14/1 1814 slöts freden i Kiel. Sverige och Storbrittanien slöt fred med Danmark.

Danmark hade stått på det napoleonska Frankrikes sida under den världsomfattande konflikten som avgjorts vid Leipzig året innan.

Sverige anföll Danmark med stöd av britte och ryssar i december 1813 och lyckades efter ett kort krig förmå Danmark att ge upp. Sverige fick i freden Norge som tillhört Danmark men fick i gengäld avstå Svenska Pommern och betala en miljon riksdaler till Danmark.

I dag är det 200 år sedan som Sverige och Danmark varit i krig. Må broderskapets känslor bestå mellan våra nationer för all framtid!

”Tjugondag Knut dansas julen ut!” Den ramsan har nog alla hört.
Men vem är då Knut? Knut Lavard var son till den danske kungen Erik Ejegod han var även hertig. Hans släkting Magnus som lät bjuda honom på fest och lät som den fromme kristne han var mörda honom den sjunde januari 1131. Den sjätte var ju trettonhelg och då går det inte för sig att mörda sina släktingar!
Knut blev sedan förklarad för helgon. I Danmark är den sjunde fortfarande Knutdagen och där tar också julen slut ovannämnda datum. I Sverige blev Knut på 1600-talet flyttad till den 13 januari.

Tjugondagen har firats på lite olika sätt. I de södra delarna av Sverige har man haft och har fortfarande Knutgillen och Knutsbaler. Knutgillena har rötterna i medeltiden och i Sverige fanns det under medeltiden sju stycken. I Danmark var dessa gillen mer utbredda och Knutsfirandet har traditionellt vart större i de gamla danska landskapen än i övriga landet. Undantag finns.

På olika sätt har dagens firats. På Gotland har man rullat runt med en tom tunna för att markera att helgen är över. Man har med kvast symboliskt sopat ut julen i Kalmartrakten och man har även slått i väggar och ropat ”Ut Knut” och på så vis kört ut julen i delar av Norrland. En notis från 1600-talet berättar om att man hade fest och sedan körde man symboliskt ut gästerna.
Utklädningssed har funnits på sina håll. I uppländska Gimo har man klätt sig som ”Knutmassar”.

Julgranen infördes i slutet av 1800-talet i sin moderna tappning och med den kom julgransplundring. På många håll i Sverige idag anordnas ofta julgransplundring vid de offentliga granar som satts upp och barnen får godis.

I runkalendern markeras dagen med ett uppochnervänt horn. En tydlig markering att nu är det slutfestat.

En av Knutdagens mer makabra firande var att man på sina håll kastade in vedträd gärna då sådana med ”knutar” i sig hos folk med en lapp med mer eller mindre elak text.

Bland det grövre firandet var dock ”Knutgubbarna”. Dessa var dockor ofta i naturlig storlek som ibland kunde få övertydligt markerade könsorgan. Dessa kunde sändas i väg och då helst till folk man var lite stött på. Dessa gubbar fick med sig ett så kallat pass. Passet var ett brev med en elak text. Den som fick en sådan gubbe blev förstås inte glad och skickade dockan vidare.
En och annan gammal ungmö fick Knutgubben som ”fästman” av mer eller mindre omtänksamma medmänniskor.
En och annan ”Knutgumma” har nog också funnits.

Värst var det nog när Knutsgubbar arrangerades så att de såg ut som hängda människor eller som om de hamnat i vatten och drunknat! Det hände att ordningsmakten fick rycka in. Traditionen med Knutsgubbar försvann efter hand på 1930-talet. I modern tid har det väl levt vidare på sina håll. Folk som fått vedträn inkastade och som varit nya i de trakter seden funnits har till och med ringt polisen!

Om seden med gubbar funnits men istället firats dagen efter det vill säga den 14 januari har de kallats Felixgubbar. Felix är namnet i almanackan och är till minne av Felix av Nola. Även han ett helgon som dog på 250-260-talet.
Felixgubbar och gummor kallas de då.

