Varför reste inte Frej själv?

Inom asatron, specifikt i eddadikten Skírnismál (Skirners resa), framträder tre huvudsakliga orsaker till att fruktbarhetsguden Frej inte personligen kan färdas till Jotunheim för att fria till jättinnan Gerd.

För det första hämmas Frej av en förlamande kärlekssorg. Efter att ha skådat Gerd drabbas han av en djup melankoli som gör honom fysiskt passiv. Han isolerar sig i sin boning, vägrar att ta emot föda eller tala med någon, och saknar helt handlingskraft att företa sig något.

För det andra utgör den urgamla konflikten mellan gudar och jättar ett direkt livshot. Att som representant för asarna eller vanerna beträda jättarnas rike i Jotunheim innebär en enorm risk. Ur ett historiskt och sedvänjebaserat perspektiv var det dessutom vanligt bland högre stående väsen att genomföra frierier via ombud, i synnerhet när det gällde diplomatiskt svåra allianser mellan olika släkter.

Slutligen försvåras resan av yttre, magiska barriärer. Gerds gård bevakas av ilskna hundar och omges av en mur av flammande eld. För att forcera dessa försvarsverk krävs en särskild häst som kan rida genom elden, samt ett magiskt svärd som strider av sig självt. Frej tvingas därför överlåta denna dyrbara utrustning till sitt sändebud och tjänare, Skirner, för att denne ska kunna genomföra den riskfyllda expeditionen.

Slutet gott som ni hedningar förstått. Gerd och Frej, vi ropar tjohej.

Frej välsignar oss alla

Gyllene borstar på svinet
solen värmer mark.
Skörden växer grön och rik
Frej välsignar oss alla.

Blodet ger kraft åt din åker
freden råder nu.
Skidbladner rider på vind
Frej välsignar oss alla.

När den svenske kungen Erik den helige styrde över sitt rike i mitten av 1100-talet bar han på ett stort politiskt problem. Hans egen bakgrund var dunkel och hans far Jedvard tillhörde inte någon av de gamla etablerade kungasläkterna. I dåtidens Norden var det ädla blodet och stolta anor avgörande för att vinna folkets respekt och säkra sin rätt till kronan. Lösningen på Eriks problem stavades Kristina Björnsdotter, kvinnan som blev hans drottning och som förde med sig ett av Nordens mest imponerande släktträd in i äktenskapet.

Genom drottning Kristina flätades Erik den heliges efterkommande samman med den legendariske norske enade kungen Harald Hårfager. Kristina var nämligen direkt ättling till den norska Ynglingaätten i nionde led på sin mors sida. Hennes släktlinje bakåt i tiden kryllade av berömda historiska gestalter. Bland hennes förfäder fanns den hårdföre kungen Harald Hårdråde, som stupade vid Stamford Bridge i England år 1066, samt dennes sonson Magnus Barfot som härjade på de brittiska öarna. Kristinas mor var den norska prinsessan Ragnhild, vilket gjorde att det norska kungablodet rann i rakt nedstigande led till den svenska drottningen.

Detta strategiska äktenskap fick enorm betydelse för historien. Även om Erik den helige själv saknade koppling till Harald Hårfager, så ärvde parets barn den stolta norska stamtavlan. När deras son Knut Eriksson senare blev kung av Sverige bar han på arvet från både det svenska riket och Norges första kungalinje. Drottning Kristinas kungliga anor fungerade därmed som den perfekta politiska legitimeringen, och tack vare henne kunde den Erikska ätten med stolthet mäta sig med sina nordiska grannar under medeltidens blodiga maktkamper.

Guden Frej sägs ju vara ynglingaättens stamfader och dyrkades i Uppsala fick se sin kult ersättas av tron på helgonkungen Erik. Men Knut, sonen till Erik var ju med sin mors ätt med ynglingarna och han anses allmänt vara den som drev igen att fadern dyrkades som helgon. Knut kunde sin historia.

Ty det är här kung Knuts genialitet och historiemedvetenhet kommer in i bilden. Som du helt riktigt påpekar var Knut fullt medveten om att han genom sin mor, drottning Kristina, bar på det äkta blodet från Ynglingaätten. Han var alltså en biologisk ättling till de gamla kungar som en gång i tiden påstods stamma från guden Frej själv.

