19/9 1356 stod slaget vid Poitiers i Frankrike, ett av de mest kända slagen under hundraårskriget 1337-1453. 11000 fransmän stred mot 6000 engelsmän. Slaget blev en stor triumf för de engelsmännen som leddes av Edvard, känd som svarte prinsen. Få av Edvards män stupade, kanske två hundra man medans fransmännen i stupade och svårt sårade miste runt 2500 man. Omkring 2000 frasnmän togs som fångar bland dem var kung Johan II. Den brittiska seger berodde här liksom vid de andra kända slagen under kriget som Crécy 1346 och Agincourt 1415 på bågskyttar, engelsmännes fruktade vapen.

Engelsmännen erövrade Wales på 11-1200 talet, striderna var stundom hårda men det keltiska Wales blev under kungen av Englands styre. Wales folk hade använt långbågar och de övertogs nu och förbättrades av engelsmännen. Långbågarna var mellan 180-200 cm långa och var med andra ord ofta längre än själva skytten. De var ofta av idegran som importerades från Spanien och Portugal. En pil från en sådan båge kunde gå 250 m, goda skyttar kunde komma upp till 300 m. Det finns berättelser att en bra bågskytt kunde skjuta ihjäl en ryttare och hans häst, fast de båda bar rustning. Vid de segrar som ovan omnämnts försvarade sig engelsmännen med hjälp av pålar och enklare befästningar samt skyddade av knektar i rustning. Bågskytten hade bara lätt rustning eller ingen alls och kanske en stor kniv som vapen. Skyttarna kunde kanske få i väg 10-12 pilar per minut. Men bågskyttens liv var hårt, blev han tillfångatagen av fransmännen hugg de av hans fingrar. En annan sak var den att för att bli en bra bågskytt så krävdes övning och återigen övning. De engelska kungarna försökte förbjuda spel och vadslagning som underhållning för att folk skulle ägna sig åt bågskytte. Att mången god skytt slet ut armar och leder är också en påminnelse om långbågens avigsidor. Just det faktum att det krävs övning i många år beror på att bågen fasades ut. Men det var runt år 1600 som den försvann från de brittiska öarna som reguljärt vapen.