Se det med ett leende, chokladbollens dag

Chokladbollen har sin egen dag och den infaller den 11 maj. Choklad kom svenskarna i kontakt med på 1600-talet. Det ska dock sägas att indianerna i Sydamerika i århundraden använt kakaobönan som livsmedel och de första från Europa som smakade på den var spanjorer på 1500-talet. En del påstod att chokladen hade potenshöjande verkan men en och annan misstänkte att gravida kvinnor som drack chockad riskerade att få mörkhyade barn. Troligen började man vid denna tid göra bakverk med kakao i.

Tack vare två kemister i Antwerpen Casparus van Houten och hans son Coenraad Johannes van Houten lärde man sig i början av 1800-talet att tillverka kakaopulver och det är nu den moderna chokladen ser sin tillkomst. Tidigare innehöll såväl dryck som bakverk av kakaobönor mycket fett, halten av fett kunde ligga på runt 50 % men nu blev chokladen lättare att konsumera. Dettas skedde år 1828 nästan två decennier senare kom såldes i Storbritannien den första moderna chokladkakan. I Sverige började tillverkning av chokladkakor 1872.

Chokladbollen kommer troligen från Danmark. Riktig säkert när må vara oklart men det syns som om chokladbollen dyker upp runt första världskriget. Danmark och Sverige var inte med i kriget men drabbades ändå. Ransoneringar kom och troligen är chokladbollen tillkommen under ransoneringstiden. Förutom kakao så är den viktigaste ingrediensen havre. Havre är ett av sädesslagen som främst använts till foder och haft lite sämre status än exempelvis vete. I Sverige finns detta bakverk nämnt i Svenska dagbladet 26 februari 1918. Namnet på bakverket var då negerboll och var med i en annons från Elbert & C: o som hade sitt konditori på Brunkebergsgatan i Stockholm. Att det är kristid framgår av att man kan köpa dessa utan ransoneringskort. Det fanns redan ett annat bakverk eller konfekt som hette negerkyssar. Dessa består av mint och chockad. Om dessa bollar, vad vi nu vill kalla dem som såldes från Elbert & C:o är de som idag förknippas med dagens recept må vara osagt. Svenska dagbladet nämner dock åter negerbollen i en artikel från 14 december 1943. Åter är det krig och ransonering. Nu kallas bakverket för ”Barnens negerbollar”. Det faktum att man inte behöver värma upp bakverket utan bara blanda ihop ingredienserna samt eventuellt rullar ”bollarna” i pärlsocker eller kokos gör att de är enkla för barn att tillverka dem. Det ska dock sägas att begreppet chokladboll användes det med. Dagen Nyheter nämner detta ord 1928. Vad vi än kallar bollen som innehåller kakao så var det nog främst en sak som förknippades med godis och ingenting man brukade äta som traditionellt bakverk. Det ska dock för att öka förvirringen påpekas att det från mitten av 1920-talet finns en slags chokladboll som består av skum vispad äggvita med överdrag av choklad. Kanske rentav användes ordet negerboll för att skilja dessa två åt? Men ofta brukar den boll eller rättare topp ty den är något annat utformad rullas i kokos och då ofta fått heta kokosboll.

Allt nog, bakverket negerboll/chokladboll började tillverkas och säljas på konditorier och någon kom på att även strössel kunde användas som garnityr av chokladbollen förutom kokosflingor och pärlsocker. Discobollen, det vill säga chokladboll rullad i kulört strössel får väl sägas vara det senaste tillskottet i chokladbollens historia. Men samhället förändras och med det normer och ideal. Var det lite småroligt att säga negerboll så blev det på 1990 och 2000 talet mer eller mindre tabu att säga negerboll. En ganska hätsk men också ironisk debatt tillkom och den har ännu inte slutat. ”Varför får man säga negerboll när man får säga vitlök” var en slogan på tröjor. En lustigkurre kallade chokladbollen för ”afrikanskt bröd”. Än så länge har ingen döms för så kallat hatbrott på grund av användandet av ordet negerboll.

