Tjeckiens nationaldag

I dubbelmonarkin Österrike-Ungern började under slutet av 1800-talet flera nationella minoriteter kräva utökade rättigheter och några rentav självständighet. Många tjecker och slovaker trodde de skulle få det bättre om de bildade en självständigstat. När första världskriget utbröt var det tusentals tjecker och slovaker som valde att slåss för ententen mot dubbelmonarkin. I krigets slutskede närmare bestämt den 28 oktober 1918 utropades republiken Tjeckoslovakien. Men republiken hade stora problem och 1938 började staten falla sönder. Året efter utropades Slovakien som självständigt och Tjeckien blev ett protektorat under Tyskland. Republiken återupprättades efter andra världskriget. Nu hamnande Tjeckoslovakien under kommunistiskt styre. Friheten kom åter efter kalla krigets slut, men nu ville Slovakerna åter bilda en egen stat. Så gjordes också. 1993 blev den första januari två stater till Slovakien och Tjeckien. Tjeckerna valde dock att ha som nationaldag den 28 oktober tillminne av den första republiken som utropades 1918.

Katolska fältherrar del X: Charles-Bonaventure de Longueval

I Arras föddes i början av januari 1571 Charles-Bonaventure de Longueval. Friherren till de Bucquoy Maximilian von Longueval och Margueritha de Lille var föräldrarnas namn. Faderns ätt var ursprungligen fransk och räknades som uradel. Sonen växte upp och blev krigare, det hade såväl fadern som många andra i släkten varit. Charles-Bonaventure de Longueval tog tjänst i den spanska armén och stred i det krig som varade mellan 1568-1648. Det åttioåriga kriget mellan spanjorer och holländare som efter en tids vapenvila utbröt 1621 och därmed blev en del av det trettiåriga kriget. Förvisso blev denna konflikt en del av det svensk-danska kriget 1643-1645 då Holland hjälpte sina svenska allierade mot danskarna. Den unge krigaren stred för kung Filip II och den katolska tron, karriären gick bra och vid 26 års ålder kom en utnämning till överste. Slaget vid Nieuwpoort 1600, belägringen av staden Ostend som varade i tre år mellan 1601-1604 och belägringen av Groenlo kan nämnas som några av meriterna. Artilleriet var vapenslaget de Longuevals gjorde till sitt. 1614 kom utnämningen till general för artilleriet. Året innan hade spanske kungen Filip III utnämnt honom till riddare av det gyllene skinnet. I början av 1600-talet hade de Longueval kommit i kontakt med en av de mäktigaste personerna inom ätten Habsburg, ärkehertig Albert. 1610 for de Longueval till Frankrike för att vara sändebud för ärkehertigen i samband med kung Henrik IV begravning.

Mattias I, kejsare sedan 1612 utnämnde de Longueval till befälhavare strax efter återkomsten från franska hovet. När upproret utbröt i Prag 1618 befann sig fältmarskalken Charles-Bonaventure de Longueval i norr. Han skyndade till sin kejserliga herre och satte upp en här som skulle krossa de upproriska. 10 juni 1619 möttes vid Sablat en kejserlig och upprorisk här. de Longueval var befäl över 5000 kejserliga soldater som mötte 3000 fiender under Ernst von Mansfeld. Kejsarens sida segrade. Kriget fortsatte och den kejserlige befälhavaren intog flera fästen som hölls av de upproriska. Samma år tog Siebenbürgens furste Gábor Bethlen och gav sig in i kriget. Den nye fienden till kejsaren drog med en här på 16 000 man mot Wien. de Longueval följde efter och hotet mot Wien avvärjdes. Året därpå deltog de Longueval vid den stora segern vid Vita bergen. Tillsammans med ligans ledare Tilly besegrade de Longueval de upproriska vilket ledde till flera års nederlag för protestanter och andra fiender till kejsaren. Kejsaren belönade rikligt sin framgångsrike fältmarskalk.

Kriget var dock inte slut. De upproriska fortsatte att kämpa. Staden Neuhäusel hölls av upprosmän och de Longueval ledde belägringen. Under striderna stupade Charles-Bonaventure de Longueval den tionde juni. Det har sagts om de Longueval att han var en försiktig befälhavare som undvek att ta risker och helst anföll i överläge. Som ledare vid belägringar var han en av sin tids skickligaste. Det var en stor förlust de kejserliga fick vid Neuhäusel.

Då familjen de Longueval innehade friherreskapet, senare grevskapet de Bucquoy kallas ibland Charles-Bonaventure de Longueval för bara de Bucquoy i historieböckerna. 1606 gifte sig Charles-Bonaventure de Longueval med Maria Maddalena Biglia 1573-1654 dotter till en adelsman från Italien. Sonen i äktenskapet, Charles Albert blev även han krigare i kejsarens tjänst.

