Det är viktigare att tro på asatron än på demokrati och mänskliga rättigheter del I

I debatten om modern asatro och forn sed hörs ofta samma mantra från de stora samfunden: ”Vi är odogmatiska, och vi står bakom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.” Vid en första anblick låter det rimligt, modernt och tryggt. Men för oss som faktiskt är asatroende blottar denna hållning en djup och smärtsam paradox. Religionen har blivit något man kan tycka lite vad som helst om, medan ett sekulärt, politiskt dokument har upphöjts till absolut dogm. Det är dags att ställa den obekväma frågan: Har samfunden ersatt makterna med en modern sekulär humanistlära?

När ett trossamfund lägger större vikt vid att kommunicera ut sekulära värderingar än att fördjupa kontakten med makterna, urvattnas tron. Asatron riskerar att reduceras till en trevlig kulturförening där man har bytt ut styrelsemötena mot ett blot, men där det andliga innehållet är helt anpassat efter det moderna samhällets rådande normer. Mystiken, den kosmiska ordningen, det personliga ansvaret och den råa kraften i mötet med gudarna hamnar i skuggan av ett ständigt behov av att vara politiskt korrekt.

Detta skapar en absurd teologisk obalans. Berättelserna om Oden, Tor, Frej och Freja beskrivs som fria metaforer som alla får tolka lite som de vill. Samtidigt sätts en modern, mänsklig text från 1948 upp som en orubblig lag. Det profana har blivit heligt, och det heliga har gjorts relativt.

I dag fungerar demokrati och mänskliga rättigheter ofta som en modern sekulär humanistlära i västvärlden. Men som asatroende måste jag ha rätten att koncentrera mig på religionen och tron, helt utan sekulära dogmer. Om man ska vara teologiskt konsekvent i sin tro och dyrka gudar från förkristen tid, då måste man också våga anpassa sin moral och sin världsbild till dem, inte tvinga in gudarna i en modern mall.

Gudasångerna i den Poetiska Eddan föddes ur en hård verklighet. De talar om ära, öde, lojalitet, personligt ansvar och konsten att möta en kaosartad värld med uppsträckt rygg. Det är en realism som rimmar illa med den moderna idén om universell harmoni. Att ha Eddan som sin primära inspiration ger en andlig kompass som bär genom livet, eftersom den utmanar oss på djupet.

Samfunden får gärna fungera som juridiska verktyg för att hantera svensk lag och vigselrätt. Men vi får aldrig glömma och förringa att asatron i grunden hör hemma vid den egna härden och inom ätten. Din relation till makterna och förfäderna är oberoende av vad ett samfunds stadgar säger. Det är dags att vi slutar be det sekulära samhället om ursäkt för vår tro. Gudarnas kraft kan inte väljas bort vid ett sammanträdesbord. Anser man det är viktigare att tro på demokrati och mänskliga rättigheter än tro på Freja och Frej, då är man helt enkelt inte asatroende.

Inom den nordiska hedendomen finns en utbredd tendens att förenkla och slå samman karaktärer som delar liknande namn eller egenskaper. Det tydligaste exemplet på detta är Od, Frejas mystiska make som ständigt försvinner ut på långa vandringar, och Allfader Oden. Eftersom namnen språkligt sett delar samma rot och båda är starkt förknippade med extas, har många forskare och historieskrivare velat reducera Od till en ren aspekt eller en alternativ skepnad av Oden. Detta är dock ett tankefel som plattar till mytologins komplexitet och berövar Od hans unika och kaotiska karaktär.

Att använda namnlikhet som det främsta beviset för att det rör sig om samme gud är en svag grund i en tradition där Oden redan har över tvåhundra olika namn och titlar. Oden är visserligen extasens gud, men han är också kung, strateg, lagstiftare och politisk härskare över Valhall. Hans sökande efter kunskap och trans är kalkylerat och syftar alltid till att vinna makt eller förbereda världen inför Ragnarök. När Oden offrar sitt öga eller hänger sig i världsträdet gör han det som en kosmisk schackspelare.

Od representerar någonting helt annat eftersom han saknar Odens samhällsbärande ansvar, tron och arméer. Od är inte en gud som upplever extas, han är själva personifieringen av den vilda och okontrollerade inspirationen. Han är det rörliga och oberäkneliga elementet i tillvaron som vägrar att låta sig tämjas eller fängslas av strukturer. När denna kraft försvinner lämnar den ett djupt tomrum efter sig, vilket speglas i Frejas rituella kosmiska sorg där hon gråter tårar av rött guld under sina sökande vandringar.

Om man degraderar Od till att bara vara Oden på tillfälligt äventyr förminskar man hela tyngden i Frejas mytologiska drama. Hennes sökande blir då banalt i stället för att vara en symbol för relationen till den mest instabila och plågsamma passionen. Genom att hålla isär de två gestaltningarna bevarar vi den nödvändiga spänningen i Eddan, där Oden är den som har kanaliserat extasen för att bygga upp världen, medan Od förblir den rena och råa naturkraften i sin mest gränslösa form.

Od, Frejas make som hon har döttrarna Hnoss och Geresmi med.

Drapa till Fulla

Känner Friggs tankar, vårdar drottningens skrin,
Går i skönhet, äras av alla.
Gyllene pannband är hederstecknet.

Tretalet är relativt vanligt inom asatron. Men här kommer en variant som få tänker på, Kärlek i tre steg:

Sjöfn tänder intresset och förälskelsen.
Lofn röjer undan hindren och ger parterna lov att få vara tillsammans.
Freja fyller relationen med djup passion, livskraft och njutning.

