29 september är det mickelsmäss, en skördefest med anor från förkristen tid. I äldre tider var det en tid av fest och de som ville flytta passade på just nu att göra det. Ljus fick nu börja tändas inomhus. På sina håll ansågs mickelsmäss var en fest lika stor och lika betydelsefull som julen. Men tiderna förändras och julen är nog i ensam majestät den viktigaste årsfesten för oss alla. Men låt oss ändå fira mickelsmäss, även om de flesta av oss idag kanske inte har så mycket att skörda så kan vi hedra dagen och sända en tanke till våra fäder som firade dagen mer och bättre än vad vi gör. Och tända ljus kan nog de flesta av oss.

De av oss som är nyhedningar kan passa på att sända en tanke till de makter som förknippas med skörd, guden Frej borde väl denna skördefestdag hedras?
Ha en trevlig mickelsmäss alla läsare av Ideella Kulturföreningen blogg!

Vi börjar med det roliga: Kung Knut Erikssons drottning blev sjuk och lovade himlens makter att om de hjälpte henne då skulle hon leva i celibat. Drottningen överlevde och höll sitt löfte. Stackars Knut skrev då till påven för att be honom återlösa det löfte drottningen gett, vi vet dock inte hur det gick, vi vet inte heller namnet på Knuts maka, vi kan bara hoppas på att Knut inte slog knut på sig själv!

Knut var son till Erik, känd som helgonkungen Erik den helige. Sonen Knut var troligen född på 1140-talet, när fadern dödades av Magnus Henriksson 1160 flydde Knut, troligen till Norge.
I april 1167 dyker Knut upp igen i historien. Kungen i Sverige, Karl Sverkersson befann sig på slottet Näs på Visingsö. Knut och hans män intog slottet och Karl dödades. Knut kallar sig nu för konung. Men Karls släktingar ger inte upp, Sverker ätten sätter upp två herrar vid namn Kol och Burislev som båda kallar sig kungar och styr från Östergötland. I flera år är det inbördeskrig, Knut får stöd från Norge och Kol och Burislev verkar ha fått stöd från Danmark. Kriget avslutas 1173, då båda ”motkungarna” stupat. Året därpå utnämner Knut den mäktige stormannen Birger Brosa till jarl. De båda herrarna styr riket framgångsrikt fram till Knuts död. En del historiker har påstått att jarlen är den starkaste av de två.

Knut Lyckas etablera en helgonkult kring sin avlidne far, men påven är kritisk, så Sveriges nationalhelgon får aldrig erkännande från Rom. Mynttillverkningen som legat nere i över hundra år med undantag en kort period i Lödöse på 1130-talet samt Gotland som tillverkar egna mynt återupptas av Knut. Sveriges första handelstraktat ingås på 1170-talet med den tyske hertigen Henrik Lejonet av Sachsen. Även med England utvecklas kontakterna, kung Henrik II av England sänder en rustning till sin svenska kollega. I Knuts sista levnadsår sänder den bysantinske kejsaren Alexios III förfrågan om Knut kan sända krigsmän till korstågens hjälp. Tyvärr vet vi inte hur det gick med den saken. Knut stöder den norsk tronkrävaren Sverre Sigurdsson, när denne blir kung låter Knut gifta bort sin syster med honom. Relationerna med Danmark är dessvärre aldrig riktigt bra under Knut Erikssons tid. I öster är det osäkert och 1187 härjar hedningar från Estland i Sverige. Öland plundras och Sigtuna bränns ner. Ärkebiskopen Johan är bland de som dödas. Knut låter bygga försvarstorn och befästa kyrkor som ska förhindra anfall. En del av de nya befästningarna blir början till den bebyggelse som sedan blir staden Stockholm!

