Inom samfundet svenska kyrkan som är på dekis men som ändå anses vara såväl samfund eller rentav religion nummer ett i Sverige tvistar de förment lärde om gud är han hon eller det (ja de använder ett pk-ord som vi inte skriver ut). Svenska kyrkan försöker i en slags sista desperat åtgärd flörta med HBTQ-rörelsen för att få folk att gå med i deras samfund och betala tusentals kronor i skatt. Hade det inte hänt å mycket elände inom kristendomen hade man nästan tyckt synd om dessa desperata stackare. – Gud är inte en han säger de kristna.

Sådant desperat ”tyck om oss snack” hör inte hemma inom asatron. Våra gudamakter är gudinnor och gudar. Bland de högsta gudamakterna finns det asynjor och asar. Lika viktiga, lika mäktiga. Band de lägre makterna finns valkyriorna, alla av kvinnokön. Den ende som försöker ändra på det faktum att kön finns är Loke. Han är ursprungligen en jätte men som nu mist sin gudastatus där han ligger fängslad intill tidens ände. Oden den högste guden, den mäktigaste av asarna drevs av begär efter kunskap. Att kunna allt och därmed bli allsmäktig var målet. Intet offer var för stort. Han stack ut sitt ena öga, han hängde i nio dygn i världsträdet och han drog sig inte för att lära sig kvinnlig trolldom sejd. Det sista har han fått utså spott och spe för av Loke, typiskt nog. Att Oden lät förödmjuka sig ska inte ses som någon tolerans för diverse perversioner utan ska ses hur långt han kunde gå i sin strävan efter kunskap.

Sålunda finns det såväl kön som könsroller. Oden och hans bröder skapade Ask och Embla, inte var det då något tal om könsöverskridande eller att man har rätt att välja könsroll. Det kön du fått har du fått av öder, nornorna.

Gillar du inte kön och könsroller så bege dig då till svenska kyrkan, ett samfund som snart inte existerar där kan ni åkalla Loke/Jesus men hos oss som dyrkar Freja och Skade har ni ingenting att göra! Att inte tro på könsroller är ohedniskt!

Vör är en asynja, en gudinna. Inte en gud och inte könsneutral!

Glen är en as gift med en asynja vid namn sol. Heteronorm är enda normen.

Asynjan Siv är gift med asen Tor och d har flera barn. Inte något tjafs om könsroller här inte. Var det därför Loke klippte av hennes hår?

Loke av några kallad Jesus. I sistnämnda gestalt hade han tolv pojkvänner, alla omskurna. Dör vid ragnarök!

HBTQ-rörelsen stal Heimdalls regnbåge. Straffet har inte uteblivit!

Vi tror på våra fäders gudar. vi respekterar andra att tro på sina fäders gudar. Vi ifrågasätter inte andra folks gudar eller existens. (Förutom det trams monoteisterna tror på) Vi tvingar ingen att tro på våra fäders gudar. Men våra fäders gudar är inte andras gudar. Vi behöver inte dyrka eller offra till dem, men väl respektera dem! Alla kan vara hedningar, men det finns olika sorters hedendom!

Det finn en gud för alla personligheter

Det är nog inte för mycket sagt att en poäng med polyteistiska religioner är att det ska finnas en gudinna eller för alla situationer och händelser. Krigsgudar och kärleksgudinnor exempels men också för läkekonst Eir, nekande Syn, lovordande Lofn samt rena personifikationer som Natt, Delling, Dag för att ytterligare ta några. Då är det inte för mycket sagt att det finns minst en gud eller gudinna för olika människotyper. Är man jägare eller har jakt sm sin stora passion så har man gudamakterna Ull och Skade. Är man ordningsam, gillar regler och är lite strikt så är nog väktaren Heimdall en bra gud. Anser man sig vara en tapper och modig person som vågar stå upp för det man tror på samt vågar ta konsekvenserna ja då har vi Tyr. En skicklig förhandlare står nog Forsete nära. En moderlig dam har väl något av Frigg i sig och den musikaliske har något av Brage.

