Albert Engström: Näcken

Denna novell har Albert Engström skrivit. Den passar lite bra idag då det är den 10 augusti. Engström hette Albert Laurentius Johannes Engström och det är förstås han som är den lille pojken. Fadern hette Lars men det förstod ni nästan va? Kräftor och hallon verkar vara en farlig kombination!

 

Näcken

Den 10 augusti är Larsdagen och den firas till minne
av den helige Laurentius, som blev stekt på halster i
Rom för många år sedan, långt före världskriget, fast
det kunde lika gärna ha hänt i vår tid, som alls icke är
bättre än forntiden. Laurentius blev icke helgon medan
han levde; ty sådant anses opassande, hur hygglig en
karl än kan vara. Han fick vänta tills han dött.
Slottet Escorial i Spanien är byggt i form av ett halster
just till minne av det stackars gamla helgonet. Res dit
och se själv!

Den 10 augusti för fyrtiofem år sedan var det fest i
en liten familj högt uppe i småländska höglandet, som
är vackrare än något annat land för den som haft sitt
barndomshem där. Det är en tradition i familjen att alla
pojkar skola heta Lars. Husfadern hette det och han
var dessutom född den 10 augusti, en dubbel anledning.
Och det var sannerligen en fest! Grannarna hade

samlats för att fira Lars. Man åt kvällsvard i en väldig
pilträdsberså, som planterats av far själv. Lampor och
lyktor brunno och lyste på bordet där ofantliga fat med
kräftor prålade; och det var inga vanliga kräftor! Stora
som humrar voro de och kokta med verklig sakkunskap
av mor själv.

Man åt tills man icke orkade mer. Och när man
icke orkade mer, kom andra rätten, som var röding, ty
sådan fjällsjöfisk fångas i några sjöar därnere. Och när
man ätit röding tills man absolut icke kunde proppa i
sig mera, föråt man sig på hallon. Det var sannerligen
en fest!

Men klockan blev mycket och barnen skulle i säng.
Äldste pojken, som var tio år, hade fått lov att gå upp i
soluppgången och meta och förstod att detta var
roligare än att sitta uppe och höra på de äldres visa tal.
Han fick välja, ty det var ju hans namnsdag. Men han
tyckte att han inte ätit nog hallon och bad att få en
portion till.

— Sån en pojke! sade jungfrun som dukade av. Du
har ju ätit så magen står i fyra hörn. Men därför att
det är Larsdagen skall du få ditt lystmäte. Gå in i
salen, så skall jag sätta fram åt dig!

Och hon tände ett ljus, satte en stor karott hallon,
sockerskålen och en tillbringare mjölk på salsbordet
och överlämnade Lasse åt sig själv.

Visst var Lasse mätt! Å, han var förskräckligt mätt!
Minst ett par tjog kräftor hade han ätit och den goda
rödingen var hans förtjusning, icke minst därför att den
var en present av farbror länsman, en åttioåring som
fiskade och jagade bättre än alla andra och var tusen
rävars baneman. Lasse skulle bli fiskare och jägare och

kanske länsman också och fånga alla rövare, med vilka
hans fantasi befolkade skogen.

Lasse åt. Det bar emot, men han sockrade skyfall av
den söta snön på hallonen och åt, åt, åt! Och mjölken
var nästan grädde! Han var i paradiset.

Bevare mej! sade jungfrun. Sitter inte
Lassepojken och sover vid bordet!

Där satt Lasse med näsan i den tomma tallriken.
Hallonkarotten och sockerskålen voro tömda.

— Bevare mig väl för allt i världen, magen är som
en trumma på pojken. Det går aldrig väl!

Och hon tog resolut den sovande storätaren och bar
in honom i sängkammaren, klädde av honom och
stoppade ned honom mellan lakanen.

— Går detta väl i natt, så är det ett underverk,
sade hon. Och Gud tröste mig för frun!

