Den siste stjärngossesången någonsin?

God jul,
stjärngosse jul,
kul,
stjärngosse jul.
Staffan var en stalledräng,
god jul herre och fru.

(Henrik Andersson)

Förord

Johan Ludvig Birck 1886-1971 var en finlandssvensk folkskollärare som även gjorde en hel del lokalhistoriska arbeten. Delar av ett arbete om stjärngossar som utspelades i de svensk talande Österbotten publicerats nedan. Birck publicerade arbetet 1936.

Introduktion

Julspelens anor äro såväl gamla som förnäma, och även »stjärngossarna» ha sin historia, både en lokal och en allmän. Gå vi till grunden, bottnar julspelets äldsta historia långt borta i österlandets och antikens mysterier, d. v. s. hemliga gudstjänster med dramatisk karaktär. Kristendomen upptog i stor utsträckning mysteriefromheten, och småningom utvecklades under medeltiden inom gudstjänstens ram ett rituellt drama, vars syftemål var att i åskådlig form för menigheten framlägga kristendomens huvudsanningar vid de stora högtiderna jul, påsk och pingst. De uppträdande voro till en början uteslutande präster, men senare togos mysteriespelen omhand av städernas gillen och skrån, samt av skolorna. Ämneskretsen, som ursprungligen var rent biblisk, övergick småningom till att omfatta även helgonens underverk, s.k. mirakelspel eller legendspel (Sancta Luciaspelet), och den antika och världsliga historien. De ännu i vår tid givna passionsspelen i Oberammergau vittna om mysteriespelens sega livskraft.

I norden blevo med reformationens införande de bibliska skådespelen uteslutande skolornas sak. Till trettondagen höra stjärngossarna med sin dramatiska framställning av de vise männen, kung Herodes och barnamordet i Betlehem. Detta spel härstammar direkt från de medeltida mysteriespelen och var länge ett privilegium för latinskolegossarnas djäknegång. Under tidens lopp förvanskades och förenklades stjärnspelets dramatiska karaktär allt mer och mer, så att knappt annat än några latinska skolsånger och visor, s. k. cantiones, återstodo och framfördes av fattiga skolbarn i den vällovliga avsikten att under strövtåg i bygderna juletid samla mat, ljus och pengar, socknepenningen, för sitt uppehälle under skolgången.

Stjärngossarna fortlevde i somliga av våra österbottniska småstäder långt in i 1800-talets senare hälft, ja, nära nog till sekelskiftet. Bland mina varaktigaste barndomsminnen från jularna i Nykarleby är stjärngossarnas besök i hemmet. Efter knackning på dörren trädde en vitklädd gosse in och sporde: »Får stjärnan lov att stiga in och sjunga?» På det jakande svaret öppnades dörren på vid gavel, och in trädde stjärnan, de vise männen och kung Herodes med sina knektar. De hälsade husfolket med »goder afton»-visan, fortsatte med svenska och latinska sånger, replikerade varandra och korsade under gångturer sina klingor. Kungen av Moria land var stundom med och stundom inte, men en som ej fick saknas, när uppbörden av ljus och pengar till stjärnan skedde, var Judas med pungen. Efter visan »Haven tack» avtroppade sångarna, medan deras godnattrefränger skallade i farstun. Detta var något för pojkfantasin och gosselynnet att leva på länge efter det sången förklingat och stjärnans ljus brunnit ned. Varje generation av pojkar i min barndomsstad ville efter förmåga uppbära stjärnans traditioner, både då det gällde att hissa lantärnan på den höga med granrislubbor i kors prydda stången vid portstolpen och att vandra med stjärnan från gård till gård, ja, stundom utsträcka stjärnturnén ända till grannstaden. Och »även jag var med». Stjärngosseupplevelser äro av det outplånliga slaget, och utan tvivel ligger i stjärnspelet och -sången något att ta vara på för dem, som älska gamla stämningsvärden och traditioner i julfirandet.

