Första augusti säger legenden att den fromma änkan Elin eller Helena mördades och blev helgon. Men denna dag var helgad åt aposteln Petrus så dagen innan fick bli den mördades helgondag. Året mordet ägde rum är dock mera osäkert, troligen på 1100-talet.

Den fromma Elin bodde i Skövde och bekostade byggandet av kyrkor, bland annat Våmbs kyrka och Götenes. Hennes dotter var gift med en otäcking till karl som slog henne, hennes husfolk blev så upprörda att de slog ihjäl honom. Elin misstänktes ligga bakom mordet och hon gav sig ut på en pilgrimsresa, kanske rent av för att sona svärsonsdråpet? Hur som helst mördades hon av den dödes släktingar när hon kommit hem och skulle till invigningen av Götene kyrka.

Där Elin dog sprang det upp en källa, och en blind man som fick tag i hennes avhuggna finger drog det över sina blinda ögon och fick synen tillbaka. Senare tiders skrönor om sockerpiller som botar cancer är ingenting mot denna placeboeffekt! Värt att notera att exakt samma händelser sägs skett då Erik Jevardsson mördades i det som nu är dagens Uppsala 1161.

Både Erik och Elin levde på 1100-talet. De var fromma kristna, de dog en våldsam död, källor springer fram och blinda får synen tillbaka. Båda legenderna är så lika så det är troligen samma historia fast huvudpersonerna har olika kön.

Rent allmänt sägs det att bakom den kristne Erik den helige finns den hedniske guden Frej. Svearnas gud i allmänhet och asatrons fruktbarhetsgud i synnerhet. Troligen fanns behovet kvar av i Svealand av att ha en kult av en fruktbarhetsgud. Elin sägs komma från staden Skövde. Skövde har ofta sägs komma från ordet Skadevi som ska betyda Skades vi, vi är ett gammalt hedniskt ord för helgedom. Skade är ju jaktgudinnan i den fornkristna tron. Hon är en nordisk motsvarighet till grekernas Artemis och romarnas Diana. Det är nog inte för djärvt att gissa att bakom den kristna Elin finns den germanska jaktgudinnan Skade. Elin brukar ofta avbildas med en stav eller ett svärd, en något krigisk attribut, väl passande en gudinna vars namn ju betyder ”skada”.

18 maj är Eriksdagen en dag som mången hedning firar till Frejs ära. 29 juli är olofsdagen som de kristna säger är till norske helgonkungen Olofs ära men moderna asatroende säger är en dag till Tors ära. Då borde väl vi hedningar med gott samvete i hedniseringens tecken kunna fira Skade den 31/7?

Låt denna dag nu och i alla framtid vara en dag till Skades ära! Hell Skade!

Skövde kommunsvapen är ännu idag helgonet Elin. Elin kulten var stor under den katolska tiden och Skövdes första ”kändis” lockade folk till hennes grav och stad. Efter Gustav Vasas införande av reformationen gick Skövde tillbaka och blev mest en större bondby.

Skade jaktens gudinna är värd att fira den 31/7. Moderna hedningar verkar för framtiden så varför då inte införa en dag till Skades ära? De kristna tog över och gjorde våra gudar och gudinnor till helgon, nu tvättar vi av den kristna smutsen och ur det hedniska reningsbadet står står våra förfäders gudamakter i all sin hedniska prakt!

Tidigt i juli månad for jag ensam till det nordligt belägna Island för äventyr och rekreation. Målsättningen var att få ta del av naturen i form av turer till fots på vandringsleder i söder och eventuellt även i höglandet, samt ta tempen på Reykjavik.

Flyget tog mig direkt från Arlanda till Keflavik på 3 timmar, varifrån anslutningsbuss fanns som tog 45 min in till huvudstaden. Tog de två första nätterna på hostel och delade rum med andra ”backpackers” för att komma ner i pris. Jag hade 15 minuters promenad in till stadens centrum där sjöfararen och upptäckaren Leif Eriksson stod staty framför Hallgrimskirkja (stor betongkyrka och tillika landmärke). Ett bröllop hölls och klockorna ringde över denna nordligaste av huvudstäder.

