Usch ja, men snart är det val. Någon folkfest är det knappast att rösta i ett polariserat samhälle. Lite tjatiga är vi, men folk glömmer fort och man kan ju inte säga en sak en enda gång och hoppas att alla minns vad man har sagt. Men vi uppmanar alla hedningar att inte rösta på partier som vurmar för kristendom, ateism eller sekulär humanism. Ja, det blev väl nästan alla partier där, men i ett teologiskt perspektiv så är det få, om ens något parti, som vill att asatron ska vara statsreligion. Vi är ju om man får vara lite lustig mer intresserade av Valhall än vallokal.

IKF

Från feodalbörda till modern kompromiss: Grundskatternas och indelningsverkets sammankoppling i svensk 1800-talspolitik

Under det långa 1800-talet dominerades den svenska inrikespolitiska arenan av en konflikt som i efterhand har beskrivits som en parlamentarisk gordisk knut. Frågan om grundskatternas avskaffande och indelningsverkets avveckling förvandlades från två separata administrativa angelägenheter till en sammansvetsad politisk strid. Denna konflikt blockerade under decennier statsmaktens ambitioner att modernisera det nationella försvaret. Genom att undersöka skattesystemets historiska rötter, orsakerna till det utdragna dödläget och den slutgiltiga parlamentariska lösningen framträder en bild av ett svenskt samhälle i en djupgående strukturell omvandling från ett föråldrat agrarsamhälle till en modern industristat.

Grundskatternas ursprung sträcker sig tillbaka till medeltiden och konsoliderades under 1500-talet under Gustav Vasas statsbygge. För att säkra en förutsägbar och stabil statsinkomst skapades jordeböcker där varje gårds skatteförmåga fixerades i ett fast värde, det så kallade mantalet. Denna skatteform utvecklades under en epok som präglades av naturahushållning, vilket innebar att bönderna betalade sina pålagor i konkreta persedlar såsom säd, smör eller dagsverken. Det mest utmärkande och sedermera mest problematiska draget hos grundskatten var dess absoluta oflexibilitet. Eftersom skatten var bunden till jordens registrerade mantalstyp och inte till den faktiska årliga avkastningen, förblev skattesumman identisk oavsett om skördeåret präglades av överflöd eller av total missväxt. Parallellt med detta skattesystem fungerade indelningsverket, ett försvarsorganisation från Karl XI:s tid, där bönderna bar det direkta ekonomiska och praktiska ansvaret för att underhålla landets indelta soldater och båtsmän genom att tillhandahålla soldattorp och lön.

När Sverige gick in i 1800-talet blev detta kombinerade system föremål för en alltmer intensiv politisk strid. Orsaken till att konflikten blev så djupt rotad, hård och långdragen låg i systemets fundamentala orättvisa och den förändrade politiska demografin. Grundskatterna och indelningsverkets bördor vilade nästan uteslutande på skatte- och kronojord, vilket innebar att den självägande bondeklassen bar upp statens finanser och försvar. Adeln och kyrkan, som ägde frälsejord, var i stort sett helt befriade från dessa tunga förpliktelser. När ståndsriksdagen avskaffades år 1866 och ersattes av en tvåkammarriksdag, förändrades maktbalansen i grunden. I andra kammaren bildade bönderna det inflytelserika Lantmannapartiet. Detta parti vägrade konsekvent att godkänna kungamaktens och de högre ståndens krav på en moderniserad värnpliktsarmé, som ansågs nödvändig efter de förändrade säkerhetspolitiska lägena i Europa. Bönderna insåg att försvarsfrågan var deras starkaste påtryckningsmedel. De formulerade strategin att inte samtycka till några nya militära utskrivningar förrän staten gick med på att helt avskriva de föråldrade grundskatterna och avveckla indelningsverket. Detta skapade ett totalt parlamentariskt dödläge där båda sidor höll varandras kärnfrågor som gisslan under flera decennier.

