Slaget vid Stångebro 1598

Slaget vid Stångebro 1598

Slaget vid Stångebro är inte det största slaget i svensk historia och inte heller någon strid som levt kvar i historiemedvetandet som Lützen och Poltava. Men slaget var ett viktigt sådant i svensk historia. Det är vid Stångebro som kung Sigismund förlorar och hoppet om att Sverige och Polen fortsättningsvis ska vara under ett gemensamt styre. Om det funnits någon risk att Sverige skulle återgå till katolicismen så försvann det hotet definitivt vid Stångån 1598. Slaget vid Stångebro 25 september 1598 är också den sista egentliga slaget i det egentliga Sverige.

Bakgrund

Johan III avled 1592. Han son och efterträdare Sigismund hade några år tidigare valts till kung av Polen. Sigismund hade fostrats till att bli katolik. Det var ett avtal mellan de två länderna att Sigismund skulle vara två år i polen och ett år i Sverige. John III bror och Sigismunds farbror Karl var den starke mannen i svensk politik. Han styrde sitt furstendöme Södermanland, Närke, Värmland och norra Västergötland som ett slags halvt självständig rike. Karl menade också att han borde vara rikets styresman när kungen var i Polen. Karl sökte stöd hos de ofrälse medan Sigismund försökte styra Sverige med olika hövitsmän. Karl var också protestant och var anhängare av reformationen. I Finland utbröt uppror mot kung Sigismunds hövitsmän, det så kallade klubbekriget som Karl understödde.

Försök att kompromissa och förlika gjordes men till slut bestämde Sigismund att han skulle få bort Karl. Karl hade i sin tur börjar belägra och försökt inta de kungliga slotten vid Kalmar och Älvsborg. I juli 1598 landsteg Sigismund i med sin här. Han lyckades återta Kalmar och lät armén vandra norrut. Förhandlingar via ombud skedde mellan kungen och hertigen. 18 september vid Stegeborg möttes de två sidornas härar och slaget slutade med seger för Sigismund som dock inte fullföljde framgången. Sigismund bestämde sig senare för att dra tillbaka sin här mot Linköping. Hertig Karl lät sina trupper följa efter. Sigismunds trupper tågade över Stångån och slog läger på dess östra sida. Sigismund inväntade den fientliga hären några dagar men ingenting hände. Trupperna begav sig nu in mot Linköping. Karl ska haft mellan 9000- 12 000 man och Sigismund ska haft en mindre på kanske maximal 8000 stridande.

Slaget

Vid Stångån fanns två broar, Lilla och Stora stångbron. Sigismund hade satt ut vakt och hade kanoner stridsklara. Sigismunds här bestod av polska trupper men också legosoldater samt en del svenskar, adeln hade i stort sett slutit upp på kungens sida och det hade ryttarna från Västergötland och Småland också. Men en del av svenskarna var inte helt lojala mot kungen.

Den 25 september anföll Karls här. De hade tur då det var dimmigt denna morgon. Sigismunds vakter såg hela den fientliga hären komma och slog larm. Vid Stora Stångebro tog Karls mannar över och slog tillbaka Sigismunds trupper. Smålands ryttare försökte tre gånger anfalla men de slogs tillbaka. Adelns kavalleri vägrade strida. De skulle skydda kungen och inte strida mot sina landsmän. Västgötarna höll sig även de passiva, många västgötar fanns i Karls här och de ville nog inte slåss mot grannar och släktingar.

Vid Lilla Stångbron gick striden hetare och förstärkningar gjorde att kungens män kunde slå tillbaka de anfallande. De kungliga soldaterna tog sig över till västsidan. Men från Stora Stångbron längre norrut kom Karls mannar och de kungliga trupperna retirerade, en del av soldaterna som tagit sig över bron men nu drog sig tillbaka föll i vattnet och drunknade när folkmassorna trängdes på bron. Segern var hertigens. Hur många som dog i slaget vet man inte. Men totalt i döda och sårade kan det ha rört sig om 2000 man, de flesta på kungens sida.

Efterföljd

Stillestånd slöts efter slaget. De adelsmän som varit med i riksrådet som var på Sigismunds sida skulle utlämnas till hertigen och ställas inför domstol. Kungen gick med på detta. Riksrådet hade i konflikten mellan farbror och brorson försökt ha en medlande roll. Men de var högadelsmän och de var emot både hertigen men också en stark kungamakt. Fem riksråd avrättades i Linköping året därpå. Kungen skulle också uppge slotten i riket till kungen. Utländska furstar skulle även medla i tvisten mellan de två släktingarna. Sigismund såg sig tvungen att godta detta. Sedan höll man fest i Linköping. Fast någon riktig feststämning inföll inte.  Sigismund lämnade sedan Sverige, han brydde sig inte om det avtal han gjort med sin fars bror och han avsattes därför. Karl styrde nu som riksföreståndare några år innan han sedan tog kungatiteln och blev Karl IX. Kriget mellan Sverige och Polen pågick i omgångar fram till 1660 och får därmed anses vara Sverige längst krig.

1898 restes monument till minen av slaget. Texten på monumentet lyder: ”Minne af slaget vid Stångebro D 25 sept 1598 Fäderneärvd frihet och evangelisk luthersk tro räddades för Sveriges folk”.

sigsismund

Sigismund kung av Sverige och Polen.

sigismunds_truppforflyttningar_under_kriget_mot_sigismund

Den kungliga härens tåg upp genom Sverige.

Karl IX

Vinnaren i slaget och kriget hertig Karl senare kung Karl IX.

stangebromonument

Monumentet över slaget som reste till 300 års minnet 1898.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s