Drapa till Fulla

Känner Friggs tankar, vårdar drottningens skrin,
Går i skönhet, äras av alla.
Gyllene pannband är hederstecknet.

Tretalet är relativt vanligt inom asatron. Men här kommer en variant som få tänker på, Kärlek i tre steg:

Sjöfn tänder intresset och förälskelsen.
Lofn röjer undan hindren och ger parterna lov att få vara tillsammans.
Freja fyller relationen med djup passion, livskraft och njutning.

Sjöfn, Lofn och Freja, liksom nornorna är tre, tre gudar skapade världen av Ymers kropp och tre gudar dyrkades i Uppsala så behövs det tre asynjor för att det ska bli kärlek med stort K.

Om påven i Rom säger kristendomen är viktigare än demokrati och emiren i Afghanistan säger islam är viktigare än demokrati då borde ingen reagera negativt om vi anser att det är viktigare att tro på Freja än att tro på demokrati. Lika för lika annars har vi inte religionsfrihet. Freja är kärleken, den högsta kärleken och kärlek är rimligen viktigare än parlamentarism, utskottsarbete och röstlängder.

Gerd är din anmoder

När Gerd gav sig till Frej
gav hon också liv till dig.
Var lycklig för det
du som är ättling
till Ynglingarnas ätt.
Gerd är din anmoder.

”Det farligaste ögonblicket för en dålig regering är vanligtvis när den börjar reformera sig.”

Alexis de Tocqueville, fransk adelsman och filosof

Strömmingen ska vara sur

Ingen hal ål
den vi inte tål.

Inga glada laxar
nej säger vi och paxar.

Vi blir arga och ser rött
när vi ser en pigg mört.

Men livet går i dur
när strömmingen är sur.

I eddan närmare bestämt i sången om Harvard säger sig Tor ätit till frukost gröt och sill. Sill är ju nästan detsamma som strömming, låt os slippa den eviga diskussionen om vad som är vad. Surströmmingspremiären är alltid på en Torsdag i augusti eller som vi säger om vi använder den gamla nordiska kalendern skördemånaden. Skörd är något som förknippas med Tor men denne guds berömda försök att fiska upp Midgårdsormen passar ju bra, ty Lokes havslevande son är ganska sur. Sålunda kan man gott sända en tanke till Oden starke son nu när det är surströmmingspremiär.

Smärtans religion, varför de mesoamerikanska religionerna förknippas med offer och lidande

För en modern betraktare framstår de mesoamerikanska högkulturernas religionsutövning ofta som en mörk historia präglad av systematisk grymhet och död. Spanska krönikörer från conquistadorernas tid fyllde sina sidor med fasa inför synen av rykande hjärtan på aztekiska tempelpyramider och rituella stympningar bland mayafolkets elit. För att förstå dessa sedvänjor på ett vetenskapligt och respektfullt plan måste man dock frigöra sig från koloniala fördomar och i stället granska handlingarna genom folkens egen sofistikerade kosmologi. Det som utifrån ser ut som sadism och barbari var i själva verket ett djupt andligt ansvarstagande, en logisk förlängning av en världsbild där kosmos överlevnad hängde på en skör tråd.

Centralt för att begripa de mesoamerikanska ritualerna är begreppet kosmisk skuld, vilket på aztekernas språk nahuatl kallas nextlahualli. Enligt skapelseberättelserna var universum inte en gratis gåva utan resultatet av ett enormt gudomligt offer. Gudarna hade själva slitit sönder sina kroppar, gjutit sitt eget blod och kastat sig i den kosmiska elden för att sätta solen i rörelse och skapa de första människorna. Mänskligheten föddes därmed med en existentiell skuld till sina skapare. Varje droppe blod som spilldes på jorden, oavsett om det kom från en krigsfånge eller en kung, var en form av avbetalning på denna skuld. Det var en tacksamhetshandling och ett erkännande av att allt liv krävde ett annat livs undergång för att kunna fortgå.

Utöver idén om skuld existerade en påtaglig rädsla för kosmiskt kaos och världens undergång. De mesoamerikanska folken trodde universum genomgått flera cykliska tidsåldrar och att vår nuvarande era, den femte solen, var extremt sårbar. Solguden Huitzilopochtli behövde ständigt näring för att orka strida mot nattens och mörkrets makter under sin resa över himlavalvet. Människans blod och hjärta betraktades som den mest koncentrerade formen av livsenergi och kosmisk materia, en gudomlig föda som bokstavligen höll universums maskineri i gång. Om gudarna svältes ut skulle solen stanna, regnguden Tlaloc skulle hålla tillbaka vattnet och skördar skulle slå fel, vilket i sin tur skulle leda till hela mänsklighetens förintelse. Offren var därför inte motiverade av hat, utan av en desperat omsorg om det allmänna bästa.

Smärtan fyllde även en viktig funktion i den levande elitens andliga kommunikation genom så kallat självoffer. Kungar, drottningar och präster använde stingrockstaggar, taggiga rep och obsidiandolkar för att genomborra sina egna tungor, öron och könsorgan. Denna extrema smärta och tillhörande blodförlust var inte ett straff utan ett sätt att rena sig och uppnå ett förändrat medvetandetillstånd. De resulterande visionerna tolkades som att en direkt portal öppnades till gudarnas och förfädernas sfär, vilket lät härskarna hämta visdom till sitt folk. Ju högre social status en person hade, desto större var det andliga ansvaret att utstå denna smärta.

Slutligen måste man belysa hur synen på döden skilde sig radikalt från västerländska koncept för att fullt ut förstå varför dessa riter accepterades. Att dö som ett offer till gudarna betraktades inte som ett tragiskt slut utan som en av de högsta andliga utmärkelserna en människa kunde erhålla. De offrades själar behövde inte vandra genom underjordens prövningar utan fick i stället äran att följa solen på dess majestätiska resa över himlen. Genom att placera ritualerna i detta sammanhang framträder Mesoamerikas religioner inte som kulturer besatta av död, utan snarare som system djupt förälskade i livet och dess fortlevnad, där smärta och blod var valutan som säkrade universums eviga kretslopp.

Azteker offrar till solguden.

Frusen jord (dikt om Rind)

Frusen jord som väntar envist, solens varma kyss.
Vinterdrottning möter ljuset

Oden söker hennes hjärta, konster, list och knep.
Sonen Vale ska nu födas.

Hård som is men mjuknar till slut, gudens röst slår an.
Hämndens fader ser nu ljuset.

Israels säkerhetsminister Itamar Ben Gvir säger sig vilja mörda mellan 30-40 palestinier varje kväll. Denne judisk rasist är en mycket vidrig person och föreningen ångrar inte en sekund att vi alltid varit pro-palestinska. Vi står fast i vår övertygelse att det bästa vore en Palestinsk enstatslösning. Leve Palestina!

Israels säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir har offentligt deklarerat att han vill att 30–40 palestinier ska mördas varje kväll. Denna typ av öppen, judisk rasism är fullkomligt avskyvärd. Vår förening ångrar inte för en sekund att vi alltid har stått på Palestinas sida. Vi står orubbligt fast vid vår övertygelse: den enda rättvisa vägen framåt är en palestinsk enstatslösning. Leve Palestina!

IKF

Som vanligt vill vi påminn om att vi bara diskuterar med de som delar vår värdegrund. Den värdegrunden är inte jude-kristen.