William Wallace

Sir William Wallace var en skotsk riddare och militär ledare som blev en av de främsta symbolerna för Skottlands kamp för självständighet under det sena 1200-talet. Han föddes omkring år 1270, sannolikt i Elderslie nära Paisley, och den historiska forskningen visar att han tillhörde den skotska lågadeln. Detaljerna kring hans familj, privatliv och tidiga år är mycket begränsade på grund av bristen på samtida dokument, vilket har gett upphov till många myter. Tillgängliga källor visar dock tydligt att han inte var en fattig bonde utan en del av samhällets lägre aristokrati.

Hans exakta ursprung har länge varit föremål för debatt bland historiker. Den kände 1400-talspoeten Blind Harry hävdade i sitt kända epos att Wallaces far var en riddare vid namn Sir Malcolm av Elderslie. Denna uppgift motsägs dock av ett bevarat historiskt dokument från år 1297. Wallaces eget sigill, som hittats på ett brev till staden Lübeck, bär texten Wilelmus filius Alani Walais, vilket visar att hans far i själva verket hette Alan Wallace. Denna Alan Wallace antas ha varit en mindre jordägare och kronovasall i Ayrshire.

När det gäller syskonskaran är historiker överens om att William Wallace var en yngre son och därför inte stod i tur att ärva familjens egendomar. Han hade två bekräftade bröder vid namn Malcolm och John. Båda bröderna var djupt engagerade i de skotska självständighetsstriderna. Brodern John Wallace tillfångatogs av engelsmännen och avrättades för högförräderi i London år 1306, ett år efter sin bror Williams död. Det finns också uppgifter om av att modern kom från den inflytelserika familjen Craufurd, eller Crawford, i Loudoun. Under Wallaces uppväxt fick han enligt traditionen utbildning av sina morbröder som var präster, vilket förklarar varför han behärskade både franska och latin.

Frågan om William Wallace var gift har också gett upphov till omfattande mytbildning. Enligt den sena folkliga traditionen och Blind Harrys berättelser gifte sig Wallace i hemlighet med en kvinna vid namn Marion Braidfute från Lamington. Enligt denna legend ska den engelske sheriffen i Lanark ha mördat Marion år 1297, vilket i berättelsen beskrivs som den utlösande faktorn till att Wallace startade sitt uppror. Moderna akademiska historiker har dock slagit fast att det saknas samtida källor som bevisar att Marion Braidfute överhuvudtaget har existerat. Forskning indikerar att namnet Marion Braidfute lades till i senare utgåvor av texterna långt efter Wallaces död, möjligen för att hjälpa den skotska adelsfamiljen Baillie att hävda att de var rättrådiga ättlingar till frihetshjälten. De officiella medeltida rättegångsprotokollen och de tidigaste engelska samt skotska krönikorna nämner ingenting om en hustru. Det officiella historiska konsensusläget är därför att William Wallace formellt sett dog ogift och att han inte efterlämnade några verifierbara barn eller direkta efterkommande.

Konflikten som definierade hans vuxna liv startade när kung Alexander III av Skottland dog år 1286 utan att lämna någon direkt arvinge. Den engelske kungen Edward I utnyttjade den politiska krisen för att ta kontroll över Skottland, avsatte den skotske kungen John Balliol och tvingade adeln till lydnad år 1296. Detta utlöste det första skotska frihetskriget där Wallace klev fram som upprorsledare.

William Wallace inledde sitt öppna uppror i maj 1297 genom att attackera och döda den engelske sheriffen av Lanark, William Heselrig. Denna händelse spred sig snabbt och Wallace samlade en armé av skotska upprorsmän i de södra delarna av landet. Samtidigt ledde en annan adelsman, Andrew Moray, ett liknande uppror i norr. De två ledarna förenade sina styrkor inför det historiska slaget vid Stirling Bridge den 11 september 1297. Trots att den engelska armén var numerärt överlägsen och tungt beväpnad lyckades de skotska fotsoldaterna utnyttja terrängen och den smala träbron över floden Forth för att splittra och besegra fienden. Det var en av de första gångerna under medeltiden som en renodlad infanteriarmé besegrade ett tungt kavalleri.