När Knut blev kung efter år av blodiga strider mot den Sverkerska ätten, behövde han ena landet och höja sin egen familjs status till en helig nivå. Genom att driva på processen att göra sin mördade far Erik till helgon, slog Knut två flugor i en smäll. Å ena sidan gav han folket ett nytt, kristet ”Uppsalahelgon” som kunde ersätta den gamla Frejskulten och garantera god skörd. Å andra sidan placerade han sig själv i centrum av historien. Som son till det nya helgonet Erik, och dotterson till Ynglingaättens kungliga linje, förenade Knut det gamla heliga arvet med den nya kristna tron.

Knut Eriksson regerade i nästan trettio år, vilket var ovanligt länge under den här stormiga perioden, och han lyckades bygga upp en stark centralmakt. Hans framgång berodde till stor del på just detta: han förstod historiens och religionens makt, och han visste exakt hur han skulle fläta samman sina förfäders arv för att legitimera sin krona.

1. Harald Hårfager (norsk kung)
2. Sigurd Rise (Haralds son)
3. Halvdan Sigurdsson
4. Sigurd Syr (norsk småkung)
5. Harald Hårdråde (norsk kung som dog vid Stamford Bridge 1066)
6. Olav Kyrre (norsk kung)
7. Magnus Barfot (norsk kung)
8. Ragnhild Magnusdotter (norsk prinsessa som gifte sig med den danske prinsen Harald Kesja)
9. Björn Haraldsson Järnsida (dansk prins)
10. Kristina Björnsdotter Sveriges drottning, gift med Erik den helige
11. Knut Eriksson svensk kung

Som vanligt och brukligt är hyllar vi Frej den 18 maj. Må svearnas uråldrige kultgud vara med er och ge er framgång och lycka trots de hårda tider vi lever i. Frej är med oss hedningar! Hell Frej!

Hedniska furstar del IX: Håkan Jarl

Håkon Sigurdsson, mer känd som Håkon jarl, föddes runt år 935 och kom att bli en av de mest inflytelserika gestalterna i Norges tidiga historia. Han tillhörde den mäktiga ladejarlsätten i Tröndelag, en släkt som sades härstamma från Oden och Skade och som länge hade konkurrerat med hårfagreätten om makten i landet. Efter att hans far mördats tvingades Håkon fly till Danmark, där han lierade sig med den danske kungen Harald Blåtand för att störta den dåvarande norske kungen Harald Gråfäll.

När planen lyckades runt år 970 återvände Håkon till Norge som landets faktiska styresman. Han valde att behålla sin jarlatitel framför kungatiteln, men i praktiken regerade han med absolut kunglig makt över större delen av kustområdena. Det som framför allt utmärkte Håkons styre var hans djupa tro på de gamla nordiska gudarna, vilket gjorde honom till asatrons sista stora beskyddare i Skandinavien. Under en period då kristendomen spred sig snabbt i Europa återuppbyggde Håkon de hedniska templen, återinförde de traditionella offren och vägrade att vika sig för det religiösa trycket utifrån.

Relationen med Danmark sprack när Harald Blåtand krävde att Håkon skulle låta döpa sig och kristna det norska folket. Håkon bröt då omedelbart med den danske kungen och försvarade framgångsrikt Norges självständighet, bland annat genom den legendariska segern i slaget vid Hjörungavåg. Trots sina militära framgångar och en period av goda skördar som folket tillskrev gudarnas välvilja, mötte Håkon ett bittert slut. Hans alltmer tyranniska beteende och övergrepp mot lokalbefolkningen ledde till ett omfattande bondeuppror, och år 995 mördades han av sin egen träl på gården Rimul. Hans död banade väg för den kristna kungen Olav Tryggvason och markerade det definitiva slutet på den hedniska eran i Norge.

Fantasibild föreställande den siste hedniske regenten Håkan Jarl.

Norrmännens nationaldag är den sjuttonde maj.

