Hundra år sedan Skagerrakslaget
Världshistoriens största sjöslag utkämpades 31 maj till 1 juni 1916. Slaget stod mellan brittiska och tyska flottan under första världskriget. Platsen för drabbningen var Nordsjön. Britterna har i sina historieböcker benämnt slaget som ”slaget vid Jylland”, medan tyskarna kallat striden för Skagerrakslaget. Det brukar slaget kallas även i Sverige, så det namnet får slaget även i denna lilla berättelse.
Britternas plan var att hindra tyska flottan att komma ut på världshaven, tyskarnas var att försöka komma i strid med britterna för att få ett avgörande. Britterna insåg tidigt under kriget att om deras flotta fick stora förluster kunde det leda i sin tur till att britterna förlorade kriget. Därför försökte britterna blockera tyskarnas flotta. Tyskland skulle besegras på fastlandet. Flottan skulle se till att tyskarnas handel med neutrala stater skulle drabbas. Tyskarna insåg att om deras flotta stängdes in i Östersjön skulle Tyskland och de andra inom centralmakterna riskera att inringas och tvåfrontskriget skulle bli svårt att vinna. Helt korrekt analys, för just tvåfrontskriget ledde till att ententen vann.
I slutet av maj 1916 fick britterna uppgifter om att tyskarna försökte sig på att ge sig ut i Nordsjön. Den brittiska flottan lämnade sina hamnar och gav sig ut för att möta hotet. Tyskarnas plan var att sända ut en mindre styrka som britterna skulle anfalla med som sedan skulle locka dem in i ett bakhåll där hela tyska flottan väntade på dem.
Flottornas spaningsenheter fick stridskontakt men själva huvudstriden började vid 18 tiden den 31 maj. Britternas flotta kom och la sig mellan tyskarnas flotta och deras väg hem till sina baser.
Den brittiska flottan översteg tyskarnas i totalt tonnage och antal enheter. På den tyska hade slagfartygen tjockare pansar och skroven uppdelade i flera vattentäta skott med högre skyddsvärde som följd. Tyskland hade investerat i mer och bättre optiska instrument vilket gav deras flotta en betydande fördel när det gällde eldledningen. Slaget utkämpades främst som en stor artilleriduell, samt med torpeder, flyg och ubåtar spelade ingen nämnvärd roll i slaget.
Britternas befälhavare var amiral John Jellicoe, närmast under honom i rang var David Beatty. Tysklands högste befäl vid slaget var viceamiral Reinhard Scheer. Under honom var i befälsordningen Franz Hipper.
Brittiska flottan, ”Grand fleet” bestod den 31 maj 1916 av följande fartyg: 28 slagskepp, 9 slagkryssare, 8 pansarkryssare, 27 lätta kryssare, 76 jagare, 1 minutläggare och 1 flygdepåfartyg med 4 sjöflygplan.
Tyska flottan, ”Kaiserliche Marine” bestod av följande fartyg: 16 slagskepp, 5 slagkryssare, 6 pansarskepp, 11 lätta kryssare, 61 torpedbåtar och 6 luftskepp.
För att göra berättelsen om ett stort slag kort kan man säga att britterna lyckades utmanövrera tyskarna, men att de sistnämnda lyckades komma undan med mindre förluster. Tysklands förlust blev ett äldre slagskepp, en slagkryssare och fyra lätta kryssare. 2551 tyskar dog i striden, 507 sårades. Deras fiender hade större förluster, både i antal skepp och stupade. Tre slagkryssare, tre pansarkryssare, och åtta jagare förlorades. Mer än dubbelt så många brittiska sjömän miste livet närmare bestämt 6094 man. 674 britter sårades. 177 brittiska sjömän blev fångar. Att så få sårades beror förstås på att det var ett sjöslag. Sårade som hamnade i vattnet hade svårt att klara sig.
Båda sidorna ansåg sig ha vunnit slaget. Man kan säga att tyskarna var slagets vinnare. Men målet, att ta sig ut på havet och besegra britternas flotta misslyckades. Inga större strider utkämpades heller mellan de båda flottorna under kriget.
Reinhard Scheer tackade nej till kejsaren Vilhelm II erbjudande om att bli adlad efter slaget. Franz Hipper hade ingenting emot att bli adlad och la till ett von i sitt namn. På brittiska sidan blev en tid efter slaget Jellicoe ersatt av sin underlydande Beatty. Sistnämnde ansåg som mer järv och villig till strid än Jellicoe. Högste befälet för den brittiska flottan vid Skagerrakslaget blev istället förste sjölord. Man ska dock tänka på att som befälhavare för brittiska flottan så hade Jellicoe ett stort ansvar. Om flottan gick under så hade britterna få möjligheter att vinna kriget. Jellicoe var bättre som organisatör än som stridande befäl.
Döda sjömän från båda länderna flöt i land vid danska och svenska kusten, på svenska västkusten hade till och med kanondånet hörts. Mången tysk och brittisk sjöman som deltog i slaget villar i neutral jord.
Karta över slaget.
Tysklands befälhavare Scheer.
Jellicoe.
Ideell Kulturkamp 
