Varför får man inte avbilda Allah och Muhammed? Svaret är att kriminella alltid försöker dölja sin identitet!

Terrorister har slagit till i Stockholm!

Minst tre döda!

Må våra gudar och gudinnor förbanna dessa usla mördare!

Förbannade monoteister i muslimsk skepnad, må de lida vid ragnarök!

To Njord

Fair-footed father of Freyr and Freya,

Wave-rider, winning us wealth from the sea,

Shielder of ships, send us good fortune,

Hear us and help us to prosperous harbor,

Bring us a blessing, oh brother of Nerthus,

Pledge of the Vanir, by our prayers be pleased

In Noatun, oh Njordr, know now our need.

Diana L. Paxson

Skillnaden mellan polyteism och monoteism: Barn

Barn är en mycket viktig del i monoteismen. Det är barnen som omskärs i judisk och islams namn. Kristendomen är dock den religion som har den mest utpräglade barnkulten. Jesusbarnet med och utan moder är en mycket central del i kulten i katolsk, koptisk och ortodox kristendom.

Visst finns det barn med i andra religioner men barnkulten är sällan så utbredd som inom monoteismen och då främst kristendomen. Isis med Horus är en känd hednisk motsvarighet men egypterna skapade aldrig en hel kult med tillbedjan av ett barn. Inom asatron finns det ingen känd avbildning från förkristentid där barn avbildas i religiöst syfte. I polyteistiska religioner har gudar och gudinnor barn, men de är vuxna. Frigg gråter över sin son Balder, men Balder är vuxen och har en son som heter Forsete. Frej sägs ha fått en tandgåva av de andra gudarna, men det var när han var barn. Och Frej avbildas på ett väldigt vuxet sätt…

Men varför är barn då så centrala inom monoteismen? Svaret är ganska enkelt. Barnen är framtiden och därför är det barnen som får lära sig, indoktrineras om man vill vara lite kritisk. De barn som blir omskurna ges aldrig möjligheten att få en annan tro. Omskärelsen har samma funktion som märkningen av renar hos samer. De är helt enkelt den ende gudens egendom!

Det andra är renhetskravet. Barnen i monoteismen är andliga men även bokstavligen oskulder. De är syndfria och oskuldsfulla. Rena från synd, synd är väldigt centralt i monoteistiska läror.

Till detta ska tilläggas den sexualskräck som finns inom monoteismen. Barn är inte könsmogna och den kärlek som åsyftas med barnkult är föräldrakärlek och barns kärlek till föräldrar. Någon fysiskt och i monoteistisk mening skamlig och syndfull kärlek är det inte utan en ”ren” och andlig kärlek.

Dessvärre så tar dyrkan av barn och de egenskaper som barn sägs ha hemska uttryck. Att pojkar och flickor segregeras i religionens namn som sker i islam är en sak, men alla de vidriga sexuella övergrepp som sker i kyrkans namn av osunda vuxna som är besatta av små oskuldsfulla barn trotsar allt förnuft och är bara perverst!

Hos polyteister är religion främst för de vuxna. Kristna har lärt ut alla som inte är kristna brinner i Helvetet, tänk på så många barn som då borde brinna där. Ingen polyteistisk religion lär ut att barn straffas.

För att summera artikel. Polyteism är för vuxna, monoteismen är för barn.  Polyteismen ser barn som kommande vuxna, monoteismen hyllar egenskaper som förknippas med barn.

Det viktigaste med religion

Det viktigaste med religion är att den skänker livsglädje och inspiration, inte att religionen sätter upp dogmer och hårda levnadsregler.

Folk bryter ändå mot alla regler om det gagnar deras syften. Bättre då att låta religionen stå för livsglädje och inspiration.

Asatron ger i årsfesterna livsglädje och eddadikterna ger inspiration!

Henrik Andersson

Monoteismen, från Abraham till Clinton

Riktig när människor började tro att endast en gud fanns kan man tvista och diskutera om länge. Ofta nämns Akhenaton, farao i Egypten död 1334 före den tidräkning vi använder idag. Denne farao tyckte att prästerna i Egypten hade för stort inflytande och lanserade tanken att bara en gud fanns. Dessa tankar förföljdes då fara avled och anhängarna till den gamla polyteistiska religionen åter fick makten. Tanken på en gud påverkade judarnas förfäder och enligt myten ska en man vid namn Abraham som besökt Egypten varit den som upprättade förbund mellan judarna och den ende guden.