Den som har funktionshinder, av födsel eller av olycka kan måhända finna något lite av tröst i det faktum att Höder är blind, Oden enögd och Tyr mist sin hand. Alla kan nog känna tröst i det faktum att även gudamakter kan lida och rentav dö. Det är nog inte för mycket sagt att personer som har olika diagnoser har sina gudar.Den introverte Vidar som till och med kallas den tyste asen som bara fokuserar sin tid och kraft på att vid ragnarök besegra ulven kanske visar en autistiskt beteende. Men Vidar är inte helt asocial, han kan följa med på fest. Hans halvbror Vale är nästan hyperaktiv. Han hinner ju knappat födas innan han ska hämnas Balders död. Dunderguden själv har ju en mycket hett temperament…

Skade visar ju upp en ganska långsint sida, det är hon som ger Loke en extra läxa då hon låter en giftorm plåga honom. Sigyn som lojalt sitter vid sin odåga till makes sida påminner inte så lite om alla kvinnor som faller för fel karl. Freja anklagas av sin väninna jättekvinnan Hyndla för att för att citera henne: som ”Heidrun brukar med bockarne ränna”. Men det finns ju kvinnfolk som är så skapta. Ingen man eller kvinna har rätt att döma en kärleksgudinna så det så! Har vi inte alla träffat irriterande, falska och bråkiga typer som Loke? De som gillar genus och annan pseudovetenskap kan ju ge denne filur, asarnas fiende en hyllning. Han är ju en slags förebild för alla som inte vill att heteronormen ska vara den enda normen. Som slutord ärade läsare, det finns en gud eller gudinna för oss alla!

Frigg, en asynja för moderliga damer.

Gillar du ordning och reda, då gillar du Heimdall.

Vidar och Våle, beskyddare för folk med olika syndrom.

Gillar du jakt är Skade något för dig. Är du långsint och hämndlysten så är hon något för dig!

Sigyn ännu en av alla dessa kvinnor som kastar bort sitt liv på en odräglig karl!

Freja hon är som hon är och som hon är ska hon vara!

Berättelsen om Erik

De satte sina yxor i sidan av träden. Sedan när dessa huggs ner bände de och bröt bort stubbarna. Ja inte bara stubbar utan även de stenar som låg i jorden. Av stenarna de hittade lades dessa i högar som på sina håll påminde om det de lärde nere i söderns kallade ”Phallos”. Dessa stenformationer förknippades allt medan tiden gick med den gud de trodde på. Deras herre hade många namn, en del kallade honom Ing, andra Frö. Ytterligare några sa Yngve de få gånger han nämndes. Guden var med dem och det visste de. De kände hans närhet, i dagliga slitet på åker och fält. De förstod att han var med dem såväl när deras händer fick blodiga blåsor som senare blev valkar i händerna av arbetet likväl som de fick smärtor rygg och länder av stenar som skulle baxas upp ur jorden. De beklagade sig inte det fanns inte tid eller förståelse för sånt. Ville man leva, ja då måste man arbeta. Var jorden hård och kärv, ja då svor man inte utan slet än hårdare. Inte heller beklagade sig nämnvärt när de tynga av arbete och slit begav sig till den andra sidan. Deras gud var där. De talade sällan om sin gud, det var mest vid årsfesterna de nämnde honom. Då ställde de vid hans ställe bröd och kött samt öl vid hans plats. Guden välsignade ömsom människorna som offrat svett och tid på sina åkrar och tegar, andra år var han inte lika givmild, men de beklagade sig inte.

Som redan nämnts talade folket i oldtiden sällan om sin gud, han var ju alltid med dem. Däremot hände det att man vid brasans sken mörka kvällar talade om de andra makterna. Den enögde som med list och svek lurade jättar språkade man om. Men han var en som man aldrig riktigt kunde förstå sig på, han var för gåtfull och dunkel. Jarlarna och bärsärkar hyllade honom dock. Men dessa och andra som drack mjöd i förgyllda horn eller välska drycker och inte kornöl var inte som andra. Dessa skålade för sin gud och de mest krigiska av dem önskade dö med hans namn å läpparna. En annan gud man talade om var en rödbrusig herre som också han stred mot jättar. Han var lättare att förstå sig på och uppskatta. Han drack öl som folk och jättarna och trollen slog han ihjäl på samma sätt som folk gjorde när de klubbade oxar som blivit för gamla.