Från kristidskonfekt till konditoribakelse till föremål för debatt om invandring och integration. Chokladbollen har verkligen en spännande historia.

Traditionell chokladboll med pärlsocker.

Protest mot inskränkt debattklimat eller rasism?

Kan hedendomen hjälpa till att klara av klimatkrisen? Ja kanske det. Nu ska vi nog inte tro att om alla bara konverterar och dyrkar gudinnor och gudar så löser allt sig. Nej det handlar om förändringar i mentalitet. De monoteistiska religionerna anser att människan har en särställning. Människan står mellan gud och naturen. Människan har gentemot naturen alltid tolkningsföreträde. Naturen är till för människan. Naturen ska brukas, tuktas och kontrolleras.

Monoteismen har alltid rackat ner på hedendomen. I bästa fall har man ansett att det är en harmlös men ändock platt och ofullständig tro på naturmakterna i värsta fall är det avgudadyrkan och kanske rentav åkallan av demoner och onda andar.

Men att dyrka naturen är ett måste i denna nedsmutsade värld. Så länge människan alltid är alltings mått och mening kommer överkonsumtion och förstörelse pågå. Alla naturreligioner anser att människan inte står över naturen utan är en del av den. Bland det värsta monoteister historisk tid vet är att hedningar ofta trott på reinkarnation och att människor kan återfödas som djur. Men att människan kan bli ett djur bevisar ju bara hur nära tanken på att människan är en del av naturen och inte över den eller i någon favoritposition. Ett djur bland djur, inte skapelsen krona eller guds avbild.

Hedendomen, naturreligionen kan lära människor att de inte är alltings mått och mening. Hedendomen kan lära människor ödmjukhet, inte bara mot naturen utan inför varandra.

Myteriet på Kokosöarna

Myteriet på Kokosöarna under andra världskriget var det ena upprors som gjordes av soldater i brittisk tjänst under andra världskriget. Händelsen är inte vidare känd men är ändå värd att återberätta.

Kokosöarna eller som de heter på engelska Cocos Islands tillhör idag Australien. Under andra världskriget var öarna tillhörande Storbritannien. Öarna hade en liten befolkning men även en strategisk betydelse. Efter att Singapore hade fallit 1942 började man utöka de militära aktivisterna på ön. En styrka bestående av britter men också soldater från Ceylon, nuvarande Sri Lanka stationerades på öarna. Dessa soldater tillhörde Ceylon Defence Force. Även en mindre trupp soldater från brittiska områden i Östafrika fanns på öarna. Totalt fanns det omkring 75 soldater och två större kanoner på Kokosöarna. Befälhavare var kapten George Gardiner och hans närmaste man löjtnant Henry Stephens.

Men motsättningar fanns mellan britter och soldaterna från Ceylon. Förutom rasistiska motsättningar hade en del soldater från Ceylon lyssnat på den japanska propagandan som uppmanade asiatiska soldater som slogs för britterna att göra uppror. I mars 1942 hade japanska trupper landstigit på Julön som låg 900 km från Kokosöarna. Här hade indiska soldater i brittisk tjänst gjort myteri och hjälpt japanerna. Troligen inspirerades upprorsmännen på Kokosöarna av denna händelse.

Gratien Fernando hette en artillerist som kom från Ceylon. Han hade inspirerats av de japanska framgångarna och hoppades som så många andra av hans landsmän att en japansk seger skulle betyda att Ceylon blev fritt. Fernando lyckades övertala 30 av 56 av sina landsmän som befanns sig på Kokosöarna norra ö den omkring en kilometer stora Horsburgh Island att göra uppror. Man skulle ta över öarna och sedan hoppas på att japanerna skulle komma till undsättning.