Uppteckningar och bearbetningar av stjärngossarnas sånger och repliker för scenisk framställning ha sett dagen både i Sverige och Finland, men åtminstone de två jag varit i tillfälle att studera, en från östra Nyland och en från Värmland, motsvara knappast österbottniska traditioner på området. Det har därför synts mig som en lockande och på sätt och vis angelägen uppgift att om möjligt rädda en bortdöende tradition och försöka bygga upp stjärnspelet till vad det bör vara och säkerligen fordom varit: ett färgrikt och glatt sång- och replikspel med dramatisk effekt och stämning kring ämnet Jesu födelse, Herodes och de vise männen. Att foga ihop och bygga ut de fragmentariska beståndsdelarna till ett helt spel har ej gått på en gång. När spelet första gången uppfördes i Jakobstad 1928, var det knappt hälften av sin nuvarande längd. Spelets form och sättet för dess uppförande kunna diskuteras, enskilda partier bortlämnas och nya införas men ett är visst: de ungdomliga skådespelarna göra sin sak med liv och lust. Erfarenheten har visat att även vuxen publik lätt ryckes med av stjärngossarnas gamla julmelodier, av knektarnas hurtiga marscher och krigiska åthävor, kort sagt: att stjärnspelet, denna sista ärevördiga kvarleva av forna tiders mysteriespel och djäknegång, förtjänar att räddas, omhuldas och uppleva en renässans i skolors och föreningars julprogram.

Må de tre asarna Oden, Tor och Frej vara med er liksom de var med våra förfäder i det forna Uppsala. Må de skydda och bevara er men också ge er framgång.

En del hedningar av idag anser att det så kallade midvinterblotet inte ska hållas vid solståndet runt den 21 december utan en bit in i januari och då runt den helg som de kristna kallar trettonhelgen. Sistnämnda helg ska enligt kristendomen firas till minne av de lärda män oftast räknade till antalet tre som besökte Jesus.

Förvisso kan man gott sända en tanke till de tre mäktiga gudarna vars bildstoder hedrades i Uppsala, det vill säga Oden, Tor och Frej. Fast kanske man räknade Frej, Tor och Oden? Frej, ynglingaättens urfader och som makthavarna hävdade var deras förfader kanske firades först? Men ingenting motsäger att Oden, allfadern visades den första äran och Frej enligt principen sist men inte minst dyrkades sist. Tor, människornas gud och vän hamnar hur man än resonerar i mitten.

Hur som helst vi hedrar de tre gudarna!

RULE BRITTANIA!

Äntligen avslutades brexit vid nyåret. Storbritannien blev åter en självständig stat och inte en provins i en organisation som endast vill att nationalstaterna ska upphöra.

Minns hur anhängarna till EU lovade guld och gröna skogar samt att det fanns de som var så naiva att de trodde att den ekonomiska kris Sverige befann sig i 1994 skulle upphöra som genom ett trollslag. Nu blev det ju inte så. År ut och år in har vi varit med i EU och de utopiska drömmarna kommer aldrig förverkligas. Istället får vi höra ett evigt mässande att det är som det är och vi får göra det bästa av situationen. Vi kan inte gå ur, vi måste vara med och så vidare.

Men britterna har visat att det finns en väg ut ur eländet. Låt oss gå ur EU eller än bättre lägg ner eländet. Rule Brittania!

Henrik Andersson

Insändaren publicerades i Mariestads tidningen 2021-01-05 www.https://www.mariestadstidningen.se/

Ran räknas som gudinna. Hon är gift med en jätte som heter Ägir och äktenskapet får klassas som lyckligt, de har ju trots allt nio döttrar. Skade är av jättesläkt men gifte sig med Njord, som även han är en havets gudom. Äktenskapet har haft sina törnar. Gerd slutligen är också av samma släkt som Ägir och Skade. Efter en viss övertalning gick hon med på att bli asynja.