Men tidens hjul snurrade vidare. En ny lära kom från södern och efter mycket om och män segrade denna. Man lärde sig att den nya läran inte gillade de andra gudarna och endast en fick dyrkas. Folket började nu våndas och ängslas. Oro spred sig och med den olusten. Fick inte den gamle guden som alltid varit med dem i livets alla skiften vara med de sina?

En sveakung löste det hela. Han var en slug man. Han hade i de ändlösa släktstriderna vunnit över de andra kungarna. Han förstod att folket var oroligt och själv ville han inte alla gånger hörsamma besluten från det fjärran Rom. Han själv var ju befryndad med de gamla ätterna som sades härstamma från gudarna. Konungen förkunnade att hans egen far som varit kung han med hade varit from och nu fick dyrkas. Ja inte bara dyrkas hans skulle äras nästan på samma sätt som deras egen gud gjorde innan den endes lära segrade. Den enda egentliga skillnaden var att guden nu inte fick kallas högt vid sitt gamla namn utan efter faderns. Det kunde folk fördraga, det var guden, inte namnet som var det viktiga.

Detta är berättelsen om Erik. Den Erik de lärde kallade den helige men som folket i sina hjärtan kallade något annat.

Röd är blomman av jungfruns blod!

I Närke, närmare bestämt i det som idag är Askersunds kommun ligger sjön Fagertärn. Området sjön ligger i är det mäktiga Tiveden, sägnerna och stigmännens skog. Det är vare sig någon stor eller liten sjö, ytan är 0,199 kvadratkilometer och man kan gå runt den på en sträcka av lite mer än 3 kilometer. Den är djupast vid 9,5 meter. Det som gör Fagertärn berömd, så berömd att tiotusentals människor besöker den är att det här finns röda näckrosor.

1856 var en herre vid namn Bernhard Agaton Kjellmark på besök vid Aspa i närheten av sjön. Han sägs ha upptäck de röda blommorna som man länge trodde bara fanns här vid Fagertärn och några andra vattendrag i Tiveden. Men folk i bygden kände till de röda blommorna sedan urminnes tider.

Sjön blev berömd och man tvingades införa förbud mot att ta med sig näckrosorna. Lite draghjälp hade nog turismen av det faktum att skalden Verner von Heidenstam föddes och tillbringade många av sina sommarledigheter i närheten vid Olshammar. Han skriver bland annat följande versrader:

”Ur dess väglösa ro
skjuta näckrosor opp
men dess öppnade knopp
är som andras ej färgad i snö,
ty i Tivedens mo är hon purprande röd,
där hon simmat i glöd
över vildmarkens nattsvarta sjö.”

Idag säger vetenskapen och den bör man ju alltid tro på att allt beror på en mutation. Folk visste föga eller ingenting av mutationer så de hittade andra förklaringsvägar. Det synes att alla sjöar med självaktning har en näck. Av alla våra varelser ur folktron är nog Näcken en av de värsta. Jättar och troll kan vara nog så svåra att ha att göra med, men ibland kan de hjälpa folk. Tomten kan nog vara en stursk en men han ser ju till gårdens bästa. Skogsrån kan vara farliga men de kan vara snälla och hjälpsamma om de vill. Men Näcken han är nog den leaste av de alla. Ja någon gång har han väl hjälp någon med att kunna lära sig spela fiol eller annat instrument men det slutar sällan väl för spelmännen. Värst är väl ändå att han, för Näcken är alltid maskulinum, än har folktron inte hittat någon ”Näcka”, att han lurar till sig unga damer?