Dagen därpå besökte jag nationalmuseet samt nationalgalleriet. Även om Island är en ung nation så har ön en ganska lång historia genom nybyggarland (diaspora), kristnanade, inbördeskrig, pest, satt under norsk och senare danskt styre för att slutligen bli självständigt då Danmark var ockuperat av Tyskland. De tidigaste fynden från vikingatid var mest spännande även om de kvarlevorna från kristna kyrkor var mer välbevarade och visade på imponerande sniden. Galleriet visade utställningar och installationer från olika tider och epoker. Både nationalromantisk konst och mer surrealistisk sådan ges plats. Ett sådant naturskönt land som Island får se sin natur avbildad om och om igen.

Efter drygt 2 dagar i Reykjavik gick min resa vidare. Planen var den att genomföra en populär vandringstur på ca 50 km kallad Laugavegur. Men dessvärre så var delar av lederna fortfarande igensnöade pga en kall och snörik vinter. Istället fick det bli den något kortare och mer sydligt belägna leden mellan naturreservatet Thorsmörk och Skógar, turen går även under namnet Fimmvörðuháls. Jag tältade två nätter i det vackra och lummiga Thorsmörk (Tors skog) och gjorde dagsutflykter därifrån. Det fanns där en campingplats och en slags fjällstation som även hyrde ut stugor, serverade mat och dryck, sålde kartor samt erbjöd nödvändiga faciliteter. En intressant grottformation som sågs var Alvakirkja, fantasifullt just kallad för en slags alvkyrka i naturmystikens tecken.

Vandringen från start till mål tog sedan ca 10 timmar med start runt kl 9 på morgonen. Turen gick från grönska och följde floder som glaciärerna gav ifrån sig. Höjdskillnaden var inte mer än ca 1000 meter men turen på 30 km samt packningen på ryggen tog på benen. Men ständigt belönades man med utsikter efter varje bestigen höjd, stundtals pulsande i snö. Även om jag promenerade ensam så fans det i regel alltid någon turistgrupp bakom eller i möte framför. Ett möte som fick mig att le lite var två korpar som flög förbi och kraxade. Vid ett annat tillfälle gick jag på en alternativ led och såg där inte en människa på 2 timmar (en högst ovanlig upplevelse). En av höjdpunkterna med denna led var där man passerade mellan två glaciärer, bland annat platsen vid Eyjafjallajökull där det var ett vida omtalat vulkanutbrott 2010. Vägen nedför mot Skogár gav en underbar kvällssol efter ett tidigare ihållande regn, här sågs även flera mindre vattenfall och betande får (lika naturlig del av landskapet vid detta lag som det ständigt forsande och fallande vattnet). Väl framme tältades det i anslutning till det imponerande vattenfallet Skógafoss med ett fall på 60 meter!

Jag återvände tidigt dagen därpå med buss till Reykjavik och tältade på deras camping i stan, liggandes bredvid Reykjavik city hostel (bussar stannar och avgår utanför dessa populära och prisvärda övenattningsplatser). Campingen, som ligger 2 km utanför centrum, var en naturlig bas och plats för återhämtning inför nästa äventyr. En rastlös vilodag tog mig promenerandes ner mot havet och till den korta färjeturen till lilla charmiga ön Viðey. Här fanns mycket kulturhistoria samt en stor andel av Islands flora och fauna bevarad. Snorre Sturlasson hade visst varit där och bidragit till bygget av en stenkyrka. Jag knallade runt en timme, tog sedan en kall Carlsberg vid herrgården, fortsatte en timme till och fuktade strupen på nytt. Två av de finaste semesteröl jag åtnjutit på en fridfull plats bara ett stenkast från det mer hektiska Reykjavik.

