Stjärngossarna av J.L Birck

Förord

Johan Ludvig Birck 1886-1971 var en finlandssvensk folkskollärare som även gjorde en hel del lokalhistoriska arbeten. Delar av ett arbete om stjärngossar som utspelades i de svensk talande Österbotten publicerats nedan. Birck publicerade arbetet 1936.


Introduktion

Julspelens anor äro såväl gamla som förnäma, och även »stjärngossarna» ha sin historia, både en lokal och en allmän. Gå vi till grunden, bottnar julspelets äldsta historia långt borta i österlandets och antikens mysterier, d. v. s. hemliga gudstjänster med dramatisk karaktär. Kristendomen upptog i stor utsträckning mysteriefromheten, och småningom utvecklades under medeltiden inom gudstjänstens ram ett rituellt drama, vars syftemål var att i åskådlig form för menigheten framlägga kristendomens huvudsanningar vid de stora högtiderna jul, påsk och pingst. De uppträdande voro till en början uteslutande präster, men senare togos mysteriespelen omhand av städernas gillen och skrån, samt av skolorna. Ämneskretsen, som ursprungligen var rent biblisk, övergick småningom till att omfatta även helgonens underverk, s.k. mirakelspel eller legendspel (Sancta Luciaspelet), och den antika och världsliga historien. De ännu i vår tid givna passionsspelen i Oberammergau vittna om mysteriespelens sega livskraft.

I norden blevo med reformationens införande de bibliska skådespelen uteslutande skolornas sak. Till trettondagen höra stjärngossarna med sin dramatiska framställning av de vise männen, kung Herodes och barnamordet i Betlehem. Detta spel härstammar direkt från de medeltida mysteriespelen och var länge ett privilegium för latinskolegossarnas djäknegång. Under tidens lopp förvanskades och förenklades stjärnspelets dramatiska karaktär allt mer och mer, så att knappt annat än några latinska skolsånger och visor, s. k. cantiones, återstodo och framfördes av fattiga skolbarn i den vällovliga avsikten att under strövtåg i bygderna juletid samla mat, ljus och pengar, socknepenningen, för sitt uppehälle under skolgången.

Stjärngossarna fortlevde i somliga av våra österbottniska småstäder långt in i 1800-talets senare hälft, ja, nära nog till sekelskiftet. Bland mina varaktigaste barndomsminnen från jularna i Nykarleby är stjärngossarnas besök i hemmet. Efter knackning på dörren trädde en vitklädd gosse in och sporde: »Får stjärnan lov att stiga in och sjunga?» På det jakande svaret öppnades dörren på vid gavel, och in trädde stjärnan, de vise männen och kung Herodes med sina knektar. De hälsade husfolket med »goder afton»-visan, fortsatte med svenska och latinska sånger, replikerade varandra och korsade under gångturer sina klingor. Kungen av Moria land var stundom med och stundom inte, men en som ej fick saknas, när uppbörden av ljus och pengar till stjärnan skedde, var Judas med pungen. Efter visan »Haven tack» avtroppade sångarna, medan deras godnattrefränger skallade i farstun. Detta var något för pojkfantasin och gosselynnet att leva på länge efter det sången förklingat och stjärnans ljus brunnit ned. Varje generation av pojkar i min barndomsstad ville efter förmåga uppbära stjärnans traditioner, både då det gällde att hissa lantärnan på den höga med granrislubbor i kors prydda stången vid portstolpen och att vandra med stjärnan från gård till gård, ja, stundom utsträcka stjärnturnén ända till grannstaden. Och »även jag var med». Stjärngosseupplevelser äro av det outplånliga slaget, och utan tvivel ligger i stjärnspelet och -sången något att ta vara på för dem, som älska gamla stämningsvärden och traditioner i julfirandet.

Uppteckningar och bearbetningar av stjärngossarnas sånger och repliker för scenisk framställning ha sett dagen både i Sverige och Finland, men åtminstone de två jag varit i tillfälle att studera, en från östra Nyland och en från Värmland, motsvara knappast österbottniska traditioner på området. Det har därför synts mig som en lockande och på sätt och vis angelägen uppgift att om möjligt rädda en bortdöende tradition och försöka bygga upp stjärnspelet till vad det bör vara och säkerligen fordom varit: ett färgrikt och glatt sång- och replikspel med dramatisk effekt och stämning kring ämnet Jesu födelse, Herodes och de vise männen. Att foga ihop och bygga ut de fragmentariska beståndsdelarna till ett helt spel har ej gått på en gång. När spelet första gången uppfördes i Jakobstad 1928, var det knappt hälften av sin nuvarande längd. Spelets form och sättet för dess uppförande kunna diskuteras, enskilda partier bortlämnas och nya införas men ett är visst: de ungdomliga skådespelarna göra sin sak med liv och lust. Erfarenheten har visat att även vuxen publik lätt ryckes med av stjärngossarnas gamla julmelodier, av knektarnas hurtiga marscher och krigiska åthävor, kort sagt: att stjärnspelet, denna sista ärevördiga kvarleva av forna tiders mysteriespel och djäknegång, förtjänar att räddas, omhuldas och uppleva en renässans i skolors och föreningars julprogram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s