Dikten om Måne

Silvervagnen rullar på mörka himlen.
Hatens vassa käftar är ständigt nära.
Nattens bleka sken över nio världar.
Kusken driver hästen i vild galopp.

Ulvens vassa käftar är ständigt nära.
Tiden mäts i faser som föds och dör.
Kusken driver hästen i vild galopp.
Skuggan jagar ljuset på fästets rand.

Tiden mäts i faser som föds och dör.
Nattens bleka sken över nio världar.
Skuggan jagar ljuset på fästets rand.
Silvervagnen rullar på mörka himlen.

Inte en gudamakt för homosexuella

Gudinna Gerd är ju en fruktbarhetens gudinna. Eftersom hon är fruktbarhetsgudinna så borde hon teologisk sett inte vara en gudamakt för homosexuella då deras så kallade kärlek inte alls kan bära frukt eller ska vi säga avkomma? All kärlek är lika fin säger en del, men vi säger den kärlek som kan reproducera mänskligheten är den finast och förnämsta.

Heteronorm är enda normen säger Gerd.

”Jobbet är min bäste älskare. Men monogam är jag inte.”

Eva Ralf, arkitekt

Föll Västrom på grund av sin geografiska storlek?

Inom den historiska forskningen har debatten om det romerska rikets delning och det västromerska kejsardömets efterföljande kollaps år 476 efter Kristus länge dominerats av förklaringar rörande yttre militärt tryck, politisk korruption och moraliskt förfall. Denna traditionella historieskrivning, som i hög grad vilar på samtida romerska eliters skrifter, tenderar dock att förbise de bakomliggande strukturella och materiella förutsättningarna. När den västra rikshalvan permanent skildes från den östra år 395 efter Kristus, blottlades en fundamental asymmetri gällande demografi, resurser och geografi. En närmare analys av det senantika samhällssystemet indikerar att Västroms fall i grunden kan härledas till en kronisk obalans mellan rikets enorma geografiska expansion och dess underutvecklade, glesbefolkade infrastruktur.

För att förstå Västroms sårbarhet krävs en omvärdering av hur territoriell yta korrelerar med statlig makt. Det romerska riket framstår på historiska kartor som ett homogent och mäktigt block, men detta skapar en optisk villfarelse som döljer de faktiska demografiska realiteterna. Medan Östrom kontrollerade de anrika, högurbaniserade och tättbefolkade handelsmetropolerna i det östra Medelhavsområdet, ärvde Västrom ett territorium som till stora delar bestod av outvecklade jordbrukslandskap, djupa skogar och vidsträckta slätter i västra och norra Europa. Historiska demografer uppskattar att Östrom hyste upp till trettio miljoner invånare på en mer kompakt yta, medan det geografiskt mer omfattande Västrom endast hade omkring hälften så stor befolkning. Denna glesbefolkade struktur innebar att Västrom led av en permanent brist på både skattebetalare och rekryteringsunderlag till militären.

Den glesa befolkningen i förhållande till de gigantiska landområdena skapade en logistisk och administrativ mardröm för centralmakten i Ravenna och Rom. Den senantika staten saknade de teknologiska och kommunikationsmässiga förutsättningarna för att effektivt kontrollera ett imperium där order och truppförflyttningar tog veckor eller månader att nå fram. När trycket från folkvandringarna ökade längs de tusentals kilometer långa gränserna vid Rhen och Donau, saknade Västrom det strategiska djup och de naturliga vattenbarriärer som skyddade Östroms rika kärnområden bakom Bosporens sund. De enorma avstånden isolerade provinserna från varandra, vilket tvingade lokala administratörer och den regionala adeln att sköta sitt eget försvar. Staten splittrades därmed upp i självförsörjande öar som gradvis upphörde att skicka skatteintäkter till kejsaren.

Den ekonomiska underutvecklingen i väst förstärkte denna negativa spiral. Till skillnad från den monetära ekonomi och livaktiga medelklass som bar upp Östroms skattesystem, dominerades Västroms ekonomi av vidsträckta, slavdrivna jordgods som ägdes av en skattebefriad senatsaristokrati. När statskassan tömdes på grund av den minskade skattebasen och de svällande kostnaderna för att upprätthålla administrationen över de långa avstånden, tvingades kejsardömet till en ödesdiger kompromiss. Man började bjuda in hela germanska folkstammar att bosätta sig på rikets tomma ytor i utbyte mot militärtjänst. Detta innebar att Västrom i praktiken abdikerade från sitt våldsmonopol. De germanska legosoldaterna fyllde det demografiska vakuumet och bildade egna autonoma kungadömen inuti det romerska territoriet, vilket slutligen ledde till att det västromerska kejsardömet upplöstes inifrån.

Orsakade då skiftet från hednisk till kristen tro förfallet? Delvis får svaret sägas bli. Kristendomen orsakade inte fallet, men religionens framväxt skapade nya interna spänningar och resursförflyttningar som i viss mån försvagade Västroms förmåga att hantera sina strukturella kriser.

