om en sårad soldat iklädd rustning hamnade i vattnet får man förmoda att det var en säker dödsdom. De flesta fartygen i slaget var koggar, även galeaser användes av fransmännens allierade. Koggarna hade endast ett segel men hade flatbotten så de kunde gå in nära kusten. Man får förmoda att skeppen modifierats för att lättare kunna ha stridande ombord.

England vann en stor seger. Men den var inte på något vis avgörande, över 100 år av krig skulle fortsätta innan fransmännen lyckades vinna.

Nuförtiden har staden Sluys eller som det stavas nuförtiden Sluis omkring 25 000 innevånare.

Sjöslaget vid Sluys

Såsom slaget framställdes under medeltiden. Längt till vänster ses ett engelskt fartyg. Kung Edvard tog Frankrikes symbol tre liljor i guld på blå botten och la dem till Englands tre leoparder i guld på röd botten. Från Edvards tid till och med 1802 kallade sig de engelska monarkerna för kung av Frankrike.

Edvard III

Edvard III. Slagets vinnare men också han som lät börja världens längsta krig.

Sluys 1340

En senare tids skildring av slaget.

Tatzelwurm

Tatzelwurm

Ska ni åka till alperna? Akta er då för tatzelwurmen. Det är en farlig gynnare som inte har någon motsvarighet i Sverige. Men som med alla andra intressanta filurer som springer runt i naturen är herr tatzelwurm dessvärre ett fabeldjur. Fast många har sett honom. Senast var vist året 2009 då hade tatzelwurmen setts i Italien och tidningen Giornale di Vicenza hade en artikel om honom den 6 oktober samma år. 1934 togs ett foto av en tatzelwurm, men blixten skrämde visst i väg den. 1828 hade en bonde i Schweiz hittat en död tatzelwurm, han sparade liket men kråkorna åt upp kadavret. Är det inte typiskt, när det händer något spännande då kommer det kråkor och förstör!

Tatzelwurm är ett fabeldjur som enklast kan beskriva ha en katts framkropp och en orms bakkropp. Andra menar nog att tatzelwurmen är en slags drake med ormstjärt men med framtassar. Längden tvistar de förment lärde om. Mellan 40 cm till två meter mellan nos och stjärt! Man kan ju då inte låta bli att undra om den mindre är en unge, för nog har även de djur som lever i folks fantasi barndom?

Tatzelwurmens ögon ska påminna om kattens och då borde den rimligtvis kunna se i mörker. Färgen ska vara grå. Givetvis så kan den utsöndra något slags gift som kan vara skadligt för människor.

Att detta monstrum varit skadligt för människorna säger sig självt, det brukar fabeldjur med självaktning vara. Boskap har den slagit ihjäl och en och annan homo sapiens har nog slutat sina dagar mellan tassarna på denna alpina varelse. Då tatzelwurmen tycks gilla skatter, guld och silver ska den vakta (men vad ska den köpa?) kan man måhända misstänka på goda kryptozoologiska grunder att tatzelwurmen är släkt med drakar och lindormar. Våra vänner som bor i Storsjön och Loch Ness är den nog inte nära befryndad med, dessa lever ju i vatten och det är nog lite svårt att anordna släktkalas då den ene bor i bergen och den andre på sjöbotten. Kanske har de virtuella släktmöten på facebook? Att ett fabeldjur i alperna har tassar kan man ju förstå, det kan väl vara bra när man ska klättra runt. Men är det inte lite för kallt att vara reptil på en snötäckt bergstopp? Kryptozoologiska varelser brukar ju sällan frysa och då gör väl inte våran ”kattorm” det heller. Kattorm är kanske inte något bra namn på vår vän, men det finns å andra sidan inget riktigt bra namn på denne best. För ärligt, ni som läser detta; det är första gången ni hör talas om tatzelwurm, eller hur?

Tatzelwurm 1

En modern bild av en tatzelwurm.

Tatzelwurm 2

Bild från 1930-talet.

                                                                   Tatzelwurm 3

Tatzelwurmen har blivit förärad med en staty.