Senare samma kväll träffade jag en holländsk student och tillika vandrare/klättrare som delade bord med mig i campingens samlingssal. Av honom fick jag tips om att ta mina sista friluftsdagar vid Kerlingarfjöll i Islands högland. Han berättade om platsen med inlevelse och visade bilder av snörika fjäll som även i dalen bjöd på bubblande och rykande källor, en värld av is och eld – som där Muspellheim och Nifelheim möts. Följande morgon packade jag tidigt ihop tältet och knallade till busstationen och löste en biljett till dessa ”kärringberg” (namnet Kerlingarfjöll härstammar från en legend om en stor trollpacka som var dotter till Surt vilken en dag inte han in undan solen i gryningen och blev till sten, idag ståendes kvar som en ensam stenstod vilken sätter igång fantasin). Resan dit stannade även 30-40 minuter vid två andra sevärdheter, nämligen Geysir och det mäktiga vattenfallet Gullfoss.

Vid Kerlingarfjöll stannade jag två nätter. Jag gjorde dagsutflykter på ca 5-6 timmar om dagen till Hveradalir (geothermal area) och besteg bland annat den snöklädda toppen Märing. Den stundtals stinkande fosforn och kontrasten av glaciärer å ena sidan och kokande pölar i marken å andra sidan var något overklig, tanken fördes definitivt till vikingarnas skapelsemyt. Fantastisk var känslan att bada i en naturligt varm pool och i nästa ögonblick doppa sig i den kalla forsen för att återigen värma sig. Stumma vader och trötta axlar mjukades upp och sinnet uppfriskades på naturlig väg.

Resan avslutades sedan med en natt vid Thingvellir National Park. Platsen står på Unescos världsarvslista och har fungerat som tingsplats på det oberoende Island i nästan 1000 år. Under 2 veckor var år reste delegationer från Islands alla hörn hit och kunde fredade lösa tvister, fatta beslut och säkerligen festa. Platsen var också den där den gamla seden symboliskt övergavs till förmån för Vite Krists lära (även om vart hushåll tilläts bedriva kult bakom stängda dörrar parallellt). Detta samman med Geysir och Gullfoss är del av en så kallad ”golden circle tour” och ligger tämligen nära Reykjavik varpå det trängs horder av turister här dagligen på dagsturer. Men jag besökte Thingvellir första dagen efter kl 18 och då var det tomt på folk och jag fick utforska i lugn och ro. Följande dag var besökscentret öppet och gratis guidade turer möjliga. Den som åker hit och har både tid och pengar kan dyka eller snorkla i det kristallklara vattnet mellan kontinentalplattorna som format denna plats.

Island var ett fantastiskt resmål för friluftsliv och sinnesro. Här är förvisso dyrt men det är vackert, med levande landsbygd och inte ett enda Mc Donald’s! Vid ett återbesök så hyr jag bil eller motorcykel och ser resten av landet! Ps. Under resan läste jag den isländske nationalskalden och tillika nobelpristagaren Haldur Laxness bok ”Fria män” – helt fantastisk och rörande historia skildrad på ett mästerligt sätt (ett tips i semestertider).

Text & foto /S

Olsmässan

Olsmässa 29 juli. 1030 denna dag stupade Olof den helige vid Stiklastad. Han blev som så många andra kristna som med vapen försökt utrota hedendomen helgon. Olofs attribut är en yxa och ibland sitter eller står hans helgon bild på ett troll som ska föreställa hedendomen mindre vanlig är det en drake han sitter på. Tor fiende Jormundgandr är en slags drake. Man kan säga att Olof ersatte Tor.

I det gamla bondesamhället sa man att höstsäden skulle vara mogen nu. ”Erik med ax och Olof med kaka”. Rent allmänt var tiden runt Olofsdagen svår för bönderna, då förråden började sina och den nya skörden inte var färdig ännu. Man skulle också sluta bada vid denna tid. Åskan går fortare sa man i Södermanland efter Olofsdagen och det bekräftar bara att bakom Olof finns den hedniske åskguden Tor.