I cirka 23 år styr Knut Eriksson och blir den förste kung i Sverige sedan Inge den äldres tid, som dör en naturlig död. Knut avlider i västgötska Gäsene 1195 eller 1196. Knut hade hoppats på att sonen Erik skulle ta över och inhämtat påvens godkännande men så blir det inte, stormännen och Birger Brosa ser hellre den mördade Karls son Sverker som ny kung. Birger Brosa var föresten gift med Knuts fars mördares änka. Man kan undra vad Knut och hon tyckte om varandra? Birger Brosa är jarl fram till sin död 1202. Men trots detta så får man nog anse Knut som en av segrarna i historien, han får ett gott omdöme i västgötalagens kungalängd, riket har på det stora hela fred under Knuts tid och fadern Erik är ju fortfarande helgon. Knut Eriksson begravdes i Varnhems klosterkyrka som sedan blev begravningskyrka för övriga medlemmar av erikska ätten.

Kyrkomålning från 1200 talet som sägs föreställa Knut Eriksson.

Ha en trevlig höstdagjämning önskar Ideella Kulturföreningen.

Föregående helg reste medlemmar samman med bekanta till Eidsvoll, 6 mil norr om Oslo. Där togs del av firandet av Norges 200-åriga grundlag, påskriven på platsen där firandet hölls 1814. 

En festival för en dag med fokus på regionens förkristna historia hölls i samband och avslutandes av en veckolång Demokratifestival med tyngd vid yttrandefrihet. 

I strålande vackert väder i tidig 1800-tals-kulturmiljö gick vi samman med norrmän och ett fåtal ditresta svenskar och lyssnade till Glittertind (norsk folk-punk), följde med på arkeologistrapats med norsk arkeolog och guide till forna begravningsplatser på åkrar, beskådade strider med beväpnade vikingaentusiaster, tittade på dokumentärfilm samt till kvällen bevittnade magin från Wardruna (esoterisk folkmusik) samt Enslaved (progressiv hednisk metal). De krönte aftonen med samspel på scenen under namnet Skuggsja.

På hemvägen vid gränsen besökte vi fredsmonumentet rest för fred och brödraskap mellan Sverige och Norge. 

Text och foto av S.

19/9 1356 stod slaget vid Poitiers i Frankrike, ett av de mest kända slagen under hundraårskriget 1337-1453. 11000 fransmän stred mot 6000 engelsmän. Slaget blev en stor triumf för de engelsmännen som leddes av Edvard, känd som svarte prinsen. Få av Edvards män stupade, kanske två hundra man medans fransmännen i stupade och svårt sårade miste runt 2500 man. Omkring 2000 frasnmän togs som fångar bland dem var kung Johan II. Den brittiska seger berodde här liksom vid de andra kända slagen under kriget som Crécy 1346 och Agincourt 1415 på bågskyttar, engelsmännes fruktade vapen.

Engelsmännen erövrade Wales på 11-1200 talet, striderna var stundom hårda men det keltiska Wales blev under kungen av Englands styre. Wales folk hade använt långbågar och de övertogs nu och förbättrades av engelsmännen. Långbågarna var mellan 180-200 cm långa och var med andra ord ofta längre än själva skytten. De var ofta av idegran som importerades från Spanien och Portugal. En pil från en sådan båge kunde gå 250 m, goda skyttar kunde komma upp till 300 m. Det finns berättelser att en bra bågskytt kunde skjuta ihjäl en ryttare och hans häst, fast de båda bar rustning. Vid de segrar som ovan omnämnts försvarade sig engelsmännen med hjälp av pålar och enklare befästningar samt skyddade av knektar i rustning. Bågskytten hade bara lätt rustning eller ingen alls och kanske en stor kniv som vapen. Skyttarna kunde kanske få i väg 10-12 pilar per minut. Men bågskyttens liv var hårt, blev han tillfångatagen av fransmännen hugg de av hans fingrar. En annan sak var den att för att bli en bra bågskytt så krävdes övning och återigen övning. De engelska kungarna försökte förbjuda spel och vadslagning som underhållning för att folk skulle ägna sig åt bågskytte. Att mången god skytt slet ut armar och leder är också en påminnelse om långbågens avigsidor. Just det faktum att det krävs övning i många år beror på att bågen fasades ut. Men det var runt år 1600 som den försvann från de brittiska öarna som reguljärt vapen.

