Kategoriarkiv: Uncategorized

Med kristendomen kom den grekisk-romerska hedendomen

Med kristendomen kom den grekisk-romerska hedendomen

Inledning
När Sverige kring år 1100 slutgiltigt lämnade asatron bakom sig, innebar det mer än bara ett religiöst skifte från Oden till Kristus. Det var inträdesbiljetten till den europeiska kultursfären, en värld som vilade på ruinerna av det romerska imperiet. Paradoxen är total: genom att bli kristna kastade vi ut våra egna nordiska gudar, bara för att istället öppna dörren för de antika grekiska och romerska gudarna som kulturella grundstenar.

En ny världsbild på gammal grund
När de första missionärerna och kyrkorna etablerade sig i Norden bar de med sig latinet. Latinet var inte bara kyrkans språk, det var nyckeln till antikens vetenskap, juridik och filosofi. Även om man i kyrkan predikade mot ”avgudar”, var hela det utbildningssystem som växte fram genomsyrat av antiken.
För den bildade medeltidsmänniskan blev Jupiter, Venus och Mars välbekanta figurer. De var inte längre föremål för tillbedjan, men de blev oumbärliga som symboler. Mars gav namn åt kriget och månaden mars, Venus blev sinnesbilden för kärleken och de sju planeterna behöll sina romerska namn. Den grekisk-romerska mytologin blev ett slags kodspråk för konst, poesi och stjärntydning som förenade Sverige med resten av Europa.

Snorre och försöket att förena två världar
Denna vurm för antiken var så stark att den till och med påverkade hur man dokumenterade den gamla nordiska tron. När Snorre Sturlasson skrev sin Edda på 1200-talet, gjorde han det med en fot i den nya tidens lärdom. I bokens prolog försöker han ge asagudarna en historisk förklaring genom att koppla ihop dem med den grekiska antiken. Han menade att asarna egentligen var invandrade hjältar från Troja. Genom att dra paralleller mellan de nordiska makterna och de grekisk-romerska gestalterna försökte Snorre göra den nordiska mytologin rumsren och begriplig för en kristen värld som beundrade de klassiska eposen.

Saturnalia och den kamouflerade julen
Det kanske tydligaste exemplet på detta arv i vardagen är julfirandet. Den romerska högtiden Saturnalia, till guden Saturnus ära, firades i december med ljus, gåvor och sociala rollbyten. När den kristna kyrkan skulle fästa Jesu födelse vid en tidpunkt, valde man att lägga den precis där dessa populära romerska fester redan fanns. När detta nådde Sverige smälte de romerska traditionerna samman med det nordiska midvinterblotet. Vi behöll namnet ”jul”, men fyllde högtiden med ett innehåll som till stor del var en romersk export.

Arvet som lever kvar
Idag tänker vi sällan på att våra månadsnamn är en direkt hyllning till romerska gudar, eller att vår juridik och våra universitet är byggda på principer från antikens Rom och Aten. Genom att ansluta oss till den kristna gemenskapen, blev vi ironiskt nog arvtagare till den klassiska hedendom som en gång var kristendomens största fiende. De gamla asagudarna levde delvis kvar i folkkulturen medan de romerska gudarna flyttade in i våra böcker och kalendrar, förklädda till kultur.

Diana hade vi aldrig hört talas om om de kristna inte kommit.

Freja försvann in i folkkulturen men Venus tog plast i finrummen lite ironiskt eller hur?

Årets första månad är tack vare de kristna en månad vi alla nämner Janus.

En svensk sommarmånad heter som den heter tack vare den romersk statsmannen som upphöjdes till gud.

Dikt: Svägerskorna dansar hand i hand

Svägerskorna dansar hand i hand

När vinterns grepp till slut ger vika,
och solens strålar marken smeka,
då vaknar liv i varje vika,
och vårens gudar börjar leka.

Freja strålar, kärleksfull och klar,
med blicken mjuk mot knopp som brister.
Hon firar livets alla dar,
och allt det gråa snabbt hon mister.

