Berättelsen om Erik

Berättelsen om Erik

De satte sina yxor i sidan av träden. Sedan när dessa huggs ner bände de och bröt bort stubbarna. Ja inte bara stubbar utan även de stenar som låg i jorden. Av stenarna de hittade lades dessa i högar som på sina håll påminde om det de lärde nere i söderns kallade ”Phallos”. Dessa stenformationer förknippades allt medan tiden gick med den gud de trodde på. Deras herre hade många namn, en del kallade honom Ing, andra Frö. Ytterligare några sa Yngve de få gånger han nämndes. Guden var med dem och det visste de. De kände hans närhet, i dagliga slitet på åker och fält. De förstod att han var med dem såväl när deras händer fick blodiga blåsor som senare blev valkar i händerna av arbetet likväl som de fick smärtor rygg och länder av stenar som skulle baxas upp ur jorden. De beklagade sig inte det fanns inte tid eller förståelse för sånt. Ville man leva, ja då måste man arbeta. Var jorden hård och kärv, ja då svor man inte utan slet än hårdare. Inte heller beklagade sig nämnvärt när de tynga av arbete och slit begav sig till den andra sidan. Deras gud var där. De talade sällan om sin gud, det var mest vid årsfesterna de nämnde honom. Då ställde de vid hans ställe bröd och kött samt öl vid hans plats. Guden välsignade ömsom människorna som offrat svett och tid på sina åkrar och tegar, andra år var han inte lika givmild, men de beklagade sig inte.

Som redan nämnts talade folket i oldtiden sällan om sin gud, han var ju alltid med dem. Däremot hände det att man vid brasans sken mörka kvällar talade om de andra makterna. Den enögde som med list och svek lurade jättar språkade man om. Men han var en som man aldrig riktigt kunde förstå sig på, han var för gåtfull och dunkel. Jarlarna och bärsärkar hyllade honom dock. Men dessa och andra som drack mjöd i förgyllda horn eller välska drycker och inte kornöl var inte som andra. Dessa skålade för sin gud och de mest krigiska av dem önskade dö med hans namn å läpparna. En annan gud man talade om var en rödbrusig herre som också han stred mot jättar. Han var lättare att förstå sig på och uppskatta. Han drack öl som folk och jättarna och trollen slog han ihjäl på samma sätt som folk gjorde när de klubbade oxar som blivit för gamla.

Men tidens hjul snurrade vidare. En ny lära kom från södern och efter mycket om och män segrade denna. Man lärde sig att den nya läran inte gillade de andra gudarna och endast en fick dyrkas. Folket började nu våndas och ängslas. Oro spred sig och med den olusten. Fick inte den gamle guden som alltid varit med dem i livets alla skiften vara med de sina?

En sveakung löste det hela. Han var en slug man. Han hade i de ändlösa släktstriderna vunnit över de andra kungarna. Han förstod att folket var oroligt och själv ville han inte alla gånger hörsamma besluten från det fjärran Rom. Han själv var ju befryndad med de gamla ätterna som sades härstamma från gudarna. Konungen förkunnade att hans egen far som varit kung han med hade varit from och nu fick dyrkas. Ja inte bara dyrkas hans skulle äras nästan på samma sätt som deras egen gud gjorde innan den endes lära segrade. Den enda egentliga skillnaden var att guden nu inte fick kallas högt vid sitt gamla namn utan efter faderns. Det kunde folk fördraga, det var guden, inte namnet som var det viktiga.

Detta är berättelsen om Erik. Den Erik de lärde kallade den helige men som folket i sina hjärtan kallade något annat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s