Nog är det väl märkligt att varje gång en dansk tar sig upp på Sveriges kungatron, så förvandlas han till bov? Kristian Tyrann är bästa och mest kända exemplet. Men här har vi att göra med en annan bov av det mindre kända slaget.  När Magnus föddes vet vi inte, fadern Henrik Skadelår av Danmark, dödades 1134 så sonen måste rimligtvis vara född senast detta år. Modern Ingrid Ragnvaldsdotter var barnbarn till kung Inge den äldre. Härmed hade Magnus anknytning till svenska kungahuset, om man nu kan tala om något sådant. Sverige är vid denna tid ett valrike.

1148 nämns Magnus för första gången i en dansk text. Han ska vara med bland vittnen som bevittnade undertecknande av ett dokument. 1100 talets första del var i Sverige en tid med svag kungamakt. Få regenter lyckades hålla sig vid makten en längre tid eller styra större områden. Ett undantag kan sägas vara kung Sverker den äldre som styrde ca 1130-1156. Sverker syns dock inte ha varit en stark regent. 25/12 1156 mördades Sverker på väg till julottan i Alvastra, anstiftaren sägs vara Henrik Skadelårs son. Magnus verkar dock inte lyckas bli kung utan den dödes son Karl tar makten i Östergötland. I norr och väster tar Erik Jerdvardsson makten. Magnus lyckas dock samla en här och möter 1160 Erik i det som är dagens Uppsala. Erik bevistade mässan i trefaldighetskyrkan och gick med sina män ut för att möta Magnus och hans män. Erik stupade och blev senare Erik den helige, Sveriges nationalhelgon. Eriks son Knut flydde utomlands.

Magnus var nu kung, om än inte över Östergötland. Han utsåg sin bror Ragnvald till jarl och lät donera egendom till Vreta kloster. Så mycket mer lär han inte ha hunnit utföra, för Karl Sverkersson samlade en här och de båda kungarna styrkor möttes utanför Örebro. I slaget som stod i januari 1161 stupar Magnus, den andre kungen av tre med detta namn i svensk historia.

Magnus Henriksson ligger begravd i det kloster där han donerat egendom till och där hans kungliga svenska släktingar villar, nämligen Vreta. Här finns det en grav som vissa säger är Magnus Henriksson andra säger att det är kung Magnus Nilssons grav. Magnus Nilsson stupade tillsamans med Henrik Skadelår vid slaget vid Foteviken 1134.

Magnus var gift med kungen av Norge, Harald Gilles dotter Brigida. Harald var gift med Magnus mor, så Magnus var gift med sin styvsyster! Någon dispens från kyrkan borde de rimligtvis fått. Några barn finns dock inte i källorna. Magnus drottning gifte sig sedan med den svenske jarlen Birger Brosa. Modern Ingrid överlevde sonen, däremot verkar brodern dött innan Magnus.

Sporrong lät på 1970-talet ge ut medaljer över svenska regenter. Fantasibilden av kung Magnus visar kungen och hans mor Ingeborg. Frånsidan visar drottning Brigida och hennes far, Magnus och sista maken Birger Brosa.

Om man ska utse en vinnare i kategorin ”bortglömda monarker” kan man nog med god marginal utse Filip Halstensson till given vinnare. Förvisso finns det nog en och annan riksföreståndare från Kalmarunionens dagar som är lika bortglömda, men det finns alltid lite fakta att få fram om dessa herrar, och det är ju så att en kung är ändå lite förmer än en riksföreståndare, Sturarna må ursäkta.

Kung Filip är bortglömd, det finns frustrerande lite information om honom, men lite vet vi, med benämning på lite. Filip var son till kung Halsten och hans farbror var kung Inge den äldre som Filip efterträdde. Troligen hade Filip sin bror Inge, kallad Inge den yngre som medregent. Fast det är inte helt säkert. En annan uppgift säger att Filip regerade med brorsonen Ragnvald Ingesson, son till Inge den äldre. Denne Ragnvald kan vara den Ragnvald Knaphövde som slogs ihjäl av västgötarna efter kung Inge den yngres död.