Sjöfn, Lofn och Freja, liksom nornorna är tre, tre gudar skapade världen av Ymers kropp och tre gudar dyrkades i Uppsala så behövs det tre asynjor för att det ska bli kärlek med stort K.

Om påven i Rom säger kristendomen är viktigare än demokrati och emiren i Afghanistan säger islam är viktigare än demokrati då borde ingen reagera negativt om vi anser att det är viktigare att tro på Freja än att tro på demokrati. Lika för lika annars har vi inte religionsfrihet. Freja är kärleken, den högsta kärleken och kärlek är rimligen viktigare än parlamentarism, utskottsarbete och röstlängder.

Gerd är din anmoder

När Gerd gav sig till Frej
gav hon också liv till dig.
Var lycklig för det
du som är ättling
till Ynglingarnas ätt.
Gerd är din anmoder.

”Det farligaste ögonblicket för en dålig regering är vanligtvis när den börjar reformera sig.”

Alexis de Tocqueville, fransk adelsman och filosof

Strömmingen ska vara sur

Ingen hal ål
den vi inte tål.

Inga glada laxar
nej säger vi och paxar.

Vi blir arga och ser rött
när vi ser en pigg mört.

Men livet går i dur
när strömmingen är sur.

I eddan närmare bestämt i sången om Harvard säger sig Tor ätit till frukost gröt och sill. Sill är ju nästan detsamma som strömming, låt os slippa den eviga diskussionen om vad som är vad. Surströmmingspremiären är alltid på en Torsdag i augusti eller som vi säger om vi använder den gamla nordiska kalendern skördemånaden. Skörd är något som förknippas med Tor men denne guds berömda försök att fiska upp Midgårdsormen passar ju bra, ty Lokes havslevande son är ganska sur. Sålunda kan man gott sända en tanke till Oden starke son nu när det är surströmmingspremiär.

Smärtans religion, varför de mesoamerikanska religionerna förknippas med offer och lidande

För en modern betraktare framstår de mesoamerikanska högkulturernas religionsutövning ofta som en mörk historia präglad av systematisk grymhet och död. Spanska krönikörer från conquistadorernas tid fyllde sina sidor med fasa inför synen av rykande hjärtan på aztekiska tempelpyramider och rituella stympningar bland mayafolkets elit. För att förstå dessa sedvänjor på ett vetenskapligt och respektfullt plan måste man dock frigöra sig från koloniala fördomar och i stället granska handlingarna genom folkens egen sofistikerade kosmologi. Det som utifrån ser ut som sadism och barbari var i själva verket ett djupt andligt ansvarstagande, en logisk förlängning av en världsbild där kosmos överlevnad hängde på en skör tråd.

Centralt för att begripa de mesoamerikanska ritualerna är begreppet kosmisk skuld, vilket på aztekernas språk nahuatl kallas nextlahualli. Enligt skapelseberättelserna var universum inte en gratis gåva utan resultatet av ett enormt gudomligt offer. Gudarna hade själva slitit sönder sina kroppar, gjutit sitt eget blod och kastat sig i den kosmiska elden för att sätta solen i rörelse och skapa de första människorna. Mänskligheten föddes därmed med en existentiell skuld till sina skapare. Varje droppe blod som spilldes på jorden, oavsett om det kom från en krigsfånge eller en kung, var en form av avbetalning på denna skuld. Det var en tacksamhetshandling och ett erkännande av att allt liv krävde ett annat livs undergång för att kunna fortgå.

Utöver idén om skuld existerade en påtaglig rädsla för kosmiskt kaos och världens undergång. De mesoamerikanska folken trodde universum genomgått flera cykliska tidsåldrar och att vår nuvarande era, den femte solen, var extremt sårbar. Solguden Huitzilopochtli behövde ständigt näring för att orka strida mot nattens och mörkrets makter under sin resa över himlavalvet. Människans blod och hjärta betraktades som den mest koncentrerade formen av livsenergi och kosmisk materia, en gudomlig föda som bokstavligen höll universums maskineri i gång. Om gudarna svältes ut skulle solen stanna, regnguden Tlaloc skulle hålla tillbaka vattnet och skördar skulle slå fel, vilket i sin tur skulle leda till hela mänsklighetens förintelse. Offren var därför inte motiverade av hat, utan av en desperat omsorg om det allmänna bästa.

Smärtan fyllde även en viktig funktion i den levande elitens andliga kommunikation genom så kallat självoffer. Kungar, drottningar och präster använde stingrockstaggar, taggiga rep och obsidiandolkar för att genomborra sina egna tungor, öron och könsorgan. Denna extrema smärta och tillhörande blodförlust var inte ett straff utan ett sätt att rena sig och uppnå ett förändrat medvetandetillstånd. De resulterande visionerna tolkades som att en direkt portal öppnades till gudarnas och förfädernas sfär, vilket lät härskarna hämta visdom till sitt folk. Ju högre social status en person hade, desto större var det andliga ansvaret att utstå denna smärta.

Slutligen måste man belysa hur synen på döden skilde sig radikalt från västerländska koncept för att fullt ut förstå varför dessa riter accepterades. Att dö som ett offer till gudarna betraktades inte som ett tragiskt slut utan som en av de högsta andliga utmärkelserna en människa kunde erhålla. De offrades själar behövde inte vandra genom underjordens prövningar utan fick i stället äran att följa solen på dess majestätiska resa över himlen. Genom att placera ritualerna i detta sammanhang framträder Mesoamerikas religioner inte som kulturer besatta av död, utan snarare som system djupt förälskade i livet och dess fortlevnad, där smärta och blod var valutan som säkrade universums eviga kretslopp.

Azteker offrar till solguden.