Är världen perfekt enligt asatron?
När den moderna människan blickar tillbaka på den fornnordiska mytologin är det lätt att applicera vår tids eller andra religioners idéer om kosmos på asatrons världsbild. Vi är vana vid tanken på en skapelse som antingen har sitt ursprung i en fläckfri, gudomlig plan, eller ett universum som rör sig mot ett harmoniskt slutskede. Ur det perspektivet framstår asatron ofta som mörk, kaotisk och djupt pessimistisk. Men om vi skiftar perspektiv och tar bort människan som alltings måttstock, landar vi i en helt annan och långt mer fascinerande slutsats. Om definitionen av perfektion är ett system som i varje sekund totalt och kompromisslöst uppfyller sin sanna natur, då är världen enligt asatron faktiskt helt perfekt.
För att förstå detta måste man först rensa bort idén om ödet som en dömande fadersfigur eller en moralisk uppfostrare. Nornorna, de tre ödesgudinnorna som sitter vid asken Yggdrasils rötter, väver inte sina trådar för att belöna de goda eller straffa de onda. De har ingen kosmisk agenda att skapa ett tryggt paradis för mänskligheten. Ödet inom asatron, är snarare en opersonlig och mekanisk naturlag. Det är ett urverk som tickar eller en vild fors som dundrar fram genom landskapet. En flod frågar inte om lov innan den svämmar över, och den har ingen moralisk skyldighet att inte dränka den som hamnar i dess ström. Floden bara flödar eftersom det ligger i dess natur att göra det. På precis samma sätt fungerar asatrons kosmos. Kaoset, jättarnas hot, de brutala vintrarna och den slutgiltiga undergången vid Ragnarök är inte tecken på att världen är trasig eller misslyckad. Det är helt enkelt så universum är designat att fungera.
Denna totala frånvaro av en moralisk mening är paradoxalt nog det som skapar världens perfektion. Det finns inga dolda avsikter, inga löften om att allt sker av en högre, god anledning, och inga kosmiska missförstånd som människan bara är för blind för att fatta. Allt som sker, sker för att det är förutbestämt och oundvikligt. Att universum är likgiltigt inför mänskligt och gudomligt lidande gör det inte operfekt, det gör det bara monumentalt och fritt från mänskliga projektioner. Människorna skapades ursprungligen av drivved på en strand, nästan som en biprodukt i gudarnas kosmiska arkitektur, och världen byggdes av likdelarna från urjätten Ymer. Världens fundament vilar på en våldshandling och dess slutstation är total förintelse i eld och vatten. Att ett system rör sig mot sin egen undergång är, i det norröna tänkandet, den yttersta bekräftelsen på dess fullkomlighet. Allt har sin tid, tråden spinns, och tråden klipps av.
Denna insikt om universum som en perfekt men livsfarlig maskin kastar ett helt nytt ljus över den fornnordiska människans livshållning. Om gudarna själva, med Oden och Tor i spetsen, är underkastade samma blinda flod av öde och tvingas möta sin undergång vid Ragnarök, blir det meningslöst för människan att klaga på sin lott. Man kan inte be forsen att sakta ner, man kan inte förhandla med nornornas trådar. Det enda som återstår för individen är att kontrollera hur man håller i sin egen paddel mitt i strömmen. Det är i mötet med detta kalla, perfekta och likgiltiga kosmos som det nordiska idealet om personligt mod och ära föds. Just för att universum inte bryr sig, blir människans egna handlingar och eftermäle det enda som har reell betydelse. Världen är perfekt i sin vilda, råa funktion, och det är mot denna obevekliga fond som människan får chansen att visa sin sanna storhet.
I kristendomen och många andra dualistiska religioner är världen kluven i två delar. Det finns det goda mot det onda, Gud mot Djävulen, och anden mot köttet. Dessutom finns berättelsen om syndafallet, där människan gör fel och därmed ”missbrukar” Guds perfekta skapelse. Det innebär att den kristna världen ständigt lever i ett tillstånd av skuld, brist och längtan efter att bli lagad. Världen är inte som den borde vara.
