Den 15 februari tog två av föreningens medlemmar i sällskap med några vänner och besökte Armémuseum i Stockholm. Museet har funnits sedan 1930-talet med militären har haft förråd o tyghus här sedan 1600-talet. Museets huvudbyggnad är dock från 1867.
Hos Armémuseum kan man följa Sveriges historia genom ett militärt perspektiv från 1500-talet och framåt. Vapen och utrustning från olika epoker finns samt mängder med skriftlig information. Statens trofésamlingar finns också här. Fanor och standard som erövrats från olika slag bevars här med en del andra ”troféer”.
Över 80 000 besökare kommer årligen till museet som ligger på Östermalm.

19 februari 1714 stod slaget vid Storkyro. Här möttes ryska och svenska trupper i strid. Egentligen borde man kanske säga finska trupper då de flesta av karolinerna var finnar.
Sedan nederlaget vid Poltava fem år tidigare hade Sverige utkämpat ett försvarskrig såväl i öst om i syd. I söder hade man vid Helsingborg vunnit mot danskarna men i öster var läget värre. Finland var glest befolkat och det var ont om proviant och andra förnödenheter. 1713 började ryssarna på alvar en offensiv mot den östra delen av det svenska stormaktsväldet.
Generalmajor Carl Gustaf Armfeldt hade blivit befäl över de finskla trupperna men hade ont om allt soldater, mat och utrustning. Många av karolinerna hade även dålig utbildning och några var bara bönder som inkallats till ett slags lantvärn.
På ryska sidan var det också ont om proviant men man hade däremot mer manskap och kavalleri.
Vid slaget som inleddes på morgonen stred följande förband på svensk-finska sidan: Åbo och Björneborgs kavalleri, Nylands och Tavastehus kavalleri, Karelska kavalleriet och Ingermanlands dragoner.

Åbo, Björneborg, Viborg, Savolax, Österbottens, Nylands och Tavastehus infanteriregementen samt värvade och uppbåd. Åtta kanoner hade man som eldunderstöd. Siffrorna har varit oskra men troligen hade Armfeldt under sitt befäl 4500 man. Ryssarna under Michail Golitsyn hade kanske så många som 9000 man varav en del kosacker som var irreguljärt kavalleri. Båda sidorna hade ont om foder till hästarna men värst var det på den svensk-finska sidan.
Till en början gick slaget bra för Armfeldt men tillslut lyckades ryssarnas i antal större armé få övertaget. Armfeldt gav order om reträtt.

Förlusterna är förstås osäkra men kanske 1600 döda. Fångar och sårade kan ha blivit 900. Ryssarna förlorade i döda och sårade omkring 2000. Slaget var i februari och kylan gjorde att en del sårade frös ihjäl på natten. Slaget var relatvit kort och med få inblandade. Men å andra sidan var förlusterna i proportion till de inblandade höga. Det var i månt och mycket en strid man mot man.
Slaget ledde till att Finland under våren 1714 blev okuperat av ryssarna som gav sig av först 1721.
Men Armfeldt och hans karoliner hade inte gett sig utan strid.

Den fjortonde februari firas ”alla hjärtans dag.” En sed som kom till Sverige under 1900-talet. Seden har anglosaxiskt ursprung och firas med blommor och konfekt. Kritik har förekommit att seden införts bara för att handeln ska omsätta mer i en tid då den vanligtvis inte är så mycket försäljning av kort, smycken, bakelser och annant mer eller mindre onödigt.

Valentin var en kristen martyr men om honom vet man inte mycket. Anledningen till firandet är att de kristna ville ta över den hedniska sed som firades i Romariket vid detta datum.

Omkring tiden för den fjortonde februari firade romarna en sed som kallades lupercalia. Denna sed hade två rötter. Den första var firandet av den varginna som tog hand om tvillingarna Romulus och Remus. En vestal en prästinna som lovat att leva i celibat hade förförts av guden Mars. Rhea Silvia som vestalen hette fick som ovan nämnts två söner men hennes far satte ut de små i skogen för att de skulle omkomma. Mars lät då en varginna komma och bli deras fostermor. Sedan blev Romulus den förste romerske kungen.
Den andra anledningen var en fest till fruktbarhetsguden Faunus som hade binamnet Lupercus. Grekerna kallade honom för Pan. Till hans ära offrades getter och av huden av de offrade djuren gjorde remmar som man piskade kvinnor som ville bli havande.

I början av 1900-talet var försvarsfrågan en av de viktigaste frågorna. För högern var det en hjärtefråga att Sverige skulle ha ett starkt försvar. För liberaler och socialdemokrater var frågan av mindre betydelse. Dessa såg ökade anslag till militären som något negativt och ville hellre införa reformer som skulle leda till utökad rösträtt och demokrati.