Natten mellan åttonde och nionde maj startade upproret. Skottlossning utbröt. En soldat från Ceylon som var lojal mot britterna dödades och löjtnant Stephens sårades. Radiosändning gjordes av Fernando där han uppmanade de övriga trupperna på ön att ansluta sig men inget hände. De upproriska belägrades Efter några timmar gav myteristerna upp och fängslades. Straffet för Gratien Fernando och två av hans medhjälpare blev döden genom hängning. Kung Georg VI bekräftade dödsdomarna som verkställdes i augusti samma år. Gratien Fernando sa kort innan han avrättades som en kommentar om han ansåg sig vara förrädare. Hans svar var : Att vara lojal mot ett land som är under ett vitt lands häl är inte illojalitet.

En av soldaterna från Ceylon som var lojala mot britterna.

Vem har behov av att skolans avslutning måste ske i kyrkan? Det undrar insändarskribenten med anledning av Sävare församlings beslut att stoppa skolavslutning i kyrkolokalen.

De första sex åren jag gick i skolan hölls avslutningen inför sommaren i kyrkan. Inte i byn jag bodde i och där skolan låg, den var lite för liten. Nej den hölls i en kyrka fem km bort. Visst fanns det några elever som kom från den byn men många var de inte. Avslutning skulle ske i kyrkan för att det skull vara så. Men senare vid såväl högstadiet och gymnasium hölls avslutningar i skolans lokaler.

Vem har behov av att skolans avslutning måste ske i kyrkan? Är det eleverna, lärarna eller är det äldre anhöriga till eleverna? Jag vågar gissa på att det är sistnämnda kategori. Och de gör det för att ”så har det alltid varit”. Ärligt talat, svenska kyrkan mister mer och mer anhängare för varje år. Allt fler svenskar söker sig till andra samfund men också andra religioner. Allt fler som bor i Sverige idag har heller inte någon anknytning till svenska kyrkan eller ens kristendomen. En stor kategori av svenska kyrkans medlemmar är vad som kallas ceremonikristna. Det betyder att de ägnar liten eller ingen tanke alls på kristendomens som religion men att de ändå vill ha och ta del av tradition och kulturarv, man döper sina barn för att man alltid gjort så, man konfirmeras för att det är så det ska vara och begravningen blir i kyrkan trots att man e facto är ateist eller i bästa fall tror på ”något”.

Prästen i Sävare har en räv bakom örat. Hon nekar skolavslutning i kyrkan. Hon är missnöjd. Hon vill inte bara att folk ska besöka hennes arbetsplats nej hon vill att de ska tro på den religion hon är anhängare av. Ska ni vara i kyrkan då ska ni tro på gud. Ja det är det hon menar.
Hon påminner inte så lite om en restaurangägare som vill att gästerna inte bara ska besöka restaurangen, nej de måste beställa något. Vare sig kyrkan eller restaurangen är en samlingslokal för folk som inte vill be eller äta.

Men lösningen är enkel. Bomma igen kyrkan och håll avslutning i skolan. Om några år har svenska kyrkan tappat än mer medlemmar och varför ha en skolavslutning i svenska kyrkan om ingen är medlem i detta samfund eller ens kristen? Bara bra att kyrkan stängs allt fler mister kontakten med detta samfund. Judith Fagrell ställer krav på sina besökare, men det hela slutar nog med att hon blir arbetslös.

Henrik Andersson

Insändaren publicerades i Skaraborgs Läns Tidning och Skövde Nyheter 2019 -05-07 https://skaraborgslanstidning.se

Den sista Waffen-SS legionen som kom ut i strid.

Den sista frivilliga legionen av utländska frivilliga i Waffen-SS som grundades under andra världskriget var den tjeckiska legionen Svatováclavská Dobrovolnická Rota vilken bildades femte mars 1945 och anfölls innan utbildningens slut den femte maj av tjeckiska rebeller. Men den sista legionen som kom ut i strid var den som bestod av frivilliga från Bulgarien.

