Kom ihåg! Du ska vara glad och fisken sur, inte tvärtom!

Gudarna hjälper endast den som hjälper sig själv. Ull hjälper jägaren, inte den hungrige att få byte. Oden skänker seger åt krigaren, inte åt han som sprang och gömde sig. Läkekonstens asynja hjälper gärna folk. Men de får de se till att sköta sig. Sista är viktigt att komma ihåg i dessa coronatider!

Ta hand om dig, undvik folksamlingar, tvätta händerna. En slarver ska inte utgå från att Eir bistår!

Inom samfundet svenska kyrkan som är på dekis men som ändå anses vara såväl samfund eller rentav religion nummer ett i Sverige tvistar de förment lärde om gud är han hon eller det (ja de använder ett pk-ord som vi inte skriver ut). Svenska kyrkan försöker i en slags sista desperat åtgärd flörta med HBTQ-rörelsen för att få folk att gå med i deras samfund och betala tusentals kronor i skatt. Hade det inte hänt å mycket elände inom kristendomen hade man nästan tyckt synd om dessa desperata stackare. – Gud är inte en han säger de kristna.

Sådant desperat ”tyck om oss snack” hör inte hemma inom asatron. Våra gudamakter är gudinnor och gudar. Bland de högsta gudamakterna finns det asynjor och asar. Lika viktiga, lika mäktiga. Band de lägre makterna finns valkyriorna, alla av kvinnokön. Den ende som försöker ändra på det faktum att kön finns är Loke. Han är ursprungligen en jätte men som nu mist sin gudastatus där han ligger fängslad intill tidens ände. Oden den högste guden, den mäktigaste av asarna drevs av begär efter kunskap. Att kunna allt och därmed bli allsmäktig var målet. Intet offer var för stort. Han stack ut sitt ena öga, han hängde i nio dygn i världsträdet och han drog sig inte för att lära sig kvinnlig trolldom sejd. Det sista har han fått utså spott och spe för av Loke, typiskt nog. Att Oden lät förödmjuka sig ska inte ses som någon tolerans för diverse perversioner utan ska ses hur långt han kunde gå i sin strävan efter kunskap.

Sålunda finns det såväl kön som könsroller. Oden och hans bröder skapade Ask och Embla, inte var det då något tal om könsöverskridande eller att man har rätt att välja könsroll. Det kön du fått har du fått av öder, nornorna.

Gillar du inte kön och könsroller så bege dig då till svenska kyrkan, ett samfund som snart inte existerar där kan ni åkalla Loke/Jesus men hos oss som dyrkar Freja och Skade har ni ingenting att göra! Att inte tro på könsroller är ohedniskt!

Vör är en asynja, en gudinna. Inte en gud och inte könsneutral!

Glen är en as gift med en asynja vid namn sol. Heteronorm är enda normen.

Asynjan Siv är gift med asen Tor och d har flera barn. Inte något tjafs om könsroller här inte. Var det därför Loke klippte av hennes hår?

Loke av några kallad Jesus. I sistnämnda gestalt hade han tolv pojkvänner, alla omskurna. Dör vid ragnarök!

HBTQ-rörelsen stal Heimdalls regnbåge. Straffet har inte uteblivit!

Vi tror på våra fäders gudar. vi respekterar andra att tro på sina fäders gudar. Vi ifrågasätter inte andra folks gudar eller existens. (Förutom det trams monoteisterna tror på) Vi tvingar ingen att tro på våra fäders gudar. Men våra fäders gudar är inte andras gudar. Vi behöver inte dyrka eller offra till dem, men väl respektera dem! Alla kan vara hedningar, men det finns olika sorters hedendom!