Filip omnämns i Västgötalagens kungalängd som en god kung. Filips drottning Ingegerd var dotter till den mäktige norske kungen Harald Hårdråde som stupade i England 1066. Inga barn omnämns och troligen var äktenskapet barnlöst. Filip regerade troligen 1110-1118. När han dog tog brodern Inge den yngre över. Det har misstänkts att brodern ska låtit förgifta Filip men det är bara spekulation. Inge ska dock dött av ond dryck efter några år som ensam regent. Troligen ligger Filip Halstensson begrav i Vreta kloster i Östergötland. När utgrävningar gjordes i början av 1900-talet så hittade man lik som troligen (det är mycket som är troligt i historien om kung Filip) tillhört medlemmar av den ätt Filip tillhört och två av skeletten var enormt stora. Kanske var kung Filip rentav 202 cm lång och då kan man säga att han är både den mest bortglömde monarken, men också den störste!

Modell av hur Vreta kloster kan ha sett ut. Troligen ligger kung Filips grav här.

Sveriges största militära seger vanns vid Breitenfeld sjunde september 1631. Befälhavare på svenska sidan var kung Gustav II Adolf. Motståndarna, kejserliga och liga trupper leddes av den katolska motreformationens främste militära ledare Johann Tserclaes Tilly. Svenskarna var inte ensam vid Breitenfeld utan hade sachsiska trupper på sin sida. Dessa flydde dock i början av slaget tillsammans med sin ledare kurfurste Johan Georg. Endast ett sachsiskt regemente stannade och stred under hela slaget.
Slaget blev en enorm succé för de svenska vapnen, Gustav II Adolfs nydaningar inom krigsmakten hade utvecklat en ny stridskonst med bättre artilleri, fler snabbskjutande musketörer och ett mer offensivt kavalleri. Tillys trupper slogs enligt den så kallade spanska skolan med stora tunga men längsamma infanterikolonner och tungt rytteri som hellre stred genom att beskjuta sina fiender med pistoler än att gå i närstrid som de svenska ryttarna gjorde.

Svenskarna med sina allierade tros vara runt 40 000 – 42 000 man motståndarna runt 35 000. Svenskarnas artilleri leddes av Lennart Torstensson som var vid sidan av kungen en av nydanarna av detta vapenslag. 52 kanoner hade svenskarna medans Tillys sida hade runt 30.
Då Sachsarna flydde uppstod en kritisk situation på svenska sidan, men tack vare den ny stridkonsten kunde svenska trupper lättare förflytta sig och omgruppera. När katolikerna försökte dra sig ur slaget utbröt panik och många av soldaterna stupade då de förgäves försökte fly.
7600 soldater stupade på katolska sidan. 6000 blev fångar. Totalt förlorade de 70% av sina soldater och alla kanoner, även Tilly sårades under slaget.
Svenskarnas förluster i döda och svårt sårade var 2100 man. Efter slaget gick många av de 6000 fångarna med i svenska armén och på så sätt hade den svenske kungen mer soldater efter slaget än innan!
Slaget blev en vändpunkt inte bara för trettioåriga kriget utan även för den europeiska krigskonsten.

Slaget vid Breitenfeld. I bakgrunden ses Tillys trupper fly. De flyende närmast i bild är Johan Georgs sachsare.