Det finns lite olika sägner om Näcken i Fagertärn och de röda näckrosorna. En säger kort att den röda färgen kommer från de flickor Näcken lurat ner i vattnet. En annan mer utförlig säger att en man vid namn Fager. Denne man som sjön fått sitt namn av fick ingen fisk i sjön. Mannen som satt i sin båt märkte plötsligt att Näcken kom upp till honom och gav honom erbjudandet att han alltid skulle se till att Fager fick fisk men i gengäldad skulle Näcken få Fagers dotter till maka då hon fyllde arton. I rättvisans namn hade väl Fager inte så mycket att välja på där ute i sjön så han godtog erbjudandet. Åren gick och fisk fick Fager. Men en dag var dottern arton och Fager gick ner till sjön med henne. Den stackars flickan ville förstås inte ha med Näcken att göra. Hellre döden att ge sig åt den otäckingen tyckte hon och tog med en kniv. När far och dotter anlände till sjön kom mycket riktigt Näcken men flickan stack sig med kniven och dog. Röd är blomman av jungfruns blod! Man kan fråga sig varför inte Fager istället för att fiska i sjön inte försökte sin lycka i Vättern som ligger cirka en halvmil bort, men logik är inte alltid med i folksagan. Å andra sidan fanns det väl knappast några vägar innan turisterna började anlända.

En annan variant skriver Erik Sjöstedt i sin bok ”Trollskog och rövarberg”. Här kallas Näcken det mer kusliga sjögasten och här finns ingen Fager med men väl en fager flicka. I ett torp norr om Fagertärn bodde flickan som Sjögasten var förtjust i. Hon hade en fästman och det ogillade monstret förstås. Flickan får i denna lite mindre kända variant av sägnen kniven i sig av Sjögasten som låter den dödas kropp sjunka ner i sjön. Där hon dog färgades näckrosorna röda.

Litteratur
Weine Ahlstrand Många ville se den röda rosen blomma, artikel i Sydnärke Nytt. 2015.
Sture Karlsson I Tivden. Reflex 1970.
Erik Sjöstedt Trollskog och rövarberg, berättelser om människor och djur i Bergslagen och annorstädes. Bokförlaget svensk natur. 1952.
Tjörne Ernfrid Tiveden – gudaskogen. Saxon & Lindströms förlag. 1963.

Fagertärn i nutid. Bildkälla: Wikipedia

Trots eller på grund av Åke och Antje minskar medlemsantalet stadigt och säkert inom samfundet svenska kyrkan. I juli 2020 ayps ansåg hela 2 171 medborgare att det var dags att lämna eländet.

Det är inte lätt att inte vara populär…

Återigen skriver Åke Bonnier biskop inom Svenska kyrkan om sitt favoritämne, tolerans för sexuella minoriteter. Det är nästan så man kan tro att Åke just valde att göra karriär i detta samfund för att propagera och bli en slags talesperson för HBTQ-rörelsen. Men nu är det så att Svenska kyrkan, det samfund Åke tillhör inte längre är en statskyrka utan bara ett samfund bland alla andra. Då svenska kyrkan skilts från staten borde det inte vara tillåtet för ett samfund att bedriva politik, vare sig det nu är värdegrunds eller partipolitik. Svenska kyrkan ska inte delta i samhällsdebatten!

Henrik Andersson

Artikel publicerades i Nya Lidköpingstidningen 2020-08-12. http://www.nlt.se

Det var varit val i Belarus eller som man kallade landet förr Vitryssland. Enligt svensk och annan västerländsk media var det valfusk som gjorde att den sittande presidenten segrade. Samtidigt medger man lite motvilligt att det finns folk som faktiskt stöder presidenten. Belarus är ett land med fel och brister men det fungerar i det stora hela. De har inga problem med integration. Media är hårt styrt men det är det i Sverige också.

Vad gör då makthavaren Viktor Lukasjenko som är så farligt? Jo han har ingen global värdesyn. Han och hans anhängare och medarbetare har inget behov av att bygga upp ett globalt mångkulturellt fredsrike. Man har en annan syn på människovärdet än i väst. Väst normer anses vara hela mänsklighetens normer.

Det hela påminner inte så lite om när kristendomen för tusen år sedan tvingade alla människor i Sverige att tro på Jesus och annat trams. Ni måste ha universella normer och ideal. Alla måste tycka samma sak, ha samma gud. Nu har folket trots att västmedia hyllar Lukasjenkos motståndare fått finna sig i att denne herre har makten ytterligare några år. Intressant är det faktum att de so skriker mest är de som ogillade att Storbritannien lämnade EU samt att Trump valts till statschef i USA. Demokrati ska betyda folkstyre, men många här i väst tycks anse att det betyder universell humanism, globalt samhälle.

