Svenska dikter XXXIII Sorg

Bodil Malmsten föddes sensommaren 1944 i Jämtland. 1970 kom Malmstens första bok som var barnboken ”Ludvig åker” den illustrerades av hennes sambo Peter Csihas. Några år senare kom första diktsamlingen ”Dvärgen Gustaf”. 1984 kom den andra diktsamlingen ”Damen, det brinner!” Som blev det litterära genombrottet. Om det tidigare gått några år mellan verken utkom nu diktsamlingar, noveller och romaner nästan årligen. Sista diktsamlingen ”Det här hjärtat” kom 2015. I februari året därpå avled Bodil Malmsten efter att varit sjuk i cancer.

Sorg

Före och efter, det är den enda indelning som finns; före och efteråt.

Solen lyser in i mitt arbetsrum, Atlanten glittrar obegriplig, det flimrar ansikten på dataskärmen. Barn, föräldrar, familjer, enskilda saknade.

Innan/efteråt och avgrunden som öppnar sig däremellan.

All vår vardagliga väntan, någon dröjer, all vår ängslan. Det som kunde ha hänt. Och så händer det.

Den stora vågen kommer. Allting blir tyngdlöst tyst.

Det är efteråt. Skonad sitter jag bakom mina ord. Att sakna ord är ingenting och att skämmas är skamlöst. Vi som blev skonade skäms. Sträcker fram våra meningslösa händer. Vi är här, försöker vi säga. Utan att begränsa vad vi menar med här.

Före – efteråt. Det enda som finns är det obeskrivliga avståndet mellan innan det hände och när det har hänt.

Är det någonting jag kan göra?

Vi som blev skonade – ska vi känna lättnad?

Vi är här.

Kunde vi upphäva avgrunden mellan innan och efteråt, skulle vi göra det men det kan vi inte. Kan vi inte spränga väg till ett rum där sorgen är portförbjuden ska vi hålla tyst.

Våra intetsägande armar. Vi vill bara hjälpa. Vi är här.

Världen deltar i sorgen, står det. Så går det inte till. Sorgen är inte tillgänglig för världens allmänna deltagande. Sorgen är enskild och personlig, sorgen är bara din.

Världen kan bara fortsätta som om någonting hänt.

Det har hänt. Jag är här. Vi är här.

Vargens dag

4 februari är vargens dag. De som ligger bakom denna tema dag är svenska rovdjursföreningen. Vargen som art är hotad i Sverige. Självklart stöder Ideella Kulturföreningen tanken på mer vargar i Svensk natur. Gudinnan Skade gillar vargarnas ylande och då måste det ju finnas någon som kan stämma upp ”vargsången”. Oden har två vargar i sin tjänst i Valhall, förr fanns det krigare som tjänade oden som kallades ulfhednar. Så vill man vara hedning av idag så måste man gilla vargar!

Svenska rovdjursföreningen https://www.rovdjur.se/

INVOCATIONS TO THE GODDESSES OF ASATRU

Artworks from Asatru art.

http://asatruartblog.wordpress.com

Ha ett trevligt disblot 2017 ayps!

2-3 februari brukar Ideella Kulturföreningen fira disblot. Vi uppmärksammar då de kvinnliga makterna inom asatron.

Hell Frigg och Freja!

Hell asynjorna och valkyriorna!

Hell nornorna och diserna!

Hell asatrons alla kvinnliga gudamakter!

Mera tankar om slaget vid Lena

Slaget vid Lena 31 december 1208 är känt för att Oden ska ha visat sig under slaget. Kristendomen ska införts i etapper i Sverige. Redan på 900 talet fanns det folk som konverterat men det gick trögt att vinna allt folk för den nya tron. Först runt år 1100 var kristendomen införd, eller senare ändå. Den norske kungen Sigurd med tillnamnet Jorsalafarare ska ha anordnat ett korståg mot Småland på 1120 talet. Men en del av det gamla levde kvar, såväl i Sverige som i övriga nordiska länder. Hedniska kvarlevor finns för övrigt i hela Europa. I början av 1200 talet hade det gått omkring hundra år sedan hedendomen officiellt försvann. Det är inte helt orimligt att det faktiskt fanns någon eller några som minns det gamla och mer troligt är det att det fanns folk som hört de gamla berätta om den äldre tron och det samhälle den verkade i.