”Slut på julen och slut på ljusa och slut på ölet i alla husa!”
Så sa man förr. Nu var den stora högtiden slut för denna gång. Julen vår äldsta högtid med rötter i hedentid som firats på så många sätt med så många seder och traditioner. Julen av idag är inte som den var för hundra år sedan och den julen var inte densamma som den för tusen år sedan men jul har firats och kommer att firas.
Professorn och politikern Rudolf Kjellén sa att staten är att likna vid en levande organism. Inte bara något som håller ihop människor på ett visst område med lagar och förordningar. Men man borde då kanske säga att julen är en levande organism? För nog är julen mer än bara en högtid? Det är inte bara dans kring granen, julklappar och överflöd av mat och dryck (man sa ju att man drack jul förr)
Nej julen är lite mer än så. Men nu säger vi farväl för denna gång och tackar Jólnir Odens namn som julens högste gud för att vi fick uppleva ännu en levande sed med hedniskt förflutet!
Vi i Sverige har nog världens längsta julfirande. Vi firar ju jul från 13/12- 13/1.

Trettonhelgen är julen sista högtid.
Femte januari är trettondagsafton och sjätte januari är trettondagen.
I runkalendern är den sjätte januari prydd med en stjärna och ett horn.
Stjärnan symboliserar den stjärna som ledde de tre vise männen. Hornet att det fortfarande är jul och fest.

Enligt de kristna kom det vise män för att hedar Jesusbarnet. Då gåvorna var tre, guld, rökelse och myrra har man ansett männen som senare ansågs vara kungar vara just tre. Namnen på dessa har varierat men de vanligaste på våra breddgrader är Caspar, Melchior och Balthazar.

Det finns de som menar på att de tre vise männen ligger bakom d tre kronor som finns i det svenska riksvapnet. Albrekt av Mecklenburg sägs ha instiftat detta vapen på slutet av 1300-talet.

Det är nu när de hyllar Jesus som konung som man kan säga att Jesus blir den han är enligt den kristna läran. En del kristna var påstått att Jesus föddes just nu vid trettonhelgen men i väst fick födelsedagen bli den 25 december.

I det gamla Egypten firades den sjätte januari en fest till guden Osiris ära. Osiris var en gud som påminner lite om Jesus Kristus. Han dör och återuppstår. Den sjätte januari var det en reningsfest vid Nilen till hans ära med något som kan liknas vid vuxendop eller heliga bad.
Osiris bildade även en treenighet med sin fru, gudinnan Isis som även dyrkats på germansk område och sin son Horus. Set, Osiris bror dödar Osiris som dock återkommer till livet tack vare Isis. Set har påverkat de kristnas bild av Djävulen. Den Egyptiska treenigheten var mer genomtänkt än den kristna med sin fader, son och helig ande. Man har ju fader, son och moder. Troligen så omvandlades modern till just helig ande.

Nyhedningar tar på sina håll och uppmärksammar trettonhelgen. Men de tre heliga konungarna/de tre vise männen är då de tre stora gudarna Oden, Tor och Frej.

I äldre tider i Sverige gick det vid trettonhelgen omkring så kallade stjärngossar. De bar på en stjärna och sjung. Tiggde gjorde de också.
Man ska inte tro att detta liksom andra utklädningsseder där man sjung och tiggde var så vänt och rart. Tvärtom. Redan 1655 står stjärngossar inför rätta. Många myndighets förbud följer sedan på lokalt håll. Sista var 1808. 1875 beslagtar myndigheterna i Ystad stjärnor.
Stjärngossarna var utklädda. En del var de tre vise männen, någon kunde vara Josef, Marias make och Jesus styvfar. Herodes kungen som gav order att döda de förstfödda barnen spelade ofta en slags huvudroll. Judas med pungen var den som tog upp gåvorna. Judas var den av Jesus lärjungar som förrådde honom. Det fans lite inslag av antisemitism i detta julspel.

Helt utdöd är väl inte stjärngossarnas upptåg. Många kyrkor har ännu idag julspel vid den trettonhelgen och stjärngossarna brukar vara med vid Lucia. Det sistnämnda är ju lite tokigt å de heliga männen kommer nästan två veckor för tidigt till Jesu födelse!

Vid trettondagen brukade förr arbetsförbudet som rått under julhelgen avslutas.

