Danska kungar del VIII: Gorm I

Danska kungar del VIII: Gorm I

Anakronistiskt sett borde kung Gorm ha regentnummer I eller som danskarna säger Gorm 1.
Detta passar ju bra för de flesta regentlängder börjar med Gorm som då blir ett.
Men vem var då Gorm? Knapphändiga källor finns och av dessa kan man utläsa följande:
Gorm regerade om inte hela Danmark så åtminstone delar av riket och det gjorde han innan mitten av 930-talet. Han nämns på flera runstenar. Någonstans efter 958 och 965. Han kan ha blivit runt 50 år, kanske inte ås gammalt men om han börjat styra tidigt så var han troligen kung i tre decennier. Undersökningar av kungens kvarlevor tyder på att han var runt 170 cm lång. Troligen hette hans far Knut, källan är Snorre Sturlasson som kallar kungen för Gorm Hardeknutsson.
Gorm var gift och gemålen hette Tyra. Hon avled före maken. Hon har kallats Tyra Danebot tillnamnet lär betyda den danernas prydnad och varit en vis och förståndig dam.
Barn hade han, den mest kände är efterträdaren Harald Blåtand.
År 934 betalade Gorm tribut till tyske kejsaren.
Gorm vägrade låta kristna missionärer komma till Danmark.
Han hade ett maktcentrum i Jellinge på Jylland och blev begravd där.

Sonen Harald bröt mot de dödas frid då han blev kristen. Han lät munkar stänka vigvatten på sina döda föräldrar och begrava dem i kyrkan i Jellinge. Det var fult gjort!

Kvarlevorna av kung Gorm.

Visa till Åland

Visa till Åland

Vad du är rik, min hembygdsö, på tjusande behag.
Din blomsterstrand, din silversjö, i solig sommardag,
Din skog, din lund med fågelsång, din klara rena sky,
De lätta, friska böljors gång, min håg gör ljus och ny.

Min fosterbygd, jag älskar dig, du Ålands väna strand.
Vid dig du evigt fästat mig, med tusen hjärteband.
I morgonsol, i sommarglans, i vinterns kulna lag —
hur du än stod; hos dig städs fanns, de tjusande behag.

Min fagra ros i havets famn, bliv evigt ung och skön!
Bliv ren som vågen vid din hamn, som luften ren kring ön!
Som rymdens klara stjärnepäll, min ö, bliv hög och vid!
Gå uppåt mot Allfaders tjäll, i strålar av Hans frid!

(Erika Lindström)

 

Danska kungar del VII: Fredrik IX

Danska kungar del VII: Fredrik IX

Kung Fredrik IX tid som kung påminner om hans svärfar Gustav VI Adolf. De är regenter i en tid då ekonomisk framåtskridande sker och där det råder få politiska konflikter och spänningar inom landet. Dels beroende på det men också av personliga skäl spelade de en liten politisk roll, men blev samtidigt väldigt populära.

Fredrik tillträdde tronen 20 april 1947 samma dag som hans var Kristian X avled. Sedan en lång tid tillbaka hade de danska kungarna accepterat parlamentarismen om än med vissa undantag men Frederik var än mer noga att inte blanda sig i politiken. Han tillsatte och avskedade regeringar enligt detta politiska system. Det var inte bara tom formalitet. Danmark hade tolv regeringar, åtta av dem minoritetsregeringar och totalt sju regeringschefer under kung Fredriks tid som regent.
Några år efter trontillträdet ändrade kung Fredrik stadgarna gällande vilka som kunde få de danska statsordnarna, Elefantorden och Dannebrogorden ändrades så även kvinnor kunde bli riddare.
Efter andra världskriget dömdes många danskar som samarbetat med tyskarna som ockuperat landet till döden. Det var inte alltid Fredrik benådade de dömda. Sista avrättningen i dansk historia skedde 1950.

Grundlagen såg över 1953. Bland de lagar som skulle ändras fanns frågan om kvinnlig arvsrätt till tronen skulle införas. Först var kung Fredrik som hade tre döttrar men ingen söner skeptisk mot förslaget, hans bror Knut var ju kronprins men övertalades att godkänna beslutet. Knut protesterade och det blev en spricka i deras relation.
Vidare ska nämnas att Fredrik började varje nyår tala till danska folket i TV. Hans tal ansågs viktiga och han passade på att alltid hälsa till folken i Grönland och Färöarna. Många resor gjordes till dessa delar av danska riket.
Kungen och hans drottning Ingrid gjorde vad de kunde för att minska avståndet mellan folket och kungahuset. Det lyckades och många danskar sörjde Fredrik uppriktig när han avled 14 januari 1972. Frederik ville inte bli begrav inne i Roskilde domkyrka utan ligger begravd utanför.