Tystnad är ofta, men förstås inte alltid det bästa vapnet. Vi är något kända över att bara diskutera med de som delar vår värdegrund. Genom åren har vi haft otaliga kristna och även några muslimer som skrivit till oss. de har velat ta strid ha dialog och debatt. Men vi har alltid avvisat detta. De tröttnar til slut men sitter arga och förbanden framfor sina datorer. Vi unnar dem inte ens äran att vara en motståndare. Många i föreningen hade förr lite nöje av att när kristna knackade på deras dörrar eller kom fram till dem på gator och torg och vill prat religion att ta debatt med dem. Men det är ju det de vill. Många av dem tar hellre en debatt med någon som inte tror än bara mötas av tystnad. Men kommer de kristna och knackar på dörren är det väl mer effektfullt att säga att man inte är intresserad än prata med dem. Tystnad kan tiga ihjäl en debatt.

Vidar är i asatron den tyste guden. Men hans tystnad är en av han styrkor, och som alla vet, han överlever ragnarök. Som vanligt vill vi avluta med ett påpekande, vi diskuterar bara med dem som delar vår värdegrund.

Vidar den tyste asen tar inte debatt med Fenris. Nej han täpper till truten på monstret.

Varför jättekvinnor villigt låter sig lägras av gudarna, en teologisk förklaring

Som alla vet är Frej tämligen välutrustad. Men även Oden, Tor och Njord är ganska flinka i kärlekens lekar. Oden har barn med många gudinnor och jättekvinnor, utöver det mänskliga släkte som har Ask och Embla som sina anfäder. Tor har ju även han sin charm; barn har han med både Siv och Järnsaxa. Njord har såväl en maka i vanernas rike som en lite mer komplicerad relation med Skade. Sedan har vi Loke med sitt förvirrade könsliv, men honom ska vi tala tyst om.

Detta faktum, att gudarna faktiskt är kärleksgudar, är det få som tänker på. Men att mången tursamö villigt låter sig lägras kanske beror på att jättarna är lite trista när det gäller smek och älskog. En frostjätte låter ju inte som en eldig älskare, och eldjättar tar i lite för mycket. Så nu har vi löst detta teologiska dilemma: jättarnas damer är helt enkelt lite otillfredsställda. Detta vet såväl asar som vaner att utnyttja. Visst är en och annan brunstig jätte tänd på Freja och några av de andra gudinnorna, men de lyckas aldrig få till det. Avsaknad av charm är nog en av de främsta orsakerna, men de är ju jättar.

Jättekvinnorna är däremot kärlekskranka. I kvädet om Helge Hjörvardsson försöker Rimgerd övertala hjälten till älskog, även om det inte blir något av med det. I Sången om Grimner förebrår Oden sin fosterson Geirröd, som Frigg fostrat, för att han ligger med en jättekvinna. Ja, det är mycket passion i Ymers kvinnliga avkomma.

En slutsats borde lyda:

Längtan efter metamorfos: Jättekvinnorna vill upphöjas. Genom att ligga med en gud eller en gudalik hjälte bryter de sig loss från den trista, eviga frosten i Jotunheim.

Smekets och ordningens erotik: Jättemännen bjuder bara på rå styrka, hot, kyla eller extrem eld. Ingen kvinna vill ha en så ”eldig” älskare att han knappast hinner börja innan det är slut. Gudarnas charm, med Odens vältalighet, Frejs gränslösa fruktsamhetskraft och Njords milda havsbris, representerar en raffinerad erotik som jättarnas damer helt saknar i sin egen sfär.

Men det ska sägas att Ran, som ofta agerar likt en gudinna i Asgård men är av jättesläkt, har ett lyckligt förhållande med Ägir. De har ju nio döttrar ihop och bjuder ofta in gudarna på fest. Men Ägir är ju en havsjätte, så han är kanske det flytande undantaget som bekräftar den stela regeln?

Frej, en mycket välutrustad gud.

Friggs fosterson har gjort det med en jättinna.

Oden vet hur man ska behandla damer oavsett vilket släkte de tillhör.

Njord styr

Stormigt hav blir lugnt, Njord styr över våg och vind.
Sjöman finner hem.
Vågor slår mot klipporna, gudens fötter tvättas.
Rikedom från djupa hav.