Då det är ett nytt år kan det kanske vara på sin plats att nämna lite om månaderna. I äldre tider och på sina håll fram till 1800-talet hade man andra namn på månaderna än vad vi har idag. Månaderna infall väl inte heller riktigt som de moderna. Och det är troligt att de haft lite olika tidsinfall beroende på var man bott.

januari torsmånad
februari göjemånad
mars vårmånad
april gräsmånad
maj lövmånad
juni sommarmånad
juli hömånad
augusti skördemånad
september höstmånad
oktober slaktmånad
november vintermånad
december julmånad

Månaderna vad vi än kallar dem är tolv stycken och de är förstås uppkallade efter månen. 29.5 dygn tar det för solen att varva månen.
Idag har månen inte så stor betydelse men förr ansåg man att den näst viktigaste himlakroppen efter solen kunde ha stor inverkan på folks liv.
Bland de viktigaste inverkan månen kunde ha var nyårsny. Hur detta har räknats har det dock varit delade meningar om. Om nyårsnyet ska räknas från första nytändningen efter vintersolståndet eller julafton.
Kom nyårsnyet sent trodde man att nästa vinter skulle bli lång.
Giftasvuxna flickor skulle enligt gammal tradition första nymånen ge sig ut och niga tre gånger för månskärvan och läsa följande vers;

”God dag nyårsny.
Säg mig vems bröd jag skall baka.
Vems säng jag ska bädda.
Vems barn jag skall föda!”

På Island fanns det en sed att hälsa nyårsnyet. Husbonden ska hälsa thorri och hans fru gòi. Jämför med namnet på de två första månaderna.
Torsmånad börjar ju året med och i göjemånadens början firas disblotet med Freja i spetsen. Kanske är årets andra månad helgad åt den nordiska trons mäktigaste gudinna?

Mer vanligt var nog att man önskade sig något av månen. Man bugade sig mot månen och uttryckte sin önskan inför det kommande året. Påminner väl lite om vår tids nyårslöfte. Skillnaden är väl mest att man även brukar lite månmagi.

Hälsningen av nymånen skulle ske på förmiddagen då det började mörkna. Nykungen som man också kallade nyårsnyet hälsades långt fram i tiden i södra Sverige med följande;

”Välkommen Nykonung,
välkommen herre,
med korn och med kärne,
med fläsk och med bösten,
med gott öl om hösten!
Föd ko i bås,
ge havre åt gås,
galtarna i skogen,
tröskarna på logen,
fiskarna i floden!
Föd ko i bås!”

Den 31/12 är den sista dagen på året enligt den gregorianska kalendern.
Den som har namnsdag på årets sista dag är Sylvester. Påven Sylvester I avled detta datum år 335.

De kristna gillade inte nyårsfirande men kom sedan på att man kunde fira till minne av att Jesus blev omskuren vid denna tid. Han hade ju fötts den 25 och då borde han vid nyår som alla judiska gossar omskäras. Det är det väl ingen som firar idag.

Årets första dag helgade romarna år guden Janus. Denne gud som avbildas med två ansikten som ser åt två håll ser in i både det gamla som det nya. Januari är uppkallad efter Janus.
Thor asaguden gav namnet åt thormånaden som infaller ungefär vid samma tid.

I äldre tider i Sverige uppmärksammades nyår men inte lika mycket som idag. Man festade men åt samma mat som under julen. Nuförtiden så är måltiden på nyårsafton den mest ”lyxiga” under julhelgen. Då julmat ofta är traditionell så tillåts nyårsmaten vara modern. Det finns dock ett visst traditionstänkande, hummer och champagne förknippas med nyårsfest.

I äldre tider var dock nyår en tid då det ansågs lämpligt att se in i framtiden.
Man kunde stöpa i bly. Värma upp bly och sedan hälla det i vatten för att sedan försöka sia framtiden genom att se vilken form blyet tagit.
Årsgång har också förekommit. Den som ska gå årsgång skulle gå en viss runda och besöka tre eller sju kyrkor. Under färden skulle man inte tala med någon eller låta sig störas av något. Man skulle även vara utvilad och förbered.
Såg gångaren liktåg under färden eller hörde hammarslag betydde detta att någon skulle dö. Hördes det ljud av liar som slog i sten kunde det tyda på missväxt. Var ljudet mer som om lien gick genom sädesfält tydde detta istället på god skörd.
Dock gällde det att se upp. Gloson ett av den nordiska folktrons elakaste och om man får vara lite lustig grymtaste väsen var ute och försökte ibland skada årsgångaren. Hur? Jo genom att försöka sprätta upp personen i fråga med sina vassa ryggborst. Borsten vässade gloson på kyrkogårdsmurar och gravstenar. En del har i gloson se en kvarleva av gudens Frejs galt Gyllenborste eller Gullinburste.