Det finn en gud för alla personligheter

Det är nog inte för mycket sagt att en poäng med polyteistiska religioner är att det ska finnas en gudinna eller för alla situationer och händelser. Krigsgudar och kärleksgudinnor exempels men också för läkekonst Eir, nekande Syn, lovordande Lofn samt rena personifikationer som Natt, Delling, Dag för att ytterligare ta några. Då är det inte för mycket sagt att det finns minst en gud eller gudinna för olika människotyper. Är man jägare eller har jakt sm sin stora passion så har man gudamakterna Ull och Skade. Är man ordningsam, gillar regler och är lite strikt så är nog väktaren Heimdall en bra gud. Anser man sig vara en tapper och modig person som vågar stå upp för det man tror på samt vågar ta konsekvenserna ja då har vi Tyr. En skicklig förhandlare står nog Forsete nära. En moderlig dam har väl något av Frigg i sig och den musikaliske har något av Brage.

Den som har funktionshinder, av födsel eller av olycka kan måhända finna något lite av tröst i det faktum att Höder är blind, Oden enögd och Tyr mist sin hand. Alla kan nog känna tröst i det faktum att även gudamakter kan lida och rentav dö. Det är nog inte för mycket sagt att personer som har olika diagnoser har sina gudar.Den introverte Vidar som till och med kallas den tyste asen som bara fokuserar sin tid och kraft på att vid ragnarök besegra ulven kanske visar en autistiskt beteende. Men Vidar är inte helt asocial, han kan följa med på fest. Hans halvbror Vale är nästan hyperaktiv. Han hinner ju knappat födas innan han ska hämnas Balders död. Dunderguden själv har ju en mycket hett temperament…

Skade visar ju upp en ganska långsint sida, det är hon som ger Loke en extra läxa då hon låter en giftorm plåga honom. Sigyn som lojalt sitter vid sin odåga till makes sida påminner inte så lite om alla kvinnor som faller för fel karl. Freja anklagas av sin väninna jättekvinnan Hyndla för att för att citera henne: som ”Heidrun brukar med bockarne ränna”. Men det finns ju kvinnfolk som är så skapta. Ingen man eller kvinna har rätt att döma en kärleksgudinna så det så! Har vi inte alla träffat irriterande, falska och bråkiga typer som Loke? De som gillar genus och annan pseudovetenskap kan ju ge denne filur, asarnas fiende en hyllning. Han är ju en slags förebild för alla som inte vill att heteronormen ska vara den enda normen. Som slutord ärade läsare, det finns en gud eller gudinna för oss alla!

Frigg, en asynja för moderliga damer.

Gillar du ordning och reda, då gillar du Heimdall.

Vidar och Våle, beskyddare för folk med olika syndrom.

Gillar du jakt är Skade något för dig. Är du långsint och hämndlysten så är hon något för dig!

Sigyn ännu en av alla dessa kvinnor som kastar bort sitt liv på en odräglig karl!

Freja hon är som hon är och som hon är ska hon vara!

Berättelsen om Erik

De satte sina yxor i sidan av träden. Sedan när dessa huggs ner bände de och bröt bort stubbarna. Ja inte bara stubbar utan även de stenar som låg i jorden. Av stenarna de hittade lades dessa i högar som på sina håll påminde om det de lärde nere i söderns kallade ”Phallos”. Dessa stenformationer förknippades allt medan tiden gick med den gud de trodde på. Deras herre hade många namn, en del kallade honom Ing, andra Frö. Ytterligare några sa Yngve de få gånger han nämndes. Guden var med dem och det visste de. De kände hans närhet, i dagliga slitet på åker och fält. De förstod att han var med dem såväl när deras händer fick blodiga blåsor som senare blev valkar i händerna av arbetet likväl som de fick smärtor rygg och länder av stenar som skulle baxas upp ur jorden. De beklagade sig inte det fanns inte tid eller förståelse för sånt. Ville man leva, ja då måste man arbeta. Var jorden hård och kärv, ja då svor man inte utan slet än hårdare. Inte heller beklagade sig nämnvärt när de tynga av arbete och slit begav sig till den andra sidan. Deras gud var där. De talade sällan om sin gud, det var mest vid årsfesterna de nämnde honom. Då ställde de vid hans ställe bröd och kött samt öl vid hans plats. Guden välsignade ömsom människorna som offrat svett och tid på sina åkrar och tegar, andra år var han inte lika givmild, men de beklagade sig inte.