Vid hennes sida, stark och skön,
går Gerd med steg som väcker jorden.
Nu blir var hage åter grön,
och fröjd i söder, fröjd i norden.

Svägerskorna dansar hand i hand,
i takt med bäckens glada porlande.
De sprider ljus över skog och land,
när livet återvänder sorlande.

De ler mot blommor, blad och snår,
med hjärtan fyllda utav hopp.
Det doftar lycka, det är vår,
när skapelsen får vakna opp!

Är den tragiske hjälten det enda sanna idealet för en hedning?

Är den tragiske hjälten det enda sanna idealet för en hedning?
Som asatroende idag är det lätt att hamna i en bekväm fälla. Vi talar om gudarna som naturkrafter, om årstidernas växlingar och om gemenskap runt elden. Det är vackert, men är det hela sanningen? Om vi menar allvar med att återknyta till det hedniska arvet kan vi inte blunda för Eddans kärna: den tragiska hjälten.

Att leva med blicken mot ödet
Många moderna utövare ryggar tillbaka inför gestalter som Sigurd, Gunnar och Gudrun. Deras liv är fyllda av svek, blodshämnd och en obeveklig undergång. Men i dessa berättelser finns en konsekvens som vi ofta saknar idag. För en sann hedning är ödet inte en förhandling. Det är en väv som redan är lagd.
Att vara hedning innebär att acceptera att vi inte är universums centrum och att vi inte kan ”tänka positivt” för att slippa undan olycka. Den tragiske hjälten visar oss att storhet inte ligger i att undvika lidande, utan i hur vi bär det.

Mer än bara naturromantik
Om vi bara ser gudarna som symboler för väder och vind gör vi asatron till en ofarlig hobby. Men de gamla hjältesångerna kräver mer av oss. De kräver att vi anammar ett hedniskt sätt att leva där äran och eftermälet är viktigare än den personliga tryggheten.
Gunnar i ormgropen är inte en man som misslyckats. Han är en man som vunnit över sina fiender genom att aldrig bryta sitt ord, trots att priset var döden.
Gudruns hämnd är inte en bjudning till våld, utan en skildring av en människa som vägrar vara ett offer för omständigheterna.

Slutsats: Ett ideal för vår tid?
Att vara hedning ”på riktigt” innebär att våga stå kvar när det stormar. Det tragiska idealet lär oss att vi kommer att förlora allt, våra ägodelar, våra fränder och till slut våra liv. Men precis som Hávamál lär oss, så dör aldrig domen över en död människa.
Om vi förkastar den tragiske hjälten för att han känns ”obekväm”, förkastar vi också den styrka som gjorde att våra förfäder kunde uthärda livets hårdhet. Kanske är det dags att sluta se asatron som en tröst, och börja se den som den utmaning den faktiskt är: att leva med rak rygg i en värld som förr eller senare kommer att krossa oss.

Asatron är inte tröst, utan styrkan att uthärda
Många söker sig idag till andlighet för att få tröst, lugn och bekräftelse. Men för den som på allvar vill leva efter ett hedniskt världskonsekvent ideal är Eddans hjältesånger en brutal påminnelse om att livet inte handlar om att undvika det svåra. Tvärtom: livet handlar om att klara av det.

Den tragiske hjälten som förebild
Hjältarna i Eddan, Sigurd, Gunnar, Gudrun och de andra, lever liv som ofta slutar i katastrof. Men de är inte offer. De är tragiska hjältar eftersom de väljer sin väg trots att de känner till priset. För en hedning är detta det ultimata idealet. Det handlar inte om att ”må bra” i stunden, utan om att behålla sin värdighet och sin karaktär när allt raserats.
Om vi bara ser asatron som vackra myter eller metaforer för naturen, missar vi den etiska kärnan. Att vara hedning innebär att anta ett förhållningssätt till verkligheten där man accepterar att världen är hård, orättvis och att ödet inte kan köpas eller förhandlas med böner.