Andra sätt att spå har varit att äta salt gröt för att se vem man ska få som äktenskapspartner. Gröten ska leda till törst. Den tillkommande skulle då visa sig och får man förmoda bjuda på något att dricka.
Att lägga ut grötklickar på golvet och ge dessa namn efter sädesslag och låta hunden äta upp dem har också förekommit. Detta kan ju förebud om hur skörden ska gå och kanske även vad man ska så.

Om man får pengar på nyårsdagen är det ett gott tecken. Får man utgifter är det ett dåligt. Att äta ett äpple som det första man äter på det nya året och helst då på fastande mage ska öka möjligheten att bli rik.

Att skjuta in året har förekommit men nu är dt mest fyrverkerier som används. Sedan att vid tolvslaget hoppa från en stol för att på så sätt ”hoppa in” det nya året är nog på utdöende.

I äldre tider var en del oroliga för att världen skulle gå under vid nyår. Och man skulle avvakta en timmer eller så efter tolvslaget innan man kunde fira. Andra har dock levt och roat sig och fört oväsen för att skrämma bort alla dåliga väsen och onda andar som kan vara ute vid nyåret.
Kanske har tanken varit också att om året börjar bra blir det ett bra år spelat in.

Borgerskapet i städerna började på 1800-talet anordna så kallade sylvesterbaler. Dessa ersattes till en del av maskeradbaler. Och det passar ju bra då julen varit en tid med utklädningar vid såväl lusse som julafton och trettonhelgen.

Liksom vid jul har man gett gåvor. Då julklappar varit av mer skämtsam natur så har nyårsgåvor alltid varit av mer seriös art.
Att anlägga nyårsvisit på nyårsdagen har varit gammal sed och förekommer ännu på sina håll.

Vid nyår anger man ofta nyårslöfte. Det gjorde även våra hedniska förfäder. Män som ville utföra en bragd eller stordåd svor vid bragebägaren att utföra detta. Brage skaldekonstens gud togs då som vittne. Att göra något som självaste skaldeguden anser värt att besjunga det är inte dåligt. Men då måste man ju också se till att utföra det också.

Ha en gott nytt år!

30 december hölls några av föreningen medlemmar ett blot på Ekornavallen. Ekornavallen ligger vid Hornborga socken i Västergötland.
Ekornavallen är ett forntida gravfält med lämningar från stenålder till bronsålder. Flera gånggrifter finns på området.
Föreningen har varit här förut och hållit hedniska ceremonier.

Mjöd offrades och dracks till gudamakterna men också till de döda som vilar vid gravfältet.
God jul önskades de döda och seger och framgång till de levande.

I gamla tider var på runkalendern 28 december utmärkt med ett svärd.
Svärdet symboliserade ”menlösa barns dag.”

Kung Herodes skulle enligt legenden gett order att döda alla nyfödda gossebarn då han hört att en ny konung fötts.
Den grymme Herodes lär dock inte gjort detta i verkligheten. De flesta är numera överens om att Jesus knappast var född i december och en del menar på att ovannämnde Jesus aldrig funnits. Så inga barn mördades.
Lite korn av sanning finns dock. Herodes var en hårdförd makthavare och kom i bråk med medlemmar av sin familj. Troligen lät han avrätta några av sina släktingar och till och med två av sina söner.

I gamla tider sa man menlösa barns dag. Men språket förändras och menlös fick en annan klang. Och sedan några år skriver man istället värnlös.
Ganska menlöst att ändra namnet på en dag som dock vare sig i gamla eller ny tid haft någon större betydelse.

