28 augusti besökte några medlemmar i IKF Västergötlands museum. Förutom de kända bronsålders sköldarna som hittades i början av 1980-talet i Fröslunda samt den permanenta utställningen om medeltiden med fokus på Skara. Bland det som besågs var Sveriges äldsta bok Skara missalet från 1100-talet och Kornguden från Vånga. Kornguden är en helgonstaty från tidig medeltid som bars omkring fram till 1820-talet i Vånga socken för att det skulle bli god skörd. När det blev missväxt slog en bonde sönder statyn och seden upphörde. Annars sågs en utställning om filateli och postens historia i Sverige samt en lite mindre utställning om bronsets historia.

Bredvid museet ligger Skaras fornby, bäst beskrivet som ett litet västgötskt motsvarighet till Skansen. Bland många av de byggnader som genom åren flyttats hit kan nämnas en lanthandel, en dansbana och en 1600-tals kyrka från Härjevad. Dessvärre så ösregnade det så besöket i fornbyn blev något kort.

Sayyid Khalid ibn Barghash blev sultan i Zanzibar i Östafrika 25 augusti 1896. Den förre sultanen hade då avlidit. Men slutet av 1800-talet är kolonialismens storhetstid.  Britterna anser inte att Sayyid Khalid ibn Barghash är lämplig som sultan, för han vill bevara sitt lands suveränitet. Två dagar efter att den nye sultanen tillsatts kom en liten flotta under amiralen sir Henry Rawson och började beskjuta Zanzibar från havet, Klockan 0.9.02 startade eldgivningen och 38 minuter senare slutade den. De tre kryssarna och två kanonbåtarna Rawson hade under sitt befäl hade skjutit sönder flera byggnader men också dödat kanske så många som 500 personer. Fartyget HHS Glasgow som byggts på brittiskt rederi men getts till gåva till dåvarande sultanen var ett av fartygen som försökte hejda britterna sänktes.

Sayyid Khalid ibn Barghash flydde till tyskarna som hade koloni i närheten. Han förskte britterna få utlämnad men det gick inte tyskarna med på. Den förre sultanen dog 1927. Sayyid var sultan en väldigt kort tid, en av de statschefer som suttit kortats tid vid makten, men det är inte därför han är känd, han har gått till historien som den som besegrades i världens kortaste krig.  Anglo-zanzibariska kriget var 38 minuter långt.

Brittiska sjömän i Zanzibar, kriget har varit slut några timmar.

Svenska dikter del XIX Jag längtar till Italien

Birger Sjöberg var född i Vänersborg 1885. Föräldrarna hade en affär, men det var tvungna att lägga ner verksamheten då sonen var 13 år.  Han var tvungen att sluta studera, viket kanske inte gjorde så mycket då han hade låga betyg, men han var nu också tvungen att ge sig ut i vuxenlivet. Efter en tid utan att hitta en passande syssla for Birger Sjöberg till Stockholm. Vistelsen blev kort och snart var Birger Sjöberg hemma i ”Lilla Paris” igen. Sjöberg lät kalla Vänersborg för just Lilla Paris och så kallas staden alltjämt. Birger hade en bror som bodde i Stockholm och som arbetade på Stockholms Dagblad.  Broder lät Birger får anställning vid tidningen och de första dikterna publicerades i S D. Senare fick Birger Sjöberg anställning vid Helsingborgs-posten. 1922 kom debuten som fick namnet ”Fridas bok” som gjorde en enorm succé. Birger Sjöberg for nu landet runt och spelade gitarr och sjung så kallade Fridavisor men fick tillslut scenskräck. Romanen ”Kvartetten som sprängdes” kom och fick god kritik men sedan fick några andra dikter ett svalare mottagande. 1929 avled Birger Sjöberg av lunginflammation i Växjö. Postumet gavs kvarvarande dikter ut under namnet ”Fridas andra bok”. I den står en ung man i en affär och drömmer om Italien.

Jag längtar till Italien

1. Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land,
där små citroner gula, de växa uppå strand,
där näktergalar drilla
allt uti dalen stilla,
och snäckorna så röda, de lysa uppå sand.

2. Jag längtar till Italien, där palmerna de stå
så doftande och höga med gröna blader på,
där gossen spelar luta
invid sin flickas ruta,
när aftonstunden kommer med många stjärnor små.