Mitt i detta låsta läge spelade kung Oscar II en central och pragmatisk roll för att finna en framkomlig väg. Som monark var han djupt oroad över landets militära sårbarhet i en tid då de europeiska stormakterna rustade upp och spänningarna inom den svensk-norska unionen tilltog. För Oscar II var försvarsmoderniseringen den absolut viktigaste nationella prioriseringen, och han insåg tidigt att vägen dit krävde att kronan tillmötesgick böndernas ekonomiska krav. Redan år 1880 agerade han strategiskt genom att utse Arvid Posse, en av Lantmannartiets mest framträdande ledare, till statsminister. Genom att lyfta in oppositionens främsta företrädare i regeringsställning tvingade kungen partiet att ta ansvar för rikets övergripande politik, vilket resulterade i de första partiella skatteavskrivningarna år 1885. Under de avgörande förhandlingarna inför den urtima riksdagen 1892 klev kungen fram som en aktiv medlare bakom kulisserna. Han utövade ett starkt politiskt tryck på den konservativa högern och de högre stånden för att förmå dem att acceptera att staten offrade sina historiska jordbruksskatter. Oscar II:s villighet att prioritera rikets säkerhet framför bevarandet av det gamla skattesystemet blev den katalysator som slutgiltigt tvingade fram en rörelse i de stelnade förhandlingarna.

Den slutgiltiga lösningen på denna utdragna konflikt uppnåddes genom en omfattande politisk kompromiss kring sekelskiftet, understödd av Sveriges genomgripande industrialisering. Under slutet av 1800-talet växte fabriker, städer och handel fram i snabb takt, vilket skapade helt nya ekonomiska värden utanför jordbrukssektorn. Staten var inte längre helt beroende av böndernas jordeböcker för sina inkomster, eftersom tullar, konsumtionsskatter och bolagsvinster genererade växande resurser. Detta ekonomiska andrum möjliggjorde den historiska kompromissen vid riksdagen år 1892, då man slutgiltigt fastslog en successiv avskrivning av grundskatterna under en tioårsperiod samtidigt som bönderna accepterade en förlängd värnplikt. Den sista komponenten i systemskiftet föll på plats år 1901 när riksdagen formellt avskaffade indelningsverket och ersatte det med en modern allmän värnplikt för alla svenska män. Året därpå, år 1902, introducerades ett helt nytt skattesystem baserat på progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt. Genom denna reform, där kungamaktens säkerhetspolitiska vision mötte riksdagens nya klassintressen, tog Sverige det definitiva steget in i en modern finanspolitik där skattebördan fördelades utifrån individens faktiska bärkraft snarare än historiska jordinnehav.

Referenser

Tryckta källor
Bokholm Rune Kungen av Skåne, en bok om statsmannen Arvid Posse 1998.
Hadenius Stig, Nilsson Torbjörn & Åselius Gunnar Sveriges historia, vad varje svensk bör veta 1996.
Hasselgren Andreas Oscar II, en lefnadsteckning 1908.
Lagrqvist Lasr O Sverige och dess reegnter under 1000 år 1976.
Wohlin Nils Den svenska jordstyckningspolitiken i de 18:de och 19:de århundradena, jämte en öfversikt af jordstyckningens inverkan på bondeklassens besutenhetsförhållanden 1912

https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1304916/FULLTEXT01.pdf
https://fokk.eu/tryck/11%20Konsten%20att%20o%CC%88verleva.pdf
https://www.hembygd.se/osteraker/sida-162951
https://sv.wikipedia.org/wiki/Indelningsverket
https://popularhistoria.se/politik/skatt-pa-jord-gav-pengar-till-krig
https://www.so-rummet.se/kategorier/oscar-ii
https://www.so-rummet.se/kategorier/skatter-och-skattevasen
https://www.skatteverket.se/omoss/varverksamhet/skatternasochfolkbokforingenshistoria/desvenskaskatternashistoria.4.22501d9e166a8cb399f1f7d.html
https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=7812
https://sormlandsmuseum.se/utforska/historien-i-sormland/malmkoping/knekthallet/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Grundskatt
https://sv.wikipedia.org/wiki/Indelningsverket
https://webbutik.riksarkivet.se/shop/25093/art89/17400589-0efdeb-sekler_av_skatter.pdf

Starkad

Starkad den gamle var en av den nordiska mytologins mest fruktade och tragiska hjältar. Han föddes med jätteblod i ådrorna och hade ursprungligen åtta armar, men guden Tor högg av de extra lemmarna för snygga till honom till en mänsklig skepnad. Starkad hamnade tidigt i ett kosmiskt rävspel mellan gudarna Oden och Tor. Oden skänkte honom tre mansåldrar att leva, fantastisk stridskonst och gåvan att dikta skaldestycken. Tor hatade däremot jättar och straffade Starkad med en förbannelse som dömde honom till att aldrig äga land, alltid känna bitterhet och begå ett grovt nidingsdåd i var och en av sina tre livstider.