Sålunda kan man säga att en del jättar inte haft problem med att acceptera att de upptagits i asarnas och vanernas sfär. Men så har vi Loke. Han blev Odens blodsbroder och vän med de andra asarna. De tyckte om en dl av hans upptåg och andra var de mer betänksamma emot. Men de accepterade honom. Men det gick som det gick. Han blev deras dödsfiende och straffas intill ragnarök. Sedan får han av Heimdall ordningens och väktarnas gud, den as som avskyr kaos och oordning sitt sista straff.

Ägir, Skade och Gerd accepterar regler och seder. Loke gör allt för att bryta mot dem. Ägir beter sig som man och make. Skade och Gerd beter sig som kvinnor. Loke han han utmanar könsroller till den grad att han själv föder avkomma.

I vår värld kan främmande accepteras om de godtar de regler som finns och följer normer. Vill de inte detta, ja då blir det bråk. De jättemör som accepterat att bli asynjor är nu det sistnämnda och räknas ej som jättar eller tursar. Ägir får del av sin hustrus gudastatus han med, men Loke bråkstake, intrigmakare och provokatören han har mist sin status och rang som gud och as. Nu är han bara en jätte om inväntar sin slutliga och eviga död.

Man kan därför gott säga att asarna gillar och uppskattar ordning och reda. De gillar kön men också könsroller. Både asynjor och asar är jämställda. Lika men olika. Följ reglerna och lev efter dem. Lev efter naturens lagar och gör inte som Loke bryt mot dem för brytandets egen skull. Gudarna uppskattar harmoni, de ogillar kaos. Loke är inte en rebell utan en förlorare. Många människor som tilltalas av kaos, oordning och utmanar hamnar ofta, ja alltid illa ut. Man hade kanske tyckt lite synd om Loke om hans brott inte varit så otroligt onda för gudar och människor.

Loke påminner inte så lite om de främlingar som kommer och efter hycklad vänskap alltid börjar ställa krav och talar om sina rättigheter. Deras normer, deras ideal och deras åsikter ska inte bara accepteras de ska bli norm också. Så var det när korset anlände och det är likadant nu när halvmånens anhängare gör sitt intåg i Skandinavien, Skades rike. Gudarna fick dyrt betala sin tolerans mot Loke och vi har dyrt fått betala vår godtrogenhet och naiva inställning till främlingar.

Må Ägir, Skade och Gerd vara med er. Må ingen vara med Loke!

Svenska skådespelare del XIV: Marianne Stjernqvist

Karl-Bertil Jonssons ömma moder känner vi väl alla till, men vem är rösten till denna tecknade figur? Svaret är ingen mindre än Marianne Stjernqvist!

Unga Marianne föddes den 22 december, lite passande för någon som mest är känd för en roll som återkommer varje år två dagar senare, i Huskvarna. Året var 1924. Skådespeleri studerade vid bland annat Calle Flygare. Sedan blev det förstås en hel del teater vid diverse olika etablissemang. De första åren var det främst Helsingborgs stadsteater och de sista åren Stockholms där sista rollen gjordes 1989. Vid teatern i Skåne utvecklades Stjernqvist till en framgångsrik komedienn och hade som motspelare bland annat Nils Poppe.

Första filmrollen kom det år hon fyllde 20 i ”Det är min modell” och den sista kortfilmen ”Billy och den rubinröda jackan” från 1988. Roller inom det media som kallas television blev det också. Kanske minns man henne bäst i folklustspelet ”Söderkåkar” där hon spelade den lite snorkiga svägerskan till huvudpersonen som spelades av Arne Källerud. Vidare ska nämnas att Stjernqvist spelade modern i ”Din stund på jorden”. Sista rollen gjordes i ”Xerxes” 1988.

Den 22 april 1991 avled Marianne Stjernqvist och hennes stoft vilar i en familjegrav på Dunkehalla kyrkogård i Jönköping.

Ta hand om er, annars tar jag hand om er hälsar Hel.