3. Jag drömmer om Italien vid skymning i vår bod,
där kryddor sällsamt dofta bland lådor och bland lod.
Jag ser i mina drömmer
de silvervita strömmar
med tusende gondoler uppå den klara flod.

4. Jag tycker, att jag ser, hur i månens milda sken
jag vrickar fram gondolen på böljan, klar och ren,
och hur i aktern sitter
beglänst att stjärnans glitter,
en späd italienska med röst så ljus och len.

5. Hon sjunger om Italien, om Italiens sköna land,
där små citroner gula, de växa uppå strand,
där näktergalar drilla
i dalen, mörk och stilla,
när solen sjunker ner bak Vesuvius’es rand.

Crécy 1346

Hundraårskriget började som en konflikt mellan engelske kungen och den franske, men konflikten utvidgades och blev ett europeiskt storkrig, i princip var hela Västeuropa med i konflikten och stora delar av Centraleuropa likaså. Skottland hjälpte Frankrike, den tyske kejsaren England och som vi ska se nedan Böhmen bistod Frankrike.

Kriget som pågått sedan 1337 hade inte lett till något avgörande så kungen av England tog ännu en gång och utrustade en här som seglade till nordöstra Frankrike och man landsteg i juni 1346, man gjorde som man brukade under denna tids krigföring plundra sig genom landet. Fransmännen försökte samma en här för att möta inkräktarna. Trots stora likheter i synen på krig, mentalitet och kultur så var de två härarna mycket olika. Englands krigare var främst bågskyttar med de fruktade långbågarna men också annat fotfolk beväpnad med pikar och vältränade riddare som stred i rustning även de till fots. Franska hären bestod av främst tungt adelskavalleri och dessa backades upp av fotfolk av olika beväpning och erfarenhet samt av legoknektar från Genua. Sistnämnda var utrustade med armborst. Det kan tilläggas att engelsmännen även hade några enkla kanoner med sig. Kung Edvards mannar var disciplinerade och ägde ett klart och tydligt ledarskap. På franska sidan var många av ädlingarna oense vem som var främst och förnämast och man slogs mer man mot man än i samlade enheter, det var inte heller alla som ville lyda order om de ansåg att befälhavaren var av lägre börd än de själva.

I augusti när trupperna började närma sig varandra beslöt engelsmännen för att strida defensivt, man tog och slogs sig ner vid en höjd, vid ena flanken hade man en flod och bakom sig skog vilket gjorde att fienden måste göra frontalattack. Man lät slå ner vässade pålar i marken som skulle stoppa kavallerichocker och man lät gräva diken som även de hindrade anfall. När detta var gjort åt man, och satte sig att vila. Kung Edvard lät inspirera sina män med att de stred för en rättfärdig sak, han menade rentav att plasten de stred på tillhörde honom och var ett arv han fått av sin mor. Edvard ansåg sig inte vara en utländsk inkräktare utan en som slogs för rätten till sitt lagliga arv. Kungen fördebefäl över centren men hans 17 årige son Edvard, senare känd som ”svarte prinsen” förde den högra flygeln.

Fransmännen kom och de anlände på fetermiddagen den 26 augusti, de hade marscherat länge men ansåg att de måste anfalla omgående. De första som skickades fram var armborstskyttarna från Genua som varit något motvilliga, de ville inte strida utan att först fått vila efter marschen, de rykte fram, armborstens räckvidd var kortare än långbågarnas och snart började de fly, som straff för detta dödades en del av dem av de franska riddarna.

Nu inleddes det egentliga slaget som slutade med att 15 anfall gjordes och 15 anfall slogs tillbaka av Edvards trupper. Soldaterna på höjden var förbjudna att lämna sina ställningar men irreguljärt folk walesare och corner som en fransk krönikör kallade dem gav sig ut på slagfältet för att plundra, de var beväpnade med stora knivar och de stack ner många franska ädlingar när de stal deras värdeföremål. Edvard var missnöjd med detta. Han hade hoppats at man skulle kunna ta dessa ädlingar till fånga och sedan få lösensumma för dem. Att ta adelsmän som fånga för att sedan kräva lösen var en vanlig del av medeltidens krig och kunde ge stora inkomster.

Bland de sårade på franska sidan fanns självaste kungen Filip VI. En pil hade sårat honom i halsen. Bland de döda fanns Johan den blinde, kung av Böhmen. Trots sitt handikapp ville han deltaga och vill komma så nära fienden att ett hugg skulle kunna utdelas. Såväl kungen som hans närmaste stupade. Johans son Karl som även han hade en kungatitel tillhörde de som flydde.

