Slaget vid Lena

Slaget vid Lena

31 januari 1208 stod ett av alla de medeltida slag som stått i Västergötland. Striden är känd om slaget vid Lena.

Bakgrunden till slaget är att det sedan mitten av 1150 talet uppstått maktstrider som handlade om vem som skulle ha kungamakten i Svearnas och götarnas rike. Maktkampen stod främst mellan två ätter som i historien kallas sverkerska och erikska. Sverkerätten hade sin härstamning från Östergötland och motparten härstammade från Västergötland. Sverker även kallad den äldre är den som gett namnet åt den ena kungaätten. Sverker var kung 1130-1156 då han mördades, inte av någon av erikarna, men väl av en man som hette Magnus Henriksson, denne dödade även Erik Jevardsson som var eriksättens förste kung. Sverkers son Karl besegrade dock Magnus som var kung något år eller så. Men Karl mördades av Eriks son Knut. Denne Knut var kung länge, han dog efter att ha varit vid makten 1197. Dessvärre hade han inga myndiga söner som kunde ta över. Sverker, kallad den yngre eller rentav fått regentnummer II tog nu makten. Men Knuts söner växte upp och ville ha makt. En strid vid kungsgården i Älgarås november 1205 utkämpades. För Knuts söner var striden ett förskräckligt nederlag, tre av de fyra bröderna stupade. Den ende överlevande vid namn Erik flydde och fick skydd i Norge hos kung Inge Bårdsson. Någon direkt hjälp fick inte tronpretendenten, men det var ju mer eller mindre inbördeskrig i Norge vid denna tid.

Erik Knutsson samlade dock ihop en ny här, bestående av inhemska anhängare men också av norrmän. Kung Sverker hade goda relationer med danske kungen Valdemar Sejr som skickade en hjälphär. Släktfejden hade blivit ett stornordiskt drama. Vid Lena i Västergötland möttes då de båda härarna sista januari 1208.

Sverker med sin svensk-danska här hade med sig såväl sin svärfar Ebbe som dennes bror Lars, Jakob och Peder. De kom söderifrån. Man gjorde gärna militära expeditioner på vintern. Ofta var väglaget bättre, man kunde utnyttja frusna sjöar som vägar, men vintern 12071208 säg vara ovanligt kall och det kan ha inverkat på de farande. Man måste kunna få fram såväl mat som vatten, men också bränsle. Försvararna, för det får man nog kalla Erik och hans anhängare i Västergötland hade det nog lättare då de dels var på hemplan dels för att de kunde invänta fienden ställer för att vara på framryckning.

Den danska uppmarschen skedde söderifrån på östra sidan om Varvsberget, förbi Dimbo och Varv mot Lena By. Hären grupperade sig i slagordning mellan Lena och Plantaberget, med Varvsberget i ryggen, en ur strategisk synpunkt mycket ofördelaktig ställning. Den svenska hären kom norrifrån och hade högra flygeln vid Borgatorp och Kungshögen, stödd mot norra Plantaberget, som flankskydd, och västra flygeln mot Kivatorp och Lena Mad. Slaget stod vid slätterna vid foten av Varvsberget och Plantabergen. Kung Eriks baner fördes i striden av sedermera lagmannen i Västergötland Eskil, halvbroder till Birger jarl. Sverker och hans framrykande danskar ska ha mötts av ett kraftigt pilregn. Trots inledning med pilar blev det dock en kraftig närstrid vid den plats som senare fått namnet ”Jämmersleden”. Danskarna ska ha stridit hårt men sedan tvingats tillbaka och slutsriden innan de flydde ska skett vid sankmarker, fast de borde varit frusna denna vinterdag som sedan kallats ”Helvetetskärret”. ”Kungshögen” norr om Lena ska fått sitt namn efter kung Erik Knutsson som haft rådslag där innan slaget.

Enligt en medeltida källa ska endast 50 danskar kommit hem efter striden. En del källor säger att danskarnas här var på hela 18 000 man. På det behöver ingen tro. Men tror man på asatron bör man nog tro på det som gör slaget extra märkligt. Oden ska ha visat sig i stridsvimlet.