Med röd fältbindel, marskalkstav och rustning avbildas Charles-Bonaventure de Longueval på denna målning gjord några år efter hans död.

Kopparstick föreställande den kejserlige fältherren. Sticket är gjort efter en målning gjord av Reubens.

Brasilien under första världskriget

När det krig som senare fick namnet första världskriget utbröt förklarade sig Brasilien neutralt. Denna neutralitetsförklaring gjordes redan den 4 augusti 1914. Men trots detta drabbades Brasilien av kriget. Landets ekonomi var beroende på att exportera produkter, kaffe var den viktigaste exportvaran. Omkring fyra femtedelar av allt kaffe som producerades i världen kom från Brasilien. Andra viktiga exportvaror var gummi, kakao och socker. Men kriget till havs särskilt när tyskarna införde oinskränkt ubåtskrig där alla fartyg i vissa farvatten riskerade sänkas gjorde den brasilianska handeln lidande. 1917 kom ett annat dråpslag då britterna förbjöd import av kaffe. Denna vara ansågs ta för mycket av handelstongaet i anspråk. Brasilianska skepp sänktes, då de flesta sjömän ombord inte var från Brasilien väckte det inte några större protester. När ett fartyg sänktes våren 1917 då tre brasilianska sjömän dödades blev känslorna starkare. Handeln hade lidit en längre tid och nu hördes krav på åtgärder. Utrikesministern som hade tyskt påbrå fick avgå och protesterna blev till demonstrationer. Dock fortsatte vreden och brasilianare av tysk härkomst och tyskar som befann sig i landet utsattes för våld. Egendom som tillhörde tyskättlingar förstördes.

Att missnöjet med att tyskarna angrepp brasilianska skepp eskalerade 1917 kan delvis bero på att det inbördeskrig som i historieböckerna kallas contestadokriget som utkämpades i 1912-1916 avslutas. Kriget hade utkämpats i södra Brasilen mellan jordägare som stöddes av staten och bosättare.

11 april 1917 bröt Brasilen sina diplomatiska relationer med Tyskland. När fartyget Tijuc torpederades utanför franska kusten av en tysk ubåt 20 maj svarade myndigheterna i Sydamerikas största land med att konfiskera 43 tyska fartyg som hade tysk flagg och som befann sig i brasilianska hamnar. Fregatten Macau träffades av tyska torpeder och sänktes 23 oktober. Nu svarade brasilianska regeringen med att förklara krig 26 oktober. Några dagar senare torpederades två brasilianska fartyg, kriget hade börjat.

Venceslau Brás som varit landets president sedan 1914 undertecknade krigsförklaringen. Tanken på att skicka en armé till Frankrike uppkom och förberedelser gjordes. Men brasilianska armén var inte stor, omkring 54 000 man. Den var ganska omordern och för att modernisera den krävdes utrustning och pengar. Innan en expeditionsstyrka kunde sändas iväg bestämdes det att ett mindre antal officerare och underofficerare samt piloter skulle sändas till Frankrike. Dessa skulle få kunskaper och erfarenheter som skulle kunna användas när resten av armén anlände. Ett fältsjukhus sattes också upp. Fältsjukhuset bestod allt som allt av 131 man, 31  soldater övriga läkare, apotekare och annan vårdpersonal.

Sommaren 1918 anlände den lilla gruppen, kanske allt som allt omkring 30 man till Frankrike. De flesta officerare och underofficerare var i franska armén och piloterna i brittiska flygvapnet. De flesta piloter användes för att leta efter tyska ubåtar. Hälften av officerarna fick medalj för tapperhet. Nio piloter tjänstgjorde i RAF, Royal Air Force, varav en stupade. I början av september anlände sjukhuspersonalen ledda av general Napoleão Felipe Aché och doktor Nabuco Gouveia som satte upp sitt lasarett i Paris. Några krigsskadade fick vård, men de flesta patienter led av spanska sjukan. En amiral sändes för att studera ententen flottor och förbereda brasilianska flottan ankomst.

I och med att Brasilien förklarade krig mot centralmakterna fick nu landets fartyg gå med i konvojer som skyddades av ententens flottor. Brasiliens hamnar öppnades även för amerikanska och brittiska krigsfartyg. Brasilianska flottan deltog aktivt i kriget. Det beslutades tillsammans med andra deltagare i ententen att Brasilien skulle skicka en flotteskader för att patrullera Atlanten. En flotta på sju skepp sattes upp, Divisão Naval em Operações de Guerra, DNOG.