Englands trupper var kanske 10 000 man, troligen något mindre, deras förslutse var på mindre än 100 man. Franske kungens här var troligen på 30 000 man minst 1500 stupade, kanske förlusterna blev på hela 2500 man. Slaget vid Crécy var den första av Englands stora segrar i hundraårs kriget.

Karta över slaget.

Medeltida avbildning av slaget. Engelsmännen har pilbågar, fransmännen armborst.

Nutida bild av slaget, franska adelsmän anfaller.

Johan den blindes grav.

Nikolai Fomin föddes i Sovjetunionen december 1970, han studerade bland annat biologi och agronomi. Inspirationen till hans verk är rysk natur men också slaviska myter och ryska, nordiska och finsk-ugrisk etnologi. Fomin har gjort såväl illustrationer till böcker som haft egna utställningar.

Nog är det lite ironiskt att just Bibeln av alla skrifter ger belägg för att det finns mer än en gud? Ja läs själva: ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”. 

Andra gudar måste betyda att det faktisk finns andra gudar. Hade det bara funnits en gud då hade det rimligtvis varit skrivet något i stil med jag är den ende guden? Eller det räcker med mig för jag är den ende?

Ursprungligen så är judarnas och de kristnas samt inte att förglömma muslimernas  gud samme potentat. Och denne herre var ursprungligen en stamgud. Ville man vara med i gruppen/stammen/flocken/klanen/nationen eller vad nu gemenskapen nu ska kalla så var man så god att acceptera tron på just den gruppens gud, eller som nog de flesta grupper i äldre tider hade, gudar och gudinnor! Att ökenfolken lade till med tron på bara en gud kan man tvista om. Men en gud som har ett prästerskap är praktiskt om man vill utöva makt. Man kan fast liknelsen halta göra jämförelsen mellan enpartisamhällen och fler parti dito. Problemet med en gud, en tro är ju att när man inte riktigt vet vad och varför så får denne ende gud, det är aldrig en gudinna vara vad man kallar outgrundlig.

Fler gudar är nog bättre än en, och det var ju bra att andra Moseboken 20:3 ger alla polyteister rätt. Bibeln ger de asatroende rätt! Tack Jahve!

Oden och Tor har i modern tid hyllats med både sånger som dikter, men Frej han verkar aldrig äras med sådana alster, varför? Tyr och Njord har sånger till sin ära och Freja, Frejs syster likaså. Men inte Frej.

Bartolomeinatten

För att göra en lång historia något kortare, reformationen spreds i stora delar av västra Europa på 1500-talet, i vissa länder om riken fick den genomslag och dessa bröt med påven. Sverige, Danmark, England och Holland bröt med det gamla. Men även i de länder som förblev katolska fanns det protestanter så och i Frankrike. I Frankrike blev de flesta protestanter anhängare till kalvinismen. Rörelsens anhängare fick namnet hugenotter och ju fler de blev desto större blev motsättningarna inom landet. Hugenotter fanns inom alla samhällsklasser och även kungligheter antog de nya idéerna. Kanske så många som 15 % av befolkningen var kalvinister. Motsättningarna ökade och ledde till våldsamheter, tre inbördeskrig 1562-62, 1567-68 och 1568-70 utkämpades utan att något egentligt resultat följde. Utvecklingen underlättades inte av att kungen var omyndig, Karl IX som föddes 1550 blev kung då fadern dog 1560. Bland de verkliga makthavarna fanns Karls mor Katarina av Medici som var en mycket lojal anhängare till påvens tro. Försök att försona de båda religiösa grupperna gjordes till slut. Hugenotternas ledare var i början av 1570-talet Henrik av Navarra och amiralen Gaspard de Coligny.  Kungen Karl lX hade blivit myndig men fortfarande hade hans mor stort inflytande över honom. Som ett led i försoningen var det meningen att hugenotten Henrik skulle gifta sig med den katolska Margareta, kungens syster. Så skedde, augusti 1572 stod bröllopet, men den 21 augusti dagen efter festernas avslutande försökte en fanatisk katolik skjuta amiralen. Attentatet misslyckades men nu blev katolikerna som fruktade hämnd rädda, många hugenotter fanns ju på plats i Paris efter bröllopet och ledarna för katolikerna däribland Maria av Medici ansåg att det var bättre att förekomma än förekommas. Den unge och lättledde kungen övertalades att underteckna ett dokument som gav katolikerna rätt att döda alla hugenotter. Klockan tre på morgonen den 24 augusti, helgonet Bartolomeus dag 1572 gick katolikerna till attack, det blev en fullkomlig massaker på hugenotter, män, kvinnor och barn mördades. Henrik av Navarra räddade sig genom att konvertera men Gaspard de Coligny dödades och hans kropp kastades ut genom ett fönster. Blodbaden fortsatte dagarna därpå och skedde i flera städer, kanske dödades runt 10 000 hugenotter, varav 3000 i Paris den 24 augusti.