Om vi frågar vem blev kung vid 15 års ålder, krigade i österled och dog ogift, vem svarar då inte Karl XII?
Men det är fel, i alla fall i detta fall. För den vi tänker på är Johan Sverkerson, den siste kungen av sverkerska ätten. Men för att berätta om Johan så måste vi nog berätta lite om sverkerska ätten och deras konkurrenter erikska ätten. Mellan 1130-1250 kämpade de båda ätterna om kungamakten i Sverige. Sverker ätten namngiven efter Sverker den äldre kom från Östergötland och den andra ätten, uppkallad efter Erik den helige härstammade från Västergötland. Den politiska men även den historiska kampen vanns av erikarna. Sverkerättens gravkyrka Alvastra i Östergötland är idag en ruin, om än vacker sådan. Den kyrka erikarna ligger i är Varnhem som finns än idag. Kungarna av Sverkers hus är borta i ”folkminnet”, medans anfadern Erik den helige är Sveriges nationalhelgon och symbol för Stockholm stad.

Allt nog. Johans far, Sverker den yngre miste makten 1208 och stupade två år senare i ett försök att återta kronan. Hans fiende Erik Knutsson tog nu makten men han avled redan 1216. Hans änka var havande då han dog. Sonen som föddes blev kung Erik läspe och halte. Kronan gick nu till Sverkers son Johan som var född 1201 och med den tidens syn på ålder en ung men myndig man. Påven och även den danske kungen hade helst velat se den unge Erik på tronen, men Johan fick stöd av faderns gamle medarbetare ärkebiskop Valerius. Johan kröntes till kung 1219 i Linköpings domkyrka. Kanske hade Sverige de första åren av Johans tid på tronen en slags förmyndarregering, men vi vet inte med säkerhet. Johan lät som tack för svenska kyrkans stöd ge prästerskapet utvidgade privilegier. Det verkar även som en myntreformation gjordes runt 1219. Förutom stöd av Valerius hade Johan även hjälp av biskop Karl i Linköping som var hans släkting samt av den mäktige jarlen Karl den döve.
1220 gav sig Johan Sverkersson sig ut på korståg mot hedniska balter, men han kom ganska snart i konflikt med såväl tyska som danska korsfarare. Johan reste snart hem igen. biskopen Karl och jarlen Karl stannade dock och båda dessa ”karlar” stupade kort efter då hedningarna anföll deras fäste Lehal i augusti 1220.

Våren 1222 vistades Johan på Näs slott på Visingsö. Här insjuknade han och avled i mars. Han begravdes i det närbelägna Alvastra. Fadern hade givit titeln jarl till Johan när han var barn, det ledde till att han fick öknamnet ”den byxlöse jarlen”, men när han dog vid 21 års ålder skrev man i västgötalagens kungalängd att ”hela Sverige sörjde honom.”
Johan var Sverkers son i andra giftet. i första giftet med Benedikta hade fadern inga överlevande söner men Johan hade några halvsystrar. En helsyster, Ingrid som blev abbedissa i Vreta kloster hade Johan. Den siste kungen av Sverkers ätt mor Ingegärd överlevde sonen med ca 10 år.

Mynt från Johans tid. Kanske hade Johan en örn eller drake som vapen?

30 augusti besökte föreningen Uppsala. En lite vandring i staden gjordes och de kvarter som August Strindberg och Gustaf Fröding bott i när de studerade i staden besöktes. I domkyrkan pågår ett utställning, ”Himlen är här”, medeltida kyrkoföremål från olika delar av landet har här ställts ut. Mest intresse väckte Erik den heliges gravkrona som ställts ut samt Skogsbonanden. Denna bonad säjs avbilda Oden, Tor och Frej medans andra säger att de förmenta guda avbildningarna är kristna helgon.

Efter att besökt själva staden besöktes sedan Lillängens gravfält och det bärbelägna Läby vad. Sommaren 1521 höll Gustav Vasa här på tt bli tillfångatagen av danska knektar men fick hjälp att svenska ryttare. 1835 lät Karl XIV Johan resa ett minnesmärke. Sista anhalt denna gång blev Hågadalen och kung Björns hög. Denne kung Björn har i äldre tider förknippats dels med sagokungen Björn på Håga som omnämns i Hervarar saga, dels med den kung Björn som regerade då missionären Ansgar kom till Birka ca 830. Men högen är nog äldre än så, den kan rent av vara från bronsåldern.

Bonaden från Skog.

Helgonkungens krona.