Hummerpremiären 2016
Som alla goda och glada läsare av vår blogg vet så infaller hummerpremiären första måndagen efter den 20 september, kl 07:00. Hummern får sedan fiskas till sista april. Den verkliga jakten på hummer är sedan den att få tag i en som är riktigt prisvärd…
Ha en trevlig hummerpremiär ärade läsare och medmänniskor.
Så här ska inte en hummer se ut. Hummern ska vara röd och kokt!
Äpplets dag
Riksförbundet Svensk Trädgård har tagit ett fint initiativ, man har låtit Sverige får en ny dag att uppmärksamma, nämligen äpplets dag. 25 september 2016 firas äpplets dag för första gången. Datumet 25 september är valt då det vid denna tid är tid för skörd av äpplen. Ett äpple om dagen håller ju doktorn borta så man kan nog säga att dagen förenar både nytta med nöje.
Asynjan Idun sitter nog och ler lite extra denna dag.
Var inte en surkart bara för att du får bita i det sura äpplet, sent om cider kommer det nya tider din lille skrutt.
I dag är Idun extra glad!
Slaget vid Stångebro är inte det största slaget i svensk historia och inte heller någon strid som levt kvar i historiemedvetandet som Lützen och Poltava. Men slaget var ett viktigt sådant i svensk historia. Det är vid Stångebro som kung Sigismund förlorar och hoppet om att Sverige och Polen fortsättningsvis ska vara under ett gemensamt styre. Om det funnits någon risk att Sverige skulle återgå till katolicismen så försvann det hotet definitivt vid Stångån 1598. Slaget vid Stångebro 25 september 1598 är också den sista egentliga slaget i det egentliga Sverige.
Bakgrund
Johan III avled 1592. Han son och efterträdare Sigismund hade några år tidigare valts till kung av Polen. Sigismund hade fostrats till att bli katolik. Det var ett avtal mellan de två länderna att Sigismund skulle vara två år i polen och ett år i Sverige. John III bror och Sigismunds farbror Karl var den starke mannen i svensk politik. Han styrde sitt furstendöme Södermanland, Närke, Värmland och norra Västergötland som ett slags halvt självständig rike. Karl menade också att han borde vara rikets styresman när kungen var i Polen. Karl sökte stöd hos de ofrälse medan Sigismund försökte styra Sverige med olika hövitsmän. Karl var också protestant och var anhängare av reformationen. I Finland utbröt uppror mot kung Sigismunds hövitsmän, det så kallade klubbekriget som Karl understödde.
Försök att kompromissa och förlika gjordes men till slut bestämde Sigismund att han skulle få bort Karl. Karl hade i sin tur börjar belägra och försökt inta de kungliga slotten vid Kalmar och Älvsborg. I juli 1598 landsteg Sigismund i med sin här. Han lyckades återta Kalmar och lät armén vandra norrut. Förhandlingar via ombud skedde mellan kungen och hertigen. 18 september vid Stegeborg möttes de två sidornas härar och slaget slutade med seger för Sigismund som dock inte fullföljde framgången. Sigismund bestämde sig senare för att dra tillbaka sin här mot Linköping. Hertig Karl lät sina trupper följa efter. Sigismunds trupper tågade över Stångån och slog läger på dess östra sida. Sigismund inväntade den fientliga hären några dagar men ingenting hände. Trupperna begav sig nu in mot Linköping. Karl ska haft mellan 9000- 12 000 man och Sigismund ska haft en mindre på kanske maximal 8000 stridande.
Slaget
Vid Stångån fanns två broar, Lilla och Stora stångbron. Sigismund hade satt ut vakt och hade kanoner stridsklara. Sigismunds här bestod av polska trupper men också legosoldater samt en del svenskar, adeln hade i stort sett slutit upp på kungens sida och det hade ryttarna från Västergötland och Småland också. Men en del av svenskarna var inte helt lojala mot kungen.
Den 25 september anföll Karls här. De hade tur då det var dimmigt denna morgon. Sigismunds vakter såg hela den fientliga hären komma och slog larm. Vid Stora Stångebro tog Karls mannar över och slog tillbaka Sigismunds trupper. Smålands ryttare försökte tre gånger anfalla men de slogs tillbaka. Adelns kavalleri vägrade strida. De skulle skydda kungen och inte strida mot sina landsmän. Västgötarna höll sig även de passiva, många västgötar fanns i Karls här och de ville nog inte slåss mot grannar och släktingar.