Arnold Böcklin 1827-1901 föddes i Schweiz men var efter studier i Tyskland och Frankrike under stora delar av sitt liv bosatt i Italien, hans fru var för övrigt från detta land. Senromantik och symbolism är genrer som Böcklin mest ägnade sig åt men även porträtt och landskap målades. I början av sin långa och produktiva konstnärsbana var det något motigt men sedan fick den schweiziske målaren en popularitet och berömmelse som en nu levande konstnär knappast skulle kunna räkna med. Många av Böcklins verk är inspirerade av väsen från den klassiska mytologin, kentaurer, fauner och tritoner. Många av dessa verk har tolkats som människans kamp mot naturkrafterna men de uppvisar ofta en drastisk humor. Arnold Böcklins mest kända verk är den mer stillsamma ”Dödens ö”. Detta verk som gjordes i hela fem versioner blev omåttligt populärt, ja det hände rentav att folk som köpt reproduktioner av dödens ö gjorde rena altaren runt den. Reproduktionstekniken hade i slutet av 1800-talet blivit väl utvecklad och kanske beror en del av Böcklins popularitet av att hans mest kända verk är från andra hälften av 1800-talet när mångfaldigande av bilder möjliggjorts? Dödens ö har inspirerat många diktare, musiker och målare. En av Böcklins svenska beundrare kallade honom ”penselskald”, döm själva om ni håller med.

Vulcanalia var den årliga festival som hölls i den romerska religionen för att hedra Vulcanus, eld och smedsguden i romersk mytologi.

Vulcanus äldsta helgedom i Rom, var Volcanal som ligger vid foten av Capitolium i Forum Romanum. Det fanns också ett tempel till Vulcan på Campus Marius. De tidiga etruskiska prästerna haruspices rådde romarna att helgedomar till Vulcan alltid skulle placeras utanför stadens gränser.

Vulcanus liknade gudar finns i andra religioner. Hans grekiska motsvarigheten var Hefaistos, eldens gud och smeder. I den etruskiska religion han identifieras med Sethlans.

Festernas till Vulcanus ära var både till för att prisa de positiva delarna av elden men också för att förhindra de negativa, eldsvådor och förstörelse som exempelvis vulkanutbrott.  Vulcanus sågs som en manlig, kraftfull alstringsgud

Under Vulcanalia festivalen tändes eldar till gudens ära i vilka levande fisk eller smådjur kastades som offergåvor.

Det är passande att fira en eldens gud i augusti, då är sommaren ofta som hetast runt Medelhavet.

Romarna associerade Vulcanus med jordbävningar, bränder och vulkanutbrott. Vulcanus måste blidkas efter den stora branden i Rom år 64 A.Y.P.S. ansåg många med denna brand i åtanke samt vulkanen Vesuvius utbrott år 79 lät kejsaren Domitianus 81-96 A.Y.P.S. inrättades ett nytt altare åt Vulcanus på quirinalen.

Befolkningen hade all anledning att tro på kraften Vulcanus representerade, förstörelsen av Pompeji och Herculaneum inträffade bara en dag efter den 23 augusti 79 e.Kr. Vulcanalia. Kanske de offergåvor som givits inte tilltalande honom?

Som smedsgud ansågs Vulcanus tillverka bland annat Jupiters blixtar men också många andra mytologiska föremål. Även andra som arbetade med eld som exempelvis kockar kunde ha nytta av denne gud.

Vulcanus var gift med Venus men äktenskapet var olyckligt då kärleksgudinnan bedrog honom. En del har menat på att Vulcanus var ful och vanskapt.

Troligen har Vulcanus förknippats med den germanske Völund. Båda har problem med sina fruar, båda är vanskapta, Völund blir stympad medan hans romerske kollega är född sådan. De är skickliga smeder. Båda kan man ha nytta av men de är farliga som fiender.