Med kristendomen kom den grekisk-romerska hedendomen

Med kristendomen kom den grekisk-romerska hedendomen

Inledning
När Sverige kring år 1100 slutgiltigt lämnade asatron bakom sig, innebar det mer än bara ett religiöst skifte från Oden till Kristus. Det var inträdesbiljetten till den europeiska kultursfären, en värld som vilade på ruinerna av det romerska imperiet. Paradoxen är total: genom att bli kristna kastade vi ut våra egna nordiska gudar, bara för att istället öppna dörren för de antika grekiska och romerska gudarna som kulturella grundstenar.

En ny världsbild på gammal grund
När de första missionärerna och kyrkorna etablerade sig i Norden bar de med sig latinet. Latinet var inte bara kyrkans språk, det var nyckeln till antikens vetenskap, juridik och filosofi. Även om man i kyrkan predikade mot ”avgudar”, var hela det utbildningssystem som växte fram genomsyrat av antiken.
För den bildade medeltidsmänniskan blev Jupiter, Venus och Mars välbekanta figurer. De var inte längre föremål för tillbedjan, men de blev oumbärliga som symboler. Mars gav namn åt kriget och månaden mars, Venus blev sinnesbilden för kärleken och de sju planeterna behöll sina romerska namn. Den grekisk-romerska mytologin blev ett slags kodspråk för konst, poesi och stjärntydning som förenade Sverige med resten av Europa.

Snorre och försöket att förena två världar
Denna vurm för antiken var så stark att den till och med påverkade hur man dokumenterade den gamla nordiska tron. När Snorre Sturlasson skrev sin Edda på 1200-talet, gjorde han det med en fot i den nya tidens lärdom. I bokens prolog försöker han ge asagudarna en historisk förklaring genom att koppla ihop dem med den grekiska antiken. Han menade att asarna egentligen var invandrade hjältar från Troja. Genom att dra paralleller mellan de nordiska makterna och de grekisk-romerska gestalterna försökte Snorre göra den nordiska mytologin rumsren och begriplig för en kristen värld som beundrade de klassiska eposen.

Saturnalia och den kamouflerade julen
Det kanske tydligaste exemplet på detta arv i vardagen är julfirandet. Den romerska högtiden Saturnalia, till guden Saturnus ära, firades i december med ljus, gåvor och sociala rollbyten. När den kristna kyrkan skulle fästa Jesu födelse vid en tidpunkt, valde man att lägga den precis där dessa populära romerska fester redan fanns. När detta nådde Sverige smälte de romerska traditionerna samman med det nordiska midvinterblotet. Vi behöll namnet ”jul”, men fyllde högtiden med ett innehåll som till stor del var en romersk export.

Arvet som lever kvar
Idag tänker vi sällan på att våra månadsnamn är en direkt hyllning till romerska gudar, eller att vår juridik och våra universitet är byggda på principer från antikens Rom och Aten. Genom att ansluta oss till den kristna gemenskapen, blev vi ironiskt nog arvtagare till den klassiska hedendom som en gång var kristendomens största fiende. De gamla asagudarna levde delvis kvar i folkkulturen medan de romerska gudarna flyttade in i våra böcker och kalendrar, förklädda till kultur.