Nyhedniskt förslag: Olof är en kristen motsvarighet till Tor. Tor var böndernas gud och mycket av kulten kring Olof var magi som skulle skydda skörden eller låta den bli riklig. Tor i hans funktion som bondegud och skördegud passar bra att uppmärksamma den 29 juli.

Regnbågen är en symbol för Heimdall, en gud som i asatron förknippas med ordning och reda. Och det är tragiskt att denne utmärkte guds symbol kuppats av hans dödsfiende Lokes anhängare. Loke är allt som Heimdall avskyr, oordning, kaos och anarki. Vid ragnarök strider de båda mot varandra och de stupar båda två. Loke är en gud som en del sympatiserar med, han är för dessa en gränsöverskridande rebell. Sådana är lätta att tycka om. Särskilt om man är en liten feg stackare som själv inte vågar vara rebell.

Loke är en pervers gud, han kan både byta kön och ha samlag med såväl manliga som kvinnliga väsen. För de som anser att hetronormen är enda normen är Loke en dålig gud, men för de andra de som vid ragnarök ska trappa Hels väg för att strida mot einhärjarna är Loke med all säkerhet en bra gud. På deras sköldar lär en skär triangel vara målad. Men gudarna och deras anhängare kommer att segra, i det kommande riket där Balder styr finns bara sann kärlek. Då kommer en ren och anständig regnbåge skina som tecken på att Heimdalls död inte var förgäves! Då ska en sann regnbågsfest firas till hans ära!

Hell Heimdall!

Den sanne regnbågens gud.

27 juli 1518 stod slaget vid Brännkyrka då en by i utkanten av Stockholm men nu en del av staden. Striden stod mellan Sten Sture den yngre och hans unionsfientliga svenskar mot danske kungen Kristian II danska adelsmän, tyska legoknektar och svenskar som föredrog en union med Danmark och Norge. Striderna hade pågått i flera år. Kristian lät belägra Stockholm och utsatte staden för dess första artilleribeskjutning. Riksföreståndaren Sten Sture samlade en här men Kristian lät sina trupper dra sig tillbaka. Den 27 juli stod slaget. Sten Stures släkting Gustav Eriksson, senare den förste vasakungen fick hedersuppdraget att bära det svenska riksbaneret. Slaget vanns av de unionsfientliga men det ska ha gjorts till priset av omkring 1600 stupade patrioter. Kristian var slagen men led inget avgörande nederlag. Förhandlingar skedde en tid senare. För att förhandling skulle ske ville Kristian ha svenska adelsmän som gisslan. Detta krav accepterades. Bland de adelsmän som togs som gisslan var Gustav Eriksson med. Den danske kungen bröt dock förhandlingarna och seglade iväg med gisslan. Ironiskt nog så var det detta beslut som räddade livet på Gustav Eriksson. Han var inte med vid Stockholms blodbad och kunde som en av de få överlevande ur sturepartiet bli oomstridd ledare för den svenska oppositionen och göra sig till kung nästan fem år efter slaget vid Brännkyrka.

Gustav Eriksson bär riksbaneret vid slaget. Fresk från Uppsala domkyrka där Gustav nu känd i historien som Gustav Vasa vilar.

Svenska dikter del XVI Sittande skitande

Harald Stake 1598-1677 var mycket, friherre, krigare, ämbetsman och godsägare. Han föddes på Kinnekulle i Västergötland och är begrav där. Mycket var han men skald det var han inte. Det finns inget som tyder på att han ägnad sig åt vers och rim, förutom en gång. Stake var kommendant på Bohus fästning som 1676 belägrades av danskarna. Danskarnas befälhavare sände ett meddelande till Stake med uppmaning att han skulle kapitulera. Stake vägrade förstås fattade pennan och skrev till svar:

Sittande skitande fick jag ditt brev,

Ju mera jag läste ju mera det drev.

Marken var bar och det fanns intet löv,

Då tog jag tog ditt brev och torkade min röv!