Liberalerna fick makten 1911 och dess ledare Karl Staaff statsminister. Kungen Gustav V som regerat sedan 1907 var emot detta men tvingades ändå acceptera Staaff. Mellan Staaff och kungen fanns en djup personlig motsättning. Staaff som i själ och hjärta var republikan kunde ofta vara demonstrativt avvisande till monarken genom att exempelvis vägra resa sig när kungen kom in i det rum han satt i och andra småaktigheter.

Riksdagen hade beslutat att rusta upp flottan genom att bygga det som kallades F-båtar. Den nya liberala regeringen beslöt att skjuta upp byggandet. Detta genomfördes ändå tack vare pengainsamlingar. Med andra ord en prestigeförlust för Staaff.

I slutet av 1913 föddes idén som ledde till bondetåget och borggårdskrisen. Uno Nyberg lantbrukare i Uppland ansåg att bönderna skulle fara till Stockholm och säga till kungen att de stod på hans sida och vill se utökning av försvaret. Grosshandlare Jard Emil Frykberg nappade på idén som mötte gensvar på flera håll i landet. Bondetåget som tillställningen kallades organiserades landskapsvis och fanor med landskapens vapen tillverkades.

Regeringen under Staaff var förstås inte positiv till en sådan politisk manifestation men accepterade den. Högern var självfallet av en annan mening. För att inkvartera alla bönder som reste till Stockholm öppnade många som sympatiserade med tåget sina hem. Många av de tillresta fick dock bo i kaserner, skolsalar och liknande.

Kungen lovade att hålla tal och talskrivare blev Sven Hedin och Carl Bennedich. Drottning Victoria hade varit med och renskrivit det. Drottningen ansågs vara den mest pådrivande i kungahuset.
Gustavs bröder Carl och Eugen var skeptiska liksom kronprins Gustav Adolf. Även högerns ledare Arvid Lindman var misstrogen med idén om ett bondetåg medans Ernst Trygger var för.

Den sjätte februari tågade 32 000 bönder till slottet bakom sina landskapsfanor och de möttes på borggården där kungentog emot dem och höll sitt tal. De som inte fick plats på borggården fick höra prins Carl läsa det på yttre borggården och kronprinsen på slottsbacken. Utåt höll kungahuset en gemensam fasad.

I talet talade kungen om ”min armé” och ”min flotta.” Även en delvis förtäckt kritik av regeringen framhölls.

Uno Nyberg höll tal och det gjorde även grosshandlare Frykberg som företrädde de som inte var bönder men som ändå sympatiserade med bondetåget. Frykberg kallade i talet Nyberg sin bror odalmannen.
Vissa invändningar hade gjorts tidigare mot att de som inte var bönder skulle spela en roll vid bondetåget. Detta då det kunde äventyra trovärdigheten. Det var ju bönderna som ville lösa försvarsfrågan och inte som en del menade (och det med rätta) att det var högerns försök att få bort en regering som ville införa demokrati.
Bönderna hade uppmanats att försöka klä sig i hembygdsdräkter och undvika kläder som kunde tyda på att de var ”herrar”. Exempelvis de höga cylinderhattar som då var på modet.

Mötet som inletts med kungssången avslutades med ”Du gamla du fria” och ”Vår Gud är oss en väldig borg.” Defilering i vita havet skedde sedan och med budkavle kom ett meddelande att bönderna i Norrbotten och Västerbotten sympatiserade med bondetåget. Telegram från folk som inte kunde deltaga överräcktes till kungen tillsamans med en fana som ”Sveriges kvinnor” sytt.

En delegation bönder uppvaktade Staaff som ju hade andra synpunkter på försvarsfrågan.
Bondetåget genomfördes utan problem. Under kvällen var det fester och tal på flera håll i Stockholm.

Två dagar senare hölls det som kallades arbetartåget. 50 000 arbetare uppvaktade regeringen med socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting i spetsen. I leden hördes rop på republik och ”Leve president Staaff!”

Karl Staaff som inte fått veta vad kungen skulle säga i sitt tal ville få en försäkring att i framtiden veta vad kungen skulle säga. Kungen vägrade. Dagen efter arbetartåget lät Gustav offentliggöra meningsutbytet mellan honom och Staff. Statsministern avgick då och det var ju det som kungen, drottningen och högern hoppts på! Denna kris har fått namnet i historien borggårdskrisen.

Efter viss möda lyckades Gustav få fram en ny regering. Hjalmar Hammarskjöld bildade en ”opolitisk” ämbetsmannaregering. Kritiken av större anslag till militären samt kungens agerande fick ett slut då första världskriget utbröt senare på året. Borgfred inleddes och den hölls fram till 1917.