Sammanfattningsvis kan Västroms kollaps inte reduceras till enbart enskilda militära nederlag eller politiska intriger. Rikets öde beseglades av dess egen geografi. Västrom var helt enkelt för stort, för avlägset och för tomt för att kunna bära kostnaderna för sin egen statliga apparat och infrastruktur. När det yttre trycket ökade visade sig yta utan tillräcklig befolkningstäthet och ekonomisk integration vara en strategisk svaghet snarare än en tillgång. Den efterföljande övergången till det västeuropeiska feodala systemet, där lokalt självförsvar ersatte den kollapsade centralmakten, var en direkt konsekvens av att den romerska infrastrukturen dukat under för avstånden och underbefolkningen.

Referenser
Ahlander  Dag Sebastian Romarikest undergång 2022.
Goldsworthy Adrian How Rome fell,death of a Superpower 2009.
Harper Kyle The fate of Rome, climate, disease, and the end of a empire 2017.
Heather Peter The fall of the Roman Empire, a new history of Rome and the barbarians 2009.
Hin Saskia ”The Demography of Roman Italy 2013.

Vi betackar oss för 50 och 60-tals nostalgi

I Sverige av idag finns det en enorm nostalgi över 1950 och 1960 talet. Men i föreningen är vi skeptiska till detta vurm. Vi är när allt kommer om kring en hednisk förening och vi har ingen anledning att tycka denna epok är något att fira. Visst var det bra att religionsfriheten infördes 1951. Men våra nordiska grannländer förutom Norge var före oss.

Ölet smakade väl inte så värst gott heller och motboken fanns långt in på 1950 talet. Förmynderi och socialdemokraterna betedde sig som de var en slags stats i staten. hyckleri om neutraliteten.

För oss är det en gåta att denna tid ses som en lycklig tid och värd att försöka rekonstruera. Ur ett strikt asatroperspektiv finns det ju inte mycket att berömma eller drömma om eller hur?

Röskvas lov

Länge skall Röskva bli prisad i sång för sitt mod och sin trohet,
flickan som lämnade hemmet och följde med Åskguden själv ut.
Aldrig hon tvekade, aldrig hon darrade, rädd för det okända,
stadigt hon vandrade framåt på vägen mot jättarnas rike.
Trogen i stormen hon står vid sin herre när blixtarna ljungar,
orädd i striden och fast i sin tjänst bland de eviga gudar.

“Vinvärlden är mer kreativ än matlagningsvärlden.”

Alain Ducasse, monegaskiskt kock från Frankrike

Mannen som besegrade KGB: 40 år i underjorden för Ukrainas frihet

Ilja Stepanovytj Oberisjyn (även känd som Ilya Oberyshyn) föddes 1921 i Ivano-Frankivsk-regionen och utvecklades till en av de mest extrema symbolerna för ukrainskt motstånd mot Sovjetunionen. Redan i tonåren gick han med i den ukrainska nationaliströrelsens ungdomsförbund. När Röda armén ockuperade västra Ukraina 1939 studerade han fysik och matematik vid Lvivs universitet, men han tvingades avbryta sina studier och fly när sovjetiska myndigheter inledde massarresteringar av studenter. Under Tysklands efterföljande ockupation av området påbörjade han medicinstudier och anslöt sig till den ukrainska upprorsarmén (UPA). Där fick han täcknamn som Stetsko och Kobzar samt det medicinska ansvaret för att skaffa fram läkemedel till de stridande förbanden.

År 1944 fattade Oberisjyn det definitiva beslutet att bränna sitt sovjetiska internpass i en direkt protest mot Kreml. Detta radikala val gjorde honom formellt papperslös i en totalitär stat där de sovjetiska myndigheterna krävde strikt registrering av alla medborgare. När den öppna väpnade ukrainska motståndsrörelsen krossades i början av 1951 tvingades han gå helt under jorden för att undvika omedelbar arrestering eller avrättning. Från och med den stunden inleddes en 40 år lång tillvaro som helt isolerad skuggfigur. Eftersom han saknade giltiga id-handlingar kunde han aldrig söka ett officiellt arbete, registrera ett boende eller ens besöka ett sjukhus när han var sjuk. Under den första tiden fram till 1960 bar han ständigt ett skjutvapen. Efter det bar han istället råttgift på sig med avsikten att ta sitt eget liv om KGB någonsin skulle hitta honom, då han vägrade låta regimen använda honom i propagandasyfte. Han överlevde genom att sova på tågstationer, gömma sig i skogar och röra sig mellan tillfälliga gömställen.

Den mest anmärkningsvärda delen av Oberisjyns liv under jorden involverade hans hemliga familjebildning. Han träffade lärarinnan Emilija Turtjyn, som levde ett lagligt liv utåt men i hemlighet stöttade motståndsrörelsen. De gifte sig i strikt hemlighet med hjälp av en djupt lojal präst och fick tillsammans sonen Arkadij. Sonen fick inte veta att hans far överhuvudtaget existerade förrän han fyllt 12 år. Oberisjyn tillbringade decennier gömd i utrymmen i hustrun Emilijas hus i Ternopil-regionen. Han tvingades bland annat bevittna sin egen sons bröllop på 1970-talet i hemlighet genom en liten glipa i innertaket. Endast Emilijas närmaste familj kände till hemligheten. De levde under konstant skräck för angivare, och sovjetiska amnestier ignorerades konsekvent då familjen vägrade lita på löften från regimen.