Judarnas förfäder började alltmer tro på endast en gud. Men de missionerade inte och brydde sig inte om att andra folk hade flera makter att tro på. 567 fvt övertog Babylonierna Jerusalem judarnas största stad. Judarna som sändes i exil inom det babyloniska riket började undra hur de kunde svikas av sin gud på detta sätt. Var fiendens gudar rentav bättre och starkare? Bland judarna uppkom då tanken att det bara fanns en gud, deras gud, men guden de trodde på hade varit missnöjda med judarna och straffat dem.

Judariket återuppstod senare och när detta rike blev en del av det romerska imperiet möttes den hellenistiska kulturen den judiska. I denna mångkultur uppstod kristendomen. Kristendomen lärde ut att judarnas gud var den ende guden, men att alla nu skulle tro på denne. Nu, omkring 70 efter vår tidräkning då den första kristna delen av bibeln nedtecknades började monoteismen missionera. Intressant att notera att Jerusalem förstördes vid denna tid av romarna efter att judarna gjort uppror.

Den judiska sekten som var uppkallad efter en mytisk ledare kallad Jesus Kristus började nu spridas, trots myndigheternas motstånd. En av portalgestalterna var en man som kallas Paulus som redan avlidit omkring år 65 vt. Denne Paulus var först med att missionera till icke judiska folk. De kristna förföljdes men de vara fanatiska i sin tro. På 300 talet började de bli så talrika att myndigheterna bestämde att kristendomen skulle bli statsreligion. De kristna skulle bistå staten och staten skulle bistå de kristna. Endast kristendomen och vad som ibland inte nämns judendomen var de enda religionerna i Rom som tillåts efter år 391. Roms västra halva föll 476 men den kristna tron ersatte delvis imperiet som en slags sammanhållande länk. De kristna fortsatte att missionera och kristedomen började sträcka sig utanför det gamla romerska rikets gränser.

570 föddes en man som hette Muhammed. Denne var en köpman i arabiska Mecka. Muhammed började grubbla och grundade en egen religion, inspirerad av judendomen och kristendomen. Denna nya lära på en enda gud, Allah fick snabbt spridning hos araberna. Islam liksom kristendomen missionerade, ibland med våld, ibland med andra medel. I Europa började däremot judarna diskrimineras då skillnaden mellan judarna och de kristna ökade och tillslut blev många kristna väldigt avoga mot judarna. Helt brast inte banden som förenade dem åt, men judarna började diskrimineras.

De kristna och muslimerna kom inte heller överens och krig började utkämpas. Dessa konflikter lever kvar än idag. Kristendomen splittrades i flera olika samfund och det gjorde även islam. Många konflikter utkämpades internt mellan olika monoteistiska faktioner.

I slutet av 1700-talet började religionen ifrågasättas i Europa, vetenskapen gjorde framsteg och religiösa skrifter kunde inte längre enbart gälla som förklaring till hur världen såg ut. 1789 utbröt den så kallade franska revolutionen och i och med den tog kristendomen och ifrågasattes för första gången på över tusen år! Men kristendomen ersattes av en ny form av monoteism.

Kristendomen ersattes med demokratin. Denna lära lärde ut att människan föddes med rättigheter och tron på att alla var lika mycket värda skulle spridas. Man tog och missionerade, för alla skulle tro på de nya idealen. Krig utbröt och konflikten blev ett slags världskrig innan demokratins ideal besegrades tillfälligt 1815. Nya tankar följde och kommunismen föddes 1848. Denna nya lära var även den en produkt av franska revolutionen men lärde ut att allas lika värde blev möjligt om alla ägde lika mycket materiell egendom.

Såväl demokratins som kommunismen läror fortsatte och under 1900 talet, efter första världskriget var dessa två ideologier de som kämpade om makten. Efter ett kort mellanspel på 1920 till 1940 talet då en del andra läror som inte verkade för ett globalt samhälle med universella ideal hade ett vist uppsving fortsatte kampen mellan demokrati och kommunism. Demokratin segrade 1989 och därefter predikades det globalisering för fullo. Den tekniska utvecklingen gjorde drömmen om ett globalt samhälle där alla var med, hade samma ideal och samma värderingar började nu ses som en realitet. Men några år in på 2000 talet började det bli mottgångar för globalsiterna. År 2016 vt skulle en av ledarna för den nya världsordningen Hillary Clinton bli president i USA. Nu blev det inte så. Men drömmen om ett globalt samhälle med likdana åsikter och normer lever vidare.

