Sonetten om silkesmasken

Jag är en silkes-mask, som av mitt eget blod,
Med outsäglig flit, och oförtruten mod,
Ett kostligt silkes-hus mig spinner och bereder;
Hvari jag mig själv begravv, och lägger neder.

Och då mitt korta liv har nått sitt sista slut,
Så kryper jag förbytt och helt förvandlad ut;
Får vingar, fjädrar, hamn, och som en fågel flyger;
Där jag förr var en mask, som uppå jorden smyger.

Så är det ock med mig. Jag spinner min egen tråd;
Jag diktar natt och dag, och söker Guda-råd;
Jag sliter ut min kropp, och mina krafter mista.

Men när mitt arma liv en gång ska sönderbrista,
Då flyger själen upp, och lämnar kroppen kvar:
Min dikt, mitt silkes-hus, mitt eftermäle var.

(Georg Stiernhielm)