Inom asatron finns inget av detta. Det finns inget syndafall där människorna bär på en arvsynd som måste förlåtas. Människorna är som de är, skapade med både styrkor och svagheter, och de har inte förstört något kosmiskt samvete. Jättarna och monstren ses inte heller som ”onda” i kristen bemärkelse, utan som naturkrafter. Jättarna representerar frost, eld, stormar och vildmark, allt det som hotar ordningen, men som är en helt naturlig del av universum. Tor som slåss mot jättarna är inte godheten som utrotar ondskan, utan kosmos som upprätthåller balansen mot kaoset. Båda sidor behövs för att dynamiken ska finnas.
Eftersom det inte finns någon dualism där den ena sidan är helig och den andra är syndig, blir hela tillvaron legitim precis som den är. Det finns ingen som har gjort fel, och det finns inget som har gått sönder. Allt i universum, rån Odens list och Tors vrede till jättarnas köld och nornornas kalla trådar, är bara olika sidor av samma levande verklighet.
Tillvaron är perfekt eftersom den är odelad i sin natur. Den behöver inte frälsas, den behöver inte förlåtas och den behöver inte göras om. Den behöver bara levas, precis som den fors vi pratade om tidigare, där varje virvel och varje våg är precis där den ska vara.
Det här förklarar varför den norröna kulturen la så extremt stor vikt vid eftermälet (”dómr um dauðan hvern”). Eftersom universum är en likgiltig maskin, är det bara andra människor som kan minnas och värdera det du gjorde. Det är vi som skapar meningen, inte kosmos.
Denna fundamentala skillnad blir som allra tydligast när man kontrasterar asatron mot den bibliska berättelsen om skapelsen. I den kristna traditionen hänger hela universums perfektion på en skör tråd av mänsklig lydnad. När Eva äter av den förbjudna frukten faller hela skapelsen i bitar, och det kosmiska syndafallet introducerar ogräs, smärta, skuld och död i en värld som fram till dess varit fläckfri. Den kristna människan föds därför in i ett system som upplevs som trasigt, där tillvarons alla plågor är ett resultat av att människan har förstört Guds ursprungliga ritning. Hela historien förvandlas därefter till ett reparationsarbete, en ständig bön om att Gud ska gripa in, förlåta och laga det som gick sönder. Man ropar till en kosmiskt god fader om att bli räddad från världens hårdhet.
Inom asatron existerar inget sådant ögonblick av kosmiskt förfall eftersom det inte finns någon Eva som har makten att förstöra spelplanen. Om en människa i den norröna världen skulle ropa till gudarna om att fixa tillvarons problem och ta bort lidandet, skulle universum svara med en monumental likgiltighet. Kosmos skulle förklara att problemen inte är ett tecken på ett trasigt system, utan att de är själva perfektionen. Vinterns bitande kyla, stormarnas härjningar och den egna biologiska svagheten är inte ett straff för begångna synder, utan det är jättarna och naturkrafterna som gör precis det som ligger i deras natur att göra. Världen är inte ett tryggt och skyddat växthus som har gått sönder, utan en vildmark som fungerar exakt så rått och farligt som den var tänkt att fungera från första början.
Detta skiftar radikalt på hela innebörden av att vara människa. Eftersom mänskligheten aldrig har haft förmågan att skada universum, bär den inte heller på någon kosmisk arvsynd eller skam över sin egen existens. Det finns ingen gudomlig moralpolis som övervakar ens innersta tankar och kräver underkastelse. Gudarna själva, Oden med sin list och Tor med sin vrede, är inga felfria moraliska förebilder, utan de är kosmiska aktörer som sköter sin del av det våldsamma maskineriet medan människorna sköter sin. Den kristna bönen om att bli räddad förvandlas i den norröna kulturen därför till en helt annan och mer handlingskraftig livshållning. När tillvarons stormar inte går att förhandla bort med bön eller omvändelse, tvingas människan att sluta se sig själv som ett offer för omständigheterna. Istället för att böja nacken i skuld står den fornnordiska människan rak i stormen, accepterar spelreglerna och inser att mitt i detta likgiltiga men fullkomliga kosmos är det egna eftermälet det enda som kan skänka livet en sann och odödlig mening.
Ideell Kulturkamp 