Hästar hade förr en viktig betydelse för folk. Det var riddjuret framför andra men även dragdjur.
I hednisk tid symboliserade hästar fruktbarhet. Hästkött åts men troligen bara under religiösa riter.
Hästkött ansågs av de kristna vara tabu och detta tabu höll i sig i Sverige till ungefär sekelskiftet då hästens betydelse i samhället minskat.
Idag uppmärksammar en del nyhedningar 26/12 till Frej, fruktbarhetsguden i nordisk mytologi annandag jul.

Annandag jul började förr ofta med att männen på gården gjorde rent hos hästarna. Det hade inte gjorts under de föregående dagarna för allt arbete skulle ligga nere under den viktigaste tiden under julfirandet.
Rengöringen i stallen började ibland med ett bösskott.
Det hände att spillning även kastades in hos folk man var ovän med och en och annan snål bonde kunde råka ut för denna ”sedvänja”.
På sina håll hände det dock att en del av lorten kastades ut på åkrar. Förvisso var det arbetsförbud under jul men denna julspillning kunde även ha extra kraft och se till att det växte bra.

Efter rengöring var det dags att få hästarna att röra på sig. Kappridning till kyrkor eller något som kanske var mer populärt till norr rinnande källor förekom. Fanns inte sådan källa att tillgå kunde det gå för sig att i källan lägga ner ett föremål av silver. Av detta magiska vatten skulle hästarna hålla sig friska.

Kapplöpningar förekom och det är troligt att det funnits i dessa en hednisk tradition. Hästkapplöpningar är känd sedan 11100-talet i Sverige, en tid då kristendomen inte helt vunnit över den gamla tron.

Det hände ibland att folk ”lånade” hästar att rida på. Och när det var dags att lämna tillbaks dessa kunde slagsmål utbryta. ägarna var såklart inte så glada i att andra red deras djur.

Även Staffansridning ägde rum och männen sjöng Staffans visan. Staffan var den förste martyren och skötte om hästar åt judekungen Herodes som sägs dödat Staffan då han meddelade att en ny konung var född. I dag sjungs det om Staffan vid Lucia vilket ju är lite fel.

På kvällen var det ofta fest på annandag jul. De som sjungit under dagen hade ofta fått mat och dryck som tack och ungdomarna brukade samlas vid lekstugor.
Juldagen var förr en stillsam dag men det togs nu igen.

I Romariket århundradena innan kristendomen blev statsreligion var Sol invictus årets viktigaste högtid. Då inföll solståndet. Dagen firades den 25 december. Sol invictus , den obesegrade solen firades.

Senare tillkom ett annat firande av Sol invictus. Den ariske guden Mithra som omnämns hos både indier och perser och som fortfarande dyrkas av hinduer och parser kom till Rom. Kulten av Mithra blev snabbt populär och även kejsarna tog del av kulten.

Den viktigaste myten om Mithra är den när han dödar en tjur. Ur himmlestjuren kropp skapar han sedan världen.

Mithra var mycket populär hos legionärerna i den romerska hären. Flera av dessa var under romarrikets senare del germaner från norra delen av imperiet eller tom norr om gränsen.

Mithra dyrkades i samfund som hade heliga invigningar och hade flera grader, Sju var de vanligaste och graderna var korp, fördold, soldater, lejon, perser, sollöpare och fäder. Ännu idag talar man om ”sjunde himlen” som en plats för det högsta paradiset. Mihtrasdyrkare trodde på evigt liv och att de skulle förenas med sin gud i den högsta ljussfären.

Kristendomen såg i Mithra sin störste konkurrent och de både religionerna bekämpade varandra. När Jesus anhängare segrat tog de över 25 december och påstod att deras frälsare fötts denna dag. Innan hade de kristna varit ointresserade av att dyrka solståndet och sol invictus.

De germanska legionärerna tog till sig Mithra och såg i honom samma gud som Odin. Mihtraskulten inspirerade kulten av Oden. Mit-Othinus var namnet på denne frälsare. Oden var liksom Mithra krigarnas gud och de som stupade för honom kom till Valhall. Även Oden dyrkarna hade sina speciella krigare bärsärkarna. Oden dödar jätten Ymer detta kan jämföras med dödandet av himmelstjuren.

Hell Oden!
Ave Mihtras!

God jul önskar Ideella Kulturföreningen!