Som hedning ska man kanske inte vara helt missnöjd med att den sittande presidenten får fortsätta ha makten. Man lever farligt i en värld där man måste tro och hylla universella ideal för dess egenskull om man är anhängare av en religion som inte har ett universellt budskap!

Denna novell har Albert Engström skrivit. Den passar lite bra idag då det är den 10 augusti. Engström hette Albert Laurentius Johannes Engström och det är förstås han som är den lille pojken. Fadern hette Lars men det förstod ni nästan va? Kräftor och hallon verkar vara en farlig kombination!

Näcken

Den 10 augusti är Larsdagen och den firas till minne
av den helige Laurentius, som blev stekt på halster i
Rom för många år sedan, långt före världskriget, fast
det kunde lika gärna ha hänt i vår tid, som alls icke är
bättre än forntiden. Laurentius blev icke helgon medan
han levde; ty sådant anses opassande, hur hygglig en
karl än kan vara. Han fick vänta tills han dött.
Slottet Escorial i Spanien är byggt i form av ett halster
just till minne av det stackars gamla helgonet. Res dit
och se själv!

Den 10 augusti för fyrtiofem år sedan var det fest i
en liten familj högt uppe i småländska höglandet, som
är vackrare än något annat land för den som haft sitt
barndomshem där. Det är en tradition i familjen att alla
pojkar skola heta Lars. Husfadern hette det och han
var dessutom född den 10 augusti, en dubbel anledning.
Och det var sannerligen en fest! Grannarna hade

samlats för att fira Lars. Man åt kvällsvard i en väldig
pilträdsberså, som planterats av far själv. Lampor och
lyktor brunno och lyste på bordet där ofantliga fat med
kräftor prålade; och det var inga vanliga kräftor! Stora
som humrar voro de och kokta med verklig sakkunskap
av mor själv.

Man åt tills man icke orkade mer. Och när man
icke orkade mer, kom andra rätten, som var röding, ty
sådan fjällsjöfisk fångas i några sjöar därnere. Och när
man ätit röding tills man absolut icke kunde proppa i
sig mera, föråt man sig på hallon. Det var sannerligen
en fest!

Men klockan blev mycket och barnen skulle i säng.
Äldste pojken, som var tio år, hade fått lov att gå upp i
soluppgången och meta och förstod att detta var
roligare än att sitta uppe och höra på de äldres visa tal.
Han fick välja, ty det var ju hans namnsdag. Men han
tyckte att han inte ätit nog hallon och bad att få en
portion till.

— Sån en pojke! sade jungfrun som dukade av. Du
har ju ätit så magen står i fyra hörn. Men därför att
det är Larsdagen skall du få ditt lystmäte. Gå in i
salen, så skall jag sätta fram åt dig!

Och hon tände ett ljus, satte en stor karott hallon,
sockerskålen och en tillbringare mjölk på salsbordet
och överlämnade Lasse åt sig själv.

Visst var Lasse mätt! Å, han var förskräckligt mätt!
Minst ett par tjog kräftor hade han ätit och den goda
rödingen var hans förtjusning, icke minst därför att den
var en present av farbror länsman, en åttioåring som
fiskade och jagade bättre än alla andra och var tusen
rävars baneman. Lasse skulle bli fiskare och jägare och

kanske länsman också och fånga alla rövare, med vilka
hans fantasi befolkade skogen.

Lasse åt. Det bar emot, men han sockrade skyfall av
den söta snön på hallonen och åt, åt, åt! Och mjölken
var nästan grädde! Han var i paradiset.

Bevare mej! sade jungfrun. Sitter inte
Lassepojken och sover vid bordet!

Där satt Lasse med näsan i den tomma tallriken.
Hallonkarotten och sockerskålen voro tömda.

— Bevare mig väl för allt i världen, magen är som
en trumma på pojken. Det går aldrig väl!

