Bortglömda monarker del III, Karl XV

Om man kunde resa tillbaka i tiden till Stockholm 1865, då adeln röstat ja i frågan om representationsförslaget och sagt att om så där 150 år så är Karl XV en av Sveriges mest bortglömda monarker, då skulle man riskera att få ett kok stryk!

Karl en av de mest populära, för att inte säga mest populäre regent är idag bortglömd.
Den union han var kung i finns inte mer, den tvåkammarriksdag han var med att införa är ersatt av en enkammare dito, de järnvägar han var med och invigde är på många håll bortrivna, de skrifter han gav ut om det militära är förlegade och de tavlor han målade är för de flesta okända.
I den mån han minns är det i alla historier om sina utomäktenskapliga äventyr.
Värt att notera, Karl XV var kung då otrohet var straffbart och prästerna ständigt och jämnt predikade om sjätte budet. Men nr 15 blev bara populär tack vara dessa historier. Idag när nr 16 regerar skriks det på republik när pressen får nys om någon kunglig affär!

Karl kom till världen 3 maj 1826. Han var den förste svenske prinsen som fötts i landet sedan Gustav IV Adolfs barns tid och den förste Bernadotte som föddes i det land han skulle regera. Föräldrarna var Oskar och Josefina som då var kronprinsparet i den svensk-norska unionen. Av sin farfar Karl XIV Johan blev den lille utnämnd till hertig av Skåne.
Karl fick en ordentlig utbildning men ansågs något rastlös. Han hade dock många goda anlag också enligt lärarna. En del av sista delen av utbildning skedde tillsammans med brodern Gustav vid universitetet i Uppsala. Karl XIV Johan dog 1844 och strax efter Oskar I trontillträde blev hertigen av Skåne myndig. Fadern lär sonen bli universitets kansler. Trots eller kanske rentav en del sura kommentarer i pressen om utnämningen blev Karl även kansler i Lund. Under uppväxtiden odlade Karl många vittra intressen, han sjöng, skrev poesi och målade. Omdömet var att han hade talang, men inte hade kraft att följd följa, det kan man säga också gällde i politiken.
Även militär utbildning skedde och Karl var alltid intresserad av de militära och på det hela taget en bra officer. Karl älskade att vara ute i fält och var populär bland soldaterna.
Karl umgicks både med bohemiska konstnärer, unga officerare och med de så kallade junkrarna. De sistnämnda en grupp yngre konservativa adelsmän.

Karls personliget var dubbelbottnad. De gängse är att han var en stor hurtig karlakarl som med sitt goda humör och hurtiga sätt blev populär överallt. I barndomen var han blyg och hade lättare stamning. Den lyckades han öva bort. Endast i få fall kom den tillbaka. Men i officiella sammanhang talade han ofta lite långsamt och hade förberett sig noga.
I privata sammanhang var Karl med en eller två vänner en vänlig och förstående person. Blev sällskapet större förvandlades han till den store skrävlaren och kunde rentav såra folk med sin lite grova humor. De som kände honom väl, lärde sig att Karl hade stora förtjänster men likväl som stora fel. Troligen är det så att Karl fastnade i bilden som den store gemytlige kraftkarlen och kunde inte riktigt lägga av med den rollen- Men alla, eller nästan alla verkar ha fallit för hans charm.
Politiskt var Karl konservativ, men inte reaktionär. Sympatiserade med skandinavismen, ogillade Ryssland och var frankofil.