DNOG startade sitt deltagande i kriget när flottan lade ut 31 juli. Målet var Dakar och sedan via Kap Verde skulle man upp mot Gibraltar. Natten mellan 25- 26 augusti anfölls flottan av en tysk ubåt. Torpeder avlossades mot DNOG skeppen men de missade. Brasilianarna svarade med att skicka sjunkbomber och ubåten oskadliggjordes. Väl framme vid Dakar insjuknade flera sjömän, flottan bestod av 1515 man i spanska sjukan. Resan vidare norrut försenades i drygt två månader. Hundratals sjömän miste livet i sjukdomen. När flottan anlände till Gibraltar var det den 10 november. Dagen därpå avslutades kriget. Förlusterna av soldater i brasilianska krigsmakten var få, men man får räkna de sjömän som dog på handelsfartyg som en del av krigets offer.

Brasilien deltog vid fredförhandlingarna i Versailles. Tyskland fick betala skadestånd med ränta för fartyg som förlortas och dess last. Helst ville Brasilien behålla de 43 tyska fartyg som internerats under kriget. Men istället fick man köpa dem till lågt pris och man syns ha fått överta två minde tyska krigsfartyg. Brasiliens deltagande som krigförande var begränsat, men bör ändå ihågkommas om inte annat av den anledningen att Brasilien var den enda självständiga staten i Sydamerika som deltog i kriget. De få soldater som sändes till västfronten kom i kontakt med det nya vapnet, stridsvagnen. Efter kriget började Brasilien införskaffa det nya vapnet och erfarenheterna från kriget kom väl till pass.

Det kanske inte är för mycket sagt att orsaken till att Brasilien gick med i kriget handlade om främst en sak, kaffe.

Brasilianska arméns uniformer  modell 1918.

Fältlasarettet som sändes till västfronten.

Brasilianska piloter och flygplan.

Kryssaren Bahia.

Belmote som deltog i DNOG.

Brasiliansk pilot som utbildas av Royal Air Force.

Den mest dekorerade brasilianske soldaten vid västfronten,  José Pessoa Cavalcanti de Albuquerque

Svenska dikter del XXXXIII: Te mârten

Oscar Stjerne föddes 1873, uppväxten skedde i Kajsheden, en gård belägen Torsby i Värmland. Fadern till den blivande skalden dog vid tiden för sonens födelse. Oscar Stjerne studerade och avlade sin student examen 1893. Fortsatta studier i såväl Uppsala som Göteborg gjordes men slutade inte i något resultat. Mellan 1899-1913 var Stjerne anställd vid redaktionen för Karlstads-Tidningens. Stjerne gifte sig och fick barn De sista åren förmörkades av sjukdom.

Stjerne skrev på både värmländska som på det som kallas rikssvenska, debuten kom 1901 med Visor och värs. Ibland kallade sig Stjerne för ”Jong på Hea”. Sex andra samlingar utkom varav en postumt 1918. Året innan hade Stjerne den 25 oktober avlidit. Litteraturpriset ”De nios stora pris” började utdelas 1916 och det året var Stjerne bland de som fick motta denna uppskattning. På värmländska är dikten nedan:

Te mârten

Å snart ä mârten

å jä ha nârt’en

– kôrs hô jä nârt’en, han Lars i Li,

å kom i språken

å gi’n beské om hans frijeri.

Men disse ola di flög så lätt sôm

di fröa kongler på taller ha –

i lôrdas tâlt en ôm den här mârten,

men jä ha nârt’en, fallallera.

Jä ska fäll möt en

å ska fäll sköt’en

så han blir himmalens glâ i sinn

å käleksveli:

på hôr komeli

å rolehet ska han lös mej in,

te dôm sôm trôller å vänner syna,

fôr dä ä uttäckt å rolet mä,

därte  jä vänter han gir prisenter

så inga jänter har mer än jä.

Men når han börjer i

gän å örjer

om frijeri sett, da ska jä glir

å sejj att jä int

på gefting ä int

besint – men frest mej når jula blir!

En köss dä kan du fäll få, din stacker,

te gi dej mer nu, dä vûr int bra –

Når så jä vârt’en går jä frå mârten,

kôrs hô jä nârt’en – fallallera.

Sati

Änkebränning, eller ”sati”, är en främst indisk och hinduisk sed. Om en manlig bybo avlidit så var det brukligt att dennes änka skulle brännas till döds tillsammans med hans lik på begravningsceremonin. På grund av en väst-främmande världsbild kan änkorna möjligtvis blivit uppbrända av egen vilja – då det troligen ansågs vara en ära att bli bränd med sin make.