Resa till Övralid 4/7

Sekulariseringen går verkligen framåt i Sverige, Askersunds landskyrka, lite poetiskt kallad Tivedens Riddarholmskyrka har stängt på helgerna. De som har modet att titta in i denna byggnad där Oxenstiernor, Soopar och Dohnor vilar får göra det under dagtid. Deltagarna gick en tur runt Kyrkudden där förr i världen gravar från vikingatiden fanns, en sägen säger att det ska finnas en skatt begrav här men ingen har hittat den. Efter att gått runt lite i hamnen och staden där bland annat en fontän med reliefer gjorda av Folke Dahlberg betittades fortsatte resan. Folke Dahlberg 1912-1966 är vid sidan av Heidenstam Vätterns store skildrare, men det är många årtag mellan adelsmannen och den ofrälse diktaren. Dahlberg fick en gång sin båt beslagtagen av myndigheterna för obetalda skatter. 1966 drunknade Dahlberg i Vättern strax innan han sista diktsamling gav ut. Den heter ”Havet klart” annars är nog titlarna ”Vättern”, ”Lev vid Vättern” och ”Tiveden” mest kända.

Nästa anhalt på färden blev slottet Stjernsund. Det äldsta slottet som fanns här är i stort sett borta, istället finns här ett slott byggt 1808. Slottets mest berömde ägare är ironiskt den som bott där minst, prins Gustaf, känd som sångarprinsen som komponerat musiken till ”studentsången” och ”Glad såsom fågeln i morgonstunden”.  Gustaf hann knappt flytta in i slottet innan han dog. Brodern August ägde slottet några år och lätt bygga en punschveranda och spelade lite biljard innan han sålde slottet. Den som satt sin största prägel på Stjernsund är godsherren Cassel och hans fru som ägnade sig åt boskapsavel. Den svenska rödbrokiga boskapen har här sin uppkomst. Slottet besågs och det var mycket antikinspirerat, några rum från Cassels tid fanns förstås och många och stora speglar fanns att se i var och vartannat rum. Det verkar som hennes nåd för så kallade man Cassels fru hade stort intresse av att låta speglar på 4-5 meter finnas lite överallt.

Resan fortsatte över Lilla och Stora Hammarsundet och gränsen mellan Närke och Östergötland passerades innan det åter blev stopp vid Medevi brunn. Den som inte känner till Medevi kan upplysas om att här har folk druckit brunn sedan 1600-talet. 1678 närmare bestämt. Urban Hierne var den som låg bakom idén att här skulle drickas vatten. Runt brunnen växte det upp ett litet samhälle. Den gode Hierne är annars mest känd i historien för att han ingripit mot de många häxprocesserna, han släkte om man vill vara lite lustig såväl bål som törst!  Hierne var även Karl XI livmedikus. Många av byggnaderna är från 1700-talet och den lilla kurorten blev nästan ett litet samhälle. Hög och låg har här druckit den något gulaktiga vattnet och knådats med gyttja. De tappra deltagarna i vår expedition drack vattnet och givetvis så mådde vi alldeles förträffligt av denna dryck. Vid det lilla apoteket i Medevi som nu är ett litet museum var Torben Bergman 1735-1784 verksam. Denne kemist var den förste i världen som lät tillverka kolsyrad läskedryck och det skedde här i Medevi! Alla som älskar kolsyrad läskedryck må böja sina huvuden i vördnad i riktning mot Medevi.

