Se det med ett leende: Mesostens dag

Se det med ett leende: Mesostens dag

Ost har i Sverige tillverkats sedan hedenhös. Den första osten var vad man bäst kan beskriva som färskost medan den variant som mest förekommer idag, hårdosten kommer från medeltiden. Vid osttillverkning skiljs den fasta delen som blir ost med en klar vätska som kallas vassla eller vassle. Den består av förutom vatten, protein samt olika mineraler och vitaminer, lite beroende på vad för ost det är samt laktos. Ibland har man gett vasslan till djur som grisar då den innehåller näring men ofta, kanske dock främst i mellan och norra Sverige Jämtland, Härjedalen, Ångermanland och Dalarna har man kokat vasslan och då utvunnit en produkt som kallas messmör. I ett samhälle där resurserna är få och metoden att förvara är begränsad gäller det att ta vara på allt. Troligen var den första messosten gjord på enbart getmjölk. Det finns mesost gjord på mjölk från kor men också blandning mellan de två mjölslagen. Skillnad mellan mesost och messmör är främst konsistensen.

I Norge finns det en variant som kallas brunost. Namnet är passande då vasslan som används för kokning blir brun och Karamelliseras. Att koka bort vätskan i vasslan är ett tidsödande arbete och ibland hände det att man började koka vid fäbodarna för att sedan skicka det ”halvfärdiga” ner till gårdarna för att ytterligare kokas. Sedan kokningen gjorts brukade osten få torka. Rökning har skett för att ytterligare få smak och hållbarhet.

Mesost är en maträtt som man antingen ”gillar eller avskyr”. Det är inte alla som finner den smaklig. Messmöret lades förstås på brödet. Torkad mesost har även rivits för att användas som sötningsmedel på gröt men idag är det mest som smörgåspålägg den äts.

Små gårdsmejerier håller traditionen och hantverket vidare medan den störste producenten är Fjällbrynt AB med säte i Östersund. Av den norska varianten är Gudbrandsdalsosten den mest kända.

Sedan några år är den 19 september mesostens dag.

Poem: To a New Odinsman

To a New Odinsman

I can tell who you are
You radiate
Burning desire, confusion
So much like my own
Seeking one who defies being found,
Walking the long road.
It will stay that way, you know
The desire, the yearning
Will never end.
But this should not keep you from walking.
Sometimes you’ll be in the company of others,
But mostly you’ll know
What loneliness means.
Along the way, somewhere
You will meet pain
And learn to make it your companion.
When the road closes in on you,
Leaving no leeway,
When it loses itself in the wild
And you grope through the thicket,
Close your eyes
Your love is your lodestone.
You will always feel Him
Just out of your reach.
Because He is nowhere
He is everywhere,
His absence his presence.
Don’t ask me for directions
I, too, am a wanderer
Lost someplace else.
I cannot tell you
When or if the road will end
But I can also tell you
That you already
Have arrived.

(Michaela Macha)

 

 

Våra kärleksfulla och osjälviska gudar.

Oden offrar sitt öga. Först när han gjort det blir han den visaste och högste guden och kan bistå oss människor.

Tyr offrar sin hand när Fenris ska bindas. Hans offer har vi nytta av.

Tor offrar sin stolthet. Han drar sig inte för att klä ut sig till brud för att återfå sin stulna hammare.

Många gudar stupar vi ragnarök. De gör det till gagn och nytta för världsalltet.

Sådan kärlek visar få andra gudamakter upp. Av kärlek till oss människor och till livet offrar de sig. Ingen annan religion än asatron har så osjälviska gudar. Något att tänka på när monoteisterna kommer farande med sitt ”kärleksbudskap”.

Den kärlek Jesus och Muhammed visar ska vi tala tyst om…