Den norska Boglundasagan som skrevs på 1200-talet nämner en episod att då det blivit fred mellan de stridande i Norge Baglungar som Eriks vän kung Inge stred mot och Birkebeinare att Oden uppenbarat sig för en smed och förklarat då det var fred i Norge var det dags för honom att dra till Sverige och vara med vid striderna där. Fyra nätter senare drabbade Sverker och Erik samman vid Lena:

Ryttaren var enögd, hade en slokig hatt på huvudet och en sid blå mantel. Smeden blev något underlig till mods och frågade, var han legat den förra natten. Ryttaren nämnde då så långväga orter i norr, att smeden log och icke ville tro honom. – ”Länge var jag i Norden”, sade då den enögde, ”har varit i många strider och ämnar mig nu till Sverige.” Det blev sedan ej vidare talat, men när smeden skott hästen, steg ryttaren upp. ”Jag är Odin” – sade han till den förvånade smeden, och så bar det av genom luften, och han försvann. Följande dag stod slaget vid Lena.

Muntlig tradition säger att när striden rasade som vildast och det gick dåligt för svenskarna uppenbarade sig Oden på Sleipner med spjutet i skyn. Svenskarna fick då nytt mod och drev ner danskarna i Helveteskärret.

I Scripttores rerum Svecicarum står följande rader som munkarna som tydligen inte gillade danskar skrev på en blandning av svenska och latin:

Contigit in Lenum

två danska lupo för enom;

af svenskom svenom

togo dorsum verbere plenum.

 

Sverker flydde, flykten gick söderut till Danmark. Två år senare var han tillbaka, bara för att stupa i slaget vid Gestilren. Erik Knutsson dog dock efter knappt åtta åt vid makten och Sverkers son Johan tog över. Ett minnesmonument finns vid Kungslena, byn bytte namn kanske beroende på slaget men också för att Birger Jarl lät anordna ett möte mellan svenske och norske kungen där.

karta-over-slaget-vid-lena

Karta över slaget.

slaget-vid-lena

Monumentet som restes till minne av slaget.

oden-svart-o-vitt

Oden var med i slaget.

Polsk-Tjeckoslovakiska kriget 1919

Polsk-Tjeckoslovakiska kriget 1919

Polen blev självständigt i slutet av 1918 och Tjeckoslovaken bildades samma år. Båda länderna hade styrts av andra makthavare men nu var de fira. Men självständigheten ledde till nya konflikter.

Gränsen mellan de nyblivna staterna var Schlesien. Befolkningen här var blandad, det fanns tjecker, polacker samt tyskar i området sam några mindre minoriteter. Området övre Schlesien blev i den nya tyska republikens område men området i sydöst av polackerna kallat Śląsk Cieszyński, av tjeckerna Těšínské Slezsko och tyskarna Teschener Schlesien blev föremål för konflikten mellan de två länderna. Den 5 november 1918 gjordes mellan polacker och tjecker en överenskommelse om en demarkationslinje för administrativa och militära ändamål, och delade område längs etniska gränser.

Frýdek distrikt och en liten del av Fryštát distriktet var kvar på den tjeckiska sidan, resten tillerkändes polackerna. Tjeckerna menade på att polackerna tänkte införa val i området de kontrollerade för att på det sättet kunna hävda sin överhöghet. Det skulle hållas val till polska riksdagen, sejmen och tjeckerna misstänkte att valet skulle bli en slags folkomröstning.

Tjeckerna beslöt sig för att den 23 januari 1919 gå till anfall. Josef Šnejdárek var Tjeckoslovakiens befälhavare i området. Med 28 års erfarenhet från franska främlingslegionen samt varit officer i den tjeckiska legionen, en frivilligstyrka bestående av tjecker och slovaker som stred för ententen i första världskriget hade Šnejdárek en lång militär erfarenhet. Under sitt befäl hade Šnejdárek omkring 5000 man, de flesta frivilliga från västfronten och italienska fronten under världskriget. Franciszek Latinik hade varit överste i Österrike-Ungerns armé och var general i den polska. Latinik hade en svagare truppstyrka än sin motståndare. Det hör till saken att Polen var i krig med Ukraina och de flesta trupper var upptagna på annat håll. Tjeckerna fick förstärkningar och kanske hade man så många som 10 000 man, de flesta med erfarenheter från första världskriget under sina fanor.