Motståndskraft framför trygghet
I en tid där vi blivit vana vid omedelbar tröst och trygghet, erbjuder asatron något mycket mer värdefullt: styrka.
Oden offrade sitt öga och hängde i världsträdet – inte för att få tröst, utan för att vinna kunskap och makt över sitt öde.
Hjältarna i ormgropen eller på slagfältet bad inte om nåd. De visade att den mänskliga viljan kan vara orubblig även när kroppen går under.
Asatron ger oss inga löften om att ”allt kommer bli bra”. Den ger oss istället förebilder som visar att vi kan stå upprätta även när allt är som sämst. Det är en tro för den som inte räds sanningen om livets förgänglighet.

Att leva hedniskt på riktigt
Att vara konsekvent i sin hedniska tro innebär att sluta fly från det svåra. Det innebär att se utmaningar, sorg och motgångar som möjligheter att härda sin karaktär. Som det står i Hávamál: man ska vara glad och hurtig tills döden kommer. Inte för att livet är lätt, utan för att man är stark nog att bära det.

Vi behöver inte mer tröst. Vi behöver den heroiska inställningen som säger: ”Detta är mitt öde, och jag ska bära det med rak rygg.” Det är det enda sättet att verkligen hedra de gudar och förfäder som vandrat före oss.

NAS i kris!

Nordiska Asa Samfundet är i kris och det blir inget sommarblot vid Rökstenen i Östergötland i år. Styrelsen har upphört och till hösten ska ny styrelse väljas. Allt beror på att samfundet fick för sig att välsigna homosexuella hösten 2025.

Säming: Den mytiska länken mellan Oden och Sápmi

Säming: Den mytiska länken mellan Oden och Sápmi

I hjärtat av de nordiska kungasagorna finns en fascinerande gestalt som heter Säming och han beskrivs av Snorre Sturlasson som son till Oden. Hans bakgrund är dock ovanlig eftersom hans mor är jättinnan Skade som i sin tur var dotter till jätten Tjatse. Modern forskning pekar på att denna familjegren i den nordiska mytologin i själva verket representerar det samiska folket och deras kultur. Skade beskrivs alltid med typiska samiska attribut såsom skidor och pilbåge och hon lever i fjällvärlden långt bortom asarnas boningar.

Namnet Säming har av språkforskare kopplats direkt till det samiska egennamnet sápmi eller sabme vilket gör honom till en sorts mytisk urfader för samerna. Genom att placera Säming som son till Oden skapade de fornnordiska diktarna en bro mellan de två folken. Detta var särskilt viktigt för de mäktiga Ladejarlarna i Norge som använde Säming i sina släktträd för att bevisa att de hade gudomlig rätt att härska över de norra delarna av Skandinavien där nordbor och samer levde sida vid sida.

Det är dock värt att notera att Ladejarlarnas ätteträd är betydligt svårare att rekonstruera än exempelvis Ynglingaättens. Medan Ynglingarna har en sammanhängande kungalängd är Ladejarlarnas historia mer fragmentarisk och källorna är ofta bristfälliga eller motstridiga. Detta tyder på att Säming fungerar mer som en symbolisk och mytologisk startpunkt snarare än en historiskt dokumenterad förfader. Han placerades där för att ge en gudomlig förklaring till maktbalansen i norr.

Även Sämings morfar Tjatse bär på tydliga samiska spår och hans namn anses av många vara en försvenskning av det samiska ordet för vatten som är tjaetsie. Berättelsen om hur han kan förvandla sig till en örn påminner om den samiska schamanens förmåga att byta skepnad för att resa mellan olika världar. När Säming därför kallas för kung i de isländska skrifterna är det inte i egenskap av en historisk svensk eller norsk regent utan som en symbolisk gestalt som förenar asarnas kraft med den samiska vildmarkens uråldriga visdom.

