Göjemånanden 2026

Första dagen i Göje eller februari. Nu är det kallt men när det är kyligt är det bra att åkalla diserna dessa kvinnliga makter. Många av asatrons asynjor, diser, nornor, valkyrior ja vad den än är och vad vi dem än kallar har något kyligt över sig. Nornorna gan man inte beveka, Skade är vintern personifierad, Torgerd och Ipra frammanar hagel. Kyla kan vara vackert och den som inte uppskattar en vacker vinterdag ska inte ägna sig åt asatro. Må årets andra månad vara en god månad för er ärade hedningar.

Kitteln och kärret: En prosaberättelse om Gudrun och Herkja

Kitteln och kärret: En prosaberättelse om Gudrun och Herkja

Vinden slet i kungshallens tunga dörrar, men kylan i Herkjas bröst kom inifrån. Hon stod i skuggan av en pelare och såg hur Atle vilade sin hand på Gudruns axel. Det var en gest av ägande, visst, men också av en sorts respekt som Herkja aldrig lyckats vinna, trots alla nätter i kungens säng.
Förr hade Herkja varit mer än bara en träl. Hon hade varit Atles förtrogna, den som viskade i hans öra när elden brann låg. Hon hade smakat makten, burit smycken som inte var hennes och känt de andra tjänarnas avundsjuka blickar som en varm mantel. Men så kom Gudrun. Den bleka, tysta drottningen med ögon som frusna sjöar. Gudrun behövde inte anstränga sig; hennes börd och hennes sorg gav henne en plats som Herkja aldrig kunde nå.
Nu var Herkja återigen bara en skugga. En kvinna vars status vittrat sönder i takt med att Atles blickar dröjt kvar vid sin hustru. Desperationen var en smak av aska i hennes mun. Om Gudrun föll, skulle tomrummet efter henne behöva fyllas.

”Herre”, viskade Herkja när hon senare fann Atle ensam. Hennes röst darrade, inte bara av lögnen, utan av skräck för vad hon höll på att göra. ”Jag har sett dem. Gudrun och Tjodrek. Under täcket av mörker, där hon tror att ingen ser…”
Orden var som giftpilar. Hon såg hur Atles ansikte hårdnade, hur svartsjukan tändes i hans blick. För ett ögonblick kände Herkja en våg av triumf. Hon var återigen den som gav kungen sanningen, den som stod honom närmast. Det var ett högt spel, det sista hon hade att spela.
Men när morgonen kom var hallen inte fylld av Gudruns gråt, utan av ljudet av en kittel som kokade.

Gudrun stod rak. Hon tvekade inte. När hon drog sin vita hand ur det skållheta vattnet, med de skimrande stenarna som bevis på sin oskuld, förstod Herkja att hon förlorat allt. Miraklet var hennes dom. Atles blick vände sig mot Herkja. Den var inte längre fylld av begär eller förtrolighet, utan av det kalla förakt man hyser för en hund som bitit sin herre.
”Nu, Herkja”, sade han, och hans röst var tystare än vinden. ”Visa oss din sanning.”
När Herkja tvingades fram mot kitteln visste hon att det inte fanns några gudar som skulle skydda en trälkvinnas desperata lögn. Vattnet kokade, men kärrets svarta djup, som väntade på henne efteråt, kändes redan kallare. Hon hade velat vinna tillbaka sin plats i ljuset, men hennes eget svek hade dragit ner henne i mörkret för gott.

Idiomatiskt uttryck: Ingen ko på isen.

Kanske inte det mest kända av våra uttryck det lär betyda det är ingen fara” eller det är ingen brådska. Men vet man inte dess historik blir det bara nonsens. Så här kommer förklaringen: Uttrycket har sina rötter i det gamla bondesamhället. Förr i tiden var man tvungen att leda korna ner till sjöar eller vattendrag för att de skulle få dricka, särskilt under vintern när brunnarna kunde sina. Om en tung ko klev ut på isen och den inte höll, var det en katastrof för bonden; djuret var värdefullt och nästan omöjligt att få upp ur iskallt vatten. Att det ”inte finns någon ko på isen” innebär alltså rent bokstavligt att en av de största riskerna i vardagen för tillfället är undanröjd.

Många känner inte till att ordspråket egentligen är längre:
”Det är ingen ko på isen, så länge baken är i land.”
Tillägget förtydligar logiken: Så länge kons bakdel och därmed tyngdpunkt fortfarande befinner sig på den trygga marken, är risken för att hon ska gå igenom isen minimal. I dagens Sverige används uttrycket ofta i vardagliga situationer, till exempel när någon stressar upp sig över en deadline som egentligen kan flyttas, eller när ett mindre problem uppstår som inte kräver omedelbar panik. 

Om Tor den sista torsdagen 2026

Idag är det den sista torsdagen i torsmånaden 2026 ayps. Året har nu kommit igång på allvar och det lär bi ett hårt år. Ukraina, Grönland och det är valår nu ljugs och hatats det mer än vanligt. Men Tor ger oss inspiration och styrka. Vi ber inte att hans ska lösa alla våra problem nej vi åkallar honom för att få inspiration att lösa dem. Vi ska inte stå på knä med böjd nacke framfor styrkan gud, vi ska stå upprätta och inspireras av hans styrka och kraft!

Hell Tor!

Dikt: Hamnskifterskans kväde

Hamnskifterskans kväde

I klyftan där Ginnungagap möter berg,
dunkar bergets hjärta, en trumma av sten.
Här möts det skira kvädet och jättens vrål,
ett ljud som etsar sig in i märg och ben,
likt elden som härdar ett vikingastål.

En röst stiger hög, likt en völvas klagan,
mot en mörkare stämma, rå och besatt.
”Bind mig vid dig tills hugen blir din,”
ett offer i skuggan av en evig natt,
där vanvett och vördnad vävs samman och in.

Från kvinna till falk, från kött till fjäder,
ett hamnskifte föds ur smärta och begär.
Nornorna väver med trådar av järn,
medan vildhetens vind piskar väder och kläder,
och krossar det skydd som vi håller så kär.

Det är inte en dröm, det är sejden som talar,
en galder för de bortglömda, de som vågar se.
I krocken mellan ljuset och mörka dalar,
blir chocken den kraft som får allt att ske

Några rader på Karldagen

Karl är som alla vet de fria böndernas förfader. En karl en man en fri man. Många heter än idag Karl eller Karlsson. Frihet är något man bord tänka på i dessa tide. Frihet från gängvåld, galna makthavare i öst och väst. Botemedel mot elakhet och dumhet finns inte men vi kan alltid åkalla Heimdall den vise asen som står för ordning och reda och göra vad vi kan för att bli fria män ock karlar.

Ärkebiskopen av Canterbury är inte en man

Ärkebiskopen av Canterbury är nu av kvinnligt kön. Vi beklagar. Vi är emot alla former av kristendom och det spelar inte någon roll om prästen, biskopen eller ärkebiskopen är hane eller hona. Vi tror inte att kvinnor inom kristendomen besitter någon andlig kraft av något slag. Lika lite som deras manliga kollegor gör detta. tyvärr säger vi så finns det personer inom hedendomen som tycks tro att de kvinnliga prästerna har något andligt i sig. Men det är mest kvinnor som aldrig riktig brutit med kristendomen.

Allt är dåligt i denna religion. Vi diskuterar bara med de som delar vår värdegrund men det vet de flesta vid det här laget.