Den samiska drottningen

Den samiska drottningen

Harald Hårfager hade många fruar och barn. En av de märkligare av dessa drottningar får Snöfrid anses vara. Snöfrid eller Snøfrid på norska och på fornnordiska Snæfríðr var dotter till en man vars namn var Svåse eller Svási. Vad som är sanning, saga eller sägen är svårt att utröna men troligen är det så att Harald när han enade Norge gifte sig med olika kvinnor från de olika landsändarna för att på något symboliskt vis även gifta sig inte bara med dem utan med det landområde de kom ifrån. Förhållandet med Snöfrid kan då tolkas att han inte bara gifte sig med Svåses dotter utan med det samiska folk som bodde i Gudbrandsdalen, för där vid gården Tofte vid Dovrefjäll ska hon ha bott.

Snöfrids liv och under vilka år hon levt är oklart, kanske dog hon efter bara några år. Fyra söner ska blivit resultat av äktenskapet. Kung Harald ska ha dött omkring år 933 vt. Rimligen borde Snöfrid dött på 910 talet.

Snöfrid framstår inte som någon bra kvinna i de berättelser som finns bevarade om henne. Trollkunnig som hon ska ha varit och lockat kungen att gifta sig med henne. Kanske var det så att en del ogillade samer eller fruktade dem? Fadern beskrivs som jätte, men samer är sällan storväxta. Han nämns som finnkonung, ty nordborna kallade samer för finnar. Var han konung eller hade en betydande ställning så blir äktenskapet en del av Haralds politiska stävan att ena Norge och dess folk, oavsett om de var norrmän eller samer. Det verkar inte som Snöfrid fick samma status som andra gemåler, kanske var hon inte gift med kungen? Kanske de hade en samisk ceremoni och den inte riktigt erkänndes?

Snorre skriver om Snöfrid och texten tar upp kapitlen 25 i Harald Hårfagers historiai Heimskringla:

Om jätten Svåse.

Konung Harald for en vinter på gästning i Upplanden och lät tillreda åt sig ett gästabud på Thoftin. På julaftonen kom jätten Svåse utanför dörren, och sände bud till konungen, att denne skulle komma ut till honom. Konung Harald blev vred över denna budsändning, och samme man som hade burit in budet bar ut konungens vrede; men Svåse bad honom icke desto mindre att framföra ärendet för andra gången och sade sig vara den finne, som konungen hade givit lov att sätta sin hydda på den andra sidan om backen där. Konungen gick då ut och samtyckte till att fara med honom hem och gick över backen; han gjorde detta på tillskyndan av några av sina män, medan andra avrådde. Där reste sig Svåses dotter Snöfrid, en mycket fager kvinna, och iskänkte åt konungen ett kärl fullt med mjöd. Han tog emot det och fattade på samma gång hennes hand, och genast var det, som om eld kom i hans kropp, och han ville genast ha umgänge med henne samma natt. Men Svåse sade, att det skulle icke ske med hans vilja, med mindre konungen trolovade sig med henne och tog henne till hustru efter lagen. Då fäste konungen Snöfrid och tog henne till hustru; han älskade henne med sådant raseri, att han försummade sitt rike och allt vad som ålåg honom. De fingo fyra söner: Sigurd »oäkting», Halvdan högben, Gudröd stråle och Ragnvald »likben».

Därefter dog Snöfrid, men hennes färg förändrades alls icke, hon var lika röd som då hon levde. Konungen satt ständigt över henne och trodde, att hon skulle vakna till liv igen. Så gick det i tre år; han sörjde över hennes död, men allt folket sörjde över hans vanvett. För att stilla detta vansinne kom Thorleiv den vise till hjälp, och han botade hans dårskap med stor klokhet genom att först tala honom till lags på detta sätt: »Icke är det underligt, att du minnes en så fager och storättad kvinna och ärar henne på dun och skarlakan, såsom hon bad dig. Men din och hennes heder är dock mindre än det anstår eder däri, att hon ligger för länge i samma kläder; det är mera passande, att man flyttar henne och skiftar kläderna under henne». Men så snart hon flyttades ur sängen, slog det ut ur kroppen en svår liklukt och allt slags ond stank. Man skyndade sig då att göra ett bål och bränna henne; men dessförinnan blånade hela kroppen, och ormar och ödlor, grodor och paddor och alla slags vidriga krypdjur krälade fram därur. Så sjönk hon till aska; men konungen återfick sitt förstånd och glömde sin dårskap, styrde sitt rike och styrktes och gladdes av sina män och de av honom och riket av bådadera.

Hur Snöfrid såg ut vet vi inte. Så här föreställer sig en nutida konstnär hur Harald och Snöfrid såg ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s