Därför tar vi avstånd från etnopluralism och identitärer

När moderna identitärer och de som kallar sig etnopluralister talar om ”tradition” och ”rötter”, framstår det alltmer som en rörig och feg skrivbordsteori. Som asatroende ser vi hur man försöker kapa begreppet särart, men utan att ha modet att stå för vad det faktiskt innebär. Man vill ha det gamla på lagom avstånd, men man snubblar på historiens verklighet och landar i en ytlig, nostalgisk kulturkristendom.

Historien är inte en ren källa
Etnopluralismens grundidé är att folk ska hållas åtskilda för att bevara sin ”naturliga” identitet. Men i länder som Frankrike faller logiken omedelbart sönder. Om vi ska vara sanna mot våra hedniska rötter, vilken gudagestalt är det då som äger marken?

Ska vi vörda de keltiska gallernas gudar? De romerska gudarna som härskade i århundraden? De germanska frankernas gudar eller de nordiska gudar som vikingarna förde med sig till Normandie? Historien är inte en rät linje, utan lager på lager av erövringar och gudabyten. Att i detta kaos peka ut en specifik ”ren” särart är historielöst. Ändå försöker dessa ”pratmakare” frysa tiden vid en godtycklig punkt för att få sin teori att gå ihop.

Sveket mot det hedniska arvet
De ursprungliga teoretikerna bakom den Nya högern, som Alain de Benoist, var åtminstone ärliga nog att förakta kristendomen. De insåg att kristendomens universalism, idén om att alla människor är lika inför Gud, var den kraft som högg ner de heliga ekarna och raderade ut Europas sanna mångfald.

Men dagens efterföljare har fegat ur. De har förvandlat den radikala hedniska visionen till en blek längtan efter en tid där kristendomen var norm. De kallar sig ”identitära”, men i själva verket är de bara kulturkristna. De bär korset som en politisk sköld och längtar tillbaka till 1920- eller 1950-talets prydliga ordning. För en sann hedning är detta ett hån; man klamrar sig fast vid den religion som en gång krossade den särart man nu påstår sig vilja rädda.
Ett avståndstagande från det oäkta

Vår kritik handlar inte om humanism, liberalism eller en önskan om global mångkultur. Tvärtom, vår kritik är att etnopluralismen är en oäkta väg. Den erbjuder ingen andlig återgång till de makter som format oss, utan bara en politisk nödlösning för folk som är rädda för förändring.
De använder kristendomen som en markör för att dra en gräns mot omvärlden, trots att kristendomen till sin natur är lika gränslös som den modernitet de föraktar. De har gjort om våra anfäders värld till en kuliss för att bevara en borgerlig, kristen småstadsidyll.
Slutsats: Ett fängelse av papper
Etnopluralismen är en teori för folk som föredrar kartan framför terrängen. Den försöker förvandla levande kulturer till statiska museiföremål. Men verkligheten i Europa, från vikingarnas resor till goternas vandringar, har alltid handlat om rörelse och kraft, inte om att sitta i ett hörn och vakta en konstruerad identitet.

Att reducera det hedniska arvet till ett verktyg för att bevara en kristen 1900-talsnorm är att förneka både historiens styrka och gudarnas makt. Det är inte ett försvar av rötter; det är en nostalgisk flykt undan verkligheten.

Sverige
I Sverige har den här konflikten varit väldigt tydlig, särskilt kring kretsen kring bokförlaget Arktos och sajten Motpol, som under 2000-talet blev navet för identitära idéer i Norden.
De svenska identitärerna har försökt lösa krocken mellan Benoists hedendom och sin egen verklighet genom ett par specifika strategier:

Från religion till ”andlighet”
Många svenska företrädare, som Daniel Friberg, har försökt tona ner den dogmatiska konflikten. Istället för att välja mellan Oden eller Kristus pratar man om en bredare ”europeisk andlighet”. Man hävdar att det finns en underliggande europeisk karaktär som lyser igenom både i den gamla asatron och i den nordiska kristendomen. Det är ett sätt att slippa välja sida och behålla båda lägren som kunder och anhängare.

”Det kristna arvet” som försvarsmur
I den svenska debatten har islam blivit den stora motpolen. Det har gjort att även de som egentligen håller med Benoist om att kristendomen är ett problem, ändå har valt att försvara den. Man ser kyrkan som en kulturell infrastruktur – byggnaderna, högtiderna och moralen är ”vårt”, och därför försvarar man det mot det man ser som ”främmande”. Det är här den kulturkristna nostalgien blir som tydligast; man försvarar inte tron, utan den sociala ordningen som kyrkan representerar.

Splittringen mellan ”paganer” och ”traditionalister”
Det har funnits en intern spänning i Sverige:
Paganerna: Inspirerade av Benoist och den radikala Nya högern. De ser ofta kristendomen som svag och förespråkar en mer heroisk, naturvänlig hedendom.
Traditionalisterna: Inspirerade av tänkare som Julius Evola eller René Guénon. De ser kristendomen (ofta i katolsk eller ortodox form) som den enda sanna länken till det gudomliga och betraktar nyhedendom som lajving eller ”hittepå”.

Strategisk tystnad
För att inte splittra den lilla rörelsen har man ofta valt att vara vaga. Man pratar om ”tradition” i största allmänhet. På så sätt kan en asatroende i Norrland och en konservativ kristen i Stockholm stå under samma identitära flagga, trots att deras världsbilder egentligen krockar totalt om man går ner på djupet.

Resultatet i Sverige har blivit just det du påpekade: en rörelse som utåt sett pratar om radikala rötter, men som i praktiken mest verkar vilja ha tillbaka ett enhetligt Sverige som det såg ut innan mångkulturen, där den kristna normen gav en känsla av ordning.
Denna strategiska vaghet, att man inte vågar välja mellan Oden och Kristus, är det som gör att rörelsen aldrig lyckas bli mer än en liten grupp av ”pratmakare”

Sålunda så tar vi avstånd från etnopluralism och identitära tankegångar samt de grupper som säger sig vara detta. Asatron kommer aldrig tillbaka om den ska tyngas ner av kulturkristendom och nostalgiska drömmar om ett svunnet kristet Sverige.
För en asatroende är den identitärarörelsen inte en väg hem, utan bara ännu en vägg som skymmer sikten mot rötterna

Som slutord säger vi som vi brukar: Vi diskuterar bara med de som delar vår värdegrund.

Ideella Kulturföreningen