Under sitt långa liv vandrade Starkad runt mellan olika kungahov i Norden och utförde enorma krigsbragder men också hemska illdåd. Hans mest kända handling var mordet på sin egen fosterfader och vän, kung Vikar. Oden krävde ett symboliskt offer, men ritualen spårade ur på grund av gudomlig magi och Starkad råkade spetsa kungen på riktigt med ett spjut. Efter detta flydde Starkad i skam och tog tjänst hos andra regenter, bland annat i Danmark och Sverige. Han utmärkte sig som en stenhård traditionsbevarare som djupt föraktade lyx, hovlivets vekhet och utländska vanor. Trots sina heroiska insatser på slagfältet bar han alltid på en enorm inre tomhet och ett djupt självhat på grund av sina förräderier.

Slutet för den åldrande kämpen blev lika dramatisk som hans liv. När Starkad var gammal, skröplig och plågades av sina skador ville han absolut inte dö en skamlig sotdöd i sängen. Han vandrade ut med sina svärd och bar på en stor påse guld för att köpa sig en ärofull död på slagfältet. Han mötte den unge krigaren Hather, vars far Starkad tidigare hade dödat. Starkad provocerade ynglingen och erbjöd honom guldet i utbyte mot att Hather högg av hans huvud. Hather antog utmaningen och halshögg Starkad. Legenden säger att Starkads avhuggna huvud bet tag i gräset så fort det landade på marken, vilket bevisade hans enorma och okuvliga livskraft ända in i döden.

Gyllene hår

Gyllene hår som mognat
Siv i asars hem
Glänser likt ett moget fält.

Fälten lyser gula när sommaren är här,
Loke smyger tyst i nattens mörka vrå.
Siv bär guldets glans som gudarna håller kär,
Lockar av rent guld får hennes skönhet bestå.
Loke smyger tyst i nattens mörka vrå,
dvärgar smider strån i bergets djupa sal.
Lockar av rent guld får hennes skönhet bestå,
håret glänser vackert över asars dal.

Gyllene hår som mognat
Siv i asars hem
Glänser likt ett moget fält.

Det sista häxbålet 1874

Den rättshistoriska händelsen i den mexikanska flickan San Juan de Jacobo i delstaten Sinaloa våren 1874 utgör ett säreget exempel på kollisionen mellan lokal sedvanerätt och den framväxande moderna nationalstatens juridiska ramverk. Till skillnad från merparten av historiska lynchningar och utomrättsliga våldshandlingar mot misstänkta trollkunniga var exekutionen av Diega Lugo och hennes son Geronimo Porres inte resultatet av en okontrollerad folkmassa. Processen drevs i stället i form av en institutionaliserad och byråkratisk handling under ledning av den lokale domaren J. Moreno, som efteråt upprättade en officiell tjänsterapport till distriktets prefekt i övertygelsen om att han upprätthållit allmän ordning och lag. Denna händelse genererade omfattande men ofta felaktig rapportering i samtida internationell press och belyser det djupa rätthistoriska gap som existerade mellan den mexikanska centralregeringens sekulära lagstiftning och den juridiska praktiken på landsbygden under det sena 1800-talet.

Bakgrunden till rättsprocessen initierades då den lokale skräddaren Silvestre Zacarías insjuknade i en långvarig och svårförklarlig sjukdom som inte svarade på tillgängliga medicinska kurer. I brist på vetenskapliga förklaringar spreds en lokal övertygelse i samhället om att Zacarías utsatts för brujería, vilket i den mexikanska folktron avser skadlig svart magi. Misstankarna riktades mot Diega Lugo och hennes son Geronimo Porres, vilka formellt anklagades för att medvetet ha åsamkat skräddaren den dödliga afflictionen genom övernaturliga metoder. Den lokale domaren Moreno valde att ignorera den federala straffbalken och upprättade i stället en summarisk lokal tribunal för att pröva anklagelserna på plats i byn.