Den uråldriga seden var utbredd i norra Indien tills att den förbjöds av den brittiska kolonialmakten på 1820-talet. Trots förbud så fortsatte dock änkebränningarna – i något förminskad skala. En känd incidenten av änkebränning är från byn Deorala, i delstaten Rajasthan i nordvästra Indien, år 1987. Den nygifta unga kvinnan Roop Kanwar blev änka och lät sig brännas (av egen vilja) på hennes makes likbål. 10 dagar efter händelsen så samlades hundratusentals människor i byn för att ta del av den välsignelse som hon troddes ha skänkt över marken där hon brändes till döds.

Enstaka incidenter av att änkor offrar sig själva genom att kasta sig in i deras makars likbål och låta sig slukas av lågorna sker än idag.

I den klassiska romanen ”Jorden runt på 80 dagar” av Jules Verne så räddar huvudkaraktären Phileas Fogg en indisk änka från hennes öde av änkebränning.

/L

Slaget vid Dömitz 1635

Det slag som utkämpades under trettioåriga kriget vid Dömitz 22 oktober 1635 var inte något avgörande slag men ändå viktigt för de svenska vapnen. Året innan hade det katastrofala slaget vid Nördlingen stått och Sachsen, tidigare allierat med Sverige hade nu i början av oktober bytt sida. Inom svenska armén fanns det missnöje. Många soldater var legoknektar och deras lön hade utblivit. Svenskarnas befälhavare var Johan Banér. Året innan hade den förre befälhavaren Gustav Horn efter Nördlingen hamnat i krigsfångenskap. Banér hade lyckats reorganisera armén och var nu hösten 1635 på återtåg från Magdeburg. Istället för att dra sig norrut mot Östersjön valde Banér att gå på offensiv. Svenska hären bestod på omkring 30 000 man. Staden Dömitz belägen där floden Elde mynnar ut vid Elbe hölls av svenska trupper. Sachsarna beslöt anfalla staden för att förhindra att svenskarna skulle ta sig över Elbe.

Kurfursten av Sachsen, Johan Georg I sände Wolf Heinrich von Baudissin med 7000 man mot Dönitz. Staden gjorde dock motstånd och när staden stormades försvarade svenskarna från slottet. När Banér fick höra att Dömitz anfallits gav han order till Patrick Ruthven, en av de många skottar som stred för svenskarna under kriget att undsätta staden. Då det var bråttom var de främst kavalleri som for mot Dömitz. Sachsarna däremot hade främst fotfolk, de skulle ju erövra en stad samt artilleri. När Ruthven kom närmare staden gav han order om anfall. Samtidigt som kavalleriet anföll sachsarna i ryggen gjorde försvarna ett utfall. Trängd mellan två fiender tog kurfurstens soldater till flykten. Baudissin själv höll på att tillfångatas, en svensk ryttare hade ridit fram och grepp tag i befälhavaren gehäng, men Baudissin lyckades ta sig loss och fly. Svenskarnas förluster blev små, men deras motståndare förlorade omkring tusen man och omkring 2500 blev fångar. Artilleriet och trossen kom i svenskarna händer. När budet om framgången nådde Stockholm firades segern i alla stadens kyrkor den 15 november.

Litteratur:

Björlin Gustaf Johan Banér, andra delen 1910.

Ericson Lars, Hårdstedt Martin, Iko Per, Sjöblom Ingvar, & Åselius Gunnar Svenska slagfält 2003.

Steckzén Birger Johan Banér 1939.

Patrick Ruthven, skotts krigare som stred för Sverige emot Sachsen som var en del av Tysk-romerska riket.

Yrsa

Adils kung över svearna och son till kung Ottar Vendelkråka for på viking. Adils och hans män for söderut till Saxland, det som idag kallas Tyskland. En av de som plundrades var kung Geirtjuv. Bland bytet som bestod av såväl guld som boskap och trälar fanns en vacker flicka. Yrsa var flickans namn och hon var både vis och klok. Yrsa hölls inte i fångenskap som de andra trälarna. Adils blev förälskad i flickan som sedan blev hans drottning.