Det unika levnadsödet nådde sitt slutskede i december 1991. Efter att ha lyssnat på en gömd radio i sitt krypin nåddes Oberisjyn av beskedet att den ukrainska folkomröstningen resulterat i en jordskredsseger för Ukrainas självständighet. Två dagar efter folkomröstningen klev han för första gången ut i det öppna samhället och överlämnade sig till de nya ukrainska myndigheterna. Han hyllades omedelbart som en nationell hjälte som lyckats överlista KGB:s övervakningsapparat. Han tillbringade sina sista sexton år i frihet med att vara politiskt aktiv och leda den historiska organisationen Memorial. Han gav ut sina memoarer under titeln Ett halvt sekel i underjorden och tilldelades den ukrainska förtjänstorden av tredje klassen innan han avled i staden Ternopil den 11 november 2007.

2 665 866 746 664 djävlar

Det var en gång en grupp herrar i kåpa som tittade ut över det medeltida Europa och kände att livet var lite för lugnt och okomplicerat. Pest, svält och hundraåriga krig i all ära, men det som verkligen saknades i vardagen var en ordentlig folkräkning av underjorden. Beväpnade med dammiga pergamentrullar, radband och en fullkomligt livsfarlig talang för huvudräkning bestämde sig dessa heliga genier för att strukturera upp kaoset i avgrunden en gång för alla. För om det är något Gud och djävulen kan enas om så är det väl att en effektiv byråkrati kräver exakta siffror och noggrant ifyllda blanketter.

Först ut på banan var den spanske biskopen Alfonso de Spina som runt år 1459 bestämde sig för att tillämpa strikt fastighetsmatematik på Uppenbarelseboken. Genom att räkna ut den exakta rymden i himlen och sedan dividera detta med tre, eftersom Lucifer som bekant drog med sig en tredjedel av personalstyrkan i fallet, landade han på den mycket rimliga och välavvägda summan etthundratrettiotre miljoner trehundrasexton tusen sexhundrasextiosex demoner. Hur han visste att inga demoner hade dött i provanställningen eller gått i förtidspension förtäljer inte historien, men siffran spikades med en sådan auktoritet att ingen vågade argumentera mot biskopens gudomliga Excel-ark.

Men varför nöja sig där när man kan göra helvetet till en modern koncern med tydlig linjeorganisation. Drygt hundra år senare klev Johann Weyer in i handlingen med sin Pseudomonarchia Daemonum och förvandlade underjorden till ett väloljat maskineri. Enligt Weyers extremt noggranna fältstudier, som han på något vänster lyckades genomföra utan att själv brinna upp, styrdes riket av sjuttiotvå prinsar som basade över exakt ettusenetthundraelva legioner, där varje legion innehöll exakt sextusensexhundrasextiosex medarbetare. Detta gav slutsumman sju miljoner fyrahundrafemtusen niohundratjugosex djävlar. Det är oklart om Weyer fick provision på varje räknad själ, men hans hängivenhet till den romerska arméstrukturen visar att även om man har klövar och svans så måste man hålla stram ordning i leden.

Självklart fanns det alltid någon som tyckte att de andra räknade som amatörer, och den titeln kneps av teologiprofessorn Martin Barrhaus. Han tittade på sina kollegors miljonbelopp, fnös föraktfullt i sin kåpa och dundrade till med svindlande Exakt 2 665 866 746 664 djävlar, alltså över 2,6 biljoner djävlar. Vid den här tidpunkten bodde det knappt femhundra miljoner människor på hela jordklotet, vilket betyder att Barrhaus i princip gav varje levande människa en personlig assistentgrupp på över femtusen djävlar vars enda arbetsbeskrivning var att viska elakheter och dölja borttappade nycklar. Man kan ju undra hur dessa miljarder andar fick plats runt middagsbordet, men på 1500-talet behövde man inte bekymra sig om logistik eller fysiska lagar så länge man hade ett giltigt teologiskt diplom.

Det är ändå fascinerande att tänka sig dessa munkar och lärda män, sittande i sina kalla klosterceller med fladdrande talgljus, helt uppslukade av att räkna ut exakt hur många osynliga varelser som kokade tjära i underjorden. Medan bönderna utanför fönstret kämpade för att få skörden att räcka till nästa månad satt kyrkans elit och debatterade om helvetets sjunde hertig hade hand om trettio eller trettioen legioner av flugor. Det är väl ändå definitionen av sann arbetsglädje att kunna titta på universums samlade ondska och tänka att det här blir nog bäst om vi sorterar det i bokstavsordning och sammanställer en prydlig kvartalsrapport?

Hexameter till Freja

Prisad på jorden är Freja, vars skönhet betvingar och bländar.
Två äro döttrarna hennes, de fagraste smycken för världen.
Härskare är hon i Folkvang, där hjältarna möta sin drottning.