Ett stenkast från Medevi ligger Övralid den store skalden Verner von Heidenstams sista hem. Här bodde nationalskalden mellan 1925-1940, året han dog. Han ligger begravd här vid sitt älskade Vättern. Heidenstam var inte född vid Vättern, men det var här han tillbringade sin barndoms somrar. Då var det trakterna runt Aspa, närmare bestämt Olshammar i vuxen ålder var det några år vid Vaddö och på ålderns höst var det Övralid. Trots vistelser på andra orter i Sverige och tidvis lång utlandsvistelser var det Vättern och landet däromkring som lockade. I yngre dagar höll han på att drunkna i Vättern men denna händelse förstörde inte skaldens relation med sjön. Han far som han tidvis hade en dålig relation med vilar i Vättern. En av de första kremationsbegravningarna i Sverige var just skaldens far vars aska spreds över vattnet. På Övralid fick Heidenstam besök av vänner och beundrare, Sven Hedin och prins Eugen hade mer eller mindre egna rum att vistas i när de besökte sin vän. Även nationalskaldens danska sambo Kate Bang hade eget rum, men det finns en liten gång mellan hans och hennes sovrum…

En av de många som for till Övralid var Rudolf Hess, den tyske statschefen Adolf Hitlers ställföresträdare. Dessvärre för husets ägares eftermäle uppkom ett rykte att han sympatiserade med den då statsbärande ideologin i Tyskland.

Heidenstam hade ett arbetsrum här på Övralid, men det blev inte mycket skrivet. Redan när han flyttade in hade hans skrivarkrafter nästan upphört. Han lyckads nedteckna memoarer men inte så mycket mer. Han blev med åren allt mer senil och vissa herrar som gick lite väl långt i sin iver att vörda den gamle skalden såg till att Kate Bang mer eller mindre förvisades från Övralid. Det var fult gjort. 20 maj 1940 avled mannen som skrivit Vallfärd och vandringsår, Karolinerna och Nya dikter. Den första titeln var hans debutsamling, den andra är den mest kända verket och den sista var just den sista men också den han fick nobelpris för. Sjätte juni är Övralidsdagen, Heidenstam såg dagens ljus detta datum 1859 och då delas det ut stipendium till skaldens ära till en författare, i år är priset på 300 000:-.   

Besöket inleddes som sig bör med att deltagarna besökte gravplatsen där Heidenstam hans mor och första fru villar. En bit därifrån ligger en hund begraven. Den trogne Vapsen hedrades med en gravsten, även vid Stjernsund har Cassels fyrbenta vänner en grav. Farfarstugan en liten trevlig kaffeservering blev nästa anhalt och priset för en liten kanna kaffe med vetebulle, sockerkaka och två småkakor 60: – får sägas vara prisvärt.

En rundtur gjordes i själva huset och flera målningar som Heidenstam gjort fanns att se bland all annan konst. Den unge Verner funderade på att satsa på måleri istället men valde efter en vis tvekan pennan framför penseln.

Efter Övralid gick resan åter mot Askersund. En liten rundtur igen avslutade färden men innan dessa hade en restaurang besökts. Vädret var under resan gång utmärkt och Såväl Närke som Östergötland har nu besökts av föreningen.

Stjernsund, tillhåll för såväl prinsar som boskap.

Utsikt från Stjernsund mot Alsen som är Vätterns norra del.

En orm ömsade skinn och måhända tog sig ett dopp?

Vad är detta för tortyrredskap? Jo en äldre tids solarium som använts vid Medevi.

Övralid, nationalskaldens hem.

Graven vid Övralid. Tälten som rests är för att Övralidsdagen förbereds.

Inspirerad av Heidenstams bok Folke Filbyter lät Carl Miles göra en staty som ska föreställa Folke, folkungaättens mytiske förfader. Mest kände medlem av släkten är Birger Jarl. Det sägs att statyn har drag av Heidenstam. Denna staty står inne i Övrldi en större modell står på torget i Linköping.

Heidenstams sovrum.

Biblioteket i Övralid. Värjan är en karolinervärja som nationalskalden fått som gåva av svenska militären.

Utsikt från Övralids trappa, vid bordet under trädet satt Heidenstam och såg ut över Vättern.

Kaffe med dopp vid Farfarstugan.