Tiden gick, i danska Lejre härskade Helge Halvdansson. Kung Helge anföll Adils med en så stor och mäktig styrka att Adils såg sig tvungen att undvika strid och drog sig bort från den anklagade fienden. Helge tog byte hos svearna och Yrsa kom i hans våld. För andra gången i sitt liv fick Yrsa se sig som brud till en kung. En son föddes i äktenskapet. Sonens namn blev Rolf Krake. Åter gick tiden och den gamla drottningen Ålof kom. Hon berättade att Helge Halvdansson var Yrsas egen far! Ålof som varit gift med Geirtjuv hade haft en relation med Helge. Yrsa blev förskräckt och reste tillbaka till Adils och blev åter drottning hos svearna. Sonen Rolf stannade i Lejre och blev efter en tid Helges efterträdare som kung.

Adils kom nu i krig mot Åle den Oppländske. Kung Åle var från Norge. I ette stort slag möttes Adils och Åle. Rlf Krake hade anslutit sig till Adils, man får förmoda på sin moders begäran. I slaget som stod på Vänerns is stupade Åle. Efter slaget ville Rolf Krake ha lön för att han och hans bärsärkar bistått Adils. De for till Uppsala för att få sin belöning. Men Adils var som så många rika män snål. Adils försökte rentav mörda Rolf och hans män. Yrsa hjälpte sonen att fly. Adils vackraste och dyratse klenod var ringen Sveagris. Denna ring samt massa annat guld la Yrsa i ett horn som hon gav till Rolf. Under flykten kom Adils och hans män ridande efter Rolf Krake. Lejrekungen spred då ut guldet ur hornet och sitt av allt guld som han kastade iväg var ringen. När Adils med sitt spjut plockade upp Sveagirs från marken anmärkte Rolf syrligt att ” Nu har jag svinböjt den mäktigaste av svearna.”

Rolf Krake for hem. Yrsa sägs ha varit drottning hos svearna resten av sitt liv, så Adils lär ha förlåtit henne. Adils efterträddes hos svearna som kung av sin son Östen. Det sägs inte att Yrsa var son till Östen men det verkar troligt då hon var svearnas drottning livet ut.

Yrsa som ung drottning hos Svearna.

Hels tjänare

Gudinnan Hel har tre tjänare i sin tjänst. Namnen på dessa är Modgunn, Ganglot och Ganglati. De tre syns vara av jättesläkt.

Modgunn, på fornnordiska Móðguðr är en väkterska som bevakar den bro som heter Gjallarbron och som står över floden Gjöll. Denna flod är gränsen mellan de levandes och de dödas värld. Hon frågar de som vill över bron efter deras namn och härkomst. Modgunn är en slags motsvarighet till Heimdall som vaktar Bifrost som leder till Asgård. Heimdall är en man som vaktar bron till den guden Odens boningar. Gudinnan Hels brovakt är passande nog en kvinna. De flesta makter inom asatron som förknippa med döden är ju feminina. Modgunns namn har en del velat tyda som ”krigstrött”. Onekligen ett träffande namn på Hels tjänarinna, för de som inte stupar i strid kommer ju till Hel.

Ganglot, även Ganglöt vet vi inte mer än att hon är Hels tjänarinna, hon verkar vara gift med den andre tjänaren Ganglati. Värt att notera att det även i Hel finns en man eller manlig princip i just Ganglati. I Odens dödsrike finns det ju valkyrior.

Ganglots namn sägs betyda långsam eller långsam vandrare, namnet Ganglati ska betyda ungefär samma sak. Men i de dödas värld går tiden långsam. Är man död så är man kan ju inte vara mer än död.

Ingen av tjänarna ha någon bestraffande funktion. Men Hel är ju inte ett monoteistiskt dödsrike för syndare, hit kommer de flesta.

Kanske inte tjänare i ordets egentliga bemärkelse men hunden Garm vaktar i Hel. Hunden ser till att ingen kan ta sig in i Hel obemärkt men hindrar nog också de som är i Hel att ta sig ut utan tillåtelse. Hels hund sägs vara blodig framtill på bröstet, kanhända han bitit någon som velat komma in eller ut ur gudinnans rike? Oden har ju vargar som vaktar, Gere och Freke. Garm påminner i sin funktion om Cerberus den hund som vaktar Hades i grekisk och romerske religion. När ragnarök infaller sliter sig Garm lös. Han anfaller Tyr som dödar och dödas av Garm.

Det ska tilläggas att i dansk och därmed även sydsvensk folktro nämns en häst, Helhäst som visar sig ibland vid kyrkogårdar. Hästen sägs ibland inte ha något huvud, men oftare att den har endast tre ben. Färgen på hästen är förstås svart. De som ser den kommer snart att dö. Troligen är berättelserna om hästen av senare datum. Men det kan ju tyckas passande att Oden har en häst med åtta ben så har Hel en med endast tre.

Få konstnärer har försökt avbilda de tre tjänarna. men här är i alla fall en illustration. Garm är med.