Bulgarien hade stått på Tysklands, Osmanska rikets och Österrike-Ungerns sida under första världskriget. Landet var fortfarande efter kriget övervägande tyskvänligt. Bulgarien styrdes av en tysk fursteätt. Tidigare hade Bulgarien varit ryskorienterat men detta omöjliggjordes av den bolsjevikiska revolutionen. Bulgarien anslöt sig till axelmakterna och hamnade i krig med Grekland och Jugoslaven. Bulgarien deltog dock inte på tyskarna sida när Sovjetunionen invaderades. En av anledningarna var att många bulgarer fortfarande kände sympati för det övervägande slaviska grannen i öster. Det hände dock att bulgariska flottan kom i strid med den sovjetiska i Svarta havet. De västallierade bombade Bulgariska städer från och med 1943. I slutet av sommaren 1944 invaderade röda armén Bulgarien trots att de båda länderna hade fred. Efter en kort kamp valde Bulgarien att byta sida. I september 1944 gick Bulgarien över till axelmakternas fiender.

Alla bulgarer var förstås inte nöjda med förräderiet mot Tyskland. Att deras land ockuperades av kommunister gjorde saken än värre. Många bulgarer flydde till områden som kontrollerades av tyskarna och många bulgarer som befann sig i Tyskland visade sitt stöd och sin lojalitet mot sina forna allierade. En bulgarisk exilregering sattes upp.  Ledare för denna regering blev Aleksandar Tsankov. Då Bulgarien var allierad med Tyskland önskade Heinrich Himmler få rekrytera frivilliga från Waffen-SS. Myndigheterna sa nej men nu uppmanade Tsankov bulgarer att strida under siegrunan.

Man hade hoppats på att få ihop en hel division av frivilliga men till det var det allt för få. Istället grundade man ett regemente. I oktober, en månad efter kommunisterna övertagande av Bulgarien sattes Waffen-Grenadier Regiment der SS (bulgarisches №1) upp. Bulgarerna själva kallade den för Broneiztrebitelnata Legion. Utbildningen skedde vid Delersheim i Wien. De flesta som anslöt sig var soldater men omkring 150 bulgariska studenter anmälde sig av dessa var det tolv kvinnor som utbildades till sjuksköterskor. De flesta studenterna hade varit med i den nationella ungdomsorganisationen Brannik som förbjudits av de nya kommunistiska makthavarna i Bulgarien. I april ombildades styrkan och fick namnet SS Panzer-Zerstörer-Regiment (bulgarisches). Anledningen till namnbytet var att soldaterna utrustades med anti-tank vapen.

Uniformen var den som alla andra förband i waffen-ss hade men man hade på axelklaffar och i huvudbonaden det bulgariska lejonet som symbol. På vänsterarmen fanns även en vapensköld med de bulgariska färgerna och en armbindel i svart med text med förbandets namn.

Förste befälhavare var Standartenführer Günther Anhalt som efter en kort tid ersattes av Heinz Bertling som samtidigt var befälhavare över den indiska waffen-ss legionen. Bertling ersattes av en bulgar som sedan i sin tur ersattes av Ivan Rogozarov. Den nye befälhavaren var medlem i exil-regeringen och som varit mycket tyskvänlig. SS-Sturmbanführer Paul Briling utsågs till stabschef. Brilling hade en tysk far och bulgarisk mor.

Våren anlände och röda armén rykte framåt. Femte maj befanns sig bulgarerna utanför Wien. Bulgarerna hade fått order att bege sig till Stockerau, några mil nordväst om Wien. Man visste att kriget snart var slut men många ville visa att de var redo att slåss och visa vad de dög till. En mindre grupp hade dock försökt desertera men de förföljdes av såväl bulgarer och tyskar. Klockan nio dagen därpå, den sjätte maj kom elddopet. Sovjetiskt pansar anföll men bulgarerna som var utbildade för att vara en anti tank styrka slog ut 14 stridsvagnar, två andra fordon samt ett spaningsplan. Omkring 30 fångar togs men priset var högt. 46 bulgarer sakandes efter striden och 98 hade stupat. Anfallet avbröts omkring klockan 18 på kvällen.