I slutet av 1914 tog Gustav V initativ till det politiska möte som kallats ”trekungamötet.” Där träffades Sveriges Danmarks och Norges kungar för att visa upp de tre ländernas gemensamma neutralitetspolitik i det pågående kriget.

1917 i slutet av året accepterade Gustav parlamentarismen. Staaff hade då avlidit 1915 hatad och avskydd av högern.

4000 besök har nu bloggen fått. Tack till alla som tittat in. Intresset har också ökat då det gäller informationsbreven. Snart utkommer en ny skrift som IKF gett ut.

Under en längre resa till Indien hösten 2013 fick jag möjlighet att spendera tid i Kashmir, i det nordligaste Indien. Hade en förhoppning om, men ej planerat, att få se delar av denna konfliktdrabbade delstat. Tanken var först att besöka Sikkim (inklämt mellan Nepal och Bhutan) för att där vandra kring Kanchenjunga, Indiens högsta berg och tillika tredje högst i världen med sina 8586 meter. Eventuellt skulle resan få nå östra Kashmir och området kallat Ladakh, med staden Leh som utgångspunkt. Men vi hamnade alltså av en händelse i Srinagar (huvudstad i Jammu & Kashmir) för att sedan göra vandringen i områden där. Flög från New Delhi norrut och landade efter ca en timme.

Efter en natt i husbåt på Dalsjön med sin friska luft och lotusblommande grönska gav vi oss iväg redan nästa dag. Jeep ca 1,5 timme österut. Tillstånd hade beviljats och allt som behövdes var fotokopia på respektive pass (plus ev avgift som i vårt fall ingick i hela paketet). Tyvärr gick detta lite väl fort och vi saknade därför viss utrustning och klädnad lämpad för ändamålet. Lyckades köpa några plagg på vägen och flickvännen fick låna vandringskängor, alla annan proviant och utrustning stod reseagenten/företaget för. Vi hade en erfaren guide – Majeed, samt 3 gypsys (någon form av zigenare) som bodde i byn varifrån vandringen startade. Dessa tre grabbar hade var sin häst med sig och dessa fick bära i princip all vår packning, endast jag bar min egen ryggsäck. Eftersom det är en fysisk utmaning vi åtagit oss så valde jag att i största mån klara mig själv (uppskattar denna typ av aktiviteter), även om det blir lite tyngre så känns det desto bättre när dagen är gjord. Ser ingen anledning att vid friluftsliv ta alltför många genvägar eller bekvämligheter, som ung och frisk så ska det inte vara något problem att bära sin egen personliga packning. Men tält, mat (bland annat 7 levande kycklingar i burar för slakt), vatten, gasbehållare etc bar lastdjuren. Med oss på denna lilla ”expedition” var också ett tyskt par och ett från Israel, dessa bägge skulle vandra med oss i 5 dagar varpå vi andra skulle fortsätta en vecka ytterligare.

Första dagen i rörelse var kanske den mest krävande. Efter en natt i byn nedanför bergen så gav vi oss iväg efter att allt packats och det serverats frukost (kashmir-te & toast med stekt ägg/äggröra var standard). Vi gick uppför i säkert 5 timmar, och för många i gruppen kom detta som lite av en chock – många gånger fick vi stanna och hämta andan (vilket i sig inget gjorde då var rast erbjöd mer och mer spektakulära utsikter, ofta åkte kameran fram). Personligen var jag fysiskt förbered och njöt mer än vad jag led, och det är nog en förutsättning för att denna tripp ska uppskattas. Då denna del av Kashmir är väldigt bördig så var det mycket skog vi passerade på igenom, till skillnad från Leh och runt i Ladakh där det å ena sidan är högre höjder men också syrefattigt och ”dött” när det kommer till grönska. Leden tog oss förbi flera branta passager där det var som stup på ena sidan och ravin uppför på den andra. Ibland flöt vatten ner i strömmar från ovan. Många gånger möttes vi av fåraherdar med just får i mängder eller annars långhåriga getter i stora flockar.