Denna mytiska länk mellan nordbor och samer återfinns inte bara hos Ladejarlarna. Även Norges enare, Harald Hårfager, sägs ha gift sig med den samiska kvinnan Snöfrid Svåsedotter. Genom detta äktenskap och deras söner, däribland Sigurd Rise, flätades det samiska arvet in i den norska kungaätten för generationer framåt.

Skade och Oden föräldrar till Säming och Ladejarlarna.

Referenser

Tryckta källor
Bæksted Anders Nordiska gudar och hjältar 1996.
Sturlasson Snorre Nordiska kungasagor del 1 Från Ynglingasagan till Olov Trygvarsson saga 1991.
Sturlasson Snorre Snorres edda 1997.

Internet
https://www.academia.edu/49472152/ALL_THE_SONS_OF_HARALD_FAIRHAIR
file:///C:/Users/Henrik/Downloads/14000-20649.pdf
https://en.wikipedia.org/wiki/Tjaetsie%C3%A5lmaj
https://ideellkulturkamp.com/2021/02/06/den-samiska-drottningen/
https://ideellkulturkamp.com/2026/02/06/nordbornas-jatte-ar-samernas-gud/
https://www.mytologi.nu/tjatse.html
https://www.ntnu.edu/sami-city-walk/website-further-reading-/snoefrid-svaasedatter-archbishop-manor
https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjatse

Därför tar vi avstånd från etnopluralism och identitärer

Därför tar vi avstånd från etnopluralism och identitärer

När moderna identitärer och de som kallar sig etnopluralister talar om ”tradition” och ”rötter”, framstår det alltmer som en rörig och feg skrivbordsteori. Som asatroende ser vi hur man försöker kapa begreppet särart, men utan att ha modet att stå för vad det faktiskt innebär. Man vill ha det gamla på lagom avstånd, men man snubblar på historiens verklighet och landar i en ytlig, nostalgisk kulturkristendom.

Historien är inte en ren källa
Etnopluralismens grundidé är att folk ska hållas åtskilda för att bevara sin ”naturliga” identitet. Men i länder som Frankrike faller logiken omedelbart sönder. Om vi ska vara sanna mot våra hedniska rötter, vilken gudagestalt är det då som äger marken?

Ska vi vörda de keltiska gallernas gudar? De romerska gudarna som härskade i århundraden? De germanska frankernas gudar eller de nordiska gudar som vikingarna förde med sig till Normandie? Historien är inte en rät linje, utan lager på lager av erövringar och gudabyten. Att i detta kaos peka ut en specifik ”ren” särart är historielöst. Ändå försöker dessa ”pratmakare” frysa tiden vid en godtycklig punkt för att få sin teori att gå ihop.

Sveket mot det hedniska arvet
De ursprungliga teoretikerna bakom den Nya högern, som Alain de Benoist, var åtminstone ärliga nog att förakta kristendomen. De insåg att kristendomens universalism, idén om att alla människor är lika inför Gud, var den kraft som högg ner de heliga ekarna och raderade ut Europas sanna mångfald.

Men dagens efterföljare har fegat ur. De har förvandlat den radikala hedniska visionen till en blek längtan efter en tid där kristendomen var norm. De kallar sig ”identitära”, men i själva verket är de bara kulturkristna. De bär korset som en politisk sköld och längtar tillbaka till 1920- eller 1950-talets prydliga ordning. För en sann hedning är detta ett hån; man klamrar sig fast vid den religion som en gång krossade den särart man nu påstår sig vilja rädda.
Ett avståndstagande från det oäkta

Vår kritik handlar inte om humanism, liberalism eller en önskan om global mångkultur. Tvärtom, vår kritik är att etnopluralismen är en oäkta väg. Den erbjuder ingen andlig återgång till de makter som format oss, utan bara en politisk nödlösning för folk som är rädda för förändring.
De använder kristendomen som en markör för att dra en gräns mot omvärlden, trots att kristendomen till sin natur är lika gränslös som den modernitet de föraktar. De har gjort om våra anfäders värld till en kuliss för att bevara en borgerlig, kristen småstadsidyll.
Slutsats: Ett fängelse av papper
Etnopluralismen är en teori för folk som föredrar kartan framför terrängen. Den försöker förvandla levande kulturer till statiska museiföremål. Men verkligheten i Europa, från vikingarnas resor till goternas vandringar, har alltid handlat om rörelse och kraft, inte om att sitta i ett hörn och vakta en konstruerad identitet.