Det ska tilläggas att den bulgariske piloten Petar Angelov Bochev som på sin merit lista hade tre nedskjutna fiendeplan var med i den bulgariska legionen. Han flög i gryningen den sjätte maj ut mot de fientliga linjerna för att spana men kom aldrig tillbaka. Troligen blev han nedskjuten.

Bulgarerna får order att bege sig till den lilla staden Horn samt att försvara denna. Bulgarerna beger sig dit med lastbilar och bilar. Men det sovjetiska flyget skördar offer och vid en bro blir det stopp i trafiken. Resterna av den bulgariska SS-brigaden anländer till Horn klockan 12.00 den 7 maj. Bulgarerna får veta att staden Horn ska försvars och att de ska delta i denna uppgift. Dessvärre har tyskarnas befälhavare satt sig i förbindelse med röda armén.

Bulgarerna får order att ta ställning runt ett slott som visar sig tillhört ätten Battenberg som den furste bulgariske regenten Alexander I tillhörde. Rogozarov håller tal och försöker inspirera trupperna. Sjuksköterskorna i truppen plockar blommor som läggs vid slottets trappa och alla stämmer upp i sång.

Förräderiet fortsätter dock. Den tyske befälhavaren gör upp med kommunisterna att soldaterna får fri lejd till de amerikanska linjerna. Men i gengäld så ska alla ss soldater avväpnas och lämnas över. Sistnämnda är likvärdigt med en dödsdom. En officer varnar dock bulgarerna för vad som ska ske och bulgarerna försöker tillsammans med medlemmar i GESTAPO avsätta kommendanten. Eldstrider utbyter på morgonen den 8 maj mellan tyskar och bulgarer.

Bulgarerna retirerar mot nordväst. Men alla är trötta och många sårade. Sturmbanführer Brilling begår självmord. Han begravs med några bulgarer som avlidit av sina sår. Sovjetiska trupper rycker allt närmare. Rogozarov får en idé. Uniformerna som togs från fångarna vid striden den sjätte maj ges till 30 av legionärerna. Man ska lura fienden att bulgarerna är fångar som övervakas. Bluffen lyckas till en början. På kvällen kommer en styrka från röda armén på motorcyklar. De fattar misstankar och begär att få se de papper som ska styrka att det är en fångtransport ska visas. Rogozarov visar inga papper, tvärtom skjuter han ner den sovjetiske officeren och de andra bulgarerna överrumplar sina fiender endast en bulgar stupar och det är Ivan Rogozarov.

Truppen färdas vidare.  Bulgarerna nu omkring 250 man plus några av sjuksköterskorna kapitulerade till amerikanarna den 10 maj i staden Trhové Sviny i dagens Tjeckien. Innan man gick i krigsfångenskap brändes legionens fana.

En mindre grupp bulgarer ska kommit ifrån de andra och anslutit sig till tyska trupper och kapitulerat först den 12 maj till amerikanarna.

Det tilläggas att det fanns bulgariska frivilliga i en annan waffen-ss enhet. I SS-Jagdverband Südost fanns en enhet sedan november 1944 utfört såväl spaning som sabotageuppdrag bakom fiendes linjer. Soldaterna i denna enhet SS-Jagdeinsatz Bulgarien uppgick dock till endast några dussin frivilliga.

De bulgariska frivilliga har omgetts av många frågetecken. I äldre verk står det att de aldrig kom ut i strid. Från bulgariskt håll finns det de som förnekar att det överhuvudtaget fanns bulgarer med i Waffen-SS. Först de senaste åren har forskningen börjar skingra mycket men inte allt.

En bulgarisk Waffen-SS soldat. Notera såväl dödskallar på axlarna som den bulgariska lejonet i mössan.

Bulgariska frivilliga våren 1945.

Sköldmärke som bar av en frivillig på rockärmen.

Lönebok som tillhört SS frivillig i Jagdverband.