Rättsprocessen kulminerade i ett empiriskt bevistest vilket övervakades av domstolen och verkställdes av en lokal medborgare vid namn Porres. Testet gick ut på datidens maner att den dödssjuke Silvestre Zacarías tvingades inta tre klunkar vigvatten inför de samlade byborna. När drycken omedelbart framkallade kraftiga kräkningar och den sjuke kastade upp främmande element i form av tygbitar och hårtussar tolkades detta av tribunalen som ett obestridligt och materiellt bevis på extern magisk påverkan. På grundval av detta bevistest avkunnade domare Moreno en fällande dom för mord genom häxeri och dömde de anklagade till döden genom bränning på bål.

Exekutionen verkställdes lördagen den 4 april 1874 då Diega Lugo och Geronimo Porres binds vid pålar och brändes levande i anslutning till sina bostäder i utkanten av samhället, där myndigheterna samtidigt förstörde de ockulta föremål och amuletter som beslagtagits i de dömdas hem. Tidiga internationella telegram, däribland i nordamerikansk press, rapporterade felaktigt att fyra personer avrättats vilket berodde på en missuppfattning av namnen i domarens efterföljande rapport där ytterligare fängslade personer nämndes. Det unika med fallet i Sinaloa var domare Morenos fullständiga avsaknad av medvetenhet om att han brutit mot nationens lagar, vilket demonstrerades när han i sin formella tjänsterapport till distriktsprefekten stolt redogjorde för att han rannsakat och bränt två trollkarlar.

När den officiella rapporten nådde den federala regeringen i Mexico City och publicerades i statliga organ som El Diario Oficial reagerade centralmakten med omedelbara repressiva åtgärder mot de lokala ämbetsmännen. Eftersom häxeri och trolldom helt saknade juridisk existens i Mexikos progressiva strafflagstiftning betraktades handlingen av de federala domstolarna som ett planerat och överlagt massmord. Centralregeringen sände militära trupper till Sinaloa för att återupprätta den federala suveräniteten, arresterade domare Moreno samt de medborgare som assisterat vid bålet, och dömde därefter de ansvariga till långvariga fängelsestraff för att statuera ett exempel mot lokal vidskeplighet. Händelsen i San Juan de Jacobo har i den rättshistoriska forskningen därmed kommit att betraktas som en av de absolut sista dokumenterade häxprocesserna i västvärlden som genomfördes i form av en officiell, lokalrättslig domstolsförhandling.

Referenser

Tryckta källor
Holmberg Nils (red) Igår, idag, i morgon , vår värld genom två sekel 1800-2000 del I 1973.

Internet
https://ccel.org/s/schaff/encyc12/htm/iii.xii.lxxvi.htm
https://cronicadetorreon.blogspot.com/2008/07/quema-de-brujas.html
https://en.wikipedia.org/wiki/Witchcraft_in_Latin_America
https://en.wikisource.org/wiki/Page:Encyclop
https://epa.oszk.hu/05700/05704/01621/pdf/EPA05704_neues_pester_journal_1877_303.pdf
%C3%A6dia_Britannica,_Ninth_Edition,_v._16.djvu/233
https://hndm.iib.unam.mx/consulta/publicacion/descarga/558a36de7d1ed64f16cf65f9
https://www.newmexicomagazine.org/blog/post/true-witch-tales-new-mexico/
https://newspaperarchive.com/philadelphia-inquirer-may-25-1874-p-4/
https://www.nytimes.com/1874/05/25/archives/mexico-four-witches-burned-in-sinaloa-the-alcaldes-report-of-the.html

”Kärleken är ynglingens konung och gubbens tyrann.”

Ludvig XII, fransk kung

Sommaren börjar ta slut men vi hoppas ärade hedningar ni ändå hinner med det ni vill göra under denna underbara årstid. Ha en underbar och trevlig fortsättning på sensommaren 2026.

”Ingen fågel flyger för högt om den flyger med egna vingar.”