Som redan nämnts talade folket i oldtiden sällan om sin gud, han var ju alltid med dem. Däremot hände det att man vid brasans sken mörka kvällar talade om de andra makterna. Den enögde som med list och svek lurade jättar språkade man om. Men han var en som man aldrig riktigt kunde förstå sig på, han var för gåtfull och dunkel. Jarlarna och bärsärkar hyllade honom dock. Men dessa och andra som drack mjöd i förgyllda horn eller välska drycker och inte kornöl var inte som andra. Dessa skålade för sin gud och de mest krigiska av dem önskade dö med hans namn å läpparna. En annan gud man talade om var en rödbrusig herre som också han stred mot jättar. Han var lättare att förstå sig på och uppskatta. Han drack öl som folk och jättarna och trollen slog han ihjäl på samma sätt som folk gjorde när de klubbade oxar som blivit för gamla.

Men tidens hjul snurrade vidare. En ny lära kom från södern och efter mycket om och män segrade denna. Man lärde sig att den nya läran inte gillade de andra gudarna och endast en fick dyrkas. Folket började nu våndas och ängslas. Oro spred sig och med den olusten. Fick inte den gamle guden som alltid varit med dem i livets alla skiften vara med de sina?

En sveakung löste det hela. Han var en slug man. Han hade i de ändlösa släktstriderna vunnit över de andra kungarna. Han förstod att folket var oroligt och själv ville han inte alla gånger hörsamma besluten från det fjärran Rom. Han själv var ju befryndad med de gamla ätterna som sades härstamma från gudarna. Konungen förkunnade att hans egen far som varit kung han med hade varit from och nu fick dyrkas. Ja inte bara dyrkas hans skulle äras nästan på samma sätt som deras egen gud gjorde innan den endes lära segrade. Den enda egentliga skillnaden var att guden nu inte fick kallas högt vid sitt gamla namn utan efter faderns. Det kunde folk fördraga, det var guden, inte namnet som var det viktiga.

Detta är berättelsen om Erik. Den Erik de lärde kallade den helige men som folket i sina hjärtan kallade något annat.

Röd är blomman av jungfruns blod!

I Närke, närmare bestämt i det som idag är Askersunds kommun ligger sjön Fagertärn. Området sjön ligger i är det mäktiga Tiveden, sägnerna och stigmännens skog. Det är vare sig någon stor eller liten sjö, ytan är 0,199 kvadratkilometer och man kan gå runt den på en sträcka av lite mer än 3 kilometer. Den är djupast vid 9,5 meter. Det som gör Fagertärn berömd, så berömd att tiotusentals människor besöker den är att det här finns röda näckrosor.

1856 var en herre vid namn Bernhard Agaton Kjellmark på besök vid Aspa i närheten av sjön. Han sägs ha upptäck de röda blommorna som man länge trodde bara fanns här vid Fagertärn och några andra vattendrag i Tiveden. Men folk i bygden kände till de röda blommorna sedan urminnes tider.

Sjön blev berömd och man tvingades införa förbud mot att ta med sig näckrosorna. Lite draghjälp hade nog turismen av det faktum att skalden Verner von Heidenstam föddes och tillbringade många av sina sommarledigheter i närheten vid Olshammar. Han skriver bland annat följande versrader:

”Ur dess väglösa ro
skjuta näckrosor opp
men dess öppnade knopp
är som andras ej färgad i snö,
ty i Tivedens mo är hon purprande röd,
där hon simmat i glöd
över vildmarkens nattsvarta sjö.”