Vad vet vi egentligen om vad folk trodde på i Sverige under den tid då Sverker och Eriks ättlingar dräpte varandra? Vad hade folk för trosföreställningar? Ja vi vet inte. Sverige var i den katolska världens utkant. Man trodde inte bara på kristendomen, utan även på tomtar, troll, spöken, älvor och mycket mer. Att en och annan asagud och gudinna levde kvar får man nog säga är bevisat. Gudamakter som levde kvar och som upptecknades av folklivsforskare och andra lärda män var Odin, Tor, Balder, Frigg och Freja. Rent allmänt anses Frej blivit transformerad till Erik den helige, och Sankta Elin av Skövde huserade i Skade vi. Om minnet av det gamla levde kvar på 1800-talet, hur mycket borde då inte levat kvar endast hundra år efter att folk slutat blota?

Ragnvald Odinskarl hette en man som nämns i Stockholms tänkeböcker för åren 1484-1485. Denne herre sa att han tjänat Oden i sju års tid och stulit i fyra kyrkor. Det är ganska långt fram i tiden, bara några årtionden innan reformationen kom.

Oden ska dykt upp vid Lena. De källor som nämner detta gör det i ganska saklig ton. Oden är inte ond, för de som segrade vid Lena, det vill säga eriksätten verkar det nästan lite bra. Kanske vill man bara med Odens närvaro säga att det var ett väldigt blodigt slag. När en strid är så vild och blodig att till och med gamla hedniska gudar vaknar till liv, ja då är det en strid utöver det vanliga.

Rent generellt hade Sverkersätten varit mer ”internationell” än sina antagonister. De stödde den katolska kyrkan i större utsträckning och inkallade munkar, anlade kloster. Eriksätten däremot syns av alla att döma mer företräda en mer inhemsk religionspolitik. De ville själva utnämna biskopar och ha kontroll över kyrkan. Det är då inte förvånande att de upphöjer stamfadern Erik Jevardsson till helgon. Ett inhemskt helgon blir ju ett verktyg i kampen för en mer ”nationell” kyrka. Föga förvånande ville inte påven göra Erik till officiellt katolsk helgon.

Eriksätten fick stöd från bland annat Västergötland och det norrut belägna Svealand. Svearna var de som sist lev kristna. Sista religionsstriderna hade utkämpats i slutet på 1080 talet. 120-30 år innan slaget vid Lena slogsfortfarande asatrogna mot kristna. Minnet borde levt kvar.

Detta är en teori, men det kan faktiskt varit så att en och annan i tronkrävaren Erik Knutssons här faktiskt trodde på Oden. Ja de trodde nog på Jesus och helgonen också. Men folk har nu en gång för alla en förmåga att tro lite utanför den officiella religionens trånga dogmer. Att åkalla Oden och önska att han ger en seger i strid, var nog lite som att åkalla Djävulen. Folk har trots kyrkans förbud i hela den kristna världen anropat mörkrets furste om bistånd. Men vad gör man inte i krissituationer?

Slaget vanns av Erik Knutsson och hans anhängare. Det var de som Oden bistod i slaget. Kanske var slaget vid Lena hedendomens sista strid, kanske var slaget ett eko av en annan tidsålder, en hednisk tidsålder?

Slaget vid Lena

31 januari 1208 stod ett av alla de medeltida slag som stått i Västergötland. Striden är känd om slaget vid Lena.

Bakgrunden till slaget är att det sedan mitten av 1150 talet uppstått maktstrider som handlade om vem som skulle ha kungamakten i Svearnas och götarnas rike. Maktkampen stod främst mellan två ätter som i historien kallas sverkerska och erikska. Sverkerätten hade sin härstamning från Östergötland och motparten härstammade från Västergötland. Sverker även kallad den äldre är den som gett namnet åt den ena kungaätten. Sverker var kung 1130-1156 då han mördades, inte av någon av erikarna, men väl av en man som hette Magnus Henriksson, denne dödade även Erik Jevardsson som var eriksättens förste kung. Sverkers son Karl besegrade dock Magnus som var kung något år eller så. Men Karl mördades av Eriks son Knut. Denne Knut var kung länge, han dog efter att ha varit vid makten 1197. Dessvärre hade han inga myndiga söner som kunde ta över. Sverker, kallad den yngre eller rentav fått regentnummer II tog nu makten. Men Knuts söner växte upp och ville ha makt. En strid vid kungsgården i Älgarås november 1205 utkämpades. För Knuts söner var striden ett förskräckligt nederlag, tre av de fyra bröderna stupade. Den ende överlevande vid namn Erik flydde och fick skydd i Norge hos kung Inge Bårdsson. Någon direkt hjälp fick inte tronpretendenten, men det var ju mer eller mindre inbördeskrig i Norge vid denna tid.