Och hon tog resolut den sovande storätaren och bar
in honom i sängkammaren, klädde av honom och
stoppade ned honom mellan lakanen.

— Går detta väl i natt, så är det ett underverk,
sade hon. Och Gud tröste mig för frun!

Men i soluppgången vaknade Lasse, klädde på sig
tyst som en ande och gick ut i vedboden där han hade
sina skatter förvarade, det goda tallspöet, krukan full
med jättelik glänsande och »livad» daggmask, revarna
av hästtagel och gäddsnärjorna av mässingstråd.

Han gick den välkända stigen genom pelarskogen.
Solen sken på talltopparna, daggen glittrade i ljungen.
Det bar över berg och backar, hagar och ängar, där
blommorna just vaknade och sträckte på sig. Hans
bara små fötter voro härdade och som av stålfjädrar.
Han kände icke barrens styng eller tallkottarnas
hårdhet. Han var en liten vilde som passade väl i det

småländska landskapets skönhet, fast han lyckligtvis icke
förstod det själv.

Men det var något underligt med skogen just denna
morgon. Aldrig hade han sett den så hög. Träden
sträckte sig ända upp i himlen, in i himlen.
Grankottarna lyste eldröda som om de brunno och voro
så stora att han tänkte: om en sådan faller ned på mitt
huvud, så dör jag — — —

Somliga granar voro alldeles täckta av eldkottar —
man såg intet grönt mellan dem. Och tallarna som
växte på Höga Berget tycktes med ens så konstiga. De
hade inga barr utan bara mossa på grenarna.
Långskäggsmossa, grågrön — just som gubbskägg,
alldeles som om tusentals gamla gubbar med grått skägg
skulle ha suttit hopkrupna på alla grenar och viskat och
mumlat — ty morgonbrisen andades över bergen.

Nu skrämde han upp en tjäder. Det bullrade i
skogen och tjädern gjorde en båge i luften och slog
till på en gren långt borta. Men det var ingen tjäder!
Han var stor som tio gånger Lasse. Nog hade Lasse
sett tjädertuppar, men denna var något underbart.
Hade han nu haft sin enbåge med, skulle han ha gjort
ett mästerskott. Ty mot förbud hade han satt sylspets
på sina pilar. Där satt den underliga jättefågeln och
bredde ut stjärten och gick fram och tillbaka på grenen
och han var alls inte rädd för Lasse — undra på det —
han var ju så stor — men nu lyfte han och det
smattrade och dånade och torra grenar och bark och kottar
regnade över Lasse, just då han var under tallen. Vad
kunde det vara för en fågel? Men det finns många
slags fåglar i skogen.

Nu gick Lasse över Lillängen. Men björkarna voro så
konstiga i dag. Deras stammar voro helt vita och
blanka som porslin och utan fläckar och bladen voro
stora som handflator. Och en gröngöling stor som en
tupp satt och tittade ned på Lasse och skrattade åt
honom. Aldrig hade han hört en fågel skratta förut,
utom skatan förstås, men den här skrattade och visade
tänder och sade ha ha! Och Lasse skrattade igen och
skrek ha ha. Det var en lustig fågel, som inte blev
rädd och flög.

Men nu sluttade stigen ned mot ån där Lasse skulle
meta. Ån flöt under höga alar och vid ett stort
flyttblock, »Stora Stenen», vidgade den sig till en liten
damm med näckrosor på det svarta vattnet, gungfly i
stränderna, vass och iris, pors, skvattram, odon,
hjortron, tranbär, andromeda och martallar.

Där hade Lasse fått en ål en gång på mete, en
väldig en som han brottats med och dödat med sin lilla
kniv efter en halvtimmes arbete. Men han var ju vilde.

Nu var han framme, satte en livad mask på kroken
och slängde ut.

Far hade sagt: — Du skall gå hem klockan tolv och
klockan är tolv, då solen står mittöver torrtallen på
Kalles Klint, om du sitter och metar vid Stora Stenen.