Djuroffer är något som ibland diskuteras inom nyhedendomen. De flesta avvisar det, och det är bra. Det finns inget som säger att dödandet av djur ingår i själva utövandet av religionen. Man dödar djur för att få mat och andra produkter av djuret, horn att dricka ur, skinn att klä sig i etcetera. Dödandet, eller om man så vill slaktande är endast den logiska konsekvensen om man vill få mat eller annat av djuret. Dödandet har ingen egen funktion. Gudarnas egna djur, Tors bockar och Särimner, Valhalls välkända gris slaktas ofta, men återuppstår. Hade dödandet varit det centrala så hade de knappast kunna återuppstå efter det att slaktkniven träffat dem.

Det är inte omoraliskt att döda djur, och det finns djur som dödat människor. Livet på jorden är som det är. Att leva efter naturens lagar innebär att äta eller ätas. Inget omoraliskt i detta, det enda som är omoraliskt är att inte leva efter naturens lagar. Djurplågeri är dock inget naturligt och ska fördömas.

Hedningar behöver alltså inte ägna sig år djuroffer, dessvärre gör judar och muslimer detta. Men då höjs sällan röster, skäktning är en grym och plågsam slakt av ett djur, dessvärre har en och annan idiot till IS-krigare praktiserat detta ofog till slakt på människor.

Men våra förfäder då de offrade ju djur? Nja de dödade djur och offrade delar av djuret till gudarna och gudinnorna. Men det var inte dödandet som var de viktiga. Att man hällde blod på gudarnas avbilder betyder nog mest att blodet var något som man kunde avvara. Gudarna äter ju inte bokstavligen det som offrats till dem. Idag är det nog bäst att ställa livsmedel man offrar till makterna framför stöttorna.

I äldre tider så var hemslakt något som de flesta ägnade sig åt. Idag har få människor möjlighet till detta. Att offra djur utan erfarenhet och kunskap kan bli en farlig upplevelse. Låt de som är utbildade till att förvandla djur till livsmedel sköta den saken. Om någon hedning lever i en miljö där slakt av djur sker så hamnar saken i ett annat läge.

Gudarna ska ha bra offergåvor, men ett djur som slaktats av en klåpare är knappast en bra gåva, lik lite som en vissnad blomma eller surt öl är det.

Med andra ord, djuroffer är inget nödvändigt för vår tro och inget som vi rekommenderar.

Sedan några år tillbaka har Idella Kulturföreningen ett belöningssystem. Vad är då det? Jo det är så att Ideella Kulturföreningen har små resurser men vill ändå göra en insats för att stödja kulturen och miljön i Sverige. Exempelvis från bloggen Ideell Kulturkamp så har vi uppmanat till ekonomiskt stöd till Gotlands igelkottsfond, resandet av en staty ”Vackra karin” i Djura samt att donera pengar till civilförsvaret då de bekämpade förra årets omfattande skogsbrand i bergslagen.  Många medlemmar är ute och reser och besöker såväl museum som kulturhistoriska byggnader som behöver pengar till skötsel och renovering.

Så för att visa stöd och uppmuntran så får den medlem i IKF som donerar pengar till verksamhet som föreningen anser värd att stödja ett poäng för varje krona som donerats. Man sänder då in till IKF en rapport om vad man donerat pengar till, när man gjort det och hur summan är.

Vem vet, kanske kan föreningen i framtiden återgälda donationerna på något sätt?

Frågor om donationer kan sändas till ideellkulturkamp@hotmail.se

För 26.e året annordnas riddarveckan i Hova. Riddarveckan annordnas tillinnet av slaget vid Hova som utkämpades 1275.

IKF medlemmar har besökt riddarveckan som startade 4 juli och som avslutas den 12 juli. http://www.riddarveckan.com

Monument över slaget som stod 1275. Birger Jarls söner kung Valdemar och hertig Magnus stred om makten. Magnus segrade och blev kung. Magnus Ladulås som han kallas i historien avled 1290 och var den som införde adeln i Sverige. Valdemar satt i förvar resten av sitt liv. Han hade det ganska bra då han bland annat hade några älskarinnor att trösta sig med.