Men i soluppgången vaknade Lasse, klädde på sig
tyst som en ande och gick ut i vedboden där han hade
sina skatter förvarade, det goda tallspöet, krukan full
med jättelik glänsande och »livad» daggmask, revarna
av hästtagel och gäddsnärjorna av mässingstråd.

Han gick den välkända stigen genom pelarskogen.
Solen sken på talltopparna, daggen glittrade i ljungen.
Det bar över berg och backar, hagar och ängar, där
blommorna just vaknade och sträckte på sig. Hans
bara små fötter voro härdade och som av stålfjädrar.
Han kände icke barrens styng eller tallkottarnas
hårdhet. Han var en liten vilde som passade väl i det

småländska landskapets skönhet, fast han lyckligtvis icke
förstod det själv.

Men det var något underligt med skogen just denna
morgon. Aldrig hade han sett den så hög. Träden
sträckte sig ända upp i himlen, in i himlen.
Grankottarna lyste eldröda som om de brunno och voro
så stora att han tänkte: om en sådan faller ned på mitt
huvud, så dör jag — — —

Somliga granar voro alldeles täckta av eldkottar —
man såg intet grönt mellan dem. Och tallarna som
växte på Höga Berget tycktes med ens så konstiga. De
hade inga barr utan bara mossa på grenarna.
Långskäggsmossa, grågrön — just som gubbskägg,
alldeles som om tusentals gamla gubbar med grått skägg
skulle ha suttit hopkrupna på alla grenar och viskat och
mumlat — ty morgonbrisen andades över bergen.

Nu skrämde han upp en tjäder. Det bullrade i
skogen och tjädern gjorde en båge i luften och slog
till på en gren långt borta. Men det var ingen tjäder!
Han var stor som tio gånger Lasse. Nog hade Lasse
sett tjädertuppar, men denna var något underbart.
Hade han nu haft sin enbåge med, skulle han ha gjort
ett mästerskott. Ty mot förbud hade han satt sylspets
på sina pilar. Där satt den underliga jättefågeln och
bredde ut stjärten och gick fram och tillbaka på grenen
och han var alls inte rädd för Lasse — undra på det —
han var ju så stor — men nu lyfte han och det
smattrade och dånade och torra grenar och bark och kottar
regnade över Lasse, just då han var under tallen. Vad
kunde det vara för en fågel? Men det finns många
slags fåglar i skogen.

Nu gick Lasse över Lillängen. Men björkarna voro så
konstiga i dag. Deras stammar voro helt vita och
blanka som porslin och utan fläckar och bladen voro
stora som handflator. Och en gröngöling stor som en
tupp satt och tittade ned på Lasse och skrattade åt
honom. Aldrig hade han hört en fågel skratta förut,
utom skatan förstås, men den här skrattade och visade
tänder och sade ha ha! Och Lasse skrattade igen och
skrek ha ha. Det var en lustig fågel, som inte blev
rädd och flög.

Men nu sluttade stigen ned mot ån där Lasse skulle
meta. Ån flöt under höga alar och vid ett stort
flyttblock, »Stora Stenen», vidgade den sig till en liten
damm med näckrosor på det svarta vattnet, gungfly i
stränderna, vass och iris, pors, skvattram, odon,
hjortron, tranbär, andromeda och martallar.

Där hade Lasse fått en ål en gång på mete, en
väldig en som han brottats med och dödat med sin lilla
kniv efter en halvtimmes arbete. Men han var ju vilde.

Nu var han framme, satte en livad mask på kroken
och slängde ut.

Far hade sagt: — Du skall gå hem klockan tolv och
klockan är tolv, då solen står mittöver torrtallen på
Kalles Klint, om du sitter och metar vid Stora Stenen.

Och nu hade Lasse många ljuvliga timmar på sig.
Solen brann. Det ångade av allsköns dofter ur mossan.
Sländorna hade vaknat och surrade gröna och blå över
näckrosorna. Lasse stod på gungflyt och det bruna
vattnet började spruta upp mellan hans små tår. Han
drog sig tillbaka något, ty far hade sagt att gungflyt
var farligt.