Efter den oväntade segern utsågs Wallace och Moray till Väktare av Skottland. Andrew Moray avled dock kort därefter av de skador han ådrog sig under slaget, vilket lämnade Wallace som ensam regent och militär befälhavare i kung John Balliols namn. Wallace utnyttjade framgången till att organisera skotsk utrikeshandel, bland annat genom det tidigare nämnda Lübeckbrevet till tyska handelsstäder, samt genom att leda militära räder in i norra England.

Kung Edward I svarade på utmaningen genom att personligen leda en massiv invasionsarmé in i Skottland nästa år. Den 22 juli 1298 möttes arméerna i slaget vid Falkirk. Denna gång misslyckades den skotska taktiken mot de engelska långbågskyttarna och det tunga kavalleriet, vilket ledde till ett katastrofalt nederlag för Skottland. Wallace överlevde slaget men förlorade sin militära prestige och avgick frivilligt som Väktare av Skottland till förmån för adelsmän som Robert the Bruce.
Mellan åren 1299 and 1304 fungerade Wallace som diplomat och reste till Frankrike samt möjligen till Rom för att söka internationellt stöd för den skotska saken hos kung Filip IV och påven. Under tiden tvingades de flesta skotska adelsmännen att sluta fred med den engelske kungen. När Wallace återvände till Skottland fortsatte han kampen som gerillaledare i skogarna, men han var nu en jagad man med ett högt pris på sitt huvud.

Den 3 augusti 1305 greps Wallace nära Glasgow efter att ha blivit förrådd av den skotske riddaren Sir John de Menteith som samarbetade med engelsmännen. Han transporterades i kedjor till London för att ställas inför rätta i Westminster Hall. Han anklagades för högförräderi och mord på civila under sina räder. William Wallace försvarade sig med att han aldrig hade svurit trohet till Edward I och därför inte kunde vara skyldig till förräderi, men domen var förutbestämd. Den 23 augusti 1305 avrättades William Wallace på marknadsplatsen Smithfield i London genom den brutala metoden att hängas, dras och styckas. Han släpades bakom hästar genom staden, hängdes till nära döden, kastrerades och fick sina inälvor utskurna medan han fortfarande levde. Efter halshuggningen doppades hans huvud i tjära och sattes på en pik på London Bridge. Hans kropp delades i fyra delar som skickades till städerna Newcastle, Berwick, Stirling och Perth för att avskräcka andra rebeller. Den engelske kungen Edvard kallades i sin samtid för Longshanks (Långskånk), men fick senare, på grund av sin hårdhänta politik mot skottarna, namnet ”Skottlands hammare”, då han likt en hammare ofta och hårt slog ner på dem.

Den våldsamma avrättningen fick dock motsatt effekt då Wallace förvandlades till en martyr för den skotska självständigheten. Hans kamp inspirerade Robert the Bruce att återuppta upproret året därpå, vilket slutligen ledde till skotsk självständighet efter slaget vid Bannockburn år 1314. Wallaces liv skildrades långt senare i Blind Harrys episka diktverk, vilket lade grunden för den nationella mytbildning som lever kvar än i dag genom monument och statyer över hela Skottland.

Referenser
Bild komer från Wikipedai, den fria encyklopedin visandes Skottlands flagga.

Tryckta källor.
Müller Wihelm Beckers världshistoria andra bandet 1897.
Sjögren Otto Allmän världshistoria III 1924.
St John Parler Michael Britain´s kings & queens 1988.
Tunberg Sven & Bring Samuel Ebbe (red) Norstedts världshistoria V 1936.

Länkar
https://www.battlemerchant.com/se/blog/braveheart-william-wallace-skottlands-legendariska-frihetskaempe-under-medeltiden
https://www.britannica.com/biography/William-Wallace
https://ideellkulturkamp.com/2016/07/22/slaget-vid-falkirk-1298/
https://en.wikipedia.org/wiki/William_Wallace
https://sv.wikipedia.org/wiki/William_Wallace
https://varldenshistoria.se/krig/inbordeskrig/william-wallace-skottlands-storste-frihetskampe