Att reducera det hedniska arvet till ett verktyg för att bevara en kristen 1900-talsnorm är att förneka både historiens styrka och gudarnas makt. Det är inte ett försvar av rötter; det är en nostalgisk flykt undan verkligheten.

Sverige
I Sverige har den här konflikten varit väldigt tydlig, särskilt kring kretsen kring bokförlaget Arktos och sajten Motpol, som under 2000-talet blev navet för identitära idéer i Norden.
De svenska identitärerna har försökt lösa krocken mellan Benoists hedendom och sin egen verklighet genom ett par specifika strategier:

Från religion till ”andlighet”
Många svenska företrädare, som Daniel Friberg, har försökt tona ner den dogmatiska konflikten. Istället för att välja mellan Oden eller Kristus pratar man om en bredare ”europeisk andlighet”. Man hävdar att det finns en underliggande europeisk karaktär som lyser igenom både i den gamla asatron och i den nordiska kristendomen. Det är ett sätt att slippa välja sida och behålla båda lägren som kunder och anhängare.

”Det kristna arvet” som försvarsmur
I den svenska debatten har islam blivit den stora motpolen. Det har gjort att även de som egentligen håller med Benoist om att kristendomen är ett problem, ändå har valt att försvara den. Man ser kyrkan som en kulturell infrastruktur – byggnaderna, högtiderna och moralen är ”vårt”, och därför försvarar man det mot det man ser som ”främmande”. Det är här den kulturkristna nostalgien blir som tydligast; man försvarar inte tron, utan den sociala ordningen som kyrkan representerar.

Splittringen mellan ”paganer” och ”traditionalister”
Det har funnits en intern spänning i Sverige:
Paganerna: Inspirerade av Benoist och den radikala Nya högern. De ser ofta kristendomen som svag och förespråkar en mer heroisk, naturvänlig hedendom.
Traditionalisterna: Inspirerade av tänkare som Julius Evola eller René Guénon. De ser kristendomen (ofta i katolsk eller ortodox form) som den enda sanna länken till det gudomliga och betraktar nyhedendom som lajving eller ”hittepå”.

Strategisk tystnad
För att inte splittra den lilla rörelsen har man ofta valt att vara vaga. Man pratar om ”tradition” i största allmänhet. På så sätt kan en asatroende i Norrland och en konservativ kristen i Stockholm stå under samma identitära flagga, trots att deras världsbilder egentligen krockar totalt om man går ner på djupet.

Resultatet i Sverige har blivit just det du påpekade: en rörelse som utåt sett pratar om radikala rötter, men som i praktiken mest verkar vilja ha tillbaka ett enhetligt Sverige som det såg ut innan mångkulturen, där den kristna normen gav en känsla av ordning.
Denna strategiska vaghet, att man inte vågar välja mellan Oden och Kristus, är det som gör att rörelsen aldrig lyckas bli mer än en liten grupp av ”pratmakare”

Sålunda så tar vi avstånd från etnopluralism och identitära tankegångar samt de grupper som säger sig vara detta. Asatron kommer aldrig tillbaka om den ska tyngas ner av kulturkristendom och nostalgiska drömmar om ett svunnet kristet Sverige.
För en asatroende är den identitärarörelsen inte en väg hem, utan bara ännu en vägg som skymmer sikten mot rötterna

Som slutord säger vi som vi brukar: Vi diskuterar bara med de som delar vår värdegrund.

Ideella Kulturföreningen