Slaget vid Svolder- Hedendomens sista seger
Riktig när och var slaget vid Svolder stod har de lärde tvistat om. Var det år 999 eller år 1000? Att det var i september tycks man vara ense om. En del har sagt att dagen för slaget var den nionde i denna månad. Mycket har sagts och skrivits om detta slag, men vi säger att slaget var hedendomens sista seger i Norden. Ja det är drastiskt, men det var sista gången hedningar från Danmark, Sverige och Norge stred mot en kristen fanatisk kung samt besegrade denne.
995 enligt den tidräkning vi använder tog Olov Tryggvason makten i Norge. Några år tidigare hade han blivit omvänd till kristendomen och med nitälskan och mord tvingade han folket att bli kristet. Det var förstås inte populärt och det ledde till missnöje. När kung Olov tog makten 995 dödades Norges mäktigaste man Håkon Sigurdsson Ladejarl. Sonen Erik tänkte förstås hämnas.
Den danske kungen Harald Blåtand kristnade danskarna och hans dotter Tyri Haraldsdotter blev senare bortgift med Olof Tryggvason. Tyri, eller Tyra som hon också kallats bror Sven Tveskägg var inte förtjust i sin svåger. Sven hade runt 980 deltagit i ett uppror mot fadern och det syns vara av religiösa skäl som folket höjde vapen mot kung Harald. Adam av Bremen skrev att, ”danerna avsvor sig kristendomen, upphöjde Sven till kung och förklarade Harald krig”. Det får ses som mer än troligt att Sven föredrog den gamla tron framför den nya, annars hade han inte deltagit i ett hedniskt försvarskrig. Svens syster gifte sig med Olov och det var brodern emot, så konflikten mellan den norske och danske kungen var inte bara av politiska utan även av personlig art.
Svenskarnas inbladning i slaget är lite mer komplicerade. Anledningen är att en av huvudpersonerna i dramat inte ansetts ha existerat! Erik segersäll var kung i Sverige och han ska en tid även varit kung i Danmark i börja av 990-talet. Erik var gift med Sigrid, med tillnamnet Storråda. Till Eriks änka hade kung Olov friat, men då hon vägrade bli kristen blev de ovänner. Sigrid ska ha uppmanat sonen kung Olov senare med namnet Skötkonung att ta till vapen mot den norske kristne fundamentalisten. Sigrid ska även gift om sig med Sven Tveskägg. Ett internnordisk släktdrama med religiösa förtecken stod inför dörren.
Allt nog, Olof kung av Norge hade varit i Östersjön och sökt stöd hos slaviska folkstammar, men inte fått någon framgång. Han ska endast haft 11 skepp med sig. Den förenade norsk-dansk-svenska flottan låg i bakhåll och dess totala antal skepp ska ha varit mellan 70 till uppemot 139! Oavsett vilket så hade den förenade flottan mer skepp och manskap. Olovs kungs skepp var Ormen Långe, ett skepp som var större än de andra och även hade förgyllt drakhuvud och bakdel.
Enligt en källa ska de allierades ledare varit på ön Svolder och deras flotta låg gömd bakom denna. De hade bestämt att de skulle anfall först när Ormen Långe hade passerat. Detta skepp seglade inte först och tanken var att man skulle försöka anfalla Olov innan hans lilla flotta kunde samlas. Det var den norske ledaren, Erik son till den mördade ladejarlen som igenkände skeppet Ormen Långe. När de allierade anföll ska Olov vägrat att fly, han föredrog att strida.
Danskarna ska inte vara bra på att strida och svearna borde sitta hemma och slicka sina blotskålar enligt den kristne monarken. Om det sistnämnda stämmer så bevisar det att det finns fog att påstå att konflikten var religiös. Om sina norska fiender sa han däremot: ”Från den styrkan har vi en skarp strid att vänta, ty de är norrmän liksom vi”. Danskar och svenskar slogs tillbaka och slaget har framförallt skildrats som en slags intern norsk uppgörelse. Å andra sidan brukar ju inbördeskrig bli mer blodiga än andra…
Slaget ska ha utkämpats så att Olov Tryggvesons skepp surrades fast i varandra och intog en defensiv position medan de allierade anföll. Alla skeppen kan knappast ha kunnat anfalla de 11 skeppen samtidigt, med de skepp som var bakom kunde tränga på och nytt folk komma till. Striden fördes till stor del med pilar och kastspjut. En av de bästa bågskyttarna var Olovs Tryggvesons vän Einar som ska ha sagt de berömda orden ”Norge ur dina händer konung!
Under slaget hade Einar fått sin båge träffad av en pil, bågen brast och det blev en hög smäll när detta skedde, det var då kungen frågade vad var det som brast och Einar gav sitt kända svar. Einar hade som tillnamn Tambarskjelve. Namnet ska åsyfta på tarmar som använts till att göra pilsträngar så han var nog en duktig skytt. Einar ska sedan sagt då han fick kungen pilbåge att skjuta med. ”För vek, för vek är kungens båge”.
Olov och Einar samt de andra norrmännen som trodde på Kristus tvingades dock vika för övermakten. Erik Håkansson sägs varit den förste som tog sig ombord på Ormen Långe. När den kristne kungen insåg att slaget var förlorat ska han hoppat i havet. Märkliga historier har sedan sagts om detta, en sägen säger att Olov överlevt och blivit munk. Men då som nu blir det märkliga historier när folk dör hastigt, men mindre lustigt. Efter slaget tog Sven Tveskägg över Norge, men lät Erik Håkansson och hans halvbror Sven styra. Olof Skötkonung fick en del byte.
Den svenske kungen ska ha gått över till kristendomen och troligen den danske likaså, han blev kung av England 1013 och då var det kanske lättare att vara kristen. Han dog året därpå. Vi vet inte säkert på vad Sven trodde på. Erik Håkansson förblev dock sina fäders tro trogen!
Slaget där konungar kämpade tros slaget kallats tiden efter. Det mesta som skrevs om striden gjorde några hundra år senare, men några runstenar tros ge information. Vid Råda Västergötland står en sten med text till eftervärlden. ”Torkel satte denna sten efter Gunne, sin son. Han stupade i strid, då konungar kämpade”. Som kuriosa kan nämnas att Sigrid Storråda ska varit från just detta landskap.
I Uppland finns Frestastenen. Den daterats till början av 1000-talet och berättar: ”Gunnar och Sassur de läto resa denna sten efter Gerbjörn, sin fader, son till Vitkarl i Svalnäs. Honom dräpte norrmän på Åsbjörns skepp”.
Århusstenen i Danmark berättar att: ”Gunulf och Ögot och Aslak och Rolf reste denna sten efter sin kamrat Ful. Han fann döden då konungar kämpade”.
För hedningar av idag är slaget värt att minnas, det var vår sista stora seger i historisk tid!
Stenen vid Råda.
Sten från Århus.
