När du dör kan du inte gråta mer
Marmorvitt är ansiktet, bakom mask av stelnad form,
Ingen puls som hamrar mer, ingen skugga i en storm.
Goth-flickan vid fönstret ser hur rosenbladen faller,
Hon fuktar sina kinder bakom hjärtats svarta galler.
Men här i ruinens tystnad, där gamla andar bor,
Finns ingen plats för snyftningar, eller tårar som är stor.
För tårar är en lyxvara för de som ännu tror,
Att smärtan har en mening där den i bröstet bor.
Men krigaren har fattat, när han går i mörka led,
Att ödet inte frågar om man är trött och vill ha fred.
Grisen skriker gällt mot skyn när kniven möter strupe,
Men stenen tiger stilla i sin kalla, mörka djupe.
Sitt kvar på rummet, unga själ, och dränk din sorg i vin,
Gör din smärta vacker, gör din klagan till en scen.
Men vi som vandrat längre in, där inget ljus kan nå,
Vi bär vår tysta rustning som de döda andas på.
Ett svart hål sväljer energin, en stum och stoisk lag,
Det finns inget ”vi” och ”alla”, inget hopp om nästa dag.
Här finns ingen Pride-parad, inga rop på empati,
Bara aska, järn och tystnad i en bister harmoni.
Lägg ner din tunga maskerad, låt sista sucken gå,
För i det stora mörkret finns det inga ögon blå.
När sista marschen stannar av och hjärtat slutar slå:
Då dör din sista sorgsenhet,
Då torkar dina tårar,
Och så var det med det.