Och nu hade Lasse många ljuvliga timmar på sig.
Solen brann. Det ångade av allsköns dofter ur mossan.
Sländorna hade vaknat och surrade gröna och blå över
näckrosorna. Lasse stod på gungflyt och det bruna
vattnet började spruta upp mellan hans små tår. Han
drog sig tillbaka något, ty far hade sagt att gungflyt
var farligt.

Men varför nappade det inte? Å — han hade glömt
att spotta på masken! Han spottade och slängde ut
igen. Flötet började röra på sig så sakta och plötsligt
försvann det under vattenytan. Napp, hurra!

Och Lasse drog upp en stor fisk — men vad nu då?
Fanns det röding i Nöjhultsån? Den fanns ju bara i
Möcklaflon. Lasse krokade av rödingen och kastade
ut igen. Ett sådant fiskafänge, som nu började, hade
bara möjligen Sammel i Hyran varit med om, men
han ljög så förskräckligt. Lasse satte på mask och
drog upp, maskade och drog och så småningom låg
mossan full med fisk, tjugu, femtio, hundra, nej, nu
orkade han inte mera! Han måste vila sig. Och masken
började ta slut.

Men hur var det nu fatt? Han tittade på solen. Den
hade för länge sedan passerat torrtallen på Kalles Klint!
Jo nu blev det trevligt, då han kom hem! Men han hade
ju fisk med sig. Han måste gå efter hjälp att bära den,
att dra den, skjutsa den hem, ty han stod i fisk, i
röding långt uppåt benen.

En tung droppe föll från himlen och slog ringar
omkring sig. Luften blev med ens blåsvart. Åskan
började gå — men vad var det där? Därborta i
näckbladkanten? Det var som om en stor, bredmynt fisk
skulle ha snappat efter något i vattenbrynet.

Lasse satte en väldig mask på krogen och slängde ut.

Och det blev ett liv! Dammen började gå i vågor,
näckrosorna gungade, flötet försvann, reven spändes
och Lasse höll på att ryckas ut i vattnet. Den goda
tagelreven var stark och Lasse följde med ända tills
han stod till knäna i vatten på gungflyt. Mot en
porsbuske tog han fotspjärn och drog åt sig spö och rev.

Ur vattnet dök Näcken, brun av gyttja, blank i hyn,
vårtig och med sjögräs och näckrosstjälkar hängande
över ögonen, som lyste röda som mörtögon. Hans mun
var som en lakes och kroken hade fastnat i hans svalg.

Besynnerligt nog blev Lasse inte rädd. Han tänkte
bara: Nu har jag fått Näcken på mete och det
har ingen annan pojke i socknen fått. Den skall jag
sälja på Eksjö marknad eller förevisa honom på
marknaderna i Ingatorp eller Brostugan eller Vetlanda!
Eller skicka den till Stockholm så att kungen får se
den!

Stark var han, Näcken, och Lasse drog och drog
så fingrarna vitnade. Ju närmare Näcken kom
gungflykanten, ju tyngre blev han och desto djupare sjönk
Lasse ned med gungflyt. Och just som Näcken nådde
kanten tog han tag i reven med ett par grönslemmiga
händer med fjäll på och färgade som abborrfenor och
gav till ett skrik så att alarna började fläkta med
grenarna. Han försökte slita kroken ur halsen. Han
storknade så att Lasse fick ansiktet fullt av gyttja — och så
skrek han till så förfärligt — och med detsamma
började åskregnet störta ned och blixtarna började
väsa omkring Lasse — så hemskt, förfärligt,
rysansvärt, att det skar som knivar genom Lasses huvud, så
obegripligt starkt och otäckt var hans vrål, att Lasse
vaknade i sin säng.

Svetten skvalade om honom.

Runtomkring stodo far och mor och jungfrun.

— Är det nu reson i, sade mor, att låta Lasse äta
upp en hel kanna hallon, när han redan förut har ätit
upp två tjog kräftor och en stor portion röding — utom
en ordentlig tallrik hallon?

Lasse stirrade yrvaken omkring sig. Så började
han gråta, ty han började förstå.

— Mamma, sade han och gäspade mellan
tårflödena, mitt spö och maskburken ligger kvar vid Stora
Stenen!