Väl framme i dalen slog vi läger och övernattade här största delen av första veckan. Här möttes vi av mängder och åter mängder av boskap i form av får och getter, aldrig har jag sett så många samtidigt. De betade både högt och lågt i dalen. Från lägret gjorde vi dagsturer, bland annat till en sjö 3 timmar ytterligare uppför och bortåt. Alla följde dock inte med pga lätt utmattning och elaka skavsår. Kvällarna var höjdpunkten, bortsett från den vackra vyn åt alla håll, då vi alla satt runt lägerelden som vi samlat ved till och åt, drack och samtalade under stjärnorna. Alla i gruppen kom väl överens och skrattade ofta, vår guide höjde även stämningen med många berättelser om allt från filosofi & islam till något liknandes folklore – ofta med någon humoristisk slutkläm. Rena skämt hittade också fram. Alla förutom vi turister var praktiserande muslimer, även de gypsys som var med oss – det ska även tilläggas att alla de fåraherdar och tillika nomader uppe bland bergen bekände till denna religion (en av flera anledningar till Kashmirs konflikter med det i majoritet mer hinduistiska Indien). Dessa nomader som levde med boskapen, isolerade från omvärlden större delar av året var också någon form av gypsys. Påminde mig något om beduinerna jag besökte i Egypten för många år sedan. De som levde uppe i bergen talade ingen engelska och visste sällan sin egen ålder, de hade ofta stora familjer där alla sysselsattes i djurhållningen på något vis. Ett starkt minne var när vi en dag träffade på tre äldre personer, en man och två kvinnor som visade sig bära på flera nyfödda killingar. Dessa kunde inte färdas genom dalen på egen hand när flocken flyttade utan fick bäras med, vi fick både hålla dem och fota dem. Utan något gemensamt språk kunde vi ändå kommunicera med gester och kroppsspråk i viss mån, även om mycket inte förstods från endera sida.

För att i korthet sammanfatta resten av tiden i dalen så for vi vidare när de två andra paren gav sig tillbaka, vi hade då hunnit med en hagelstorm och ett åskväder med tordön som ingöt skräck i många, själv var det skräckblandad förtjusning. Nytt läger tog vi med bas nära en andra sjö ca 2 timmars vandring bort. Vi gjorde alltså inga rejält långa strapatser uppe bland bergen, utan mer dagsutflykter på ett par timmar. En mindre grupp och med bättre samlad fysik skulle kunna ta sig mycket längre på tiden däruppe, så det går om man så vill – det är mycket upp till en själv.

Vidare i sammanfattande drag av resterande tid där så fiskades det (guidens hantlangare hade spö med sig och fick mycket fisk i likhet med vår regnbåge, oerhört gott när den steks färsk). Tydligen så hade någon britt inplanterat fisken i sjön där för ca 100 år sedan, och fisket är nu så bra att det lockar turister i sig och miljön är ju ibland lik den vid norrländskt fiske – fast utan mygg! Besökte även en stor sten som pga av någon mystisk hålighet blivit pilgrimsmål för hinduer (mestadels från Jammu) och flera av dessa träffade vi på dagen då vi gick nedför bergen/dalen i det värsta regnvädret på vandringen, de (pilgrimerna) var eskorterade av beväpnad militär. Militär träffade vi även på i dalen tidigare då de under flera månader är stationerade där, då vi passerade fick vi legitimera oss och svara på frågor (allt för vår egen säkerhet hette det, vi fick förresten intyga att vi inte hade heroin med i packningen).

Sista dagarna spenderade vi nära en flod intill byn vi först startade från. Badade här liksom uppe i bergen och vattnet var väl lika kallt, men uppfriskande och rent nödvändigt för hygienen. Fiskades mer här och färsk fisk blev stående på menyn intill slutet även om fiskespöet blev konfiskerat då vår gypsyvän saknade fiskekort (efter böter på ca 100 svenska kr kom spöet tillbaka, denne statlige kontrollant gick ej att muta trots att de försökte!). Samma dag som jag fick följa med och söka efter fiskekontrollanten såg flickvännen som var kvar vid tälten en silvrig apa på andra sidan floden! Själv såg jag aldrig någon sådan… Tydligen finns flockar i träden i sluttningarna runt ikring.

Av rent historiskt intresse så såg jag även urgamla ruiner av tempel från en gammal hinduisk civilisation. Informationen var knapphändig och kulturvården bristfällig.

Helt fantastiskt att vara ute i det fria ca två veckor, men lika fantastiskt att tillbaka i Srinagar få duscha och sova i säng igen.

Viktigt att poängtera med denna sorts resa och aktivitet är att på plats ej förhasta sig, om möjligt ta dig tid att välja bland erbjudanden till trekking (vandring), jämför priser och sök efter rekommenderade lokala aktörer. Klargör vad som ingår i form av proviant och service, var beredd att pruta. Se upp för oseriösa agenter och överpris, det är fortfarande Indien så priserna ska inte motsvara de i Europa! Lita inte fullt på någon! Tyvärr så är det så. Fråga även vad de gör utav allt avfall, i vårt fall kastades plast och glas rakt ut i naturen många gånger, trots att de påstår sig älska sin natur. Räkna även med att guiden och de han har kring sig vill ha dricks.

Om tillfälle ges och det politiska klimatet tillåter så åk till Kashmir, en gång kallat ”ett paradis på jorden”!

Se mer: http://www.indien.nu/Reseguider/Jammu_Kashmir

/S (text & foto)