Erik Knutsson samlade dock ihop en ny här, bestående av inhemska anhängare men också av norrmän. Kung Sverker hade goda relationer med danske kungen Valdemar Sejr som skickade en hjälphär. Släktfejden hade blivit ett stornordiskt drama. Vid Lena i Västergötland möttes då de båda härarna sista januari 1208.

Sverker med sin svensk-danska här hade med sig såväl sin svärfar Ebbe som dennes bror Lars, Jakob och Peder. De kom söderifrån. Man gjorde gärna militära expeditioner på vintern. Ofta var väglaget bättre, man kunde utnyttja frusna sjöar som vägar, men vintern 12071208 säg vara ovanligt kall och det kan ha inverkat på de farande. Man måste kunna få fram såväl mat som vatten, men också bränsle. Försvararna, för det får man nog kalla Erik och hans anhängare i Västergötland hade det nog lättare då de dels var på hemplan dels för att de kunde invänta fienden ställer för att vara på framryckning.

Den danska uppmarschen skedde söderifrån på östra sidan om Varvsberget, förbi Dimbo och Varv mot Lena By. Hären grupperade sig i slagordning mellan Lena och Plantaberget, med Varvsberget i ryggen, en ur strategisk synpunkt mycket ofördelaktig ställning. Den svenska hären kom norrifrån och hade högra flygeln vid Borgatorp och Kungshögen, stödd mot norra Plantaberget, som flankskydd, och västra flygeln mot Kivatorp och Lena Mad. Slaget stod vid slätterna vid foten av Varvsberget och Plantabergen. Kung Eriks baner fördes i striden av sedermera lagmannen i Västergötland Eskil, halvbroder till Birger jarl. Sverker och hans framryckande danskar ska ha mötts av ett kraftigt pilregn. Trots inledning med pilar blev det dock en kraftig närstrid vid den plats som senare fått namnet ”Jämmersleden”. Danskarna ska ha stridit hårt men sedan tvingats tillbaka och slutsriden innan de flydde ska skett vid sankmarker, fast de borde varit frusna denna vinterdag som sedan kallats ”Helvetetskärret”. ”Kungshögen” norr om Lena ska fått sitt namn efter kung Erik Knutsson som haft rådslag där innan slaget.

Enligt en medeltida källa ska endast 50 danskar kommit hem efter striden. En del källor säger att danskarnas här var på hela 18 000 man. På det behöver ingen tro. Men tror man på asatron bör man nog tro på det som gör slaget extra märkligt. Oden ska ha visat sig i stridsvimlet.

Den norska Boglundasagan som skrevs på 1200-talet nämner en episod att då det blivit fred mellan de stridande i Norge Baglungar som Eriks vän kung Inge stred mot och Birkebeinare att Oden uppenbarat sig för en smed och förklarat då det var fred i Norge var det dags för honom att dra till Sverige och vara med vid striderna där. Fyra nätter senare drabbade Sverker och Erik samman vid Lena:

Ryttaren var enögd, hade en slokig hatt på huvudet och en sid blå mantel. Smeden blev något underlig till mods och frågade, var han legat den förra natten. Ryttaren nämnde då så långväga orter i norr, att smeden log och icke ville tro honom. – ”Länge var jag i Norden”, sade då den enögde, ”har varit i många strider och ämnar mig nu till Sverige.” Det blev sedan ej vidare talat, men när smeden skott hästen, steg ryttaren upp. ”Jag är Odin” – sade han till den förvånade smeden, och så bar det av genom luften, och han försvann. Följande dag stod slaget vid Lena.

Muntlig tradition säger att när striden rasade som vildast och det gick dåligt för svenskarna uppenbarade sig Oden på Sleipner med spjutet i skyn. Svenskarna fick då nytt mod och drev ner danskarna i Helveteskärret.

I Scripttores rerum Svecicarum står följande rader som munkarna som tydligen inte gillade danskar skrev på en blandning av svenska och latin:

Contigit in Lenum

två danska lupo för enom;

af svenskom svenom

togo dorsum verbere plenum.

