Bron mellan Valhall och Rom: När Oden mötte den arianska Kristus

Inledning
När kristendomen legaliserades i Romarriket år 313 trodde kejsar Konstantin att han köpt sig enhet. I själva verket klev kyrkan in i en tid av djup splittring. Den grupp som kom att dominera norra Europa och de germanska folken var arianerna, en rörelse som skapade en perfekt nisch för den som inte riktigt ville släppa taget om Oden.

En Gudomlig Hierarki
Kärnan i konflikten vid kyrkomötet i Nicaea år 325 handlade om matematik och status. Den ortodoxa och nicenska kyrkan hävdade att Jesus och Gud var av exakt samma väsen. Arius, en präst från Alexandria, tyckte annorlunda. Han ansåg att Jesus var skapad, enastående och gudomlig, men likväl underställd Fadern.

För de germanska stammarna, som goter, vandaler och langobarder, var detta en logik som gick att förstå. I deras värld fanns det alltid en överkonung och hans underlydande hövdingar. Att se Jesus som en sorts himmelsk kronprins eller en mäktig halvgud passade deras världsbild perfekt.

Jesus och Oden: Parallella makter
Historikern Dick Harrison har beskrivit hur arianismen fungerade som en kulturell brygga. Under 400-talet, 500-talet och 600-talet var det inte ovanligt att krigare levde i en dubbel tro. I strid åkallade man Wotan, det vill säga Oden, för raseri och seger. Han var krigets och de dödas herre, en roll som den fridsamme Jesus i bibeln hade svårt att fylla. I kyrkan tillbad man istället den arianske Kristus som en personlig skyddspatron och en symbol för ordning och det nya riket.

Eftersom arianismen accepterade jag att det fanns olika grader av gudomlighet, var steget inte långt till att betrakta de gamla gudarna som lägre makter eller demoner som fortfarande hade kraft, snarare än att de inte existerade alls.

Övergången som tog århundraden
Arianismen dog inte ut över en natt. I Italien levde tron kvar hos langobarderna långt in på 600-talet. Det var en tid av religiös mix där kristna kors kunde prydas med symboler som påminde om Odens korpar eller torshammare.

Det var först när de germanska kungarna insåg att den katolska kyrkan i Rom erbjöd ett starkare politiskt nätverk och en mer enhetlig lagstiftning som de tvingade sina folk att konvertera helt. Men spåren av Oden-kristendomen levde kvar i folktron. När vi idag ser på Vendeltidens praktfulla fynd ser vi slutskedet av denna värld, en tid då kungen var både kristen herre och ättling till Oden.

Det fanns även andra tidiga stridsfrågor inom kyrkan under denna splittrade epok. En av dessa var donatismen i Nordafrika, där man vägrade att acceptera präster som fallit av och lämnat ifrån sig heliga skrifter under de tidigare romerska förföljelserna, då de ansåg att endast rena präster kunde utföra giltiga sakrament. Samtidigt betonade gnosticismen en hemlig och andlig kunskap, så kallad gnosis, för frälsning. Dessa grupper såg ofta den materiella världen som ond och skapad av en lägre gudom, vilket krockade med den framväxande huvudkyrkans lära. Slutligen fanns markioniterna som var följare av Markion. Han ville helt förkasta Gamla testamentet och den judiska guden, då han ansåg att den kristna guden var en helt annan och mer kärleksfull gud.

Referenser
Tryckta källor
Ewald Stefan (red) Religionslexikonet 1997
Månsson Fabian Folkvandringarnas historia del I 1937.
Harrison Dick Europa i världen medeltiden 2003.
Harrison Dick Folkvandringstid 2019.
Månsson Fabian Folkvandringarnas historia del I 1937.
Rydberg Viktor Undersökningar i germanisk mythologi I-II 1886 & 889.

Länkar
https://en.wikipedia.org/wiki/Arianism
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/gnosticism
https://sv.wikipedia.org/wiki/Arianism