Ett möte anordnades mellan de två militära ledarna. Representanter från USA, Frankrike, Italien och Storbritannien var med. Šnejdárek sa till den polske generalen att polackerna hade två timmar på sig att dra sig tillbaka, sedan skulle anfallet komma. Mötet hölls klockan 11. Polackerna skulle dra sig tillbaka öster om floden Biała. Tjeckoslovakiens styrkor framryckte och polackerna retirerade fram till den 27. Vid staden Skoczów gjorde polackerna halt. Staden var strategisk viktig då den var en knutpunkt för järnvägen så Šnejdárek gav order om att anfall skulle göras nästföljande dag. Slaget vid Skoczów blev konfliktens största strid. Tjeckerna anföll men polackerna slog tillbaka. I två dagar pågick striderna innan de allierades representanter krävde att tjeckerna skulle dra sig tillbaka. Striderna upphörde men tjeckerna behöll en del område de tagit. Det bestämdes att frågan om gränserna mellan de två länderna skulle avgöras i Paris där den stora fredskonferensen i Versailles hölls. Det bestämdes att ett internationellt kontrollråd skulle styra området. 1920 erhöll Tjeckoslovakien landområdet Zaolzie. Tjeckoslovakien får sägas vara konfliktens vinnare. 1938 när Tjeckoslovakien delades återtog polen de omstridda områdena, bra för att komma i krig med Tyskland året därpå.

Polsk-Tjeckoslovakiska kriget, även kallat sjudagarskriget 23- 30 januari 1919 kostade 92 polacker livet och kanske uppemot 50 tjeckoslovaker stupade.

 

tjeckiska-legionarer-1919

Tjeckiska legionärer. Det finns av lättförklarliga skäl få bilder från kriget.

latinik_1919

General Latnik.

karta-over-det-omstrida-omradet

Karta över det omstridda området från 1920.

 

Idiomatiskt uttryck: Skita i det blå skåpet

Idiomatiskt uttryck: Skita i det blå skåpet

Ett idiomatiskt uttryck är ett språkligt talesätt eller så kallad fast fras i ett språk. De förstås ofta av de som talar språket och har det som modersmål, eller av personer som talar som ”infödda”, det kan vara personer som vistas i språkområdet längre tid. Men för personer som inte kan språket så bra kan idiomatiskt uttryck vara svåra att förstå. Ofta är idiomatiskt uttryck inte med i officiella ordböcker och liknade. Även de som förstår språket vet inte alltid exakt innebörden i uttrycken, men de vet vad som menas och åsyftas.

Det begrepp vi ska ta upp är! ”skita i det blå skåpet”. Detta uttryck är inte helt vanligt, men de flesta svenskar har hört det.

Uttrycket lär härröra från första halvan av 1800-talet. Allmogen började då måla sina skåp dör finsaker som bestick, porslin och linne i stora skåp som målades med blått, främst då ”berlinerblått”. Tidigare var rödbrunt och ockra vanliga nyanser. Blått var en fin färg, bra för ett ”finskåp”. I ett sådant skåp förvarade man knappast nattkärl, såsom pottor. Det något burdusa uttrycket att skita i det blå skåpet betyder då att man gått för långt, också det ett idiomatiskt uttryck, men också gjort något som inte är tillåtet.

Första gången det hördes på film var 1972. Filmens titel var ”47:an Löken blåser på. Skådespelaren Jan Carlsson säger repliken där uttrycket är med. Nio år senare, är samme skådespelare med i filmen Göta Kanal och säger då följande: ”Nu har de skitit i det blå skåpet, nu är det krig!” Det är denna film som gjort frasen populär och känd.

nu-har-du-skitit-i-det-bla-skapet

Lite drastisk användning av uttrycket kanske?

Vackra Karin har blivit staty i Djura!

Vackra Karin har blivit staty i Djura!

Vackra Karin som vi tidigare skrivit om har nu blivit staty i sin hemsocken Djura i Dalarna. Statyn invigdes i september 2016.

Ideella Kulturföreningen uppmanade folk att stödja insamlandet av pengar till statyn och lite respons fick vi. Självklart måste vi stödja en sådan förtjusande hyllning till skönheten som resandet av en staty till Karins ära.

http://djurahembygdsforening.se/vackra-carin/bronsstatyn/

karin-2

karin1