Sverker flydde, flykten gick söderut till Danmark. Två år senare var han tillbaka, bara för att stupa i slaget vid Gestilren. Erik Knutsson dog dock efter knappt åtta åt vid makten och Sverkers son Johan tog över. Ett minnesmonument finns vid Kungslena, byn bytte namn kanske beroende på slaget men också för att Birger Jarl lät anordna ett möte mellan svenske och norske kungen där.

Karta över slaget.

Monumentet som restes till minne av slaget.

Oden var med i slaget.

Polsk-Tjeckoslovakiska kriget 1919

Polen blev självständigt i slutet av 1918 och Tjeckoslovaken bildades samma år. Båda länderna hade styrts av andra makthavare men nu var de fira. Men självständigheten ledde till nya konflikter.

Gränsen mellan de nyblivna staterna var Schlesien. Befolkningen här var blandad, det fanns tjecker, polacker samt tyskar i området sam några mindre minoriteter. Området övre Schlesien blev i den nya tyska republikens område men området i sydöst av polackerna kallat Śląsk Cieszyński, av tjeckerna Těšínské Slezsko och tyskarna Teschener Schlesien blev föremål för konflikten mellan de två länderna. Den 5 november 1918 gjordes mellan polacker och tjecker en överenskommelse om en demarkationslinje för administrativa och militära ändamål, och delade område längs etniska gränser.

Frýdek distrikt och en liten del av Fryštát distriktet var kvar på den tjeckiska sidan, resten tillerkändes polackerna. Tjeckerna menade på att polackerna tänkte införa val i området de kontrollerade för att på det sättet kunna hävda sin överhöghet. Det skulle hållas val till polska riksdagen, sejmen och tjeckerna misstänkte att valet skulle bli en slags folkomröstning.

Tjeckerna beslöt sig för att den 23 januari 1919 gå till anfall. Josef Šnejdárek var Tjeckoslovakiens befälhavare i området. Med 28 års erfarenhet från franska främlingslegionen samt varit officer i den tjeckiska legionen, en frivilligstyrka bestående av tjecker och slovaker som stred för ententen i första världskriget hade Šnejdárek en lång militär erfarenhet. Under sitt befäl hade Šnejdárek omkring 5000 man, de flesta frivilliga från västfronten och italienska fronten under världskriget. Franciszek Latinik hade varit överste i Österrike-Ungerns armé och var general i den polska. Latinik hade en svagare truppstyrka än sin motståndare. Det hör till saken att Polen var i krig med Ukraina och de flesta trupper var upptagna på annat håll. Tjeckerna fick förstärkningar och kanske hade man så många som 10 000 man, de flesta med erfarenheter från första världskriget under sina fanor.

Ett möte anordnades mellan de två militära ledarna. Representanter från USA, Frankrike, Italien och Storbritannien var med. Šnejdárek sa till den polske generalen att polackerna hade två timmar på sig att dra sig tillbaka, sedan skulle anfallet komma. Mötet hölls klockan 11. Polackerna skulle dra sig tillbaka öster om floden Biała. Tjeckoslovakiens styrkor framryckte och polackerna retirerade fram till den 27. Vid staden Skoczów gjorde polackerna halt. Staden var strategisk viktig då den var en knutpunkt för järnvägen så Šnejdárek gav order om att anfall skulle göras nästföljande dag. Slaget vid Skoczów blev konfliktens största strid. Tjeckerna anföll men polackerna slog tillbaka. I två dagar pågick striderna innan de allierades representanter krävde att tjeckerna skulle dra sig tillbaka. Striderna upphörde men tjeckerna behöll en del område de tagit. Det bestämdes att frågan om gränserna mellan de två länderna skulle avgöras i Paris där den stora fredskonferensen i Versailles hölls. Det bestämdes att ett internationellt kontrollråd skulle styra området. 1920 erhöll Tjeckoslovakien landområdet Zaolzie. Tjeckoslovakien får sägas vara konfliktens vinnare. 1938 när Tjeckoslovakien delades återtog polen de omstridda områdena, bra för att komma i krig med Tyskland året därpå.

Polsk-Tjeckoslovakiska kriget, även kallat sjudagarskriget 23- 30 januari 1919 kostade 92 polacker livet och kanske uppemot 50 tjeckoslovaker stupade.

Tjeckiska legionärer. Det finns av lättförklarliga skäl få bilder från kriget.

General Latnik.

Karta över det omstridda området från 1920.