Övrig ska sägas om Fredrik. Han föddes 11 mars 1899. Gjorde militärtjänst i flottan istället som brukligt var i armén. Var förlovad en kort tid med en prinsessa vid namn Olga men gifte sig 1935 med Ingrid 1910-2000, dotter till dåvarande svenske kronprinsen 1935. När danskarna blev ockuperade av tyskarna ville Fredrik att man skulle sätta sig till motvärn. Så blev det inte. Fredrik övertog styret då fadern var sjuk och uppträdde ganska bryskt mot tyskarna. Han blev amiral i flottan 1945 kort efter krigets slut. Klassisk musik tyckte kungen om och gillade att vara till havs föga förvånade för en sjöman. Han rökte mycket men efter en hel del svingande av bägare i sin ungdom i princip absolutist när han tillträdde tronen. Drottningen ska påverkat honom åt det hållet, fadern hemma i Sverige var ju nykterhetskarl.
Fredrik hade som ovan nämnts tre döttrar varav den äldsta nu är Danmarks regerande drottning.

Frederik 9 eller som hans fullständiga namn löd, Christian Frederik Franz Michael Carl Valdemar Georg hade som valspråk Med Gud for Danmark. Det kan till och med en svensk förstå.

Källkult ur Nordisk Familjebok 1911

Gamla tiders dyrkan kring många av våra källor beskrivs  i Nordisk Familjebok från år 1911:

Källkult, dyrkan af källor (heliga källor).
Dyrkan af vatten i allmänhet går ofantligt långt tillbaka i tiden. Denna liksom all annan naturdyrkan (se d. o.) bottnar i en
animistisk uppfattning, och man torde få söka sig ända ned i den paleolitiska stenåldern för att finna dess rötter. Underbart är,
huru denna dyrkan utan afbrott kunnat fortlefva genom så betydliga tidsrymder ända fram till våra dagar, huru en och samma källa kunnat fortfara att vara helig, fastän religionerna växlat liksom folken, hvilka bragt henne sin dyrkan. Så finnes en källa idet gamla Heliopolis (Egypten), fordom egnad åt solguden och där faraonerna tvättade sina anleten, innan de gingo in i templen, om hvilken traditionen förmäler, att jung-fru Maria i den tvått Kristusbarnets kläder, och som ännu i dag är helighållen af kringboende muhammedaner och koptiska kristna. Källkult och vattenkult öfver hufvud taget förefinnas såväl hos semiterna som hos de ariska folken och förekomma sannolikt äfven hos andra folk, t. ex. hos lapparna. Det skulle vara omöjligt att uppräkna namnen på alla de vatten och källor, som äro eller varit föremål för religiös dyrkan. Ofta förekomma dylika vatten eller källor i samband med gudadyrkan f. ö., så att man väl nästan kan säga, att de flesta tempel under den klassiska forntiden i sin närhet hade en helig källa; synnerligen bekanta sådana funnos såväl vid Dodona som vid
Delfi, andra att förtiga. Man offrade i källan och tvådde sig, innan man inträdde i helgedomen, men äfven i källor, som ej
stodo i samband med något tempel, offrade man. Horatius skildrar ett dylikt offer i ett af sina oden (II, 13). Många källor dyrkades på grund af sitt hälsobringande vatten, andra källor voro ett slags orakel, som gåfvo svar på framställda frågor, ja det ges
en mångfald af olika egenskaper, som kunde föranleda, att en källa helighölls.