Monoteisterna uppvisar alla vare sig de är kristna, muslimer, demokrater eller kommunister följande grundläggande tankar:

Världen är dålig och ond. Den måste frälsas. Frälsning sker genom att alla har samma ideal, värdsbild och normer.

Alla utan undantag måste leva efter dessa universella ideal men också verka för att sprida dem.

Idealen får inte ifrågasättas, debatt med icketroende är inte önskvärd.

Våld som påtryckningsmetod är godtagbar.

Svenska skådespelare del XI: Gösta Ekman den äldre

Här kommer en berättelse om en av de stora! Gösta Ekman eller som det fullständiga namnet var Franz Gösta Viktor Ekman föddes i Klara församling i Stockholm december 1890 var son till bokhållaren Franz Ekman som avled när sonen var fem år gammal. Modern Viktoria gifte sig senare med en ny man och Gösta fick tre halvsyskon. Vid åtta års ålder var den kommande skådespelaren med i en olycka och det var nära att högerbenet amputerades, nu blev det inte så, men Ekman hade ett stort ärr på benet reste av livet och undvek roller där han skulle ha på sig trikåer. 13 år gammal började Gösta Ekman arbeta men slitet som springpojke var bara brödföda, redan då var hans intresse för teater stort och det var skådespelare han ville bli. Kanske kom intresset för skådespelaryrket då hans som barn fick en dockteater? 1905 fick Ekman sin första roll i ett amatörteatersällskap. Den unge mannen beskrevs redan då som talangull. Den mer professionella debuten kom troligen 1907 eller året därpå på Oscars teatern. Delar av 1908 bedrevs i Finland i ett operettsällskap. En tid följde med resande teater sällskap och 1913 kom ett första genombrottet, platsen för detta var i Göteborg. 1920 Får Ekman också sitt definitiva genombrott som karaktärsskådespelare i och med sin roll som i skådespelet ”Struensee” som Kristian VII och i ”Kungens dansös” där han spelade kung Fredrik II. Några år senare anses Gösta Ekman vara Sverige största skådespelare. Att alla skådespelares drömroll Hamlet gjordes, säger sig självt.

1911 var Ekman med i sin första film. Det blev omkring 45 filmroller under Ekmans levnad, men det var teatern han brann för. Det har sagts att filmerna aldrig kunde fånga den Ekman som stod på scen. Den unge Ekman hade, ska tilläggas en spelstil och ett utseende som gjorde honom mycket populär hos den kvinnliga den av publiken. I mitten av 1920-talet är Ekman i Tyskland och spelar i filmer. Det är nu då den hårt arbetande skådespelaren kommer i kontakt med kokain. Förutom Finland och Tyskland var Ekman verksam i Danmark och Norge. Erbjudande från Hollywood lär ha förekommit.

Bland de filmer Ekman medverkade i ska lite kort nämnas de två filmerna om Karl XII 1925 där Ekman hade huvudrollen, den tyska filmen ”Faust” 1926, ” För henens skull” 1930 den först ljudfilm som helts spelats in i Sverige, ”Kanske en diktare” 1933 och ”Swedenhielms” från 1935. I ”Intermezzo” från 1936 är den kvinnliga motspelareskan Ingrid Bergman.

Ekman spelade teater på de stora scenerna, reste runt och spelade teater, filmade och var tidvis även teaterdirektör. Om Ekman överhuvudtaget hade ett riktigt privatliv man undra. Emellertid så gifte sig Ekman med Greta Sundström 1914. Två barn fick paret, den lika kände Hans ”Hasse” Ekman och en son som dessvärre bara blev nio månader gammal.

Det eviga arbetandet, resorna och ett tilltagande missbruk av kokain gjorde att Ekman brände ut sig. Efter att ha spelat teater i Finland hösten 1937 kommer Ekman hem till Sverige. Strax efter jul insjuknade Ekman i lunginflammation och avled morgonen den 12 januari 1938. Dödfallet kom plötsligt och det utbrast landsorg. Över 100 000 personer följde ”Kung Gösta” till den sista vilan sex dagar efter dödfallet.

Ekman som Hamlet

Ekman sista åren av sitt liv

Ingrid Bergman och Gösta Ekman i Intermezzo