Karl gifte sig med den nederländske prins Fredriks dotter Lovisa 1850. Hon har beskrivits som oattraktiv, även om någon enstaka åsikt säger motsatsen. Hon var också blyg och tillbakadragen. Lovisa saknade den charm och sociala kompetens som krävs för att uppträda i sociala sammanhang. Äktenskapet blev ganska olyckligt, även om Lovisa ibland föll för Karls omtalade charm. En av anledningarna till att Karl gifte sig med henne var för att han trodde svärfadern skulle bidra med en stor hemgift. Men det kom aldrig några större summor från Nederländarna. Fredrik överlevde kan nämnas såväl dotter som svärson. Två barn blev det i alla fall. Äldsta blev en dotter med samma namn som modern Hon blev sedan drottning av Danmark. Sonen Carl Oscar, hertig av Södermanland dog när han var 15 månader gammal. Karl verkar aldrig riktigt kommit över sorgen. Som salt i såren kunde Lovisa inte få fler barn efter den sista förlossningen och nu blev istället Karls bror Oscar Fredrik, sedan kung Oskar II tronarvinge. Bröderna var ofta oense i politiken men även i andra sammanhang. Den blivande Oskar II var även mer begåvad och mer populär hos modern. Älsklingsonen Gustav hade dock redan dött som 25 åring. Yngste brodern August var dock vän med Karl och med systern Eugenie verkar en bra relation funnits. Karl hade många motsättningar med sin mor och det var tidvis ganska spänt mellan mor och son.
Karl är känd för sina fruntimmershistorier, mycket är skvaller men Josephine Sparre och hennes släkting Sigrid Sparre var mer eller mindre officiella älskarinnor. Andra damer som nämns är Hanna Styrell och Wilhelmine Schröder. Inga barn i dessa och andra relationer har bekräftats.

Fadern, Oskar I blev sjuk, han led av hjärntumör, den tog hans liv. Karl fick ta över som regent 1857, året innan hade han varit vicekung i Norge. En av Karls första åtgärder var att skriva under 14 dödsdomar! Fadern hade låtit många sådana ärenden uppskjutits, då han emot denna strafform, men det hade Karl med sin konservativa livssyn inga problem med.
I början av sin regeringstid som kung led Karl ett politiskt nederlag. Den nye kungen hade lovat normännen att avskaffa ståthållarämbetet i Norge. Ståthållaren var kungens representant i Norge, men hos många norrmän var ämbetet impopulärt. Svenskar regeringen och ståndsriksdagen sa nej och Karl fick ge med sig.
Ett andra nederlag kom några år senare då Karl som var god vän med danske kungen Fredrik VII lovat denne att Sverige och Norge skulle gå i krig om Danmark skulle komma i konflikt med Preussen. När kriget kom tvingade statsråden Karl att svika sina löften. Karl hade nog velat avskeda dem men problemet var att han innan han kunde avskeda statsråd måste han ha nya som kan ta över. Det hade inte Karl.

Som kung adlade Karl XV sju personer och fyra adelsmän upphöjdes till friherrar, ordnar delades ut i stor mäng och cigarrer kan tilläggas.
Frimureriet i Sveriges stormästare var han och Karl var mycket intresserad av den hemliga ordens riter och mysterium.

Karl reste 1861 tillsammans med brodern Oscar Fredrik på statsbesök i både Frankrike och Storbritannien. Kejsare Napoleon III och drottning Viktoria tog emot. Men även om mötena med de styrande i dessa två stormakter blev lyckade så fick Karl inget stöd hos någon för sina skandinavistiska planer. Karl hade drömmen om att bli kung även i Danmark och trodde sig att med skandinavismen kunna nå detta mål. Denna rörelse var populär främst hs medelklassen och den ville ha reformationer och avskaffa det gamla ståndsamhället. Det är det främsta skälet att Karl var för en representationsreform.

Representationsreformen var den viktigaste frågan under Karls tid. Allt sedan 1809 hade det diskuterats och ältats om riksdagen skulle ändras från de fyra stånden till en mer modern riksdag. Karl hade länge varit emot idén med en ny riksdag men 1863 stödde han regeringens förslag som gick ut på att införa en tvåkammarriksdag. Vid 1865 års riksdag fattades beslut. Bönder och borgare sa ja, prästerna lät meddela att de tänkte följa det beslut som adeln fattade. Karl som nu var för förslaget om ny riksdag övertalade en del adelsmän att rösta ja. Han hade även lovat Lous de Geer som var förslagtes skapare att om adeln sa nej att inför nästa riksdag ha adlat många reformivrare från borgarståndet. Karl XV beslut att stödja reformen påverkade adelns beslut, men hur mycket det påverkade har historikerna tvistat om.

1860 på sin 34 års dag, 3 maj kröntes Karl och hans drottning i Riddarholmskyrkan. Den 5 augusti samma år på Lovisas 32 årsdag blev de krönta i Norge. Det var första gången sedan medeltiden en drottning krönts i Norge. Under Karls tid fungerade unionen tämligen bra. Karl var populär bland folket även här.