Men varför nappade det inte? Å — han hade glömt
att spotta på masken! Han spottade och slängde ut
igen. Flötet började röra på sig så sakta och plötsligt
försvann det under vattenytan. Napp, hurra!

Och Lasse drog upp en stor fisk — men vad nu då?
Fanns det röding i Nöjhultsån? Den fanns ju bara i
Möcklaflon. Lasse krokade av rödingen och kastade
ut igen. Ett sådant fiskafänge, som nu började, hade
bara möjligen Sammel i Hyran varit med om, men
han ljög så förskräckligt. Lasse satte på mask och
drog upp, maskade och drog och så småningom låg
mossan full med fisk, tjugu, femtio, hundra, nej, nu
orkade han inte mera! Han måste vila sig. Och masken
började ta slut.

Men hur var det nu fatt? Han tittade på solen. Den
hade för länge sedan passerat torrtallen på Kalles Klint!
Jo nu blev det trevligt, då han kom hem! Men han hade
ju fisk med sig. Han måste gå efter hjälp att bära den,
att dra den, skjutsa den hem, ty han stod i fisk, i
röding långt uppåt benen.

En tung droppe föll från himlen och slog ringar
omkring sig. Luften blev med ens blåsvart. Åskan
började gå — men vad var det där? Därborta i
näckbladkanten? Det var som om en stor, bredmynt fisk
skulle ha snappat efter något i vattenbrynet.

Lasse satte en väldig mask på krogen och slängde ut.

Och det blev ett liv! Dammen började gå i vågor,
näckrosorna gungade, flötet försvann, reven spändes
och Lasse höll på att ryckas ut i vattnet. Den goda
tagelreven var stark och Lasse följde med ända tills
han stod till knäna i vatten på gungflyt. Mot en
porsbuske tog han fotspjärn och drog åt sig spö och rev.

Ur vattnet dök Näcken, brun av gyttja, blank i hyn,
vårtig och med sjögräs och näckrosstjälkar hängande
över ögonen, som lyste röda som mörtögon. Hans mun
var som en lakes och kroken hade fastnat i hans svalg.

Besynnerligt nog blev Lasse inte rädd. Han tänkte
bara: Nu har jag fått Näcken på mete och det
har ingen annan pojke i socknen fått. Den skall jag
sälja på Eksjö marknad eller förevisa honom på
marknaderna i Ingatorp eller Brostugan eller Vetlanda!
Eller skicka den till Stockholm så att kungen får se
den!

Stark var han, Näcken, och Lasse drog och drog
så fingrarna vitnade. Ju närmare Näcken kom
gungflykanten, ju tyngre blev han och desto djupare sjönk
Lasse ned med gungflyt. Och just som Näcken nådde
kanten tog han tag i reven med ett par grönslemmiga
händer med fjäll på och färgade som abborrfenor och
gav till ett skrik så att alarna började fläkta med
grenarna. Han försökte slita kroken ur halsen. Han
storknade så att Lasse fick ansiktet fullt av gyttja — och så
skrek han till så förfärligt — och med detsamma
började åskregnet störta ned och blixtarna började
väsa omkring Lasse — så hemskt, förfärligt,
rysansvärt, att det skar som knivar genom Lasses huvud, så
obegripligt starkt och otäckt var hans vrål, att Lasse
vaknade i sin säng.

Svetten skvalade om honom.

Runtomkring stodo far och mor och jungfrun.

— Är det nu reson i, sade mor, att låta Lasse äta
upp en hel kanna hallon, när han redan förut har ätit
upp två tjog kräftor och en stor portion röding — utom
en ordentlig tallrik hallon?

Lasse stirrade yrvaken omkring sig. Så började
han gråta, ty han började förstå.

— Mamma, sade han och gäspade mellan
tårflödena, mitt spö och maskburken ligger kvar vid Stora
Stenen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s