Idag säger vetenskapen och den bör man ju alltid tro på att allt beror på en mutation. Folk visste föga eller ingenting av mutationer så de hittade andra förklaringsvägar. Det synes att alla sjöar med självaktning har en näck. Av alla våra varelser ur folktron är nog Näcken en av de värsta. Jättar och troll kan vara nog så svåra att ha att göra med, men ibland kan de hjälpa folk. Tomten kan nog vara en stursk en men han ser ju till gårdens bästa. Skogsrån kan vara farliga men de kan vara snälla och hjälpsamma om de vill. Men Näcken han är nog den leaste av de alla. Ja någon gång har han väl hjälp någon med att kunna lära sig spela fiol eller annat instrument men det slutar sällan väl för spelmännen. Värst är väl ändå att han, för Näcken är alltid maskulinum, än har folktron inte hittat någon ”Näcka”, att han lurar till sig unga damer?

Det finns lite olika sägner om Näcken i Fagertärn och de röda näckrosorna. En säger kort att den röda färgen kommer från de flickor Näcken lurat ner i vattnet. En annan mer utförlig säger att en man vid namn Fager. Denne man som sjön fått sitt namn av fick ingen fisk i sjön. Mannen som satt i sin båt märkte plötsligt att Näcken kom upp till honom och gav honom erbjudandet att han alltid skulle se till att Fager fick fisk men i gengäldad skulle Näcken få Fagers dotter till maka då hon fyllde arton. I rättvisans namn hade väl Fager inte så mycket att välja på där ute i sjön så han godtog erbjudandet. Åren gick och fisk fick Fager. Men en dag var dottern arton och Fager gick ner till sjön med henne. Den stackars flickan ville förstås inte ha med Näcken att göra. Hellre döden att ge sig åt den otäckingen tyckte hon och tog med en kniv. När far och dotter anlände till sjön kom mycket riktigt Näcken men flickan stack sig med kniven och dog. Röd är blomman av jungfruns blod! Man kan fråga sig varför inte Fager istället för att fiska i sjön inte försökte sin lycka i Vättern som ligger cirka en halvmil bort, men logik är inte alltid med i folksagan. Å andra sidan fanns det väl knappast några vägar innan turisterna började anlända.

En annan variant skriver Erik Sjöstedt i sin bok ”Trollskog och rövarberg”. Här kallas Näcken det mer kusliga sjögasten och här finns ingen Fager med men väl en fager flicka. I ett torp norr om Fagertärn bodde flickan som Sjögasten var förtjust i. Hon hade en fästman och det ogillade monstret förstås. Flickan får i denna lite mindre kända variant av sägnen kniven i sig av Sjögasten som låter den dödas kropp sjunka ner i sjön. Där hon dog färgades näckrosorna röda.

Litteratur
Weine Ahlstrand Många ville se den röda rosen blomma, artikel i Sydnärke Nytt. 2015.
Sture Karlsson I Tivden. Reflex 1970.
Erik Sjöstedt Trollskog och rövarberg, berättelser om människor och djur i Bergslagen och annorstädes. Bokförlaget svensk natur. 1952.
Tjörne Ernfrid Tiveden – gudaskogen. Saxon & Lindströms förlag. 1963.

Fagertärn i nutid. Bildkälla: Wikipedia

Trots eller på grund av Åke och Antje minskar medlemsantalet stadigt och säkert inom samfundet svenska kyrkan. I juli 2020 ayps ansåg hela 2 171 medborgare att det var dags att lämna eländet.

Det är inte lätt att inte vara populär…

Återigen skriver Åke Bonnier biskop inom Svenska kyrkan om sitt favoritämne, tolerans för sexuella minoriteter. Det är nästan så man kan tro att Åke just valde att göra karriär i detta samfund för att propagera och bli en slags talesperson för HBTQ-rörelsen. Men nu är det så att Svenska kyrkan, det samfund Åke tillhör inte längre är en statskyrka utan bara ett samfund bland alla andra. Då svenska kyrkan skilts från staten borde det inte vara tillåtet för ett samfund att bedriva politik, vare sig det nu är värdegrunds eller partipolitik. Svenska kyrkan ska inte delta i samhällsdebatten!

Henrik Andersson

Artikel publicerades i Nya Lidköpingstidningen 2020-08-12. http://www.nlt.se