Vid Lilla Stångbron gick striden hetare och förstärkningar gjorde att kungens män kunde slå tillbaka de anfallande. De kungliga soldaterna tog sig över till västsidan. Men från Stora Stångbron längre norrut kom Karls mannar och de kungliga trupperna retirerade, en del av soldaterna som tagit sig över bron men nu drog sig tillbaka föll i vattnet och drunknade när folkmassorna trängdes på bron. Segern var hertigens. Hur många som dog i slaget vet man inte. Men totalt i döda och sårade kan det ha rört sig om 2000 man, de flesta på kungens sida.
Efterföljd
Stillestånd slöts efter slaget. De adelsmän som varit med i riksrådet som var på Sigismunds sida skulle utlämnas till hertigen och ställas inför domstol. Kungen gick med på detta. Riksrådet hade i konflikten mellan farbror och brorson försökt ha en medlande roll. Men de var högadelsmän och de var emot både hertigen men också en stark kungamakt. Fem riksråd avrättades i Linköping året därpå. Kungen skulle också uppge slotten i riket till kungen. Utländska furstar skulle även medla i tvisten mellan de två släktingarna. Sigismund såg sig tvungen att godta detta. Sedan höll man fest i Linköping. Fast någon riktig feststämning inföll inte. Sigismund lämnade sedan Sverige, han brydde sig inte om det avtal han gjort med sin fars bror och han avsattes därför. Karl styrde nu som riksföreståndare några år innan han sedan tog kungatiteln och blev Karl IX. Kriget mellan Sverige och Polen pågick i omgångar fram till 1660 och får därmed anses vara Sverige längst krig.
1898 restes monument till minen av slaget. Texten på monumentet lyder: ”Minne af slaget vid Stångebro D 25 sept 1598 Fäderneärvd frihet och evangelisk luthersk tro räddades för Sveriges folk”.
Sigismund kung av Sverige och Polen.
Den kungliga härens tåg upp genom Sverige.
Vinnaren i slaget och kriget hertig Karl senare kung Karl IX.
Monumentet över slaget som reste till 300 års minnet 1898.
Mörksuggan
Från Gagnef i söder via Djura, Åhl Leksand och till Rättvik i norr lever i folktron ett väsen som benämnts mörksuggan. När folk började tro på detta väsen vet man inte, men det är cirka nittio år sedan eller så som folklivsforskare upptecknade berättelser om denna varelse. Rent etnologiskt tillhör mörksuggan den grupp som kallas ”pedagogiska fiktioner”. Mörksuggan har en sådan funktion, för att förhindra att barn är ute för sent på kvällarna så har man sagt att akta er så inte mörksuggan kommer. Enligt en berättelse kan mörksuggan äta upp vägen för barnen så att de får svårt att hitta hem.
Mörksuggan har setts som en slags symbol för mörker när det är som mörkast. Och mörkt kan det bli även i trakterna kring Siljan. En berättelse från Rättvik där tron på denna varelse syns ha varit starkast låter så här. En man i nästan 90 år gammal från Rättvik berättade vad som hände då han var åtta år gammal och lekte med sin lillasyster:
”jag minns det som det skulle hänt igår. Ändå är det mer än åtti år sedan. Mor gick resolut till dörren och ropade: kom in mörksugga. Det nyss så heta blodet hos oss frös nära nog till is, håret satt som iborrat, ögonen stirrade och benen sviktade, då jag fick tag i lillasysters arm och försökte komma till fållbänken framför den stora parsängen. Jag tror inte att något syntes i dörröppningen, men tyst blev det ögonblickligen.”
Hur denna varelse som av namnet att döma borde vara av honkön ser ut viste man inte. Men rättviksfödde konstnären Verner Molin 1907-1980 tog sig för att försöka avbilda den. Sedan flera årtionden tillbaka är mörksuggan nu en slags symbol för Rättvik och en populär turistsouvenir. Rättviks kommun får in en och annan peng men så har en del av mystiken försvunnit. Från myt till kommersialism.