Då kristendomen slutligen framgick som segrare och blef statsreligion, hade den bl. a. till uppgift att utrota alla hedna föreställningar eller, om detta ej läte sig göra, att omkläda dem till kristna. Otaliga voro de strider, som kyrkan hade att utkämpa mot dem, som dyrkade källor och vatten. Så förbjuder konsiliet i Arles (452) brännandet af ljus vid källor och träd; S:t Elygius gör detsamma 586, och många sådana förbud skulle kunna framletas från skilda tider och länder. Allt förgäfves.
Än i dag samlas folket å vissa dagar, olika hos olika länder och folk, och utöfvar sin urgamla källkult under hvarjehanda förlustelser.
I Sverige äro källkult och vattenkult som annorstädes urgamla: Blotkällan vid Uppsala tempel omtalas af samtida. Den omständigheten, att så många offerkällor (så kallas de heliga källorna allmänt i vårt land) ofta ligga i närheten af kyrkor, antyder, att de äfven hos våra hedniska förfäder stått i samband med deras kult, då kyrkorna ju så ofta uppbyggts på gamla kultplatser. Äfven hos oss ”kristnades” källorna, i det att man tog dem i anspråk för den nya religionen; ”hedna-apostlarna” hade döpt i dem, så finnes mer än en S:t Sigfrids källa i Småland,
och i Södermanland är S:t Eskils källa känd. Andra helgonnamn förekomma äfven, såsom S:t Lars’ källa (Närke); oftast förekomma måhända S:t Olofskällor, emedan Olof den helige var den gamle Tors kristne arftagare, och Torskulten var mycket utbredd här i landet. Ibland satte man endast ett ”sankt” eller”helig” framför det ursprungliga gudanamnet, så som Sankt Thores källa, v. om Södertälje,
och Helga Tors källa, i Skatelöfs socken i Småland. Liksom ofta i utlandet förekommer hos oss, åtminstone i ett fall, att den heliga källan blifvit inbyggd i kyrkan, nämligen i Dalby kyrka i Skåne, där i kryptan finnes en offerkälla, som än i dag lärbesökas. – Reformatorerna ifrade med all kraft mot det, såsom de ansågo, ”papistiska ofog”, som bedrefs vid en del källor. Olaus Petri upprättade en förteckning öfver de mest besökta, och ärkebiskop Laurentius Petri skref 1568 till biskopen i Strängnäs, att han skulle förebygga sådana missbruk ”såsom ljus, mässande, korskyssande medh mehra”, hvilket allt bedrifvits vid S:t Eskils
källa” af en ifrån Engeland vid namn Guilhelm Molteck, som sagdt sigh hafva sina förfäder i Sverige”. Den måhända ryktbaraste källan i Sverige var den vid Svingarns kyrka (Uppland) belägna; den benämnes såväl S:t Sigfrids som Helga Korskällan.
Ett stort krucifix, som stått vid källan, lär ärkebiskopen 1544 ha låtit föra till Uppsala och där bränna. Det är framför allt en dag om året, då folket samlar sig kring och offrar i källan.

I Sveriges sydligaste provinser är det företrädesvis midsommaraftonen, som källorna draga till sig sina trogna skaror; i
mellersta Sverige är det trefaldighetsaftonen, som är helgad åt källkulten; ofta nog
kallas källorna i dessa trakter för trefaldighetskällor (hvilken källa som helst, som
rinner mot n., kan bli en ”trefaldighetskälla”). Badande eller tvagning i källan
eller drickande af dess vatten jämte ett offer af penningar o. d, som merendels nedkastades i källan, är det ceremoniel, som
förekommer vid källorna, hvilka ofta rikt smyckas med löf och blommor. På mer än ett ställe skulle källan ösas läns närmast
före den dag, då högtiden vid källan skulle firas. Jfr Flentzberg, ”Offerkällor och trefaldighetskällor” (i ”Fataburen”, 1909).

Källdrickning 2020

I år infaller Heliga Trefaldighets dag även på sina håll kallad Trefaldighetssöndag den sjunde juni. I folktraditionen ska man då besöka så kallade offerkällor och dricka ur dessa. Seden har rötterna i hedendomen. Så har ni möjlighet att dricka ur källor denna dag så gör detta.

Drickandet av vattnet i källorna ska befrämja god hälsa och det behövs detta år 2020. Seden är ju i avtagande så ett försök att väcka liv i den vore kanske ingen dum idé?

 

Medborgarsång

Medborgarsång

Så sant vi äga ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika;
och därför vilja vi rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar,
men icke vägas i köpmäns mitt,
likt penningepåsar på vågar.

Vi stridde gemensamt för hem och härd,
då våra kuster förbrändes.
Ej herrarna ensamt grepo till svärd,
när varnande vårdkase tändes.
Ej herrarna ensamt segnade ner
men också herrarnas drängar.
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,
att medborgarrätt heter pengar.

Det är skam att sitta, som vi ha gjort,
och tempel åt andra välva,
men kasta stenar på egen port
och tala ont om oss själva.
Vi tröttnat att blöda för egen dolk,
att hjärtat från huvudet skilja;
vi vilja bliva ett enda folk,
och vi äro och bli det vi vilja.

(Verner von Heidenstam)