Inom det militära ville Karl förnya och modernisera. Det blev inte så mycket av det alla gånger. Risdagarna såväl de gamla som de nya var inte villiga att släppa till medel. Karl ansåg dock att indelningsverket skulle finnas kvar men utökas med andra trupper. En sak lever kvar från Karls dagar. Han lät hederstruppen Karl XI drabanter tillkomma som med sina karolinska uniformer än idag ses vid statsbesök.

Karl gjorde även en insats inom kulturen. Han målade ofta, mest landskapsmotiv från sina båda riken. Han blev ingen stor mästare i målarkonst men man får inte glömma att han inte hade tid att studera och utveckla sina talanger som målare. Dikter skrev han också och två diktsamlingar gavs ut. Den första, ”En samling dikter af C” kom 1863 och två år senare kom ”Smärre dikter af C”. Karl var boksamlare och hans biblotek hade omkring 17 000 volymer. Inom militärfacklitteratur utgav han några titlar, ”Militära tankar i sammandrag” och ”Tankar om nutidens taktiska rörelser” kan nämnas.

Karl stödde även konsten dels genom att köpa tavlor av konstnärer eller att ge bidrag och stipendium. På slottet Ulriksdal i Uppland som var hans favorit slott med Bäckaskog i Skåne som god två samlade han många målningar och bildhuggerier. även en del av den framträdande borgarklassen tog efter kungen och började köpa konst i större utsträckning än tidigare. Inte bara konstnärer fick hjälp. Bland de som fick stöd från tronen kan en ung August Strindberg nämnas.

Under Karls tid började fler och fler järnvägar byggas. Och ofta var Karl med och invigde. Då var det fest, och nu kom Karl till sin rätt och det är nog tack vare dessa invigningar som Karl blev så populär bland folk som nu för första gången kunde få se sin kung.

De starka männen inom svensk politik under Karls tid var L Manderström, utrikesminsiter, J A Gripenstedt, finansminsiter och ovan nämnde L de Geer som var justitiestatsminister och den ledande politikern. Det var han som låg bakom representationsförslaget. Dessa herrar hade en starkare vilja än sin monark och denne kunde sällan göra sig gällande då han var av en annan åsikt eller stretade emot. I nästan alla verk om Karl XV finns de Geers omdöme som han skrev efter kungen död: ” allt som skedd under hans regering af någon betydenhet skedde mot hans vilja” dessa ord har varit föga motsagda och innehåller sanning. Men de är inte helt rättvisa. Man får komma ihåg att de Geer och andra makthavare ofta dämpade sin monarks impulser och idéer. De redan nämnda ståthållarstriden och löftet till Danmark är bra exempel. Karl var av naturen konservativ och som sådan var han förstås inte alltid entusiastisk för reformer och nya idéer, men det är inte alltid fel det heller.

Karl var starkt men hade klen hälsa. I barndomen smittades han och syskonen av tbc. Det påverkade Karls fysik hela livet. i slutet av 1860-talet blev konstaterades att han led av tarmtuberkulos. 1871 blev han allvarligt sjuk. Lovisa som vårdad honom blev när Karl blivit bättre själv sjuk. En förkylning som sedan blev till lunginflammation tog hennes liv. På dödsbädden verkar hon sagt sin make både det ena och det andra. Strax efter att hon somnat in lät Karl bränna alla hennes brev och papper. Året därpå blir Karl åter sjuk och åker utomlands för att söka lindring. Men det är förgäves, han hinner knappt hem till sitt gamla hertigdöme Skåne innan han avlider den 18 september. Karls önskan att bli begrav vid Ulriksdal tog man ingen hänsyn till. Han vilar i Riddarholmskyrkan.
I Stockholm står en ryttarstaty som föreställer Karl och en del av norska Svalbard heter till hans minne ”Kong Karls land.”

I Sverige var han Karl XV i Norge var han Karl IV. Han skrev sig dock privat Carl. Valspråket tog han från Upplandslagen ”land skall med lag byggas” eller som man sa i Norge, ”land skal me lov bygges.”

Karl XV krona

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s