Konstnärer del XXV W. G. Collingwood
Vissa konstnärer och författare blir aldrig kända med namn utan bara med förkortningar. J R R Tolkien är ett exempel och mannen vi ska berätta om nu är ett annat. W. G. Collingwood eller rättare William Gershom Collingwood hade en brittisk far och en schweizisk mor och föddes 6 augusti 1854 i staden Liverpool. Fadern var målare och äpplet föll inte långt från trädet. William Gershom Collingwood reste till Oxford 1872 för att studera. Vid universitetet träffade han John Ruskin som fick ett avgörande inflytande på Collingwood. Ruskin som var konstprofessor hade startat konstgruppen prerafaeliterna tillsammans med några andra konstnärer. Collingwoord blev senare assistent hos Ruskin men fortsatte också studera konst vid Slade School of Fine Art och slutligen vid Royal Academy of Arts 1880. 1883 gifte sig Collingwood med Edith Mary Isaac. Tre döttrar och en son blev det i äktenskapet. Colllingwood skrev en biografi över Ruskin 1893 men skrev också en roman om en viking som fick titeln Thorstein of the Mere. 1897 besökte Collingwood Island och resan gav honom flera konstnärliga impulser. Resan blev sedan en bok tillsammans med Collingwoods isländske vän Jón Stefánsson och fick titeln Pilgrimage to the Saga-steads of Iceland. Några år senare arbetade de båda med en översättning av Kormak Ögmundarsons saga. Collingwood gjorde även illustrationer till en brittisk utgåva av den poetiska eddan. Viktigaste arbetet anses dock vara Northumbrian Crosses of the pre-Norman Age. Collingwood upptecknade och illustrerade många av dessa stenkors.
1907 fick W G: Collingwood titeln professor och var medlem och senare ordförande för Viking Society for Northern Research. När det första av två världskrig bröt ut blev Collingwood anställd av brittiska flottan. Collingwood gjorde minnesmärken över brittiska sjömän och de var inspirerade av äldre tiders stenkors nu allmänt kallade kelterkors.
1927 fick Collingwood sin första hjärnblödning, flera skulle följa. Hans fru avled 1928 och det var en trött och sliten konstnär som avled 1 oktober 1932.
Här kommer nu några verk av Collingwood. Bilder från Ruskins hemort Brantwood, från Island samt några illustrationer till eddan och ett självporträtt.
En insändare i Sla: Tramsigt!
Pokémon
Jag kan inte göra någonting annat än instämma i kritiken av Monica Green. Ett valt ombud för svenska folket kan inte bete sig som en tramsig Stureplanskändis.
Om Monica Green har dåligt omdöme, lever i en fantasivärld eller beter sig olämpligt bara för att få chansen att synas spelar ingen roll. Fel är det. Tramsigt är det. Att spela dataspel i riksdagen är olämpligt.
Värre ändå är väl Greens förslag om att incest ska tillåtas. Ni som har röstat på denna representant för svenska folket i riksdagen borde kanske fundera på att rösta på en annan person, eller ännu bättre, ett annat parti i nästa val!
Henrik Andersson
Insändaren publicerades på Skaraborgs Allehandas hemsida 2016-09-22 www.sla.se. Den publicerades inte i papperstidningen.
Goda nyheter från Danmark, förbud som drabbar monoteister kan införas!
Danmarks nästa största parti, Dansk Folkeparti, har gått ut med ett förslag som skulle innebära ett förbud mot vad som kallas religiösa huvudbonader. Diskreta smycken som halvmånar, davidsstjärnor, kors och får man förmoda torshammare ska dock tillåtas. Rent allmänt och spontant får man säga att ett sådant förslag borde gynna oss som anser att religiösa huvudbonader är onödigt. I Sverige lär inte sådant förslag gå igenom.
Det rör på sig i Gefions rike!
Lite funderingar om hednisk konst
Hur ska egentligen gudamakterna avbildas? Ja vi är hedningar, vi har inget bildförbud och ska heller inte ha något sådant. Ibland är det ganska lätt att få inspiration, eddorna och andra källor ger en hel del information. Oden är enögd och har ett spjut eller stav, blått är en färg han gärna klär sig i. Tor med sitt röda skägg och sin hammare. Idun har äpplen och Fulla har utslaget hår med pannband av guld. Exempel kan göras fler, men vi nöjer oss så.