William Blake, brittisk poet

Heimdall och Agni: Likheter mellan en nordisk och en indisk gud
Kan en lysande väktare vid nordens frostiga himlar och en flammande eldgud i det forntida Indien vara avlägsna släktingar? Inom den komparativa religionsforskningen är svaret ja. Många framstående mytologer har pekat på slående likheter mellan den nordiske guden Heimdall och den vediske guden Agni. Dessa likheter förklaras bäst med att båda gestalterna har utvecklats ur en gemensam urindoeuropeisk mytologi. När folken splittrades och vandrade åt olika håll bar de med sig samma berättelser som sedan formades av nya miljöer.

De unika mödrarna och födelsen
Ett av de mest specifika argumenten för ett släktskap är gudarnas onaturliga födelse. Heimdall är känd i den nordiska mytologin för att ha fötts av nio mödrar som alla var systrar. Agni beskrivs i de indiska vedaskrifterna på ett liknande sätt som en gud med flera mödrar. Han sägs ofta ha fötts av två mödrar, vilket syftar på de två träpinnar som gnids mot varandra för att tända en eld. I andra hymner har han tio mödrar, vilket tolkas som handens tio fingrar som skapar elden. Motivets kärna är densamma: en gudom som föds av en hel grupp av systrar.

Den ständigt vakande väktaren
Både Heimdall och Agni har rollen som den perfekta och outtröttliga väktaren. Heimdall bor vid himlens rand där han vaktar bron Bifrost mot jättarna. Han har övermänskliga sinnen, behöver mindre sömn än en fågel och ser lika bra dag som natt. Agni är i egenskap av elden den som vakar över människornas hem, härden, samt offerplatsen. I Rigveda beskrivs Agni som guden som aldrig sover. Han lyser upp mörkret för att hålla demoner och onda makter borta från både människor och gudar.

Människornas stamfader och samhällsbyggare
En annan viktig parallell är gudarnas relation till det mänskliga samhällets struktur. I eddadikten Rigstula, Rígsþula vandrar Heimdall under namnet Rig mellan olika mänskliga hushåll. Genom sina besök avlar han de tre samhällsklasserna: trälar, bönder och jarlar. Agni kallas i indisk tradition för den raske vandraren som besöker människornas boningar. Han fungerar som en länk mellan människor och gudar, och han är nära sammankopplad med upprätthållandet av det kosmiska och sociala kastsystemet i Indien. Båda gudarna ses alltså som mänsklighetens fäder och arkitekterna bakom samhällets ordning.

Det gyllene ljuset
Slutligen delar gudarna visuella och etymologiska drag kopplade till ljus och glans. Heimdall kallas för den vite asen och hans tänder är av rent guld, vilket gör att han lyser. Hans namn kan uttydas som den som lyser över världen. Agni beskrivs i de indiska hymnerna med epitet som den gyllene eller den guldtandade. I Agnis fall är detta en direkt metafor för eldens flammor och gnistor, medan det hos Heimdall har blivit ett mer abstrakt kännetecken för hans lysande väsen.

Två grenar från samma rot
Heimdall och Agni visar hur en och samma urgamla gudomliga gestalt kan utvecklas i två helt olika riktningar. I det varma Indien behöll guden sin konkreta koppling till den fysiska elden och offerbålet. I det kalla Norden bleknade eldens konkreta funktion bort, och guden renodlades istället till att bli den kosmiska gränsvaktaren. Spåren av deras gemensamma ursprung går dock inte att ta miste på. De är två unika transformationer av samma förhistoriska arv.

Heimdall avbildad på Gosforth Cross.

Agni avbildad på en målning från 1700 talet.

Referenser

Bilder kommer från Wikipedia.

Tryckta källor
Rydberg Viktor Undersökningar i germanisk mythologi I-II 1886 & 889.

Internet
https://www.academia.edu/120226194/Epithets_of_the_Indo_European_Fire_god_s_
https://en.wikipedia.org/wiki/Heimdall
https://mytarkivet.se/nordisk-mytologi/heimdall
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/agni
https://norsespirit.com/blogs/mythology/heimdall?srsltid=AfmBOoqkjkT0EfCuir_pi4S0xlHOxXCdjxSj8t7DIyenUeC-B9z6Vg0i
https://sv.wikipedia.org/wiki/Agni
https://sv.wikipedia.org/wiki/Vedisk_religion