Men asatron har som alla vet mer än 140 olika makter, de flesta av kvinnligt kön. Könsneutralt är egentligen inte förenligt med asatro. Men alla makter har inga attribut. Ägir och Ran har nio döttrar. Är det möjligt att se skillnad på dem? Det finns ett stort antal namngivna valkyrior, samt en del gudinnor som även är valkyrior lite vid sidan om. Skuld, Trud och Eir fungerar som valkyrior även om det inte är deras huvudfunktion. Finns det något typiskt kännetecken på valkyrior? Troligen, men finns det ett attribut som gör att man vet att detta är valkyrian Hrund och inte valkyrian Trima? Nej det gör det inte. Visst några valkyrior har namn som syftar på spjut, sköld och yxa. Man kan låta avbilda dem med dessa vapen, men många använder spjut, hur ska Geirskögul och Geiravör skiljas från varandra? Båda namnen syftar på spjut.
Hel om man nu dristar sig avbilda henne hur ska det göras? Hälften svart eller blå som äldre källor säger och hälften levande. Det finns en uppsjö av bilder moderna konstnärer gjort och det är allt från gammal bitter tant till utmanade läder och latex. En del av denna konst kan vi lämna därhän. Hednisk konst måste syfta på just hedningar som gör så att säga ”religiös” konst.
Så vad då avsluta vår artikel med? Jo använda som inspiration den information som äldre källor ger. Samt förstås de avbildningar som finns bevarade, exempelvis runstenar och figuriner av metall. Men också att det finns något av tron med i bildframställningen. Trams och kitsch bör undvikas. Men kom också ihåg att det inte finns eller i iallafall sällan finns något helt rätt eller helt fel inom konsten eller för alla delen inom asatron. Asatron är inte dualistisk.
Meile är en ganska okänd gud. Bror till Tor och son till Oden. Kanske inte helt fel att avbilda Meile i silhuett?
Att Idun ska avbildas med gyllene äpplen verkar vara ett måste inom hednisk konst.
Tors tjänarinna Röskva. Man kan nästan se tjänstehjonet som måste gå upp tidigt och ta hand om Tors barn, och de verkar vara något bångstyriga.
Denna bild hade lätt kunna tro vara Idun, men det är Röskva. Är väl egentligen bröd Tjalves syster serverar.
Att denna silhuett ska avbilda Röskva kan nog bara konstnären förstå. Men konst är inte lätt, och måhända inte bör vara det heller?
Enda ledtråden att denna bild föreställer Röskva förutom namnskylten är blixtarna, hon är ju ändock anställd hos dunderguden. Ingen större likhet med ”tjänstehjonet”.
Denna dam ska föreställa Hel. Ja en ganska ovanlig framställning. Finns väl egentligen ingenting som säger att hon ska avbildas som någon slags monoteistisk hatfigur?
Hel hade vi nog förstått att bilden föreställer även utan den lilla skylten.
Hel väldigt abstrakt. Kanske fungerar det abstrakta i detta fall. Men kan alla gudamakter framställs så?
Hel som en skrämmande makt. Farlig och otrevlig. Ingenting gemensamt med den första bilden, men heller inte fel. Döden skrämmer oss.
En del verkar tro att Hel ska avbildas som ett slags skelett. men ingenting i eddorna säger något sådant. Lite kitschig kanske?
Högen vid Ströbo
En dam och tre herrar besökte högen vid Ströbo i Västmanland den 17 september. Några av deltagarna hade varit där förut, men det är aldrig fel att besöka intressanta platser mer än en gång. En av deltagarna som var från Västmanland berättade lite om högen och sägnerna om den för de andra som var från Närke och Västergötland.
Högen som inte är utgrävd sägs enligt en sägen vaktas av en drake. Inne i högen finns av ekträ byggd stuga och får förmodas innehålla skatter. Drakar vaktar aldrig någonting annat än just skatter. En annan sägen sger att en jätte som kom farande hade en säck med grus och sand med sig. Säcken hade hål i sig och sanden som rann ut blev sedan Köpingsåsen. Jätten ställde ner säcken när han tog rast. Mer sand rann ut och det som hamnade på rastplatsen blev Ströbohög.
Vid Högen fanns det förr ett offerkast men det syns inget av det idag. Annars ska tilläggas att högen är omkring 11 meter hög och har en diameter på runt 40 meter. Gravhögen är inte utgrävd så om det finns en drake boendes i den vet ingen…
Istället för att visa ett vanligt foto tar vi här ock visar en bild från slutet av 1800-talet. Högen är sig faktisk ganska lik.
